För stor – säger vem?

Jag var nyligen på en hoppträning för en känd tränare. En 14-årig flicka kom in på en i mina ögon precis lagom stor ponny som hon ganska nyligen hade köpt. Så säger tränaren: Oj, du har vuxit! Det är dags för häst!

När flickan hoppade av såg jag att hon kanske var 166 eller 167 centimeter. D-ponnyn var ganska rejäl och jag kunde inte för mitt liv se att hon skulle vara för stor för den. Jag vet inte hur flickan tog kommentaren, men hennes mamma sa att hon ska fortsätta rida ponny i två år till, och det tycker jag absolut hon ska göra.

Vid ett annat tillfälle hörde jag en domare basunera ut i högtalarna att nu vill jag inte se dig på den där ponnyn en gång till! Flickan var lång men mager, så hon kan inte ha varit för tung. Det var en lånad ponny, och hon hade ingen annan att gå över till. Flickan lämnade banan i tårar -inte ledsen över ritten, utan över att ha blivit förödmjukad inför alla andra.

När vi köpte Sagas ponny Bonnie Bee var Saga ungefär 167 centimeter lång. Vi var då i valet och kvalet om vi kanske borde köpa häst istället, men vi tyckte att det var lite tidigt och vi trodde inte att hon skulle växa så mycket till.

Hon är nu 15 år och har vuxit klart, hon blev 171 centimeter. Hennes ponny är 147 cm och inte av den grövre sorten som ”bär upp ryttaren väl” som det brukar sägas. Många har faktiskt frågat om hon är en C-ponny. Saga ska rida sin ponny i ett år till, och vi resonerar som så att om ridningen funkar och ponnyn inte verkar besvärad så finns det ingen anledning att avbryta en tävlingssatsning som går bra och  som hon har jätteroligt med.

Det värsta är, att börjar man diskutera längd så kommer man automatiskt också in på vikt. Det går inte att separera de diskussionerna utan det kommer som ett brev på posten. Tonårsflickor och vikt – behöver jag ens gå in på den problematiken för att beskriva hur fel det kan bli? Hetare potatis finns inte!

Jag har förresten själv haft för mig att jag ser dum ut på min häst som är ”pytteliten” enligt många. Jag har fött upp henne själv, och jag var otroligt brydd ett tag över att hon inte blev större. ”Väx, väx”! tänkte jag, men hon stannade på 158 centimeter. ”Ser jag stor ut på henne ”? undrade jag ängsligt i flera år. ”Neeej, sluutaa” sa vännerna. Med tiden har jag kommit fram till att det är en alldeles utmärkt storlek på häst för just mig.

Uppfattningen om vad som är lagom är individuell. Jag tror det beror dels på osäkerhet om vad andra ska tycka, och man påverkas av vad vänner och tränare säger. Men jag tror också det handlar mycket om vad man är van vid.

Vilken gren man sysslar med har nog betydelse. Det verkar vara vanligare inom hoppningen att man tycker att barn ska gå över på häst tidigt. Dressyrponnyvärlden har jag ingen insikt i, men de vuxna dressyrryttare jag känner gillar ofta jättestora hästar.

Inom fälttävlan har jag faktiskt inte hört det här med längd och vikt diskuteras över huvud taget. Saga har denna säsong tävlat mot samma lilla gäng hela tiden, fälttävlanseliten på ponny. Majoriteten av dem är långa tjejer! Och uppenbarligen funkar ju ridningen, annars hade de inte stått där på prispallarna.

Personligen ändrade jag uppfattning om vad som ser oproportionerligt ut efter att jag var i Mexiko i vintras. Där rider de på betydligt mindre hästar än vad vi gör i Sverige. I början tyckte jag att det såg tokigt ut med fullvuxna karlar på små hästar. Men vad fort ens perspektiv kan ändras -när jag kom hem tyckte jag istället att det såg ganska komiskt ut med alla dessa små kvinnor på jättestora halvblod. Som de inte ens når om med benen.

Och när vi pratar om längd ska vi komma ihåg att det finns gott om långa vuxna ryttare också. Jag säger bara Jan Brink. Jag säger bara Ludger Beerbaum.

Om vi hade lyssnat på de där som när Saga var tolv sa åt oss att Saga borde gå upp på häst, då hade vi inte köpt Bonnie Bee. Då hade inte Saga fått uppleva dessa fantastiska år av ponnyglädje, hon hade inte blivit uttagen till landslagssatsningen och hon hade inte ridit lag-SM, SM och NM med alla dessa sköna människor som vi lärt känna. Jag hade inte skrivit den här bloggen heller. 🙂

Nej, låt våra barn och ungdomar ha sin ponnytid i fred. Tiden kommer ändå att rida häst, och den tiden kan vara ända tills man blir nerskottad, så varför stressa?

Vem ska avgöra när mitt barn har vuxit ur sin ponny? Ja inte någon plump besserwisser eller tränare iallafall. Jag säger som Lisbeth Pahnke Airosto, Ridsports ponnyskribent som sett varenda ponnyekipage i Sverige sedan 1972:

 – Ponnyn säger ifrån om storleken är ett problem. Jag tror nog att de flesta barn och ungdomar inser det själva.

/Ulrika