Hej på er! Gårdagen började med hotellfrukost sen direkt upp på hästryggen och börja rida fram inför Ponny Kür finalen. Jarno var väldigt lugn på framridningen vilket kändes bra. Jag kände mig inte nervös men självklart hade man lite fjärilar i magen på grund av all publik och arenan. Jag var väldigt taggad och vilket gjorde att jag spände mig. Det påverkade inte Jarno men det blev extra svårt att få tillbaka axlarna.

Men efter uppvärmningen kändes det bra och jag kunde slappna av allt mer. Jarno kändes väldigt fin! Han lyssnade på mina hjälper och var alldeles lagom pigg. Inne på arenan så blev han lite spänd men han skötte sig väldigt bra. Det var en fantastisk känsla inne på arenan. Obeskrivligt.

Trots atmosfären gjorde vi en ritt utan några stora missar. Han drog in rumpan lite i ett hörn men det var allt. Jag var väldigt nöjd efter min ritt och det var svårt att hålla sig från glädjetårar. Han är verkligen som en ny ponny nu, han har byggt upp sig och rör sig på ett annat sätt. Men vi rider fortfarande bara på första växeln. Jag vet hur mycket kvar vi har att ge men det är mycket träning kvar som återstår. Men vi har ingen brådska!

Ritten belönades med 73.550 procent och vi knep en fantastisk andra plats. Det var väldigt tajt mellan ettan, tvåan och trean. Det bevisar ju vilket starkt startfält det var och alla har ju väldigt höga mål för framtiden.

Jag är väldigt glad över Jarno som var så fin inne på banan och på prisutdelningen. Jag önskar kunna kvala hit nästa år igen. Men då skulle jag hoppas på att det är ännu mer publik och att Ponny küren får vara en större del utav SIHS. Det är ju ett populärt inslag och skulle kunna platsa in i kvällsshowen vid ponnyhoppningen tror jag.

Efter ritten åt jag och dom andra i ponnyküren lunch tillsammans. Alla är väldigt bra vänner och det är verkligen positivt. Alla peppar varandra och är glada för varandras skull. Vi blir mer som ett lag! Efter lunch behövde vi dra oss hemåt.

Nu drar vinterträningen igång och nästa tävling är i februari. Då vill vi komma tillbaka och rida på en helt ny växel. Jag ska under jullovet göra ny kür till Jarno och mina andra hästar. Jag gör mina kürer själv så dom blir verkligen personliga och dom blir precis som jag vill ha dom. Jag tycker min och Jarnos Kür fick ett bra avslut här på SIHS, nu ska det som sagt göras en ny!

Tack för att ni hängt med mig bakom kulisserna!
/Emilia Bergåkra

Hej, jag heter Emilia Bergåkra och har fått äran att få gästblogga hos tidningen Ridsport under Sweden International Horse Show.

Jag och min ponny Jarno ska starta ponny küren där vi rider vår alldeles egna kür.

Jarno är en holländsk ridponny och godkänd hingst som ägs av Stuteri K2. Han är 17 år och har med tidigare ryttare nått stora framgångar. Nu har jag haft honom i 7 månader och redan tagit internationella placeringar och ett SM-brons.

Jarno är en fantastisk läromästare och en väldigt snäll hingst. Inför SIHS har vi tränat mycket på hans schvung i traven. Han har länge burit på en fantastisk trav och nu har jag med hjälp sakta men säkert kunnat plockat fram den. Det är en helt fantastisk trav men vi har fortfarande en lång bit kvar att vandra.

Utöver traven har vi övat mycket programdelar från vår kür. Vi har gått in på varenda liten detalj och finslipat. Nu hoppas jag att kunna hålla Jarno på banan trots atmosfären. Han är en väldigt pigg och känslig ponny. Tycker om att hålla koll på allt vilket kan göra han lite nervig. Men jag hoppas att jag inne på banan kommer kunna sätta han i ett bra fokus så han fokuserar endast på mig.

Mitt mål är inte att vinna küfinalen. Mitt mål är i stället att hålla Jarno på banan, rida en harmonisk ritt och känna mig nöjd. Då tror jag det kan räcka långt. Men samtidigt kan jag inte bestämma hur det ska gå för de andra. Det gäller helt enkelt att göra sitt bästa och ha kul! Det tycker jag är viktigt.

I dag har jag ridit Jarno inne på arenan. Han var lugnare en vad jag kunnat tro men självklart så ligger det en spänning i luften. Det gäller att vara bestämd och hålla Jarno i sitt fokus. Så fort man själv slappnar av eller ramlar ur sin bubbla börjar han titta och fokusera på annat. Men han kändes fin och lyssnade bra.

Ikväll laddar jag upp inför finalen med att lyssna på min kürmusik. Jag älskar verkligen min musik, så jag brukar lyssna på den och tänka igenom programmet. Och det gör jag alltid med ett leende på läpparna.

Det ska bli spännande att få rida in på arenan med så mycket folk. Men det ska självklart bli roligt. Jarno älskar ju att visa upp sig och han sticker verkligen ut med sin guldiga färg.

Håll tummarna för oss söndag morgon 09:50!!

/Emilia

Hej igen!

Första starten gick inte riktigt som jag hade tänkt mig… Tror räven växte till en varg. Todde var väldigt spänd var inte riktigt framme för skänkeln när jag vände upp till hinder nr 8 så oturligt nog trillade jag av där.

Efter att jag fått lite stöttning så var jag taggad att rida finalen.

Jag började dagen med att tidigt i morse ta ut Todde och rida honom i arenan så han ska känna sig avslappnad inför finalen.

Under dagen har det varit diplomutdelning och lunch med Stockholms läns Ridsportförbund, en trevlig stund och det smakade bra.

Efter det var det dags att gå in i min bubbla och börja fokusera. Bangången och framhoppningen kändes fint, fick extra hjälp av Pether som känner mig och ponnyn väl.

I dag var allt lugnare runt omkring vilket gjorde Todde mer avslappnad.

Dags för start…

Först ut galopperade jag bestämt in på banan inför 15 000 åskådare.

Felfritt i mål med en snabb tid gjorde att vi slutade på en fin tredje plats.

Jag är så nöjd med dagen!

Tack för att ni har följt mig under helgen.

/Kram, Ebba

Hej!
Jag heter Ebba Danielsson och är 12 år, jag har fått förtroendet att blogga här från Friends arena under helgen när jag ska tävla Prins Carl Philips pris. Jag har med mig min C-ponny Smithstown Toodles ”Todde” som jag red här på Stockholm international Horse show även förra året.

”Todde” en 9-årig valack från Irland som jag haft i två år, han är en väldigt trevlig och personlig ponny med en liten räv bakom örat. Han är aldrig dum utan bara busig med glimten i ögat. Och han vill alltid göra sitt bästa på banan. Jag bor på en gård i Nora en bit utanför örebro där jag har förberett mig.

Inför denna tävling har jag gjort precis som jag brukar göra, jag har både ridit markarbete och hoppning. För ett tag sedan var jag och tränade några dagar hos Pether Markne där vi jobbade en del på min sits och position.

Vi kom fram till Friends igår kväll, lastade ur och fixade iordning allt i stallet för att sedan gå och fixa ackreditering för att kunna komma in i stallarna osv. Det blev en tidig kväll på hotellet.

07.00 var vi inne i arenan och trimmade. Han kändes väldigt fin. Sedan var det dags för besiktning som gick fint. Lite fix i stallet och sedan frukost för mig.

Under dagen har jag träffat lite kompisar och varit på mässan. Bland annat köpte jag den här tröjan.

Och så har jag såklart tagit hand om Todde idag. Nu är det inte lång tid till jag startar.  Timmarna innan start kommer jag försöka fokusera och ha koll på allt inför start. Jag har bra hjälp av Louisa att sköta Todde och min mamma Eva som coachar mig.

Håll tummarna för oss ikväll!
Kram Ebba

Hej allihopa!
Jag heter Linn Hörnvall och har fått äran att gästblogga ifrån Breeders Trophy på Flyinge. Sedan i april jobbar jag som ryttare på Hästak som är ett stort hästföretag som drivs av Anders och Christina Kjellsson. Där bedrivs både avel, seminstation och utbildning/tävling/försäljning av hopphästar.

Till årets Breeders Trophy har vi med fyra hästar, tre hingstar och ett sto: 4-åriga Kannando Hästak e. Kannan-Carmargue, en häst som blivit lite av en favorit hos mig. Han är fortfarande lite valpig i kroppen men det är en otroligt personlig och positiv häst som ger känslan av att det viktigaste i livet för honom är att göra oss människor glada!

4-åriga Viking Hästak e. Heartbeat-Carmargue är nog hästen i stallet som har allra enklast för sig, än så länge tror jag inte han har stött på något i livet som han upplevt som svårt.
5-åriga Casanova Hästak e. Cosmeo-Diamant de Semilly är killen som lever upp till sitt namn. Det finns nog ingenting han är rädd för och han tycker definitivt att han är bäst i hela världen.
Enda bruden i sällskapet, 6-åriga Thelma Hästak e. Heartbeat-Comes van de Heffinck är ungefär det snällaste man kan tänka sig i hästväg samtidigt som hon har den perfekta mängden nerv i sig och ett fantastiskt tävlingshuvud.

Som ni hör är det fyra ganska olika individer, och just detta med att se hästarna som individer är något jag tycker är väldigt viktigt i både hantering och ridning. Jag vill gärna tillbringa så mycket tid jag har möjlighet till för att skapa en relation med varje häst, inte bara från hästryggen utan också från marken, tror det är otroligt viktigt för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt med varje häst.

Så här på tävling har jag ett ganska liknande upplägg med alla hästar med små skillnader beroende på hästarnas olika behov. Normalt sett vill jag börja rida cirka 20 ekipage innan min start, jag värmer alltid upp mina hästar ganska basic, är av åsikten att tränar gör jag hemma- på tävling värmer jag upp. Jag kontrollerar att gas och broms fungerar i både trav och galopp och sedan försöker jag hinna skritta några minuter innan jag börjar hoppa. Jag försöker att alltid vara ganska sparsam med sprången på framhoppningen, hoppar ”så lite som möjligt men så mycket som behövs”. Hästar som är väldigt försiktiga eller lite spända kan få något extra språng på mindre hinder medan helt obrydda hästar ofta funkar bättre om man inte hoppar för många språng.

Här på Breeders Trophy har hästarna hoppat fint. Vi har båda 4-åringarna plus 6-åriga Thelma i final så det blir en spännande söndag! Jag har som fördel att jag sällan blir nervös, oftast rider jag bara mer fokuserat under en viss del press. När jag var yngre hade jag rätt mycket prestationsångest men med åren har jag lärt mig att alla gör misstag ibland och det kommer alltid nya tävlingar, så det finns ju egentligen inte så mycket att vara rädd för – Och i grund och botten gör vi ju detta för att vi tycker det är roligt!

Nu ser jag fram emot finalerna på söndag och hoppas att både jag och hästarna fortsätter i samma spår som hittills under veckan. Håll tummarna!

Idag ska ni få följa med mig, Lisa Etzner, bakom kulisserna på VM i Para-dressyr i Tryon där jag är groom och tränare för Louise Etzner Jakobsson.
Louise är, som många kanske redan känner till eller kan ana på efternamnet, min mamma. Att vara groom och tränare till sin mamma är en fantastisk upplevelse – vi har tillsammans haft många häftiga upplevelser och fina framgångar med bland annat två brons från Paralympics i Rio samt ett brons och ett silver från EM i Göteborg i bagaget.

Att få göra ytterligare en lång resa och ett stort mästerskap tillsammans är superroligt – även om det är väldigt annorlunda denna gång. Med oss på denna resa har vi inte bara hästen Zernard, ”Zed”, utan även min 6 månader gamla dotter Elsa och min sambo Daniel.

Vi har sedan länge haft siktet inställt på detta VM, så när jag blev gravid sa vi lite skämtsamt att ”det är inga problem, bebisen får helt enkelt följa med och grooma/träna på VM, det löser vi”. Det har liksom varit en självklarhet sedan allra första början att vi skulle göra även denna resa tillsammans, som familj har vi alltid ställt upp för varandra och vi lever efter devisen ”Ingenting är omöjligt”. Det är inte minst Louise ett fantastiskt exempel på!

Under min föräldraledighet sedan Elsa föddes i slutet av februari har vi kunnat träna mer frekvent tillsammans jag och Louise (och Elsa förstås, som naturligtvis får ses som huvudtränaren). Vi har spenderat många timmar i ridhuset med att finslipa på detaljer och förbereda oss. Det har för oss varit en lyx – i vanliga fall hinner vi inte träna riktigt lika ofta tillsammans då jag annars jobbar heltid som jurist.

Ju närmre avresa vi kom började jag tänka att jag måste vara tokig som utsätter såväl mig själv som barn och sambo för detta. Men vilken underbar dotter och sambo jag har som ställer upp på mina påhitt och på vår satsning! Resan hit gick över förväntan, och såväl Elsa som Daniel har acklimatiserat sig väl. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli… Här i Tryon har vi faktiskt stött på ett par andra bebisar i Elsas ålder, så jag är inte helt ensam om vara ”lite tokig”. Även om jag starkt misstänker att jag förmodligen är den enda groomen som har med sig sin bebis ”på jobbet”.

I skrivande stund har vi precis avslutat vår första tävlingsdag av två här i Tryon, efter ungefär en veckas väntan här på plats. Louise och Zed gjorde en jämn och fin ritt, men inte fullt så bra som vi vet att de kan och som vi hade hoppats på.

Jag tror att såväl häst som ryttare blev lite påverkade av värmen och luftfuktigheten här vid foten av North Carolinas berg, men jag är så stolt över dem båda! De slutade på en hedrande 5:e plats i dag, och är därmed kvalificerade till lördagens freestyle-final där de på nytt tävlar om individuella medaljer. Det ser vi fram emot med glädje, då freestyle är Louise och Zed favorit. När Louise med ett leende på läpparna och Zed med spetsade öron rider in till ett Hair-medley får jag gåshud!

Ikväll (läs igår) har vi i hela teamet runt Louise och Zed ätit middag tillsammans, och firat Daniels födelsedag. Han passar på att fylla år under stora mästerskap utomlands, min fina Daniel. Då är det uppskattat med lite härlig skönsång med vår förbundskapten i spetsen och familj, hästägare, Zeds hovslagare m.fl. som kör. Nu ska vi natta bebisen och försöka få lite sömn själva, innan vi påbörjar en ny dag i morgon.

Ja, vart ska man börja…?

Hemma i Sverige var vi alla förväntansfulla inför detta mästerskap. Vi hade förhoppningar på att vi som lag skulle kunna göra ett bra resultat! Tyvärr tappade vi en häst som blev sjuk på resan och kunde därför inte flyga med oss över Atlanten. Övriga hästar reste bra och var pigga och fräscha framme i Tryon. Jag och vår landslagsveterinär spenderade två dagar tillsammans med hästarna i karantänen. Det var svettigt att promenera i plastoverall, men hästarna var vid gott mod.

När vi kom ut därifrån och började träna, kan man undra om det skulle bli något VM… Vi fick vänta länge på vårt förbeställda foder till hästarna och distansrittens tävlingsarena var inte ens färdigbyggd trots att tävlingarna inletts. Men innan tävlingen hade vi bara en positiv anda med fokus framåt, i hopp om att allt skulle bli klart i tid.

Dagen innan kändes sista träningspasset riktigt bra! Alla svenska hästarna klarade den första stenhårda veterinärkontrollen fint och var alla redo för start. För att klara 160 km måste hästarna passera åtta veterinärkontroller, en före start, fyra mellan sträckorna, två efter 40 minuters vila innan man går ut på nästa sträcka och slutligen en kontroll efter mål. Det är extremt hårda kontroller som vi inte kommer i närheten av hemma i Sverige. Veterinärerna på mästerskap är såklart i toppklass och har ett öga för minsta detalj och svaghetstecken hos en häst. Är hästen inte fint skick efter mål så lämnar man tävlingen utan resultat.

Tävlingsmorgonen startade kl 03 med alla förberedelser. Förvirringen började redan innan start, när ingen visste vart man skulle gå. Vi hade frågat om det flera gånger under veckan, men bara fått svaret att det inte är klart och att information kommer. Väl 06:30 sker nedräkning av stewards och start på två olika platser samtidigt. Över 100 hästar som skulle gå iväg i masstart, startar nu huller om buller i skogen. Personligen så red jag över tre startlinjer på första sträckan. Jag blir ganska frustrerad över att ha ridit flera kilometer extra på en redan mycket krävande bana.

Jag får senare veta av mitt serviceteam när jag möter dem längs banan, att arrangören har gjort fel och att en omstart kommer att ske. Hur laddar man om i detta läge? Egentligen borde tävlingen stoppats redan här och kanske startats om någon dag senare. Personligen reagerade jag inte så starkt, eftersom jag är flexibel med mitt ständiga resande och hästliv med allt vad det innebär. Jag var inte här för någon individuell prestation utan skulle göra ett stabilt resultat för laget. Vi fick även bra stöd och peppning av Svenska ridsportförbundets representanter på plats.

Väl, ny tävling på 120 km istället för 160 km. Vi hade dock redan avverkat mer än 40 km som aldrig kommer att räknas. Vi är ute på sträcka två och möter ett ösregn och en bana som inte tål den vattenmängd som kommer ner. Den är även väldigt kuperad så tempot måste hållas ner rejält. Hästarna jobbar på riktigt bra trots omständigheterna. Det är väldigt hög luftfuktighet vilket kanske mest bidrar till det låga tempot som vi alla behöver hålla. Snabba kast med väderomställningar.

Redan på sträcka tre var underlaget mycket bättre och stora delar hade torkat upp. Det var fortsatt varmt med en hög luftfuktighet och även en lång sträcka, vilket gjorde att tempot fortfarande behövde hållas ner. King of Pirates sprang fortsatt med spetsade öron.

När vi har fått godkänt i veterinärkontrollen efter tre etapper, får vi höra att tävlingen avbryts! Vi har alltså ridit våra hästar under dessa omständigheter för ingenting! Inga medaljer delas ut och ingen åker härifrån med ett resultat i bagaget!. FEI hänvisar till hästarnas välfärd istället för att erkänna och inse den extrema arrangörsmiss som har varit. När detta görs håller temperaturen på att sänkas och förhållandena för hästarna förbättras.

Personligen gräver jag inte ner mig av att inte få rida den sista biten och få ett godkänt resultat på VM. Det har jag gjort tidigare. Men mina tankar går till dem som fightades om medaljer, med hästar i fullständigt toppskick. Att inte få ta med detta resultat hem, efter flera år av träning och förberedelse! Det tar cirka 5 år att träna upp en distanshäst, för att göra resultat i världsklass över 160 km. Då pratar vi om i alla fall tre timmar om dagen, sju dagar i veckan.

Tack till Svenska Ridsportförbundet för er satsning på distansritt till detta VM. Jag hoppas att vi laddar om och vill fortsatta att träna våra hästar dagarna i ända, för att fortsätta vår satsning inom denna fantastiska sport. Den förtjänar så mycket mer än detta VM i Tryon.

Jag är väldigt nöjd med King of Pirates prestation och han är pigg och glad efter loppet. Nu känner jag mig redo att åka hem till höstvädret och träna mina hästar inför nya mål. Detta WEG och arrangemang går nog till världshistorien. Nu håller vi tummarna för Sveriges övriga ryttare och team i de övriga disciplinerna! Tack och hej Tryon!

Jag heter Josefine Ander och jobbar som hästskötare åt Tinne Vilhelmson Silfvén och vi är just nu på VM i Tryon, USA. Med oss så har vi hästen Don Auriello, ”Anton”. Det här är mitt första VM och det känns fantastiskt att får göra det med Anton.

Vi lämnade Lövsta Stuteri den 30:e augusti och övernattade en natt i Skåne innan vi fortsatte vidare mot Patrik Kittel i Tyskland där vi stallade upp i några dagar innan hästarna åkte vidare till flygplatsen i Liège, tre timmar med bil från Patrik. Hos Patrik tränades hästarna och vi pratade ihop oss och packade iordning det sista. Jag och Patriks groom Marie flög en dag tidigare från Münster till Charlotte (flygplatsen i North Carolina) för att komma fram innan hästarna så att vi kunde ta emot de i karantänen när de kommit fram.

Tinne var kvar och tog Anton till flygplatsen och lastade honom i containern. Tinne tyckte nog det var skönt att ha ”föräldrafritt” med Anton, som hon själv kallar det när jag inte är med.

Väl på flygplatsen mötte landslagsveterinären Rasmus Westgren upp hästarna och flög med dem hela vägen ill Greenville. Alla hästar tog resan hit väldigt bra. Anton som är extremt resvan fick flyga tillsammans med Patriks Well Done som aldrig flugit tidigare.

Dagarna fram till första tävlingsdagen, som var igår, har mestadels bestått av träning och att komma iordning, hitta på tävlingsplatsen och allt därtill. En skillnad ifrån andra tävlingar är att vi inte fick ta med oss något kraftfoder eller hö så allt är förbeställt sen länge som väntat här på oss.

Igår gjorde Tinne och Anton deras första start. Det var såklart väldigt nervöst men han har varit så fantastisk fin på träningarna och framridningen så jag var också väldigt taggad. Han var superduktig, vi är supernöjda med honom! Han är så nöjd över att vara här.

Efter att Tinne ridit honom tog jag hand om honom precis som hemma efter ett träningspass. Han får en dusch, omvårdnad och en massa morötter. Nu är det ganska lugnt för oss ett tag då vi bara tränar idag och om vi är bland de 30 bästa går vi vidare till fredagens Grand Prix Special.

De svenska groomarna bor i ett hus bara 10 minuter från tävlingsplatsen vilket är väldigt skönt. Förbundet har ordnat en hyrbil som vi åker i fram och tillbaka. Alla, oavsett disciplin, hänger tillsammans, men än så länge så är det bara disciplinerna dressyr och fälttävlan som är på plats från Sverige. En hel del av de kompisar som jag vanligtvis träffar i Wellington, Florida på vintrarna, är här (mestadels hoppgroomar) så de har jag också hunnit träffa en del.

Det är en del prat om orkanen som är på ingående men jag känner mig inte speciellt orolig då vi fått ”emergency-plans” både från tävlingsplatsen och förbundet. Alla hästar kommer stå i säkra stallar och det finns planer för vad som ska göras. Vi kommer exempelvis att få säkra övernattningsalternativ här på platsen om vi känner att vi inte vill lämna området någon natt. Vi hoppas att de höga bergen som omringar Tryon kan avvärja det värsta utav orkanen. Läget är väldigt oklart. Det är inte ens säkert att den tar sig så långt in men vi är väl förberedda.