”Jag tror ingen kan toppa vad Casall har gjort”

Rom den andra helgen i september bjuder på dramatiskt väder. Sol och trettio grader på förmiddagen och dånande åska med häftiga regnskurar fram emot eftermiddagen.

Arrangörerna av Longines Global Champions Tour tar det obekväma beslutet att avbryta lördagens ”Grand Prix of Roma” för att återuppta den kvart över nio på söndagsmorgonen, och där gick min inbokade intervjutid med Rolf-Göran Bengtsson upp i rök.

Det är många som vill ha en del av Rolf-Göran under en tävling. (Foto: Annika Eisen)

Alla har sina agendor, min är att få till ett samtal med Rolf-Göran som kan få handla om lite annat också, inte bara helgens tävling. Resan fram till det samtalet har pågått under flera år då jag har följt honom, mest på teve, tills att jag nu sitter här på pressläktaren och ser ännu en blixt lysa upp himlen, följt av en knall som får trumhinnorna att vibrera.

Kampen fortsätter
Söndag morgon är banan torr och alla spår av gårdagens oväder är bortstädade. Den öppna Stadio Dei Marmi ligger där magnifikt inramad av stora marmorstatyer föreställande romerska krigare från antiken. Här fortsätter i dag kampen mellan ridsportens giganter och min kamp om Rolf-Görans tid.

Efter tävlingen där han kommer femma och går om Edwina Tops Alexander upp i totalledning, är det presskonferens och när han är på väg ut från den tränger jag mig fram.

– Rolf-Göran! Hej, Annika Eisen, kan jag få boka in en ny tid med dig?

Han ser varm och lite trött ut.
– Ja, jo det kan du nog men …

– Har du ätit? En fråga som kommer automatiskt från tiden som mamma till tävlande döttrar och där man aldrig tog några samtal efter en tävling förrän de åtminstone var mätta.

Han ser förvånat på mig.
– Nej, men vi kan ta din intervju nu, bara vi hittar en plats i skuggan.

Jag flyttar snabbt ihop två plaststolar nedanför pressrummet i skuggan av en vit mur. Konstigt nog så får vi vara ifred här.

Frilansjournalisten Annika Eisen lyckas till slut fånga Rolf-Göran för en intervju. (Foto: Annika Eisen)

Casall har många fans
Igår, efter det att du hade gått banan, så stod du kvar och hade ett ganska långt samtal med banbyggaren. Det hade precis börjat regna men inte åska. Hur gick snacket då?

– Det handlade inte om banan utan mer om att han gärna vill prata om Casall. Han gillar verkligen honom, tycker att han är väldigt speciell. Vi pratade om att en sån häst det hittar man nog inte en gång till.

Men det sa du om Ninja La Silla och om Pialotta också.
– Ja, jo men att han år efter år visar den här formen och standarden, en superhög lägstanivå.

Han gör en liten paus.
– Att han orkar.

Precis som du.

Han skrattar till.
– Det är ändå hästen som gör jobbet. Det är klart att det krävs en hel del som ryttare men mycket går på rutin och det går naturligtvis betydligt enklare när man har en sån här häst. Han vet vad det handlar om.

– Vi är ett team och när vi går in på den här klassen så vet han vad det är som gäller. Han har känslan i sig och ger det där lilla extra. Man kan säga att vi känner av varandra där.

Alla älskar Casall, även banbyggaren Uliano Vezzani. (Foto: Stefano Grasso/LGCT)

Bra på att bygga relationer
Du verkar ju vara otroligt bra på att bygga relationer, och då inte bara med dina hästar. Jag tänker på din kompanjon Bo Kristoffersson, väldigt trevlig kille som jag har jagat en del de senaste veckorna för att kunna få sitta här med dig nu. Ni är kompanjoner sedan tvåtusentvå, vad jag förstår inte bara ekonomiskt utan även praktiskt och utvecklingsmässigt. Det är ingen lätt sak.

Rolf nickar eftertänksamt.
– Nej, det ska man också klara av. Det är ett moment att rida inne på banan och att hästen ska vara i form och hela den biten men alla de bakom mig som gör det här möjligt de måste också trivas för att det ska fungera.

När jag pratade med Bo så frågade han bland annat ”hur länge behöver du ha honom” fritt översatt från danska. Jag kan tänka mig att det är ungefär så det är. Du är navet i den här verksamheten och alla runt dig vill ha något av dig. Här i Rom har du näst intill rockstjärnestatus, alla vill intervjua dig och på storbildskärmarna rullar olika klipp på dig varvat med livebilder. Du gjorde ett starkt avtryck efter förra årets vinst här. Hur hanterar du det?

– Vi försöker att inte splittra oss för mycket. Nu är det stora numret gjort här och då kan man ta sig tid med en kortare intervju. De svåraste tävlingarna för mig är Falsterbo och Göteborg. Vi försöker att göra några stora samlingar då och möta alla på en gång. Annars blir det ingen lugn och ro och jag drar i det hela helgen med risk att tappa fokus.

Försöker finna en medelväg
Du har familj, en tvååring hemma. Hur har det påverkat dig?

Rolf funderar lite innan han svarar.
– Jag försöker finna en medelväg. Vad jag ska koncentrera mig på. Vill du vara med på den högsta toppen så kräver det dessvärre många timmar och fullt fokus. Vårt arbetsschema ligger tyvärr på helgerna. Familjen kommer i bakgrunden, det är sant, men min fru är också ryttare så hon vet vad det handlar om. De dagar jag är hemma tar jag hand om den lilla på morgonen och vi har hjälp också. Men det är klart att åttio procent landar på min fru och jag är ju sällan
hemma så …

Din dotter heter Pamina, gulligt, det känns varken tyskt eller svenskt.

Rolf skrattar till.
– Vi ville ha ett namn som man kan ropa upp i skolan utan att fyra tjejer räcker upp handen. Lite annorlunda men utan att man vrider tungan ur led.

Kör på lite till
Om fem år, får vi sitta här och titta på dig då?
– Javisst. Jag kör på lite till sedan får vi se hur länge det går. Det hänger på vad jag hittar för hästar. Casall närmar sig slutet nu även om det inte är satt något definitivt datum när han ska sluta tävla.

Vem ser du som tvåa nu?
– Unita Ask hon gör det väldigt bra nu men hon har en bra bit kvar innan hon är en Casall. Vi har ett gäng yngre hästar mellan sju och nio år som vi håller på och producerar. Där får vi hoppas att någon kan sticka upp.

Jämfört med många av dina medryttare så känns det som att du tar det ganska lugnt med dina hästar innan de ställs inför de riktigt stora uppgifterna.

– Jag tror att de håller längre då. Kanske att man kunde vunnit mer på kortare tid men då tror jag att de hade fått en kortare karriär. Men det är klart, att toppa vad Casall har gjort det tror jag ingen kan.

17-åringen Casall är still going strong – minst sagt. Kanske för att Rolf-Göran har matchat honom förhållandevis lugnt? (Foto: Stefano Grasso/LGCT)

Rider som hemma
Du har sagt i en intervju att du aldrig är nervös då du rider in på banan.

– Så är det. Jag minns på ponnytiden när man skulle rida dressyrmomentet, vilket inte var min favorit, då sa min tränare Torsten Nilsson: ”Tänk inte på det. Rid som när du rider hemma så blir det bra.” Det tänker jag på ibland och det fungerar fortfarande.

Hur tycker du att svårighetsgraden är här jämfört med i världscupen?

– I de första rundorna som vi rider här så är det runt tio nollor. De händer sällan på världscupen. Men sen är det två rundor här, fler språng på en dag och där bana nummer två är snäppet svårare.

– I dag är det varmt och jag kan märka på Casall att han är äldre och lite svårare att få igång då i omhoppningen. I dag kom jag för djupt redan i andra hindret och sedan kom jag inte igång på mina åtta steg som var planerat och då blev jag efter redan där.

GCT-tourens betydelse
Du har varit med i den här touren i många år. Vad har den betytt för dig som ryttare?

– Du tävlar hela tiden mot de allra bästa. Du och din häst måste hela tiden prestera på topp vilket gör att du får en högre standard och en större säkerhet själv.

Tillbaka till media. Hur viktigt är det för er typ av verksamhet att synas utåt?

– Visst är det viktigt att vi syns även om vi redan har ett stort kontaktnät. Det kan göra att vi får elever som vill komma och träna hos oss eller att man köper sin nästa häst av oss, eller man lämnar hästen för utbildning före försäljning.

Har mycket överkapacitet
För några år sedan sa du i en intervju att du kunde känna att Casall ibland backade av inför stora oxrar. Kan du själv känna så någon gång inför något riktigt stort hinder?

– Nej, han är en häst med stor överkapacitet. De hinder vi ryttare på den här nivån ställs inför kan våra hästar lätt hoppa över. Det hänger på hur din egen precision är, hur mycket du kan stämma av och hjälpa din häst, att den lyder både framåt och bakåt.

Där är du en mästare. Jag ska inte säga att det som svensk känns lugnt att sitta på läktaren då du rider men det handlar mer om resultatet. Det ser alltid väldigt stabilt och precist ut.

– För det mesta är det så. Det handla mycket om att inte bli nervös och att ha ett inarbetat system i min framridning, hur jag rider inne på banan före min startsignal. Att hitta rytmen, allt sånt som har blivit rutin efter alla år.

Sportens utveckling
Du som har ett långt perspektiv, hur tycker du att sporten har utvecklats i Sverige?

– När jag började komma upp så var det några som var superduktiga, till exempel Malin Baryard, Peter Eriksson och några till. Men nu blir det fler och fler och begränsningen är mer att kunna hitta de bra hästarna. Marknaden blir allt svårare. Det är så många som köper. Det är svårt att både komma till och att få behålla de bra hästarna.

– Men vi har många starka ryttare i Sverige nu som både kan rida in och rida med för att vinna en klass. Både Henrick von Eckermann och Peder Fredricson är väldigt slagkraftiga och flera med dem. Förr var vi glada om någon blev placerad. Standarden har höjts enormt.

Men på den här touren är det bara du och Henrik, ofta bara du. Hur upplever du det?

– Det är klart att det är roligare när vi är flera svenskar på banan. Men med teamet och med de andra ryttarna så är vi som en stor familj och jag känner alla som är med här. Ska vi ut och äta på kvällen så pratar vi ihop oss om var vi ska gå … jag har fått många vänner här.

Hinner du se något av Rom?
– Jag har gjort det så många gånger så jag har täckt in alla sevärdheterna men Rom är en väldigt fin stad.

Vårt samtal närmar sig en avslutning och jag kan inte låta bli:
– Du … ta hem det här nu!
Han skrattar och jag tolkar det som ett ja.

Efter några snabba bilder går han vidare men blir genast stoppad av en medieperson. Själv känner jag mig väldigt nöjd, jag fick trettio minuter med honom. Hur jag tycker att han är? Helgjuten, vänlig och med stor integritet.

Text: Annika Eisen