Analys: Det nya olympiska formatet i hoppning

Flyga hästar runt halva jordklotet för att starta en klass. Och ingen känsla av att de individuella medaljörerna är de som har glänst mest under mästerskapet. Det är några reflektioner gällande det nya olympiska formatet i hoppning.

Det nya olympiska formatet för hoppning har ifrågasatts mycket inför OS i Tokyo. Kritiken har bland annat handlat om att lagen numera består av tre ekipage och att allas resultat räknas samt att den individuella finalen går före lagtävlingen och att det enbart finns en kvalklass till den individuella finalen.

En konsekvens av detta blev att flera ekipage som inte ingick i något lag gjorde den långa resan till Tokyo med karantän och allt annat som det innebär för att enbart rida en klass. Detta hände bland annat Danmarks Andreas Schou och Sri Lankas Mathilda Karlsson, som tidigare tävlat för Sverige. Hur häst- och miljövänligt detta är kan ifrågasättas.

Den individuella tävlingens upplägg gjorde alltså att ekipagen bara hade en chans att ta sig till final och det var felfritt som gällde i detta enda kval (några ryttare med enstaka tidsfel kom också med till finalen). Denna aspekt är lite enklare att acceptera än föregående ­– men visst tappas en del av spänningen med att hålla koll på fler kvalrundor och se vilka som håller hela vägen genom kval och lagtävlingen till en individuell final.

Och ja, visst är det så att dressyrekipage länge har rest långt till OS och sedan bara gjort en ritt, i Grand Prix, och där har tävlingen varit slut. Den stora skillnaden mellan dressyren och hoppningen är dock att en grov miss i dressyren kan räddas upp av något riktigt bra. Den möjligheten har du inte hoppning – en rivning så är ekipaget borta. Med ytterligare klasser som räknas in i kvalet i den individuella finalen, till exempel laghoppningarna, kan även hoppryttarna få möjlighet att reparera en grov miss och komma igen – precis som ekipage i de andra två OS-grenarna har.

Den största skillnaden rent sportsligt handlar dock om detta med att lyckas individuellt på ett mästerskap traditionellt har handlat om att hålla ihop det över flera dagar. Inte över två rundor som det blev i Tokyo. Det nya formatet är mer som en ”vanlig” Grand Prix. Det är kanske inte fel, traditioner ska kanske brytas – men det är något som måste utvärderas noga. Och det är inte riktigt så i dressyren och fälttävlan där lagdelen fortfarande rids först.

Ytterligare en aspekt som talar mot att ha den individuella tävlingen först är att det skapar väldigt olika förutsättningar för ekipagen i lagfinalen. I Tokyo hade till exempel USA inte något lagekipage i den individuella finalen, medan Sveriges samtliga tre tilltänkta laghästar hade gått både en grundomgång och en omhoppning där.

Med det tidigare systemet då lagtävlingen gick först och var en del av kvalet till den individuella finalen hade alla ekipage gjort lika mycket innan det var dags att rida om de individuella medaljerna – förutsatt att det inte blev omhoppning om lagmedaljerna alltså. Detta var dock ovanligt då resultaten från den inledande tidshoppningen omvandlades till märkliga fel så att det var sällan lag hamnade på exakt samma resultat.

Tidigare har varje lag i ridsportens OS haft fyra ekipage och har fått räkna bort det sämsta resultatet. Detta är det vedertagna sättet i ridsport sedan länge, men anses vara svårt att förstå utanför ridsportens kretsar. Internationella Olympiska Kommittén, IOK, har flaggat för att de vill ha in fler nationer i ridsportens OS, utan att det blir fler startande. Då finns det inget annat sätt kvar än att minska antalet ekipage i varje lag. Med tanke på hur spännande lagfinalen i hoppning blev och de sportsliga prestationer som gjordes där är det tveksamt om några större förändringar kommer att göras. 

Kritiker har sett en fara i att hästar i laghoppningen kommer att pressas att fortsätta även om det är något som inte stämmer för dem för att hålla ihop laget när samtligas resultat räknas. Och visst kunde sådana tendenser anas under lagtävlingen, även om vi vid sidan av inte kan veta hur ryttarna tänkte. Hur som helst är hästen alltid ryttarens ansvar, oavsett formatet på den tävling som rids.

Även där kommer en hästvälfärdsaspekt in. När det blir viktigt att få in fler nationer innebär det att kvalitén på ekipagen blir mer spridd än tidigare. Det kvoteras in ekipage som är inte är riktigt mogna uppgiften att ta sig an en OS-bana. Detta ställer stora krav på bandesignern att kunna göra banor som sållar fram värdiga medaljörer utan att det blir farligt för de som inte är helt redo för uppgiften. Detta lyckades dock spanske bandesignern Santiago Varela väl med.

Med EM och VM som – så här långt i alla fall – fortfarande har ett traditionellt upplägg med fyra ekipage i lagen, lagtävlingen först och den individuella finalen som avslutning blir sporten knappast enklare att förstå för allmänheten. Men EM och VM bestämmer fortfarande FEI över, när det gäller OS måste ridsporten acceptera att andra krafter, IOK, vill ha något att säga till om.

Det nya OS-formatet i hoppning har bland annat kritiserats av Internationella Hoppryttarklubben, IJRC, vid ett möte med Internationella Ridsportförbundet, FEI, vid ett möte i augusti 2019. Företrädare för IJRC menade bland annat att den kan riskera hästarnas välmående, att hästar skulle pressas till att genomföra mästerskapet. Detta har det dock delvis tagits höjd för genom att tillåta ett ekipagebyte per lag mellan kval och final. Reservhästen måste också gå igenom besiktningarna för att få starta. Det har funnit en farhåga för att detta med reservbyte skulle kunna användas som taktik. Och det gjordes en hel del ekipagebyten inför lagkvalet och mellan kval och final.

Nåväl, det nya formatet är lika för alla och har varit känt länge, vilket har gett nationerna möjlighet att planera för det. Likväl måste systemet utvärderas och konsekvenserna belysas för att det ska bli en så rättvis och hästvänligt sport som möjligt.

Och rent sportsligt blev det denna gång mästerskapets absolut bästa lag, Sverige, resultatmässigt som stod överst på prispallen när OS var färdighoppat. 

Detta är en analys, där skribentens åsikter har vägts in i texten.