Annelie Frank: ”Har jag bara varit en nyttig idiot?”

Det är ganska exakt 25 år sedan jag började arbeta med ridsportjournalistik. Denna tidning har hela tiden varit min huvuduppdragsgivare, men jag har också levererat ridsportmaterial till dagstidningar, TT, Sveriges Radio och utländska magasin. 

Efter de senaste månadernas avslöjande känner jag mig som den största nyttiga idioten av alla. 

I 25 år har jag i olika situationer försvarat sporten och dess berättigande. Här gäller det att ha med sig att fälttävlan är min specialgren och där har debatten om djurplågeri pågått i decennier. Nej, jag har inte försvarat att dödströtta hästar ska kravla sig över mållinjen i terrängen eller att hästar ska behandlas hela natten mellan terräng och hoppning. Jag har – till mitt försvar– också skrivit otaliga krönikor med krav på utveckling av fälttävlans säkerhet och gjort uppmärksammade granskningar i riksmedia. 

Men ändå … 

Jag kan inte värja mig mot det faktum att jag med stor säkerhet ofta har lyft prestationer utförda av ryttare och utbildare med högst tvivelaktiga träningsmetoder för hästar. Detsamma med ryttare med högst tvivelaktig hantering av anställda och elever på olika sätt. 

Nu står jag vid skampålen och skäms, skäms över allt jag inte visste men kanske borde ha tagit reda på.

Jag ser alla som uttrycker att ”det kommer att komma något bra ur det här, det kommer att bli bättre”, jag försöker hitta tillbaka till något positivt, hitta tillbaka till min känsla av kärleken till sporten – utan att lyckas mer än korta, korta ögonblick. 

Jag är inte säker på att det blir så mycket bättre. Jag har inte sett någon av de ryttare och tränare som har pekats ut för att använda våld av olika nivåer lägga sig platt och be om ursäkt. Däremot har jag sett massor av ensidiga häxjakter i sociala medier där individer på hobby- och amatörnivå får lika mycket hat för en – till synes – väl hårt spänd nosgrimma eller en häst lite bakom lod, som väletablerade utbildningsstall får för systematiskt våld mot hästar. 

Den senaste tidens avslöjanden har berört mig riktigt, riktigt på djupet. Men det har även det hat som sprids i sociala medier gjort. 

Våldet, hatet, avsaknaden av ursäkter, min egen roll i allt detta som har pågått – jag håller fortfarande på att processa allt detta. 

Mitt processande kommer att pågå ett tag till – men en sak har jag landat i: Jag kan inte se mig själv försvara ridsporten på samma sätt som tidigare. Den delen av den nyttiga idioten inom mig är förmodligen borta för alltid.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2024.