Bättre sits med individuell träning

En ryttare kan vinna mycket på att kompletterar ridningen för den ordinarie tränaren med renodlad sitsträning. Det kan ske på olika sätt; centrerad ridning är ett, sjukgymnastledda genomgångar av ryttarens kropp en annan. Kurser som kan spara mycket svett, tårar och pengar.
– Vi kan vara ett komplement till tränaren, vars jobb underlättas om ekipaget inte hindras av att ryttaren har fysiska begränsningar, såsom snedhet, förkortade muskler eller spänningar i kroppen, säger sjukgymnasten Pernilla Stenfeldt, Ängelholm.
– Det är sådant jag är utbildad för att upptäcka och kan hjälpa ryttaren att komma tillrätta med.

Orsaken hos ryttaren
Pernilla är legitimerad sjukgymnast för både människor och hästar, godkänd av Jordbruksverket för arbete med djur.
– Jag började intressera mig för ryttarna när jag märkte att samma problem återkom hos vissa hästar. Kanske låg grundorsaken inte alls hos hästen?

Efter att hon har tittat på hur ryttare och häst fungerar tillsammans, blir det teori samt avsutten individuell träning.
– Alla ryttare är olika skapta, därför finns det inte några generella scheman för hur man förbättrar sin sits, utan det är individuellt.
– Det man strävar efter är en ändamålsenlig sits. Den är inte statisk, utan det är stor skillnad mellan hur en jockey och en dressyr- eller hoppryttare sitter i sadeln. Men gemensamt för alla är att ryttaren måste vara i balans med hästen.

Inverka rätt
– En balanserad sits är en förutsättning för att vi ska kunna känna hur hästen arbetar och därmed inverka rätt. Vid obalans är vår hjärna fullt upptagen med att hitta balansen och kompenserar detta med att ryttaren hänger i handen eller kniper med knäna. En sådan ryttare har inte möjlighet att samtidigt känna hästens rörelser och hästen kan heller inte arbeta på ett korrekt sätt.

När vi sitter till häst påverkas kroppen av hästens rörelser. Rörelsen kommer från hästen, tas upp i fotled, knäled, höftled och går genom ländryggen, bröstryggen och nacken.
– Om det finns en låsning eller spänning någonstans längs vägen, stannar rörelsen upp och ger utslag i ryttarens sits. Ett stelt ”dressyrryttarleende” kan ge en låsning i käken som gör att rörelsen fastnar i nacken och medför ett guppande huvud.
– Det bildas en kedja av händelser och det räcker inte att rätta till det slutliga symtomet, utan man måste hitta grundorsaken.

Kroppsmedveten
Det tar tid att bli kroppsmedveten, att förstå hur allt hänger ihop. Det är en av de saker som man kan få hjälp med vid sitsträning.
– Ryttaren måste lära sig att känna när sitsen är rätt och inse att en god sits är en förutsättning för att hästen ska kunna röra sig balanserat, vilket ökar hållbarheten.

Utöver god balans, består en ändamålsenlig sits av stabilitet, som utgår från bäckenets position.
– Allt har sin utgångspunkt från bäckenets plats i sadeln. Ryttaren sitter på tre punkter: sittbenen och symfysen (blygdfogen). Om höften är avslappnad faller benet rakt ner och då får ryttaren naturligt en bra lodrät sits.
– När man sitter till häst i den lodräta sitsen hamnar alla leder, inklusive ryggen, i de mest vilsamma lägena där funktionen är optimal. Där fungerar även musklerna som bäst.
Om inte bäckenet hamnat rätt i sadeln kan det visa sig i flaxande armar, uppdragna hälar eller något annat. Det kan vara tecken på att mellandelen saknar tillräcklig stabilitet. Det svåra är att kombinera stabilitet med flexibilitet.

Sned i sadeln
Ett mycket vanligt missförstånd är att ryttaren upplever sig sitta rakt i sadeln, när vikten i själva verket är något förskjuten åt ena hållet. Hästar är oerhört känsliga för viktfördelning och måste kompensera genom att belasta ena sidan av kroppen mer.
– Om en ryttare på 65 kilo sitter en centimeter snett, innebär det sju-åtta kilos extra belastning på den sidan av hästen, berättar Pernilla och ger ett talande exempel:
– När jag tittade närmare på en dressyrryttare som hade problem med galoppiruetterna åt ena hållet, visade det sig att hon satt en centimeter fel i sadeln. När hon hade flyttat över åt rätt håll, satt piruetten som en smäck!

Svårt att märka
– Ryttare behöver i allmänhet hjälp att upptäcka en snedfördelning. Om man sitter lite åt höger hamnar vänster sittben nära mitten av sadeln, då känns det extra tydligt och medför att ryttaren upplever sig sitta åt vänster. Ryttaren vill rätta sig ännu längre åt höger. Hästen, som redan från början följt vikten åt höger, kommer då att gå ännu mer åt höger.
Ryttaren måste här lära sig att sitta rakt över hästen, föra över sittbenen på rätt plats och känna båda sittbenen lika mycket.

Kedja av problem
Pernilla har fler logiska förklaringar till varför vissa saker i sitsen drar med sig andra fel:
– Det är vanligt att ryttare rider med omkullagda händer och armbågarna ut. Det är mycket ineffektivt.
– När händerna läggs omkull, finns två ben i underarmen som går över varandra och låser sig. Mjukheten i handen går förlorad och man öppnar gärna fingrarna i stället, varpå tygeln glider.
– Dessutom aktiveras bröstmusklerna och drar fram axlarna. Överlivet blir framåtlutat, vilket medför att andningen försämras.
– Om denna ryttare får höra ”räta upp dig” måste han spänna ryggen för att uppnå det. Resultatet blir en okänslig och osmidig ryttare som sekunden efter är tillbaka i samma position.
– Enbart genom att vrida om händerna, så att det blir en rak linje från hästens mun till handen, kan samma ryttare förbättra hela sin sits, få en mjuk förbindelse, bli känslig och rörlig. Då låses inte rörligheten upp i underarmen och muskulaturen mellan skulderbladen kopplas på i stället.

Redskap som underlättar
Intresset för olika redskap som kan förbättra sitsen är stort. I samband med sina kurser har Pernilla Stenfeldt testat några av de hjälpmedel som finns på marknaden.

– Redskapens bästa funktion är att hitta känslan kring vilka fel ryttaren gör i sadeln, säger hon. För att ha bäst nytta av dem, bör de användas under uppsikt av någon som kan människokroppen och förstår ryttaren behöver rätta till.

Ridbågen
Ridbågen var till god hjälp som påminnelse till en ryttare som gärna ville lägga omkull handen. Med bygeln tvingades handen in, och då kom ryggen ännu mer i framåtläge. Man kunde se att problemet satt i bäckenets position.
Ridbågen fungerade också bra på en ryttare med orolig hand. Den blev en påminnelse att hålla händerna stilla och ökade medvetandet om att använda bålen rätt och hitta stabiliteten. Obs! att bågen inte ska användas vid hoppning eller uteritt.

Väst för hållningen
Perfect Shoulder är en väst som ska ge rak hållning. Den gör inte personen starkare, men kan ge en uppfattning om vad det är som behöver rättas till i sitsen.
– Den ger en känsla av bättre stabilitet, men först måste man skapa de fysiska förutsättningarna för ryttaren att bli mer stadig i de små, djupa bukmusklerna. Det sker genom avsutten träning.
Var noga med att välja rätt storlek.

Bättre skänkelläge
Hältyngder var det hjälpmedel som flest ryttare kände sig hjälpta av. En ryttare menade att det kändes hela vägen upp i bäckenet när hon red med dem. De hjälper till att ta bort knipandet med lår och knän och får skänkeln att falla ner i rätt position.

Fler hjälpmedel
Inom centrerad ridning används ofta bollar som ryttaren får sitta på för att hitta sina sittben.
Det finns fler hjälpmedel på marknaden, till exempel EC-hand, som är en tygel med en fjäder som visar hur hårt ryttaren håller i respektive tygel. Den fick nyligen pris i Holland vid Årets hästprodukt 2012.

Text: Ingrid Andersson 

Foto: Lottapictures

Denna artikel har tidigare publicerats i Ridsport nr 7, 2013.