Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
6 april 14:56

”Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin”

”Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin”
Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Arkivbild

Den första gången jag fick höra att jag skulle akta mig för den fula gubben var när jag var sju år. Det fanns en blottare som brukade visa upp sig för små flickor i Järna där jag gick i skolan. När jag var tretton kom en av mina vänner till mig och viskade att hon trodde att hon blivit våldtagen. När jag var sexton fick jag ta emot mitt första dödshot av en arg man.

Jag har haft tur, jag blev aldrig utsatt. Jo, dödshotet och så var kanske på riktigt men det gjorde mig bara arg och efter det har jag bara blivit argare.

När man lever i en värld full av unga så får man också ta emot många historier. Jag har suttit utanför stallet och lyssnat på dem allihopa. Unga tjejer som blivit utvalda av äldre män som sedan noggrant groomat dem hela vägen till något snabbt möte i en bil. Barn som av andra barn hetsats till att utföra saker som de för resten av livet kommer att se tillbaks på med skam. Barn som svikits på det värsta tänkbara sättet av sina föräldrar. Barn som blivit nedtryckta så långt av andra barn att de inte vågar titta upp.

Vid några tillfällen har det varit historier som skulle gett fängelsestraff, de har varit de värsta att lyssna till. Vid flera tillfällen har det varit historier som mest knäckt en stor del av det självförtroende en människa behöver för att inte senare råka illa ut. Har man en gång tryckt ner en person så att den tror att den är värdelös så är det lätt att ge sig på den igen.

Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Stallet har för dem fått bli en fristad. Det de berättat för mig har säkert tusen gånger viskats i örat på en utvald häst. Fördelen med det är att hästen aldrig dömer, aldrig frågar varför. Det viktigaste är någonstans att få börja berätta, att tala om det som är jobbigt. Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin. Vad som avgör vem som råkar illa ut har jag ingen aning om, men det jag vet är att när man hamnat på fel sida så är det aldrig ens eget fel. Alla dessa historier har ett gemensamt, det finns inget lyckligt slut. De ligger bara och värker i hjärtat och spär på den där ilskan. Varje eländig detalj finns fastetsad i mitt minne.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem. Mitt ansvar har aldrig varit att döma offentligt så därför vill jag hellre tro en historia för mycket än en för lite. Jag vet också att det är många som suttit som jag utanför ett stall och lyssnat på historier. Vi kan kanske inte sudda ut det som hänt men bara genom att få dela med sig och bli trodd blir bördan kanske lite lättare. Skillnaden mellan att tystna helt och ge upp kan ligga i att någon säger att de hör vad man säger. Samhället gör det inte alltid så därför måste vi göra det, vi som orkar.

Det kommer snart ut en bok som beskriver övergrepp i stallmiljö. Jag kan ju inte svara för om den är bra eller inte då jag inte läst den, men historien känner jag väl till och den är värd att lyssna på. Jobbiga berättelser är ibland nödvändiga även om läsningen tar emot. Kanske kan den hjälpa till med förståelsen för hur viktigt det är att våga se att något är galet och att som vuxen kliva in och erbjuda hjälp till de som är utsatta.

Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring.

Ibland kan små saker hjälpa. Bara att bli erbjuden en säng på ett tryggt ställe, lite stöd i att söka hjälp och att våga prata om det kan göra skillnad. Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring. Just i fallet med Jerry Jahn så blev han dömd för övergrepp för många år sedan så där sa till och med lagen att han var en förövare. Det är skälet till att en bok om hans övergrepp blir en än mer trovärdig skildring av det helvete det kan vara att bara försöka överleva.

Jag hade tur, när mina föräldrar dog blev jag fosterhemsplacerad hos mina morföräldrar. De fick kämpa för att få igenom detta, jag kunde ha blivit en i den där statistiken som farit illa i en karusell av fosterhem och övergrepp. Jag fick istället det tryggaste hemmet av alla och behövde aldrig kämpa för att överleva.

Just därför orkar jag lyssna till historierna som inte är mina att berätta men som jag kanske kan hjälpa till att bära litegrann.

Johannas nya hästliv
30 mars 14:44

”Det går alltså att köpa lycka i form av en häst”

”Det går alltså att köpa lycka i form av en häst”
En tredje ponnylycka Gino, en till som jag fick följa från föl till elitnivå och som bar med sig sin ryttare från start till mål. Foto: Privat

Det finns ju massor av hästar i vårt land som allihopa ”bara” är rena nöjeshästar. Vi har inte längre en kader av arbetshästar som är basen i vår försörjning så som det varit rent historiskt sett. Vår relation till hästarna har gått från att de var vår mest värdefulla tillgång som vi inte kunde överleva utan till en ren lyx som vi inte vill leva utan. Den förvandlingen innebär inte att hästarnas behov ändrats nämnvärt utan mer att vårt behov ändrats radikalt.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna.

När ett djur går från nyttodjur till sällskapsdjur börjar vi ställa helt andra krav på dem. När vissa köper en häst vill de alltså göra det enligt en specifikation, den ska kunna hoppa eller gå dressyr på exakt en viss nivå annars är den inte värd pengarna. Så är verkligheten för dem som föder upp och säljer hästar många gånger. Nu handlar det mest om de där kunderna som inte är särskilt kunniga eller som aldrig själva bildat en relation med en häst.

Jag har en vän som föder upp trevliga hopphästar som för ett tag sedan hamnade i det läget att en kund, eller rättare sagt en kunds betalande pappa, kom och sa att nu hade han kollat upp exakt marknadsvärde på en häst som gjort exakt vad den aktuella hästen kostade i snitt i det område hästen stod och det var minsann inte exakt vad som begärdes för hästen. Det var ungefär som att köpa en bil för honom, det fanns ett värde som gick att sätta exakt. Förväntningen var också att den skulle fungera felfritt i x antal tävlingar och år. Det var ett enligt honom logiskt sätt att pruta ner priset eftersom han kunde hitta vad han uppfattade som en likadan häst i samma område.

Img_6828
Min egna lilla lyckoponny som jag var med och förlöste för 25 år sedan. Nelly har burit många barn genom åren både på tävling och ute i skogen, en riktig lyckospridare helt enkelt.
Foton-08 003 (2)
Ren ponnylycka, Ti-ti-oo och gjorde många barn glada och blev också mor till en ponny som tävlat på allra högsta nivå.
Sony Dsc
En annan ren ponnylycka med Idylle som bar sin ryttare från barn på ungponny till tävling på elitnivå. Foto: Privat

Det han hade missat i det här resonemanget är att den som skulle ha hästen såg en individ och att uppfödaren i fråga hade fler intressenter för det pris hon ville ha. Skillnaden mellan en bil som man måste ha för att ta sig fram och den där lyxen, eller guldkanten som man inte vill leva utan, är då just att en lyxvara kostar det den känslomässigt är värd. Det finns alltså ingen exakt marknad för det hela. Just den här pappan vet jag inte hur det gick för, det förtäljer inte historien, men man kan ju ana att det råder en viss irritation i hemmet eftersom uppfödaren då bara gick vidare till en kund som förstod det där med känslorna.

Hästen betyder ju inte bara prestation eller tävling även om vi ibland köper en och önskar att den ska vilja hoppa. Köpte man en arbetshäst så var det ju tvunget att den drog plogen, annars var den faktiskt värdelös. Nu har kanske inte alla förstått det där med att deras värde har ändrats, men de människorna är det synd om för de har missat hela grejen med att tycka om en individ.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna. Först träffas man för första gången och får en känsla av att det här kan vara den rätta individen. Sedan känner man efter och trevar sig fram litegrann och har man tur så är det faktiskt en individ som man hamnar på samma våglängd med. Vissa relationer blir livslånga och vissa utvecklas åt olika håll. Det de har gemensamt är att om man tar in det hela så utvecklas man.

För oss som varit priviligierade nog att växa upp med hästar är det som livsluft att få vara i stallet. Vi blir ju enligt forskningen starka individer av att tidigt utsättas för just stallmiljö. Enligt mig så handlar det om att bli bra på att se en annan individ, sätta dem framför en själv och att kunna känna kärlek. Av det blir vi inte bara starka utan även lyckliga och om det är något unga människor behöver idag så är det just det. För den stackars prutande pappan innebär det här att han riskerar att inte bidra till att dottern får den chansen.

Börjar man förutsätta att det handlar om bara prestation och krav så finns det risk att man kanske inte tillåter barnet att slappna av och få komma in i den där relationen och utvecklas. Jag har sett en hel del av den varianten där föräldrar med prestationskrav missat att den verkliga vinsten ligger i att man får lära sig att bilda relation och att kämpa tillsammans mot ett mål. Men jag har också sett en hel del av den andra varianten där ett barn utvecklats till en ung människa och under resan tagit sig hela vägen upp i toppsporten tillsammans med en häst och det är fantastiskt att se.

Oavsett pandemier, tävlingsstopp och annat som ändrar de yttre förhållandena för hästhållning så finns känslorna kvar och det är en styrka som många andra saker i vårt liv inte har. Det kommer aldrig gå att jämföra hästsporten med andra sporter på grund av detta.

Den där individen som vi får lov att känna kärlek till varje dag och som ger oss kraft på ett helt unikt sätt.

Det går alltså att köpa lycka i form av en häst.   

Johannas nya hästliv
23 mars 20:27

”Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre”

”Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre”
På väg mot maten i full fart. Foto: Privat

Varje vår så länge jag kan minnas händer ungefär samma sak, en känsla av att det är bråttom att genomföra tusen projekt infinner sig. Det absolut största projektet är alltid staketbygge som på något konstigt sätt aldrig blir färdigt på en gård. I år har jag ju en helt ny gård att hägna in och även om jag från början beslutat att ta in hjälp med detta så går det bara inte att låta bli det där spettet och släggan som står och väntar.

Helt plötsligt har lite staket rivits, en grind byggts, några stolpar satts ner och lite staket dragits, nästan lite av sig själv. Det är som någon form av autopilot som slår igång. Det kan bero på att det samtidigt infinner sig en viss sömnbrist som gör att kroppen kräver att få utföra enkla fysiska sysslor för att bli lika trött som hjärnan.

Faret_linda
Ett litet chokladbrunt lamm som kallas Linda eftersom hon kommer att bli ett sällsynt vackert får. Foto: Privat

Sömnbristen beror som vanligt på att saker börjar födas och just nu är det ett väldigt gulligt litet chokladbrunt lamm som genererar den största delen av den. Hennes lika chokladbruna moder bestämde sig för att bara ha ett lamm i år så nu får jag alltså äran att vara mor till just detta lilla lamm. Att ha lamm är mycket mysigt och egentligen inte så betungande eftersom det är en väldigt kort period de behöver mycket extra omsorg.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar, redan efter en vecka kan de klara sig så pass bra över natten att en stackars utmattad extramamma kan få sova sju timmar mellan kvälls- och morgonmatning.

Förutom det där med projekten och lammen så kryllar det av vårtecken på alla håll och kanter. Naturligtvis så har lite blommor kikat fram och någon enstaka insekt siktats, men värst av allt så har den stora nysperioden startat. Delvis beror nysningarna på pollen men en stor del beror hos mig även på lera i kombination med pälsfällning hos alla de långhåriga ponnyerna.

Sto_var
Lera i pälsen, föl i magen och solsken på ryggen, det är vår i en hästhage. Foto: Privat

Så länge pälsen är lite lång och kliar samtidigt som det finns tillgång till leriga partier i hagen så är det oundvikligt att de kör lite inpackning. Som tur är så är det ändå relativt torrt och leran på den här platsen är av en helt annan karaktär än den jag är van vid. När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

Om man har som i Hölö en styv lerjord och mest åkermark runt stallet så blir hagarna aldrig riktigt roliga. Här blir det inga kakor i pälsen ens när det är som blötast utan mer lite jord som lossnar lätt efter bara en halvdan borstning. Hästar är ju vansinnigt bra på att förstöra och trampa sönder sina hagar så väldränerade hagar med bra underlag är guld värda. 

Det där med att lära känna sin jord och sin plats tar nog ändå lite tid och innan jag har känt in allt så vet jag ju inte hur saker kommer att bete sig. Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre. Det går ju aldrig att gå på vad en mäklare säger eller hur de som bott där innan upplevt det då det mest är just upplevelsebaserat. Det jag tycker är en bra hage kan en annan tycka är en dålig hage. Det är ju väldigt olika hur mycket en viss hästflock sliter på marken, mycket hänger ju på hur mycket de är ute och om de vandrar runt i hela hagen eller bara står och hänger i ett hörn.

Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Mina hästar sliter relativt mycket på marken eftersom de både traskar runt och är ute ganska länge. För en ponny är det ju centralt att inte svälta ihjäl så allt ätbart är ganska så snart konsumerat och då krävs det ju att man utnyttjar hela ytan, inte en fläck får lämnas oäten. Nelly är ju ledare i flocken och hon ser till att det vandras runt så att hela hagen blir utnyttjad. Det är ju på sitt sätt bra eftersom de då faktiskt strövar sådär som hästar ska. Allt spring är dessutom kontrollerat eftersom det sparas till de tillfällen då det serveras mat. Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Tikar
Två kärlekskranka damer bakom galler… Foto: Privat

Förutom lera på hästarna och annat så har hundarna bestämt att det är vår och dags för fortplantning. Två längtansfyllda flickor sitter därför bakom galler för att inte råka träffa på någon fertil hane. Den de har bespetsat sig mest på är naturligtvis flockens alfahane som sitter i solen och glänser. I hundvärlden så osar han tydligen av maskulinitet och sex appeal (hundidealet tänker jag inte ifrågasätta).

Curtake
Föremålet för deras ömma känslor, den maskuline blanka Curt-Åke som sitter och frestas på gräsmattan… Foto: Privat

Själv är han expert på att se oberörd ut, men faktum är att hur oskyldig han än ser ut så vet jag att han är Sveriges snabbaste när det väl gäller. Han lyckades faktiskt vid ett tillfälle gömma sig i en syrenhäck och vänta i flera timmar på sin hjärtas älskade. Min stackars mormor som då var 90 år skulle bara släppa ut lilla Elsa för att kissa och såg inte att det satt en svart figur bakom en buske och när han kobrasnabbt dök på Elsa så hann hon inte med att stoppa honom.

Aldrig tidigare har en hane lyckats fastna så snabbt, på cirka tio sekunder var det kört. Sju svarta valpar föddes nio veckor senare, Curt-Åke var mycket nöjd med det hela. Nu sitter det alltså två damer och längtar efter just små svarta valpar och Curt-Åke sitter på laddning för att hjälpa till med beställningen. Matten däremot springer runt och försöker se till att det är vattentäta skott mellan alla de kärlekskranka figurerna för några labrador-mopskorsningar eller boxer-mopsar behövs inte i världen just nu.

Johannas nya hästliv
16 mars 19:00

”Varför denna tystnadskultur kring smittor?”

”Varför denna tystnadskultur kring smittor?”
Snart är det dags för riktiga vårskutt i hagen, här demonstrerat av Salstas Mountain Mint som bodde hos mig när han var yngre. Foto: Privat

De senaste veckorna har jag ägnat ganska många timmar åt att svara på frågor kring det där med registrering av hästar på diverse anläggningar. Som ordförande i en avelsorganisation är det inget konstigt med det men jag kan konstatera att det finns ganska så stora brister i informationen från Jordbruksverket.

De hinner inte med att uppdatera så att det går att hitta svaret på saker som uppstår när ett nytt system ska tas i bruk. Den vanligaste frågan är naturligtvis varför inte hästen har ett UELN-nummer. Som allmänt tips kan jag säga att går man in i Jordbruksverkets centrala hästdatabas så kan man söka på antingen hästens chipnummer för att hitta ett UELN-nummer eller på hästens registreringsnummer, utan mellanslag eller streck, så får man fram om den finns i databasen.

Det finns ju många andra frågor också naturligtvis och vi står i ganska tät kontakt med de ansvariga på Jordbruksverket då vi också behöver fråga kring en hel del saker. Oklarheterna kring det hela är faktiskt väldigt många och det som mest ställer till det är nog att det är svårt att hitta regler för de som ska registrera sig.

Det svåraste verkar vara just de hästar som är äldre, deras handlingar är ofta inte uppdaterade. Den äldsta hästen vi fått frågor kring är en 34-åring som inte hade ett korrekt pass. Det är ju inte helt solklart vems fel en sådan sak är, om hästen har lyckats leva så länge utan pass som en sådan gammal herre har. Vi måste ju då svara att den behöver få ett pass även om det känns lite fyrkantigt. Så är ju reglerna och just när det gäller detta så finns det inga undantag. Vi väntar nu då på en anstormning av ansökningar om att göra om gamla handlingar till nya giltiga handlingar.

Den senaste tidens smittor gör ju frågan extra aktuell.

Allt detta har ju med smittskydd och livsmedelssäkerhet att göra och just nu känns det ändå bra att det finns en plan för detta. Den senaste tidens smittor gör ju frågan extra aktuell.

Något som fortfarande är lite konstigt är att det råder någon slags tystnadskultur kring det där med smittor. Vi kan få rapporter om att det finns smitta eller misstänkt smitta men väldigt få personer vill berätta rakt ut var den finns. Det finns en mängd smittor som kanske inte är anmälningspliktiga men som ställer till det ordentligt om man får in dem. Det är ju inte skamfyllt om man själv får en förkylning eller ett magvirus men om hästen får det verkar det vara en annan sak. Vi måste helt enkelt släppa det och inse att är hästen krasslig så är det bara att isolera, berätta och ta hand om den, svårare än så ska det inte vara.

Det är ju inte skamfyllt om man själv får en förkylning eller ett magvirus men om hästen får det verkar det vara en annan sak.

Vi kommer att överleva även detta med den extra nedstängningen, så seglivade som hästfolket är så är det inte troligt att ens detta tar kål på allt. Även om en del snart ger upp så finns det en otroligt stark gräsrotsrörelse som envist fortsätter. Intressant nog så verkar inte hästförsäljningen mattas av särskilt mycket, tvärtom så vittnar alla mina uppfödarvänner om att de aldrig sålt så många hästar så lätt som de gjort det senaste året.

Det kan ju faktiskt vara så att bristen på andra nöjen som att resa skapar ett tomrum som man då fyller genom att istället skaffa en häst. Hunduppfödarna har ju en längre tid pratat om det där med coronahundar, det vill säga valpar som köps för att fylla tomrummet. Kanske har vi nu även coronahästar som fyller ett annat tomrum. Det kan ju både vara positivt och negativt.

Kanske har vi nu även coronahästar som fyller ett annat tomrum.

Negativt blir det om beslutet är grundat på dåligt omdöme men positivt kan det bli då marknaden för svenskfödda hästar blivit bättre och det bygger svensk hästsport på flera bra sätt. I många år har vikande betäckningssiffror varit ett problem så det kommer bli intressant att summera coronaeffekten om några år för att se om det blev en vändning.

I flera år har det diskuterats hur vi ska göra de svenska hästarna attraktiva för den svenska marknaden och idéerna kring detta har varit lika många som det finns uppfödare egentligen. Att en pandemi skulle vara nödvändig för att få fart på försäljningen är inget som någon kunde förutspå. Det enda man kan konstatera är att marknaden rör sig på mystiska sätt.

Hur vi än ser på det så är ju varje hästs värde bestämt av just den där marknaden, det högsta priset någon vill betala för just din häst är exakt den hästens högsta värde. Genom åren har jag hamnat i många diskussioner kring just detta, oftast med människor som inte har ägt häst tidigare.

Det är då det gäller att ta ett djupt andetag och börja förklara.

Det vanligaste är att man har gått ut med ett pris man själv bedömer är rimligt och när de då har provridit och bestämt sig så återkommer de med ett påstående om att det finns en häst som har samma meriter som kostar lite mindre till salu. Det är då det gäller att ta ett djupt andetag och börja förklara. Det är inte som att titta på en bil där värdet ligger i exakt hur många mil den gått utan det handlar ju om hur gärna man vill ha hästen.

Om jag som säljare begär ett pris så kan jag ju gå ner om köparen känns helt rätt, men om det finns andra lika bra köpare som tittar på hästen så blir effekten tvärtom att den blir dyrare för den som börjar pruta. Det är enkel psykologi. Man vill ju hellre sälja till den som inte prutade eftersom den från början höll med om värdet och då känns mer pålitlig.

Som säljare vill man alltid sälja till den som visar störst intresse och som ser det man själv ser i hästen. Det är kanske ett väldigt svenskt sätt att se det på, utomlands prutar man på det mesta och tar inte illa upp om någon inte håller med.

Lerig_hast
Lera och dis är också ett vårtecken, mycket av leran verkar också fastna extra bra på vita hästar… Foto: Privat

Själv har jag just nu enbart ovärderliga hästar, men det är ju för att jag bara bedömer dem helt subjektivt. Det är skönt att inte längre behöva göra några objektiva bedömningar utan bara njuta av individernas subjektivt sett fantastiska egenskaper.

Som ett extra positivt inslag kan jag avslöja att två lamm har kikat ut så här långt och de är både objektivt och subjektivt helt fantastiskt gulliga.

Johannas nya hästliv
9 mars 13:30

”Tror inte det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt”

”Tror inte det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt”
Ulla (One in a Million) rund om magen i vårsolen. Foto: Privat

Pandemin verkar ju ta fart igen och som en naturens ironiska nyck så fick vi ett virus att oroa oss för på hästarna också. Som en löpeld har tävlingsverksamheten stängts ned i Europa och nu även i Sverige. Trots att vi människor levt lite i en bubbla så har hästar fortsatt att transporteras runt i världen för att tävla. Det säljs ju också en del hästar mellan länderna så att smittor uppstår och sprids är ju inte helt ologiskt.

Faktum är att det nästan varje vårvinter glider runt någon smitta men det som gör det mer obehagligt denna gång är just att den angriper det centrala nervsystemet. Vi som har avelsston har ungefär samma besvär varje år med att skydda dem från det vanliga abortviruset och jag har vaccinerat i många år mot det för att känna mig lite säkrare. Nu skyddar inte det vaccinet till hundra procent så det gäller att också isolera stona så gott det går.

Ullasomfol
Ulla som alldeles nykläckt för många år sedan. Foto: Privat

Det obehagliga är att det virus som nu brutit ut skyddar vaccinet inte mot alls. Om alla nu kunde komma överens om att hålla ett bra smittskydd så skulle viruset stoppas på någon månad, men tyvärr så verkar det finnas lika mycket folk som tänker att de bara ska åka lite grann fast det finns en häst på anläggningen som hostat.

Det är som med den där pandemin, en stor del av befolkningen sköter sig men så länge en liten del inte gör det så blir det liksom inte bättre.

Det är som med den där pandemin, en stor del av befolkningen sköter sig men så länge en liten del inte gör det så blir det liksom inte bättre. Jag lider verkligen med de stackare som sitter fast nere i Spanien med sina hästar och bara kan vänta och hoppas på det bästa, men jag hoppas också att de stannar där tillräckligt länge för att det ska stanna där. Jag hoppas också att svenskar som beställt spanska hästar från Valencia faktiskt inte tar hem dem just nu.

Tyvärr så finns det i alla fall ett större försäljningsstall beläget där som med stolthet påstår att det absolut inte drabbar deras hästar då de är vaccinerade och som därför fortsätter skicka transporter över världen. Det är både otroligt ignorant och faktiskt lite provocerande att läsa då det bara bevisar att deras veterinär uppenbarligen inte har en aning om vad det är för smitta som de riskerar att sprida.

Som tur är så har vi duktiga veterinärer här i Sverige som också vågar ta tag i saker. Det kan inte ha varit en liten sak att stoppa hela bruksprovet så som gjordes på Strömsholm. Stora ekonomiska värden står ju på spel vid ett sådant arrangemang och dessutom mycket känslor. Just i år så hade ju dessutom extra många hingstar anmälts, kanske för att SWB valt att göra om reglerna så att även hingstar som inte når upp poängmässigt kan bli accepterade och få gå i avel.

Det kommer nu komma ut hingstar på marknaden som precis hankat sig över gränsen för att bli accepterade

Hur det experimentet faller ut kommer vi inte veta förrän om ganska många år men jag kan inte säga att jag tror att det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt. Det kommer nu komma ut hingstar på marknaden som precis hankat sig över gränsen för att bli accepterade som då kanske kommer ge en liten mängd föl som troligtvis inte ens kommer räcka till antalsmässigt för att kunna med statistisk säkerhet utvärdera det hela.

Några av de accepterade hingstarna kan kanske bli framtida stjärnor men det är nog troligare att man hittar dessa bland de som missade med någon halvpoäng än bland hingstar som vid fyra års ålder har en exteriör som landar på 35 poäng och gångarter och hoppning som ligger runt 6-7 poäng. Visst kan man hävda dagsform och annat när det gäller ridning, men så dåliga är inte domarna på att bedöma att de missar särskilt många kanoner.

Det man ibland då får höra är att man faktiskt missade Irco Marco, men ärligt talat så är det inte ett skäl till att använda en mängd halvdåliga hingstar i förhoppning om att en skulle kunna överraska. Ibland får man ju också höra argumentet att en lite mindre tävlingsinriktad avel behövs, men bland de hingstar som nu blev accepterade så kan i alla fall inte jag se någon större skillnad på stammen gentemot de som blev premierade och därför borde de inte lämna hästar med mycket bättre temperament.

Tvärtom så har en hingst med dålig ridbarhet antagligen ett lite mindre lämpligt temperament för just ridning.

Dessutom så har flera av de accepterade hingstarna ganska så dåliga poäng på ridbarheten och det borgar ju absolut inte för ett gott temperament på något sätt. Tvärtom så har en hingst med dålig ridbarhet antagligen ett lite mindre lämpligt temperament för just ridning. Om man nu vill ha en häst med lite mindre gångarter än de värsta dressyrkanonerna så är det faktiskt inte så svårt att hitta en hoppstammad häst som travar lite mindre och vill man inte hoppa högt så låter man bara bli att höja hindren.

Jag kan också se att det är ett problem med att det finns lite för många reaktiva hästar men det problemet löser man inte genom att sänka den övriga kvalitén, utan mer genom att leta efter högre kvalité på just den egenskapen man söker, det vill säga lugn. Jag kommer i alla fall fortsätta välja hingstar till mina ston som är premierade och har egna meriter, då har jag i alla fall valt något som är ordentligt utvärderat.

Frågan är ju också vilka stationer som ska orka ta emot alla de nya hingstarna.

Vi fick 20 stycken nya premierade hingstar att välja bland och det räcker ju ganska så långt. Frågan är ju också vilka stationer som ska orka ta emot alla de nya hingstarna, de accepterade är 30 stycken så det blir alltså potentiellt 50 nya hingstar som ska hitta stationer som vill tappa och skicka. En poäng med att inte öka på antalet ohämmat är också att för att kunna avelsvärdera hingstarna så behöver de ha ett visst antal avkommor, sprider man ut det för tunt så blir det svårt att göra några utvärderingar överhuvudtaget. I ponnyaveln är vi redan mycket medvetna om problemet då vi redan idag har för små populationer för att kunna avelsvärdera med hög säkerhet.

Här på Lilltuna kör vi i alla fall full karantän sedan ganska så lång tid tillbaka. Hästarna märker ju inte av det alls där de traskar runt i hagen. Hönsen hålls ju också under tak eftersom det som extra lök på laxen går fågelinfluensa som riskerar att snabbt ta kål på hela lilla hönsflocken. Som tur är så finns det en voljär med tak och väldigt finmaskigt nät på gården så de slipper få sina hönsliga rättigheter helt indragna. Att sitta i solen och att sandbada ute i det fria är viktiga saker i ett hönsliv och det kan de nu göra till skillnad mot de flesta andra höns som nu ska hållas inne.

Honor
Nöjda hönor som kan njuta av vårsolen i relativ säkerhet. Foto: Privat

Själv kan jag konstatera att efter i princip ett års karantänbubbla så är den enda sjukdom jag fått just covid förra våren, efter det har jag varit friskare än på länge, det är ett tydligt bevis för att det fungerar med restriktionerna då jag i vanliga fall får minst en ordentlig förkylning och någon magsjuka per år. Vi håller i och håller ut samtidigt som vi precis som vanligt börjar vårmysa och vänta på alla småttingar som snart börjar titta ut. Lammen kommer om en vecka ungefär och sedan kommer vårens höjdpunkt i slutet av maj när det förhoppningsvis föds ett perfekt litet föl (efter en premierad hingst med egen prestation).

Mops
Även Curt-Åke är entusiastisk över vårsolen, just mopsentusiasm kan vara svårtolkad men kan se ut just såhär. Foto: Privat
Johannas nya hästliv
9 februari 14:11

”Gäller att vara lösningsorienterad i en rörig värld”

”Gäller att vara lösningsorienterad i en rörig värld”
Cornelia III, också officiellt bosatt (och inrullad) på anläggningen. Foto: Privat

Ok, jag vet att jag förra veckan tyckte vintern var trevlig men nu hände det där som på något sätt händer varje gång man har vinter lite för länge. En semestervecka i snö är väl ok men när konsekvenserna av en ovanlig kyla dyker upp blir man trött. Här har alltså vattnet frusit in till huset och det är ju lagom roligt.

Som tur är så har jag vatten i stallet som jag kan bära in men det är osedvanligt tråkigt att tvätta sig i hink. Det här är nu inte första gången jag står inför detta problem så jag klarar mig rätt så bra ändå. Skillnaden mot förr är att jag nu har en bastu och om man sätter på den och ställer in vattenhinkar där så har man ju faktiskt hyfsat varmt vatten efter ett tag.

Det spelar faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Dessutom kan man ju placera sig själv där en halvtimme och då behöver inte vattnet vara supervarmt. Det finns också en pandemi ute i världen så om man nu inte orkar göra den lite mer avancerade processen med bastu och hink så spelar det faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Det där med att vara lösningsorienterad är viktigare än någonsin när världen är sådär rörig. Pandemin verkar ju ännu så länge inte avta och det där med att hålla ut avtar därför inte heller. Ibland är det lätt att hamna i ett läge där man mest ser sina egna uppoffringar men om man istället börjar se vad man fått ha kvar så blir livet lite bättre. Jag får fortfarande rida och det är bra. 

Det är många som kämpar på för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras.

Det är många som kämpar på också för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras. I min avelsorganisation kämpar vi nu för att kunna genomföra bruksprov för våra hingstar vilket alltid varit en självklar årlig sak. Förra året ställdes allt sådant in då pandemin slog till precis när man skulle genomföra dem, men i år har vi ju klart för oss hur läget kan förändras.

Det är dock en oerhörd skillnad att försöka genomföra något där man ska ta hänsyn till allt det nya och dessutom försöka garantera att man inte blir nerstängd innan man satt igång. Vi har haft pågående diskussioner mellan ponnyföreningarna och dessutom pratat med SWB om hur alla lösningar kan se ut.

Istället för den stora ponnyfest som brukar hållas med fler raser på samma ställe har vi fått separera våra visningar. På sitt sätt tråkigt men en förutsättning för att var och en ska kunna genomföra sina visningar utan att någon annan ställer till det genom att det blir för många personer som ska samlas.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör och varje avelsorganisation behöver ha egna så därför blir det omöjligt att planera tillsammans i år. Vissa kommer därför att köra enligt tidsplan men vi har valt att flytta vår visning, både för de andras skull och vår egen. Det handlar alltså om hänsyn åt alla håll som man annars aldrig behövt ta, dels då om hänsyn till våra samarbetspartners och dels om hänsyn till de hingstägare som vill att visningen går att genomföra utan att ställas in i sista minuten.

Jag förstår att många önskar att tävlingssäsongen ska vara som vanligt men med de restriktioner som finns så är det ett jättearbete för de som ska arrangera att få till allt. Det är liksom inte bara att köra på. Men det finns ju alltid en tid för varje sak och om det är så att utbudet på tävlingar aldrig återkommer till det vi vant oss vid de senaste åren så är det så.

Vi som varit med länge vet att utbudet exploderat i jämförelse med hur det sett ut historiskt, men för de som inte varit med så länge är det naturligtvis mer kännbart med tillbakagången. Så är det dock med allt, vi har vant oss vid ett överflöd i största allmänhet.

Som tur är så handlar det ändå fortfarande om den där lösningsorienteringen och allt hemarbete ger andra möjligheter. Själv har jag fått fart och målat arbetsrummet rosa då jag insett att den vita färgen gör att man ser lite lagom blek och sjuk ut hela tiden när man sitter på zoommöten. Det är bra.

Eftersom jag inte heller är ute och far så har jag också hunnit vara nästan först med att registrera min hästanläggning hos Jordbruksverket. Som vanligt har de lyckats med en halvkrånglig registreringssida men efter några hopp hit och dit så har jag nu kommit så långt att den finns och har några hästar boende. Jag tänkte att det var bäst att göra det så fort som möjligt innan sidan kraschar av alla som nu ska in och registrera sig.

Rosa
Rosa (Release Me), nu officiellt bosatt på anläggning nummer 278207. Foto: Privat

Det ska bli intressant att se hur många som lyckas sno hästar från andra när de där UELN-numren ska knappas in. Jag och en annan testade systemet genom att sno en häst som var inlagd och den flyttade genast utan att den andra informerades. Det finns alltså intressanta buggar i systemet som vi kommer hitta vartefter.

Det enklaste sättet att lägga in UELN-numret på är att leta rätt på hästen i den databas den är registrerad och sedan kopiera in den i Jordbruksverkets databas, då blir det mer sannolikt att man får det hela rätt. Ska man sitta och knappa in det långa numret manuellt så finns det ju en stor risk att man misslyckas.

Jordbruksverket
Det officiella beviset på att mina hästar nu finns i ytterligare en databas. Foto: Privat

Jag misstänker ändå att detta inte kommer vara väl fungerande om två månader då alla Sveriges hästar ska ha en boplats. Tyvärr så är det inte i närheten av alla hästar som har UELN-nummer ens en gång. Databaserna är inte heller helt uppdaterade mot Jordbruksverkets, SWB-hästar födda efter 2019 gick inte in alls av någon anledning. Det mest intressanta är att man alltså för att kunna hålla häst behöver ha en dator då jag inte kan hitta några blanketter för att skicka in individnummer på häst.

För att göra allt lite krångligare så var jag också nu tvungen att registrera mina sex små hönor som jag har för att få ägg till mig själv. Nya reglerna som börjar gälla i april innefattar även dessa små individer så nu har jag en anläggning med nio får, två grisar, sex höns och åtta hästar registrerad hos Jordbruksverket i god tid innan reglerna börjar gälla. Det känns bra.

Grisar
Pelle och Fredde som också bor (och har boat in sig) på anläggningen. Foto: Privat
Johannas nya hästliv
2 februari 12:00

”Belöningen ligger i att man får arbeta med sin passion”

”Belöningen ligger i att man får arbeta med sin passion”
Mitt hus inbäddat i snö, mysigt faktiskt. Foto: Privat

Vintern verkar fortsätta ett tag till här i Höör och faktiskt så är det riktigt trevligt med lite snö. Innan jag flyttade ner till Skåne så var det enbart negativt, men nu har jag ju bara en pytteliten gårdsplan att skotta så plötsligt är det inte särskilt besvärligt.

När man har nästan 30 hästar i stallet och måste ta sig ut och in i snödrivor på morgonen så blir livet rätt så jobbigt. Mest besvär har man ändå med de hästar som inte är ens egna, tar man emot andras hästar så finns det alltid en massa förväntningar på att de ska vara ute exakt ett visst klockslag och att maten alltid serveras exakt så som man kommit överens om oavsett om elen gått och snön ligger i vägen. Nu har jag möjligheten att flexa mycket mer då mina egna hästar inte har några större problem med att vänta en stund på utsläpp medan jag skottar.

Utsikt
Utsikten från min gödselstack, det är lättare att mocka när man får kliva ut i det här lite då och då. Foto: Privat

Jag har alltid haft trevliga inackorderingar men skillnaden på hur man kan sköta ett stall med bara egna hästar är rätt så stor på många sätt. Allt blir enklare när man bara tar hänsyn till sina egna behov. Nu har jag mest behov av att se till att alla mina djur har det så bra som möjligt och det innebär att göra det där lilla extra för dem.

Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.

Det handlar för mig om små saker som att fodra fler gånger så att de inte står med tomma magar eller att hinna borsta ur spånet ur svansen varje morgon innan de går ut, små saker som bara tar några minuter men som känns bra att göra. När man har lite för många hästar i stallet, som man måste för att få ekonomi i det hela, så hinner man helt enkelt inte med småsakerna. På något sätt känns det då ofta som att man ligger precis ett steg efter eller att man precis klarar av att hålla jämna steg med allt som måste göras. Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.

Jag har ändå haft tur, för många jag känner så har passionen tagit slut och när de slutat tävla så har de också slutat rida helt. Att slita från morgon till kväll kan få den effekten att man tappar bort sig. När jag inte kunde tävla längre så hände det lite grann men det går ju att hitta tillbaka till den ursprungliga ridlusten om man bara jobbar sig igenom det hela.

I ett antal år gick jag ju runt och bara slet utan belöning då jag ju inte kunde rida på grund av kroppen. Jag bestämde mig ändå, samtidigt som jag bestämde att jag skulle sälja gården, för att jag skulle göra ett ordentligt försök att ta mig upp på hästryggen igen. Nu över ett år senare är jag glad att jag lite tvingade mig själv där i början för plötsligt finns samma känsla som när jag var barn där igen.

När man är tio år så kan det vara lite magiskt att inse att det går att styra och samarbeta med en annan varelse på det sättet som man gör med hästen. Har man glömt hur det var när man upptäckte det så kan det naturligtvis gå att sluta rida men om man riktigt tar sig tiden att gå tillbaka till den känslan så spelar inte tävlingar eller annat någon roll.

Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen.

Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen. Om man själv gjort den resan så vill man ju inget hellre än att barnen ska få möjlighet att göra detsamma. Det svåraste jag har haft att göra har många gånger varit att förklara detta för föräldrar som aldrig ridit själva och som ser det som en sport som alla andra.

De kan tycka om hästar som man tycker om vilket djur som helst men kanske inte förstå varför barnen blir lite maniska vad gäller hästarna. Eller varför ett barn sitter upp gång på gång på den där ponnyn som aldrig gör rätt. Visst kan barnen vilja tävla och älska det samtidigt som de älskar känslan att rida, det ena står inte i motsats till det andra egentligen men kan glömmas bort av ivriga föräldrar som ibland bara förstår tävlingsbiten eftersom nästan all annan barnidrott består av just tävling.

Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla.

Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla. Att förklara detta med avsaknad av prestationstänk är väldigt svårt, speciellt i ett samhälle som har så starka prestationskrav som vi har idag. Det är ofta inte nog att bara ha kravet att få finnas till och vara nöjd utan att ha uppnått något speciellt.

För mig lyckades det ändå att göra transitionen från tävlingsryttare till hobbyryttare tack vare att jag lite tvingade mig själv att sitta upp på den där lite hopplösa ponnyn. På ett och ett halvt år har vi nu utvecklats tillsammans till den där tioåringen som leker runt och är glad bara över att samarbeta med en annan varelse. Barbacka skuttar vi runt i skogen helt utan prestationstänk och det är en befrielse både för mig och den där gula ponnyn.

Johannas nya hästliv
26 januari 14:42

”En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig”

”En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig”
Nelly i väntan på att hjälpa en ny liten ryttare att lära sig konsten att sköta om en ponny. Foto: Privat

Nelly har fått ett nytt jobb. En liten tid framöver ska hon ägna någon dag per vecka åt att lära ett nytt barn att ta hand om och rida på en lagom tjock gammal ponnytant. Hon är faktiskt väldigt bra på just det jobbet och tycker dessutom att det är lite trevligt. Just det här barnet har då ridit ett tag på ridskola men behöver lite träning i det där runt omkring som är svårt att få till på en stor ridskola i stadsnära miljö. Att få ta in ponnyn, göra i ordning den från början, mocka och fixa mat, allt det som ingår varje dag om man sedan får en egen häst.

Jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar.

Jag har ju under många år låtit mina gamla avelsston hjälpa barn och föräldrar med just detta, den där övergången från ridskoleryttare till att bli hästägare. Det är ju lika svårt att lära sig vara ponnyryttarförälder som att lära sig bli ponnyägare så jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar. Det har också inneburit att jag fått erfara att det finns en oerhörd variation i hur ridskolorna i närområdet fungerade och lärde ut saker. 

Den diskussion som nu uppstått angående hästmaterial till ridskolorna och bristen härpå blev därför intressant. Den brist som finns på hästar i rätt prisklass med rätt utbildning bottnar ju i att man inte matchar de båda kraven rätt. Det finns hästar som är rätt prissatta för sin utbildningsnivå att köpa, men inga som är billiga för sin utbildningsnivå eller högt utbildade för sin prisnivå. Så enkelt är det. En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig, det vill säga gå tillräckligt många lektioner för att betala inköpspriset, maten och lön till den personal som ska ta hand om den. Inte heller så svårt.

Mage
I den här magen bakas just nu en ny häst som kanske blir världsmästare i hoppning eller världens bästa ridskolehäst. Det vet ingen ännu. Foto: Privat

Lösningen på bristen på billiga välutbildade hästar kan ju aldrig bli att någon annan ska betala än den som nyttjar hästen. Där faller alltså teorin om att svenska uppfödare skulle kunna tillhandahålla dessa fantastiska välutbildade hästar till ett lågt pris. Däremot så är det ingen dum idé att man skulle kunna samarbeta med svenska uppfödare, det görs redan på vissa ställen. Det blir dock inga billigare hästar genom detta utan mer ett jämnt flöde.

Att öka produktionen av svenskfödda hästar är också en bra idé i sig, men det gäller ju då över hela skalan. Vi har ju varken tillräckligt stor produktion för att lyckas tillhandahålla marknaden med tävlingshästar, hobbyhästar eller ridskolehästar idag. 

Prisnivån kan ju till viss del också avgöras av vilken typ av ridskola man vill driva. Det finns kanske därför en poäng i att specialisera våra ridskolor lite mer. Vår svenska fäbless för likriktning ställer ju till det en del just i detta fall, ridning för alla låter ju fint och visst är det en bra tanke men ridning för alla måste ju inte betyda på samma ställe och på samma häst.

Ullabusar
Ulla som bakar den där nya hästen skulle dock själv nog bli en ganska dålig ridskolehäst… Foto: Privat

De största problemen med att hitta de där perfekta hästarna har man nog ändå på de ridskolorna som behöver en häst som både kan gå med ryttare som har högre krav och små nybörjare. Risken är ju rätt så stor i de fallen att den där mindre rutinerade ryttaren får betala för den mer krävande ryttarens krav.

När jag ser kommentarerna i debatten så slår det mig också att man mer och mer ser sig som kund när man rider på ridskola. Det betyder att man alltså tänker att man ska kräva en viss service. Däri ligger en stor skillnad mot tanken att man utövar en idrott i en ideell verksamhet. Om man tänker att man betalar och då vill man inte rida en häst som inte är rolig så blir det naturligt så att man inte längre hamnar i en kategori som ideell verksamhet klarar att tillfredsställa. Det är inget fel i det men då får man också inse att man kan inte få saker som andra betalar för genom föreningsarbete.

Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka.

Det går alltså inte alls att generalisera och säga att en bra ridskolehäst ser ut si eller så, det beror ju på just den ena eller andra ridskolans verksamhet. En fotboll går ju att standardisera, den ska vara rund, ha en viss storlek och gå att sparka på. Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka. 

I övrigt så växer ju de privata ridalternativen vidare, där man kan specialisera sig och erbjuda allt från uteritt på islandshäst eller turridning på nordsvensk i fjällen till avancerad klassisk dressyr på lusitanos. Dessa ställen kan ju balansera budgeten på ett annat sätt. Skillnaden på att rida på ett sådant ställe är just att man där blir en kund och kan kräva att få det man betalar för. Förväntningen blir också rimligare, köper man en tur på fjället så förväntar man sig inte att hästen samtidigt ska utföra en piaff eller hoppa höga hinder.

Att tänka utanför boxen tror jag mer är lösningen än att köra på i samma gamla fåra. Den klassiska svenska ridskolan håller sakta på att förändras men som vanligt när det gäller ridsporten så har man svårt att släppa traditionen. En del föreningsdrivna ridskolor kommer naturligtvis att överleva men kanske ska man då tänka att de fortfarande ska vara den där platsen där man introduceras i ridsporten och den där platsen där de barn som inte har möjlighet på annat sätt ska få chansen att bli en del av vår fantastiska sport.

Delilah
Delilah provade på livet som ridskolehäst men var ganska dålig på det. Hon hade ändå ett väldigt bra temperament och blev världens bästa på att göra uppvisningar på alla möjliga sätt, här under damsadel i Friends arena. Foto: Privat

De blir då av naturen kanske något begränsade i utbudet av varmblod på 170 cm som är fantastiskt utbildade och roliga att rida för en vuxen då barn generellt är kortväxta och kanske är mer bemedlade av att rida på en häst som de når upp till manken på. Samtidigt så kan de kräva mer av våra kommuner vad gäller stöd till verksamheten då just ungdomsidrott är något som vi alla är med och betalar för genom våra skattsedlar. Vuxna nöjesryttare får därför ursäkta men den kakan är får de helt enkelt vara utan.

Vi svenska uppfödare kommer också fortsätta att producera hästar, några kommer fortsätta samarbeta med ridskolor, men allt detta måste ske till rimliga priser och då inte låga utan rimligt höga.  

Johannas nya hästliv
19 januari 12:16

”Det är enkelt att predika gömd bakom ett tangentbord”

”Det är enkelt att predika gömd bakom ett tangentbord”
Diskussionerna i hästflocken kan se vilda ut men de är oftast överens och tolererar varandras olikheter. Foto: Privat

Jag fick frågan häromdagen vilken ridsportgren jag tyckte var den mest toleranta och inkluderande. Det är ingen lätt fråga skulle jag vilja säga, då alla verkar vara lika övertygade om att just deras gren eller sätt att rida på är det absolut bästa för alla hästar.

Till saken hör ju att om man valt att vara till exempel westernryttare så har man ju inte gjort det trots att man hellre vill hålla på med något annat. Det ligger alltså i sakens natur att man helt enkelt är övertygad om att just det man själv gör är både bra och roligt.

För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

Naturligtvis började jag då fundera på vilken gren som skulle kunna vara den mest intoleranta och kom fram till att det svaret är lika omöjligt att komma fram till. Intoleransen grenar emellan skulle jag vilja påstå ligger mest på individnivå. För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

I dagens samhälle med sociala medier så blir det dessutom enkelt att börja predika gömd bakom ett tangentbord. Utan andra belägg än att man kan vidarebefordra saker som någon skrivit som man tror på, kan man skjuta hej vilt mot bilder och filmer som andra lagt ut. När intoleransen slår till som hårdast så drabbar det dessutom oftast personer som inte ens tänkt lägga ut något särskilt kontroversiellt, en film på en träning kan plötsligt hamna i skottlinjen.

I en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida.

Bekanta till mig har lagt ut filmer på enkla saker som till exempel att de är glada att hästen börjat samla sig i galoppen – och plötsligt dyker det upp kommentarer om allt från att de använder hälarna fel till att hästen absolut nästan är ihjälplågad av den dåliga ridningen. Nu är det ju så att i en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida men eftersom världen nu inte är perfekt så måste vi alla inse att det tar tid att ens bli halvbra på att rida.

När jag ser de där filmerna och läser de från början stolta beskrivningarna av hur hästen och ryttaren lärt sig något nytt så är det just framstegen jag ser. Istället för att gå in och kommentera felen jag ser i ridningen kan jag ju faktiskt välja att säga grattis till att det blivit bättre. Att tro att jag som någon form av hästarnas räddare i nöden måste skrika om djurplågeri varje gång en häst inte går i perfekt balans och harmoni blir bara ett sätt att knäcka andra människor.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället. Diskussionen i sig kan ju vara viktig men ska man få folk att lyssna så gäller det ju att ta den på ett sådant sätt att man inte gräver ner sig i skyttegravar. Så fort du försöker vara bättre än andra och skriva dem på näsan kan du ju vara ganska säker på att de kommer att gå i försvar och då uppnår du inte en enda framgång vad gäller det viktiga syftet att få folk att lyssna.

Egentligen är det ju lika känsligt som att gå in och kommentera någons vikt eller utseende, det har historiskt sett knäckt väldigt många människor och på något sätt är vi ju överens om att det inte är okej.

Om man nu känner att hela världen har fel utom en själv så kan det vara dags att tänka ett varv till. Kanhända kan man hitta någon som tycker som man själv gör och då istället för att klaga på alla andra skapa en ny grupp och visa hur det kan bli bättre. Att istället för att agera mot agera för något gör en faktiskt lite lyckligare (och omvärlden gladare).

Vissa av oss är kanske mer säkra i oss själva och klarar av lite mothugg, men det kan man ju inte veta om man väljer att kommentera sådär på ett inlägg. Om man som jag gör nu skriver offentligt så är ilskna kommentarer något man kallt räknar med, speciellt om man till exempel lägger ut en bild på en ohemult fet ponny eller på något annat man vet inte passar alla.

Nelly1
Den ohemult feta gamla ponnyn Nelly som kan låta all kritik kring hennes rondör glida av som vatten från en gås. Foto: Privat

Nelly2

Nelly3

Om ni nu känner att ni är en av de där som måste få framföra en åsikt om dagens dåliga hästhållning så kan ni ju passa på och näthata lite angående den där feta ponnyn, hon är nämligen inte särskilt lättsårad och har kämpat i 25 år med att uppnå den imponerande vikten.

Ni får dock bara näthata om ni sedan lovar att hålla er borta från att skriva negativa kommentarer i en vecka. Jag kan faktiskt säkert hitta något att lägga ut nästa vecka som ni kan få kritisera fritt. Jag kan nämligen förstå att man ibland är frustrerad på det personliga planet och att det då känns bra att få känna sig bättre än andra genom att peka finger.

Det viktiga i det hela är att lära sig att aldrig skriva något till någon som man dels inte kan säga i en församling rakt i ansiktet på en människa och som man dels inte skulle vilja att någon sa till en själv i samma församling.

Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta.

När det gäller hästvärlden så är det ändå så till syvende och sist att vi alla har gemensamt att vi gillar hästar. Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta. De dömer inte oss på samma sätt som vi dömer varandra vilket är föredömligt enligt mig.

Johannas nya hästliv
12 januari 11:50

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”
Lydia utövar sina hästliga rättigheter att gnugga ryggen i nysnö. Foto: Privat

Det finns vissa saker som är väldigt svårt att vara bra på men som egentligen inte kräver att man är särskilt skicklig på någonting speciellt. Att vara glad är en sådan sak. Om man kan bli glad av att göra enkla saker är man bra på det, om man inte hittar enkla saker att bli glad av är man mindre bra på det.

Det har ju snöat här i Höör och under ganska många dagar har det faktiskt legat ett snötäcke över hela gården. Just idag är det bara några små rester kvar efter ett regn men i morgon är ny snö utlovad.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan. Nelly har ju som vanligt förberett sig för att överleva arktiskt klimat i ett halvår och har därför – förutom att äta upp sig till en orimligt hög vikt under sommaren – satt en päls värdig värsta snöstormarna i mannaminne.

Nelly
Nelly rund och hårig, redo för snöstormar och annat dåligt väder. Foto: Privat

Alla mina connemaror har faktiskt alltid satt väldigt mycket päls, genetiskt sett så ska de ju klara att bo i regnstormar vid irländska kusten så det är helt logiskt att vara lite välisolerad. Förutom att vara lång och tjock så står den där pälsen lite rakt ut och lämnar därför ordentligt med luft under täckhåren som håller huden varm och torr även om ytan är blöt. Naturen är ju alltid sådär fantastiskt finurligt inrättad att djuren ska ha perfekta förutsättningar att klara sig bra.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så. Men, det finns faktiskt också tillfällen när det är bra med täcken. Lydia som rids en del gillar att rulla sig i den värsta leran hon kan hitta och därför har hon täcke när det finns sådan. Det har mest att göra med att eftersom hon har lite lång päls så fastnar leran lite för bra och då blir det nästan omöjligt att få bort den. Det är alltså ett mycket medvetet val, inget som görs av någon slags rutin.

Lydia_rullat
Det syns faktiskt om det var skönt att rulla sig, Lydia är iallafall nöjd. Foto: Privat

Många gånger väljer vi inte ens själv hur vi ska sköta vissa saker längre känns det som. Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker. För att en produkt ska sälja måste det ju finnas ett behov av den och finns inte det så får man se till att skapa ett. I vissa fall är det bra med produktutveckling men när den går till överdrift så tappar vi på något sätt förmågan att göra saker på ett sätt som är det naturliga.

Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker.

Om man tar det här med alla produkter som ska få oss till bättre ryttare, det finns allt från så kallade hjälptyglar till diverse prylar som ska hålla vår kropp rak däruppe på hästen. Inget av detta lär oss att läsa av hästen egentligen utan det lär oss bara att fokusera på oss själva. Det är ibland bra att fokusera på sig själv som ryttare men det måste ju ändå vara så att det man ska lära sig är vad hästen trivs med. Det gäller också att få hästen att trivas med det man gör.

Jag har ju haft rätt mycket elever genom åren och det har ofta hänt att föräldrar till de yngre barnen frågat efter hjälp att få hästen att gå i form (de har oftast inte haft en aning om varför utan bara att det ser bra ut om ponnyn har huvudet ner). Ofta har de sagt att den och den använder en sådan där tygel och då blir det ju lättare. Mitt svar brukar bli en fråga ”vill du att barnet ska lära sig rida eller att det ska se snyggt ut?”

Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra.

Saken är den att om jag spänner in ponnyns huvud så kommer den ju inte att slå upp det när barnet drar fel i tyglarna och då har ju inte barnet lärt sig att det är fel. Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra. Det finns ju inga genvägar till att rida väl.

Det finns dock inlärda fel hos många hästar som kanske haft en mindre bra ryttare i många år och det kan då ibland finnas tillfällen då en duktig ryttare kan lösa en del av problemet med hjälp av vissa hjälpmedel. I en optimal värld skulle det aldrig behövas men som det nu är så är produkterna alltså utvecklade för att det från början fanns ett behov. De okunniga människornas behov av att få hästen att gå snyggt är dock skapat av att produkterna finns och det är då de blir farliga.

Samma sak gäller ju med alla konstiga tillskott som kan ges, i vissa fall kan det ha funnits ett underskott av en viss mineral eller vitamin som gjort att det tagits fram substitut. Sedan har marknaden tagit över och börjat förklara att de behövs för att hästen ska kunna fungera optimalt.

Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val.

En sanning har alltså snurrats till på ett sätt som förvirrar oss totalt och gör att vi köper alldeles för mycket saker som inte tillför något egentligen. Hästen blir inte bättre av att den får överskott av en massa spårämnen och ryttaren rider inte ett dugg bättre av det heller. Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val och att faktiskt fundera lite över varför och inte bara hoppa på en massa trender för att grannen gör så eller för att någon känd person står i en reklam och talar för varan.

Det är ändå inte heller något fel i att inte vara superproffs på allt, både hästen och jag kan ju vara glada ändå.

Lydia och jag är nog rätt så bra på det där med att vara glada helt enkelt. En lagom snabb galopp i skogen, lite snörull för Lydia och kanske en liten tur med en pulka ner för backen för mig räcker ganska så långt.

Johannas nya hästliv
5 januari 11:50

”En ändring av lagen kan inte bota människors brist på ödmjukhet”

”En ändring av lagen kan inte bota människors brist på ödmjukhet”
När passagen är trång och ryttaren rädd om stövlarna stannar Nelly snällt och väntar tills fötterna är upplyfta och balansen återfunnen innan hon passerar med sin tjockaste del. Foto: Privat

Här i Höör firade vi avslutningen av 2020 med en lång nyårsritt. Från början var det ju inte meningen att Nelly skulle följa med i flytten till Skåne men med facit på hand var det tur att hon ändå kom med. När man behöver en stabil figur att låna ut till en dressyrryttarvän för att kunna ta den där nyårsturen så är hon ju oslagbar.

Med stor försiktighet bär hon ryttaren ner för hala backar, över knaggliga rötter och genom trånga passager. Trots att hon har den där egensinniga sidan som ibland driver en till vansinne så har hon också en sida där hon är världens snällaste, som väger upp för de där små promenaderna som hon ibland tycker att hon behöver ta.

Som vanligt när man ska ta en liten runda och blir lite entusiastisk mellan samtalen så red vi lite vilse. Teorin om att bara svänga höger fungerar alltså inte heller i Höör och mobilen vill bara leda upp en på närmaste stora väg. Som tur var hittade vi en människa som var på hundpromenad mitt i skogen och som visste åt vilket håll Broslätt låg så det löste sig ändå rätt så bra.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer. De tar sig ju över bäckar, ner för backar och under diverse granar utan större problem. Nu är det ju just fyrhjulsdriften och deras starka nerver som orsakar vilseridningen då en mer nervsvag snubblig häst hade vänt redan vid första diket så att man fått rida samma väg hem igen. Det man får uppleva tack vare vilseridningen är dock oslagbart vacker natur, många skratt och en fullständig avkoppling från allt som är jobbigt i världen.

De där långa lugna turerna är ju sällan särskilt skadliga för hästarna, vi strövar ju mest omkring. Trots detta så kommer jag ofta på mig själv med att nervöst börja kolla efter tecken på att Lydia skulle ha fått ont någonstans. Hon har ju ett röntgenfynd som gjordes när hon fick känningar i framkotan när hon var yngre. Hon hade precis börjat träna lite hårdare för att kunna börja gå LA hoppning när vi blev tvungna att kolla upp henne för att hon blev oren och hittade då en skada som hon antagligen ådragit sig när hon var riktigt ung, innan tillväxtzonerna slutit sig.

Lydia_skogen
Lydia och jag någonstans i skogen, kanske på väg åt rätt håll… Foto: Privat

Egentligen så är det mest hoppning av högre hinder som skulle vara ett problem då det blir en extrem belastning av framsidan på kotan i landningarna och det är där skadan sitter. Vanlig ridning ger inte den belastningen men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig, jag vet ju att hon har ett fel.

Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning.

Det som är slående i detta är att eftersom jag fött upp henne själv så innebär den här skadan att det aldrig går att sälja henne. Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning. Jag är inte alls ensam om den här problematiken, jag har flera vänner som föder upp hästar och som råkat ut för att man hittat röntgenfynd både före och efter försäljning som gör att man blir ansvarig för en massa möjliga följdskador.

Det största problemet är ändå att i vissa fall så köper man en häst utan att röntga den, sedan rider man den ett tag och konstaterar att den inte var vad man tänkt sig och då röntgar man igenom hela hästen för att hitta en avvikelse. Väldigt många hästar har avvikelser som inte ger problem men veterinärerna kan ju aldrig säga att en avvikelse är normal. Veterinärerna har ju inga magiska glasögon där de kan se att den som köpt hästen verkligen kommer att kunna tävla som den tänkt och att just den hästen aldrig kommer få problem av avvikelsen trots att de flesta inte får problem.

Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen.

Om man tar det här med kissing spines till exempel så finns det en hel del hästar och rids utan problem som har förändringar i ryggen. Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen. Det finns sedan då hästar som har ont av sina förändringar men de är ju då betydligt färre än de som går med förändringar utan symptom. Som uppfödare eller näringsidkare hamnar du dock i problem om kunden skulle hitta förändringar eftersom veterinären då måste säga att hen inte vet om det kan bli ett fel framöver. Det gjordes en studie om detta och här finns ett sammandrag.

Det som är tråkigast med allt detta är att det nu finns hästar i landet som hamnar i kläm. De kanske skulle kunna ridas och må bra men ett fynd gör att de helt enkelt döms ut lite av säkerhetsskäl. Ryttaren kan ha blivit besviken av andra skäl och skyller allt på att hästen inte håller trots att den kanske skulle kunna fungera bra med andra förutsättningar.

Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Det värsta scenariot är att man säljer en häst med fin kapacitet där ryttaren helt enkelt inte klarar att förvalta hästen som då börjar krångla och där man därför anstränger sig för att hitta fel för att kunna reklamera den. Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Istället för att anstränga sig och sälja hästen till en bättre ryttare väljer man att se till att den får en anmärkning, reklamerar den och sedan står då uppfödaren där med en häst som är osäljbar men kanske helt frisk och med samma fina kapacitet som innan.

Det här sättet att överanalysera röntgenresultat utan kliniska symptom lamslår uppfödarna och veterinärerna. Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant. Ingen människa kan ju egentligen någonsin säga att ett levande djur kommer att vara likadant (eller ännu hellre bli bättre) under hela sitt liv. De är ju trots allt just levande och därmed inte ett dugg statiska.

Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant.

Jag ser fram emot att lagen nu snart ska ändras så att reklamationstiden i alla fall kortas och att bevisbördan börjar falla mer på köparen. Tyvärr så kan dock inte en ändring av lagen bota människors brist på ödmjukhet inför sin egna begränsade förmåga och det faktum att hästar lever och ständigt förändras. Det tillståndet finns det bara ett bot för och det är kunskap och det är inte den lättaste medicinen att svälja då det med kunskap följer en bitter insikt om att man faktiskt kanske gjort fel.

Om någon nu är en fena på tyska och undrar hur diskussionen går där, finns den här artikeln att läsa i ämnet.

Johannas nya hästliv
29 december 2020 11:57

”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”

”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”
Två lagom runda damer i sina bästa år som väntar på dagens tur i skogen. Foto: Johanna Sällberg

Det är när det är dags att summera året som det slår mig att jag nog har osedvanligt lätt för att vara nöjd. De flesta vill bara stoppa 2020 i en garderob och slänga bort nyckeln, men jag känner inte så alls. Visst, det är inte bra med pandemin, men om jag gör så att jag säger pandemi, pandemi, pandemi så är jag klar med den.

2020 är året då jag ändrade mitt liv drastiskt, det är året jag vågade flytta över halva landet och börja om. Alla mina djur och jag har hittat en plats på jorden där vi trivs, en lugn liten oas. Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog. Att försvinna ut i skogen är det absolut bästa jag vet, det är där jag är tryggast och lugnast.

Lydia och jag har utvecklat vår relation och efter flytten har hennes vildsvinsskräck mildrats så mycket att hon nu skrittar avspänt utan små sidohopp. Vi letar nu nya vägar tillsammans och hon verkar njuta av de där utflykterna mycket mer än vad hon någonsin gjorde i de sörmländska granskogarna.

Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog

Nu är hon så avspänd att vi kan ta med hennes storasyster Nelly som handhäst på våra turer. Nelly har ju också fått en liten nytändning av flytten och hon vill verkligen ut och gå lite bara för att se något annat än hagen.

Det gäller ju att ha lite ordning på grejerna när man rider med handhäst, dels ska ju handhästen lyssna och tänka lite framåt och dels ska den man rider gå att styra med enhandsfattning om man skulle behöva styra upp den andra hästen. Nelly är ju en ledartyp så hon vill nästan alltid trava lite före och ibland är det en utmaning när man sitter på en lika pigg och glad Lydia. I det stora hela så tänker vi alla tre framåt där i skogen och det är bra då det blir balans på det viset.

Det där med ridlust är också en intressant sak. Efter att ha haft ridningen som arbete i många år var min nere på nästan noll. Visst kunde jag tycka att det var trevligt att rida när solen sken och hästen var fin, men alla de där andra dagarna kändes det verkligen som ett jobb. Nu däremot skuttar jag ut till stallet och rider ut i det där skånska regnet med samma entusiasm som jag gjorde när jag var barn.

Det spelar ingen roll hur eländigt väder det är eller hur mörk och kort dagen är, jag längtar upp på hästryggen. Egentligen är det ju helt fantastiskt med tanke på att det inte finns någon ridbana och att ridningen vi utför är i princip helt planlös. Kanske är det så att den där disciplinen som krävs när man utbildar andras hästar och ständiga smärtsymptom är en effektiv lustmördare och nu har jag äntligen tagit mig förbi allt det.

Hundar
Två lagom oentusiastiska hundar som inte riktigt förstår charmen i att sitta på en filt i sadelkammaren och titta på matten som putsar ett oändligt antal träns. Foto: Privat

All den där energin verkar smitta av sig på Lydia. Hon är ju till hälften fullblod och det märks när hon börjar få lite bättre kondition. Fullblod har ett speciellt sätt att dansa fram när de är i form. De är ju ofta väldigt mjuka att rida men kan ligga på och vilja iväg. Hon går bara och väntar på att få sträcka ut i galopp, den mest naturliga gångarten av alla för just henne.

Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är

Lydia har den där långa svepande galoppen som är typisk för fullbloden. Det kan kännas som om de inte alls tar i och ändå så går det rejält fort. De glider fram i långa språng nästan helt ansträngningslöst och kattmjukt. Lydias far var ju svensk sprintmästare en gång i tiden och jag hade honom hemma i ganska många år efter hans karriär. Om man red ut med andra hästar så var det alltid så att medan han cantrade lite lugnt så låg de andra i sträckt galopp för att hänga med. Vid några tillfällen så släppte jag lös honom på riktigt och då exploderade det bara och på nolltid hade man tillryggalagt två kilometer. Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är och hur fort sjuttio kilometer i timmen egentligen är.

Jag är lyckligt lottad på det viset, jag har provat nästan allt inom hästsport. Jag har provat ett av Sveriges snabbaste fullblod, provat högre skolor i dressyr, hoppat riktigt höga hinder, spunnit med en välutbildad westernhäst, töltat på en bra islänning, kört fyrspann, stått på en voltigehäst i galopp, hoppat bana i damsadel, ridit barbacka på Ullevi i full galopp, jag har helt enkelt aldrig sagt nej.

Just på grund av allt det jag fått tillfälle att göra vill jag inte summera livet efter år eller perioder utan mer som en helhet och som sådan har mitt liv varit fantastiskt. Ju äldre man blir desto mer lär man sig att tiden bara fortsätter oavsett om vi bestämt att det finns veckor månader och år. Födslar, död och annat som händer däremellan är då allt en del av det fantastiska, när det inträffar är inte lika viktigt som att det inträffar då det är livshändelser som bygger upp oss.

Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd

Även i en hopplös situation som den förra veckan där vi gjorde allt men inte kunde rädda livet på en fin människa finns det styrka att hämta, man ska bara hitta den. Jag finner den alltid i att jag har fina vänner som tröstar och i att jag kanske ändå kan hjälpa någon genom att berätta om sorg lika mycket som glädje. Pratar vi aldrig om den blir den för svår och tar över och då blir det oändligt svårt att någonsin känna lycka igen.

Boxar
Nyfunnen energi innebär projekt, just nu pågår därför flytt av boxar… Foto: Privat

Just den där längtan upp på hästryggen och den där lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig. Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd. Kanske är det därför folk är så missnöjda med 2020, de fokuserar på det vi var tvungna att säga nej till och glömmer att räkna in alla ja som de kunde ha sagt eller sa. Eller så uppskattar vi inte längtan tillräckligt mycket.

En som sa det bra var Karin Boye ” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Jag är fortfarande på väg framåt och har ingen aning om vart vägen bär de närmaste åren.
Viktigast av allt är att jag ångrar ingenting och det gör livet roligare.

Johannas nya hästliv
22 december 2020 15:41

”En hårfin linje mellan ett leende och ett sista andetag”

”En hårfin linje mellan ett leende och ett sista andetag”
Ridsports bloggare Johanna Sällberg skriver ett känslostark inlägg om livet och döden. Foto: iStock

Jag fick idag bevittna ett ögonblick som påminde mig om både det lilla och det stora. Ett ögonblick i en människas liv som skrämmer större delen av mänskligheten mest av allt men som ändå alltid är oundvikligt.

Hur länge vi än lever så kommer vi träffa på det ögonblicket, definitivt vårt eget men kanske också någon annans. Den där sekunden när livet lämnar det vi känner till. Den där sekunden då de som finns i vårt liv blir lämnade kvar med allt vad det innebär av sorg och saknad.

Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

Det är inte alltid vackert, den där kroppen vi bär runt på vill sällan bli lämnad. De vi lämnar vill inte heller bli det och håller emot in i det sista. Vi har ändå inget att säga till om när det verkligen gäller, det sker oavsett kamp och vilja eller inte. Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

När man inte ens anar att det kan hända så går det knappt att ta in. Att linjen är så hårfin mellan ett leende och ett sista andetag.

På ett sätt hade jag kanske önskat att jag aldrig varit där förut, men på samma gång är det kanske meningen att det inte ska vara så. Kanske är varje gång en övning samtidigt som det är en påminnelse om livets förgänglighet. Det skrämmer mig inte lika mycket som det gjorde första gången men att vänja sig känns omöjligt.

Vänjer sig tror jag inte någon gör egentligen, man blir kanske bara lite bättre på att hantera det. Att ta in och känna men på samma gång behålla lugnet tar på krafterna. Som ett själsligt maratonlopp.

Kanhända är det ett oerhört dystert sätt att starta julen på men det är så det blev. Inte vackert, inte fult utan bara som det är, livet, döden och allt däremellan.

Vad som är viktigt är att känna tacksamhet för det jag har och för allt jag får fortsätta drömma om. Att jag inte glömmer hur lycklig jag är för de där stunderna när någon dröm slår in.

Att fortsätta drömma så många drömmar som möjligt så att fler slår in.

Visst är det fint att ha storslagna mål i livet men det är förmågan att ha små mål som man når varje dag som gör en lycklig. Ibland glömmer vi kanske det när vi ser det stora där långt bort, men när man väl når dit så varar ju inte det längre än det lilla.

Jag vet att det kanske låter som en massa klicheer men jag tror att alla behöver se de där sakerna som går bra och som går rätt lite mer just nu. Vi käbblar om små orättvisor och saker vi inte får göra för tillfället istället för att se allt det vi har.

För varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Det är helt ok att ägna sig åt att drömma och längta litegrann, det är även ok att gnälla lite över att det tar längre tid att nå vissa större mål. Det är dock ännu viktigare att kunna skifta blicken till annat ibland. Saker sker hela tiden omkring oss och om vi väljer att se även det som är svårt och obegripligt så kan vi kanske förstå att för varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Håll i och håll ut får vi höra och det är något vi måste lyssna på i det stora. I det lilla får vi alltså gnälla men sedan sansa oss och komma ihåg att vi inte är mer unika än alla andra unika människor.

Jag kan inatt vila min hjärna och trösta mitt hjärta genom att drömma om det där fölet som föds när ljuset och värmen verkligen är här. Jag kan också vila i vetskapen att imorgon vill mina hästar ha mat och gå ut som varje morgon. Jag kan somna till ljudet av små snarkningar från Curt-Åke som trots allt andas vidare som om inget hänt. I det stora hela är min upplevelse just bara min. I det lilla är den också bara min.

Johannasallberg_cornelia1002
Ett och tvåååå…. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.blogg
Mitt sto Cornelia och hennes föl Quentin när han är alldeles nykläckt och ska ta sig upp. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.1003
…och tre! Quentin står på benen! Foto: Johanna Sällberg

Jag är lyckligt lottad som får fortsätta att längta och drömma samtidigt som jag får vara lite sorgsen. Men så tänker jag att utan glädje finns ingen sorg och i det finns det kanske en liten tröst.

Kanhända är det inte den gladaste texten att läsa inför jul, men så är livet. Jag hoppas dock att så många som möjligt får en fin jul med glädje och skratt men också frid och lite eftertänksamhet. Jag kommer ta en julritt med Lydia, äta god mat och skåla för året som gått för hur det än är så är det snart ett nytt år på gång.

Mina tankar går till den som kommer att sakna någon i jul.

Mitt tack går till alla fantastiska människor som jobbar inom räddningstjänsten och all ambulanspersonal som gång efter gång orkar möta de där oundvikliga ögonblicken.

/Johanna

Johannas nya hästliv
15 december 2020 12:47

”Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg”

”Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg”
Ibland kan hon se oskyldig ut men i den där ponnyhjärnan pågår det ständigt planering. Foto: Privat

Det finns en känsla som de flesta hästmänniskor absolut inte vill känna och det är den där vanmaktskänslan som bara åsynen av en grå ponnyrumpa som försvinner i mörkret åt fel håll kan framkalla. Nu har kanske inte alla just en grå ponny som gör sådana försvinnanden till en sport, men hos mig är det just en sådan som sätter fart på pulsen. Självklart väljer hon sina stunder på allra bästa sätt för att se till att matte håller sig på tårna framöver. Luciadagen är tydligen ett perfekt sådant tillfälle.

Troligtvis har Nelly planerat den stora flykten ett litet tag för det var med bestämda steg hon travade iväg uppför backen med fyra kompisar i släptåg. Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg. Där stod jag nu med bara en stackars gul ponny kvar som inte hann fly tillsammans med resten av flocken.

Lydia var inte nöjd med detta faktum men förmodligen var det en himla tur att hennes syster så snällt lämnade henne åt sitt öde då hon ju är paniskt rädd för alla vildsvin som bökar runt efter mörkrets inbrott.

Morker2
Lydia spanar efter sina vänner utan framgång. Foto: Privat

Det är faktiskt helt logiskt i Nellys värld att göra ett litet försök att traska hem, att det där hon nu tycker är hem ligger 50 mil bort är ju bara en liten detalj i det stora hela. Nu är det också så att Nelly har en otrolig disciplin på de andra hästarna, de ifrågasätter aldrig hennes beslut och säger hon att det är lämpligt att trava åt ett håll så gör de det.

Nu hade de dock inte travat särskilt länge, på något mystiskt sätt har hon fått hela flocken att smyga genom hela bostadsområdet utan att en endaste kotte sett eller hört dem. De hade nu inte bara smugit utan de hade också gått så ordentligt på rad att det i princip bara fanns ett spår. Inga uppsparkade grästovor eller hål i gräsmattor här inte.

…inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det mest fascinerande av allt är dock att under fem timmars promenad hade de inte bajsat en enda gång. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats få en häst att hålla sig så länge. Det normala för hästar på rymmen är ju att de springer runt lite i förvirring och att de av nervositet både bajsar, frustar och kanske till och med gnäggar, inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det briljanta i denna plan var ju också att den utfördes i totalt mörker. Den pannlampa som fullständigt tränger genom lite smådimmigt decembermörker är ännu inte uppfunnen och det verkar ha funnits en viss förståelse för detta.

Karta
Den blå linjen visar vägen vi gick hem, antagligen finns det en helt annan linje som hästarna följt när de traskat iväg. Foto: Privat

Vad hon har sagt till dem har jag ingen aning om men prestationen liknar definitivt en militär operation. Vid sextiden flydde de alltså och det tog en hel kader av folk över fem timmar att lokalisera dem. De hade då lyckats traska både genom bostadsområdet och tre varv runt i samma skog som vi var och letade i utan att någon såg eller hörde dem.

Som tur är så fick det hela ändå ett bra slut, det enda Nelly inte hade räknat med var de gamla skånska böndernas förmåga att bygga murar. En av vägarna hon testade slutade nämligen ute på en liten gammal åkerplätt som var väl inringad av en mur och efter att de ätit lite där så hade hon tappat bort ingången.

Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält.

Det som till sist avslöjade dem var att hon där och då bestämde sig för att ta lite fart runt åkern och finns det något man lyssnar efter när man letar så är det just galopperande hovar. Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält. Som tur är så hade jag ju koll på att de där lilla åkern fanns där eftersom Lydia och jag har ridit förbi den.

Sony Dsc
En bild på en ung och smal Nelly med attityd. Foto: Privat

Det är också tur att mina hästar ändå är rätt så förtjusta i människor så trots den där frihetslängtan som slår till ibland så är det aldrig svårt att fånga dem. På något sätt var det ändå en rätt så nöjd Nelly som knatade i täten hem mot Lilltuna igen. Hon har nu konstaterat att Åkerby låg inte på andra sidan backen, eller på andra sidan bostadsområdet, eller uppe i skogen vid kraftledningen…

Att hon skulle ge upp där tror jag absolut inte, efter att ha sovit upp och ner (hon sover alltid liggandes som en plattfisk och avslutar sovstunden med en rull så att halmen fastnar mellan öronen) så har hon nog funderat igenom saken och planerna för nästa utflykt ligger säkert och kokar i huvudet på henne.

Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt.

Det var vid det här tillfället som all den där utevistelsen och goda flockgemenskapen verkligen lönade sig. Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt. De har inte heller blivit så skrämda av alla vilda djur att de sprungit okontrollerat så de var inte svettiga när vi hittade dem. De var dessutom så lugna att promenaden hem var som vilken skrittur som helst.

Jag misstänker också skarpt att Nelly läst den där artikeln i Ridsport angående hur en flock ska fungera med ett ledarsto som alltid går i täten, det skulle i alla fall förklara hennes mycket självklara stil…

Att hästar får människor att umgås är ju nästan alltid positivt. I dessa tråkiga coronatider fick vi nu tillfälle att umgås utomhus i en grupp om åtta personer som dessutom höll ett säkert avstånd i en skallgångskedja med ropavstånd. Jag fick också tillfälle att prata med polisen i Höör som nu alltså vet att om de får ett samtal om att det traskar omkring lösa djur i Broslätt så kan de ringa mig direkt. Nu återstår bara att fila på det där brevet till grannarna med en ursäkt i förhand. Och att bygga mer staket.

Morker
Nelly ger sin namne Cornelia en liten puss när vi väl hittade dem. Foto: Privat

Ett stort tack till Cornelia, Martin, Carna, Moa, Nelly (alltså inte ponnyn), grannen Fredrik som jag inte träffat tidigare, polisen i Höör samt Kalle och Elisabeth som alla letade ponnyer i decembermörkret.

Johannas nya hästliv
8 december 2020 13:29

”Troligare att hästarna blir skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen”

”Troligare att hästarna blir skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen”
Efter några timmar i hagen, flocken samlad som vanligt. Foto: Privat

Nu har min julklapp landat på Lilltuna, lite tidig julklapp kanske men precis lagom för att lysa upp tillvaron lite nu när det är som absolut mörkast ute. Hon har ju bara varit borta från flocken i tre år men det är ju ändå alltid lite spännande att se om det är samma häst som kommer tillbaka.

Ulla_rosa
Ulla och Rosa hälsar på varandra efter tre år, mer intressant än så här blev det inte. Foto: Privat

Det var som om hon inte varit borta en enda dag, utan krusiduller klev hon in i boxen bredvid Nelly som knappt ägnade henne en blick (mat är alltid prio ett i en lagom tjock gammal ponnys liv). När jag släppte ut dem dagen efter så uteblev dramat även då, lite typiskt då jag stod redo med kameran för att få något roligt foto på i alla fall lite pigga hästar.

En liten galopp tog några av hästarna efter en halvtimme, men det var mest dagens vanliga lilla motion orsakad av någon viktig sak som en flaxande kråka eller grannens motorsåg. Det händer ju faktiskt nästan varje dag att de springer några meter, mest för att hålla igång och oftast för att jag ropar och de antar att det finns chans till mat.

Ponnyer
Två gamla ponnyer, som efter nästan ett helt liv tillsammans gärna delar höhög. Trots att de är tjocka små födgenier behöver de inte slåss om tillgångarna, de litar på att matte kommer med mer mat innan de förgås av hunger. Foto: Privat

Hästar är ju skapta för att springa och röra sig över stora områden så det finns ett naturligt behov av att göra det emellanåt. Jag tycker att det är fint att se dem galoppera omkring i hagen, de har en sådan naturlig kroppskontroll och balans. Av alla djur som finns så är hästen ett av de djur som kan springa längst i högt tempo, de är byggda med en enorm kapacitet i hjärta och lungor.

När de kommer upp i tempo så hjälper hela kroppen till med cirkulationen och tanken är ju att de ska kunna springa snabbare än rovdjuren tillräckligt länge så att rovdjuren blir uttröttade. Vi har ju inte med vår avel ändrat särskilt mycket på dessa grundförutsättningar och just därför bör vi inte bli rädda när hästar springer lösa.

Det är ju inte ovanligt att man hör att hästen inte får springa i hagen för att den kan göra sig illa.

Det är ju inte ovanligt att man hör att hästen inte får springa i hagen för att den kan göra sig illa. Det är enligt mig en konstig idé – antingen måste man ju då ha världens sämsta hage eller så har man en riktigt klen häst. Å ena sidan anser man att hästen ska klara att bära runt på extra vikt och utföra en massa arbete och å andra sidan skulle den bara klara att stå helt still resten av dygnet. Det är något som inte stämmer med den inställningen, en häst utan störande ryttare borde ju rimligtvis vara mer balanserad och klara att springa både fortare och svänga snävare.

En häst utan störande ryttare borde ju rimligtvis vara mer balanserad och klara att springa både fortare och svänga snävare.

Återigen har vi alltså skapat ett problem som hästen absolut inte borde vara född med. Kanske är det så att om man börjar stänga in hästen och linda in den i bomull så skapar man en häst som blir klen och går sönder när den väl får börja springa fritt igen. En häst som inte fått sitt rörelsebehov tillfredsställt får för mycket energi i kroppen och då tappar de kontrollen när de väl får chansen att släppa ut all den där energin.

Vi kan kanske rida en häst så den blir trött i musklerna men för att rida så att den fått ströva så som den är byggd för både fysiskt och mentalt måste vi ju ut på många timmars promenad. Det är ju en kombination av mental och fysisk motion som behövs. Sedan handlar det också om att se till att lederna mår bra och det hänger väldigt mycket på att ledbrosket är i ordning. Ledbrosk stimuleras av lågintensiv träning och belastas av högintensiv träning, alltså behöver hästen ströva för att återhämta sig från våra övningar i hoppning och dressyr.

Ulla1
Ulla heter egentligen One in a Million och är dräktig med Emerald van`t Ruytershof. Foto: Privat

Mina hästar är ju födda in i en flock som alltid gått i relativt kuperade hagar och på så stor yta att en galopp hinner bli ordentligt snabb innan de måste svänga, så de är vana vid att ha kontroll på var de sätter fötterna. Visst kan en olycka hända men det är mycket troligare att de skulle bli skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen.

Visst kan en olycka hända men det är mycket troligare att de skulle bli skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen.

De är också mentalt förberedda på en viss frihet, de blir alltså inte helt exalterade av att hamna lösa på ett nytt ställe. Lite glädjespring kan det bli men inte med inslag av stress. De flesta ponnyuppfödare jag känner har ponnyerna på detta vis så jag är inte ett dugg unik i detta.

Det som sedan är händer är ju ofta att vi säljer våra uppfödningar till ryttare och så hamnar de i ett stall där man inte har det så. En häst som är rätt uppfödd är ofta stark och klarar en hel del men om man får tag på en häst som är uppfödd utan att ha fått röra på sig så finns det större risk att man får problem.

Det gjordes en studie på just detta för många år sedan, där man jämförde tjockleken på ledbrosket mellan en grupp som var uppfödd på ett sådant sätt att de inte fick röra sig fritt och en grupp som föddes upp i lösdrift på stor yta – skillnaden var stor vid två års ålder. Att fölet får röra sig fritt innan det fyllt fem månader är särskilt viktigt, då de inte föds med särskilt mycket av det nödvändiga brosket utan det bildas vid just rörelse. Vill ni läsa mer om vikten av lågintensiv träning för ledbrosket så finns det en studie här.

Att fölet får röra sig fritt innan det fyllt fem månader är särskilt viktigt.

Kanske låter det lite torrt att prata om brosk men faktum är att det är oerhört intressant om man är en nörd. Det är också livsnödvändigt om man vill få en förklaring till varför vissa människor hävdar att det är bra för hästen att vara ute länge i stora hagar. Det finns alltså en vetenskaplig grund för dessa påståenden.

Vad gäller hästens mentala välmående så är det så att en häst som inte har ont för att lederna är kassa mår definitivt bättre än en som går och haltar, det tror jag ingen kan argumentera emot. Sedan skulle vi kanske behöva en utbildad kår av hästpsykologer för att få folk att förstå hästens psyke lite bättre.

Fast jag misstänker att hästvärlden inte riktigt är där ännu då det krävs att man kanske vågar vara lite mindre expert på sin egna hästs behov. Det är ju ändå det vanligaste argumentet jag får höra om jag någon gång vågar föreslå att hästen kanske skulle få gå med andra hästar eller vara ute lite mer: ”Jag känner min häst bäst och vet exakt vad den behöver”.

Ofta vill man ha en lösning på bara problemet och inte se att problemet bottnar i något helt annat.

Jag har ju som tränare och uppfödare ofta fått frågor kring olika problem i hanteringen av hästen, men så fort man börjar ge råd kring hästens livssituation så verkar det bli känsligt. Ofta vill man ha en lösning på bara problemet och inte se att problemet bottnar i något helt annat. Detta kan man ju fundera på, är min häst nöjd med livet tjugotvå timmar om dygnet så kanske den är det även de två timmar jag är där och borstar och rider.

Hundarna
En flock hos mig som definitivt ser till att få rörelsebehovet tillfredsställt är hundarna. Foto: Privat
Johannas nya hästliv
1 december 2020 12:55

”Jag har köpt världens bästa julklapp till mig själv”

”Jag har köpt världens bästa julklapp till mig själv”
Stoflocken för ett par år sedan, med snö på rumporna samlade kring sin höbal. Foto: Privat

Egentligen skulle jag nu ligga hemma med en förkylning efter årets roligaste helg (blir alltid smittad av någon av de tiotusentals människor som nyser inne på arenan) men som med allt annat detta pandemiår så blev det ju ingen hästshow på Friends (och ingen förkylning). Frågan är nu hur jag ska klara mig genom den mörkaste tiden och hur jag ska lyckas få till julkänslan.

När man har privilegiet att få vara funktionär på Friends så kliver man in i en bubbla fylld av tomtar och glitter, efter en vecka av allt detta så är man helt färdigjulad. Resten av december kan man då bara låta passera utan att behöva pynta överallt eller baka enorma mängder pepparkakor, det är väldigt skönt faktiskt.

Johannas_gard
Lite krispigt har vi haft det även i Skåne så en morgon var det lite julstämning iallafall. Foto: Privat

Julafton har de senaste åren blivit mer en trevlig familjemiddag utan några stora åthävor. Då familjen mestadels består av vuxna människor så har jag dessutom slutat köpa julklappar, jag gör en insättning till lämplig organisation och lägger ut ett meddelande till alla som känner sig berörda att de nu kan glädja sig åt att de varken behöver förvänta sig en julklapp eller ge bort någon till mig.

Nu är alltså hela denna trevliga jultradition ställd på ända och så har jag ju dessutom flyttat så att den där familjemiddagen inte heller blir av. Ingen vill ju kuska runt landet för att fira jul nu när vi ska hålla oss hemma så risken finns att alla får sitta på sin kant och skåla med hunden istället.

Jag har därför nu lovat att smyga runt som jultomte på Idyllens ridskolas julritt så att jag i alla fall får tomta lite grann.

Vad ska man då göra istället? Tja det finns ju alltid lösningar på alla problem om man bara tänker till lite. Jag har därför nu lovat att smyga runt som jultomte på Idyllens ridskolas julritt så att jag i alla fall får tomta litegrann. Curt-Åke har redan börjat ladda, tomtekostymen passade även i år. Vi har dessutom köpt stora mängder julbelysning som nu håller på att appliceras runt om i huset.

Johannas_tomtehund
Curt-Åke står redo för att tomta lite. Han förväntar sig att gå först i ett tomtetåg inför ca 10 000 åskådare, kan bli svårt att förklara årets tomtande i en skog för åtta barn i Hässleholm. Foto: Privat

För att trösta mig lite har jag dessutom köpt världens bästa julklapp till mig själv så att alla som tycker synd om mig inte behöver lägga pengar på en sådan. Julklappen i fråga kallas för Ulla och är ett halvblod. Egentligen heter hon One in a Million och hon är faktiskt en häst som jag sålde för några år sedan. Jag har fött upp henne själv och hon är nu dräktig så jag har alltså fått även en födelsedagspresent till i vår. Hon är ju uppfödd tillsammans med Nelly och alla de andra ponnyerna så det blir som att komma hem för henne även om platsen är ny.

För att trösta mig lite har jag dessutom köpt världens bästa julklapp till mig själv. Julklappen i fråga kallas för Ulla och är ett halvblod.

Jag har ju alltid haft mina ston i relativt stor flock och de gånger ett sto varit borta från flocken i några år så har det aldrig varit några problem att släppa in dem igen. Det blir sällan något tjafs, de traskar mest in och konstaterar att där var ju alla de andra igen. I naturen har ju inte ston råd att hålla på och slåss, det vore väldigt opraktiskt om de la energi på sådant.

Sony Dsc
Min stoflock när Ulla var två år, Ulla är nummer tre från vänster. Foto: Privat

Vi har ju skapat en tillvaro för många hästar där de aldrig får möjlighet att välja plats eller flock själva och det skapar ju också utrymme för konflikt. Mina ston har ju fötts in i flocken och de har alltid haft stort utrymme och obegränsat med stråfoder så de har helt enkelt inte lärt sig att slåss om resurser. De har lärt sig av sina mödrar hur man pratar med varandra.

Varje sto ärver också ner sin självsäkerhet till sina föl, de starka stona får starka föl och de lite mer undvikande stona får föl som blir försiktigare. De får ett språk som jag upplever är unikt för just den flock de är födda i. Om man då som de flesta hästar idag blir instängd i en liten hage, får begränsat med mat och dessutom förväntas umgås med en häst som har ett helt annat flockbeteende med sig så är det inte alltid lätt att få till det. Vi ställer till det lite grann för dem helt enkelt.

Egentligen borde det inte ens existera hästar som inte kan umgås med andra hästar, hade de varit människor skulle man kalla det för att de har någon form av psykos. Det mest naturliga i världen för ett flockdjur är ju just att kunna kommunicera med andra djur av samma art. Genom vår hantering skapar vi alltså problem som inte skulle funnits i naturen.

Nu slipper de dock ett annat problem och det är att hitta mat och undvika rovdjur. Det är dock en linje som vi hela tiden måste se upp med och det är gränsen mellan när nyttan hästen drar av att bli omhändertagen blir mindre än skadan den lider av samma omhändertagande. Den där etiska diskussionen pågår ju mer eller mindre konstant men jag kan ibland undra varför den koncentrerar sig så hårt på bett och sporrar när det egentligen borde handla mer om hästens hela vardag.

Det är ju väldigt lätt att uppröras över en bild på en häst som gapar eller har sår i sidan men betydligt mycket svårare att hitta bilder på hästar som står ensamma i en ruta att uppröras över.

Det är ju väldigt lätt att uppröras över en bild på en häst som gapar eller har sår i sidan men betydligt mycket svårare att hitta bilder på hästar som står ensamma i en ruta att uppröras över. Visuellt sett så ser man ju såret och den gapande munnen mycket bättre. Vi är ju också bra på att generalisera, alla hästar borde ha det si eller så hör man ofta. Det finns inga exakta svar utan det handlar mer om att man ska kunna leva med sig själv och de beslut man tar. Ska man det så ska man vara säker på att man faktiskt tagit del av den kunskap som finns och att man hela tiden jobbar på att förstå att bara för att man brukar göra på ett sätt så är det inte alltid rätt det kan faktiskt både finnas andra som har rätt och ibland även forskning som bevisar det.

Själv försöker jag hela tiden följa med den där forskningen, även om det ibland blir lite överdrivet att man ska behöva bevisa vissa saker så är det kul när de visar att man haft lite rätt i alla fall. Så här långt har jag nog lyckats med att mina hästar får vara ute mycket, de får lång tuggtid och lever i en harmonisk flock på lagom stor yta.

Vad gäller ridningen låter jag det vara osagt om de trivs med mina metoder eller inte, det lär jag inte ens veta när jag ligger på min dödsbädd. Det jag tror mig veta är att samvetsmässigt känner jag mig helt ok med det jag håller på med idag. Om jag jämför med hur jag gjorde för 20 år sedan så har jag ändrat mig ganska så mycket, kanske mest för att jag inte längre har bråttom och därför kan vänta på resultatet istället för att försöka mig på genvägar som för det mesta handlar om större tvång för hästen.

Ulla får nu alltså flytta hem till min lilla flock av lurviga ponnyer som mestadels traskar runt i hagen och äter med bara några små avbrott för att bli avborstade och traska runt en stund med en ryttare på ryggen. En ganska så behaglig tillvaro hoppas jag.

Johannas nya hästliv
24 november 2020 12:46

”Man kan alltid locka med kärlek och mat”

”Man kan alltid locka med kärlek och mat”
Nelly i total frihet en vinter med mer snö än vi har i år. Foto: Johanna Sällberg

Det finns saker som inte ändras i livet hur långt man än flyttar. En av mina konstanta saker är Nelly, hon låter inte en sådan grej som en långflytt rubba hennes cirklar.

Som individ är hon våldsamt självständig och beslutsam, hon gör bara sådant hon själv vill. Det tog exakt två dagar så hade Nelly kommit på hur hon kunde pilla upp boxdörren så att hon kunde äta upp all mat som låg utanför. Som matte till henne så ligger jag alltid ett eller två steg efter helt enkelt.

Allt kraftfoder i stallet är därför nu säkrat och boxdörren ordentligt fixad så att den inte går att peta upp. Efter två nattutflykter så tog hon sig då istället friheten att pilla upp grinden till hagen, tydligen gick det utmärkt att peta den inåt och sedan krypa under tråden och ta en promenad. Det är ju en lagom pulshöjare när man står och packar upp lådor och Curt-Åke plötsligt börjar moffa något om att det verkar röra sig suspekta figurer på gården.

Johannasblogg_nelly_fol
Nelly världens bästa morsa som lär alla sina barn att vara självständiga busfrön. Foto: Johanna Sällberg

Nelly hade nu lyckats så bra den här gången att det inte bara var en ponny som traskade mot stallet utan hon hade med sig en hel rad av hästar som mycket prydligt skrittade uppför backen med målet att gå hem. Eftersom det är lite oklart om hem är femtio mil bort eller trettio meter från grinden så rörde de sig förbi stallöppningen och upp för backen för att se om Åkerby kanske låg på andra sidan kullen.

Nu ligger det först ett gäng brevlådor och sedan ett trevligt litet bostadsområde där så det är inte direkt ett lämpligt ställe för fem små ponnyer att leta efter stallet på. Som tur var så ändrade de sig när matte kom utspringande och ropade att de skulle få mat om de bara ville vara så vänliga att vända om och gå in i det närmaste stallet.

Vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det.

När maten har börjat tryta i hagen så har Nelly alltid helt enkelt börjat gå hem. Hon bestämmer att det blivit höst och anser då att hon bör flyttas till en vinterhage med ordnade fodringar. Det hjälper inte hur mycket el man har eller hur noggrant man fixat staketet, vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det. Genom åren har detta beteende gett mig en hel del gråa hår då hon aldrig traskar hemåt i dagsljus utan helst påbörjar promenaden vi tvåsnåret på natten.

Här ett klipp på Nelly som cirkusponny, en roll hon tog sig an med stor entusiasm på SIHS i Friends för ett par år sedan.

Vid ett flertal tillfällen har det hänt att jag väckts av ett samtal från polisen där de frågar om jag möjligtvis äger en grådaskig ponny som tydligen är ute och går på vägen. Oftast beror det på att någon stackars bilist kommit åkande och mött en ponny som lite långsamt traskat hemåt i lagom maklig takt och som inte har en tanke på att flytta sig även om någon skulle tuta på henne.

Eftersom hon nu anser att betet är slut så har vi helt enkelt fått ta en diskussion angående det faktum att den hage de flyttade in i faktiskt är en vinterhage och den där bantningen som jag planerade har fått ge lite vika inför hennes krav på att få mer mat i hagen.

Johannasallberg_gris_pa_rymmen
Vildsvinet Fredde tillbaka i rätt ruta. Foto: Johanna Sällberg

Nu är Nelly inte ensam om att vara förvirrad utan även grisarna har gjort en liten utflykt. De får ju vara lösa i stallet när jag mockar och de brukar alltid mest stuffa runt och böka under hästarnas krubbor där det kan finnas något ätbart. Idag råkade de springa ut ur stallet när jag hade ryggen till och snabbt som ögat har de sprungit till närmaste grannen för att kolla läget där.

Om jag blev lätt skärrad när hästarna traskade ut så var det ingenting mot stressen att springa och leta efter två förvirrade grisar. Hur förklarar man liksom det för grannarna. Första intrycket blir att man ska knacka på och fråga om någon sett en rosa och en fläckig gris, kanske inte bästa sättet att starta en grannrelation på.

Eller ännu värre, i den lokala Facebookgruppen sprids frågan om vem tusan det är som äger den där rosa grisen som vält alla soptunnor och som jagar folk som är ute och går med barnvagn. Eller värre än värst lokaltidningsrubriken ”Bengt 52 uppjagad i träd vid brevlådorna i Broslätt av extremt närgånget vildsvin och dess rosa vän”. Mina grisar är ju väldigt sociala och när jag får gäster har de lärt sig av hundarna att man skuttar fram till alla främmande människor med små glada pip, kanske inte det bästa beteendet om man är på rymmen bland folk som inte har en aning om att pipen betyder ”tjenare vad kul att du är här”.

När man springer upp och ner för de branta backarna och ropar på grisarna hinner man faktiskt tänka rätt så många katastroftankar. Huruvida någon nu mötte dem under deras promenad vet jag inte men de kom i alla fall galopperande ner för backen efter en stund och har uppenbarligen sprungit litegrann igenom bostadsområdet.

Efter att ha varit försvunna i en halvtimme var de helt slut och mycket glada över att de hittat mig igen så de travade snabbt in i sin lilla box och la sig att sova.

Frågan är nu om jag ska börja författa ett litet meddelande till alla grannar där jag ber om ursäkt för alla mina djur innan de orsakar något litet nervöst sammanbrott hos någon eller om jag bara ska låtsas som om det regnar och bygga ett ordentligt staket innan de får gå ut igen. Staketet måste ju byggas oavsett men det enda man vet när man har djur som lever lite friare än de flesta är att det alltid kan hända att någon råkar tappa ut dem ändå.

Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga.

Det är ju också ett val man har att göra, om man tränar djuren på att följa en fritt så händer det oftast inte så mycket när de råkar ta sig ut ur någon inhägnad. Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga. Det vet ju de flesta att för att kunna vara säker på att man kan kalla in sin hund måste man först släppa den lös och lära den att komma tillbaka, det handlar om att lita på sin relation till den och att man faktiskt är intressantare än friheten.

Så är det nog med de flesta flockdjur, man kan alltid locka med trygghet, kärlek och mat och hoppas att de väljer det man erbjuder framför allt annat.

Att bli vald på det sättet, oavsett av vilket djur det är, handlar om att man faktiskt gett den ett val och inte tvingat den på något sätt. Jag känner mig i alla fall ärad varje gång något av mina djur avbryter vad de håller på med och vill umgås med mig istället, det är faktiskt lite magiskt och väldigt beroendeframkallande.

/Johanna

Johannas nya hästliv
18 november 2020 16:17

”Praktiskt att vara hästmänniska”

”Praktiskt att vara hästmänniska”
De leriga,lurviga ponnyerna trivs i hagen med den fina utsikten och allt gräs. Foto: Johanna Sällberg

Nu har äntligen allt jag äger och har landat nere i Skåne. Helt komplikationsfritt har det inte direkt varit, det är tur att jag har starka nerver. Jag hade ju en bra plan för det hela men som med allt annat 2020 så kom en pandemi lite i vägen.

Djuren och jag själv följde ju planen och kom ner i tid men sedan blev någon förkyld på flyttfirman så jag fick akut byta firma och dag för möbelflytt. Jag fick alltså ta en snabb tur upp till Hölö i söndags för att vara med och packa en stor lastbil klockan sju på måndag morgon, och sedan ta en lika snabb tur ner till Höör för att börja packa ur samma bil klockan sju på tisdagen.

Efter två veckor i ett tomt hus så har jag i alla fall hunnit med lite andra äventyr. Lydia och jag har börjat skritta runt och utforska området. Naturligtvis startade vi med att rida vilse på andra turen eftersom jag som vanligt tänkte att om man bara håller sig till att svänga vänster hela tiden så borde man komma tillbaka till utgångspunkten (naturligtvis så har jag oftast inte mobilen med vid uteritt då det är mobilfri tid).

Flyttgubbar_v47
Astrid har stenkoll på flyttgubbarna och alla våra möbler. Foto: Johanna Sällberg
Flyttkartonger_v47
Mitt liv i sjuttio lådor. Foto: Johanna Sällberg
Hundarihallen_v47
En Foppatoffel framgångsrikt eliminerad och hallmatta perfekt ihopknölad, de mindre effektiva hjälpredorna Emma och Bessie är också i tjänst. Foto: Johanna Sällberg

Det är ofta en bra teori, ända tills vägen hela tiden böjer sig åt höger så att man inte kommer ett dugg närmare utgångspunkten vid varje vänstersväng utan snarare hamnar någon mil fel. Att rida vilse är egentligen inte så tokigt då man ju lär sig nya vägar på det viset, har man tur så hamnar man i ett otroligt vackert naturreservat.

Huvudsaken vid vilseridning är att man har en häst som orkar traska långt och som är snäll nog att krångla sig över konstiga diken och ta sig förbi läskiga brevlådor. Lydia är ju ofta en lite lätt skräckslagen häst men trots det så är hon ju otroligt snäll så allt det där med diken och brevlådor går ändå rätt så bra.

Ibland tror jag att vi rider lite för lite vilse med våra hästar, om man alltid befinner sig i en kontrollerad miljö så finns det ju risk för att man inte vet hur hästen verkligen fungerar. Skrittar man alltid samma runda så vet man att hästen alltid skyggar för grannens blå brevlåda, då är det lätt att anta att den är rädd för blå brevlådor.

Om man ger sig ut på okänd mark så kan man ju råka på tio blå brevlådor och plötsligt kan det ju faktiskt visa sig att hästen inte är ett dugg rädd för blå brevlådor utan bara för den som grannen har eftersom den luktade död råtta för tre år sedan. Så är det lite med en själv också, vissa saker måste man testa flera gånger innan man vet om man klarar det eller inte. Eller så tänker man som Pippi att det har jag inte provat så det kan jag säkert klara av.

Att vara hästmänniska är ju praktiskt på många sätt, ett är att man alltid hittar nya bekanta genom det gemensamma intresset. Det finns också en extra effekt i att man ju måste hitta lokala leverantörer av mat och strö. I varje by finns det alltid en nyckelperson som har koll på allt, i Norra Rörum är det Torbjörn. Han är grävmaskinist och som lokal sådan så används han av alla bönder till en massa olika jobb.

Det innebär att om man lär känna Torbjörn så kan man sedan fråga om han känner någon bra snickare som kan hjälpa en med lite praktiskt arbete. Då får man svaret att det finns en Magnus som är lokal snickare. När man ringer och pratar med Magnus så frågar man om det finns någon elektriker och då visar det sig med osviklig säkerhet att Magnus har en bror som heter Martin som är elektriker.

På två veckor har man sedan fått ihop en hel lokal kedja av olika leverantörer till precis allt och det helt utan att ha googlat en enda gång. Detta system är faktiskt i princip det säkraste som finns då alla dessa figurer är helt beroende av sitt rykte på byn så de utför alla jobb med stor noggrannhet.

Att Torbjörn sedan också har halm hemma i ett hörn som visade sig vara helt perfekt till feta ponnyer, får och grisar gör ju inte systemet sämre. Att det skulle vara svårt att komma in i en ny by är egentligen helt fel, det handlar alltid om att hitta en Torbjörn och att sedan bjuda på lite kaffe (även om man själv inte dricker kaffe så får man anstränga sig lite).

Honsenpapinnen
Hönsen har också valt ny pinne. Foto: Johanna Sällberg
Astridihalmen_v47
Perfekt halm levererad av Torbjörn och kontrollerad av Astrid. Foto: Johanna Sällberg

Det finns en sak till man kan göra för att hitta saker och det är att köpa en liten lastbil relativt lokalt. Jag lyckades hitta en liten hästbuss i Åstorp och det har nu resulterat i en hovslagare samt en bilmekaniker. Kanske var sättet inte det bästa då den lilla bussen gick jättebra i en hel vecka för att sedan få ett bränsleläckage på parkeringen utanför Jula i Helsingborg.

Efter lite allmänt ringande hit och dit så fick den bli bogserad till den bilmekaniker som bytt motor på den för inte alltför länge sedan. Naturligtvis så misstänkte jag ju att en slang inte kopplats in helt rätt då det rann diesel under den så därför skulle det ju gå på garantin.

Efter att ha rullat den till bilmekanikern så visade det sig att en liten mus åkt med i motorn och satt sig och gnagt på slangen med returdiesel. Men den lilla musen gav alltså resultatet att nu har jag en bilmekaniker, Johan, till alla mina bilar och eftersom bilens gamla ägare tyckte synd om mig fick jag skjuts hem efter att ha träffat hennes hovslagare som råkade vara där så nu har jag också en hovslagare.

Bussen pilade sedan upp till Hölö utan vidare problem och jag har börjat en stor utrotning av möss och råttor på min nya gård så allt hänger ändå ihop rätt så bra.

Idag tänker jag faktiskt inte göra så mycket annat än att ta en tur till med den gula ponnyn, fortfarande utan mobil och med en ny teori om att svänga höger istället så att jag hittar hem igen.

/Johanna

Johannas nya hästliv
10 november 2020 20:52

Johannas blogg: ”Jag måste införa en utrotningsplan”

Johannas blogg: ”Jag måste införa en utrotningsplan”
Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan vi kan hoppa den alldeles perfekt belägna vägbommen. Kanske kommer det aldrig ske det krävs ju lite träning och en massa säkerhet om man ska ge sig på fasta hinder, men lite kan man ju få drömma. Foto: Johanna Sällberg

Det är egentligen fascinerande hur fantastiskt medgörliga och tålmodiga hästar är. Jag har nu släpat med mig hela flocken ner till Skåne, grisar, höns, får, hundar och hästar har allihop intagit Lilltuna gård.

Även den nya platsen har gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Man kunde ju tänka sig att det skulle bli lite rörigt men otroligt nog så traskade de alla ur transporten i god ordning och gick in i sina nya boxar utan några protester. Nu är det ju så att både grisar, får och hästar är djur som traskar omkring och inte riktigt har revir så att de accepterar en ny plats är egentligen inte helt ologiskt.

Johannasallberg_transport
Lastade och på väg mot Skåne. Foto: Johanna Sällberg

Naturligtvis stannar de gärna kvar på en bra plats som Åkerby där det finns mat och vatten men nu råkar ju även den nya platsen ha gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Johannasallberg_hons
Det kacklades en hel del innan ordningen bak i bussen var på på plats. Hönsen tog flytten med ro. Foto: Privat

Grisarna har redan fått gå med på små promenader och de har noggrant bökat igenom alla hål som deras vilda kusiner lämnat överallt. Det kommer att behövas många meter eltråd för att stänga de där vildsvinen ute från marken men så är det ju överallt.

Risken finns att det tar lång tid att komma i form.

Pelle och Fredde är dock mycket nöjda med den nya gården, det finns en massa ekar med godsaker under och gott om ställen att stoppa ett nyfiket gristryne. De är faktiskt helt fenomenala på att hitta mat och på att välta allt i sin väg så jag har ett lite drygt jobb med att grissäkra stallet och omgivningarna.

Johannasallberg_gris
Grisarna åkte förstklassigt i en av hästbussarna som rullade mellan Hölö och Skåne i helgen. Foto: Johanna Sällberg

Mina hästar är ju allihop ponnyer som antingen är connemaror eller connemarakorsningar och de är alltså riktiga födgenier. Eftersom flytten har tagit ganska mycket tid så har de fått gå kvar ute och beta så när de nu flyttade hade de med sig en del åkerbylera här och där samt en lite ordentlig trivselvikt (finare beskrivning av feta ponnyer).

Min förhoppning är nu att de ska tappa lite i vikt och få extra motion av att gå i den extremt lutande hagen som jag gjort iordning. De tog i alla fall en ordentlig galopp när de fick gå ut så några gram kanske försvann där. Tyvärr (eller som tur är enligt ponnyerna) så är det väldigt grönt i hagen så risken finns att det tar lång tid att komma i form för dem.

Jag tror ändå att jag själv kanske tappade några gram när jag drog upp tråden i den där backen då jag har en ordentlig träningsvärk efter vandringen uppför och nedför.

Det där med att banta feta ponnyer är inte så lätt alls, de mår ju inte bra av att vara tjocka men man får absolut inte stressa dem genom att ge dem för lite mat heller. Motion och foder med lågt energivärde är det man kan göra. Jag har nu skaffat halm till dem så att de kan få tugga så mycket som de behöver och så får jag gradvis anpassa resten av maten så att det blir lagom, det hela hänger egentligen på att gräset slutar växa så att det går att kontrollera matintaget.


Med lite tur kan jag lyckas få ner dem lagom i vikt till det att gräset tar fart igen. Det är inte bara ponnyerna som ska lära sig att bo på den nya gården, jag måste ju också lära mig att hantera de hagar jag har och veta vad som växer i dem. Alla växter beter sig ju på sitt sätt och i det skånska klimatet växer saker som inte finns uppe i Sörmland.

Mitt största problem just nu är hur jag ska hantera det faktum att det finns orimliga mängder fingerborgsblomma på hela gården och de är ju giftiga. Huruvida de är livsfarliga för just hästar eller om de faktiskt aldrig äter dem är den stora frågan och ännu så länge går svaren lite isär.

Jag skulle aldrig chansa så mina hästar går nu på ett ställe där de inte växer men sedan måste jag ju ta tag i det hela och införa en utrotningsplan. Kanske en inflyttningsfest med uppgrävning av fingerborgsplantor är en ide, eller kanske ogräsättika eller något annat. Hur som helst så är det ett sådant där problem som är lite spännande att lösa.

Lydia fick i alla fall ta en premiärtur på den där skånska grusvägen som jag ju hade bestämt skulle finnas på den nya boplatsen. Den känns precis sådär bra som jag hade tänkt och det finns väldigt många kilometer av den så jag kan njuta av många timmars ridning genom bokskogen framöver.

Det finns ju fullt av vildsvin även här men än så länge verkar inte Lydia ha märkt det så öronen var i topp och turen ganska så avslappnad. Att skritta omkring så i skogen är bra för både min själ och Lydias magomfång. Bokskogen är faktiskt vacker året om, även utan blad så är stammarna och grenarna väldigt speciella.

Att få ta den där första turen efter ett lite längre uppehåll är på sätt och vis obeskrivligt härligt. Känslan av att all stress rinner av och att man bara följer med på Lydias upptäcktsfärd är oslagbar. Jag har verkligen längtat efter min lilla gula ponny och hennes ständigt spetsade öron när jag farit omkring och städat och flyttat.

Nu tänker jag ta mig tid att ta en liten tur varje dag så att jag återfår balansen. Att flytta hemifrån med alla djuren har ändå tagit en del kraft och det bästa sättet att återfå den är för mig att stanna upp och vara lite i stunden med mina hästar.

/Johanna

Johannas nya hästliv
20 oktober 2020 12:40

”Hur många hästar är lagom många?”

”Hur många hästar är lagom många?”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Lagom är tydligen ett ord som man i min familj inte riktigt har förstått.

Man har inte heller förstått uttrycket orimliga mängder och därför håller jag nu på och dödstädar efter sisådär fem-sex generationer. Att dödstäda ska ju innebära att man går igenom de minnessaker som finns efter en person och som troligtvis inte har något större värde för eftervärlden. I mitt hus har man istället för att städa lagt saker i en kartong och sparat.

Jag kan nu möjligtvis vara den sämsta städaren i världen då jag lider av samma brist vad gäller förmåga att slänga som resten av familjen. Jag har nu i alla fall lyckats städa igenom i princip alla lådor, garderober och övriga utrymmen så nu vet jag vad som finns och en hel del har faktiskt slängts. Som tur är så flyttar jag ju till ett stort hus så istället för att slänga familjens totala brevsamling så kan jag ju faktiskt spara den så därför har jag nu istället katalogiserat och sorterat brev från ungefär år artonhundra fram till idag (en klar fördel med att maila är att det tar bara plats i något moln någonstans).

Johannasblogg_flytt
Den mest spännande samlingen tidningsurklipp som handlar om min äventyrliga farmor. Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_flyttkaos
Organiserat kaos bland de saker som ändå måste slängas. Foto: Johanna Sällberg

Det där med dålig förståelse för ordet lagom är nog inte bara något min familj har svårt för. Faktum är att de flesta hästmänniskor verka lida litegrann av samma brist. Om man frågar en hästmänniska vad som är lagom mycket tid att lägga på hästarna så verkar det ofta inte finnas någon övre gräns.

Detsamma gäller när man frågar om utrustning, det finns alltid något man behöver eller önskar att man hade. Det är kanske därför jag själv trivts i den världen i så många år, det finns en förståelse för den där bristen. Faktiskt så verkar det inte ens ses som en brist utan snarare ett normaltillstånd. På något sätt är det befriande att umgås med andra likasinnade.

Det där med hur många hästar som är lagom många är också en svår nöt att knäcka. Själv håller jag nu på och velar mellan om jag ska tillverka en ny eller inte. Jag har ju ett trevligt sto med, enligt mig själv, trevlig stam och kan egentligen inte hitta några argument för att inte betäcka henne.

Joopr1
Bild på Release Me och hennes far Brolötens Joop, en hingst jag också har haft på station hos mig här på Åkerby gård. Foto: Johanna Sällberg

Release Me, eller Rosa som hon kallas, är ju ett sto där jag har ägt och ridit på mor, mormor och mormorsmor (faktiskt så kar jag till och med suttit på mormorsmormor på ridläger när jag var barn). Jag har alltså riktigt bra koll på den stolinjen, de är alla trevliga ridponnyer. Då jag nu blev ordförande i ASRP så blir det ännu mer frestande att betäcka, sitter man med i en styrelse full av avelsnördar så kan man inte låta bli att börja planera.

Johannasblogg_asrp_flytt
En nätt liten samling av medlemstidningar från olika avelsföreningar att avnjuta i vinter. Foto: Johanna Sällberg

När jag nu dessutom under den allmänna städningen hittade alla mina gamla medlemstidningar från både ASRP och connemarasällskapet så fastnade jag naturligtvis i gamla hingstannonser och fölbilder. Suget blir ju inte direkt mindre när man sitter och minns en massa fantastiska individer från det jag började vara medlem och delta i avelsvärlden fram till nu.

Att avla handlar ju inte alls om att få direkt bekräftelse på det man gör, om jag börjar planera nu så blir det betäckning till våren och sedan förhoppningsvis ett föl om ett och ett halvt år. Tålamod är en gyllene egenskap om man ska hålla på med detta.

Det finns ju en tid för allt på något sätt, från 90-talet fram till 2011 var jag aktiv i avelsvärlden och följde bruksprov, satt i styrelser och annat. Sedan började min kropp gå sönder lite mer och då drog jag ner på hästaveln, började med mer hundar och gick in i kommunalpolitiken istället.

Nu när jag flyttar och drar ner på allt så öppnas plötsligt lite dörrar till att få föda upp föl på en lite lagom hobbynivå.

Johannasblogg_parmar_flytt
En samling snyggt katalogiserade brev i en av mina fina antika flyttlådor. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju trots allt som ett litet gift det där med att föda upp, precis som allt annat i hästvärlden inget som man kan trycka ned till en nivå där det är lagom uthärdligt. För att överleva så har jag faktiskt hållit på och föda upp diverse andra djur. Hundarna är något som jag kommer fortsätta med men i övrigt så har får, höns, ankor och grisar fötts upp bara för att jag har svårt att låta bli.

Höns är roliga för att det går fort och dessutom kräver minimala resurser, där har jag nu kommit fram till en lagom flock med höns som lägger ägg med roliga färger. Ankorna har förökat sig lite fritt då de har visat sig vara lite för duktiga och effektiva vad gäller fortplantning. Fåren har blivit en lite för stor flock men där har jag förädlat fram en korsning som ger lagom med kött och dessutom är trevlig och lugn.

Får är ju lite roliga så, de flesta avlar fram ett får som passar dem själva vad gäller storlek, ull och annat, det är inte alltid så att man följer någon ras utan man kan uppfinna lite själv i sin lilla flock. Jag tar med mig några tackor ner till Skåne och faktiskt så håller jag på och betäcker fyra stycken så att det blir några enstaka gulliga lamm i vår. Grisarna kommer jag absolut inte avla mer på, de var hemskt söta men alldeles hopplösa att senare slakta och äta upp eftersom de är sådana små personligheter, inte ens min gamla bonnläppsgen klarar av detta.

Den där fölungen som kanske kan födas om ett och ett halvt år blir då ett resultat av trettiofyra års hästavel, fjärde generationen uppfödd av mig och alldeles säkert helt fantastiskt gullig.

PS. De närmaste två veckorna ska den där flytten ske så därför tar vi en liten paus i skrivandet. Hörs igen när jag är på plats på nya gården.

Hingstar Online

Just nu 114 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden