”Engelskt fullblod behövs fortfarande i ridhästaveln”

I egenskap av entusiastisk beundrare av det engelska fullblodet, såväl som kapplöpningshäst, som ridhäst och i dess roll för att upprätthålla en hög standard på halvbloden, är det kanske inte så konstigt att jag satte morgonteet i halsen när jag läste artikeln ”Den Hotade Rasen” i Ridsport Special nr. 2 2016 (läs plusartikeln här).

Beträffande ädelhet och elegans må halvblodsaveln ha kommit så långt att det kanske inte längre är nödvändigt med ytterligare tillskott av fullblodsgener, men när det kommer till galoppförmåga, stresstålighet och vilja att ge allt när det verkligen gäller, har jag svårt att tänka mig att halvblodsaveln på sikt kan klara sig utan en ganska betydande tillförsel av engelskt fullblod. Det är, enligt min mening, ett misstag att tro att engelska fullblodets viktigaste bidrag till ridhästaveln är ädelhet och elegans. Allra viktigast har varit förbättringen av psyket samt, givetvis takt, balans och en vägvinnande galopp.

Vad ligger då bakom att någon ens kan komma på tanken att ställa frågan: ”Har det engelska fullblodet någon roll kvar att spela?”

Den svenska och den danske avelsledare som fått frågan ger två svar:

1. Ingen använder de godkända fullblodshingstar som finns.
2. Det är för svårt att hitta fullblodshingstar som passar i halvblodsaveln – fullblodshingstar har inte tillräcklig kvalitet.

Att det är svårare att motivera uppfödare som eftersträvar att producera tävlingshästar att använda fullblodshingstar nu, än på den tiden när halvblodshingstarna i första hand godkändes på exteriöra kriterier, är inte så konstigt.

Många av topphästarna vi ser på internationella tävlingar, är också avelshingstar. Vi har sett hästar som Coronet Obolensky, For Pleasure och Casall Ask, för att bara nämna några, göra fantastiska prestationer på tävlingsbanorna. Det är knappast någon överraskning att såväl uppfödare som ryttare är mera intresserade av att efterfråga sådant blod, än hingstar som utfört sina prestationer på galoppbanan.

Den andra anledningen som anges som skäl, nämligen att fullblodshingstar saknar kvalitet, tror jag däremot är helt felaktig. Problemet där är, enligt min mening, helt enkelt att man letat på fel ställen. Man har inte förstått att galoppsporten, och därmed aveln för att producera slätlöpningshästar, inte längre fungerar som den gjorde när vi hade tillgång till hingstar som t.ex Light O’Love, Ujiji, Hyperbole, Hartlake, Fair Copy och Slide On. Det här var hingstar som var uppfödda för att glänsa över de klassiska distanserna, att vara som bäst som treåringar och äldre. Den sortens blod efterfrågades av den tidens uppfödare och hästägare, och passade även i halvblodsaveln.

Dagens svenska fullblodsavel är (liksom den internationella) betydligt mera inriktad på tidigt utvecklade hästar, som kan göra många starter redan som tvååringar. Eftersom majoriteten av de svenska löpningarna går på dirttrack kan hästar med en motorik och en exteriör som skiljer sig ganska mycket från det vi önskar för ridhästaveln vara framgångsrika på banan, framför allt över kortare distanser.

Det verkar finnas en, i mitt tycke, olycklig fixering vid att de blodslinjer varit mest framgångsrika med att producera hästar till amerikansk slätlöpning på högsta nivå, också automatiskt skulle vara de som passar bäst i ridhästaveln. Amerikansk galoppsport utövas huvudsakligen på dirttrackovaler lika platta som biljardbord, till skillnad från galoppbanorna på brittiska öarna eller i Frankrike, som oftast är kuperade och har olika skarpa svängar åt olika håll. Detta ställer helt andra krav på såväl balans som – faktiskt – ridbarhet.

En annan anledning till att vara försiktig med många av de blodslinjer som skördat framgångar i USA är amerikanernas ”liberala” (jag skulle egentligen vilja skriva totalt ansvarslösa) inställning till doping. En talangfull men skör häst kan, med hjälp av smärtstillande mediciner, matchas till att vinna ett fåtal stora löpningar på ett imponerande sätt, men blod från sådana hästar är inte lämpligt att använda inom ridhästaveln. Ett ganska typiskt exempel är den i artikeln nämnde Mr Prospector, en hingst som kommit att få ett enormt inflytande inom aveln för slätlöpningshästar. Mr Prospector var, i nästan lika hög grad som sin far, Raise A Native, en förärvare som lämnade galoppörer som var briljanta, framför allt som tvååringar och över korta distanser, men ofta väldigt sköra. Av Mr Prospectors’s sex helsyskon gick fyra sönder innan de ens kommit till start. De övriga två vann en seger var, den ena hade luftvägsproblem, den andre bröt, liksom fadern, ner redan som tvååring. Raise A Native vann samtliga sina fyra starter på ett synnerligen imponerande sätt, men redan i juli månad var hans löpkarriär över. Jag nämner detta för att understryka att det faktum att en avelshingst är en lysande stjärna på den transatlantiska kapplöpningshimlen, på intet sätt garanterar att den är en förärvare av de egenskaper vi efterfrågar inom ridhästaveln. I stället bör man, enligt min uppfattning, rikta blickarna mot National Hunt-aveln. Hinderhästar måste vara såväl fysiskt som mentalt genomsunda, samt ha en motorik som överensstämmer med den vi vill se hos ridhästar. Den typ av fullblod vi behöver finns inte i första hand i Kentucky, Florida eller California, utan på brittiska öarna, framför allt på Irland.

Vi bör söka den hästtyp och de blodslinjer som hävdat sig bäst på hinderbanorna. Vi bör söka efter hingstnamn som Top Ville, Alleged, Mtoto eller andra Bustedavkommor, Shirley Heights och Ardross. Nothern Dancer ska givetvis (och kan i praktiken) inte undvikas, och detta gäller även i någon mån Raise A Native-Mr Prospectorblodet, men det är viktigt att inte okritiskt tro att blotta förekomsten av dessa kända namn i sig innebär några garantier. Nothern Dancer-sonen Sadler’s Wells och hans söner har i nuläget en mycket stark, nästan dominerande ställning i NH-aveln på Irland, men det är viktigt att vara medveten om att Sadler’s Wells är allt annat än typisk för Nothern Dancer’s avkommor. Hans avkommor har i stor utsträckning varit sunda och stått distans. Det har sålunda funnits all anledning att förvänta sig att han skulle bli en lika stor tillgång för hindersporten som han blivit för ” flat racing”.  Mera spännande ska bli att se hur Danehill med flera representanter för Danzig-blodet kommer att fungera . Danzig lyckades bara komma till start tre gånger på två säsonger i träning innan hans dåliga knän satte stopp för hans karriär som tävlingshäst. Han förväntades allmänt bli en källa till speed, tidighet och diskutabel hållbarhet, men har lämnat åtskilliga hästar som stått såväl tio furlongs som 1 ½ mile i hårdast tänkbara konkurrens och hållit för att tävla under flera säsonger.

Det skadar inte att titta på de tre fullblodshingstar – Cottage Son, Ladykiller och Marlon – som betytt så mycket för att göra holsteinaren till den förstklassiga sporthäst den är idag. Alla tre var hingstar avlade på stamina – St. Leger och Ascot Gold Cup- vinnare eller hingstar som lämnat sådan avkomma.

Man finner hingstar som Marco och hans son Marcoville, Son-In-Law, Tracery, Hyperion, helbröderna Pharos (Nearco’s far) och Fairway samt, inte minst, Blandford. Cottage son’s morfar var Tracery-sonen Cottage, som var dominerande NH-hingst på 30-talet och 40-talen. Han lämnade bl. a. den oförliknelige Cottage Rake (vann Cheltenham Gold Cup tre år i rad), och tre Grand National-vinnare: Workman, Lovely Cottage och Sheila’s Cottage.

Vad vi bör söka är hingstar som bevisat att de är mentalt och fysiskt genomsunda – de bör ha klarat av att stanna i träning och starta under flera år. Det gör ingenting om de inte uppnått sin fulla kapacitet förrän som 4-åringar och de bör ha glänst över distanser från 10 furlongs och uppåt.

Ett praktexempel på hingst som borde passa i ridhästaveln är Yeats. Yeats är efter Sadler’s Wells med Top Ville som morfar. Han startade under sju säsonger och vann under samtliga, även om hans fulla potential inte visade sig förrän fr.o.m. hans 4-årssäsong. Han tog hem sju Grupp 1-segrar, däribland såväl irländska som franska St. Leger, Goodwood Cup (2 miles) och Ascot Gold Cup (2 miles 4 furlongs) inte mindre än fyra (!!!!) gånger, vilket han är ensam om. Det krävs en verkligt stark och sund häst för att klara sådana prestationer.

Vad vi behöver är hingstar som kan förväntas förärva hållbarhet, klokhet och stresstålighet. Det finns ingen anledning att hänga upp sig för mycket på kända hingstnamn i de första leden, men det är viktigt att det finns en stabil grund av rätt blod i bakgrunden. Genetikerna må uttala sig nedlåtande om oss som fäster avseende vid hingstar och ston i 4:e -5:e led, med motiveringen att de bidrar med en försvinnande liten andel av generna i den aktuella hästen. Framgångsrikt avelsarbete har dock aldrig utförts med statistik eller andra matematiska formler. Det handlar om att göra en klok avvägning av individen, dess exteriör, lynne, motorik och prestationer och den information om sundhet och prestationsförmåga vi kan hitta i härstamningen och kunskap om närbesläktade hästar.

Jag har här talat varmt för den irländska fullblodsuppfödningen, men självklart finns lämpliga avelsdjur att tillgå bl.a. i Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Jag vill ändå avsluta med att citera framgångsrika NH-tränaren Jenny Pitman. Tillfrågad om varför hon i första hand letade hästar på Irland svarade hon blixtsnabbt: ”Why do people fish in streams?”.

Peter Granath

Detta är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan.