Antonia Ramel: ”Det är som att slipa en diamant”

Under sju års tid har 37-åriga Antonia Ramel haft daglig hjälp av landslagskollegan och tränaren Patrik Kittel på hans anläggning. Men sedan en tid tillbaka har hon sina fyra hästar uppstallade på en gård i Holland – ett steg på vägen till att bli mer egen, i väntan på att det egna stallet ska stå klart.

– Jag tränar fortfarande för Patrik men jag har inte hästarna där längre. Jag pendlar 1,5 timme till Patrik en gång i veckan och bor över en natt, så vi får två dagars träning. Jag brukar byta hästar, beroende på vem som behöver drillas mest för tillfället. Så Patrik är fortfarande en stor del av min satsning, och ett stort stöd, berättar Antonia Ramel.

Hon har varit en del av det svenska landslaget under ett par år nu, och med ”Bro” – som snart 17-årige Brother de Jeu (KWPN e Voice-Jazz, uppf Emmy de Jeu) kallas – har det blivit flera mästerskap. På OS i Tokyo förra året gick det dock inte som planerat, då den svarte valacken inte presterade på topp. Han har heller inte tävlat sedan dess.

– Vi har konstaterat att han har en kronisk tandsjukdom, som till slut gjorde att vi fick plocka ut fyra tänder. Det upptäcktes först hösten 2020, och vi gjorde allt för att det skulle fungera. Det var väldigt kämpigt med hans tänder under OS, det var nog också lite därför han protesterade inne på banan, konstaterar Antonia.

Sjukdomen, som oftast drabbar äldre hästar, innebär att tandrötterna blir inflammerade.
– Man kan plocka ut tänderna, vilket vi har gjort, och nu mår han väldigt bra. Det är bara lite svårt för honom att hålla tungan på plats. Han har tävlat klart, och går mot ett pensionärsliv även om jag fortfarande rider honom hemma.

Otursföljd efterträdare

Istället är det Curiosity (HOLST e Clinsmann 2-Carpaccio, uppf Kurt Thomsen) som fått kliva fram som förstahästen i stallet – ekipaget har gjort bra ifrån sig under året, inte minst på den senaste världscuptävlingen i Lyon. Den 13-årige valacken har dock haft sin beskärda del av skador han också.

– Curiosity är buköppnad två gånger, dels som 2-åring och sedan igen 2019, då han drabbades av njurbandsupphängning. Han har även lyckats skada sig under en skoning, när han flög i luften och landade som Bambi på hal is, berättar Antonia med en suck.

– Rehaben efter buköppningen tog tid, men mot alla odds så har han kommit tillbaka. Men det krävs mycket fokus på styrka, att bygga upp honom, och även om det börjar bli mycket bättre så är det en liten bit kvar. Det är en riktigt glad liten kämpe som kämpar på för fulla muggar.

”Den bästa häst jag har haft”

På frågan om det är Curiosity som är Antonias förstaval i satsningen mot OS i Paris 2024 så är hon dock tveksam. Istället berättar hon om påläggskalven Iejoor (KWPN e Charmeur-UB 40, uppf Fiechter Equestrian Sales N.V.), en 9-årig valack som hon köpte av sin hovslagare för två år sedan.
– Det är nog den bästa häst jag har haft, konstaterar hon.

Iejoor vann Intermediaire II i Ankum i början av året, och drillas nu mot Grand Prix nästa år.
– Det är ett litet kraftpaket, med extremt mycket talang. Hemma är han fantastisk, men han behöver mer rutin på tävling. Jag tror och hoppas på honom, om han får hålla sig hel och sund är det något jag verkligen vill satsa på.

Yngst i stallet är 6-årige Mac Millan (OLDBG e Millennium-De Niro, uppf Moritz Kaelin), en häst köpt i Tyskland i våras.
– Han har också väldigt mycket potential, men är ju bara sex år. Förhoppningsvis kan jag ta ut honom i 7-årsklasser nästa år, kanske kan han gå i Falsterbo.

Behöver spridning i åldrarna

Med en 13-åring, en 9-åring och en 6-åring i stallet ser Antonia Ramel fram emot de närmaste åren. Hon har även ett sto som är betäckt med Kjento.
– Jag tror det är viktigt att ha spridning i åldrarna, man är väldigt sårbar om man bara har en häst. Det händer ju grejer hela tiden, ibland går det inte som man har tänkt sig. Jag tycker det är väldigt roligt att utbilda hästar – jag vill inte köpa färdiga hästar – men det tar ju tid. Från att de är sex år till att de kan gå femstjärnig Grand Prix så är det flera års arbete, säger hon.

– Det är dessutom svårt att hitta färdiga Grand Prix-hästar som överhuvudtaget är till salu, och det handlar om så extrema summor. Jag tycker det är roligare att hitta dem när de är lite yngre och utbilda dem själv.

Även om mycket handlar om tävling – i vinter blir det en världscupsatsning med Curiosity, och målet är att försöka debutera Iejoor i Grand Prix i början av nästa år – så brinner hon för detaljarbetet.
– Nu väntar mer vinterjobb, att fila på småsaker, när det inte är lika tätt mellan tävlingarna. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det absolut roligaste är att rida hemma – jag tycker självklart att det är kul att tävla också, men det där dagliga jobbet hemma, när man ser utvecklingen, det är rätt fantastiskt att se vad man kan göra. Det är ungefär som att slipa en diamant.

”Det går inte att luta sig tillbaka”

Har du tappat sugen någon gång under åren, du har ju haft en del utmaningar längs vägen?
– Förutom svårigheterna med Bro och Curiosity så hade jag även problem med min förra häst Sigge, Seigneur, som gick bort för tre år sedan. Under två års tid så gjorde jag inte mycket annat än att promenera med honom tre timmar om dagen. Men jag har nog aldrig känt att ”det här ger mig ingenting, jag kommer inte vidare”. Om man fortsätter jobba och försöker hitta lösningar så händer det oftast, till slut vänder det och du hittar rätt knappar att trycka på.

Sedan ett par år har Antonia varit en del av den lilla klick som fått representera Sverige på mästerskap – hon red EM 2019 och OS 2021, och var reserv på VM 2018 och 2022. Hon är dock medveten om hur lätt det är att halka ur.

– Mitt mål är att satsa vidare och rida fler mästerskap. Men det är klart att det hela tiden finns en press, det finns alltid andra runt omkring – det går inte att luta sig tillbaka och känna sig säker. Jag vet vad jag kan, vad jag har gjort och att jag har hästar som är på väg upp. Men det kan gå väldigt fort, och har man väl åkt ur så är det ju upp till bevis igen, konstaterar hon.