Hopptekniken viktig men inte allt

Lisen Bratt Fredricson tittar varje år på ett mycket stort antal hästar. Bland annat i sin jakt på blivande världsstjärnor att utbilda och sälja vidare, men också när hon är med och väljer ut de hästar som ska säljas på Swedish Select Horse Sales auktion i samband med Avel- och Sportchampionatet på Flyinge i oktober.
– Hästen med bra teknik, den som drar upp sina framben, som öppnar ut med bakbenen och flaggar med svansen i språnget, som använder sin rygg och bog, som sänker huvudet – den har ju lättare för att hoppa, vilket sliter mindre på den. Den hästen blir också lättare att rida och i slutänden har den större möjlighet att bli framgångsrik, säger Lisen.

Men hon konstaterar också att det är så mycket annat än bara hopptekniken som avgör om hästen blir en världsstjärna eller inte. Det är många delar som ska fungera för att få framgång, där tekniken är en – och inte den allra viktigaste.
– Det som är mest intressant är egentligen vad hästen har mellan öronen, vilken inställning den har. Det i kombination med en bra ridbarhet kan göra att hästen kan gå långt trots sämre teknik.

Kräver sin ryttare
– Man ser även det motsatta, hästen med bra teknik som är svårriden kan också få stora framgångar, men då krävs det en skicklig ryttare.
– Jag försöker använda mig av den erfarenhet jag har skaffat mig genom åren när jag letar efter nya förmågor. Vi har hittat många olika typer av hästar som blivit framgångsrika.
När Lisen är med och väljer ut de 3-åriga hästarna som ska säljas på hopphästauktionen är hästens inställning viktig, att den har styrka och kraft i hoppningen. Enbart en bra teknik räcker inte, den måste visa rätt vilja också.
– Sedan tittar vi förstås mycket på stammen också när det gäller unga hästar. Men ju äldre de blir, desto mindre intressant är härstamningen, konstaterar Lisen.

Blodslinjerna är dock av intresse när det gäller att värdera eventuella förtjänster och brister i tekniken. Som exempel nämner Lisen Gerco Schröders OS-silvermedaljör London, som är e Nabab de Rêve. London har en väldigt bra frambensteknik men är lite sämre bak, något som är ganska vanligt hos Nabab-avkommor.  Trots det har Nabab de Rêve ganska många avkommor i världstoppen, tack vare bra inställning och förstås bra utbildning.
– Cardento-hästar löshoppar sällan jättebra som unghästar. De växer sent och har sällan rätt styrka som unga, men har ofta en bra vilja som gör att de blir bra sedan.

Att i unga år se vilka hästar som blir framtida stjärnor är förstås svårt. När det gäller 4-årschampionatet i hoppning är Lisen inte alltid överens med domarna om vilka hästar som är bäst. Hon vill gärna att man ska se mer till helheten än till ridbarheten vid bedömningarna.
– Visst är ridbarheten viktig, men inte alltid det primära. Många hästar som står högt i blod kan vara lite svårare att rida som unghästar men de har en stor framtida potential, säger Lisen.

Självklara kriterier
Eva Gudmundsson, framgångsrik uppfödare av hopphästar och flitigt anlitad domare vid bland annat 3-årstester, är inne på samma linje som Lisen.
– När det gäller 3-årstester finns det vissa kriterier som är självklara för att hästarna ska få höga poäng. Men det gäller också att våga använda sin känsla. En del hästar visar att de har mycket hoppning i sig fast de kanske inte är helt perfekta i sin fram- eller bakbensteknik, säger Eva, och fortsätter:
– Jag vill se kvicka hästar som ger mig känslan av att ha stor kapacitet.

Som löshoppningsdomare tittar Eva mycket på hästens ryggverkan och att den har spänst och balans i hoppningen. För henne är bakbenstekniken viktigare än hur den hoppar med sina framben.
– Frambenstekniken blir bättre när hästen blir starkare och mer tränad. Men jag vill heller inte se hästar som sträcker ut bakbenen för långt – som många Robin Z-avkommor. De blir lätt lite för långsamma i sprången och i dagens hoppsport behöver vi ha snabbare hästar. Och en häst som hoppar utan rygg blir sällan en bra tävlingshäst, konstaterar Eva.

Hon ser också ett tydligt samband mellan hur bra hästarna hoppar utan ryttare och hur framgångsrika de så småningom blir som tävlingshästar.
– Sedan är det klart att en häst som hoppar väldigt bra som 3-åring är mer intressant för en duktig ryttare att ta hand om, och uppfödaren/ägaren till en sådan häst blir mer motiverad att se till att den får så bra utbildning som möjligt, säger Eva.

Dålig ryttare förödande
Eva och Lisen är överens om utbildningens betydelse för hopphästens teknik. En dålig ryttare kan lätt förstöra en häst med bra teknik, och tvärt om kan den skickliga ryttaren utveckla hästens teknik.
– Ska hästen kunna utveckla sin hoppteknik måste den vara avspänd. Den behöver ha en ryttare som inte stör den och hästen ska lära sig att fokusera själv på hind-ret, säger Lisen.

En spänd häst tar inte in de fel den kan göra i samband med hoppning och har då svårare att lära sig av de misstag den gör. Därför har Lisen ändrat en del i träningsupplägget för hästarna jämfört med tidigare.
– Förut jobbade vi mer med många olika och ofta ganska svåra övningar. Nu arbetar vi mer med enklare linjer och jobbar mycket med att hästen ska få galoppera fram till hindret på ett lugnt sätt.
– Det gäller att ha tålamod och acceptera att hästen inte alltid hoppar så spektakulärt, säger Lisen.

Helena Lundström

Artikeln publicerades i Ridsport nummer 22/2015.