Ny blogg: Om vägen mot bruksprovet

Om att fylla 40 och våga
 “Have the courage to live.  Anyone can die.”  Robert Cody
Tänker du ibland på det där scenariot när ni ligger vid dödens tröskel och funderar på om du verkligen gjort allt du kunde göra med ditt liv?  

Jag har ett par motton som jag försöker leva vid:
•    Våga.  Klart att många gånger lyckas man inte, men då har man iallafall försökt.
•    Ge allt.  Bara om du satsat allt kan du säga att du iallafall försökte, med gott samvete.
•    Följ ditt hjärta.  Känn efter, känns det du gör rätt för dig?  Annars är det bara att ändra på något.
•    Va rimlig och ärlig.  Det finns en verklighet också; räkningar ska betalas och dygnet har bara 24 timmar!
•    Ha en plan.  ” – Allt tajmat och klart, in i minsta detalj.  – Lysande Sickan!  – Självklart!”  

Så det jag nu tänker våga mig på är att matcha min hingst, Graafstroom (f  2011 e Florencio I u Uolsta-Peternella e Gribaldi-Pion, uppf J Boele de Haan, Hollan). – kallas Ström – till bruksprovet 2015.  Ja, jag vet att hingsten skulle visas mycket bättre av ett proffs, jag vet att det kostar jättemycket, jag vet att chansen att han ska bli godkänd är liten, jag vet att det egentligen är alldeles för kort tid tills dess,  jag vet att han inte är riktigt framme i sin utbildning, jag vet att jag kan ramla av, jag vet att det finns en viss risk vi kanske hoppar det där lilla vita staketet och jag vet att om han nu mot alla dessa odds skulle lyckas bli godkänd så är det inte säkert att hans dragningskraft är tillräckligt stor för att charma stoägarna.  

Om du någon gång har försökt eller tänkt försöka dig på något där dina chanser att lyckas inte är så stora, så har du säkert också mött dessa oftast välmenta upplysningar om hur svårt detta du ska göra är.  Iallafall om du bor i Sverige och är 30-50 år gammal.  
”Oj, oj, oj, det går aldrig”.

Åldern:
När jag var 15 år och skulle till VM i voltige kan jag inte minnas att någon påpekade alla dessa problem som skulle kunna uppstå.  Eller hur små chanser jag hade, jag skulle ju inte ens ta med min egen häst dit…  Det hör liksom inte till ordvalen till en ungdom.  När det gäller ungdomar så är vi ju oftast väldigt uppmuntrande till att ta risker och erbjuda dem möjligheterna till att prova på.   Självklart lär vi oss själva också mer om risk och svårigheter genom åren.  Vi blir ju ofta lite duktigare på att påminna oss själva om dessa problem som finns eller kan uppstå.  Som 15-åring är jag inte säker på att ”risk” fanns med i mitt vokabulär, än mindre i min tankegång.

Svensken: 
Efter att ha spenderat 10 år i San Francisco, 3 år i Köpenhamn och resterande 7 av mina vuxna år i Sverige, vill jag också påstå att det där med att ”oj, oj, oj det går aldrig” är lite svenskt.  Till exempel  när jag i USA började jobba med en 100 procent provisionsbaserad lön som aktiemäklare, så fanns det fastställd statistik på att efter 2 år är bara 10 procent av medarbetarna kvar i yrket.  Trots dessa låga odds kan jag inte minnas att någon av mina vänner, gamla som unga, påminde mig om hur osannolikt det var att jag skulle klara det, utan det var mer en klapp på axeln, vad kul och lycka till.  Mitt andra ”icke vetenskapiga bevis” på denna kulturteori  är min schweiziska man.  I hans vision löser sig allt, det finns inga problem och det är bara att köra på.  Det verkar helt enkelt mer vedertaget i denna delen av världen.    

Så varför gör jag då detta?
Jag vill gärna tillägga att tanken på att jag eventuellt själv ska visa min hingst Graafstroom på bruksprovet framkallar en vision av mig själv böjd över några buskar på Flyinges vackra gård, alldeles vit i ansiktet, med större delen av den dagens frukost på väg uppåt.   Så varför vill jag då så gärna utsätta mig för detta?

Anledning 1:
Jag har alltid älskat hästar.  Vi har förmånen att bo på en gård och en av mina favoritsysselsättningar en sensommarkväll är att sitta med en kopp kaffe på bänken framför våra hagar, med katten i knäet och länge, länge bara njuta av utsikten över dessa vackra hästar.   Eller gå in i stallet dra in flera djupa långa andetag, gång på gång, för att det luktar ju så gott.  Den kärlek jag känner för hästarna kan nog te sig en aningen märklig i mångas öron, men det bara är så och min kärlek har aldrig vacklat eller behövt en paus för att hållas vid liv. Givet att du just nu läser detta tror jag faktiskt att du förstår du vad jag menar.  

Anledning 2:
Min plan med vårt stall var att fylla det med vackra svarta hingstar och valacker.  Som min vän sa ”Färgen har ingen betydelse, bara den är svart eller svart. Det går ju bra med svart också.”.  Givet att bara 1 av 6 hästar i vårt stall är svart, betyder inte att jag misslyckats med min plan, bara att man behöver se planen i ett långsiktigt perspektiv…   

Så en del i det hela är att om Ström nu blir godkänd så kan jag kanske komma i kontakt med stoägare med fina ston så att min ”portfölj” med hästar blir ännu vackrare och lite svartare.  För övrigt kan jag rekommendera dig med mer än en häst att benämna det en ”portfölj” med hästar, det ger den icke insatta åhöraren/investeraren liksom en känsla av investering och återbäring.

Anledning 3:
Sen har vi ju det där med utmaningar och hur jag kommer att tänka om mitt liv vid min dödsbädd.  En riktigt tuff utmaning ger en fantastisk adrenalin kick, man känner sig levande.  Om jag inte ger allt för att genomföra detta, om jag inte tar chansen att faktiskt försöka visa min hingst på bruksprovet, nu när jag faktiskt har en möjlighet, så vet jag att jag kommer att ångra mig.  Och DET kan jag inte leva med.  Jag måste i alla fall försöka, om det sen visar sig att det skulle vara väldigt uppenbart att jag inte klarar att visa hästen själv, eller det inte är lämpligt att han visas överhuvudtaget, så får jag väl inse fakta och överväga mina alternativ.  Men försöka ska jag.

Bloggen framöver
Så nu trycker vi på, analyserar och planerar, tänker och funderar, tränar och står i.
Här är något av det som jag tänker reda ut och ge er en inblick i hur väl vi lyckas eller misslyckas:
Alla delarna i bruksprovet, vad är de,  hur ska träningen läggas upp bäst för varje del.  Vilka mål ska vi ha, inom vilken tidsram, vad vill domarna/testryttare/veterinärer se/känna etc.  Vilka experter/proffs kan hjälpa mig med dessa bitar?  Eller en sådan enkel fråga som att var ska hästen stallas upp?

Vad vill ni helst läsa om? Träningstips, avel,  intervjuer med experter inom vilka områden, planen, analysen, hur det går? Eller helst kanske, min misslyckanden?  

Nästa steg
Jag har ridit in hästar förr, men på grund av Ströms krävande och underbara känslighet och min tidigare tidsbrist står Ström just nu hos Eamon Hickey för inridning.

Så med min nyfunna tid, på grund av avslutat/pausad bankkarriär, kommer jag den närmsta tiden köra 2-timmars sträckan Malmö-Falkenberg dagligen, för att se om jag nu kan lära mig ”The Eamon Way”, och snarast möjligt utexamineras därifrån och ta hem hästen.
Som avslutning delar jag med mig av den videofilmen på Ström som jag förälskade mig i år 2011:

/Malin

Malin.Koch@equitailor.com, 112 dagar kvar