Angående den pågående debatten om dressyren i Falsterbo och Tidningen Ridsports rapportering därifrån.

Ni har tidigare förkunnat att ni gillar debatt (iochmed publicerandet av Silverbjälkes blogginlägg. Vad jag kan se så ligger hen inte längre hos er som husbloggare?) Låt oss då ha en debatt.

Jag tycker att det var beklagligt med er ensidiga rapportering från Falsterbodressyren och skulle gärna se att ni tar upp frågan om hästarnas välbefinnande även ur den i reportaget kallade ”mobbens” perspektiv. En mobb som samtidigt antyds vara ointresserad av dressyr, eftersom vi i senaste numret på sid. 25 särskiljs från de ”intresserade dressyrfantasterna”. Jag menar att ni kan hitta namnkunniga hästprofiler som kan tänka sig att uttala sig, men samtidigt får jag en känsla av att man på redaktionen inte vill stöta sig med etablissemanget (?). Får jag i samma andetag lov att fråga om ert journalistiska syfte? Är det att vara granskande? Ifrågasättande? Debatterande? Eller bara objektivt rapporterande?

Vi (jag får väl sälla mig till mobben) är inte nödvändigtvis okunniga, felsökande proffshatare. Men vi och Kim C Lundin verkar få baksmälla av olika saker. Hon får det av hur hästarnas välbefinnande och ridningen diskuteras på sociala medier. Vi (jag) får det av det jag såg i Falsterbo. Måhända det var avarter, men de var för många och tål att jämföras med barn som far illa i skolan; ska man acceptera även det, så länge de illa behandlade barnen är i minoritet?

I kommentaren till reportaget beskrivs den hårda ridningen som att vägen mot målet inte är perfekt. Måhända, men är man inte vid målet när man har tagit sig till Falsterbo? Ska man inte vara redo att visa upp ett mjukt samspel vid sådana stora tävlingar som man förberett sig för i månader? Och om hästen oturligt nog har en dålig dag där den inte alls vill samarbeta, är det inte ryttarens ansvar att ge den en positiv upplevelse istället för att forcera igenom ett program? Jag förstår att man kanske ”sitter i knät” på sponsorer, hästägare och observatörer och dessa relationer kan vara komplicerade, men det största ansvaret man har som ryttare är ändå det gentemot hästen!

Jag är inte en av dem som fotar eller filmar. Jag står tyst och iakttar, men denna gång blev det för mycket att se. Just nu känner jag att jag borde ha bilder att belysa mina upplevelser med, men enligt min erfarenhet blir sådant material ändå bara bortviftat som ”ögonblicksbilder” eller ”uthängningar”. Jag tror att de flesta har sett bilderna som publicerats från Falsterbo, tagna av Astrid Hedman (Portugalbloggen). Liknande bilder tas vid de flesta stora tävlingarna och jag undrar när man ska sluta avfärda dem som ögonblicksbilder? Även i ”mobben” finns det säkert undantag som är ute efter att skada, men de flesta av oss är inte ute efter att förstöra för någon ryttare. Vi ser bara hästar som blir illa behandlade och vill deras bästa. De enda verktygen vi har är sociala medier. Vi har (änsålänge) ingen plats i etablerade media.

Varje år köper jag (och säkerligen fler med mig) biljetter i hopp om att få se lust, glädje, avspändhet, energi, styrka, hållbarhet och samspel på dressyrbanan, men går ifrån de stora arenorna med en obehagskänsla i maggropen. Må det vara på grund av avarter, men dressyren har samtidigt ett problem med åskådarsiffror och allt ifrån ändring av program till livekommentering har diskuterats för att öka publikantalet. Jag menar inte att man ska ändra sporten på grund av åskådarna, men jag vill ha ett tydligt uttalande om det som vi i ”mobben” sett på tävlingar är det eftersträvansvärda och ifall det är dit dressyren är påväg. Isåfall tror jag att både jag och många med mig gärna lägger sina biljettpengar på andra hästsportgrenar.

Läs gärna mitt blogginlägg på ämnet, som dyker djupare i just min upplevelse: http://nouw.com/carolinesh%C3%A4stdr%C3%B6m/nu-har-jag-tankt-och-kant-klart-angaende-26218320