Att hitta barnens egna drivkrafter

Det kallas ponnytruppen, fick jag veta. Jag vet inte riktigt vad som kommer krävas nu och vad som förändras exakt. Jag vet bara att när vi köpte ponny kunde jag inte se detta framför mig! Jag ville ju inte ens bli ponnyförälder först. Att det sedan blev fälttävlan var mer eller mindre en slump, och att det skulle kunna gå så här pass bra har jag aldrig ens drömt om.

Men min dotter däremot, hon har drömt! Om min ”ribba” bara varit att hon ska vara nöjd och glad så har Saga själv siktat högt. Ibland när hon sagt att hon vill till SM och EM har det knipit till i hjärtat, för jag har tänkt att hon kommer bli så ledsen om hon inte når dit.

Nu får hon rida sitt hett efterlängtade SM och till och med NM. Vi får se vart det tar vägen. ”Mamma, jag lever min dröm!” sa hon igår kväll när vi åt middag. Det går inte att sätta ett pris på att få se sin 14-åring så lycklig.

Till vardags går jag mest och tänker på allt jag gör fel. Allt jag klantar mig med, allt jag måste skärpa mig med. Det där med transporten till exempel. Men när vi nu kommit hit som team -något måste jag väl ha gjort rätt?

Har funderat på det här med barns drivkrafter. I Sagas pappas familj håller alla på med klassisk musik. Vi försökte med piano, men Saga ville inte spela. Inget annat instrument heller. Det var konstigt och rent av tragiskt att hon inte ville spela eller sjunga, tyckte musiksläkten. Jag hade en massa ångest för det där, kunde inte förmå mig att tjata på ett dagisbarn om att öva varje dag och sitta med och traggla. Jag kan inte spela något instrument själv och maken var på den tiden bortrest över halva året.

Ett tag höll hon på med tennis. Hon gick pliktskyldigast på lektionerna men tyckte det var tråkigt för att de aldrig fick tävla. Det fanns ingen vilja där heller, så vi släppte tennisen också.

Att hon skulle bli hästtjej var inte heller självklart. När hon var åtta slutade hon ett tag på ridskolan. Hon tyckte det var monotont, saknade utmaningar. Ganska snart ville hon börja igen, vi väntade då ut det i ett halvår för att testa om viljan verkligen fanns där. Det verkade motivera henne ännu mer att hon inte bara fick börja igen för att hon ändrat sig. Det där lilla ordet nej kan ha magiska krafter ibland.

Sedan fick hon tampas med ett par busiga låneponnyer, det gillade hon; att tampas och kämpa. Vi såg att hon var en sådan som stärktes av att få lite motstånd, av att saker inte gick så lätt.

Så blev det då egen ponny för fyra år sedan. Det gick inte spikrakt uppåt, det blev ganska sällan rosetter de två första åren. För det mesta fick vi trösta och torka tårar. Vi såg nu att hon tog motgångar rätt så bra och att det stärkte hennes motivation att få kämpa. Din tid kommer, sa jag till henne, din tid kommer… Nothing worth having comes easy.

I alla fall, det var i tävlandet som vi upptäckte hennes motivation och drivkraft. Hon ville bara tävla och tävla, här fanns viljan, och då fick hon väl tävla då. Jag minns när hon var tio eller elva år, och sa:

– Mamma, vet du vad det bästa jag vet är? Det är när man kommer in på banan och dom säger ”varsågod och rid! ”

Själv har jag nästan motsatta känslor inför den frasen! Alla vill inte tävla och mentaliteten i Sverige är ganska negativt inställd mot tävling, men jag tror att människan som art ändå har tävlandet inbyggt sig, en del mer än andra. Det finns säkert tusen sätt att tävla, och får man inte göra det på ett sunt vis tror jag risken är att många gör det på sämre sätt.

Hur som helst, vad barnen än ska göra (utöver skolan) måste de vilja det själva om det ska bli bra, och det gäller att hitta var viljan finns och stötta, om man har möjlighet. En stark vilja är ryttarens viktigaste egenskap, säger Jan Brink. Det är viljan som avgör om du går och rider en regnig novemberdag, det är viljan som gör att du orkar ta nya tag efter bakslagen. Det är viljan som får dig att ta alla de små stegen som så småningom blir till stora steg. Och det gäller ju allt, inte bara ridning.

Vi är omtumlade i familjen. Nu stundar nya tider. Vi måste ta reda på vad som krävs av oss på den här nivån. Till att börja med kan det vara bra att ha en transport som man får köra! Tro mig, jag jobbar på det. Det har jävlats ännu mer med den saken. Återkommer om det.

/Ulrika