”Det har varit en lång resa”

– Jätteroligt. Så känns det. 
Anna Nilsson har precis sprungit upp med sin hinderkloke Luron (val f 1999 e Laptop-Wendekreis) inför ground jury. Hon ser avspänd och fokuserad ut. 53-åringen tillhör skaran med veteraner inom svensk fälttävlan, ändå är det länge sedan hon red ett internationellt mästerskap om man bortser från unghäst-VM. Senast det begav sig var 2002 i spanska Jerez. Nu är hon i Blair Castle, Skottland, med sin Luron. Ekipaget har gjort sex starter i internationell trestjärnig klass 2014 och 2015 utan ett enda hinderfel i terrängen.  I hoppningen har det blivit fyra felfria rundor och två rundor med ett nedslag vardera. Bästa dressyrresultat är 44,4 straff. Stabilt och jämnt, alltså.
– Ja, han är stabil. Framförallt hoppar han bra, säger skånskan om sin Luron. 

Fast det är 13 år sedan hon red ett internationellt mästerskap senast har hon inte legat på latsidan. Hon tävlar internationellt med både Alice och Candy Girl och är för tillfället rankad 106:a i världen. 
– Jag har velat tillbaka hela tiden, men det har varit en lång resa, säger hon och ser väldigt nöjd ut med att vara tillbaka. 

Luron är inte den smidigaste och snabbaste hästen. Backarna i Skottland lär suga kraft ur hästarna. 
– Jag får hushålla lite med krafterna helt enkelt, säger Anna Nilsson. 
Bredvid henne sitter Ludwig Svennerstål och ser allt annat än glad ut. Han har blivit skickad till holding box med sin häst igen. Det är tredje mästerskapet av fyra. På VM förra året var det inte mycket att diskutera. Men riktigt vad som hände nu förstår han inte. Och han vill helst inte prata om det heller. Men det är klart att han hade fått rida i laget om det inte hade blivit trassel. 

Niklas Lindbäck är den analytiske. Han har helt klart för sig vad som kommer att krävas ute i terrängen, vilka stora skillnader det är mellan hans trotjänare Mister Pooh och Cendrillon som är med till Skottland.
– Man kommer att få jobba ända till slutet, det är helt klart. Det är inte alls samma typ av bana som i Malmö, fortsätter han. 
Är Cendrillon verkligen klar för uppgiften?
– Det får vi se. 

Louise Svensson Jähde och Viva ställs också utanför laget. Men ryttarinnan är lika glad för det. I allafall utåt.
– Jag är glad att jag var i Branham i våras. Det är många frågor som är lika här. Det ska bli häftigt, säger hon. 

Lagryttaren Sara Algotsson Ostholt verkar inte lika övertygad om att det ska bli häftigt. På frågan om den backiga banan med många kombinationer passar stora Reality slår hon ut med händerna. 
– Det är svårt att svara på, säger hon och fortsätter berätta att hon har tränat mycket hoppning efter det långt från lysande resultatet på genrepet i Aachen. 
– Det känns bra. Jag har ändrat lite strategi och har en annan uppvärming. 

På bordets kortände sitter Johan Lundin och ser ut att spricka i sin iver av att få komma i gång. På VM förra året fick han lämna precampen och åka hem till Sverige med en halt häst. 
– Det är så inspirerande att få gå ut först. Banan passar mig och Johnny jättebra, säger han förväntansfullt. 

Vem i den svenska truppen som än får frågan om hur det ska gå med OS-kvalet svarar att det kommer att fixa sig. Så klart. Något annat finns liksom inte. Och det hade varit lite konstigt om någon av dem hade svarat ”nej, det blir nog inget OS-kval”. Men det känns i luften att det finns ett riktigt allvar i botten, att ett fixat kval är långt ifrån sjävklart. Det är ingen som tar för givet att biljetterna till Rio löser sig, ingen som inte har förstått att det kommer att gälla att kämpa varje meter i terrängen. Det finns en anspänning som jag inte har känt i den svenska mästerskapstruppen sedan OS i London. Och det är nog anspänningen som får känslorna att sippra fram både här och där. Men Anna Nilsson ser ut som om hon tänker njuta av att vara i Blair Castle och rida, hur det än går.
– Ja, jag har velat tillbaka länge. Nu är jag här med en kapabel häst som är i bra form, säger hon igen.