”Kan vi sluta tjata om att det alltid varit så här inom vår sport?”

Psykologin bakom systematiska sexuella övergrepp är inte helt lättbegriplig. Förövaren är en ofta vänlig, hjälpsam och ytterst engagerad person. Han – för han är oftast man – är vanligtvis en person vars framtoning går på tvärs med våra föreställningar kring hur en sexförbrytare ”ska se ut”. Han lockar med förmåner och utnyttjar sin ställning för att få tillgång till det han helst av allt vill ha, uppmärksamhet och sexuella tjänster utan förpliktelser.

Offret å sin sida visar sällan sin förtvivlan inför andra, tvärtom verkar hon eller han ofta vara en glad och pigg person. Det är vanligt att offret söker sig tillbaka till sin förövare gång på gång, till synes självmant, något som för en utomstående kan framstå som att offret själv vill och väljer helt frivilligt. Så är det inte.

Förövare och offer för sexuella övergrepp ser alltså inte ut som vi förväntar oss. I de flesta sammanhang där systematiska övergrepp mot barn uppdagats är detta något som anges som skäl till varför ingen i omgivningen förstått eller anat oråd tidigare.
Vi förstod inte vad som pågick!

Men inom ridsporten finns ett ytterligare skäl, och det är det skälet jag har så svårt att förstå mig på. Skälet heter ”så har det alltid varit inom vår sport”. Vi har läst om det på flera olika håll, i synnerhet de senaste månaderna. Kanske har du också hört det på ett stallgolv eller i ett ridhus de senaste decennierna?

Påståendet att övergrepp alltid förekommit inom sporten kom som en chock för mig när jag började jobba för Ridsport i höstas, men så har jag heller inte tävlat eller rört mig i klassiska klubb- eller ridskolemiljöer i någon större utsträckning.

När jag för en tid sedan gjorde research inför mina artiklar om psykologin bakom sexuella övergrepp (PLUS) berättade jag för psykologerna jag intervjuade om den här ”sanningen”. De häpnade.

Visst är systematiska övergrepp vanliga inom många sporter, tystnadskultur kan förekomma av osäkerhet. Men en ”så-är-det” –kultur hade de aldrig tidigare hört talas om.

Dolds granskning av ”Ridtränaren” fyller sin funktion, den sätter med hjälp av klassiskt journalistiskt grundarbete ljuset på ett samhällsfenomen och en företeelse som varken civilsamhället eller vårt rättsväsende idag har förmåga att förhindra eller bestraffa i tillräcklig utsträckning. Det är i sig en tragik, som drabbat och just nu drabbar en mängd utsatta människor, i synnerhet unga kvinnor.

Men granskningen lyfter också en fråga som jag tycker att vi alla som aktiva hästmänniskor har ett ansvar att diskutera vidare med varandra.
Hur i hela friden får vi bort ”så-är-det” stämpeln från problematiken, så att vi istället kan prata mer om det faktum att det finns och förekommer, men faktiskt också går att förhindra.

Släpp nu för guds skull argumentet att det alltid varit så här. Argumentet står i vägen om vi vill nå en förändring och det legitimerar inte ett smack av det som nu rullats upp i ljuset. Vi vuxna vet bättre än så.

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan.