Enkelt var ordet när stjärnorna höll clinic

Inspiration hoppades Angelica Augustsson på att kvällens clinic skulle bjuda på. Och visst blev det en inspirerande afton på Livgardet i Stockholm när hon, Douglas Lindelöw, Jens Fredricsson och Rolf-Göran Bengtsson delade med sig av sina kunskaper.

Innan clinicen poängterade Rolf-Göran att grunderna är viktigare än att snabbt byta bett.

– De små detaljerna är det som gör att man vinner, sa Jens Fredricsson, som med sin skada fick stå på marken medan Angelica, Douglas och Rolf-Göran började värma upp hästarna, som de lånat för kvällen.
– Jag börjar med hästen på ett omkomplicerat sätt. Känner av, vad är det som händer. Vi ska inge respekt men inte ge oss på dem allt för mycket. När hästen är spänd någonstans känner de många gånger av när de är tillbaka på samma punkt och tror att det är farligt igen. Gör inte för stor grej av det, sa Rolf-Göran Bengtsson när han travade fram.
– Jag försöker följa långsidorna och känner av hästen. Jag tycker att det är viktigt att kunna rida längs med långsidorna utan att rida ut till sargen. Många gånger ljuger man för sig själv, man klistrar sig vid väggen och tänker att ”oh, det här går ju rätt bra”. Sen lämnar man spåret och märker att så inte är fallet.

Att gas och broms var huvudingredienserna var alla rörande överens om.
Angelicas häst var väldigt känslig, något hon snabbt påpekade att hon tycker om. Hon försökte få sin häst att koncentrera sig på henne, i stället för på saker runt omkring.
– Jag försöker bara få den att acceptera mig. Jag klappar den lite emellanåt för att få den att slappna av. Många säger att det är svårt att rida en ny häst men det är minst lika svårt för hästen att få en ny ryttare på sig,

Den hästen Douglas red är släkt med en av hans egna hästar, Udermus. Han kände igen sig i en rad egenskaper. I början var den 8-årige valacken väldigt spänd.
– När hästarna tittar så här gäller det att man inte gör för stor grej utav det utan man ser om man kan lirka sig förbi det som är läskigt, sa Douglas när valacken blev rädd för Jens, som satt på en stol.
– Hästar är gulliga men de är inte alltid jättesmarta, så vi ska se om vi kan komma från andra hållet och visa Jens.

Douglas häst slappnade av mer och mer ju längre passet led. 
– När Douglas är lugn och stadig blir det lättare. Lugnt och stadigt och göra om så kommer hästen slappna av efter hand, sa Jens Fredricson.

– När den väl kommer igång och hoppar så är den rätt klar på uppgiften. Den blir lite ängslig när den inte har något att göra. Med en sådan här häst handlar det mycket om att sätta den i arbete så att den glömmer bort vad den är rädd för, sa Douglas från hästryggen.

I galoppen menade Rolf-Göran att inget är annorlunda än i traven. Hästarna ska gå fram och när de samlas ska inte bakdelen stanna upp, utan de ska sätta sig upp lite och samla upp kroppen.
– Mellan hindren måste vi kunna komma fram och kunna bromsa hästen. Det är något som man metodiskt och systematiskt övar på. Det samspelet ska bli så enkelt som möjligt.

För Rolf-Göran såg det så enkelt ut som det bara gör för en sann världsryttare.
– Vi vill ha vår häst lätt i handen, att huvudet går ner framåt i stället för upp i luften när ryttaren ger efter. Det ser man allt för mycket. Det blir mer komplicerat att komma över hindret på det sättet.
– Och då springer den också ifrån sina bakben och kommer inte upp i luften på samma sätt, sa Jens.

Det första språnget blev över ett enkelt räcke utan något att titta på. En bom placerades på marken tre meter efter och markbommen rullades fram något.
– När man lägger en bom bakom ska man vara försiktig, att man inte gör det allt för trångt efter, sa Rolf-Göran.

När Rolf-Göran red mot hindret förklarade han planen:
– Vi ser vad som händer, försöker ha en vettig distans och följer bara med hästen.

Rolf-Göran övade på att landa på rätt ben och galopp efter språnget. En fördel för att komma lätt runt i svängen och rida resten av banan.
– Men ska man hoppa två hinder på rakt spår spelar det ingen roll vilket ben man landar på så länge man rider rakt fram.

Rolfs häst drog sig lite för mycket åt vänster i ett språng, vilket Rolf korrigerade med lätta medel.
– Nu har jag ett lite för skarpt bett. Men när jag håller lite till på yttertygeln förstår den att den ska hoppa lite mer rakt fram.
– Man måste få lov att ta hästen i munnen och visa vägen. Annars har vi genast ett problem. Många hästar måste vi kunna styra i luften över hindret.

En av Rolf-Göran Bengtssons favoritövningar var nästa övning. En oxer som drogs ihop, en bom tre meter bakom och en bom fem meter framför.
– En övning som är bra för ryttarna med. De kan inte sätta fart och flyga över hindret och sen ligga ner i kurvan. Man är tvungen att komma in samlat och disciplinerat.
– Det här är också en övning, eftersom hästarna känner det här systemet, där de börjar att använda kroppen på ett väldigt bra sätt. Man tränar också sig själv på att inte sätta fart och låta hästen få hindret som uppgift. Vi ska egentligen bara följa med.

Angelicas häst var som sagt pigg. Hon kommunicerade lugnande med rösten hela tiden och gav ett lite mer ovanligt tips till publiken.
– I vanliga fall när jag har en pigg häst brukar jag sjunga lite. Men jag tänker inte göra det nu när jag har mikrofon.

Del två samt bildspel finns här.