”Tack vare allt jag avstått är jag här”

Fem år har gått sedan Mathilda Karlsson flyttade in på magnifika Gestüt Grönwohldhof utanför Hamburg. På anläggningen jobbar åtta ryttare med hundratalet tävlingshästar och varje år ser närmare 150 holsteinerföl dagens ljus här. 

Mathilda ler brett när hon visar runt i stallarna. Anläggningen är rena rama drömmen för vilken ryttare som helst och stallet är fullt med framtida stjärnor.
- Jag trivs absolut här, det är en fantastisk anläggning, utbrister hon, men säger i samma andetag att en verksamhet av den här skalan kräver en hel del organisation från hennes sida för att allt ska flyta på smidigt.

Lärt sig planera och delegera
Som väl är har de senaste åren lärt henne att både planera och delegera arbetsuppgifter, något som inte var helt självklart när hon först landade i Tyskland 2003.
- Först kom jag hit som praktikant från naturbruksgymnasiet och hamnade hos Rolf-Göran Bengtsson, minns Mathilda.
– Det var inte meningen att jag skulle vara tävlingsryttare hos Rolf-Göran egentligen, inte alls! Jag tyckte bara att det var roligt att få jobba med hästar och hjälpa till och se hur professionellt han gjorde allt.

Den välskötta anläggningen har allt en kan önska. 

Planen till trots fann sig Mathilda snart rida större och större tävlingar och när hon 2004 träffade sin nuvarande partner, holsteineruppfödaren Manfred von Allwörden, satte ett nytt liv fart. Eftersom Manfred hade så många hästar gällde det för Mathilda att snabbt växa med ansvaret.
- Manfred har alltid pushat mig att rida på bra tävlingar och på fina hästar. Hos honom fick jag direkt växa in i sporten och börja rida allt större tävlingar.

Fick mycket ansvar
På anläggningen fick hon också ansvaret över verksamheten och snart basade tjugoåriga Mathilda över både försäljningshästar och anställda, många betydligt äldre än hon själv.
- Det är klart att det inte var jättelätt för mig att ha en massa anställda, de flesta mycket äldre. Jag pratade inte flytande tyska då, så det var ju lite halvjobbigt när jag skulle säga till någon och allt blev fel dessutom, haha. Men, jag lärde mig snabbt och det var en superbra erfarenhet att få en sån ansvarsposition tidigt, minns hon och säger också att hon inte minst lärde sig att ta när hon själv hade fel.

– En del i att jobba bra med andra handlar om att inse att de kan ha bra idéer, och att lära sig lyssna. 
I dag tycker jag det är jätteviktigt att ha folk omkring mig som gör mig bättre, folk som har egna idéer och inte alltid håller med mig.

Jobba mot samma mål
Mathilda förklarar att det måste kännas roligt att jobba tillsammans och hur viktigt det är att alla jobbar mot samma mål.
- Ibland känns det som om vi jobbar dygnet runt och då blir man väldigt tajta, tror jag. Vi är verkligen som en familj här i dag och eftersom vi har roligt tillsammans spelar det ingen roll om vi måste jobba ett par timmar längre än vi planerat lite då och då.

Det föds runt 150 föl på gården varje år. 

I dag är huvudverksamheten uppfödning och utbildning av försäljningshästar. Även om de allra bästa hästarna ofta försvinner snabbt, finns det alltid några lovande kvar för Mathildas egen satsning.
- De som blir över är ofta de som är lite svåra. Men alla växer in i rollen som tävlingshästar förr eller senare.

Mathilda säger att svåra hästar egentligen aldrig varit hennes specialitet utan snarare något hon tvingats bli bra på.
- Jag är inte så stor och min filosofi är att alla hästar ska kunna bli ridna av alla. Du ska inte behöva vara stark och dra och trycka på dem. Alla hästar måste förstå hjälperna och om man gör utbildningen på en unghäst ordentligt så blir det bra till slut.

Fick chansen av Tops
I vanliga fall rider Mathilda nästan uteslutande försäljningshästar, men efter ett telefonsamtal tidigt i våras ändrades framtidsplanerna helt.
– Det kom väldigt plötsligt, utbrister Mathilda med ett stort leende.
Hon pratar så klart om när hon blev tillfrågad om att rida Global Champions Tour.
– Jag hade tänkt på det mycket innan. Jag har bra kontakt med Jan Tops (som grundat tävlingarna, reds anm.) och har ridit många hästar från honom. Det är klart jag alltid tyckt att det vore kul att få hoppa i team. Det har alltid varit något jag drömt om men aldrig trott skulle hända.

Chansen kom när ett av teamen behövde en ny medlem, och det snabbt.
– Jag fick ta blodprov på mina hästar inom 24 timmar och jag tror hästarna stod på flyget till Mexiko tio dagar senare, minns Mathilda, som erkänner att hon egentligen inte hade hästar som var redo för uppgiften just då.

Mathildas gamla trotjänare, 16-åriga Lancetti (e Levisto-Caprilli) fick ta plats inne på arenan.
- Han är ingen 1,60-häst egentligen, säger Mathilda om valacken, men det var trots allt han som var i bäst form och som hon visste att hon kunde ta sig i mål med.

Både Lancetti och reservhästen Candy (sto f -11 e Quantum-Laurin) klarade den långa resan helt utan men, något Mathilda varit lite nervös för innan planet lyfte.
- När vi väl var i luften gick resan så smidigt att jag tror det mest kändes som att stå i en box någon annanstans. Enda problemet jag upplevde var den höga höjden där vi först landade i Mexiko.

Fick näsblod
Flera, både hästar och ryttare, fick näsblod de första dagarna.
- Vi var 2 500 meter över havet och även jag märkte att det var mycket jobbigare att prestera när jag kom ut på banan, säger hon, men beskriver ändå upplevelsen som fantastisk.
- Först var jag väldigt nervös, för jag visste inte vad som väntade mig och allt var så mycket sista minuten. Jag visste att det var en av de svåraste klasserna man kunde rida, men jag visste inte riktigt hur svårt och hur stort. När jag såg banan tänkte jag ” Herregud! Stackars Lancetti”, säger hon och skrattar, men påpekar samtidigt att det var en supergrej att få vara med om.
- Både Lancetti och jag fick ju göra det bästa vi kunde och efter två veckor på tävling kände jag att vi verkligen växt till oss.

Mathilda får ofta ta sig an de lite svårare hästarna. 

Nu står två nya stjärnor i stallet, som båda matchas mot GCL-tävlingarna. Efter Hamburg i slutet på maj bar det av mot St Tropez, Cannes, Monaco och Paris.
- Jag har mindre tid att rida unghästar själv just nu. Även om jag egentligen tycker det är jättekul så har mitt fokus flyttats och i år är tävling mitt huvudsakliga mål.
- I och med att jag fick chansen med GCL så förändrades väldigt mycket. Mina sponsorer och min pojkvän, som investerar mycket i allt jag gör, är verkligen bakom mig och pushar på att det ska gå bra för mig.

Har köpts in hästar
Det köps in ett par hästar som kan hjälpa Mathilda på vägen och hon kommer att få behålla Chopin VA (hingst f -09 e Casall-Coriano), något som varit omöjligt om hon inte hade sina sponsorer som stöttade henne. Men Mathilda erkänner att hon fått bud på hingsten som gör att hon nästan ligger sömnlös om nätterna.

Vardagen på Grönwohldhof börjar klockan åtta på morgonen för Mathilda. Då har hon kört en halvtimme från sitt hem i Hamburg och hennes hästar har hunnit gå en sväng i skritten. Hon rider fram till lunch och eftermiddagarna ägnar hon till stor del åt kontorsjobb.
Eftersom det föds kring 150 holsteinerföl per år på anläggningen är alla tävlingshästar nästan uteslutande egna uppfödningar.

När vi kommer in på ämnet avel erkänner Mathilda att det är Manfreds passion medan hon själv utbildar och tävlingsrider. Men visst kan hon se om ett föl har det där lilla extra redan när den föds.
- En del har bara power direkt, men sedan är det så klart mycket annat som ska klaffa för att det ska bli topphästar av dem. De måste vara sunda, bli bra utbildade och få den tid de behöver. Och så måste de vilja hoppa nolla. Vill de inte det spelar det ingen roll hur mycket 
talang de har, menar hon och säger att det är först när den är 6-åring som hon verkligen kan avgöra om hästen hon tränar kommer att bli en riktig topphäst eller inte.
- När de bara går nollor, oavsett vem som rider och de verkligen tycker det är kul att tävla… då vet man.

Mathilda har ridit för Grönwohldhof så länge att hon hoppat både mamman och mormodern till flera av hästarna i stallet, en stor fördel inne på banan.
– Det är väldigt kul när man verkligen känner linjerna och kan jämföra om de är lika. När jag ridit dem själv tror jag också jag har en bra idé om vilken hingst som passar till stoet. Vi har vissa ston som vi vet kommer att få superstjärnor och vissa kombinationer är helt enkelt oslagbara, slår hon fast.

Casall-Coriano är en sådan kombination. Just nu rider Mathilda två hästar med samma stam och hon beskriver dem båda som fantastiska.

Att lyckas med avels-arbetet handlar till viss del om att se och följa trender. Sedan Mathilda kom till Tyskland har hon sett hur aveln utvecklats.
– Sporten har ändrat sig ganska mycket och dagens hästar behöver inte alls ha scopet de hade förr. Där-emot måste de vara jätteförsiktiga för att hoppa nolla i högre klasser. I dag rids det snabbare och hästarna måste vara moderna, heta och lätta i typen.

Vill ha ridna hästar
Av alla hästar som föds på gården i dag är det få som säljs redan som föl. Annat var det för några år sedan, då fick Mathilda och Manfred nästan slåss för att få behålla fölen några år. Nu efterfrågas ridna hästar.
– I dag vill våra kunder se hästarna ridna eller löshoppade så de vet vad de köper. Att sälja föl på auktion går fortfarande väldigt bra men det är få som köper föl direkt från oss – och jag förstår dem. Det är en lång väg att gå med ett föl in-nan man kan börja rida. Det är lite som att köpa grisen i säcken.
– Jag tycker själv det är svårt att bedöma ett föl, något Manfred är väldigt bra på. Jag tror folk börjat förstå att det är lättare att se hur en 3-åring kommer att bli. Det är helt enkelt en säkrare investering.

Det är ordning och reda på anläggningen.

Mathilda ser också att marknaden ändrats de senaste åren. Även om hon aldrig upplevt någon svacka bland köparna har fokus flyttats från Europa till USA och Asien.
- Marknaden i Tyskland har blivit sämre och vi säljer inte alls lika mycket till Sverige längre. Sporten är för dyr i dag. Flera som tidigare kanske hade flera tävlingshästar kan inte underhålla det längre. Däremot har Amerika, Sydamerika och Kina blivit mycket starkare. Så generellt har vi aldrig haft någon svacka i vår försäljning.

Någon gång ibland händer det faktiskt att en häst hittar tillbaka till Grönwohldhof också. Stoet Quantine, som var Mathildas bästa häst när hon såldes 2012 till den grekiska ryttaren Athina Onassis, kom tillbaka förra året.
– Det var fantastiskt roligt att jag fick tillbaka henne, säger Mathilda.

I stallet står ett gäng bra hästar som alla börjar bli lite till åren och planen just nu är att matcha de yngre förmågorna mot större utmaningar.
- Man behöver så mycket hästar för att hålla i gång på den här nivån så mina yngre hästar får pushas lite till att hoppa större nu. Nu är det visserligen lätt för mig, i och med att vi har så många unghästar, men jag har sett många toppryttare som glömt hur viktigt det är att ha en backup och kunna utbilda sina hästar själv.

Mathilda tillägger att det är få som kan köpa färdiga Grand Prixhästar på löpande band och att klara av att utbilda sin kommande GP-häst är därför nästan ett måste.
- För mig är det värdefullt att både rida unghästar och mer erfarna. Om man bara rider unghästar är det lätt att bli lite blind och glömma att om hästen landar lite snett eller är lite bråkig i munnen så fungerar det nu men det kommer inte fungera när du rider stora klasser. Allt blir mycket lättare om du lär hästen rätt från början.

Göra saker ordentligt
För Mathilda är det viktigt att göra saker ordentligt och hon rider hellre många klasser bra än vinner en.
– En bra tävlingskompis är en häst med mycket blod och som alltid är motiverad. Jag vill känna att jag har en partner som tycker att det är så kul att det inte spelar någon roll om jag som ryttare råkar göra en miss.

I och med den stora mängden unghästar i stallet åker Mathilda på tävlingar nästan hela veckorna.
- Jag tävlar hela tiden, känns det som. Jag tävlar mycket långt borta, framför allt nu i och med Globalklasserna, och här hemma måste jag hålla i gång alla unga hästar som är mina blivande stjärnor. Jag var inte hemma många dagar från Miami förrän jag åkte och hoppade en meter med 5- och 6-åringar.
- Men, ju mer du gör det desto mer rutin får du. Så länge jag vet vad som väntar mig blir jag inte riktigt nervös längre och kan alltid göra mitt allra bästa för att det ska gå bra.

Ingen anledning att flytta hem
Efter 13 år i Tyskland känner sig Mathilda hemma här, men det betyder inte att hon släppt sina svenska rötter, tvärtom.
- Jag är väldigt patriotisk, jag gillar allt svenskt, som Ikea och Volvo.
Men hon kommer nog inte att flytta tillbaka till Sverige.
- Jag har mitt liv här nu och ska jag fortsätta hålla på med hästar, vilket jag antar, så finns det ingen anledning för mig att flytta. Skulle jag få välja mellan att tävla för Sverige eller Tyskland skulle jag dock aldrig välja Tyskland.

Att jämföra ridsporten i länderna efter så många år borta tycker Mathilda är svårt, men något hon uppskattar med det nya hemlandet är professionaliteten i sporten.
- Här kan du rida två eller tre 1,50-klasser varje vecka. Det finns så mycket tävlingar att det är mycket lättare att få rutin. I Sverige var 1,50 alltid sista klassen på helgen en gång i månaden. Då var det en så stor grej att man kanske tog längre tid på sig innan man vågade sig på det. Här kan du rida svåra klasser varje helg om du vill.

Närheten till både Holland och Belgien gör det lätt och smidigt att tävla internationellt.

Någon direkt fritid har Mathilda inte haft på länge men i dag säger hon uppriktigt att det inte spelar någon roll.
- Nu har jag en kompiskrets jag träffar på tävlingar, men förr var det ganska tråkigt när jag behövde gå upp fem på morgonen för att åka och tävla medan mina vänner var ute och festade.
– Samtidigt ångrar jag ingenting. Det är tack vare allt jag avstått som jag är där jag är i dag och det är jag väldigt glad över.

Text och foto: Natalie Lindholm

Denna text publicerades första gången den 8 juni i Ridsports papeprsutgåva nummer 11-2017.

Fakta/Mathilda 
Karlsson
Ålder: 33 år.
Bor: Gestüt Grönwohldhof utanför Hamburg, Tyskland.
Favoritbok: Jag är ett totalt Harry Potter-fan!
Favoritmat: Allt från junkfood till tryffelpasta.
På fritiden: Jag gillar att träffa mina vänner och gå ut och äta. Mat är en stor del av mitt liv och jag tycker om att kunna resa när jag har tid. Det är svårt att vara kvar här och inte jobba, så om jag har ledigt reser jag gärna bort.
Inspiration: När jag började hoppa internationellt red jag för Thomas Moore. Han har spelat en viktig roll för hur jag tänker och hur jag rider mina hästar. Hos honom lade jag grunden till allt jag gör i dag.
Idol: Edwina Tops-Alexander är en av de bästa ryttarna i världen! Hon har varit i toppen med så många hästar och omger sig med bra folk och bra sponsorer. Hela hennes management är superbra. Och naturligtvis Rolf-Göran, men på ett helt annat sätt.

Mathilda om …
… sig själv: Jag är inte den sista fightern. Jag är glad över att rida nolla eller att hästen hoppar fint. Det står kanske i vägen för mig ibland, men för mig är det viktiga att jag har en superkänsla.

… stora hästar: Jag har en tendens att alltid sitta på jättestora hästar. Alla tycker jag ska ha lite mindre hästar och jag försöker att ändra det, för det vore så klart lättare för mig med en mindre häst. Men det slutar alltid med att jag sitter på en som är för stor. Jag antar att jag trots allt tycker det är skönt att ha lite massa under mig när det blir högt, brett och svårt.

… sin partner: Manfred von Allwörden, som äger en kedja med 500–600 bagerier runtom i Tyskland. Uppfödningen av holsteinerhästar är hans hobby och passion och varje år föds ungefär 150 hästar på Gestüt Grönwohldhof.

Fakta/Topphästarna
• Lancetti (val f -01 e Levisto-Caprilli) hoppade GCT och GCL i Mexiko och Miami, placering i GP St Tropez 2*, Championat i Kiel 4*, Paris 5*, GP Mijas 2*.

• Candy (sto f -11 e Quantum-Laurin), placering SM, hoppade GCT i Monaco, placering i 5* Paris.

• Chopin VA (hingst f- 09 e Casall-Coria-no) är Mathildas stora framtidshopp.