Allt att vinna på öppenhet

Ridsport är kanske den farligaste av breddsporter. Vi är nog alla fullt medvetna om riskerna. Peder Fredricsons krasch på Stockholm Stadion skakade ändå om extra. Inte ens hans skicklighet och livslånga rutin är någon garanti. Ingen är osårbar.  

När något av den digniteten inträffar vill de flesta veta vad som hänt och hur det går. Det ligger i människans natur. Olyckor och skador går alltid upp som mest läst på webben. Det finns inget snaskigt i det. Det viktiga är att fakta kommer fram för att undvika spekulationer.

Arrangörens reaktion och inställning till öppenhet på Stadion var därför rätt bisarr. Vem skulle skyddas om inte arrangören själv? Inget ”negativt” tilläts  spilla ner de vita dukarna. Men om olyckan skett inne på tävlingsbanan, hade läktarna då tömts på publik och media?

Olyckor och skador går alltid upp som mest läst på webben.

Andra sporter ser på olyckor som en oundviklig del i tävlingar där vuxna människor frivilligt visar upp sig inför publik. När cyklister i Tour de France masskrockar spelas detta upp i slow motion flera gånger som en förklaring på hur det gått till. Likaså krascher i Formel 1. Och hur många gånger har vi inte sett störtloppsåkare föras bort på bår? Yrkesfotografer vet var den etiska gränsen går och det litar proffsiga arrangörer på.

Ridsporten har en annan agenda. Ta till exempel när en hopphäst kommit lös. Då vänds tv-kamerorna bort och i stället för att se hur det går för den stackars hästen får man titta på några flaggor eller nåt. Nej, det är inte roligt att se en skärrad häst rusa runt. Men vad är det som ska döljas för tv-tittaren? Som åskådare på plats kan se och filma. Vi måste kunna stå för att vi använder hästar för vår egen skull och att shit happens. Att låtsas något annat är hyckleri.

Den som inte vill se kan ju blunda eller vända bort blicken. Jag gör det ofta under fälttävlansterrängen och brukar be en stilla bön för att alla ska komma helskinnade i mål. (Men så kommer en häst och en ryttare som får allt att se lätt ut och då är det så vackert att jag blir tårögd.)

Vi måste kunna stå för att vi använder hästar för vår egen skull och att shit happens.

Om ridsportens arrangörer och tv-bolag lider av hybris inför olyckor är det annorlunda med ryttarna. De flesta berättar gärna och osentimentalt, lägger upp filmklipp på sina vurpor eller hälsar från sjuksängen, om det så är med ett brutet ben eller nacke. Hästskador är ett känsligare kapitel, men öppenheten har ökat.

Bra så. Alla har att vinna på öppenhet. På alla plan.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2023.