”Det är en lång process”

Rolf-Göran Bengtsson, Angelica Augustsson, Douglas Lindelöw och Jens Fredricson fortsatte att inspirera publiken med bra ridning och genomarbetat arbete under sista delen av tisdagens clinic. Det låter så lätt när Rolf-Göran förklarar hoppningen, i galopp mellan två hinder:
– Jag väntar på att språnget kommer fram till mig, följer med och försöker landa på rätt ben.

Att göra det så enkelt som möjligt fortsatte att vara temat för clinicen på Livgardet. Att både häst och ryttare ska hjälpas åt är något som Rolf-Göran vill hitta fram till.
– Få hästen att förstå att den ska hjälpa oss och sig själv. Då har vi större chans att vara felfria än när vi måste hjälpa hästen till 100 procent. Någon gång kommer man lite stort eller för smått, så är det bara. då måste hästen kunna hjälpa till så att vi inte ser allt för fåniga ut, sa han.

Längs ena långsida hoppade ryttarna räcke, fyra galoppsprång fram till en oxer och sedan fyra galoppsprång ut över ett räcke.
– Det blir kortare de fyra sista ut över räcket. Jag rätar upp mig lite där och rider rakt fram. Hästen får lära sig att vara med lite på distanserna. Jag försöker inte med våld att ta bort den från hindret och ge den all plats i världen, den kan få ta ett nedslag. Nästa gång kommer den att hjälpa mig som ryttare lite mer.

Angelica valde någon gång att lägga en volt med sin häst, hellre än att hoppa när den sprang i väg med henne. Hon tyckte dessutom att hästen var lite för snabb över hindret och hon ville att den skulle ta lite mer tid på sig över hindret.

– Med en häst som skjuter lite grann på hindret är det viktigt att inte komma för långsamt, för då finns det bara en sak för den att göra och det är att öka. I avsprånget ska man sitta väldigt still och inte pusha på den.
I markarbetet och hoppningen vill Angelica kunna lätta i handen utan att hästen ökar.
– När jag lättar ska den ligga kvar i samma galopp. När jag hoppar en linje ska jag inte behöva sitta och hålla i hela vägen.

Något alla ryttare strävar efter är att få hästarna att hoppa runda och mjuka språng. Det som märktes under clinicen var att hästarna hoppade bättre och bättre.
– Det är en konst att kunna ge hästarna mycket plast och att den ändå hoppar runt. Ger man för mycket plats så hoppar de annars bara på längden, sa Jens Fredricson.

När de bytte från att hoppa på rakt spår till att hoppa en helt ny kurva, behövdes ryttarnas hjälper extra mycket. Ryttaren får tala om vart de är på väg, med vikt och skänkel. Men att få styra lite är tillåtet enligt Rolf-Göran Bengtsson.

– Det händer i en omhoppning att man rider mot ett hinder men sen vänder man och styr dem på ett annat hinder. De måste känna de mindre kommandona hos ryttaren. Det är en lång process, inget man gör på 14 dagar.

När de bytte hästar blev det helt tre nya individer att känna på. Rolf-Görans häst var liten, Angelicas lite långsammare än den förra och Douglas häst något mer lik hans egna Casello.

– Här handlar det lite om att göra tvärtom, aktivera hästen, starta motorn. Man får tjata lite på dem att de ska ta sig framåt. Det är enklare att ändra på sin egen ridning än på hästens förutsättningar, sa Douglas.

Rolf-Görans grundidé har bestått sedan tiden i Holland. Att markarbetet är otroligt viktigt, och grunden till allt, märks tydligt hos dem alla.
– Jag försöker forma mig efter hästen men jag har mina grundidéer, vad det är som jag egentligen är ute efter. Så försöker jag göra en mix utav det, sa Rolf-Göran.

Angelica har gått den hårda skolan vad gäller markarbete. När hon kom till Tyskland var hon inte ens medelmåttig i det arbetet.
– Vad jag kunde var att vinna klasser med olika hästar men jag var långt i från bra på markarbete.

Douglas har tagit hjälp av Marcus Ehning för att förbättra sitt markarbete.
– Jag är en sådan person som tycker att det ska hållas relativt enkelt. Gas och broms är viktigast. Men det är klart att varje häst ska vara genomarbetad.

En eller flera bommar på marken är ett bra hjälpmedel, till exempel de dagar när du inte ska hoppa din häst. Rolf-Göran galopperade över en bom för att känna på den nya hästen han suttit upp på.
– Jag försöker lära känna hästen lite, försöker placera den på ett normalt galoppsprång och se till så att den inte gör för mycket av den här lilla uppgiften.

– Vi har en fast punkt, där man måste komma klar med ett galoppsprång. Sedan kan jag kombinera det med lite andra bommar och rida olika galoppsprång mellan och får hästen att på ett enkelt sätt lyda mig, utan att den måste hoppa så mycket, sa Rolf.

Efter en stund tog Rolf av sig sporrarna för att se om hästen lugnade sig något.
– Det är många gånger det lugnar ner även hetare hästar när man får lov att hålla om skänkeln mer, sa Rolf-Göran. 
En stund senare började hans häst att hoppa bättre och något rundare och han tyckte själv att hon inte blev lika kvick i luften.

– Hästen kommer alltid att ha lite sitt eget sätt att hoppa men du kan påverka det och göra det lite bättre. Man försöker arbeta med de punkterna där de är lite svagare utan att köra fast. Nöter man på det blir det väldigt jobbigt, förklarade Rolf-Göran.

Angelicas häst, som hon för övrigt verkade vilja ta med hem till Belgien, blev något stark under hoppningen.
– När den blir stark är det lätt att börja dra i munnen. Men problemet är egentligen att den inte är aktiv i bakbenen. Så jag försöker trycka på, få den aktiv och då kommer den också blir mycket lättare i handen, sa Angelica.

Douglas häst var som sagt lite av den långsammare varianten, något som ryttaren hela tiden jobbade med. Direkt i landningen lättade han i handen och red framåt.

– Ska jag jämföra de två hästarna jag ridit var den första en motorcykel och den här en cykel. Man behöver trampa själv. Jag har gjort Casello till en elcykel. Det är något jag jobbar på, att man inte ska behöva understödja, hästen ska springa fram till handen mer själv. Hoppningen blev mycket bättre. Det som kan bli farligt är att språnget blir lite mer framåt. Det är en avvägning man måste lära känna, hur pass mycket man kan rida framåt utan att språnget blir framåt, sa Douglas.

När hästarna hoppat färdigt för dagen hade publiken fått se tre skickliga ryttare rida. Enkelheten stod i fokus men även noggrant och disciplinerat arbete med hästarna. Jens Fredricson, som delat med sig av tips från marken, verkade även han lite imponerad. Han hann dessutom klämma ur sig att han tycker att Rolf-Göran är världens bästa ryttare. Och det var nog många som höll med efter clinicen.

– De är fantastiska ryttare, hur de anpassar sig efter häst till häst och vilken enkelhet de gör det med. Det är olika hästar, men till slut gör ryttarna det ganska lika. Konstan är att göra det enkelt och det gör verkligen de här ryttarna. De visar hur man kan använda sin sits och grundridning till att få hästarna bättre på hinder, sa han.

Text: Lotten Engbom
Bild: Roland Thunholm

Läs mer om clinicen.