Sportens svarta lördag

Jag är på plats i Luhmühlen och hade planerat att göra blogginlägg om hur mysigt det är i Tyskland och lite annat smått och gott. I stället har bilden av Benjamin Winter när han låg orörlig i en onaturlig ställning på marken efter hinder nummer 20 etsat sig fast på min näthinna. Nu i efterhand inser jag att jag visste att 25-åringen var död – eller snart skulle dö – direkt när jag såg hur hans häst liksom studsade mot hans huvud och nacke. 

När jag några timmar senare fick besked om att ytterligare en ryttare har dött i samband med terrängprov i Europa under lördagen blev sorgen och uppgivenheten ännu större även om omständigheterna kring detta dödsfall är oklara.

Detta måste vara en av de svartaste dagarna någonsin i fälttävlans historia – ja kanske till och med i hela ridsportens historia. Och det är så ironiskt att det hände en dödsolycka på Luhmühlens välbyggda fyrstjärniga bana. Jag tycker att hästarna hoppade hindren bra. Jag tycker att de förstod frågorna väl. Det var utmärkt väder. Det som hände var en ren olyckshändelse.

Kanske tog sportens tur slut i Badminton där 18 ryttare föll utan någon allvarliga skada för några veckor sedan. I Badminton sa de ansvariga att det var några fall mer än vad man hade räknat med men att det var ”ett riktigt test”. Jag rasade mot detta i Badmintonbloggen. Jag var arg för att så många inte verkade förstå vad en sådan tävling skapar för bild av sporten som jag älskar. Jag kunde förstå att en del ryttare var positiva till banan efter den adrenalinkick det måste ha gett att gå i mål efter den – man jag kunde inte förstå hur en sådan tävling kan försvaras som något bra och utvecklande för sporten av dem som står vid sidan av hästryggen. De som ska hålla huvudet kallt när ryttarna blir för ivriga i sin tävlinghets. 

Luhmühlens bandesigner Mark Phillips var en av de som var mest bedrövade efter Benjamin Winters död. Han kunde dessutom räkna upp i stort sett varenda fall det har varit på de banor han har byggt de senaste åren och vad de berodde på. Han tyckte att dagens sex fall i den fyrstjärniga terrängen var för många. 

Mark Phillips har förstått att tänket om ”ett riktigt test” är helt fel. Han har förstått hur omvärlden reagerar på hästar och ryttare som faller till höger och vänster i terrängen. Han tar det här på djupaste allvar. Därmed inte sagt att han tror att fälttävlan kan leva upp till någon slags noll-vision. Det är omöjligt eftersom det är farligt att leva. Man kan ju dö när som helst. 

Just nu tror jag att många av oss som lever nära fälttävlanssporten tar mer än ett djupt andetag och reflekterar omsorgsfullt över vad vi håller på med. Kan vi rekommendera någon att börja med sporten? I så fall – hur då? Kan vi försvara sportens berättigande i en diskussion med kritiker? I så fall – med vilka argument? Finns det något vi kan göra? I så fall – vad? Kan vi övertala sponsorer att satsa i sporten? I så fall – varför skulle någon vilja bli förknippad med fälttävlan?

PS. Den bedövande sorg som jag känner är bara en liten, liten skärva jämfört med vad anhöriga och vänner till Benjamin Winter och Jordan McDonald går igenom just nu. Låt våra tankar gå till dem. Och till britten Tom Crisp som förlorade sin häst av naturliga orsaker under den fyrstjärniga terrängen i Luhmühlen på lördagen.