”Vi hade sån sammanhållning”

På åttiotalet var det Louise ”Lisen” Halén som var rena underbarnet, när det gällde ponnyhoppning. Kommer ni ihåg? Lisen vann SM -85 i Helsingborg på Zamba Marlene i kat B, SM -86 på Näset i Sundsvall på Joli Coco de Ravary i kat D och SM -88 i Vetlanda på Pendy i kat C. Sedan fortsatte hon av bara farten att vinna inomhus-SM  -89 som junior på hästen Alias Rudy. Den meritlistan är det nog ingen som slår.

1989 hade Lisen egentligen slutat rida ponny, men fick rida Viveca Ottossons kat D-ponny  Rushmers Digny Doo till försäljning. Det gick så bra att Lisen avancerade uppåt i klasserna och vann EM-uttagningen i svår klass i Ljungby och blev uttagen till EM-laget. Det året gick Ponny-EM i Millstreet, Irland, precis som i år, och förutom Lisen red Malin Baryard/Inishannon, Marianne Bäckström/Golden Margus och Fredrik Jansson/South Supreme. Resultatet? Lagsilver till Sverige!

Hur gick det sedan då och hur ser Lisen tillbaka på sin ponnytid?
– Kan du ringa om en timme, jag sitter på en häst, säger Lisen, när vi ringer upp.
Visst, var ska hästtjejen Lisen befinna sig, om inte i sadeln?

Bästa minnet från ponnytiden?
– Det första jag kommer att tänka på är vilken sammanhållning det var mellan ryttarna och hur roligt vi hade. På vår tid – visst, vi var konkurrenter så länge tävlingen höll på, men så fort tävlingen var över så var vi tillsammans och hade roligt.

Lisen säger att första SM-guldet med Zamba Marlene kändes fantastiskt, det var så oväntat, det var ”en stor grej”. Sedan att komma tvåa med laget på EM, det var också oväntat. Lisen var 17 år då, och det var sista året som åldersgränsen gick där, sedan blev det 16-årsgräns.
– Med Rushmers Digny Doo var det kärlek vid första ögonkastet!  Och när vi blev uttagna till EM tänkte jag att han går aldrig igenom FEI-mätningen, han var ju stor, men det var mest en stor rumpa och just ingen manke, så det var inga problem. Hästarna åkte den långa vägen till Irland, fantastiskt att de fixade den långa resan så bra. Vi ryttare flög över, kommer jag ihåg.

Lisen idag
Idag bor Lisen på en gård några mil utanför Enköping, hon har två barn, en kille på fem år som heter Cesar, och en liten sex veckor gammal kille som heter Simon. Lisen har just tagit upp ridningen igen. Hon har två hästar i stallet, Purple Haze och Purple Rain, helsyskon e Quite Easy- Irco Marco. Lisens mamma Eva, som alltid varit ett stort stöd för Lisen, bor i närheten och hjälper till med barn och hästar.

Du fortsatte ju direkt på häst efter ponnytiden – blev det som du tänkt dig?
– Jag vann ju junior-SM och var med i EM-laget som junior, och jag red även i YR-laget, men sedan hängde vi inte riktigt med, vi hade inte den ekonomin som räckte till de bästa hästarna. På den tiden fanns det inte svenska hästar att tillgå som nu, de som hade råd importerade till stora kostnader. Den svenska aveln var inte som nu, och man hade inte chans att få rida bra hästar från någon uppfödare. Så jag gjorde ett val där och satsade på utbildning i systemvetenskap och dataprogrammering. Jag ville inte ge upp hästarna men måste få en inkomst. Det var svårt att få ihop, och jag tappade väl det där riktiga flytet.

– En bra häst som jag fick rida var en ridskolehäst som hette Roche. Laget i Enköping behövde en junior, och jag red den här hästen, som inte hade gjort så mycket i sitt liv, och efter något år hoppade han 1.50-klasser!
– Målet har väl varit att hitta något riktigt bra och kunna tävla stort. Jag har tävlat hela tiden som vuxen, mest på 1.30- 1.40-nivå, och jag har ridit unghästar till Breeders. Ett par av de bästa hästar som jag ridit är de franska  hästarna Gaby de Chalusse med seger i 1.40 och Jet Set de Boisy, som senare såldes till USA.

Lisen funderar lite och säger:
– Jag såg inte riktigt att det var möjligt att satsa enbart på ridningen, så som många unga gör idag.