Om en vecka får jag min första spruta, det är en lätt surrealistisk känsla. Hur ska man göra sedan? Ska man börja ta i hand, kramas? Eller är det så att vi ska fortsätta vara försiktiga med tanke på att man senaste året inte ens varit förkyld. Verkligheten har en förmåga att ändras radikalt väldigt fort ibland. Själv skulle jag lätt kunna fortsätta vara lite eremit i min trädgård bland alla mina djur. 

Själva grejen med att ha någon form av gård är att det inte går att bli klar, det finns alltid något att laga, ändra eller bygga.

Min verklighet består av att jag mest går runt och pratar i telefonen, sitter vid datorn på möten och skriver ihop saker. Det ger en massa tid till att gräva runt i trädgården då just telefontid går att kombinera med grävande om man har riktigt bra lurar att prata i. För ett år sedan satt jag i traktorn istället och pratade i telefon. Själva grejen med att ha någon form av gård är att det inte går att bli klar, det finns alltid något att laga, ändra eller bygga.

Min nästan episka kamp mot alla ogräs tar just nu orimligt mycket tid. De bästa bundsförvanterna jag har i detta är mina fantastiska får. De går fram som små röjsågar genom sly och annat och som extra bonus äter de allt jag slår av. Efter sig lämnar de perfekt avbetade ytor. Varje dag förflyttar jag dem en bit och varje kväll går jag sedan ut och slår av brännässlor samt rycker upp fingerborgsblommor. Ska man naturvårda kulturbetesmarker så är får nästan ett måste. De är också bra för själen, att stå omgiven av får som alla försöker trycka sig så nära som möjligt är faktiskt bättre än de flesta andra kramar. 

De närmaste veckorna ska alla åtta hektaren hägnas in på ett sådant sätt att ingen ponny försvinner ut i skogen.

Hästarna bidrar egentligen bara med att beta gräs och med att få mig att sätta fart med staketbyggande. De närmaste veckorna ska alla åtta hektaren hägnas in på ett sådant sätt att ingen ponny försvinner ut i skogen. Då får jag lägga röjning av större sly samt stolpnedslagning till listan av göromål.

Hästarna är ändå väldigt centrala då det är deras välmående som driver förändringarna. Får kan ju liksom leva av lite buskar samt äta både brännässlor, johannesört och björnlokor utan att lida av det – hästarna däremot behöver ytor med perfekt gräs för att kunna trivas. Kanske är det bonden i mig som talar men det finns få saker som är så vackra som välskötta naturbeten med välmående djur.

Kanske är det även bonden i mig som gör att jag går ut tidigt på morgonen och inte slutar dagen innan det blivit mörkt. Sommarens långa dagar är fantastiska och ofta känns det som att jag aldrig vill gå in på kvällen. Det har inte alls med någon slags stress att göra utan mer med att det är en njutning att få hålla på. 

Hur jag då ska hinna bli social också är alltså lite oklart, kanske hade det varit bättre att inte låtsas om att jag fått mina sprutor och bara fortsätta isolera mig. Att börja röra sig mer i samhället innebär ju inte bara glädje att få träffa vänner utan även att det vi kanske glömt bort under isoleringen dyker upp igen.

Vi som har haft det bra behöver nu igen våga fråga hur det egentligen är.

Det där som skaver lite, de där vännerna som inte har det riktigt bra. De där som har blivit tilltufsade av livet. Vi som har haft det bra behöver nu igen våga fråga hur det egentligen är. Att någon vågar fråga är ibland kanske räddningen, att någon ser kan göra skillnad. 

Vi lever i ett samhälle där människor fortfarande tar livet av sig för att det är så svårt att leva och för att de bär saker de inte ska behöva. Det skamliga ligger aldrig hos den som inte ser någon annan utväg utan i att vi inte pratar om det tillräckligt mycket. När någon man tycker om säger att den vill dö gör det outhärdligt ont men samtidigt är det först då man kan hjälpa.

Därför måste vi fråga trots att svaret inte blir det vi vill. Ska man gå genom livet utan skygglappar så får man ändå se till att ha de där andningshålen som djur och natur innebär. För mig är de där kvällarna i fårhagen där vi gemensamt utrotar ogräs just nu det perfekta uppehållet från det som är det svåra i livet. Där upphör alla pandemier och andra sorger att existera. 

Platsen jag bor på har varit bebodd sedan stenåldern och det betyder att det är en bra plats.

Livet är ändå alltid så att det går i vågor, för ett år sedan visste jag ju inte alls att det var just här jag skulle bo eller att jag ens skulle ha en liten gård i Skåne. Jag trivs faktiskt till hundra procent på den här platsen och den där ogräsbekämpningen är ju just nu bara positiv. Platsen jag bor på har ju varit bebodd sedan stenåldern och det betyder att det är en bra plats. Antagligen kommer den fortsätta vara bebodd även långt efter mig så att jag nu får förvalta den är en ära.

Jag kommer nu framöver ta en liten paus från skrivandet då sommarljuset och alla andra projekt måste få all min tid. Min dörr kommer i sommar fortfarande stå öppen för de som behöver en paus eller bara berätta hur de mår. Och ja, jag vågar fråga även om svaren skaver.

Precis som alla andra längtar jag nu efter den där sprutan som helt magiskt ska ändra förutsättningarna för vardagen. Även om jag haft den där smittan så var det ju förra våren så någon immunitet kan jag ju inte längre räkna med. Jag längtar efter att få upptäcka Skåne utan att behöva ha munskydd eller undvika ställen med folk.

Istället för att åka omkring har jag fått koncentrera mig på min nya gård och just nu lägger jag en massa energi på att ta reda på vad som växer här. Jag visste ju om att det fanns alldeles för mycket fingerborgsblommor överallt och dem håller jag på att dra upp så gott det går. Varje dag ägnar jag en stund åt detta och om man bara är tillräckligt envis så går det faktiskt att rensa bort stora mängder oönskade växter.

Förutom uppdragningen av fingerborgsblommorna har jag även startat en kampanj mot brännässlor som ska slås i två år för att försvinna, och så har jag dessutom uppdragning och eldning av ett bestånd av jättebjörnloka att ta tag i. När det gäller sådana saker så finns det inga genvägar – det är bara att gräva, dra, slå och elda som gäller. Man kan ju strunta i det också men då minskar man sina beten vartefter ogräsen tar över. Dessutom så ska det inte finnas giftiga växter där djuren går, även om de sannolikt inte äter av dem så finns det en risk och den är onödig.

För den mentala hälsans skull behöver jag göra saker som är lite svåra och jobbiga.

Eftersom jag inte får tillbringa våren i en traktor så gör det inte så mycket att jag har det där jättejobbet framför mig med att rensa, visst är det jobbigt men ibland så är det bara så. Visst är det trevligt när saker går lätt men för den mentala hälsans skull behöver jag göra saker som är lite svåra och jobbiga. Tillfredsställelsen när man stoppar ner en hög med björnloka i eldtunnan är så mycket större eftersom det var extremt jobbigt att dra upp dem.

Det är lite samma sak med hästar för mig – det är trevligt att jobba med en enkel häst men en som utmanar mig lite är mer intressant. Förr tyckte jag det var roligt med heta och nervösa hästar just för att de krävde så mycket mer av mig. De gav också mer tillbaka då en nervös häst som får hitta lugn och harmoni på något sätt blir mer tacksam.

En häst som är motvillig kan ju lära sig att tycka att det är roligt att springa på men det är inte alls lika tacksamt. Om en stressad häst lugnar sig och börjar lita på mig så kommer den alltid vara intresserad av att samarbeta, det blir bara så. Oftast handlar stressen om att de inte förstått vad människorna vill och det tar väldigt lång tid att få dem att börja tänka och lyssna.

Svaret finns nästan alltid i att de behöver börja kommunicera.

Man kan hålla på och analysera sadlar, byta tränare, utreda hältor i oändlighet utan resultat på dessa hästar, men svaret finns nästan alltid i att de behöver börja kommunicera. Det är precis som med ogräset, det finns inga genvägar. Först måste de bara se mig och sedan får man göra varje moment från början. Varje hantering av hästen ska ju leda till samma sak, jag ska kommunicera med den.

För mig har det handlat om att direkt när jag tar ut hästen från boxen så har jag en kommunikation igång. Att aldrig slarva och låta den fundera på en massa andra saker är en nyckel till framgång. Om man alltid har jobbat så blir det till slut något som sitter i ryggmärgen, en liten del av mig har alltid stenkoll på att hästen jag håller i har full koll på mig.

Visst finns det situationer som utmanar kommunikationen, ska man åka iväg med hästen så är det naturligtvis svårare att få den att inte börja stressa. Det tar år att bygga en så trygg relation att man kan lita helt på att hästen alltid söker sig till en, men när den sedan gör det så kan man känna sig otroligt nöjd.

Naturligtvis är det lättare att få till en bra kommunikation om man får starta med ett helt oskrivet blad som jag nu får med mitt föl (han har fortfarande inget namn). Föl är naturligt nyfikna men också lite försiktiga till att börja med. Det finns massor av olika metoder som folk använder sig av men det enklaste sättet är faktiskt att bara börja prata med fölet och sedan se vad det är för individ.

Min lilla hingst är en lite extra försiktig figur med en viss integritet. Trots att det blev en hel del hantering de första dagarna är han inte särskilt påstridig. Vissa hingstföl kan annars försöka klättra och tugga på en från början men han är rätt nöjd med lite försiktigt pillande. Vi ägnar oss nu åt lite kli och försiktigt snusande några gånger om dagen, allt på hans villkor.

De där mysstunderna är min belöning efter att ha dragit upp oräkneliga växter och även om jag ibland kan titta ut över backen med fingerborgsblommor överallt och tvivla lite på hur klok man egentligen är så vet jag att det är värt det. När jag är klar kommer jag vara nöjd och det är en viktig känsla att känna så ofta man kan.

Nu har det då äntligen hänt, Ulla har fått en sådan där perfekt liten fölunge. Eller egentligen så är han ett av de största fölen som jag har fått, han är helt enkelt jättestor. Det där med storleken styrs ju till stor del av modern, fölen blir aldrig större än att de får plats i livmodern och uppenbarligen finns det mycket plats inne i Ulla.

Varje gång det kommer ett sådant där stort och välutvecklat föl andas man ut litegrann. Själva fölningen var helt normal, snabb och effektiv, Ulla hann inte ens bli svettig. Hon lyckades faktiskt också lura mig lite ändå, jag missade det hela med tio minuter ungefär då jag var inne på en liten paus. När jag gick in stod hon lugnt och åt, när jag kom ut låg det en nyfödd blöt sak bakom henne. Sådana fölningar är de bästa, ju snabbare desto bättre. Ulla är som en klocka då hon när hon reste sig hade av navelsträngen och sedan när hon tvättade den lille klämde ut en hel efterbörd med allt intakt. Allt enligt skolboken.

Nu ska man aldrig tro att det bara för att den första delen gått genom skolboken ska vara helt lugnt. Den lille lyckades i sina försök att resa sig få ett skrapsår på ena bakhasen. Han är stor och tung och Ulla hade lyckats skrapa bort bädden precis där han hamnade vid födseln så oturligt nog kom han åt betongen med just ett ben. Det har därför blivit ett dygn av övervakning och kontroll då det lätt blir infektioner om det går hål på fölen innan de har fått i sig råmjölk.

Han blev lite svullen och jag har nu hållit på och tagit tempen var tredje timme hela det senaste dygnet för att hålla reda på att det inte blir fölsjuka av det hela. Nu har det gått bra, svullnaden har lagt sig och han fick aldrig någon feber. Råmjölken har varit toppenbra så han har nu påbörjat resan mot att bli en stor stark häst utan att behöva andra hjälpmedel än god hygien och en bra mor.

Hon står mest och himlar med ögonen över allt daltande.

Ulla är väldigt bra som mamma och har tagit det hela med ro, att det springer folk och tar tempen på hennes föl och tvättar ett minimalt sår på samma protesterande fölunge är inget problem, hon står mest och himlar med ögonen över allt daltande.

Det är väldigt viktigt att vara uppmärksam just de första dygnen då det är känsligt innan de fått i sig ordentligt med råmjölk. Deras system är ju inte färdigt utan det krävs en massa parametrar som ska stämma. Nu går de flesta fölningar alldeles utmärkt, på drygt hundra fölningar har i princip alla gått helt smärtfritt och jag har aldrig fått fölsjuka på någon. Kanske är det mest tur men förhoppningsvis har det också lite att göra med hygien och noggrannhet med hur stona hålls.

Solsken och gräs är det absolut nyttigaste för fölston och därmed också för föl.

Jag är väldigt noga med att de får komma ut och röra på sig så fort som möjligt. Solsken och gräs är det absolut nyttigaste för fölston och därmed också för föl. Det handlar också om vilka bakterier de utsätts för och i vilken mängd. Det går inte att skapa samma förutsättningar inne i en box som i gräs. Ullas immunförsvar är ju inställt på att gå och beta i en viss hage och hon överför samma immunförsvar till sitt föl så de har alltså fått tillbringa så mycket tid som möjligt där.

Just det där med att se till att stoets immunförsvar är på topp tror jag är en viktig del i det hela. Man ska inte hålla på och flytta stona under den senare delen av dräktigheten och man ska inte introducera nya hästar i deras flock som kan komma med saker som stressar immunförsvaret i onödan. Det är inga stora saker som krävs utan bara logiska.

Mina ston har alltid gått i samma hage under vintern för att sedan flytta till en ren hage på sommaren. Jag har också alltid valt att få fölen under den period då det borde finnas gräs. Jag vet att många får sina föl innan betessäsongen för att de ska få fördel av att vara stora till unghästperioden, men för mig har årgångstävlingar aldrig varit ett mål som gjort det nödvändigt att få föl under stallperioden.

Den där månaden eller två månaderna gör ingen skillnad när de väl är vuxna men det gör en enorm skillnad att stoet har fått beta lite vårgräs innan fölning och att de kan få gå ut direkt första dagen gör allt mycket lättare. 

Målbilden är alltid den där pigga fölungen som skuttar i gröngräset och upptäcker världen.

Målbilden är alltid den där pigga fölungen som skuttar i gröngräset och upptäcker världen. En annan målbild är också just nu att få sova en hel natt igen utan kontroll av dräktigt sto eller kontroll av fölets temperatur. Egentligen återstår nu bara att döpa fölet, kan ju inte bara kalla honom långben framöver. Förslag mottages tacksamt!

Fölet är efter Emerald van ’t Ruytershof, undan One in a Million (e Elmshorn).

Plötsligt händer det…eller inte alls. Ulla har nu gått över tiden snart en vecka och just nu verkar det inte vara särskilt bråttom med den där fölningen.

Det är ju nu inte någon panik, fölet kommer när det kommer. Jag försökte räkna ut ungefär hur många fölningar jag varit med om och kom fram till att det är runt hundra stycken. Ju fler man sett desto mer vet man att det mest handlar om att vänta och se.

Av alla sorters förlossningar så är fölningar bland de mer dramatiska, de går oerhört fort i jämförelse med de flesta andra födslar. Stona är ju också lite luriga på det viset att de kan styra en hel del själva vad gäller tidpunkt. När själva utdrivningen sker kan de styra i ungefär ett dygn och det ska vara så för att de ska hinna gå undan och föla på ett säkert sätt.

De flesta stona vill inte ha sällskap så det gäller att övervaka på ett sådant sätt att de inte misstänker något. Mina ponnyston har aldrig bekymrat sig särskilt mycket, jag har en stolinje som alltid fölat mitt på dagen. De har valt att gå ut i hagen på morgonen och sedan har de letat rätt på ett bra ställe i hagen och bestämt klämt ut ungen där. Det är faktiskt mycket praktiskt på alla sätt och vis.

Att födas i gräs är mer hygieniskt och dessutom så är det lätt att ta sig upp om man slipper en massa väggar att ramla in i. Det bästa hade därför nu varit om Ulla kunde tänka sig att slå sig ner på en lämplig gräsfläck i solskenet och föda. Nu är hon ju ett vanligt halvblod så antagligen ska hon försöka lura mig och föda i mörkret inne i boxen vid fyra på morgonen. Oavsett vad hon har för plan så är det faktiskt inte jättelätt att lura mig längre, så länge jag vet att hon tänker försöka med det så har jag övertaget.

Att vara hönsmamma är mest ett enda långt tålamodsprövande väntande.

De flesta av mina ston är dock så trygga att de faktiskt inte bryr sig om att jag leker fluga på väggen och står och smygkikar på dem. Den minst dramatiska förlossningen som finns är när det ska kläckas fram kycklingar ur ägg. Första gången jag var med om det var det ett enda stort antiklimax. Först blir det ju en pyttespricka i ägget och sedan får man vänta nästan ett dygn innan det står en kyckling där. Jag såg ju framför mig att de skulle picka sig ut och kämpa på för att ta sig ut i världen, men det var mer små skakningar inne i ägget en gång i halvtimmen som till slut spräckte skalet.

Att vara hönsmamma är mest ett enda långt tålamodsprövande väntande. Jag har faktiskt ett slags tvångsmässigt beteende när det gäller det där med att föda upp saker, jag kan bara inte låta bli. Det finns inget mer fascinerande än att se vad det blir av det hela.

Höns är en jättebra sak att föda upp då de är billiga i drift och dessutom betalar tillbaks i form av ägg. Om jag bara fick föda upp hästar skulle det bli alldeles för många så jag är tacksam gentemot både höns, får och hundar för att jag kan underhålla mig med dem istället. Hästar ger lite dålig ekonomi i jämförelse mot andra djur, det är svårt att få kostnadstäckning på dem.

Om man går plus på hästuppfödning så är det plötsligt fint.

Hundar däremot betalar sig själva hyfsat bra om man har tikar som ger lagom stora kullar. Intressant nog så är det tydligen inte helt okej att föda upp hundar för att det är lönsamt, men om man går plus på hästuppfödning så är det plötsligt fint. Det är alltså en lustig skillnad mellan de olika uppfödargrupperna.

Jag har ofta fått höra att hästuppfödare är konstiga när jag umgåtts med hunduppfödare. Man ska helst ha inställningen att man jobbar för rasen och att den ska bli fantastiskt mycket bättre och då är lönsamhet inte ett mål att ha med i det hela. Faktum är att av alla djur jag avlat på så är min boxer Astrid den som lönat sig mest, 22 valpar har jag sålt efter henne och det är inte dåligt.

Hon har finansierat hela sin existens samt några av hästarnas de senaste tio åren, mycket bra jobbat av en liten hund som jag mest förväntat mig skulle vara trevligt sällskap.

Avlar man på en hästras så ligger det däremot i sakens natur att den bästa individen inom rasen är den som blir dyrast så det är då en merit att ha lyckats få fram en häst som lönat sig. Mitt mål är ju egentligen samma inom både häst och hund, att få fram en så bra individ som möjligt så därför blir det konstigt att det i ena fallet blir fint med lönsamhet och i det andra fallet lite skamligt.

Man kan faktiskt göra saker med passion och samtidigt få betalt, det måste inte vara ett motsatsförhållande. Antagligen är det bara den vanliga svenska jantelagen som slår till och gör så att vi ska vara bra på saker utan att tjäna på det. Det är också viktigt att vara ödmjuk på rätt sätt, inte kan väl lilla jag någonting, jag har bara haft tur…Vinn gärna, men inte för mycket. Var duktig men tala för guds skull inte om att du kan något.

/Johanna

Den här våren går tydligen till historien som en av de kallaste. Det är på något sätt som en sådan där nysning som aldrig vill komma ut, man går och kippar lite efter andan. När det väl händer så kommer allt att explodera. Men trots allt så orkar lite blommor med att pryda trädgården och hästarna har sin vana trogna, fällt den värsta pälsen. Det går nu att borsta dem utan att få munnen helt full av flygande hår.

För den goda sakens skull har jag nu betalat medlemsavgift i en ridklubb också. På något sätt är jag ju en föreningsmänniska. För några år sedan gjorde jag en liten koll på hur många föreningar det egentligen blev som jag var medlem i och då visade det sig att jag av gammal vana på något sätt betalade till sisådär 10-12 olika föreningar. Det var allt från den lokala ridklubben till rikstäckande avelsföreningar.

I år är det dock lite extra viktigt att betala medlemsavgifter lite här och där då risken finns att vissa föreningar inte överlever annars.

I år är det dock lite extra viktigt att betala medlemsavgifter lite här och där då risken finns att vissa föreningar inte överlever annars. För ridklubbarna är det ju så att utan aktiviteter så sjunker medlemsantalet direkt. Små klubbar har kanske levt på att det varje år dras ihop några lag som genererar medlemmar eller att man håller träningar någonstans lokalt, men förra året och i år finns risken att dessa medlemmar uteblir.

Just när det gäller de där nya medlemmarna så är ju oftast möjligheten att få delta i ett sammanhang avgörande. Ska man börja tävla så är det perfekt att få haka på i något lag i den lägsta divisionen då det ofta finns en lagledare som hjälper en ut på banan. Samma lilla klubb har ofta träningar där man får gemenskap i det lilla sammanhanget.

Nu tävlar jag inte längre men den dagen jag får för mig att ge mig ut igen så vill jag gärna ha gemenskapen i en liten klubb. För att jag ska kunna ha kvar den möjligheten så behöver jag betala även i år och det gör jag gladeligen trots att jag kanske inte kommer delta på en enda aktivitet.

Tyvärr så är det ju så att ridsportförbundet faktiskt visat upp en viss tondövhet vad gäller det där med svårigheterna som pandemin skapat vad gäller medlemsaktiviteter. Att de går ut och varnar klubbar med för få medlemmar just nu är kanske inte det mest taktiska draget de någonsin gjort. Att avvakta lite hade kanske varit lite mer klädsamt. Det är lite klassiskt svenskt på något sätt att titta på en siffra utan att reflektera över saken lite närmre.

De får ett eget liv på något sätt, och börjar styra sina medlemmar.

Självklart ska det finnas krav på föreningarna som får vara med men samtidigt består Ridportförbundet av samma föreningar – utan föreningar inget förbund. Det är en lustig sak det där med förbund som består av föreningar egentligen. De får ett eget liv på något sätt och börjar styra sina medlemmar.

Naturligtvis kan man förstå att det där med storlek har att göra med att man tänker att det ska garantera en seriös verksamhet. Nu är ändå det här med föreningar inte så enkelt. Att vara seriös handlar faktiskt inte alls om antal utan om efterlevnad av stadgar och regler. Det kan man lyckas eller misslyckas med oavsett storlek.

En förening ska ju främja gemenskap, alla som är med har ett intresse av något specifikt och vill utbyta erfarenheter med varandra. I många fall är en viss närhet till föreningen avgörande och då Sverige är ett avlångt land och relativt glest befolkat till största delen så blir det naturligt att det finns många små föreningar. Om man då bor på ett sådant sätt att det bara finns exakt så många ryttare i byn att man kan få ihop ett lag och det dessutom bara finns ett ridhus eller en ridbana i samma by så finns det naturligtvis en nytta i att just de slår sig ihop i en förening. Att behöva ingå i en förening som ligger många mil bort där det istället för att bli en trevlig gemensam idé att ge sig ut och tävla eller bara träna blir konkurrens om platserna är kanske inte alltid den bästa lösningen.

Själv har jag varit med i alla möjliga sorters föreningar i olika storlekar, nästan alla har varit lika seriösa. De som brunnit mest har dock varit de små föreningarna där man kämpat för att få ihop tillräckligt många medlemmar för att få vara med i förbundet. Oftast har lösningen varit att diverse farföräldrar och morföräldrar samt några syskon fått äran att vara passiva medlemmar för att det lilla laget har ska få existera.

Verkligheten går inte att koka ner till absoluta siffror på det viset.

I vissa fall har de aldrig satt sin fot i ett stall och i andra fall har de tålmodigt tagit sig femton mil till något annat litet ridhus för att heja fram det där laget som de sponsrat genom att betala en medlemsavgift i en förening. Kanske vore det på sin plats att ta ett nytt tag och kika på lösningar där man inte då tänker att 25 personer är lätt att få ihop. Verkligheten går inte att koka ner till absoluta siffror på det viset.

I år är jag redan medlem i åtta föreningar, allt från en med femton medlemmar till stora förbund med tusentals medlemmar. Några till lär det bli innan året är slut, jag har ju flyttat och det tar lite tid innan man hittat de olika lokala föreningarna som man bör bli medlem i. Förutom alla medlemskap så har jag dessutom fått förtroendet att fortsätta vara ordförande i Avelsföreningen Svensk Ridponny ett år till. Det handlar om att genom ideellt arbete i ena änden får jag ut gemenskap och kunskap i den andra.

Inget är som väntans tider säger man ju och nu väntar jag med spänning på årets enda föl. Juvret har börjat fyllas så smått och magen har sjunkit ner. De där små förändringarna som händer från dag till dag är lika spännande att följa varje gång. Varje dräktighet är ju helt unik och det är just det som är charmen med det hela.

Ulla traskar nu omkring med lite frånvarande blick och suckar djupt varje gång det börjar leva runt i magen. Hon är helt redo för att det ska kika ut en långbent sak som hon sedan måste hålla reda på. Ulla är en sådan där snäll mamma som inte är särskilt sträng mot fölet. Det är ju också helt individuellt, vissa mammor springer och daltar med avkommorna medans andra knappt skänker dem en tanke. Bäst är de som är lite lagom åt alla håll.

Helst vill jag använda ston som har ett bra flockbeteende.

Moderns inverkan på fölet är på det sättet väldigt stark. Hennes beteende är ju det fölet har att härma under sin första tid i livet. Det är faktiskt en viktig parameter för mig när jag avlar, helst vill jag använda ston som har ett bra flockbeteende. Det beteende en häst har i flocken är ju ungefär samma som det man sedan har att arbeta med. Om de på riktigt får lära sig ett bra och sunt hästspråk så är ju förutsättningarna oändligt mycket bättre när de sedan ska lära sig att fatta vad vi konstiga människor säger. Det är lite som att lära sig grammatik på sitt eget språk innan man ger sig på ett nytt.

Föl behöver inte nödvändigtvis andra föl eller unghästar att leka med, de behöver en flock med utvecklat språk. I naturen skulle aldrig ettåringar bara umgås med ettåringar utan flocken är naturligt åldersintegrerad. Allt ska ha en viss balans. Min fölunge kommer att födas in i en väl fungerande flock och då behöver inte jag leta efter sällskap i samma ålder, den kommer ändå att lära sig att vara häst. Visst är det roligt att galoppera omkring med en annan fölunge men det är oftast helt okej att galoppera lite själv också.

Mina gamla damer kommer att lära den exakt var gränsen går mellan att vara trevlig och att vara jobbig. Det fina med en flock med vana ston är att de först i början accepterar att fölet är lite klumpigt och ibland råkar springa in i fel läge. Ju äldre fölet blir desto mer säger de till när det gör fel och i slutändan så har det lärt sig vad en liten förändring i hållningen hos ledarstoet betyder.

Jag har ägnat ganska så många timmar åt att bara sitta och titta på mina hästar och vad de pysslar med ute i hagen.

Jag har ägnat ganska så många timmar åt att bara sitta och titta på mina hästar och vad de pysslar med ute i hagen. Det är alltid intressant att veta vad de har för roll och karaktär i sin flock. Nelly har jag ju följt i 25 år och hon är faktiskt väldigt lik sin mamma som ju var min första ponny. Hennes mamma var en naturlig ledare i flocken, hon gick först ut, åt först och gick först hem, alla följde efter henne eftersom hon alltid visste bästa vägen.

När Nelly föddes så fick hon ju då lära sig vid sin moders sida att gå först och göra allt först och så har hon bara fortsatt göra hela sitt liv. Hon fick också lära sig att vara självsäker och det gör att hon inte behöver bråka särskilt mycket med andra hästar. Det behövs inga stora åthävor om man bara går in med en viss attityd. Ju mer osäker hästen är desto mer behöver den ju försvara sig.

Lydia är hennes halvsyster och hon är också en lugn flockmedlem, men hon har fått en viss nervositet från sin fullblodsfar. Den nervositeten gäller dock aldrig hur hon ska bete sig mot andra hästar utan enbart saker som dyker upp oväntat bakom hörn. Allt det här sammantaget gör att båda är väldigt lätta att hantera för mig, de vet exakt vad de ska lyssna på och är intresserade av att kommunicera eftersom de är bra på det.

Nu är ju årets föl ett halvblod men den har en mor som uppfostrats väl av alla de där gamla connemarorna och som därför har lärt sig ett bra språk. Jag är tämligen säker på att Ulla lever fullt nöjd i övertygelsen om att hon faktiskt är en lagom tjock connemara som kan traska genom livet utan stora åthävor. Om inte annat så gör ju detta livet enklare för mig som ska hantera henne, stora halvblod med ett dåligt grundspråk är faktiskt inte särskilt roliga alla gånger.

Egentligen så är alla hästar med dåligt grundspråk lite mindre roliga att jobba med, det tar mycket längre tid att skapa relation med dem och så får man lägga tid på att få dem intresserade av att lyssna. En häst som är van att lyssna på sin flock brukar oftast vara mer intresserad av att försöka förstå vad man vill säga. Det mest sorgliga är dock de hästar som är så avstängda från kommunikation att de inte ens försöker. Det kan gå att rida en sådan häst men för mig blir det aldrig roligt.

Vad som nu än kikar ut så är det ett välkommet nytt litet liv. Varje dag som går kommer vi en dag närmare svaret på vad det blir för kön, vilken färg den, hur långa ben den får och precis hur gullig den är.

Den första gången jag fick höra att jag skulle akta mig för den fula gubben var när jag var sju år. Det fanns en blottare som brukade visa upp sig för små flickor i Järna där jag gick i skolan. När jag var tretton kom en av mina vänner till mig och viskade att hon trodde att hon blivit våldtagen. När jag var sexton fick jag ta emot mitt första dödshot av en arg man.

Jag har haft tur, jag blev aldrig utsatt. Jo, dödshotet och så var kanske på riktigt men det gjorde mig bara arg och efter det har jag bara blivit argare.

När man lever i en värld full av unga så får man också ta emot många historier. Jag har suttit utanför stallet och lyssnat på dem allihopa. Unga tjejer som blivit utvalda av äldre män som sedan noggrant groomat dem hela vägen till något snabbt möte i en bil. Barn som av andra barn hetsats till att utföra saker som de för resten av livet kommer att se tillbaks på med skam. Barn som svikits på det värsta tänkbara sättet av sina föräldrar. Barn som blivit nedtryckta så långt av andra barn att de inte vågar titta upp.

Vid några tillfällen har det varit historier som skulle gett fängelsestraff, de har varit de värsta att lyssna till. Vid flera tillfällen har det varit historier som mest knäckt en stor del av det självförtroende en människa behöver för att inte senare råka illa ut. Har man en gång tryckt ner en person så att den tror att den är värdelös så är det lätt att ge sig på den igen.

Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Stallet har för dem fått bli en fristad. Det de berättat för mig har säkert tusen gånger viskats i örat på en utvald häst. Fördelen med det är att hästen aldrig dömer, aldrig frågar varför. Det viktigaste är någonstans att få börja berätta, att tala om det som är jobbigt. Hästar har en lugn puls som aldrig skenar vad du än viskar i deras öra.

Linjen mellan att klara sig och att bli utsatt är egentligen hårfin. Vad som avgör vem som råkar illa ut har jag ingen aning om, men det jag vet är att när man hamnat på fel sida så är det aldrig ens eget fel. Alla dessa historier har ett gemensamt, det finns inget lyckligt slut. De ligger bara och värker i hjärtat och spär på den där ilskan. Varje eländig detalj finns fastetsad i mitt minne.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem.

Jag har valt att lyssna på alla och att tro på dem. Mitt ansvar har aldrig varit att döma offentligt så därför vill jag hellre tro en historia för mycket än en för lite. Jag vet också att det är många som suttit som jag utanför ett stall och lyssnat på historier. Vi kan kanske inte sudda ut det som hänt men bara genom att få dela med sig och bli trodd blir bördan kanske lite lättare. Skillnaden mellan att tystna helt och ge upp kan ligga i att någon säger att de hör vad man säger. Samhället gör det inte alltid så därför måste vi göra det, vi som orkar.

Det kommer snart ut en bok som beskriver övergrepp i stallmiljö. Jag kan ju inte svara för om den är bra eller inte då jag inte läst den, men historien känner jag väl till och den är värd att lyssna på. Jobbiga berättelser är ibland nödvändiga även om läsningen tar emot. Kanske kan den hjälpa till med förståelsen för hur viktigt det är att våga se att något är galet och att som vuxen kliva in och erbjuda hjälp till de som är utsatta.

Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring.

Ibland kan små saker hjälpa. Bara att bli erbjuden en säng på ett tryggt ställe, lite stöd i att söka hjälp och att våga prata om det kan göra skillnad. Det är inte bara lagen som ska stötta utan vi alla som finns omkring. Just i fallet med Jerry Jahn så blev han dömd för övergrepp för många år sedan så där sa till och med lagen att han var en förövare. Det är skälet till att en bok om hans övergrepp blir en än mer trovärdig skildring av det helvete det kan vara att bara försöka överleva.

Jag hade tur, när mina föräldrar dog blev jag fosterhemsplacerad hos mina morföräldrar. De fick kämpa för att få igenom detta, jag kunde ha blivit en i den där statistiken som farit illa i en karusell av fosterhem och övergrepp. Jag fick istället det tryggaste hemmet av alla och behövde aldrig kämpa för att överleva.

Just därför orkar jag lyssna till historierna som inte är mina att berätta men som jag kanske kan hjälpa till att bära litegrann.

Det finns ju massor av hästar i vårt land som allihopa ”bara” är rena nöjeshästar. Vi har inte längre en kader av arbetshästar som är basen i vår försörjning så som det varit rent historiskt sett. Vår relation till hästarna har gått från att de var vår mest värdefulla tillgång som vi inte kunde överleva utan till en ren lyx som vi inte vill leva utan. Den förvandlingen innebär inte att hästarnas behov ändrats nämnvärt utan mer att vårt behov ändrats radikalt.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna.

När ett djur går från nyttodjur till sällskapsdjur börjar vi ställa helt andra krav på dem. När vissa köper en häst vill de alltså göra det enligt en specifikation, den ska kunna hoppa eller gå dressyr på exakt en viss nivå annars är den inte värd pengarna. Så är verkligheten för dem som föder upp och säljer hästar många gånger. Nu handlar det mest om de där kunderna som inte är särskilt kunniga eller som aldrig själva bildat en relation med en häst.

Jag har en vän som föder upp trevliga hopphästar som för ett tag sedan hamnade i det läget att en kund, eller rättare sagt en kunds betalande pappa, kom och sa att nu hade han kollat upp exakt marknadsvärde på en häst som gjort exakt vad den aktuella hästen kostade i snitt i det område hästen stod och det var minsann inte exakt vad som begärdes för hästen. Det var ungefär som att köpa en bil för honom, det fanns ett värde som gick att sätta exakt. Förväntningen var också att den skulle fungera felfritt i x antal tävlingar och år. Det var ett enligt honom logiskt sätt att pruta ner priset eftersom han kunde hitta vad han uppfattade som en likadan häst i samma område.

Det han hade missat i det här resonemanget är att den som skulle ha hästen såg en individ och att uppfödaren i fråga hade fler intressenter för det pris hon ville ha. Skillnaden mellan en bil som man måste ha för att ta sig fram och den där lyxen, eller guldkanten som man inte vill leva utan, är då just att en lyxvara kostar det den känslomässigt är värd. Det finns alltså ingen exakt marknad för det hela. Just den här pappan vet jag inte hur det gick för, det förtäljer inte historien, men man kan ju ana att det råder en viss irritation i hemmet eftersom uppfödaren då bara gick vidare till en kund som förstod det där med känslorna.

Hästen betyder ju inte bara prestation eller tävling även om vi ibland köper en och önskar att den ska vilja hoppa. Köpte man en arbetshäst så var det ju tvunget att den drog plogen, annars var den faktiskt värdelös. Nu har kanske inte alla förstått det där med att deras värde har ändrats, men de människorna är det synd om för de har missat hela grejen med att tycka om en individ.

För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna. Först träffas man för första gången och får en känsla av att det här kan vara den rätta individen. Sedan känner man efter och trevar sig fram litegrann och har man tur så är det faktiskt en individ som man hamnar på samma våglängd med. Vissa relationer blir livslånga och vissa utvecklas åt olika håll. Det de har gemensamt är att om man tar in det hela så utvecklas man.

För oss som varit priviligierade nog att växa upp med hästar är det som livsluft att få vara i stallet. Vi blir ju enligt forskningen starka individer av att tidigt utsättas för just stallmiljö. Enligt mig så handlar det om att bli bra på att se en annan individ, sätta dem framför en själv och att kunna känna kärlek. Av det blir vi inte bara starka utan även lyckliga och om det är något unga människor behöver idag så är det just det. För den stackars prutande pappan innebär det här att han riskerar att inte bidra till att dottern får den chansen.

Börjar man förutsätta att det handlar om bara prestation och krav så finns det risk att man kanske inte tillåter barnet att slappna av och få komma in i den där relationen och utvecklas. Jag har sett en hel del av den varianten där föräldrar med prestationskrav missat att den verkliga vinsten ligger i att man får lära sig att bilda relation och att kämpa tillsammans mot ett mål. Men jag har också sett en hel del av den andra varianten där ett barn utvecklats till en ung människa och under resan tagit sig hela vägen upp i toppsporten tillsammans med en häst och det är fantastiskt att se.

Oavsett pandemier, tävlingsstopp och annat som ändrar de yttre förhållandena för hästhållning så finns känslorna kvar och det är en styrka som många andra saker i vårt liv inte har. Det kommer aldrig gå att jämföra hästsporten med andra sporter på grund av detta.

Den där individen som vi får lov att känna kärlek till varje dag och som ger oss kraft på ett helt unikt sätt.

Det går alltså att köpa lycka i form av en häst.   

Varje vår så länge jag kan minnas händer ungefär samma sak, en känsla av att det är bråttom att genomföra tusen projekt infinner sig. Det absolut största projektet är alltid staketbygge som på något konstigt sätt aldrig blir färdigt på en gård. I år har jag ju en helt ny gård att hägna in och även om jag från början beslutat att ta in hjälp med detta så går det bara inte att låta bli det där spettet och släggan som står och väntar.

Helt plötsligt har lite staket rivits, en grind byggts, några stolpar satts ner och lite staket dragits, nästan lite av sig själv. Det är som någon form av autopilot som slår igång. Det kan bero på att det samtidigt infinner sig en viss sömnbrist som gör att kroppen kräver att få utföra enkla fysiska sysslor för att bli lika trött som hjärnan.

Sömnbristen beror som vanligt på att saker börjar födas och just nu är det ett väldigt gulligt litet chokladbrunt lamm som genererar den största delen av den. Hennes lika chokladbruna moder bestämde sig för att bara ha ett lamm i år så nu får jag alltså äran att vara mor till just detta lilla lamm. Att ha lamm är mycket mysigt och egentligen inte så betungande eftersom det är en väldigt kort period de behöver mycket extra omsorg.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar.

Lamm är faktiskt bra på att överleva och deras magar är helt annorlunda mot små fölmagar, redan efter en vecka kan de klara sig så pass bra över natten att en stackars utmattad extramamma kan få sova sju timmar mellan kvälls- och morgonmatning.

Förutom det där med projekten och lammen så kryllar det av vårtecken på alla håll och kanter. Naturligtvis så har lite blommor kikat fram och någon enstaka insekt siktats, men värst av allt så har den stora nysperioden startat. Delvis beror nysningarna på pollen men en stor del beror hos mig även på lera i kombination med pälsfällning hos alla de långhåriga ponnyerna.

Så länge pälsen är lite lång och kliar samtidigt som det finns tillgång till leriga partier i hagen så är det oundvikligt att de kör lite inpackning. Som tur är så är det ändå relativt torrt och leran på den här platsen är av en helt annan karaktär än den jag är van vid. När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

När man ska starta om på en ny plats så är det faktiskt ett bra kriterium att kika efter, hur leran ser ut.

Om man har som i Hölö en styv lerjord och mest åkermark runt stallet så blir hagarna aldrig riktigt roliga. Här blir det inga kakor i pälsen ens när det är som blötast utan mer lite jord som lossnar lätt efter bara en halvdan borstning. Hästar är ju vansinnigt bra på att förstöra och trampa sönder sina hagar så väldränerade hagar med bra underlag är guld värda. 

Det där med att lära känna sin jord och sin plats tar nog ändå lite tid och innan jag har känt in allt så vet jag ju inte hur saker kommer att bete sig. Än så länge är det mesta som jag gissade eller lite bättre. Det går ju aldrig att gå på vad en mäklare säger eller hur de som bott där innan upplevt det då det mest är just upplevelsebaserat. Det jag tycker är en bra hage kan en annan tycka är en dålig hage. Det är ju väldigt olika hur mycket en viss hästflock sliter på marken, mycket hänger ju på hur mycket de är ute och om de vandrar runt i hela hagen eller bara står och hänger i ett hörn.

Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Mina hästar sliter relativt mycket på marken eftersom de både traskar runt och är ute ganska länge. För en ponny är det ju centralt att inte svälta ihjäl så allt ätbart är ganska så snart konsumerat och då krävs det ju att man utnyttjar hela ytan, inte en fläck får lämnas oäten. Nelly är ju ledare i flocken och hon ser till att det vandras runt så att hela hagen blir utnyttjad. Det är ju på sitt sätt bra eftersom de då faktiskt strövar sådär som hästar ska. Allt spring är dessutom kontrollerat eftersom det sparas till de tillfällen då det serveras mat. Det är fördelen med gamla kloka ston som ledare, hagen fungerar på alla sätt och vis.

Förutom lera på hästarna och annat så har hundarna bestämt att det är vår och dags för fortplantning. Två längtansfyllda flickor sitter därför bakom galler för att inte råka träffa på någon fertil hane. Den de har bespetsat sig mest på är naturligtvis flockens alfahane som sitter i solen och glänser. I hundvärlden så osar han tydligen av maskulinitet och sex appeal (hundidealet tänker jag inte ifrågasätta).

Själv är han expert på att se oberörd ut, men faktum är att hur oskyldig han än ser ut så vet jag att han är Sveriges snabbaste när det väl gäller. Han lyckades faktiskt vid ett tillfälle gömma sig i en syrenhäck och vänta i flera timmar på sin hjärtas älskade. Min stackars mormor som då var 90 år skulle bara släppa ut lilla Elsa för att kissa och såg inte att det satt en svart figur bakom en buske och när han kobrasnabbt dök på Elsa så hann hon inte med att stoppa honom.

Aldrig tidigare har en hane lyckats fastna så snabbt, på cirka tio sekunder var det kört. Sju svarta valpar föddes nio veckor senare, Curt-Åke var mycket nöjd med det hela. Nu sitter det alltså två damer och längtar efter just små svarta valpar och Curt-Åke sitter på laddning för att hjälpa till med beställningen. Matten däremot springer runt och försöker se till att det är vattentäta skott mellan alla de kärlekskranka figurerna för några labrador-mopskorsningar eller boxer-mopsar behövs inte i världen just nu.

De senaste veckorna har jag ägnat ganska många timmar åt att svara på frågor kring det där med registrering av hästar på diverse anläggningar. Som ordförande i en avelsorganisation är det inget konstigt med det men jag kan konstatera att det finns ganska så stora brister i informationen från Jordbruksverket.

De hinner inte med att uppdatera så att det går att hitta svaret på saker som uppstår när ett nytt system ska tas i bruk. Den vanligaste frågan är naturligtvis varför inte hästen har ett UELN-nummer. Som allmänt tips kan jag säga att går man in i Jordbruksverkets centrala hästdatabas så kan man söka på antingen hästens chipnummer för att hitta ett UELN-nummer eller på hästens registreringsnummer, utan mellanslag eller streck, så får man fram om den finns i databasen.

Det finns ju många andra frågor också naturligtvis och vi står i ganska tät kontakt med de ansvariga på Jordbruksverket då vi också behöver fråga kring en hel del saker. Oklarheterna kring det hela är faktiskt väldigt många och det som mest ställer till det är nog att det är svårt att hitta regler för de som ska registrera sig.

Det svåraste verkar vara just de hästar som är äldre, deras handlingar är ofta inte uppdaterade. Den äldsta hästen vi fått frågor kring är en 34-åring som inte hade ett korrekt pass. Det är ju inte helt solklart vems fel en sådan sak är, om hästen har lyckats leva så länge utan pass som en sådan gammal herre har. Vi måste ju då svara att den behöver få ett pass även om det känns lite fyrkantigt. Så är ju reglerna och just när det gäller detta så finns det inga undantag. Vi väntar nu då på en anstormning av ansökningar om att göra om gamla handlingar till nya giltiga handlingar.

Den senaste tidens smittor gör ju frågan extra aktuell.

Allt detta har ju med smittskydd och livsmedelssäkerhet att göra och just nu känns det ändå bra att det finns en plan för detta. Den senaste tidens smittor gör ju frågan extra aktuell.

Något som fortfarande är lite konstigt är att det råder någon slags tystnadskultur kring det där med smittor. Vi kan få rapporter om att det finns smitta eller misstänkt smitta men väldigt få personer vill berätta rakt ut var den finns. Det finns en mängd smittor som kanske inte är anmälningspliktiga men som ställer till det ordentligt om man får in dem. Det är ju inte skamfyllt om man själv får en förkylning eller ett magvirus men om hästen får det verkar det vara en annan sak. Vi måste helt enkelt släppa det och inse att är hästen krasslig så är det bara att isolera, berätta och ta hand om den, svårare än så ska det inte vara.

Det är ju inte skamfyllt om man själv får en förkylning eller ett magvirus men om hästen får det verkar det vara en annan sak.

Vi kommer att överleva även detta med den extra nedstängningen, så seglivade som hästfolket är så är det inte troligt att ens detta tar kål på allt. Även om en del snart ger upp så finns det en otroligt stark gräsrotsrörelse som envist fortsätter. Intressant nog så verkar inte hästförsäljningen mattas av särskilt mycket, tvärtom så vittnar alla mina uppfödarvänner om att de aldrig sålt så många hästar så lätt som de gjort det senaste året.

Det kan ju faktiskt vara så att bristen på andra nöjen som att resa skapar ett tomrum som man då fyller genom att istället skaffa en häst. Hunduppfödarna har ju en längre tid pratat om det där med coronahundar, det vill säga valpar som köps för att fylla tomrummet. Kanske har vi nu även coronahästar som fyller ett annat tomrum. Det kan ju både vara positivt och negativt.

Kanske har vi nu även coronahästar som fyller ett annat tomrum.

Negativt blir det om beslutet är grundat på dåligt omdöme men positivt kan det bli då marknaden för svenskfödda hästar blivit bättre och det bygger svensk hästsport på flera bra sätt. I många år har vikande betäckningssiffror varit ett problem så det kommer bli intressant att summera coronaeffekten om några år för att se om det blev en vändning.

I flera år har det diskuterats hur vi ska göra de svenska hästarna attraktiva för den svenska marknaden och idéerna kring detta har varit lika många som det finns uppfödare egentligen. Att en pandemi skulle vara nödvändig för att få fart på försäljningen är inget som någon kunde förutspå. Det enda man kan konstatera är att marknaden rör sig på mystiska sätt.

Hur vi än ser på det så är ju varje hästs värde bestämt av just den där marknaden, det högsta priset någon vill betala för just din häst är exakt den hästens högsta värde. Genom åren har jag hamnat i många diskussioner kring just detta, oftast med människor som inte har ägt häst tidigare.

Det är då det gäller att ta ett djupt andetag och börja förklara.

Det vanligaste är att man har gått ut med ett pris man själv bedömer är rimligt och när de då har provridit och bestämt sig så återkommer de med ett påstående om att det finns en häst som har samma meriter som kostar lite mindre till salu. Det är då det gäller att ta ett djupt andetag och börja förklara. Det är inte som att titta på en bil där värdet ligger i exakt hur många mil den gått utan det handlar ju om hur gärna man vill ha hästen.

Om jag som säljare begär ett pris så kan jag ju gå ner om köparen känns helt rätt, men om det finns andra lika bra köpare som tittar på hästen så blir effekten tvärtom att den blir dyrare för den som börjar pruta. Det är enkel psykologi. Man vill ju hellre sälja till den som inte prutade eftersom den från början höll med om värdet och då känns mer pålitlig.

Som säljare vill man alltid sälja till den som visar störst intresse och som ser det man själv ser i hästen. Det är kanske ett väldigt svenskt sätt att se det på, utomlands prutar man på det mesta och tar inte illa upp om någon inte håller med.

Själv har jag just nu enbart ovärderliga hästar, men det är ju för att jag bara bedömer dem helt subjektivt. Det är skönt att inte längre behöva göra några objektiva bedömningar utan bara njuta av individernas subjektivt sett fantastiska egenskaper.

Som ett extra positivt inslag kan jag avslöja att två lamm har kikat ut så här långt och de är både objektivt och subjektivt helt fantastiskt gulliga.

Pandemin verkar ju ta fart igen och som en naturens ironiska nyck så fick vi ett virus att oroa oss för på hästarna också. Som en löpeld har tävlingsverksamheten stängts ned i Europa och nu även i Sverige. Trots att vi människor levt lite i en bubbla så har hästar fortsatt att transporteras runt i världen för att tävla. Det säljs ju också en del hästar mellan länderna så att smittor uppstår och sprids är ju inte helt ologiskt.

Faktum är att det nästan varje vårvinter glider runt någon smitta men det som gör det mer obehagligt denna gång är just att den angriper det centrala nervsystemet. Vi som har avelsston har ungefär samma besvär varje år med att skydda dem från det vanliga abortviruset och jag har vaccinerat i många år mot det för att känna mig lite säkrare. Nu skyddar inte det vaccinet till hundra procent så det gäller att också isolera stona så gott det går.

Det obehagliga är att det virus som nu brutit ut skyddar vaccinet inte mot alls. Om alla nu kunde komma överens om att hålla ett bra smittskydd så skulle viruset stoppas på någon månad, men tyvärr så verkar det finnas lika mycket folk som tänker att de bara ska åka lite grann fast det finns en häst på anläggningen som hostat.

Det är som med den där pandemin, en stor del av befolkningen sköter sig men så länge en liten del inte gör det så blir det liksom inte bättre.

Det är som med den där pandemin, en stor del av befolkningen sköter sig men så länge en liten del inte gör det så blir det liksom inte bättre. Jag lider verkligen med de stackare som sitter fast nere i Spanien med sina hästar och bara kan vänta och hoppas på det bästa, men jag hoppas också att de stannar där tillräckligt länge för att det ska stanna där. Jag hoppas också att svenskar som beställt spanska hästar från Valencia faktiskt inte tar hem dem just nu.

Tyvärr så finns det i alla fall ett större försäljningsstall beläget där som med stolthet påstår att det absolut inte drabbar deras hästar då de är vaccinerade och som därför fortsätter skicka transporter över världen. Det är både otroligt ignorant och faktiskt lite provocerande att läsa då det bara bevisar att deras veterinär uppenbarligen inte har en aning om vad det är för smitta som de riskerar att sprida.

Som tur är så har vi duktiga veterinärer här i Sverige som också vågar ta tag i saker. Det kan inte ha varit en liten sak att stoppa hela bruksprovet så som gjordes på Strömsholm. Stora ekonomiska värden står ju på spel vid ett sådant arrangemang och dessutom mycket känslor. Just i år så hade ju dessutom extra många hingstar anmälts, kanske för att SWB valt att göra om reglerna så att även hingstar som inte når upp poängmässigt kan bli accepterade och få gå i avel.

Det kommer nu komma ut hingstar på marknaden som precis hankat sig över gränsen för att bli accepterade

Hur det experimentet faller ut kommer vi inte veta förrän om ganska många år men jag kan inte säga att jag tror att det kommer föra aveln framåt på något revolutionerande sätt. Det kommer nu komma ut hingstar på marknaden som precis hankat sig över gränsen för att bli accepterade som då kanske kommer ge en liten mängd föl som troligtvis inte ens kommer räcka till antalsmässigt för att kunna med statistisk säkerhet utvärdera det hela.

Några av de accepterade hingstarna kan kanske bli framtida stjärnor men det är nog troligare att man hittar dessa bland de som missade med någon halvpoäng än bland hingstar som vid fyra års ålder har en exteriör som landar på 35 poäng och gångarter och hoppning som ligger runt 6-7 poäng. Visst kan man hävda dagsform och annat när det gäller ridning, men så dåliga är inte domarna på att bedöma att de missar särskilt många kanoner.

Det man ibland då får höra är att man faktiskt missade Irco Marco, men ärligt talat så är det inte ett skäl till att använda en mängd halvdåliga hingstar i förhoppning om att en skulle kunna överraska. Ibland får man ju också höra argumentet att en lite mindre tävlingsinriktad avel behövs, men bland de hingstar som nu blev accepterade så kan i alla fall inte jag se någon större skillnad på stammen gentemot de som blev premierade och därför borde de inte lämna hästar med mycket bättre temperament.

Tvärtom så har en hingst med dålig ridbarhet antagligen ett lite mindre lämpligt temperament för just ridning.

Dessutom så har flera av de accepterade hingstarna ganska så dåliga poäng på ridbarheten och det borgar ju absolut inte för ett gott temperament på något sätt. Tvärtom så har en hingst med dålig ridbarhet antagligen ett lite mindre lämpligt temperament för just ridning. Om man nu vill ha en häst med lite mindre gångarter än de värsta dressyrkanonerna så är det faktiskt inte så svårt att hitta en hoppstammad häst som travar lite mindre och vill man inte hoppa högt så låter man bara bli att höja hindren.

Jag kan också se att det är ett problem med att det finns lite för många reaktiva hästar men det problemet löser man inte genom att sänka den övriga kvalitén, utan mer genom att leta efter högre kvalité på just den egenskapen man söker, det vill säga lugn. Jag kommer i alla fall fortsätta välja hingstar till mina ston som är premierade och har egna meriter, då har jag i alla fall valt något som är ordentligt utvärderat.

Frågan är ju också vilka stationer som ska orka ta emot alla de nya hingstarna.

Vi fick 20 stycken nya premierade hingstar att välja bland och det räcker ju ganska så långt. Frågan är ju också vilka stationer som ska orka ta emot alla de nya hingstarna, de accepterade är 30 stycken så det blir alltså potentiellt 50 nya hingstar som ska hitta stationer som vill tappa och skicka. En poäng med att inte öka på antalet ohämmat är också att för att kunna avelsvärdera hingstarna så behöver de ha ett visst antal avkommor, sprider man ut det för tunt så blir det svårt att göra några utvärderingar överhuvudtaget. I ponnyaveln är vi redan mycket medvetna om problemet då vi redan idag har för små populationer för att kunna avelsvärdera med hög säkerhet.

Här på Lilltuna kör vi i alla fall full karantän sedan ganska så lång tid tillbaka. Hästarna märker ju inte av det alls där de traskar runt i hagen. Hönsen hålls ju också under tak eftersom det som extra lök på laxen går fågelinfluensa som riskerar att snabbt ta kål på hela lilla hönsflocken. Som tur är så finns det en voljär med tak och väldigt finmaskigt nät på gården så de slipper få sina hönsliga rättigheter helt indragna. Att sitta i solen och att sandbada ute i det fria är viktiga saker i ett hönsliv och det kan de nu göra till skillnad mot de flesta andra höns som nu ska hållas inne.

Själv kan jag konstatera att efter i princip ett års karantänbubbla så är den enda sjukdom jag fått just covid förra våren, efter det har jag varit friskare än på länge, det är ett tydligt bevis för att det fungerar med restriktionerna då jag i vanliga fall får minst en ordentlig förkylning och någon magsjuka per år. Vi håller i och håller ut samtidigt som vi precis som vanligt börjar vårmysa och vänta på alla småttingar som snart börjar titta ut. Lammen kommer om en vecka ungefär och sedan kommer vårens höjdpunkt i slutet av maj när det förhoppningsvis föds ett perfekt litet föl (efter en premierad hingst med egen prestation).

Ok, jag vet att jag förra veckan tyckte vintern var trevlig men nu hände det där som på något sätt händer varje gång man har vinter lite för länge. En semestervecka i snö är väl ok men när konsekvenserna av en ovanlig kyla dyker upp blir man trött. Här har alltså vattnet frusit in till huset och det är ju lagom roligt.

Som tur är så har jag vatten i stallet som jag kan bära in men det är osedvanligt tråkigt att tvätta sig i hink. Det här är nu inte första gången jag står inför detta problem så jag klarar mig rätt så bra ändå. Skillnaden mot förr är att jag nu har en bastu och om man sätter på den och ställer in vattenhinkar där så har man ju faktiskt hyfsat varmt vatten efter ett tag.

Det spelar faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Dessutom kan man ju placera sig själv där en halvtimme och då behöver inte vattnet vara supervarmt. Det finns också en pandemi ute i världen så om man nu inte orkar göra den lite mer avancerade processen med bastu och hink så spelar det faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Det där med att vara lösningsorienterad är viktigare än någonsin när världen är sådär rörig. Pandemin verkar ju ännu så länge inte avta och det där med att hålla ut avtar därför inte heller. Ibland är det lätt att hamna i ett läge där man mest ser sina egna uppoffringar men om man istället börjar se vad man fått ha kvar så blir livet lite bättre. Jag får fortfarande rida och det är bra. 

Det är många som kämpar på för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras.

Det är många som kämpar på också för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras. I min avelsorganisation kämpar vi nu för att kunna genomföra bruksprov för våra hingstar vilket alltid varit en självklar årlig sak. Förra året ställdes allt sådant in då pandemin slog till precis när man skulle genomföra dem, men i år har vi ju klart för oss hur läget kan förändras.

Det är dock en oerhörd skillnad att försöka genomföra något där man ska ta hänsyn till allt det nya och dessutom försöka garantera att man inte blir nerstängd innan man satt igång. Vi har haft pågående diskussioner mellan ponnyföreningarna och dessutom pratat med SWB om hur alla lösningar kan se ut.

Istället för den stora ponnyfest som brukar hållas med fler raser på samma ställe har vi fått separera våra visningar. På sitt sätt tråkigt men en förutsättning för att var och en ska kunna genomföra sina visningar utan att någon annan ställer till det genom att det blir för många personer som ska samlas.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör och varje avelsorganisation behöver ha egna så därför blir det omöjligt att planera tillsammans i år. Vissa kommer därför att köra enligt tidsplan men vi har valt att flytta vår visning, både för de andras skull och vår egen. Det handlar alltså om hänsyn åt alla håll som man annars aldrig behövt ta, dels då om hänsyn till våra samarbetspartners och dels om hänsyn till de hingstägare som vill att visningen går att genomföra utan att ställas in i sista minuten.

Jag förstår att många önskar att tävlingssäsongen ska vara som vanligt men med de restriktioner som finns så är det ett jättearbete för de som ska arrangera att få till allt. Det är liksom inte bara att köra på. Men det finns ju alltid en tid för varje sak och om det är så att utbudet på tävlingar aldrig återkommer till det vi vant oss vid de senaste åren så är det så.

Vi som varit med länge vet att utbudet exploderat i jämförelse med hur det sett ut historiskt, men för de som inte varit med så länge är det naturligtvis mer kännbart med tillbakagången. Så är det dock med allt, vi har vant oss vid ett överflöd i största allmänhet.

Som tur är så handlar det ändå fortfarande om den där lösningsorienteringen och allt hemarbete ger andra möjligheter. Själv har jag fått fart och målat arbetsrummet rosa då jag insett att den vita färgen gör att man ser lite lagom blek och sjuk ut hela tiden när man sitter på zoommöten. Det är bra.

Eftersom jag inte heller är ute och far så har jag också hunnit vara nästan först med att registrera min hästanläggning hos Jordbruksverket. Som vanligt har de lyckats med en halvkrånglig registreringssida men efter några hopp hit och dit så har jag nu kommit så långt att den finns och har några hästar boende. Jag tänkte att det var bäst att göra det så fort som möjligt innan sidan kraschar av alla som nu ska in och registrera sig.

Det ska bli intressant att se hur många som lyckas sno hästar från andra när de där UELN-numren ska knappas in. Jag och en annan testade systemet genom att sno en häst som var inlagd och den flyttade genast utan att den andra informerades. Det finns alltså intressanta buggar i systemet som vi kommer hitta vartefter.

Det enklaste sättet att lägga in UELN-numret på är att leta rätt på hästen i den databas den är registrerad och sedan kopiera in den i Jordbruksverkets databas, då blir det mer sannolikt att man får det hela rätt. Ska man sitta och knappa in det långa numret manuellt så finns det ju en stor risk att man misslyckas.

Jag misstänker ändå att detta inte kommer vara väl fungerande om två månader då alla Sveriges hästar ska ha en boplats. Tyvärr så är det inte i närheten av alla hästar som har UELN-nummer ens en gång. Databaserna är inte heller helt uppdaterade mot Jordbruksverkets, SWB-hästar födda efter 2019 gick inte in alls av någon anledning. Det mest intressanta är att man alltså för att kunna hålla häst behöver ha en dator då jag inte kan hitta några blanketter för att skicka in individnummer på häst.

För att göra allt lite krångligare så var jag också nu tvungen att registrera mina sex små hönor som jag har för att få ägg till mig själv. Nya reglerna som börjar gälla i april innefattar även dessa små individer så nu har jag en anläggning med nio får, två grisar, sex höns och åtta hästar registrerad hos Jordbruksverket i god tid innan reglerna börjar gälla. Det känns bra.

Vintern verkar fortsätta ett tag till här i Höör och faktiskt så är det riktigt trevligt med lite snö. Innan jag flyttade ner till Skåne så var det enbart negativt, men nu har jag ju bara en pytteliten gårdsplan att skotta så plötsligt är det inte särskilt besvärligt.

När man har nästan 30 hästar i stallet och måste ta sig ut och in i snödrivor på morgonen så blir livet rätt så jobbigt. Mest besvär har man ändå med de hästar som inte är ens egna, tar man emot andras hästar så finns det alltid en massa förväntningar på att de ska vara ute exakt ett visst klockslag och att maten alltid serveras exakt så som man kommit överens om oavsett om elen gått och snön ligger i vägen. Nu har jag möjligheten att flexa mycket mer då mina egna hästar inte har några större problem med att vänta en stund på utsläpp medan jag skottar.

Jag har alltid haft trevliga inackorderingar men skillnaden på hur man kan sköta ett stall med bara egna hästar är rätt så stor på många sätt. Allt blir enklare när man bara tar hänsyn till sina egna behov. Nu har jag mest behov av att se till att alla mina djur har det så bra som möjligt och det innebär att göra det där lilla extra för dem.

Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.

Det handlar för mig om små saker som att fodra fler gånger så att de inte står med tomma magar eller att hinna borsta ur spånet ur svansen varje morgon innan de går ut, små saker som bara tar några minuter men som känns bra att göra. När man har lite för många hästar i stallet, som man måste för att få ekonomi i det hela, så hinner man helt enkelt inte med småsakerna. På något sätt känns det då ofta som att man ligger precis ett steg efter eller att man precis klarar av att hålla jämna steg med allt som måste göras. Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.

Jag har ändå haft tur, för många jag känner så har passionen tagit slut och när de slutat tävla så har de också slutat rida helt. Att slita från morgon till kväll kan få den effekten att man tappar bort sig. När jag inte kunde tävla längre så hände det lite grann men det går ju att hitta tillbaka till den ursprungliga ridlusten om man bara jobbar sig igenom det hela.

I ett antal år gick jag ju runt och bara slet utan belöning då jag ju inte kunde rida på grund av kroppen. Jag bestämde mig ändå, samtidigt som jag bestämde att jag skulle sälja gården, för att jag skulle göra ett ordentligt försök att ta mig upp på hästryggen igen. Nu över ett år senare är jag glad att jag lite tvingade mig själv där i början för plötsligt finns samma känsla som när jag var barn där igen.

När man är tio år så kan det vara lite magiskt att inse att det går att styra och samarbeta med en annan varelse på det sättet som man gör med hästen. Har man glömt hur det var när man upptäckte det så kan det naturligtvis gå att sluta rida men om man riktigt tar sig tiden att gå tillbaka till den känslan så spelar inte tävlingar eller annat någon roll.

Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen.

Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen. Om man själv gjort den resan så vill man ju inget hellre än att barnen ska få möjlighet att göra detsamma. Det svåraste jag har haft att göra har många gånger varit att förklara detta för föräldrar som aldrig ridit själva och som ser det som en sport som alla andra.

De kan tycka om hästar som man tycker om vilket djur som helst men kanske inte förstå varför barnen blir lite maniska vad gäller hästarna. Eller varför ett barn sitter upp gång på gång på den där ponnyn som aldrig gör rätt. Visst kan barnen vilja tävla och älska det samtidigt som de älskar känslan att rida, det ena står inte i motsats till det andra egentligen men kan glömmas bort av ivriga föräldrar som ibland bara förstår tävlingsbiten eftersom nästan all annan barnidrott består av just tävling.

Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla.

Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla. Att förklara detta med avsaknad av prestationstänk är väldigt svårt, speciellt i ett samhälle som har så starka prestationskrav som vi har idag. Det är ofta inte nog att bara ha kravet att få finnas till och vara nöjd utan att ha uppnått något speciellt.

För mig lyckades det ändå att göra transitionen från tävlingsryttare till hobbyryttare tack vare att jag lite tvingade mig själv att sitta upp på den där lite hopplösa ponnyn. På ett och ett halvt år har vi nu utvecklats tillsammans till den där tioåringen som leker runt och är glad bara över att samarbeta med en annan varelse. Barbacka skuttar vi runt i skogen helt utan prestationstänk och det är en befrielse både för mig och den där gula ponnyn.

Nelly har fått ett nytt jobb. En liten tid framöver ska hon ägna någon dag per vecka åt att lära ett nytt barn att ta hand om och rida på en lagom tjock gammal ponnytant. Hon är faktiskt väldigt bra på just det jobbet och tycker dessutom att det är lite trevligt. Just det här barnet har då ridit ett tag på ridskola men behöver lite träning i det där runt omkring som är svårt att få till på en stor ridskola i stadsnära miljö. Att få ta in ponnyn, göra i ordning den från början, mocka och fixa mat, allt det som ingår varje dag om man sedan får en egen häst.

Jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar.

Jag har ju under många år låtit mina gamla avelsston hjälpa barn och föräldrar med just detta, den där övergången från ridskoleryttare till att bli hästägare. Det är ju lika svårt att lära sig vara ponnyryttarförälder som att lära sig bli ponnyägare så jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar. Det har också inneburit att jag fått erfara att det finns en oerhörd variation i hur ridskolorna i närområdet fungerade och lärde ut saker. 

Den diskussion som nu uppstått angående hästmaterial till ridskolorna och bristen härpå blev därför intressant. Den brist som finns på hästar i rätt prisklass med rätt utbildning bottnar ju i att man inte matchar de båda kraven rätt. Det finns hästar som är rätt prissatta för sin utbildningsnivå att köpa, men inga som är billiga för sin utbildningsnivå eller högt utbildade för sin prisnivå. Så enkelt är det. En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig, det vill säga gå tillräckligt många lektioner för att betala inköpspriset, maten och lön till den personal som ska ta hand om den. Inte heller så svårt.

Lösningen på bristen på billiga välutbildade hästar kan ju aldrig bli att någon annan ska betala än den som nyttjar hästen. Där faller alltså teorin om att svenska uppfödare skulle kunna tillhandahålla dessa fantastiska välutbildade hästar till ett lågt pris. Däremot så är det ingen dum idé att man skulle kunna samarbeta med svenska uppfödare, det görs redan på vissa ställen. Det blir dock inga billigare hästar genom detta utan mer ett jämnt flöde.

Att öka produktionen av svenskfödda hästar är också en bra idé i sig, men det gäller ju då över hela skalan. Vi har ju varken tillräckligt stor produktion för att lyckas tillhandahålla marknaden med tävlingshästar, hobbyhästar eller ridskolehästar idag. 

Prisnivån kan ju till viss del också avgöras av vilken typ av ridskola man vill driva. Det finns kanske därför en poäng i att specialisera våra ridskolor lite mer. Vår svenska fäbless för likriktning ställer ju till det en del just i detta fall, ridning för alla låter ju fint och visst är det en bra tanke men ridning för alla måste ju inte betyda på samma ställe och på samma häst.

De största problemen med att hitta de där perfekta hästarna har man nog ändå på de ridskolorna som behöver en häst som både kan gå med ryttare som har högre krav och små nybörjare. Risken är ju rätt så stor i de fallen att den där mindre rutinerade ryttaren får betala för den mer krävande ryttarens krav.

När jag ser kommentarerna i debatten så slår det mig också att man mer och mer ser sig som kund när man rider på ridskola. Det betyder att man alltså tänker att man ska kräva en viss service. Däri ligger en stor skillnad mot tanken att man utövar en idrott i en ideell verksamhet. Om man tänker att man betalar och då vill man inte rida en häst som inte är rolig så blir det naturligt så att man inte längre hamnar i en kategori som ideell verksamhet klarar att tillfredsställa. Det är inget fel i det men då får man också inse att man kan inte få saker som andra betalar för genom föreningsarbete.

Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka.

Det går alltså inte alls att generalisera och säga att en bra ridskolehäst ser ut si eller så, det beror ju på just den ena eller andra ridskolans verksamhet. En fotboll går ju att standardisera, den ska vara rund, ha en viss storlek och gå att sparka på. Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka. 

I övrigt så växer ju de privata ridalternativen vidare, där man kan specialisera sig och erbjuda allt från uteritt på islandshäst eller turridning på nordsvensk i fjällen till avancerad klassisk dressyr på lusitanos. Dessa ställen kan ju balansera budgeten på ett annat sätt. Skillnaden på att rida på ett sådant ställe är just att man där blir en kund och kan kräva att få det man betalar för. Förväntningen blir också rimligare, köper man en tur på fjället så förväntar man sig inte att hästen samtidigt ska utföra en piaff eller hoppa höga hinder.

Att tänka utanför boxen tror jag mer är lösningen än att köra på i samma gamla fåra. Den klassiska svenska ridskolan håller sakta på att förändras men som vanligt när det gäller ridsporten så har man svårt att släppa traditionen. En del föreningsdrivna ridskolor kommer naturligtvis att överleva men kanske ska man då tänka att de fortfarande ska vara den där platsen där man introduceras i ridsporten och den där platsen där de barn som inte har möjlighet på annat sätt ska få chansen att bli en del av vår fantastiska sport.

De blir då av naturen kanske något begränsade i utbudet av varmblod på 170 cm som är fantastiskt utbildade och roliga att rida för en vuxen då barn generellt är kortväxta och kanske är mer bemedlade av att rida på en häst som de når upp till manken på. Samtidigt så kan de kräva mer av våra kommuner vad gäller stöd till verksamheten då just ungdomsidrott är något som vi alla är med och betalar för genom våra skattsedlar. Vuxna nöjesryttare får därför ursäkta men den kakan är får de helt enkelt vara utan.

Vi svenska uppfödare kommer också fortsätta att producera hästar, några kommer fortsätta samarbeta med ridskolor, men allt detta måste ske till rimliga priser och då inte låga utan rimligt höga.  

Jag fick frågan häromdagen vilken ridsportgren jag tyckte var den mest toleranta och inkluderande. Det är ingen lätt fråga skulle jag vilja säga, då alla verkar vara lika övertygade om att just deras gren eller sätt att rida på är det absolut bästa för alla hästar.

Till saken hör ju att om man valt att vara till exempel westernryttare så har man ju inte gjort det trots att man hellre vill hålla på med något annat. Det ligger alltså i sakens natur att man helt enkelt är övertygad om att just det man själv gör är både bra och roligt.

För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

Naturligtvis började jag då fundera på vilken gren som skulle kunna vara den mest intoleranta och kom fram till att det svaret är lika omöjligt att komma fram till. Intoleransen grenar emellan skulle jag vilja påstå ligger mest på individnivå. För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

I dagens samhälle med sociala medier så blir det dessutom enkelt att börja predika gömd bakom ett tangentbord. Utan andra belägg än att man kan vidarebefordra saker som någon skrivit som man tror på, kan man skjuta hej vilt mot bilder och filmer som andra lagt ut. När intoleransen slår till som hårdast så drabbar det dessutom oftast personer som inte ens tänkt lägga ut något särskilt kontroversiellt, en film på en träning kan plötsligt hamna i skottlinjen.

I en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida.

Bekanta till mig har lagt ut filmer på enkla saker som till exempel att de är glada att hästen börjat samla sig i galoppen – och plötsligt dyker det upp kommentarer om allt från att de använder hälarna fel till att hästen absolut nästan är ihjälplågad av den dåliga ridningen. Nu är det ju så att i en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida men eftersom världen nu inte är perfekt så måste vi alla inse att det tar tid att ens bli halvbra på att rida.

När jag ser de där filmerna och läser de från början stolta beskrivningarna av hur hästen och ryttaren lärt sig något nytt så är det just framstegen jag ser. Istället för att gå in och kommentera felen jag ser i ridningen kan jag ju faktiskt välja att säga grattis till att det blivit bättre. Att tro att jag som någon form av hästarnas räddare i nöden måste skrika om djurplågeri varje gång en häst inte går i perfekt balans och harmoni blir bara ett sätt att knäcka andra människor.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället. Diskussionen i sig kan ju vara viktig men ska man få folk att lyssna så gäller det ju att ta den på ett sådant sätt att man inte gräver ner sig i skyttegravar. Så fort du försöker vara bättre än andra och skriva dem på näsan kan du ju vara ganska säker på att de kommer att gå i försvar och då uppnår du inte en enda framgång vad gäller det viktiga syftet att få folk att lyssna.

Egentligen är det ju lika känsligt som att gå in och kommentera någons vikt eller utseende, det har historiskt sett knäckt väldigt många människor och på något sätt är vi ju överens om att det inte är okej.

Om man nu känner att hela världen har fel utom en själv så kan det vara dags att tänka ett varv till. Kanhända kan man hitta någon som tycker som man själv gör och då istället för att klaga på alla andra skapa en ny grupp och visa hur det kan bli bättre. Att istället för att agera mot agera för något gör en faktiskt lite lyckligare (och omvärlden gladare).

Vissa av oss är kanske mer säkra i oss själva och klarar av lite mothugg, men det kan man ju inte veta om man väljer att kommentera sådär på ett inlägg. Om man som jag gör nu skriver offentligt så är ilskna kommentarer något man kallt räknar med, speciellt om man till exempel lägger ut en bild på en ohemult fet ponny eller på något annat man vet inte passar alla.

Om ni nu känner att ni är en av de där som måste få framföra en åsikt om dagens dåliga hästhållning så kan ni ju passa på och näthata lite angående den där feta ponnyn, hon är nämligen inte särskilt lättsårad och har kämpat i 25 år med att uppnå den imponerande vikten.

Ni får dock bara näthata om ni sedan lovar att hålla er borta från att skriva negativa kommentarer i en vecka. Jag kan faktiskt säkert hitta något att lägga ut nästa vecka som ni kan få kritisera fritt. Jag kan nämligen förstå att man ibland är frustrerad på det personliga planet och att det då känns bra att få känna sig bättre än andra genom att peka finger.

Det viktiga i det hela är att lära sig att aldrig skriva något till någon som man dels inte kan säga i en församling rakt i ansiktet på en människa och som man dels inte skulle vilja att någon sa till en själv i samma församling.

Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta.

När det gäller hästvärlden så är det ändå så till syvende och sist att vi alla har gemensamt att vi gillar hästar. Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta. De dömer inte oss på samma sätt som vi dömer varandra vilket är föredömligt enligt mig.

Det finns vissa saker som är väldigt svårt att vara bra på men som egentligen inte kräver att man är särskilt skicklig på någonting speciellt. Att vara glad är en sådan sak. Om man kan bli glad av att göra enkla saker är man bra på det, om man inte hittar enkla saker att bli glad av är man mindre bra på det.

Det har ju snöat här i Höör och under ganska många dagar har det faktiskt legat ett snötäcke över hela gården. Just idag är det bara några små rester kvar efter ett regn men i morgon är ny snö utlovad.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan. Nelly har ju som vanligt förberett sig för att överleva arktiskt klimat i ett halvår och har därför – förutom att äta upp sig till en orimligt hög vikt under sommaren – satt en päls värdig värsta snöstormarna i mannaminne.

Alla mina connemaror har faktiskt alltid satt väldigt mycket päls, genetiskt sett så ska de ju klara att bo i regnstormar vid irländska kusten så det är helt logiskt att vara lite välisolerad. Förutom att vara lång och tjock så står den där pälsen lite rakt ut och lämnar därför ordentligt med luft under täckhåren som håller huden varm och torr även om ytan är blöt. Naturen är ju alltid sådär fantastiskt finurligt inrättad att djuren ska ha perfekta förutsättningar att klara sig bra.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så. Men, det finns faktiskt också tillfällen när det är bra med täcken. Lydia som rids en del gillar att rulla sig i den värsta leran hon kan hitta och därför har hon täcke när det finns sådan. Det har mest att göra med att eftersom hon har lite lång päls så fastnar leran lite för bra och då blir det nästan omöjligt att få bort den. Det är alltså ett mycket medvetet val, inget som görs av någon slags rutin.

Många gånger väljer vi inte ens själv hur vi ska sköta vissa saker längre känns det som. Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker. För att en produkt ska sälja måste det ju finnas ett behov av den och finns inte det så får man se till att skapa ett. I vissa fall är det bra med produktutveckling men när den går till överdrift så tappar vi på något sätt förmågan att göra saker på ett sätt som är det naturliga.

Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker.

Om man tar det här med alla produkter som ska få oss till bättre ryttare, det finns allt från så kallade hjälptyglar till diverse prylar som ska hålla vår kropp rak däruppe på hästen. Inget av detta lär oss att läsa av hästen egentligen utan det lär oss bara att fokusera på oss själva. Det är ibland bra att fokusera på sig själv som ryttare men det måste ju ändå vara så att det man ska lära sig är vad hästen trivs med. Det gäller också att få hästen att trivas med det man gör.

Jag har ju haft rätt mycket elever genom åren och det har ofta hänt att föräldrar till de yngre barnen frågat efter hjälp att få hästen att gå i form (de har oftast inte haft en aning om varför utan bara att det ser bra ut om ponnyn har huvudet ner). Ofta har de sagt att den och den använder en sådan där tygel och då blir det ju lättare. Mitt svar brukar bli en fråga ”vill du att barnet ska lära sig rida eller att det ska se snyggt ut?”

Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra.

Saken är den att om jag spänner in ponnyns huvud så kommer den ju inte att slå upp det när barnet drar fel i tyglarna och då har ju inte barnet lärt sig att det är fel. Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra. Det finns ju inga genvägar till att rida väl.

Det finns dock inlärda fel hos många hästar som kanske haft en mindre bra ryttare i många år och det kan då ibland finnas tillfällen då en duktig ryttare kan lösa en del av problemet med hjälp av vissa hjälpmedel. I en optimal värld skulle det aldrig behövas men som det nu är så är produkterna alltså utvecklade för att det från början fanns ett behov. De okunniga människornas behov av att få hästen att gå snyggt är dock skapat av att produkterna finns och det är då de blir farliga.

Samma sak gäller ju med alla konstiga tillskott som kan ges, i vissa fall kan det ha funnits ett underskott av en viss mineral eller vitamin som gjort att det tagits fram substitut. Sedan har marknaden tagit över och börjat förklara att de behövs för att hästen ska kunna fungera optimalt.

Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val.

En sanning har alltså snurrats till på ett sätt som förvirrar oss totalt och gör att vi köper alldeles för mycket saker som inte tillför något egentligen. Hästen blir inte bättre av att den får överskott av en massa spårämnen och ryttaren rider inte ett dugg bättre av det heller. Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val och att faktiskt fundera lite över varför och inte bara hoppa på en massa trender för att grannen gör så eller för att någon känd person står i en reklam och talar för varan.

Det är ändå inte heller något fel i att inte vara superproffs på allt, både hästen och jag kan ju vara glada ändå.

Lydia och jag är nog rätt så bra på det där med att vara glada helt enkelt. En lagom snabb galopp i skogen, lite snörull för Lydia och kanske en liten tur med en pulka ner för backen för mig räcker ganska så långt.

Här i Höör firade vi avslutningen av 2020 med en lång nyårsritt. Från början var det ju inte meningen att Nelly skulle följa med i flytten till Skåne men med facit på hand var det tur att hon ändå kom med. När man behöver en stabil figur att låna ut till en dressyrryttarvän för att kunna ta den där nyårsturen så är hon ju oslagbar.

Med stor försiktighet bär hon ryttaren ner för hala backar, över knaggliga rötter och genom trånga passager. Trots att hon har den där egensinniga sidan som ibland driver en till vansinne så har hon också en sida där hon är världens snällaste, som väger upp för de där små promenaderna som hon ibland tycker att hon behöver ta.

Som vanligt när man ska ta en liten runda och blir lite entusiastisk mellan samtalen så red vi lite vilse. Teorin om att bara svänga höger fungerar alltså inte heller i Höör och mobilen vill bara leda upp en på närmaste stora väg. Som tur var hittade vi en människa som var på hundpromenad mitt i skogen och som visste åt vilket håll Broslätt låg så det löste sig ändå rätt så bra.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer. De tar sig ju över bäckar, ner för backar och under diverse granar utan större problem. Nu är det ju just fyrhjulsdriften och deras starka nerver som orsakar vilseridningen då en mer nervsvag snubblig häst hade vänt redan vid första diket så att man fått rida samma väg hem igen. Det man får uppleva tack vare vilseridningen är dock oslagbart vacker natur, många skratt och en fullständig avkoppling från allt som är jobbigt i världen.

De där långa lugna turerna är ju sällan särskilt skadliga för hästarna, vi strövar ju mest omkring. Trots detta så kommer jag ofta på mig själv med att nervöst börja kolla efter tecken på att Lydia skulle ha fått ont någonstans. Hon har ju ett röntgenfynd som gjordes när hon fick känningar i framkotan när hon var yngre. Hon hade precis börjat träna lite hårdare för att kunna börja gå LA hoppning när vi blev tvungna att kolla upp henne för att hon blev oren och hittade då en skada som hon antagligen ådragit sig när hon var riktigt ung, innan tillväxtzonerna slutit sig.

Egentligen så är det mest hoppning av högre hinder som skulle vara ett problem då det blir en extrem belastning av framsidan på kotan i landningarna och det är där skadan sitter. Vanlig ridning ger inte den belastningen men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig, jag vet ju att hon har ett fel.

Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning.

Det som är slående i detta är att eftersom jag fött upp henne själv så innebär den här skadan att det aldrig går att sälja henne. Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning. Jag är inte alls ensam om den här problematiken, jag har flera vänner som föder upp hästar och som råkat ut för att man hittat röntgenfynd både före och efter försäljning som gör att man blir ansvarig för en massa möjliga följdskador.

Det största problemet är ändå att i vissa fall så köper man en häst utan att röntga den, sedan rider man den ett tag och konstaterar att den inte var vad man tänkt sig och då röntgar man igenom hela hästen för att hitta en avvikelse. Väldigt många hästar har avvikelser som inte ger problem men veterinärerna kan ju aldrig säga att en avvikelse är normal. Veterinärerna har ju inga magiska glasögon där de kan se att den som köpt hästen verkligen kommer att kunna tävla som den tänkt och att just den hästen aldrig kommer få problem av avvikelsen trots att de flesta inte får problem.

Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen.

Om man tar det här med kissing spines till exempel så finns det en hel del hästar och rids utan problem som har förändringar i ryggen. Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen. Det finns sedan då hästar som har ont av sina förändringar men de är ju då betydligt färre än de som går med förändringar utan symptom. Som uppfödare eller näringsidkare hamnar du dock i problem om kunden skulle hitta förändringar eftersom veterinären då måste säga att hen inte vet om det kan bli ett fel framöver. Det gjordes en studie om detta och här finns ett sammandrag.

Det som är tråkigast med allt detta är att det nu finns hästar i landet som hamnar i kläm. De kanske skulle kunna ridas och må bra men ett fynd gör att de helt enkelt döms ut lite av säkerhetsskäl. Ryttaren kan ha blivit besviken av andra skäl och skyller allt på att hästen inte håller trots att den kanske skulle kunna fungera bra med andra förutsättningar.

Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Det värsta scenariot är att man säljer en häst med fin kapacitet där ryttaren helt enkelt inte klarar att förvalta hästen som då börjar krångla och där man därför anstränger sig för att hitta fel för att kunna reklamera den. Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Istället för att anstränga sig och sälja hästen till en bättre ryttare väljer man att se till att den får en anmärkning, reklamerar den och sedan står då uppfödaren där med en häst som är osäljbar men kanske helt frisk och med samma fina kapacitet som innan.

Det här sättet att överanalysera röntgenresultat utan kliniska symptom lamslår uppfödarna och veterinärerna. Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant. Ingen människa kan ju egentligen någonsin säga att ett levande djur kommer att vara likadant (eller ännu hellre bli bättre) under hela sitt liv. De är ju trots allt just levande och därmed inte ett dugg statiska.

Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant.

Jag ser fram emot att lagen nu snart ska ändras så att reklamationstiden i alla fall kortas och att bevisbördan börjar falla mer på köparen. Tyvärr så kan dock inte en ändring av lagen bota människors brist på ödmjukhet inför sin egna begränsade förmåga och det faktum att hästar lever och ständigt förändras. Det tillståndet finns det bara ett bot för och det är kunskap och det är inte den lättaste medicinen att svälja då det med kunskap följer en bitter insikt om att man faktiskt kanske gjort fel.

Om någon nu är en fena på tyska och undrar hur diskussionen går där, finns den här artikeln att läsa i ämnet.

Det är när det är dags att summera året som det slår mig att jag nog har osedvanligt lätt för att vara nöjd. De flesta vill bara stoppa 2020 i en garderob och slänga bort nyckeln, men jag känner inte så alls. Visst, det är inte bra med pandemin, men om jag gör så att jag säger pandemi, pandemi, pandemi så är jag klar med den.

2020 är året då jag ändrade mitt liv drastiskt, det är året jag vågade flytta över halva landet och börja om. Alla mina djur och jag har hittat en plats på jorden där vi trivs, en lugn liten oas. Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog. Att försvinna ut i skogen är det absolut bästa jag vet, det är där jag är tryggast och lugnast.

Lydia och jag har utvecklat vår relation och efter flytten har hennes vildsvinsskräck mildrats så mycket att hon nu skrittar avspänt utan små sidohopp. Vi letar nu nya vägar tillsammans och hon verkar njuta av de där utflykterna mycket mer än vad hon någonsin gjorde i de sörmländska granskogarna.

Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog

Nu är hon så avspänd att vi kan ta med hennes storasyster Nelly som handhäst på våra turer. Nelly har ju också fått en liten nytändning av flytten och hon vill verkligen ut och gå lite bara för att se något annat än hagen.

Det gäller ju att ha lite ordning på grejerna när man rider med handhäst, dels ska ju handhästen lyssna och tänka lite framåt och dels ska den man rider gå att styra med enhandsfattning om man skulle behöva styra upp den andra hästen. Nelly är ju en ledartyp så hon vill nästan alltid trava lite före och ibland är det en utmaning när man sitter på en lika pigg och glad Lydia. I det stora hela så tänker vi alla tre framåt där i skogen och det är bra då det blir balans på det viset.

Det där med ridlust är också en intressant sak. Efter att ha haft ridningen som arbete i många år var min nere på nästan noll. Visst kunde jag tycka att det var trevligt att rida när solen sken och hästen var fin, men alla de där andra dagarna kändes det verkligen som ett jobb. Nu däremot skuttar jag ut till stallet och rider ut i det där skånska regnet med samma entusiasm som jag gjorde när jag var barn.

Det spelar ingen roll hur eländigt väder det är eller hur mörk och kort dagen är, jag längtar upp på hästryggen. Egentligen är det ju helt fantastiskt med tanke på att det inte finns någon ridbana och att ridningen vi utför är i princip helt planlös. Kanske är det så att den där disciplinen som krävs när man utbildar andras hästar och ständiga smärtsymptom är en effektiv lustmördare och nu har jag äntligen tagit mig förbi allt det.

All den där energin verkar smitta av sig på Lydia. Hon är ju till hälften fullblod och det märks när hon börjar få lite bättre kondition. Fullblod har ett speciellt sätt att dansa fram när de är i form. De är ju ofta väldigt mjuka att rida men kan ligga på och vilja iväg. Hon går bara och väntar på att få sträcka ut i galopp, den mest naturliga gångarten av alla för just henne.

Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är

Lydia har den där långa svepande galoppen som är typisk för fullbloden. Det kan kännas som om de inte alls tar i och ändå så går det rejält fort. De glider fram i långa språng nästan helt ansträngningslöst och kattmjukt. Lydias far var ju svensk sprintmästare en gång i tiden och jag hade honom hemma i ganska många år efter hans karriär. Om man red ut med andra hästar så var det alltid så att medan han cantrade lite lugnt så låg de andra i sträckt galopp för att hänga med. Vid några tillfällen så släppte jag lös honom på riktigt och då exploderade det bara och på nolltid hade man tillryggalagt två kilometer. Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är och hur fort sjuttio kilometer i timmen egentligen är.

Jag är lyckligt lottad på det viset, jag har provat nästan allt inom hästsport. Jag har provat ett av Sveriges snabbaste fullblod, provat högre skolor i dressyr, hoppat riktigt höga hinder, spunnit med en välutbildad westernhäst, töltat på en bra islänning, kört fyrspann, stått på en voltigehäst i galopp, hoppat bana i damsadel, ridit barbacka på Ullevi i full galopp, jag har helt enkelt aldrig sagt nej.

Just på grund av allt det jag fått tillfälle att göra vill jag inte summera livet efter år eller perioder utan mer som en helhet och som sådan har mitt liv varit fantastiskt. Ju äldre man blir desto mer lär man sig att tiden bara fortsätter oavsett om vi bestämt att det finns veckor månader och år. Födslar, död och annat som händer däremellan är då allt en del av det fantastiska, när det inträffar är inte lika viktigt som att det inträffar då det är livshändelser som bygger upp oss.

Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd

Även i en hopplös situation som den förra veckan där vi gjorde allt men inte kunde rädda livet på en fin människa finns det styrka att hämta, man ska bara hitta den. Jag finner den alltid i att jag har fina vänner som tröstar och i att jag kanske ändå kan hjälpa någon genom att berätta om sorg lika mycket som glädje. Pratar vi aldrig om den blir den för svår och tar över och då blir det oändligt svårt att någonsin känna lycka igen.

Just den där längtan upp på hästryggen och den där lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig. Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd. Kanske är det därför folk är så missnöjda med 2020, de fokuserar på det vi var tvungna att säga nej till och glömmer att räkna in alla ja som de kunde ha sagt eller sa. Eller så uppskattar vi inte längtan tillräckligt mycket.

En som sa det bra var Karin Boye ” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Jag är fortfarande på väg framåt och har ingen aning om vart vägen bär de närmaste åren.
Viktigast av allt är att jag ångrar ingenting och det gör livet roligare.

Jag fick idag bevittna ett ögonblick som påminde mig om både det lilla och det stora. Ett ögonblick i en människas liv som skrämmer större delen av mänskligheten mest av allt men som ändå alltid är oundvikligt.

Hur länge vi än lever så kommer vi träffa på det ögonblicket, definitivt vårt eget men kanske också någon annans. Den där sekunden när livet lämnar det vi känner till. Den där sekunden då de som finns i vårt liv blir lämnade kvar med allt vad det innebär av sorg och saknad.

Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

Det är inte alltid vackert, den där kroppen vi bär runt på vill sällan bli lämnad. De vi lämnar vill inte heller bli det och håller emot in i det sista. Vi har ändå inget att säga till om när det verkligen gäller, det sker oavsett kamp och vilja eller inte. Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

När man inte ens anar att det kan hända så går det knappt att ta in. Att linjen är så hårfin mellan ett leende och ett sista andetag.

På ett sätt hade jag kanske önskat att jag aldrig varit där förut, men på samma gång är det kanske meningen att det inte ska vara så. Kanske är varje gång en övning samtidigt som det är en påminnelse om livets förgänglighet. Det skrämmer mig inte lika mycket som det gjorde första gången men att vänja sig känns omöjligt.

Vänjer sig tror jag inte någon gör egentligen, man blir kanske bara lite bättre på att hantera det. Att ta in och känna men på samma gång behålla lugnet tar på krafterna. Som ett själsligt maratonlopp.

Kanhända är det ett oerhört dystert sätt att starta julen på men det är så det blev. Inte vackert, inte fult utan bara som det är, livet, döden och allt däremellan.

Vad som är viktigt är att känna tacksamhet för det jag har och för allt jag får fortsätta drömma om. Att jag inte glömmer hur lycklig jag är för de där stunderna när någon dröm slår in.

Att fortsätta drömma så många drömmar som möjligt så att fler slår in.

Visst är det fint att ha storslagna mål i livet men det är förmågan att ha små mål som man når varje dag som gör en lycklig. Ibland glömmer vi kanske det när vi ser det stora där långt bort, men när man väl når dit så varar ju inte det längre än det lilla.

Jag vet att det kanske låter som en massa klicheer men jag tror att alla behöver se de där sakerna som går bra och som går rätt lite mer just nu. Vi käbblar om små orättvisor och saker vi inte får göra för tillfället istället för att se allt det vi har.

För varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Det är helt ok att ägna sig åt att drömma och längta litegrann, det är även ok att gnälla lite över att det tar längre tid att nå vissa större mål. Det är dock ännu viktigare att kunna skifta blicken till annat ibland. Saker sker hela tiden omkring oss och om vi väljer att se även det som är svårt och obegripligt så kan vi kanske förstå att för varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Håll i och håll ut får vi höra och det är något vi måste lyssna på i det stora. I det lilla får vi alltså gnälla men sedan sansa oss och komma ihåg att vi inte är mer unika än alla andra unika människor.

Jag kan inatt vila min hjärna och trösta mitt hjärta genom att drömma om det där fölet som föds när ljuset och värmen verkligen är här. Jag kan också vila i vetskapen att imorgon vill mina hästar ha mat och gå ut som varje morgon. Jag kan somna till ljudet av små snarkningar från Curt-Åke som trots allt andas vidare som om inget hänt. I det stora hela är min upplevelse just bara min. I det lilla är den också bara min.

Jag är lyckligt lottad som får fortsätta att längta och drömma samtidigt som jag får vara lite sorgsen. Men så tänker jag att utan glädje finns ingen sorg och i det finns det kanske en liten tröst.

Kanhända är det inte den gladaste texten att läsa inför jul, men så är livet. Jag hoppas dock att så många som möjligt får en fin jul med glädje och skratt men också frid och lite eftertänksamhet. Jag kommer ta en julritt med Lydia, äta god mat och skåla för året som gått för hur det än är så är det snart ett nytt år på gång.

Mina tankar går till den som kommer att sakna någon i jul.

Mitt tack går till alla fantastiska människor som jobbar inom räddningstjänsten och all ambulanspersonal som gång efter gång orkar möta de där oundvikliga ögonblicken.

/Johanna

Det finns en känsla som de flesta hästmänniskor absolut inte vill känna och det är den där vanmaktskänslan som bara åsynen av en grå ponnyrumpa som försvinner i mörkret åt fel håll kan framkalla. Nu har kanske inte alla just en grå ponny som gör sådana försvinnanden till en sport, men hos mig är det just en sådan som sätter fart på pulsen. Självklart väljer hon sina stunder på allra bästa sätt för att se till att matte håller sig på tårna framöver. Luciadagen är tydligen ett perfekt sådant tillfälle.

Troligtvis har Nelly planerat den stora flykten ett litet tag för det var med bestämda steg hon travade iväg uppför backen med fyra kompisar i släptåg. Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg. Där stod jag nu med bara en stackars gul ponny kvar som inte hann fly tillsammans med resten av flocken.

Lydia var inte nöjd med detta faktum men förmodligen var det en himla tur att hennes syster så snällt lämnade henne åt sitt öde då hon ju är paniskt rädd för alla vildsvin som bökar runt efter mörkrets inbrott.

Det är faktiskt helt logiskt i Nellys värld att göra ett litet försök att traska hem, att det där hon nu tycker är hem ligger 50 mil bort är ju bara en liten detalj i det stora hela. Nu är det också så att Nelly har en otrolig disciplin på de andra hästarna, de ifrågasätter aldrig hennes beslut och säger hon att det är lämpligt att trava åt ett håll så gör de det.

Nu hade de dock inte travat särskilt länge, på något mystiskt sätt har hon fått hela flocken att smyga genom hela bostadsområdet utan att en endaste kotte sett eller hört dem. De hade nu inte bara smugit utan de hade också gått så ordentligt på rad att det i princip bara fanns ett spår. Inga uppsparkade grästovor eller hål i gräsmattor här inte.

…inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det mest fascinerande av allt är dock att under fem timmars promenad hade de inte bajsat en enda gång. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats få en häst att hålla sig så länge. Det normala för hästar på rymmen är ju att de springer runt lite i förvirring och att de av nervositet både bajsar, frustar och kanske till och med gnäggar, inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det briljanta i denna plan var ju också att den utfördes i totalt mörker. Den pannlampa som fullständigt tränger genom lite smådimmigt decembermörker är ännu inte uppfunnen och det verkar ha funnits en viss förståelse för detta.

Vad hon har sagt till dem har jag ingen aning om men prestationen liknar definitivt en militär operation. Vid sextiden flydde de alltså och det tog en hel kader av folk över fem timmar att lokalisera dem. De hade då lyckats traska både genom bostadsområdet och tre varv runt i samma skog som vi var och letade i utan att någon såg eller hörde dem.

Som tur är så fick det hela ändå ett bra slut, det enda Nelly inte hade räknat med var de gamla skånska böndernas förmåga att bygga murar. En av vägarna hon testade slutade nämligen ute på en liten gammal åkerplätt som var väl inringad av en mur och efter att de ätit lite där så hade hon tappat bort ingången.

Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält.

Det som till sist avslöjade dem var att hon där och då bestämde sig för att ta lite fart runt åkern och finns det något man lyssnar efter när man letar så är det just galopperande hovar. Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält. Som tur är så hade jag ju koll på att de där lilla åkern fanns där eftersom Lydia och jag har ridit förbi den.

Det är också tur att mina hästar ändå är rätt så förtjusta i människor så trots den där frihetslängtan som slår till ibland så är det aldrig svårt att fånga dem. På något sätt var det ändå en rätt så nöjd Nelly som knatade i täten hem mot Lilltuna igen. Hon har nu konstaterat att Åkerby låg inte på andra sidan backen, eller på andra sidan bostadsområdet, eller uppe i skogen vid kraftledningen…

Att hon skulle ge upp där tror jag absolut inte, efter att ha sovit upp och ner (hon sover alltid liggandes som en plattfisk och avslutar sovstunden med en rull så att halmen fastnar mellan öronen) så har hon nog funderat igenom saken och planerna för nästa utflykt ligger säkert och kokar i huvudet på henne.

Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt.

Det var vid det här tillfället som all den där utevistelsen och goda flockgemenskapen verkligen lönade sig. Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt. De har inte heller blivit så skrämda av alla vilda djur att de sprungit okontrollerat så de var inte svettiga när vi hittade dem. De var dessutom så lugna att promenaden hem var som vilken skrittur som helst.

Jag misstänker också skarpt att Nelly läst den där artikeln i Ridsport angående hur en flock ska fungera med ett ledarsto som alltid går i täten, det skulle i alla fall förklara hennes mycket självklara stil…

Att hästar får människor att umgås är ju nästan alltid positivt. I dessa tråkiga coronatider fick vi nu tillfälle att umgås utomhus i en grupp om åtta personer som dessutom höll ett säkert avstånd i en skallgångskedja med ropavstånd. Jag fick också tillfälle att prata med polisen i Höör som nu alltså vet att om de får ett samtal om att det traskar omkring lösa djur i Broslätt så kan de ringa mig direkt. Nu återstår bara att fila på det där brevet till grannarna med en ursäkt i förhand. Och att bygga mer staket.

Ett stort tack till Cornelia, Martin, Carna, Moa, Nelly (alltså inte ponnyn), grannen Fredrik som jag inte träffat tidigare, polisen i Höör samt Kalle och Elisabeth som alla letade ponnyer i decembermörkret.