Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
26 maj 12:18

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”
Vår bloggare Johanna Sällberg börjar komma på benen efter en månads hasande med feber och hosta. Nu klurar hon över vad vi egentligen menar i diskussionerna kring vad som är normalt att återgå till eller inte. Foto: Privat

Vi måste återgå till det normala är något som verkar ha blivit ett mantra för många.

Men vad är det normala egentligen? Det finns inget absolut svar på den frågan, det varierar ju från människa till människa och ändras över tid. För mig är det just nu helt normalt att traska runt med tre grisar i hasorna när jag fixar på gården. Hade jag sagt det för två år sedan hade varken jag själv eller någon annan tyckt att det var rimligt att anse det som normalt.

Skälet till att det normala ändras är ju att vi rör oss framåt. Vi rör oss framåt eftersom världen inte är perfekt. Vi har alltså nu ett val att antingen använda denna kris till att gå lite fortare framåt eller till att återgå till ett gammalt normalt. Kanske är vi inte redo att släppa det gamla, men en liten tanke kan vi ju i alla fall slänga åt att det är vårt resande som ställt till det.

I jakten på att slappna av och semestra har vi stressat runt halva jordklotet. Med bondelogik helt ologiskt. Den lilla moraltanten i mig kan inte låta bli att vilja hytta lite med fingret åt alla som nu längtar till det normala där de får flyga till något semesterparadis och klämma in tio dagars solande bara för att det är deras gamla normala.

Det är kanske ingen fin egenskap, men jag står för den. För mig är det helt enkelt normalt att vara onormal, kärringen mot strömmen i lagom små doser.

I hästvärlden har jag träffat många som simmar lite både mot strömmen och tvärs över den. Den där kraften som krävs för att managera några hundra kilo häst är bra till mycket annat också. Om det är något som får mig lite nostalgisk så är det just det där med att tänka på alla barn som upptäckt sin förmåga här på gården.

Att få följa den där resan in i hästvärlden är stort. Från att de kommer in i stallet första gången till att de som ingenting hanterar den där kraften. Det är ju inte självklart på något sätt, det normala är ju att ha lite respekt för något som är så mycket större än en själv.

När jag startade min hästverksamhet hade jag ett gäng med ponnyston som gick i avel och som extra inkomst så hyrde jag ut dem till ridning de perioder det gick att rida dem. Alla stona var ju tävlade och välutbildade så de mådde bra av lite lagom motion under de perioder de inte var högdräktiga.

Foton-2010-090-(2)
Lite bilder på Ti-Ti-Oo. ”Titti” var ett sådant där sto som fick föl och samtidigt var läromästare. Här är hon med sitt föl Quriosa som nu är vuxen och läromästare själv. Foto: Johanna Sällberg
Foton2011-035
Här en bild från ett Åkerbymästerskap som vi hade varje år med maskerad, korvgrillning och andra trevligheter, Titti deltog alltid och barnen kunde lita på att hon var med på noterna. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju en klar fördel för stona att bli pysslade med och få lite kärlek hela tiden istället för att stå i en hage och bara föla. De år de gick tomma så var det bara att låta dem skutta runt på tävlingsbanan som läromästare igen. Stona höll sig också i mycket bättre kondition när de fick röra lite på sig och jag kunde se skillnad om de inte fick någon liten ryttare att ta hand om.

Just den resan in i hästvärlden blev ju väldigt balanserad, att både träffa unghästar, föl och duktiga ston skapade många ryttare som jag idag är stolt över att ha fått följa. Det skapade också ett förstående för att det inte är någon självklarhet att man kan använda hästarna hur som helst. Med ett dräktigt sto måste man ju följa vissa självklara regler, när hon blir lite tjock och trött så blir det bara lugna små turer och pyssel, men när hon är i rätt fas så kan man lära sig svåra övningar.

De här barnen hade ju inte några föräldrar som ville köpa jättedyra ponnyer men de blev väldigt duktiga ryttare eftersom de där stona ändå var betydligt mycket bättre än en outbildad mellanponny. Många av dem köpte i slutändan en unghäst av mig så affärsmässigt var det ju bra, men också utbildningsmässigt då de kunde vänta tills de var redo.

Foton-08-003-(2)
Titti världens snällaste på tur med två av mina elever. Foto: Johanna Sällberg

Det där är ett gammalt normalt som jag kan längta tillbaka till, men det fungerar inte med dagens marknad. Jag fick lägga om den verksamheten eftersom den tappade sin lönsamhet. Föräldrarna ville inte längre betala en månadssumma och sedan släppa av sina barn i stallet hos mig utan att veta vad de gjorde. Barnen förväntades plötsligt rida exakt en timme och sedan redovisa vad de lärt sig.

Desdemonasm
Stoet Titti var mamma till Desdemona, hennes mest framgångsrika avkomma, just den bilden är tagen av mig när jag fick åka och titta på henne när hon startade SM, ett trevligt ögonblick som uppfödare.

De förväntades dessutom hinna till fotboll, innebandy, dans och göra läxorna samma vecka. De som hängde i längst var de som hade föräldrar som följde med till stallet och hängde med samma entusiasm som barnen, de saknar jag faktiskt också, de där föräldrarna som aldrig ville åka hem. Nu lever vi alltså i en annan verklighet och även om jag kan sakna den gamla litegrann så går det ju att skapa en ny som kanske varken är sämre eller bättre utan bara annorlunda.

Driver man verksamhet med levande djur och människor så är det just så det fungerar, förändring är det enda konstanta.

Hur är det med det där viruset då? Efter en månad är jag nu utsläppt ur karantän då all feber och hosta varit borta tillräckligt länge. Följdsjukdomarna är dock några stycken, orimlig trötthet är en av dem, stukad tå en annan.

Då jag ju har en underlig diagnos i grunden så fick jag ju orimligt många inflammationer i kroppen och på läkares ordination proppade jag i mig full dos av antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner.

Följden blev att jag slog i stortån utan att känna något och nu är den stor, blå och gör mycket ont eftersom jag slutat med medicinerna. Dagens lärdom är alltså att man inte bör yra runt och sköta gården när man tappat känseln tack vare starka mediciner.

Eller få inte konstiga virus. Och se till att bo granne med en läkare.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
19 maj 13:14

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”
Visst kan jag sakna tävlingslivet, men det är bara en del av hästlivet. Foto: Privat

Jag har ju lite fått i uppgift att tänka och kanske tycka litegrann här i min blogg, men jag tror att det ska vara mest tänka. Jag tycker att det kanske vore roligt för folk om alla fick göra som de ville och åka ut och tävla, men…Jag tänker att det finns en anledning att tänka lite mer.

Vi har en massa rekommendationer att tänka på och då blir det hela lite mer komplicerat. Kan man klara av att bara åka någon timme, att inte behöva använda ridklubbens toalett, att hålla två meters avstånd, att inte åka utanför sitt sjukvårdsområde och att bara åka om man är helt frisk så kan det kanske fungera. Då skulle man följa rekommendationerna.

Problemet med all idrott är att elitvarianten inte kan räknas som samhällsbärande verksamhet och då kan man inte göra undantag. Ryttare lever lika mycket som alla andra företagare i samhället och det blir konsekvenser för alla som driver verksamheter där det krävs resor eller många människor på samma plats. Vi måste helt enkelt inse att ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt så som många branscher har fått göra.

Kanske måste vi helt enkelt börja tänka nytt vad gäller utbildningsmål och krav. Att mäta utbildning genom resultat är ju enkelt på ett sätt. Att mäta det i verklig ridbarhet är svårare. När man tittar på en häst så har man ofta ett resultat, säg att den har startat 130 med placering, då vet man egentligen bara att den kan ta sig över den höjden, men inte hur. Det är en försvinnande liten del av alla hästar som säljs som hamnar hos ryttare som inte behöver bekymra sig om just det där med hur.

Det finns då en del hästar som säljs av professionella ryttare och som helst ska gå med vinst för att hjälpa dem med sin satsning på elitnivå. Skälet till att dessa ryttare nu känner att de behöver ta sig ut på banan med sina utbildningshästar är just att marknaden bara bryr sig om just att hästen har resultat snarare än att den är ridbar. Det skulle vara ett mål i sig att få kunderna att börja titta på just hur utbildad hästen är och hur den gör det den gör.

Att betala för ridbarheten istället för rosetterna hästen har.

Johanna_sallberg
Att rida ärevarv efter väl utförd runda är en av alla härliga känslor man kan ha med hästar, men det är bara en väldigt liten del av allt det man gör. Foto: Privat

Det skulle kunna vara lite bra att det blir lite stopp ett tag så att vi kan ta ett omtag. Ett litet steg bakåt kan ibland vara bra om man har fastnat i ett feltänk. Just det där med jakten på rosetter och resultat har eskalerat på ett sätt som är lite knepigt. Om man går in och tittar i TDB så finns det hästar som gjort upp till 80 starter i 120-130 hoppning under ett år, det är inget som gör dem bättre utan mer ett recept på kotledsinflammation.

Det är inte de som jobbar med att utbilda hästar som gör det här utan de hobbyryttare som köpt en häst med lite lagom bra resultat. Om man har en häst till försäljning så är man ju lite försiktig då värdet försvinner om den blir skadad.

Som professionell ryttare så är det också så att man ofta är lite av ett enmansföretag, för att överleva behöver man inte bara ge marknaden de resultat den förväntar sig utan man måste dessutom hålla sig frisk. Ska man leva på att utbilda hästar har man inte råd att få coronaviruset. Har man tur kan man ju få den lätta varianten men om man har otur så blir man sjuk i två månader och det blir oerhört kostsamt.

Alltså borde de som arbetar professionellt inte vara så intresserade av att utsätta sig för samma risker som hobbyryttarna kan. Har man ett jobb där man inte förlorar hela inkomsten om man är sjuk så blir det liksom en annan fråga.

Ingen har ju lust att betala fullt för utbildning hos en sjuk ryttare som måste låta hästskötarna sköta allt.

Faktiskt kan jag tycka att det är lite tokigt att man släpper ut ungdomar på tävling då det är en grupp som kanske är svårare att få att tänka på alla de där rekommendationerna. Lokala tävlingar och pay and jump går ju kanske att hantera men så fort möjligheten att åka över halva landet öppnar sig så finns det absolut några som kommer göra det. Är det en nödvändig resa att åka från Stockholm till till exempel Borås för att tävla med ponny?

Det kommer definitivt några föräldrar tycka eftersom deras barn verkligen vill tävla.

Kanske är jag också lite sur efter all huvudvärk det där viruset gett mig, men jag önskar verkligen att alla kunde sätta upplevelsen med hästarna före prestation och rosetter, det är faktiskt lite tröttsamt att höra alla ponnyföräldrar och hobbyryttare prata om att det är normalt att tävla och därför viktigare än något annat.

Johannasallberg
Den som lider mest av karantänen är Astrid som vid varje givet tillfälle sätter sig i bilen i förhoppning om att få åka iväg och träffa folk. Foto: Johanna Sällberg

Särskilt tröttsamt blir det när man hasar runt med samma hastighet som en åttioåring och inser att någon ridning orkar man inte med bara för att någon tyckte att det var kul att åka på sportlovsresa och sedan nysa på någon som sedan nös på apoteket i Järna. Något vi dock ska akta oss för är att hänga på gnällspikarna i elitfotbollsvärlden som nu påstår att de är de enda som fått yrkesförbud, de där som glömt att i princip halva kultursektorn är belagd med ett äkta yrkesförbud.

Dansbanden får inget betalt för att träna, frilansande skådespelare får inget betalt alls utan scen…

Vi måste alla hjälpa till och tänka ett varv till. Just nu har vi haft tävlingsstopp i två månader, inte direkt en livstid.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
12 maj 11:29

Johannas blogg: ”Diskussionen har tagit orimliga proportioner”

Johannas blogg: ”Diskussionen har tagit orimliga proportioner”
Hos mig har aldrig någon häst behövt gå ensam, till och med avelshingstarna har fått gå med andra. Här är Salstas Splendid tillsammans med några unga grabbar som han gick med en sommar. Foto: Johanna Sällberg

Det finns ofta många vägar att gå för att nå samma mål. Att alltid tro att man har rätt och alla andra fel gör livet så mycket tråkigare då det hämmar utveckling. Det som för mig gör människor intressanta är just hur nyfikna de är på att lära sig nytt.

Varje häst och varje djur jag träffar kan lära mig något nytt och just därför har jag fyllt mitt liv med alla dessa individer som får traska runt och vara sig själva. Alla har en funktion men också ett eget värde. Hönsen lägger ägg, ankorna äter skadedjur, hundarna vaktar och värmer fötterna och fåren har ett av de viktigaste jobben då de vårdar hela landskapet.

För några år sedan fick jag in stora blodmasken på gården. Det är ju ganska så lätt hänt när man har inackorderingar och dessutom jobbar med welshar som rest från Wales. Förekomsten av blodmask har ju ökat de senaste åren och det finns många teorier om varför, jag tror att det är lite som med det där viruset, rörligheten blir större även i hästvärlden och då flyttar smittorna runt mer också.

Hästar är ju inte mästare på social distansering och de ska de inte heller vara då deras mentala hälsa hänger på att få vara just hästar. Hos mig har alltid regeln varit att ingen häst går ensam i hagen och då blir det ju genast så att de delar maskar med varandra. Eftersom man inte vill ha stora blodmasken då den ju kan ställa till med ordentliga problem så har jag ägnat mycket tid åt att utrota den och efter tre år så lyckades jag och för två år sedan blev gården helt fri.

Det har varit lite omständligt men inte omöjligt. Det går ju att avmaska och hoppas att det funkar men det är lika viktigt att se till att hagarna hålls hygieniska. När man har många hästar så gäller det att hitta vägar där man inte jobbar opraktiskt så jag har helt enkelt haft ett system där hästarna går halvårsvis på olika ställen och där jag kört upp och sått vinterhagarna för att blanda bort gödseln.

Img_6084
Ponnyn Rosa som betar i en av de hagar där fåren skapat en perfekt gräsmatta. Foto: Johanna Sällberg

Men det bästa jobbet har ändå fåren stått för. Om man släpper dem i hästarnas vinterhagar så betar de bort varenda rata och lämnar något som ser ut som en golfbana efter sig och där har de då betat i sig många av de maskar som annars skulle hamna i hästarna. Fåren har ju helt andra maskar än hästarna och skadas inte ett dugg av att äta upp hästarnas maskägg.

Nu är det stenhård koll på alla hästar som kommer in på gården och ett avmaskningschema som är noggrant övervakat så med lite tur behöver jag inte göra om denna sanering. Jag kommer ju ha kvar mina hagar även om jag byter hus och det är en välsignelse att känna till marken på det sättet.

Vi står ju alla inför detta problem med hur vi ska hantera hagar i framtiden, inte bara för att parasittrycket har ökat utan även för att krav börjar dyka upp på miljöhänsyn. Alla kan ju inte ha som jag med stora marker och växelbete, de flesta står faktiskt med begränsat utrymme och inga får.

Det är nu vi måste börja tänka lite nytt och leta lämpliga lösningar. I dag ägnar många tid åt att mocka sina hagar då det är en rekommendation från länsstyrelsen. Som vanligt så hanterar vi detta genom att antingen kämpa för hand med skottkärror eller använda dyra dammsugare. Risken i detta är att vi begränsar hästarnas utevistelse för att det helt enkelt blir för jobbigt att plocka bajs ute och att vi jobbar halvt ihjäl oss. Det kan bli en av de där sakerna som gör att färre får råd att ha häst och det vore förskräckligt trist.

I den utredning som just nu diskuteras finns det en del orimligheter, övergödning från hagarna sker ju bara om det inte finns gröda som kan ta upp näringen och om det finns avrinning från hagen till ett vattendrag. Den stora boven skulle då vara hårdgjorda hagar med diken omkring sig, de måste mockas varje dag för att inte näringen ska rinna rakt ut i vattnet.

Den stora gröna hagen riskerar att bli lerig vissa tider på året och omöjliggör då bajsplockning men samtidigt så kan den under en annan del av året ta upp näring. Om man sitter vid ett skrivbord så är det lätt att räkna enligt modellen att hästar bajsar x antal kilo om dagen och den näringen måste sedan ta vägen någonstans och då alltid på ett skadligt sätt.

I verkligheten finns det inte en hage som är den andra lik och förmågan att ta upp näring är egentligen det som ska styra hur vi sköter bajset. Det finns massor av lösningar som är bättre i många fall än att hårdgöra och mocka. Möjligen är det så att vi behöver tänka lite utanför den box vi lever i nu.

Img_6058
Mina rekryter som ligger i träning för att fortsätta kampen mot alla parasiter, förstärkta med hundarna som förklarar hur man gör. Foto: Johanna Sällberg

Jag tänker att så svårt är det inte att till exempel harva ut bajset och så i något snabbväxande gräs i vinterhagen. Har man nu en massa diken där det riskerar att rinna ut näring så går det faktiskt också att gräva en liten damm och plantera växter som tar upp näring. Allt detta finns det redan forskning om men då har det ju inte handlat om hästar specifikt.

Det vi vet är att hästar generellt sett mår bra av så stor hage som möjligt och så mycket utevistelse som möjligt och det måste vi prioritera på något sätt. Visst kan vi bli bättre på att ta hand om våra utsläpp men just det här har faktiskt tagit orimliga proportioner. Som vanligt har man också glömt att fråga hur bönder gjorde förr, där finns det ofta svar och ideér som ingen tänkte på…

Angående det där viruset så har jag nu haft feber i tio dagar och har orimligt ont i kroppen och idag fyller jag år i min karantän så det är faktiskt lite synd om mig för en gångs skull.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
5 maj 12:09

Johannas blogg: ”Känns som någon sitter på bröstkorgen”

Johannas blogg: ”Känns som någon sitter på bröstkorgen”
För två år sedan tog min absoluta favoritgräsklippare (elitpremierade Welsh mountainhingsten Salstas Splendid) paus i arbetet under linden i trädgården. Foto: Johanna Sällberg

Det där med att vara lite modig är ju ofta något väldigt aktuellt och kanske lite extra just nu.

Som ung fanns det en historia om mod och integritet som påverkade mig mer än något annat. Den handlar om min egen morfar och blev därför extra verklig. När han var arton år så skulle han praktisera på ett lantbruk innan han startade sin utbildning. Eftersom familjen hade bekanta i Tyskland så skickades han dit, detta var 1938.

Det första som hände var att han blev arresterad av SS då han inte gjorde hitlerhälsningen. Istället för att då vika ner sig inför ett rum fullt av fanatiska nazister så lyckades han förhandla fram ett tillstånd där han inte behövde göra hälsningen under sin vistelse i Tyskland. För honom var det redan som så ung inte riktigt att hylla en ledare som han inte trodde på, det låg för mycket symbolik i just den gesten.

Det han lyckades förhandla fram var att han fick svara leve konungen och göra en vanlig svensk honnör. Att inte följa med strömmen och våga stå emot en grupp med mycket mer makt i situationen var både modigt och visar på väldigt stor integritet. Han var först lite tveksam till att berätta om sin tid i Tyskland men jag lyckades få ur honom historierna om hur det verkligen var och historien om hur han undvek att göra hitlerhälsningen var något han berättade lite i förbifarten.

Det var inget han ville skryta om utan det var bara något som hade varit självklart.

Riktigt mod handlar inte om att ta en massa risker medvetet utan mer om att hantera risker man blir utsatt för. Att flytta en huggorm genom att lyfta den i svansen är inte direkt modigt, det är mest en fråga om avsaknad av rädsla och att beräkna risken som tillräckligt låg för att man ska kunna utsätta sig för den. Att följa en övertygelse trots att det står människor och säger att man har fel är däremot modigt.

Johanna_orm
Den största huggorm jag räddat, varken modigt eller särskilt farligt då de inte kan lyfta hela sin kropp och hugga om man håller dem som jag gör. Foto: Privat

Att inte följa strömmen och handla i panik när alla andra gör det är också modigt.

Just nu tänker jag alltså lite extra på det där med modet då jag med all största sannolikhet ändå fått det där coronaviruset. Det är en situation där faran inte riktigt går att kontrollera, det enda jag kan kontrollera är min egen reaktion på den. Rent logiskt så är jag inte i någon uppenbar riskgrupp, faran för mitt liv är alltså inte överhängande.

Känslomässigt så rapporteras det dagligen om kris och katastrof och att vem som helst kan dö av denna konstiga sjukdom. Det är alltså nu jag måste ha modet att välja den logiska delen av riskanalysen och stå emot den allmänna paniken. Som tur är för mig så har jag personligen ganska så lätt att följa den där logiska delen.

Istället för att nu få panik och börja ringa sjukvårdsupplysningen så tränar jag djupandning och ser till att hasa mig ut på lugna små promenader för att mata hönsen och klia lammen.

Som tur är så har hästarna fått gå ut på bete och övriga djur är väldigt lättskötta så ska man nu bli sjuk så är det en bra tid så här innan höskörd och efter vårbruk. Lydia har dessutom gått in i värsta pälsfällningsperioden och vill helst inte att någon petar på henne då hon blir extra känslig i huden av det så hon är nöjd med att hålla sig långt ute på betet. Självklart vore det bättre att vara frisk eller att vara en av de där som inte ens märkt att de fått smittan, men nu är det som det är och med lite tur så blir man ju immun sedan.

Johanna_bete
För exakt tio år sedan släppte jag ut stona på bete, då var de många, i år är de fyra som ska ut på samma bete. Foto: Johanna Sällberg

Jag har ju varit en riktig mästare på den där sociala distanseringen, har bara lämnat gården för att handla det mest nödvändiga och inte träffat en enda människa inomhus på flera veckor. Men… tydligen så räckte det med ett litet nödvändigt besök på fel ställe för att lyckas få in ett litet virus i kroppen.

Symptomen så här långt är torrhosta, feber som går lite upp och ner, nedsatt smaksinne, trötthet och känslan av att det sitter någon på bröstkorgen. Någon gång har någon dessutom tydligen kört över mig med en ångvält för kroppen är som en platt trasa ungefär och gör ont nästan överallt.

Jag är ändå tacksam att jag bor som jag gör. Jag har friheten att sitta ute i solen och hosta, jag har en massa glada djur som skuttar runt och dessutom massa fantastiska människor runt omkring (och några lite längre bort) som ringer och kollar att jag lever och levererar matvaror vid behov.

Skulle det hela bli värre så har vi en fantastisk sjukvård som förtjänar vårt fulla förtroende.

Kanske sitter jag på traktorn igen om några dagar eller så tar det några veckor, i det stora hela spelar det ingen stor roll, det är bara att anpassa sig och hålla modet uppe.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
28 april 11:30

Johannas blogg: ”Tror på julstämning i Friends arena”

Johannas blogg: ”Tror på julstämning i Friends arena”
Tomtegänget bakom kulisserna på Friends. Foto: Johanna Sällberg

Här sitter jag nu med torrhosta och röda ögon och det är coronans fel.

Jag har alltså inte fått coronavirus men tack vare den rådande situationen så fanns det inga andningsskydd att få tag på till vårbruket. Jag är drabbad av en sådan där oavsiktlig sidoskada som följer i coronans spår.

Fröerna måste ju ner i jorden innan regnet och därför har man inget alternativ, det är bara att köra på genom dammet. Faktum är att det är vanligt att lantbrukare får kol då mycket av det man gör dammar väldigt ordentligt.

Dammolnet
Dammolnet. Foto: Johanna Sällberg

Morfar hade kol under sina sista år, på hans tid användes aldrig andningsskydd och dessutom så visste man inte att rökning och hantering av diverse gifter kunde vara farligt. Det värsta var kanske när de betade utsäde, man använde kvicksilver för att behandla utsädet och ta bort eventuell svamp.

Han berättade att man stod och arbetade i ett moln som var en blandning av kvicksilver och det damm som alltid finns i torrt spannmål. Jag använder inga gifter i jordbruket men har nu inhalerat en himla massa jord och det kan nog ta några dagar innan jag slutar snyta ut svarta partiklar.

Som tur är kan jag ta det lugnt en dag då regnet faktiskt kom och jag hann klart. Nu är det extra viktigt att vi får regn framöver då det är nästan katastrofalt torrt redan nu här i Mälardalen, jag hoppas att alla dansar ordentligt med regndanser den närmaste månaden så att vi äntligen kan få en normal höskörd.

De senaste tre åren har skörden varit riktigt dålig här så vi behöver återhämta oss lite.

Som bonde så planerar man ju ganska så långt i framtiden hela tiden, även i tuffa tider måste man fortsätta att tänka på nästa års skörd. Just nu är det en styrka då vi behöver se att det finns en framtid. Att leva i nuet är bra på sitt sätt, men det behövs också en hel del framtidsvisioner för att man ska orka med.

Hästmänniskor är också ofta bra på det där med lite långtgående planer, ska man bli en bättre ryttare så går det inte att bara tänka på dagens ridtur utan man måste se hur det kommer att bli.

Just nu jobbar jag på Lydias grisfobi och har tagit hjälp av mina små grisgrabbar. De får hänga med och fodra henne i hagen och hon har faktiskt vant sig vid dem. Kanske kan det hjälpa så att hon inte känner att hon måste tvärvända varje gång det prasslar i skogen eller luktar gris.

Nu är de inga jättestora vildsvin men de luktar gris och låter som vilka grisar som helst så med lite tur så förstår hon inte skillnaden.

Förutom att jag planerar för att bota Lydias fobi och vilka åkrar som ska odlas nästa år så har äntligen planeringen inför årets funktionärsuppdrag dragit igång. Vi kan ju inte säga med hundra procents säkerhet om det blir av, men vi tror verkligen att vi kommer att få uppleva julstämning på Friends arena även i år.

Friends Ponnys
Förväntansfulla små ponnyryttare i Friends. Foto: Johanna Sällberg

Jag ska som vanligt ansvara för säkerheten i FEI-stallet. I år vänder vi ju på arenan och det innebär lite extra jobb för mig då vi inte riktigt vet ännu var det kommer behövas bevakning.

Det är först när allt är uppbyggt som man kan se exakt var det blir hål som behöver bevakas. Även om det innebär lite extra jobb med planering så är det viktigt att hela tiden jobba på förbättringar då det vi vill skapa är en show i världsklass för publiken.

Att alla nu kommer direkt in på mässan och kan se mässpaddocken från läktaren kommer bli riktigt bra tror jag. Vi är ju ett väl sammansvetsat gäng som har jobbat tillsammans i många år bakom kulisserna och även om det kan vara lite stressigt emellanåt att vara gruppledare så uppvägs det av den fantastiska stämningen som vi har i gruppen.

Friends Arena
Friends arena som den har sett ut tidigare år. Foto: Johanna Sällberg

Vi har ju alla olika skäl till att vara med, jag gillar både att sitta och titta på hur de internationella ryttarna jobbar ute i stallet och att få vara statist i julshowen. Efter Friends brukar jag inte behöva fira mer jul eftersom det redan är avklarat och det är skönt. För alla som är nyfikna och skulle vilja prova på att vara med så kan jag bara säga att det absolut är en bra ide att anmäla intresse.

Friends Tomtar
Tomtegänget bakom kulisserna på Friends. Foto: Johanna Sällberg

Vill man avsätta en vecka av sitt liv för att få en annorlunda upplevelse så är det här en utmärkt ide, istället för en vecka i solen kan man få hänga en vecka med sina idoler och som det ser ut nu i världen så verkar det vara mer hälsosamt. Även om vi just nu har vår och det ska gå en hel sommar och höst innan det är dags så ägnar jag lite tid åt att längta efter den där stämningen och Friendsbubblan som vi brukar kalla den.

Friends Hund
En fyrbent kollega. Foto: Johanna Sällberg

Trenden i den lokala butiken talar om att den värsta hysterin har gått över, det saknas inget i hyllorna. Vi har till och med handsprit så i Hölö är allt lugnt.

Johannas nya hästliv
21 april 12:17

Johannas blogg: ”En ära att få en liten del av hjärtat från sin häst”

Johannas blogg: ”En ära att få en liten del av hjärtat från sin häst”
Vad är egentligen ridkänsla? Det frågar sig Johanna Sällberg i sitt senaste blogginlägg. Foto: Privat

Vårbruket fortsätter enligt plan på gården, sakta men säkert. De andra bönderna i trakten har ibland lite roligt åt mig, jag har en hopplös gammal traktor, små futtiga redskap och kör i myrfart.

Nu är ju min gård ingen effektiv stor gård utan mer en liten fläck med hästar och får och jag trivs med det. Min nya gård blir ännu mindre fast om man pratar med vanliga hästmänniskor så är de 26 hektar åker jag behåller ganska så stort, det handlar bara om olika perspektiv helt enkelt.

Mops
Traktormopsen Maja assisterar i vårbruket, vi studsar runt, runt, runt i den blåa lilla traktorn. Foto: Johanna Sällberg

Det är lite som att försöka förklara varför ridning fungerar som hobby även efter att man jobbat med det på professionell nivå. Just nu pratas det om hur jobbigt det är för olika idrottsutövare att inte få tävla, att de saknar det viktigaste i sina liv. För mig har det egentligen aldrig handlat om det där mätbara resultatet som en rosett kan vara utan mer om en känsla, den där obeskrivbara ridkänslan.

Vad är då ridkänsla egentligen? För mig är det den där punkten när man tillsamman med hästen är en tanke, ett hjärta, en själ.

Att den känslan finns är det som skiljer ridningen från allt annat man kan göra med sin tid. Jag har gjort mål i fotboll, gjort strike i bowling och slagit frivarv i brännboll, men allt det är en kort känsla av att lyckas, att vinna.

Det är trevligt i sig, man blir glad och firar ett kort tag men är ofta medveten om att det är ytterst tillfälligt och att det krävs ganska mycket för att lyckas en gång till. Med ridningen är det inte så alls, att vinna är helt oväsentligt i jakten på rätt känsla. När känslan sedan infinner sig så är den inte tillfällig utan något som finns kvar och går att upprepa varje dag.

Att förklara för de ovetande att man har varit och tävlat och vunnit en rosett är enkelt, att förklara hur det känns när det känns bra är nästan omöjligt. Det är lite som att förklara förälskelse, det går att sätta ord som lyckokänsla, att man liksom svävar fram på rosa moln osv, men inget av det gör att det går att känna den känslan som beskrivs, den måste upplevas.

Om någon säger att de inte vet om de är förälskade så kan man förutsätta att de inte är det eftersom det är något man definitivt vet när det händer. Samma sak gäller ridkänsla, när någon säger att de tror att de kanske hittat den så vet man att det har de inte. Det har ofta hänt att jag har kommit hem från en tävling utan rosett och varit supernöjd eftersom känslan fanns där och det är svårt att förstå för den som inte vet.

Hur hittar man känslan då? Det går inte att lära ut, som tränare kan man bara guida sina elever åt rätt håll. Den dagen de plötsligt sitter där med ett leende och glider runt med sin häst då vet man att de hittat den och har man tur så har man någon gång sagt rätt saker som hjälpt dem med balansen.

Ju mer man rider och ju fler hästar man lyckas hitta den på desto lättare blir det. För många händer det aldrig utan de får nöja sig med att glänta på dörren och kika in.

Hästar är väldigt vänliga varelser, när jag pratar om att sura ston går bra ihop med mig så menar jag mest att jag är bra på att få dem att inte vara sura. En häst är väldigt sällan naturligt sur utan det handlar om hur de reagerar på dominans.

För att hitta känslan med en häst som reagerat med att lägga öronen bakåt och stå emot tidigare gäller det att förstå vad som utlöst det. Enligt min erfarenhet så brukar det handla om fel signaler och att de inte förstått kraven som ställts. Det handlar aldrig om att vinna mot hästen utan att få den att förstå vad man vill och tycka att det är okej.

De flesta hästar gillar att springa lite i hagen tillsammans med andra hästar och den känslan vill jag ha med mig när jag rider, de ska känna att de springer med mig och att vi leker. När vi hittat farten och leken där hästen känner sig starkare med min hjälp så kan vi också börja samarbeta och tänka likadant och där börjar resan mot den där ridkänslan.

Huvudingrediensen i ridkänslan är alltså samarbete och kommunikation. När det fungerar helt utan friktion kan man få med sig hästens hjärta, den vill så gärna vara med en att den skänker en sin tillit.

Det är en ära att få en liten del av hjärtat från sin häst, jag blir lika ödmjuk varje gång det händer. Inget tvång eller våld i världen kan få den att ge bort det utan det sker bara när den får vara lite fri och stolt.

Den där känslan hittar man alltså när man inte längre behöver kontrollera hästen alls utan vågar släppa allt och bara be den att följa med på det man gör. När hästen släppt in en i sina tankar, skänkt en del av hjärtat och man har släppt den fri då kan man hamna där på den där platsen där man just bara är en tanke, ett hjärta och en själ och det är magiskt.

Avslutar med ett litet klipp. Man blir glad i hjärtat när även en gris vill vara där man är.


/ Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
14 april 12:00

Johannas blogg: ”Sura ston och heta hästar har varit mina favoriter”

Johannas blogg: ”Sura ston och heta hästar har varit mina favoriter”
En av mina två största, Midas den inte alltför vackra men absolut bästa häst jag haft... Foto: Privat

Jag har för tillfället bytt ut de där gula ponnyöronen mot en blå motorhuv när jag tänker.

Det går nästan lika bra att tänka när man snurrar runt i sakta mak på en åker och harvar eller kultiverar. Även om världen verkar stå lite stilla just nu så snurrar fordens hjul stadigt på därute i vårsolen.

Det är bra för framtidsplaneringen.

Vi har redan skrivit papper på min gård så nu brinner det lite i knutarna när det gäller städning, det gör att en del tid har ägnats åt det förgångna. Framtidsplaner är viktiga, kanske extra mycket just nu när allt är som det är. Att ha mål, både långsiktiga och kortsiktiga, skapar ju lite entusiasm och framtidstro.

Det kortsiktiga målet är att städa klart innan jag ska flytta. Det långsiktiga är att bygga upp allt på nytt.

Ett tredje framtidsmål är att hitta en ny häst. Jag har ju den där gula ponnyn, men hon är 15 år och är egentligen mest bra på en sak, uteritter.

Efter Delilah saknas den där som älskar att träna och lära sig saker. En häst som kan tänka sig att följa med på lite äventyr. Lydia är vad man kan kalla introvert, rutiner och igenkänning är det viktigaste i hennes liv och det gör att det inte är aktuellt att utsätta henne för konstiga miljöer.

Vitponny
Delilah, den snällaste av dem alla. Foto. Privat

Det finns ju ett hemligt nöje som nästan alla hästmänniskor ägnar sig åt och det är att söka efter hästar på nätet. Att sitta och lusläsa alla annonser är lika spännande oavsett om man verkligen letar häst eller bara fönstershoppar. Det är ett sätt att få inspiration, precis som det är när man sitter och tittar på hus till salu bara för att få se hur andra har det hemma.

Jag har inte köpt någon häst på väldigt länge, de hästar jag haft de senaste 20 åren har bara ramlat ner i knät på mig. Det har varit några inbyten och några bekantas som inte fungerat för dem. Några av de där hästarna har varit bland de bästa jag haft, på något sätt var det meningen att de skulle funka hos mig. Har man inte ekonomi att köpa det bästa så får man liksom utveckla det man får.

Sura ston och heta hästar har varit mina favoriter, sådana där som andra tycker är lite för jobbiga.

Nu sitter jag lite i en annan sits då jag alltså ska köpa något som jag vill ha, något som passar från början. Det är ju nästan helt omöjligt då jag aldrig tidigare valt utan mer blivit vald. Det som gör det ännu svårare är att nu ska jag inte köpa något som kan hoppa högt och springa fort utan en häst som passar till lek och kanske dressyr.

Egentligen ska jag nog köpa en häst som absolut inte kan hoppa då risken finns att jag blir frestad att göra det annars. Problemet med hoppning är att man måste ha fungerande knän och mina går ur led lite då och då. Knäskålarna sitter inte riktigt fast som de ska och glider fel och då fastnar jag med knät i det läget som det befinner sig i, mycket opraktiskt om man rider lätt eller är på väg mot ett hinder och behöver ställa sig upp.

Om man nu ska köpa en häst så finns det massor av fallgropar. Det svåraste är att läsa annonser, det man måste tänka på är att den som har hästen ju faktiskt vill bli av med den och därför alltid är något mer positiv än vad verkligheten är.

Det är lite som de där husen på Hemnet som är sådär perfekt städade och inte har en enda sned gardin, så ser inte verkligheten ut. Att åka runt och titta på hästar kan säkert bli en utmaning då jag ju känner igen varenda uppsnyggning som säljarna kan hitta på.

Vad ska jag ha då? Några kriterier har jag redan satt, men absolut inte tillräckligt många för att börja leta på riktigt. Jag började med att tänka att den inte får vara för stor, men så kom jag att tänka på att den bästa och mest lättridna häst jag ägt var Midas, 175 centimeter över havet och den näst mest lättridna var Olivia, 178 centimeter (själv är jag stadiga 164 centimeter, inga långa dressyrben här inte).

Olivia140418g
Olivia den största häst jag har haft och den mest lättridna. Foto: Privat

Alltså ska hästen helt enkelt inte vara för liten för mig att rida på men snäll. Det gjorde då inte saken mycket klarare. Sedan har jag tänkt en del på vad det ska vara för sort och då kan jag säga att det inte blir ett dugg bättre. Om man tittar på några mina favorithästar genom åren så var Delilah var en connemara, Midas var halvblod och min första häst Tellus var en nordsvensk, ingen riktigt klar röd tråd där inte.

Lydia är ju fullblodskorsning med betoning på fullblodet och det gillar jag ju också. Vad gäller utseende så var Midas faktiskt en av de fulaste hästar jag ägt, brun, stor, kantigt med världens största huvud. Hur hästen ser ut påverkar ju inte hur bra den kan vara, det finns många exteriört mindre vackra hästar som är perfekta för det de ska göra. Vad gäller karaktär så blir det plötsligt mer klart, hästen ska vara vänlig och öppen för samarbete, den ska gilla mig helt enkelt.

Konica Minolta Digital Camera
Tera, ett av mina speciella små ston, liten med stort mod och massor av humör. Foto: Privat

Vi har ju alla olika utstrålning och sätt att vara och det är framförallt där vi kan hitta matchningen.

Storlek är obestämt, utseende obestämt, ras obestämt, ålder och utbildning obestämt. Den enda röda tråd jag hittar i det hela är alltså att individen är viktigare något annat. Det blir många timmar på nätet och i traktorn för att komma på hur detta ska bli.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
7 april 12:51

Johannas blogg: ”Just nu är det extra aktuellt att hantera rädslor”

Johannas blogg: ”Just nu är det extra aktuellt att hantera rädslor”
Canja och jag forsar fram med lagom mycket rädsla. Foto: Privat

När jag var sex år blev jag ordentligt biten av en stor hund i ansiktet.

Den hög tag i min kind och tuggade sedan lite på min arm när jag fick upp den som skydd. Det blev lite hål och ganska så stora blåmärken, antagligen tänkte den inte döda mig utan bara varna litegrann.

Mina morföräldrar gjorde ingen stor sak av detta, det enda de sa var att jag kanske skulle låta bli att gå in hos den familjen som hade hunden om det inte fanns någon vuxen som såg till att den var inlåst (kan gissa att de utan min vetskap skällde en del på familjen i fråga då hunden tydligen bitit fler personer).

Jag överlevde detta utan större men, det intressanta är dock att jag inte blev ett dugg hundrädd. Jag hade stora hundar hemma som levde med oss och därför blev jag inte rädd annat än för den där som bet mig (lite självbevarelsedrift har jag ju även om den är minimal).

Img_4037 (2)
Boxrar som andra kanske ser dem… Foto: Johanna Sällberg
1507789_10152066642523183_2044004714_n
…boxrar som jag ser dem, bara kärlek<3 Foto: Johanna Sällberg

Idag njuter jag därför av mina fantastiska boxrar som vissa kan uppleva som något skräckinjagande men som när man lever med dem är de vänligaste själarna som går att hitta.

Det där med rädsla eller skräck för saker är egentligen väldigt intressant, hur många gånger har man inte hört att någon blev biten av en häst som barn och sedan dess är de rädda? Eller den där om att man ramlat av när man hoppat och därför tycker att det är läskigt.

På ett sätt är det helt befogat att vara lite rädd för att hoppa, risken att ramla av och slå sig är verklig. Det är ju lite samma sak som att vara höjdrädd, ju högre upp man klättrar desto större risk att slå sig illa om man faller.

Att känna lite rädsla är alltså helt normalt, det är vad man sedan gör med den som avgör hur livet utvecklas. Ofta kan det finnas vinster i att övervinna vissa betänkligheter som gör att en viss aktivitet plötsligt blir möjlig.

Jag tillhör ju också den där skaran ryttare som älskar att susa fram över stora stockar och genom vattenhinder i full galopp. Vi som är sådär dödsföraktande enligt de flesta andra att vi nästan kan ses som smått galna.

Men nu är sanningen nog snarare att vi utsatt oss för faran så mycket att vi lärt oss hantera och balansera den och vinsten ligger i att upplevelsen är fantastisk. Likväl som en dressyrryttare kan säga att det känns som om de dansar med hästen när allt fungerar så kan vi säga att vi är ett med våra hästar, fast bara i lite högre tempo.

Genom åren har jag haft hela skalan av ryttare som elever, allt från de där som saknar självbevarelsedrift till de där som gråter av rädsla vid blotta tanken på att de ska trava över en bom på marken.

Det blir då min uppgift att övertyga alla om att lagom respekt och lite självbevarelsedrift är bra. Är man för rädd så är risken att man aldrig får uppleva den där dansen och är man för övermodig så missar man den eftersom man inte stannar upp och känner efter.

Det kan vara väldigt svårt att få de övermodiga att stanna upp, lyckas man så blir de dock väldigt mycket bättre ryttare än innan då de ofta plötsligt inser att hästen måste få hinna med också. Det är betydligt mycket lättare med de som är lite rädda då det bara krävs små myrsteg framåt för att de ska känna sig lyckade. Det där första steget över bommen kan vara lika stort som att vinna ett världsmästerskap och känslan av att lyckas blir då så oändligt mycket större än för den som ska lyckas med att backa av litegrann.

Just nu är det ju extra aktuellt att hantera rädslor, framförallt hos våra ungdomar. Vi vill ju att de ska känna att saker och ting är möjliga, att livet kan vara lite kul. Aldrig har väl lagom varit bättre. Att känna sig själv och hitta en nivå där rädslan och respekten för farliga saker ligger på rätt nivå är ju avgörande för hur vi mår.

De som nu är övermodiga behöver titta på sig själva och verkligen försöka ta beslut med förståelse för de som känner stor rädsla. Annars riskerar man att förlora förtroendet från sina medmänniskor och orsaka större ångest hos dem som redan sitter hemma med känslan av att världen går under.

Det är som när man som sådan där tokmodig ryttare rider ut med någon som är rädd, sätter man av i galopp med ett skratt kan man förlora den vännen för alltid.

Jag får själv ofta tänka på att inte bli den där som tycker att folk är pippliga, bara för att jag själv kan klättra högt, rida fort och hantera muskelhundar så får jag inte tycka något om andras rädslor.

De är lika verkliga som min avsaknad av dem.

När jag hanterar de där rädda eleverna har jag lärt mig att stå och vara lugn, att använda mitt orädda psyke till att föröka ingjuta mod i de som saknar det. När de finner bara en liten gnutta inom sig så är det stort och jag måste förstå det och aldrig förminska den segern genom att tycka att den där bommen som övervanns egentligen är lite fånig.

Oavsett om det de klarade i min värld är både ofarligt och enkelt så var det kanske i deras just det där som blev helt avgörande för deras fortsatta ryttarkarrirär och deras förtroende för andra människor.

Nu får vi alla anstränga oss för att inte vara de där som rider ifrån våra vänner men också för att vara de där som ingjuter lite mod hos de som inget har. Att vara medmänniska är givande och fantastiskt är man lite mer motmänniska så riskerar man att stå ensam i slutändan och det är inte bra för någon.

Johannasblogg
Hamstringsvarorna i lanthandeln i Hölö går sin egen väg. Foto: Johanna Sällberg

Veckans notering från den lokala lanthandeln, nu är kålen slut. Solen har ju börjat skina och jag misstänker skarpt att efter att ha ätit upp all chips och öl så kröp tankarna på beach 2020 fram så nu sitter Hölöborna och äter kokt kål istället. Helt logiskt.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
31 mars 13:00

Johannas blogg: ”Stanna hemma”

Johannas blogg: ”Stanna hemma”
Det gröna guldet som är resultatet av många timmars puttrande i traktorn. Foto: Johanna Sällberg

Jag är inte bara hästmänniska, jag är bonde också.

Nu när mycket stänger ner och hjulen börjar rulla långsammare i samhället så kan alla vara lugna, böndernas hjul rullar stadigt på. Vi jobbar ju alltid hemma och i relativ isolering så inget ändras för oss.

Vi fortsätter alltså nu att jobba som vanligt och stannar hemma vare sig vi är förkylda eller friska. Vi brukar nysa oss igenom vårbruket med vanliga förkylningar utan att stanna upp, vi är inte en särskilt gnällig sort på det viset. Däremot så är vi nu tacksamma om ni ickebönder inte smittar oss med corona då vi absolut inte har tid att ligga med lunginflammation då inget väntar på oss.

Det går liksom inte att skjuta upp våren, den kommer när den kommer och då måste vi kunna arbeta sådär som bara bönder kan. I år är det kanske viktigare än någonsin då ingen vet hur importen kommer se ut när den här krisen är över.

Därför säger vi som sjukvården, stanna hemma så att vi kan arbeta för er.

12792263_10153665881168183_6800006617756221433_o
Skälet till att alla ryttare behöver friska bönder. Hästarna behöver mat. Foto: Johanna Sällberg

Nu kanske vissa tänker att vi är ju isolerade och säkra tack vare vårt jobb, men vi är som Fantomen, ibland går även vi som vanliga människor till affären för att inhandla mat. Då är vi tacksamma om ni inte har tagit en tur till landet för att slippa vara i stan eftersom vi antagligen möts där i butiken eller så har ni vänligt nog smittat vår lokala kassapersonal som kanske bor tillsammans med en bonde.

Så stanna där ni är, inte bara för vår skull utan för er egen också. Ni vill väl ändå äta lite färskpotatis till midsommar och kanske kunna fortsätta hamstra den där pastan som vi nu ska så basingrediensen till.

Och ja, det är även vi som står för grundingrediensen i toalettpappret.

Bönder är ju redan en utrotningshotad art och är därför kanske lite extra skyddsvärda. De senaste decennierna har vi fört en tynande tillvaro, lite bortglömda av samhället. Mest utrotningshotad är den där sorten som kan nästan allt och som aldrig slutar gå.

Semester, sjukfrånvaro och pensionsålder är begrepp som de inte begriper alls. Semester är den där utflykten förrförra året till hembygdsmuseet i grannbyn, sjuk är man om man är döende och pensionen inträffar när man då bärs ut med fötterna först.

Så är det och så har det alltid varit.

Dsc_0074-(2)
Om inte annat kan ni stanna hemma för Gretas skull… Foto: Johanna Sällberg
Img_5678
…eller för den delen för lille Ärlings skull… Foto: Johann Sällberg

Den moderna människan förstår sig inte alltid riktigt på de där figurerna som muttrande kan traska runt i skogen eller på någon åker för att ibland stanna upp och pilla lite i jorden eller dra lite i en gren.

Att det där och då avgörs stora frågor som hur mycket potatis man kan förvänta sig detta år eller hur årets granskott ser ut är ju inte helt uppenbart för den oinsatta. Problemet är att det finns ingen utbildning i världen som kan ta fram de där figurerna, det är ett arv som sedan måste förstärkas av rätt uppväxtmiljö.

Ett bevarandeprogram vore kanske en idé, fast det kan bli svårt att genomföra då en av de mest framträdande bondeegenskaperna är att envist våga vägra hjälp. Egentligen så har vi nog alla gener som kan utvecklas rätt om vi bara får förutsättningarna, så helt omöjligt är det inte att öka antalet bönder.

Ett problem är dock att för att bli en riktig gammaldags bonde behöver man traska efter en sådan i ungefär trettio år för att riktigt lära sig allt de kan (att det tar så lång tid beror på att kommunikationen går extra långsamt när man muttrar fram informationen och sedan muttrar en lång harang om varför ingen fattar det självklara i det man just sagt).

De flesta ryttare har ju stött på de där smått obegripliga bönderna på något sätt eftersom vi rör oss i samma naturområden.

Själv är jag ju en hybrid mellan muttrande bonde och helt vanlig ryttare och kan alltså i princip hamna i konflikt med mig själv emellanåt. Bonden i mig vill traska runt och muttra och pilla i jorden, ryttaren i mig vill umgås med andra och prata häst helt utan något egentligt mål.

Så här på våren vinner bondesidan ett tag, jag är nu på väg att stänga in mig i traktorn och köra runt på orimliga tider på mina åkrar. Att hålla grannar vakna genom att puttra förbi deras hus vid elvatiden på kvällen är givet.

Jag tänker även ägna lite tid åt att köra orimligt långsamt med bred last på en lagom stor väg så att det bildas en ordentlig kö av stressade stockholmare (detta är extra lätt för mig eftersom jag bor i Stockholms län). Allt detta kan antingen ses som ett straff för att man vill vistas på landet eller som en välsignelse då jag helt enkelt arbetar dygnet runt för att det ska finnas livsnödvändiga produkter att leverera till alla de som inte är självförsörjande.

56215502_10156668518503183_6741933756510109696_o
Mitt superlångsamma, breda ekipage som säkert kommer att stressa minst en stockholmare och störa några grannar. Foto: Johanna Sällberg

Nu finns det också en lite modernare variant på bonde som är lite bättre på kommunikation, som kör lite snabbare traktorer och som använder google när det behövs. Dessa är lika viktiga som de muttrande bönderna och dessutom lite mer lättrörliga så även för deras skull är det bra om ni väljer att röra er inom ert närområde.

Det är också viktigt för alla får, höns, kor, grisar och hästar att bönderna hålls friska. De är ännu mer beroende av att deras mat produceras och serveras regelbundet.

Själv har jag hela livet jobbat på att bli den gamla sorten, trettio år ägnade jag åt att traska efter morfar och jag hoppas att tillräckligt mycket fastnade.

Den moderna adaption jag gjort är att jag har lurar med telefon och musik som jag fäller ner. På det viset slipper jag muttra så mycket men blir ändå lagom avskild från omvärlden och kan koncentrera mig på att traska runt och pilla med lagom obegripliga saker.

91797637_634710803743284_621705522642419712_n
Törsten är påtaglig i mataffären… Foto: Johanna Sällberg

P.s. Notering från landet: Denna vecka är ölen i min matbutik slut, kanhända är det en reaktion på förra veckans chipskonsumtion? Prioriteringarna är således fortfarande annorlunda i Hölö.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
24 mars 11:47

Johannas blogg: ”Därför har jag bosatt mig i en overall”

Johannas blogg: ”Därför har jag bosatt mig i en overall”
Nu längtar vi alla till sommarens gräsängar. Foto: Johanna Sällberg

Vi hästmänniskor har ofta en tendens att vilja vara duktiga, bäst i klassen på något sätt.

Vi strävar efter att hitta den bästa tekniken vad gäller ridningen, det bästa sättet att ha häst. Vi hävdar också med stor emfas att våra egna hästar är mer speciella än alla andras hästar, att de är helt unika. Just nu är den där viljan att vara unik och bäst en bra egenskap om vi riktar energin rätt.

Det som kan vara jobbigt för omvärlden i vanliga fall kan bli vår räddning. Att vara bäst i klassen på social distansering och att vara bäst i klassen på att tänka på en annan individ blir plötsligt en superkraft. Kan vi utnyttja detta rätt kan vi hjälpa resten av samhället genom att vara de där som håller sig friska, både mentalt och fysiskt.

I vanliga fall kan ju vår förmåga till just social distansering orsaka en del mutter bland familj och vänner. Alla mina vänner till exempel har gett upp, vill de träffa mig får de helt enkelt komma till mig och traska efter mig runt gården. Det gör att vänskapskretsen blir rätt så intressant, man måste liksom gilla att bli tillsagd att hålla i ett lamm eller klia en gris så att den inte rymmer medan jag mockar.

Det där med familjehögtider är ju också något som styrs helt av våra hästars behov. Min familj frågar alltid mig vilken tid det passar att vi äter julmiddag eftersom de vet att jag gör det jag gör på exakta tider. Ultimatum som att potatisen är klar klockan fem funkar liksom inte, alla som har häst vet att de har en mat och sovklocka som inte går att kompromissa med.

Jag har nu delvis löst det där med matklockan genom att ge fri tillgång till grovfoder dygnet runt men sovklockan finns fortfarande kvar med sina exakta tider.

Min lilla hästflock har alltid företräde före mina egna oviktiga nöjen.

Julmiddagen kan jag äta när de har fått sitt och därför får de som vill äta julmiddag med mig också ta hänsyn till att hästarna är nöjda mellan klockan sex och nio på kvällen och då ska middag ätas och julklappar delas ut.

Jag har nu en väldigt välartad familj som förstår detta och som därmed också kan förstå det där med att ta hänsyn till tredje person. Nu ska det väl sägas om familjen att de alltid varit bra på att ta hänsyn och tänka på andra. Under min barndom var det självklart att det varje jul ramlade in minst två personer som inte hade någon familj att fira med, inget konstigt med det eftersom det fanns plats.

Faktum är att jag för ett tag sedan hittade en hel påse med extra julklappar som stod i garderoben, redo för att delas ut vid behov. Det där är ett sådant där arv efter mormor som jag nu måste fundera på hur jag ska förvalta i framtiden.

Det är säkert också fler än jag som upplevt den där känslan när man bara måste röra sig på platser där det faktiskt finns andra människor och inte hinner dra av sig de där leriga stövlarna och arbetsbyxorna. Folk flyttar sig alltid ungefär som röda havet delade sig för Moses när man kommer där efter en dags vadande genom lera och gödsel.

Själv tänker man ju inte på lukt och annat eftersom det är ett slags normaltillstånd vissa årstider (det är tur att jag bor på landet där folksamlingar är rätt så ovanliga). Det är ett väldigt effektivt sätt att se till att grannar och bekanta håller en viss distans när man traskar förbi, vem vill liksom krama en sådan figur?

Jag funderar alltså skarpt på att bosätta mig i den där overallen som fungerar som en naturlig barriär mot andra människor. Den är faktiskt ungefär som ett myggstift, eller människostift då (det kan vara tack vare den jag är singel faktiskt). Samtidigt så vill jag att folk ska känna sig välkomna ut på landet för att få en paus i vardagen så regeln hos mig är att man får hålla sig på lagom doftavstånd från overallen så borde även smittrisken vara eliminerad.

Det är ju kanske extra viktigt just nu att få komma ut och prata lite om livet i allmänhet och djuren i synnerhet.

Johannasblogg_24mars-1002
Bara för att vi alla behöver må lite bättre så kommer här en bild med en härlig korg med valpar, den fantastiske Curt-Åke med syskon! Foto: Johanna Sällberg

Ska man röra sig i stan eller i någon affär så krävs det ju ordentlig skrubbning innan så därför blir vi kanske lite bra på att använda tvål. Visserligen så använder vi den då åt fel håll, istället för att tvätta sig efter turer utanför gården så blir det så att man gör det innan, fast det borde ju funka att vänja sig vid lite omvänd ordning även på det.

Jag tror att vi kommer briljera vad gäller denna sociala distansering och tvagning, vi kommer definitivt göra det för att vi absolut inte vill bli tvingade till karantän där vi inte får träffa våra hästar. Naturligtvis gör vi det också för de människor vi älskar, men vi har ju en extra morot i vårt liv som gör oss starka och disciplinerade.

Nu ska vi alltså fokusera på att vara bäst i klassen, fast inte på att kritisera varandras metoder utan på att göra samma sak, undvika smitta. Och ja, vi behöver lite humor i allvaret annars förtvinar den och dör och då blir vi ena sorgliga figurer.

En notering från landet är att i Sveriges minsta konsumbutik finns det både toapapper och pasta men chipsen är slut.

Prioriteringen i Hölö är således annorlunda jämfört med resten av världen. Det känns tryggt, lagom lantligt annorlunda.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
19 mars 18:47

Johannas blogg: ”Om vi stoppar allt i livet kommer vi bara bli ännu mer rädda”

Johannas blogg: ”Om vi stoppar allt i livet kommer vi bara bli ännu mer rädda”
Det finns massor av människor i världen som inte har en häst eller hund som ger dem en anledning att fortsätta röra sig framåt. För deras skull behöver vi som har det privilegiet ta hand om oss och hjälpa till att visa att det går att fortsätta leva, skriver vår bloggare Johanna Sällberg. Foto: Privat

” Döden, döden döden” så började Astrid Lindgren sina samtal med sina systrar när de blivit äldre. Det var för att klara av detta ämne direkt och sedan prata om livet istället.

Nu tror jag dock att vi ibland skulle behöva ta det där samtalet som de undvek för att våga fortsätta leva. Jag är egentligen inte rädd för döden men har en hälsosam respekt för den och undviker den så gott det går.

Rädsla är oftast ohälsosam i alla former då den får oss att agera irrationellt. För att undvika onödig konfrontation med döden så är det alltså rationellt att inte vara rädd. Jag vet att det är knepigt då det är mänskligt att vara rädd för saker vi inte vet särskilt mycket om.

Tryggheten finns i det välkända.

Vi väljer alla olika sätt att närma oss döden, jag har valt att se den. Att som vi ofta gör idag välja att inte se den alls spär alltså på den där rädslan och antagligen är det därför vi plötsligt börjar hamstra toapapper när vi påminns om att den finns.

Att kunna ta in det här med döden är på ett sätt livsviktigt eftersom det enda vi egentligen vet är att den är oundviklig i slutändan. Det finns många sätt att dö på men de flesta av oss kommer faktiskt att bli ganska gamla och därför är det viktigt att leva hela tiden fram till dess att vi inte klarar det längre.

Jag är ju oerhört tacksam över alla livslektioner jag fick av min mormor, men den största lärdomen hon gav mig var den om hur man kan dö.

Det där fridfulla insomnandet när man är klar med livet finns och det kan även vara lite vackert.

Mormor sa till mig i slutet att hon var klar, redo att dö utan rädsla eftersom hon var nöjd med det liv hon levt. Sedan dog hon precis så som hon ville, lugnt i sömnen. På kvällen hade vi sagt god natt och vi visste nog båda vad som väntade.

Lilla Curt-Åke (mops) kröp som vanligt upp hos mormor och på morgonen när jag skulle hämta honom för morgonkissen låg han i hennes famn med huvudet mot hennes bröst. Där hade han legat och hört hennes hjärta sluta slå, lugnt och stilla. Som det naturligaste i världen gäspade han, gav mormor en slick på näsan och gick upp för att gå ut och kissa.

På ett sätt stannade allt den morgonen men på ett annat inte.

Curt_ake
Mopsen Curt-Åke, klippornas klippa på gården Åkerby. Foto: Johanna Sällberg

För oss som har våra hästar är det ju just de som fortsätter när allt annat stannar. De fortsätter att andas, äta och röra sig framåt, precis som Curt-Åke gjorde den där morgonen.

Att göra som man gör i Spanien och stänga ner möjligheten att rida är just ett sådant där irrationellt beteende grundat på rädsla. Att inte kunna tänka nytt alls kring sportarrangemang är också irrationellt.

Vi är ju idag egentligen väldigt bra rustade för att ta hand om den rådande situationen med ett virus som gör att vi ska värna våra äldre och våra sjuka.

Vi har allt bara ett klick bort därhemma i soffan, att inte träffa folk ett tag är mycket enklare än vad det var för några år sedan. Vi bor i ett land där det finns oerhört mycket utrymme, att vara utomhus och hålla ett avstånd om två meter är inget direkt problem.

Många är oroliga för att det ska hända en olycka när man håller på med sin vanliga ridning och visst kan det hända, men vanligtvis när man ramlar av får man några blåmärken och i värsta fall bryter man något.

Vården är ansträngd och kämpar men tar fortfarande hand om de som kommer in med brutna armar. Det är inte de brutna armarna som kommer att knäcka dem utan de som obetänksamt hälsat på sin vän som ingår i riskgruppen.

Om vi stoppar upp allt i livet kommer vi bara bli ännu mer rädda och då är risken större att vi blir de där som belastar sjukvården ännu mer genom att vi ringer eller åker till akuten om utifallatt vi skulle vara sjuka.

Allt är ju en balansgång och vi behöver alltid vara både försiktiga och modiga. Så fort det blir för mycket av det ena eller andra hamnar vi i det där irrationella läget som både rädsla och rusigt övermod kan ge.

Just nu behöver vi livsglädje, världen är ju inte lamslagen av viruset utan av rädsla. Ska vi bryta den negativa spiral vi matas med behöver vi all den styrka våra djur ger.

Det finns massor av människor i världen som inte har en häst eller hund som ger dem en anledning att fortsätta röra sig framåt. För deras skull behöver vi som har det privilegiet ta hand om oss och hjälpa till att visa att det går att fortsätta leva.

Det kan ju hända att jag får corona och dör, eller så ramlar jag av Lydia därute i skogen för att det hoppar fram ett vildsvin på fel ställe eller så blir jag sådär urgammal som min mormor och somnar in med en mops närmast hjärtat.

Min rationella hjärna säger att det sistnämnda är mest sannolikt och därför vill jag leva nu och röra mig framåt. Alternativet är att sitta still full av irrationella tankar och rädsla och det kan det aldrig komma något gott ur.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

 

Johannas nya hästliv
17 mars 11:58

Johannas blogg: ”Ett dåligt beslut från döden”

Johannas blogg: ”Ett dåligt beslut från döden”
Johanna Sällberg följde instruktionen och klarade livhanken. Foto: Johanna Sällberg

Något mina morföräldrar lärde som jag är evigt tacksam för är konsten att vara utan. De levde som man alltid gjort på landet, mat samlades in på hösten och sedan var det klart. Det innebar att det fanns begränsat med saft och sylt så man sparade och när det var slut blev man utan.

Det var egentligen ingen katastrof, det tar ganska lång tid innan just brist på sylt blir ett problem.

Johannablogg_16mars
Våren har börjat komma på allvar och lammen har nu fått gå ut för att få njuta av vårsolen. Foto: Johanna Sällberg

Överflöd kan man njuta av men begränsad tillgång gör egentligen bara saker ännu godare. Såhär i coronatider så är det lite extra skönt att fortfarande kunna njuta av den där frysta sylten jag tillverkade förra sommaren och även om jag blir satt i karantän så har jag alltså livets väsentligheter i ordning.

Kanske skulle jag idag kallas prepper eller hamstrare, men för mig är det bara som vanligt, min frys är full (eller halvfull eftersom halva vintern passerat) och den behöver inte fyllas på innan hösten kommer igen. Och ja, jag har naturligtvis toalettpapper hemma som är inköpt innan folk började hamstra…

För folkhälsans skull är ridsporten alltid en väldigt bra sak att utöva och kanske lite extra bra just nu. Vi som har hästar som största intresse har ju tur på det viset att det är ingen som kommer behöva stänga ner stallverksamheten för att det blir för stora folksamlingar där iallafall.

För den stora andelen ryttare är ju tävlingsdagarna inte jättemånga heller så om alla tävlingar ställs in kan vi stanna hemma och träna som vanligt istället. Som tur är så blir ju inte hästarna heller särskilt stressade av att vi nyser lite omkring dem. Det är kanske snarare så att de är vana vid mycket nysningar så här års då vi ju är i en sådan där lerperiod där vi ständigt står i ett moln av damm.

Johannablogg_1002_16mars
Mina träningsskor har dragits fram ur något förråd och hundarna påstår att det är dags att byta ut vinterstövlarna. Foto: Johanna Sällberg

Till skillnad mot annan idrott som handlar om att roa andra så är ju ridsporten mer en livsstil och något man utövar hela livet och som får oss utanför dörren varje dag. Det finns ändå också betydligt fler utövare än supportrar i vår sport. De flesta supportrar blir ju dessutom någon slags utövare då de ofta är föräldrar till någon som rider eller så har de ridit själva som unga.

Supportrarna tvingas ju också ut i stallet och ses ofta bärande och släpande som vilken gymentusiast som helst och dessutom i friska luften (eller i kalla ridhuset). Att sitta i en stor samling och heja blir inte avgörande för oss, vi kommer att fortsätta sega på genom krisen.

Vad gäller de där självutnämda experterna som sparkade fotboll när de var tolv och sedan fick sluta för att de skadade sig (ofta ursäkt för bristande talang) så finns de inte inom ridsporten och det är därför publik och ekonomi blir helt annorlunda.

Att utöva sport utan stor publik eller på hemmaplan är inget konstigt alls för oss härdade ryttare, det är snarare regel än undantag att läktarna gapar lite tomma. När man då ser fotbollsspelare oja sig över utebliven publik så är det inte helt utan att man ler lite och tänker att nu har den där ridsportmaffian övertaget igen.

Vi riskerar varken konkurs eller att bli smittade eftersom vi ändå gärna isolerar oss ute i skogen med bara en häst som sällskap (konkursens brant balanserar vi ändå jämt på eftersom den där hästen kostar betydligt mer än vad den någonsin kan dra in). Just nu handlar allt om att ta bra beslut och tänka på varandra och vi ryttare är bra på det eftersom vi ofta övat ett halvt liv åt att sköta våra hästar noggrant oavsett yttre omständigheter.

Vi som jobbar med djur eller är bönder är egentligen bara ett dåligt beslut från döden mest hela tiden. Skillnaden mellan katastrof och en bra dag är oftast att man lyckas balansera på den där knivseggen på ett bra sätt.

Att växa upp på en gård innebär att man måste lära sig detta från början, men man måste också lära sig att hantera det psykiskt. Att lyckas hålla puls och adrenalin i schack är avgörande i många situationer. Själv är jag en extrem lågpulsare som sällan får något större adrenalinpåslag, detta har testats ordentligt genom åren.

Johannabloggen_1003_16mars
Inte så stor risk att bli smittad när man flyger fram med hästen utomhus, mitt gamla sto Canjalova sprang alltid extra fort så där hanns inga folksamlingar med heller. Foto: Johanna Sällberg

För några år sedan var jag ute och letade efter en lagom trälåda som jag skulle förvara saker i. På min gård dräller det av sådan i alla hörn, det brukar mest handla om att ösa ur lite skräp ur dem och sedan använda till nästa sak.

Jag hittade en låda i perfekt storlek som det visserligen stod varning hanteras varsamt på. Jag öppnade locket och plockade upp en av flaskorna som stod i den och konstaterade att det var tur att jag följt rådet och inte skakat på lådan. På den lilla flaskan stod det igen varning och så hade den en sådan där dödskalle på etiketten ovanför texten där det stod nitroglycerin.

Där stod jag alltså med en flaska sprängmedel i handen framför en låda med fem flaskor till i. När jag öppnade locket trodde jag ju mest att det stod att de skulle hanteras varsamt eftersom det var glasflaskor i lådan. Nåja, som tur är så hade jag fortfarande tillräckligt låg puls för att försiktigt lägga ner flaskan i lådan igen och gå därifrån utan att något exploderade.

Jag frågade morfar om han viste att det stod en låda sprängmedel på logen men det hade han ingen aning om så vi kom fram till att det var från gårdens förra ägare som säkert använt det till att spränga stubbar. Sådant här måste man ju ringa till polisen om och de skickade genast ut en bombexpert med skyddskostym som försiktigt bar ut lådan på en åker med två tänger.

En liten sprängladdning apterades och så fick vi gömma oss bakom en vägg. Det blev nu bara en liten poff och lite pffft så brann lådan upp, det blev inte ens en liten krater så det var ju lite antiklimax efter den där bombkostymen och tängerna. Nu är gammalt sprängmedel extremt instabilt så egentligen kan det explodera av lite rörelse om man har otur så jag hade inte bara lugnet på min sida utan även turen.

Förra året följde jag också ett sådant där råd som bara en bonde kan. Jag höll som bäst på att köra ut en hösilagebal i hagen när traktorn plötsligt tappar ena framdäcket och välter. I min gamla traktor finns det bara en instruktion vad gäller säkerheten och det är en liten skylt där det står ”Varning, håll fast i ratten om traktorn stjälper, HOPPA EJ!”

Jag höll i ratten, landade på fötterna på dörren, stängde av motorn och klättrade ut helt oskadd (och med samma låga puls). Det där med att följa goda balanserade råd är alltså avgörande nästan hela tiden i mitt liv så att följa de råd som nu ges av experterna känns inte som om det skulle höja pulsen nämnvärt det heller.

Tillbringa så mycket tid som möjligt i skogen med hästen så minskar risken att smittas just den tiden och så mår man dessutom lite bra i själen.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
10 mars 12:01

Johannas blogg: ”Därför bygger jag stallet i timmer”

Johannas blogg: ”Därför bygger jag stallet i timmer”
Ett litet vårskutt som Salstas Mountain Mint utför bara för att solen skiner, snart är det dags för nya vårskutt i hagarna kring Åkerby gård. Foto: Johanna Sällberg

Det kommer att krävas många turer med Lydia, mitt nya projekt.

Att få möjlighet att fritt skapa en liten drömgård är ju en fantastisk chans till kreativitet eftersom det tar många timmars tankearbete. Jag har en hel del kriterier som jag absolut vill uppfylla, mest handlar det om hållbarhet och djurens välbefinnande (och lite mitt egna kanske).

När jag nu väl bestämt mig för att göra den där förändringen i livet så går det ändå undan, en köpare till gården är hittad och vi är överens om allt det väsentliga som pris, tidsplan och annat.

Johannasblogg_1002_v10
Utsikten från min nya boplats, man ser gamla gården tydligt nere till vänster. Foto: Johanna Sällberg

Som det nu är med hästfolk så har ingen av oss tid att vänta, har man väl bestämt sig för att flytta alla sina djur så ska det göras under sommarhalvåret. I sommar ska alltså då mitt nya stall och övriga ekonomibyggnader komma på plats, de är bygglovsfria eftersom jag har en gård och går därför snabbt att ställa iordning.

Hästarna och fåren får gå ut på bete som vanligt och när det blir dags för installning så får de bara gå några hundra meter norrut. Hästarna kommer antagligen inte fundera särskilt mycket över vilket tak de bor under, mina skulle ju lika gärna bo ute på sommarbetet året runt om de fick och nu blir det ju lite så eftersom ett av sommarbetena blir deras nya vinterhage.

Den som antagligen kommer vara mest förvirrad är Astrid som ju suttit och övervakat gården på sin gårdsplan i nästan tio år. Att få en ny gårdsplan är ju ingen liten sak för en gammal boxer. Hon har ju alltid varit en hund som tar små promenader utan att fråga om lov så nu kommer vi behöva ha många diskussioner kring huruvida vi utvidgat det tillåtna patrullområdet eller om vi flyttat det.

Johannasblogg_v10
Under den här rishögen ska det förhoppningsvis stå ett stall om ett halvår. Foto: Johanna Sällberg

Boxrar har ofta ett generellt problem när det gäller förståelsen av funktionen med staket och grindar, stänger deras människa en grind och lämnar dem på fel sida så ser det helt enkelt grinden som en utmaning.

Astrid har aldrig förstått att hon ska stanna, det där med inlåsning gäller ju bara alla andra.

Johannasblogg_1003_v10
En av mina boxrar tolkar utmaningen med ett nytt staket… Foto: Johanna Sällberg

När det gäller hennes små promenader så handlar det egentligen om att hon anser att patrullområdet innefattar även grannens tomt och detta har vi alltså aldrig lyckats komma överens om. Grannen är min moster så det har inte orsakat några större problem förutom att hennes bokashikompost grävts upp och konsumerats några gånger, hennes tomt är ju inte boxersäkrad vad gäller ätbara underliga saker.

Det är ju ingen sensationell nyhet att vi behöver tänka hållbart framöver. Att tänka hållbart handlar hela tiden om val av material och arbetsmetoder. När jag tittar på hur jag vill bygga så är det oerhört viktigt att få med både klimat och miljö. Det är ju så att rena trähus, timmerhus, har byggts framgångsrikt i generationer så det är där mitt val landar.

Trä är ett byggmaterial som inte belastar vår miljö och det är ett utmärkt sätt att binda kol aktivt under en väldigt lång tid. Vanligtvis bygger vi idag hus av brädor och isolering, det är billigt och blir tätt på ett enkelt sätt. Men så fort man stoppar in glasfiber eller stenull behöver man ångskydd och det är gjort av plast för att stoppa fukt ordentligt. Utan ångskydd så kan ju fukten utifrån eller från djuren ta sig in i väggen och då bildas det genast mögel och annat otrevligt.

Johannasblogg_1005_v10
Lyckliga hästar som snart äntligen får gå ut i mina fina sommarhagar igen! Foto: Johanna Sällberg

En vägg gjord av timmer behöver ingen isolering, den andas och tål fuktvandring utan att mögla. Om man timrar upp ett stall så blir det bara en aning dyrare än att bygga med fackverk, men livslängden blir oändligt mycket längre. Det blir också ett tungt hus som blir oerhört stadigt, att fästa saker i väggen och bygga boxar blir enkelt.

Allt detta låter kanske tekniskt men det är egentligen enkel kunskap som bara är logisk. Mycket av det vi bygger handlar om att bygga enkelt och effektivt och visst går det fort att smälla upp saker på det sätt vi gjort i 40 år men hållbarheten blir ju därefter.

Efter att ha levt hela mitt liv i byggnader som inte innehåller en enda liten plastbit eller modern isolering får jag lite klaustrofobi varje gång jag går in i en byggnad som är sådär tät. Det finns inte heller någon själ i ett hus byggt av en massa döda material och har man bott som jag har så är sådant viktigt.

Mina hästar har ju bott i kallstall de senaste åren, hål och öppna dörrar överallt håller luften frisk. Nu behöver jag själv ha det varmare då det är lite lätt olidligt att försöka jobba i minusgrader med krånglande leder. Det betyder att det nya stallet behöver vara lite mer isolerat på något sätt och istället ha riktigt bra ventilationssystem.

Att ventilera rätt är ju en hel vetenskap men en ganska så logisk sådan. Stall får ju lätt en otrevlig luft eftersom det blir fullt av små dammpartiklar från strö och hö samt att hästarna avger väldigt mycket fukt, det perfekta receptet för mögel helt enkelt. Det finns ganska så exakta riktlinjer för hur man ska bygga enligt Länsstyrelsen, men jag tycker inte att deras variant är tillräckligt bra.

Jag har varit i många stall som är godkända enligt deras beräkningar där luften inte alls känns trevlig. Just nu sitter jag alltså och räknar hit och dit på hur jag bäst skapar ett undertryck och hur jag undviker att få för mycket fukt i stallet. En del av lösningen kommer att bli att inte ha spolspiltan mitt i stallet utan i ett separat rum så att inte den fukten hamnar hos hästarna.

Just sådana saker är det som gör det här extra roligt, jag får hitta helt nya lösningar på alla de problem som jag hittat under 20 år som stallägare.

Logistik, miljö och säker hantering går att modernisera väldigt mycket i hästvärlden så nu lusläser jag all forskning på området och tänker så det knakar där ute i skogen.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
3 mars 11:50

Johannas blogg: ”Extremt ovanligt att ett sto accepterar ett nytt föl”

Johannas blogg: ”Extremt ovanligt att ett sto accepterar ett nytt föl”
En favoritbild på tre starka varelser, mormor 87 år som matar lilla Carolina och Nirvana som är med och skänker trygghet till det moderslösa lilla fölet. Foto: Johanna Sällberg

Det enda man egentligen vet när man jobbar med djur är att all planering för det mesta är värdelös.

Varje dag planerar jag noggrant vad jag ska göra i stallet, sedan kommer jag ut och tio minuter senare har minst en sak hänt som kullkastar någon del av den fina planen. Det kan vara allt ifrån att hästen har rullat sig tio minuter innan man tänkt ta in den för att åka på träning till att hunden snott blåsprejen och öst ut den på trätrappan (japp, självupplevt).

Johannasblogg.mars.1004
Hmmmm…vem är den skyldiga? Foto: Johanna Sällberg

Fåren jobbar fortfarande på med sina lamningar, fast nu börjar jag se ljuset i slutet på tunneln. Uppenbarligen så har jag matat mina får lite för bra då fertiliteten i år slår alla rekord.

Får fungerar så att om de får bra med mat under perioden de går med baggen så tänker de att nu jäklar ska vi producera ordentligt med lamm eftersom det här stället verkar ha bra med mat. Det är ju på sitt sätt trevligt att det blir många lamm, men så finns ju problemet att får inte är så bra på matte.

De tackor som har mycket köttras inkorsat kan oftast bara räkna till ett så när lamm nummer två ramlar ut stirrar de förvånat på den nya lilla blöta saken och sedan puttar de bestämt bort ett skrikande litet lamm.

Om de väljer nummer ett eller två är lite olika, men bara ett ska det vara. Detta innebär oftast att jag efter mycket lockande och diskuterande med tackorna till slut får ge mig och ta på mig föräldraskapet för ytterligare ett litet ynk. Sju små ögonpar och sju små nosar följer nu allt jag gör och talar högljutt om att de minsann är hungriga nästan hela tiden.

Jag har genom åren fött upp ett helt gäng med djur som inte haft någon mor så det är inget större problem med de här små varelserna. I jämförelse med att föda upp hästar med hjälp av flaska så är lamm väldigt enkla.

Efter två veckor behöver de bara mat tre gånger om dagen medan hästar kräver mat nästan hela tiden i tre-fyra månader. För ungefär femton år sedan hade jag ett sto som dog av tarmvred dagen efter att hon fått föl. Det finns en liten risk att ston kan få det när tarmarna ramlar tillbaka i tomrummet som blir efter att de fölat, det är inte vanligt man kan hända.

Johannasblogg.mars-1002
Lilla No Doubt som överlevde tack vare fantastiska Ida och många nattmatningar. Foto: Johanna Sällberg

Som vanligt så händer ju sådant här alltid sent en söndagskväll och man är aldrig tillräckligt beredd. Fölet hade ju fått i sig sin råmjölk och var pigg och glad men behövde mjölk för att klara sig över natten och det hade jag inte hemma. Som tur var så hade jag ett ponnysto, Idylle, ”Ida”, som hade fölat en månad tidigare, hon var ju höglakterande så jag snodde lite mjölk av henne för att försöka få i den lilla lite mat.

Nu ville lilla fölet absolut inte ha nappflaska och när klockan började närma sig två på natten så var det nära att jag gav upp. Men så tänkte jag att som sista försök kunde vi ju se om hon kunde dia lite från Ida om jag såg till att hon inte såg att det var ett annat föl. Den mycket snälla ponnymamman knöts fast mot boxväggen och så täckte jag över ögonen på henne och petade dit det nu väldigt hungriga fölet.

Det gick alldeles utmärkt.

Ida viftade inte ens på örat och var helt avslappnad. Hoppet tändes då och under småtimmarna så jobbade jag långsamt med att låta Ida se den lilla och som den mycket kloka och snälla mamma hon var så fattade hon efter ett tag att nu skulle hon tydligen ha två föl.

Det är extremt ovanligt att ett sto accepterar ett nytt föl när hon redan har ett alldeles perfekt eget att ta hand om, men Ida är liksom undantaget från den regeln. Efter bara sju-åtta timmar var hon alltså helt lös i boxen med två föl och tillät båda att dia.

Nu klarade hon inte att livnära båda två i slutändan så jag fick flaskmata hennes extraföl, men den där livsviktiga tryggheten som bara en hästmamma kan ge gav hon till hundra procent. Ida är bara en c-ponny och extrafölet var ett halvblod så det var inte så konstigt att mjölken inte räckte till båda.

Johannasblogg.mars.1006
En liten bild till på Idylle som efter att ha varit världens bästa mamma blev en mycket framgångsrik tävlingsponnyn med meriter upp till SM i hoppning, på bilden är det en av hennes första starter i Trosa. Foto: Johanna Sällberg

Lite fint är det också att två år senare förlorade vi ett litet welshsto som hade föl vid sidan och då tog Nirvana som var Idas föl hand om det fölet. Hon var ju bara två år så hon hade varken mjölk eller åldern inne egentligen men på något sätt så är modersinstinkten så stark i den stolinjen att de tar sig an lite vad som helst.

Nirvana ägnade hela sommaren åt att pyssla med lilla Carolina och det gjorde så att hon blev en trygg liten welsh som idag fungerar utmärkt som barnponny. Carolina  blev alltså en riktig framgångssaga och då hon var tre år fick både avelsdiplom och vann riksfinalen för treåriga gångartsponnyer. Att få visa upp en så fin treåring efter den tuffa starten var fantastiskt och en höjdpunkt vad gäller alla avkommor efter fina Splendid.

Johannasblogg.mars.1003
Salstas Carolina som vinnande treåring i Falkenberg. Foto: Johanna Sällberg

Det viktigaste är ju egentligen att man inte gör så att djuret man flaskuppföder blir förvirrat vad det gäller sin identitet.

Ett får behöver ju bli ett får för att klara sig senare i livet och samma sak gäller en häst.

Den stora skillnaden är också att ett får blir mest trevligt av att vara lite extra tamt medan en häst kan bli lite farlig om den saknar respekt. Ston är ju rätt så tuffa mot sina föl, även om de verkar snälla för det mesta så finns det tydliga gränser för vad ett föl får göra.

Ibland ser man skräckexempel på människor som tycker det är gulligt när föl står med hovarna på deras axlar, jag ser bara en kommande katastrof där en vuxen häst inte förstår var gränsen går.

Moderslösa föl bör därför uppfostras av ett sto som kan hjälpa dem att bli riktiga hästar med allt vad det innebär.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
25 februari 12:39

Johannas blogg: ”Födslar och dödslar ligger så nära varandra”

Johannas blogg: ”Födslar och dödslar ligger så nära varandra”
Det lammas för fullt på släktgården Åkerby, där Johanna Sällberg samtidigt rensar bland 150 års kollektivt släktsamlande. Foto: Privat

För tillfället har jag i princip flyttat ut till fårhuset då det lammas i varenda hörn.

Det är ganska så mysigt, jag blir överöst av fårkärlek hela dagarna (och nätterna). Fåren bor just nu i ena stalldelen där det även står hästar, jag har valt att ha alla djur i samma ända då det är mer praktiskt så.

Det är tur att jag har en så snäll inackordering kvar, de vet ju liksom aldrig riktigt vad som kommer att möta dem när de kommer till stallet. Det är nu inget nytt utan det har alltid varit lite så här på gården eftersom jag valt att ha fler djur än bara hästar.

Värst var nog när grisarna flyttade in, de skrämde halvt slag på mer än en inackordering (både människorna och hästarna). Just nu har jag alltså tre små skrikande grisar i sadelkammaren, tre små flasklamm som vrålar varje gång de hör en människa i boxen bredvid ena hästen och en samling tackor som skriker för att hålla reda på sina nyfödda telningar i ena änden av stallet.

Jag har ju ett par alldeles förträffliga hörselskydd med radio i så jag hör inte ett ljud av allt det där, men varje gång jag tar av mig dem så inser jag att ljudnivån vid matning är ungefär som på en värre rockkonsert.

Hästarna tar det hela med ro, så länge maten serveras i tid och de får gå ut på morgonen så kan de ta att en rödögd matte kommer vinglande med en massa nappflaskor mitt i natten. Den som har det jobbigast (förutom jag själv då) är min trogna vapendragare Astrid som noggrant följer varje matning och lamning, alltid redo att hjälpa till (just födslar är tydligen hennes ansvarsområde).

Jag kommer ju ur en lång linje av samlare och det ställer till det lite nu när jag ska flytta. Min familj har bott i det hus jag bor i idag sedan 1955 och när man flyttade in flyttades sisådär 150 års kollektivt samlande med.

Det innebär att alla brev som någonsin skrivits i familjen sedan år 1800 ligger i diverse lådor och väskor. Det finns fotoalbum av vänner till familjen från 1890 utan namn på personerna, väldigt tjusiga foton men vad tusan gör man med dem?

Tackenparad_johannasblogg
I min sadelkammare (och lite runtomkring) kan man hitta saker som min första ponnys första täcke från 1985, ett jutetäcke som visserligen är oförstörbart och väger ett ton men som ingen häst har kunnat bära sedan 1990. Foto: Johanna Sällberg

Detta ansvar har alltså dumpats på mig av tidigare generationer. Tyvärr så är jag inte ett dugg bättre själv, en stor gård gör det möjligt att spara väldigt mycket saker. I min sadelkammare (och lite runtomkring) kan man hitta saker som min första ponnys första täcke från 1985, ett jutetäcke som visserligen är oförstörbart och väger ett ton men som ingen häst har kunnat bära sedan 1990.

Faktum är att det kanske har övergått från bruksvara till antikvitet?

Jag har inte sett någon häst bära ett sådant de senaste 20 åren och den senaste jag såg det på var nog någon av mina egna. De var ju praktiska på den tiden det införskaffades, ponnyerna bodde i ett kallt stall och hade en ordentlig vinterfrisyr eftersom varken klippmaskin eller utetäcken fanns.

Den något långa pälsen var ju inget som hindrade att vi tränade rätt så hårt och lång ponnypäls tar väldigt lång tid att torka. Tricket var alltså att lägga på det där täcket och packa in en massa halm under. Det var ett system som fungerade alldeles utmärkt under de förhållanden som rådde just då (hästarna klagade i alla fall inte men det gör de ju sällan).

Frågan är nu om det går att bygga ett litet (eller stort) nostalgiförråd för hästantikviteter eller om man bedöms vara lätt sinnesförvirrad om man lägger pengar på ett sådant. Kanske skulle det bli ett museum över 1900-talets praktiska hästartiklar?

Min samlarsjäl lider alltså svåra kval över detta samtidigt som min mer rationella sida konstaterar att det är tur att jag ska flytta innan jag blivit så gammal att jag inte orkar städa. Naturligtvis kommer den rationella sidan få rätt och det där jutetäckets saga är antagligen all.

Alla dessa ting är ju egentligen döda och det är enbart därför de finns kvar, det viktiga är ju egentligen det levande. Om allt fungerar som jag tänkt mig så flyttar det ju med en massa djur och deras välbefinnande ska naturligtvis gå före allt annat.

Att förlora Delilah just nu var naturligtvis jobbigt det hade ju varit trevligt att få ha henne med i flytten, men det är ju så det är.

Vi vet att de djur vi har omkring oss lever kortare än vad vi gör, men det betyder inte att de inte får leva klart.

Johannabloggen
En av många minnesvärda uteritter vi har gjort, Delilah och jag. Foto: Johanna Sällberg

Man kan välja lite mellan att sörja en förlust eller att vara glad över att man fick ha dem i sitt liv. Självklart finns det stunder av sorg men jag har ändå kommit till den punkten där tacksamheten över det vi hade har tagit överhanden.

Det fantastiska med att leva på landet så som jag gör är att det fullständigt sjuder av liv hela tiden så döden hinner aldrig ta allt fokus. Just nu när det är den där perioden när alla tackor håller på och lammar så får jag varje dag vara med om den där magiska sekunden när en ny individ tar sitt första andetag.

Födslar och dödslar, som mormor brukade kalla det, ligger så nära varandra i det liv jag lever att det till sist blivit en naturlig del av vardagen. Det är inga småsaker men man kan faktiskt vänja sig om man lever mitt i det.

För de flesta människor idag så är det inte en del av vardagen och därför blir känslorna svårare att hantera. Om man bara har en häst eller hund och den dör så har man kanske inget som kan hjälpa till att fylla upp tomrummet och då blir det lite olidligt.

Jag vet att Delilah tog med sig en liten del av mitt hjärta men jag vet också att för varje litet liv jag hjälper till världen får hjärtat en ny liten del.

På det stora hela är det troligare att jag dör med ett fullt hjärta än att det ska sakna så många bitar att det kan räknas som krossat.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
18 februari 12:28

Johannas blogg: ”Hade jag fortsatt min vanliga tävlingskarriär så hade jag aldrig fått rida in så här på Ullevi”

Johannas blogg: ”Hade jag fortsatt min vanliga tävlingskarriär så hade jag aldrig fått rida in så här på Ullevi”
Vår bloggare Johanna var tillsammans med sin ponny Delilah ett av öppningsnumren på EM i Göteborg. Nu har ponnyn slutat sina dagar och Johanna summerar ett hästliv som kom att påverka henne i själ och hjärta. Foto: Privat

Jag har nu en längre tid förberett mig då en av mina ponnyer, Delilah, kommit till den där punkten där jag måste ta mitt ansvar och låta henne somna in.

Ibland är det oändligt svårt men ändå lätt, svårt för att man inte vill, lätt för att man måste.

Delilah är nu inte vilken häst som helst, hon har funnits i mitt liv i 23 år och hon var den som hjälpte mig hålla näsan över kanten när kroppen gick sönder på riktigt. Ungefär samtidigt som jag började bli dålig fick hon ett antal skimmeltumörer som satt lite tokigt till i mungipan och som gjorde det omöjligt att stoppa in ett bett i munnen.

Jag bestämde då att hon inte skulle tvingas jobba med att bära runt på nybörjare mer, något som hon hade varit väldigt bra på men som är lite slitigt ibland. Eftersom jag inte riktigt kunde rida så började jag jobba lite alternativt med henne och det var något som vi båda gillade.

Johannabloggen
Det var med Delilah den där övertygelsen om att det finns ett hästliv för alla faser i livet föddes. Foto: Johanna Sällberg

Mina ben fungerade inte som de skulle så jag kunde inte rida lätt och då föddes idén om att helt enkelt bara rida lite försiktigt utan sadel. Hennes mun fungerade ju inte riktigt så då kom nästa ide om att ta av tränset.

Sakta men säkert lärde vi om oss tillsammans och det hela resulterade i ett helt eget projekt där vi efter lite träning blev stensäkra på detta. Den där försiktigheten kastade vi helt överbord efter ett tag och precis som i min barndom blev det full fart och lite hoppning, kanske lite tokigt men kul.

Det var med henne den där övertygelsen om att det finns ett hästliv för alla faser i livet föddes.

Vem har inte drömt om att kunna galoppera runt på en äng utan sadel och träns på en vit häst? Eller att få rida på de stora arenorna till publikens applåder?

Hon gjorde detta möjligt för mig när det behövdes som mest. De äventyr hon bar med mig på är egentligen häftigare än allt jag gjort tidigare med hästar.

Hon bar mig in på Friends arena, något som har inneburit att jag senare fått bli en del av funktionärsstaben där. Det har inte bara gett mig ett fantastiskt roligt uppdrag utan även massor av nya vänner.

Min värld har blivit lite större tack vare henne helt enkelt.

Det största vi fick göra var nog ändå att rida in på invigningen av EM. När frågan dök upp om det fanns någon som kunde tänka sig att rida barbacka i Pippikostym på Ullevi så var det nästan bara vi som räckte upp handen.

För att göra det lite knepigare så behövdes det en samspelt mindre ponny till Herr Nilsson och då var det så lyckosamt att jag hade en liten welsh, Salstas Tamara, som kamperade ihop med Delilah.

Johannabloggen.1002
Tamara fick lära sig att följa Delilah i galopp som handhäst. Väl på plats i Göteborg lånade vi ett barn i rätt storlek och så körde vi. Foto: Privat

Under några månader tränades de två damerna ihop, Tamara fick lära sig att följa Delilah i galopp som handhäst. Väl på plats i Göteborg lånade vi ett barn i rätt storlek och så körde vi.

Full galopp runt Ullevi medan hela publiken sjöng ”här kommer Pippi Långstrump” var ju en rätt så mäktig upplevelse. Vi spenderade sedan hela veckan på plats och gjorde uppvisningar på Heden där de fick visa hur samtränade de var.

Hade jag fortsatt min vanliga tävlingskarriär så hade jag aldrig hamnat där på Ullevi utom som publik. Delilah har alltså gett mig många nya perspektiv, precis som Gina gjorde i min ungdom.

Utan henne hade jag alltså också varit en annan. Det är ju just den där förändringen av livet som är så fantastisk med hästarna. Om man bara vågar släppa in dem i hjärtat och följa med så händer det saker.

Alla kanske inte drömmer om att spela Pippi men just jag älskade det och Delilah verkade njuta av det också.

Nu hade då Delilahs tumörer vuxit så pass mycket att hon passerat den där gränsen som finns för alla våra djur.

För några veckor sedan tog jag beslutet och nu i söndags fick hon gå.

Jag har följt många djur genom åren från första till sista andetaget och det är naturligtvis aldrig lätt.

När det gäller det där sista andetaget så är det min skyldighet att se till att det blir bra. I Delilahs fall innebar det en promenad med min granne, en morot och sedan inget mer.

Med just henne valde jag att inte vara med.

Det är ju en avvägning men ofta så är det faktiskt bättre för hästen att inte matte är med. Hästar är så oerhört empatiska att de känner ångesten och sorgen som människorna bär och jag vill inte att det ska prägla deras sista stund.

Jag litar till hundra procent på min granne och hans lugn och vet därför att det hela gick bra. I vanliga fall är det jag som får stå för lugnet när det gäller andras hästar och jag har därför sett hur det påverkar dem när det står någon som sörjer för mycket bredvid.

Ingen kan ju gå genom livet utan att bli berörd på något sätt. Skulle man göra det så beror det på att man aldrig släppt in någon i sitt hjärta och i sådant fall är det synd om den människan.

Genom åren har många hästar tagit sig in i mitt hjärta och det är alltid lika svårt att släppa dem.

Det är alltså helt okej att bryta ihop litegrann, men det är också okej att släppa taget och våga vara glad igen över de fina saker jag har omkring mig.

Att mitt i en sorg få le åt några skuttande lamm är bara bra för själen.

Lammunge
Ett av gårdens tröstande gosedjur. Foto: Johanna Sällberg

Jag får helt enkelt tacka min fina Delilah för den stora portion glädje och hjälp hon gett genom en del av den förändring livet ständigt innebär.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
11 februari 11:58

Johannas blogg: ”Att vi överlevde utan en endaste liten skada är egentligen ett litet mirakel”

Johannas blogg: ”Att vi överlevde utan en endaste liten skada är egentligen ett litet mirakel”
Lydia och Johanna Sällberg. Foto: Privat

Häromdagen firade vi livet med en liten galopp därute i skogen.

Lydias gula öron står rakt fram som två spjut när hon får springa sådär lite hur fort hon vill.

Hon är helt övertygad om att när vi uppnår en viss hastighet så kommer vildsvinen inte ifatt. Sidoskutten går också extra snabbt så det är bara att hålla i sig.

Det är en ganska så bra teori, om man rör sig tillräckligt fort framåt så hinner inte eländet med och om det dyker upp längs med vägen så kan snabba fötter ta en förbi det mesta.

Faktiskt så är det att ha en ganska så optimistisk inställning till livet. Det går inte alltid att rama in och bromsa en sådan inställning så ibland är det bättre att bara hålla i sig och hänga med.

Själv har jag alltid varit en obotlig optimist då livet blir både lättare och roligare så.

Optimisten i mig är tydligen ett arv från min far, detta får jag ta mina släktingars ord på då jag inte minns honom alls.

Han dog när jag bara var två år så det arvet måste vara rent genetiskt.

Vi är ju annars alla summan av både arv och miljö.

Mina morföräldrar lyckades då göda den där inneboende genetiska optimisten väl genom att låta mig prova saker som många föräldrar skulle få en mindre hjärtattack av. Jag var ju det sista barnet de tänkte uppfostra och med den vishet som bara ålder kan ge förstod de helt enkelt att det var enklare att låta mig hitta mina gränser på mitt eget sätt.

Johanna_gamlafoton-008
Höjdhoppning och galopprace var viktiga grundstenar o Johannas och ponnyn Ginas uppväxt. Foto: Privat

Det fanns en regel, jag måste tala om när jag red ut och i ungefär vilken riktning jag red (det var för att de skulle veta åt vilket håll de skulle leta om de hittade hästen utan ryttare) annars var det rätt så fri lejd.

Förutom de där optimistgenerna så är jag ju egentligen en vandrande genetisk katastrof, båda mina föräldrar dog av sjukdom innan jag fyllt fem och dessutom skickade de alltså med en defekt som kodar ett protein fel.

Jag kan alltså tacka den väldigt goda miljön för att inte mina gener slog mer fel än vad de gjort.

Kanske är det därför jag blivit så intresserad av att avla, det som slog fel hos mig går inte att rätta till men jag kan ju ägna mig åt att försöka skapa perfektion. Min uppgift som uppfödare har ju alltid varit att hitta de bästa generna och sedan försöka skapa den bästa miljön så att rätt gener kommer till uttryck.

Den stora frågan är då om jag lyckats skapa perfektion?

Naturligtvis så har jag inte det, om så vore fallet kunde jag ju ge upp helt med all avel. Att lyckas få fram den perfekta hästen eller hunden är nästan omöjligt och lyckas man så vet man bara att nästa kan aldrig bli lika bra.

Nu finns det olika sorters perfektion och den perfekta hästen är den som passar just till det man behöver för tillfället. Just nu är Lydia perfekt, när jag var nio år var hennes mor Gina perfekt.

Min mormor var ju lite gammalmodig av sig och tyckte att det fick duga att få en tvååring som första egna ponny. Vi kunde väl lära oss tillsammans tyckte hon och faktiskt så hade hon helt rätt.

För just mig var det en perfekt lösning.

Johanna_ginagallop
Snabba svängar med Gina. Foto: Privat

Vi var egentligen lika vilda, Gina och jag, helt odödliga enligt oss själva. När Gina var fem år och jag tolv så kunde vi allt vi behövde, Gina stegrade på kommando och om man kittlade henne bakom sadeln gjorde hon ursnygga kaprioler.

Vi klarade att hoppa den där vägbommen i skogen och kunde galoppera hemifrån till Järna på drygt åtta minuter (fem kilometer i samma tempo som fälttävlanshästarna på OS fast bara en vägbom att hoppa).

Att vi överlevde utan en endaste liten skada är egentligen ett litet mirakel.

Nu var Gina en sådan där ponny som klarade det mesta, hon blev faktiskt hela 24 år gammal och var i princip aldrig skadad under sitt liv. Efter karriären tillsammans med mig avverkade hon ett helt gäng med ryttare och fick dessutom en hög med föl som blev så bra att hon blev ELIT-premierad.

Johanna_sodertorn-005
Gina fick en lång karriär med flera små piloter på ryggen. Foto: Privat

Allt var inte bättre förr men en liten sak var bra och det var att vi hade inga ridhus.

Det innebar att den unga ponnyn och jag hade inget annat val än att galoppera runt i skogen. Vi blev också tvingade att vila när vädret var dåligt så det blev naturliga pauser när det var knallhårt i backen.

Vi behövde ingen avancerad forskning som talade om för oss vad den exakta träningsdosen var eller att hästen mår bra av att vara ute mycket, det var liksom självklart. Jag blir alltid lite fascinerad över de olika forskningsrapporter som dyker upp gällande dessa saker.

Att människor och hästar behöver frihet och rörelse när de är unga är ju inte raketforskning direkt.

Gina blev ju grunden för min avel och när jag blev lite äldre och klokare började jag titta på hennes stamtavla och då insåg jag vilket fint litet sto jag hade.

Johanna_im000519
Gina, som blev 24 år gammal, hann även med att bli mamma flera gånger om. Foto: Privat

Hon kom ur en stolinje som producerat den mest framgångsrika connemarahingsten i Europa, Dexter Leam Pondi, en levande legend som både hoppat EM med flera ryttare och dessutom producerat ett flertal EM-ponnyer.

Ginas far var Finney Master som även han blev ELIT-premierad och som ligger bakom många av de bästa connemarorna i Sverige.

Det var ju ren tur att min lilla barndomsvän visade sig vara genetiskt värdefull, jag kunde ju lika gärna fått en helt vanlig ponny med normalgener (eller ännu värre en valack som inte kunnat föra något vidare).

På så sätt var alltså Gina en perfekt liten häst även om hon inte var världens vackraste eller den lättaste att rida efter min något bristfälliga utbildning av henne.

Det hela handlar mer om att hon förde in mig på vissa banor och gav mig saker jag inte skulle vilja vara utan. Hade jag fått en annan häst hade den kanske också varit perfekt men då hade jag också varit en annan idag och jag hade definitivt inte suttit på en gul ponny och galopperat runt i skogen med den där känslan av att vara lite smått oövervinnlig.

Hur vet man då om man har den perfekta hästen?

Jo, om man varje dag skrittar hemåt med ett litet leende på läpparna så vet man att man att hästen är perfekt oavsett vad omvärlden har för åsikter eller förväntningar.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
4 februari 13:20

Johannas blogg: ”Vissa kör störtlopp för att få en kick, jag föder upp djur”

Johannas blogg: ”Vissa kör störtlopp för att få en kick, jag föder upp djur”
Welsh mountainstoet Salstas Magnolia och hennes föl efter Salstas Splendid som heter Will I Am. Foto: Johanna Sällberg

Lydia har inga skor, inte för att jag är övertygad om att alla hästar måste gå barfota utan mer för att jag kommit fram till att det inte behövs på just henne. Jag skulle kunna sätta skor på henne bara omutifallatt sanden skulle ta slut och det blir halt, eller att vi blir tvingade att rida tre mil på asfaltväg, fast inget av det är särskilt sannolikt.

Vi gör ju ofta saker så och ibland är det bra och ibland dåligt, hjälm omutifallatt jag ramlar av är bra, vintertäcke i juni omutifallatt det skulle bli snöstorm är för mycket katastroftänk.

Jag har gjort ett klassiskt nybörjarmisstag för att jag glömt bort att när det gäller avel så är just det där med lite katastroftänk livsviktigt.

Jag har helt enkelt köpt grisen i säcken (bokstavligen). Min Greta är ju en väldigt gullig och snäll gris och därför fick jag för mig att jag naturligtvis skulle börja föda upp gulliga rosa grisar.

En superfin linderödsgalt, Hans, införskaffades och efter en ganska lång tids ansträngning så blev Greta äntligen dräktig. Hon har nu nedkommit med sex små varelser som jag allra först tyckte såg perfekta ut, men… Greta fick snabbt en förlossningspsykos och började försöka äta upp sina små avkomlingar och efter räddningsaktion visade det sig att tre var lite missbildade.

Resultatet blev att jag nu har tre små grisar i valphagen i köket som vill ha mat dygnet runt.

Vad gjorde jag för fel då?

Jo, jag köpte en gris från en gård som var tvungna att göra sig av med en massa grisar för att de tagit sig vatten över huvudet och jag har därför ingen aning om hon är inavlad eller vad hon har för gener (Hans fina stamtavla och genbanksintyg kan inte rädda upp det hela).

Jag hade för dålig koll på hur vanligt det är att just sådana där rosa produktionsgrisar får psykoser och försöker döda sina barn och nu står jag alltså här med resultatet av mitt eget slarv.

Nu är resultatet av slarvet extremt gulligt och allt det där, men som ansvarsfull djurägare har de tre små gullegrisarna snabbt och enkelt kastrerats för att inte just dessa gener ska föras vidare.

Det absolut största problemet som jag brottas med just nu är dock det faktum att grisar är alldeles för smarta för sitt eget bästa så hur ska jag i framtiden kunna släppa mina små grabbar som helt präglats på mig?

Frågan är om jag har råd att ha kvar dem och om man kan ha ett ton gris som stuffar runt på min nya boplats (mamma Greta väger 250 kilo och förväntad vikt på de små är ungefär det).

Kanske skulle det funka att bygga en korridor runt hela stället och använda dem som säkerhetsteam, hittills har ingen klivit in på tomten när Greta är lös och hon är ju bara en 250-kilos klump, fyra stycken borde kunna stoppa det mesta…

Johannasallberg_cornelia.1004
Greta väger 250 kilo, har en topphastighet på ca 45 km i timmen, startsträckan är tre språng, bromssträckan är betydligt längre, i full fart kan hon antagligen tackla omkull en mindre bil… Foto: Johanna Sällberg

När det gäller mina hästar och hundar har jag i alla år suttit och lusläst stamtavlor för att försöka kartlägga alla möjliga genetiska utfall.

Det är extremt roligt att jobba med avel så på riktigt.

Under flera år hade jag privilegiet att få jobba med en helt fantastisk liten hingst, Salstas Splendid, som genom mycket noggrann avel fick så fina resultat på sina avkommor att han blev ELIT-premierad.

Att få vara en del av en sådan resa är få förunnat.

Salstassplendid10
ELIT-hingsten Salstas Splendid. Foto: Johanna Sällberg

Varje sto han betäckte var noggrant utvalt, härstamningarna var genomgångna så långt man bara kunde och varje individ bedömd från nos till svans för att de skulle komplettera hans egenskaper.

Splendid själv är vacker som en dag och den absolut snällaste hingst som går att hitta, men hans bästa egenskap är att han är genetiskt bra. I princip alla hans avkommor blir lika bra eller bättre än han själv och det är ju en dröm att ha en sådan individ i avel.

Det är dit vi alla strävar när vi avlar.

Splendid själv är vad man kallar en riktigt genomavlad individ, i generationer har uppfödare suttit och funderat och selekterat för att få fram en så jämn, perfekt welsh mountain som möjligt.

Under de år han stod hos mig fick jag ofta förfrågningar från stoägare som hade just ett gulligt sto men utan stamtavla. Vi valde att inte ta emot sådana, hur fina gener han än hade så vet man ju aldrig om något konstig skulle dyka upp från den andra sidan.

De flesta föl som föds i Sverige är ju födda hos vad man kan kalla hobbyuppfödare som mest avlar för att det är roligt och som hingstägare så har man extra stort ansvar för att hjälpa dem att hitta rätt i den genetiska djungeln.

Joopr1
Bild på Release Me och hennes far Brolötens Joop, en hingst jag också har haft på station hos mig här på Åkerby gård. Foto: Johanna Sällberg

Att vara hobbyuppfödare är en fantastiskt rolig och givande sysselsättning, speciellt om man ser till att ta hjälp av duktiga människor och läser på. Att hitta ett friskt och trevligt sto med stamtavla är ändå inte så svårt och att sedan börja leta hingst är ju mest ett roligt projekt som man kan ägna hur många timmar som helst åt.

Fölningar är ju oftast helt magiska, jag tröttnar aldrig på att se deras dramatiska entre ut i världen och det är nog ett av de största skälen till att hålla på med aveln.

Mina ponnyston har alla varit exemplariska vad gällde den där biten.

De var trygga duktiga mödrar och hade gärna publik vid fölningarna.

 

Johannasallberg_cornelia.blogg
Mitt sto Cornelia och hennes föl Quentin när han är alldeles nykläckt och ska ta sig upp. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia1002
Ett och tvåååå…. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.1003
…och tre! Quentin står på benen! Foto: Johanna Sällberg

Den fölning som hade mest publik ägde rum på min trettioårsdag. Jag hade en jättefest och precis när alla började droppa in bestämde sig stoet Idylle för att börja föla.

Jag fick helt enkelt slänga på mig arbetsbyxorna och kavla upp ärmarna. Fölningar är ju rätt så kladdiga historier, är man med så vill man ju gärna hjälpa till att pilla bort hinnorna från nosen och kolla vilket kön det är på fölet och då är det oundvikligt att man blir halvt insmetad med fostervätska och annat.

Det blev en väldigt trevlig fest trots att jag inte hann tvätta ur allt kladd ur håret (av någon anledning lyckas jag alltid glömma bort mig och stryker undan håret med kladdiga fingrar).

Ett bra bevis på hennes lugn är att under kvällen fortsatte hon helt oberört med att bekanta sig med sin fölunge trots att det blev lite rörigt med 60 gäster på gården och liv halva natten.

Det är få saker som slår känslan av att sitta och titta på när en bra mor bekantar sig med sin avkomma. Det ska finnas ett lugn i situationen och hur gärna man än vill så ska man inte in och peta i deras stund.

Magin som uppstår när de får den där kontakten som är så livsviktig går egentligen inte att beskriva, den måste upplevas.

Att vara uppfödare är alltså lätt beroendeframkallande, vissa kör störtlopp för att få en kick, jag föder upp djur.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
28 januari 12:00

”Tyvärr har vi ofta en tendens att vilja forma alla hästar (och människor) efter samma mall”

”Tyvärr har vi ofta en tendens att vilja forma alla hästar (och människor) efter samma mall”
En utsikt som inte går av för hackor. Foto: Johanna Sällberg

De där gula öronen sitter på en ponny som heter Lydia.

Det roliga är att hon är den sista avkomman som min första ponny fick. Hennes mor var också en gul ponny som bar mig genom en annan typ av livskris, nämligen tonåren.

Egentligen så är kanske Lydia inte vad de flesta skulle kalla en bra terapihäst. Hon är inte heller vad man kan kalla en särskilt trygg figur utan faktum är att Lydia är rädd för väldigt många saker. Hennes största skräck är vildsvin, något som gör våra små skogsturer ganska så intressanta.

I varje hästflock bör det finnas en sådan där lätt skräckslagen figur, den där som har någon slags NPF-diagnos och upptäcker farorna innan de ens existerar. Det är ju nödvändigt för flockens överlevnad så mina andra gamla ponnyer accepterar alla hennes ryck utan att ägna särskilt mycket tid åt att följa henne.

Hennes uppgift när vi är ute i skogen är alltså att leta efter vildsvin och varna mig för dem. Det medför att hon tvärstannar vid minsta misstanke om att det gömmer sig ett vildsvin i närheten.

Vi har haft många pratstunder kring hur små stenar man kan misstänka för att vara vildsvin eller hur stora de behöver vara för att dölja ett och huruvida vildsvin verkligen kan flyga eller inte.

Det sköna är ändå att vi har ju släppt all ambition vad gäller prestation och det medför att jag inte behöver pressa henne. Vi ägnar oss bara åt vår egen relation. Det är ju just det där med relationen till en häst som gjorde att jag ville börja jobba med hästar.

Johannasallberg_sommar
Lydia övervinner på egen hand ett hinder (utan vildsvin på lur) i sommarhagen hemma på Åkerby gård i Hölö. Foto: Johanna Sällberg

Jag älskade hennes mor och känslan av att vara ett med henne var det som väckte den där kärleken till hästarna som jag hoppas aldrig försvinner.

Efter alla år med fokus på utveckling av de hästar jag suttit på så är det alltså rätt så trevligt där ute i skogen på Lydia. Hon är egentligen en ganska så fin ponny, men hon har en skada i en framkota som gör att hon inte klarar livet som tävlingsponny.

Någon gång när hon var unghäst har hon fått en smäll och ena framkotan saknar en liten flisa. Nu när jag då inte behöver få ordning på Lydia så att någon annan kan tävla henne så kan jag istället välja att acceptera alla hennes svagheter.

I Lydias och min värld är ju inte den där diagnosen en svaghet, hon har en tydlig uppgift och är bra på den. Jag har då fått en annan uppgift i vår relation och det är att kontrollera faran och ge henne trygghet.

På en vanlig tur så är hon relativt avslappnad men eftersom hennes nerver är blixtsnabba så känner man hur det skakar till och så tar det tvärstopp. Jag har ju utvecklat en ganska så bra reaktionsförmåga efter all unghästridning så jag har inga problem med att hinna med.

Om det nu hade suttit en lite mindre balanserad ryttare på henne så hade det kanske inte gått lika bra och då slutar det ju ofta med konflikt. Nu räcker det med att hon hoppar till och jag säger att jag sett den livsfarliga stenen och att jag garanterar att den inte kommer att attackera. Tack vare att hon litar på mig så kan vi fortsätta efter att varje hot bedömts vara ofarligt.

Johannasallberg-lydaia-trav
Lydia i full fart i hagen under en av vinterns sällsynta snödagar. Foto: Johanna Sällberg

Lydia har ju som alla andra även styrkor. Hon är väldigt snabb och stark i kroppen. Hennes pappa var ett fullblod som faktiskt var svensk mästare på sprintdistans en gång i tiden och från honom har hon ärvt förmågan att springa fort.

Fullblodets extra stora lungor verkar hon också ha ärvt vilket ger uthållighet. Hennes mamma var en connemara som kunde hoppa hus. Från henne har hon ärvt elasticiteten och mycket säkra fötter.

Det är en rolig kombination det där med att både vara snabb och ha som små kameror i fötterna, om galopp genom snårskog full av rötter var en tävlingsgren skulle vi vara oslagbara (naturligtvis förutsatt att det inte finns några vildsvinsliknande stenar på banan).

Det är spännande det där med acceptans. Tyvärr så har vi ofta en tendens att vilja forma alla hästar (och människor) efter samma mall. Vi vill ofta få ut mer av dem än vad vi har kunskap och förmåga att kommunicera till dem och det drabbar då hästar som Lydia lite extra hårt.

Att ha problem med rädslor och samtidigt ha en skada är ju som ett perfekt recept för att bli bortvald. I jobbet med att utbilda hästar gäller det oftast att få dem att göra saker lite per automatik, oavsett situation.

En hopphäst ska helst hoppa snällt även med en lite halvbalanserad ryttare. Det krävs alltså att man gör dem mindre känsliga och helt på det klara med vad deras uppgift är, de måste acceptera bristfällig ridning och kommunikation.

Faktum är ju ändå att den största delen av alla hästar jag utbildat sålts till hobbyryttare och det som kännetecknar dem är ju att de inte är perfekta i sin ridning. Jag menar nu inte att alla hobbyryttare ska ge upp utan att det kanske skulle vara en bra idé att jobba mer på relation och sätta mindre press på att prestera.

Det intressanta är att när det gäller andra sällskapsdjur som hundar så har vi en större acceptans för att de inte gör exakt det vi förväntat oss av dem. Jag kommer inte byta bort boxern Emma som inte vaktar för fem öre men gärna apporterar hur många pinnar som helst.

Jag kommer inte byta bort labradoren Bessie om hon så inte skulle hämta en endaste pinne i hela sitt liv. Mopsarna ska vi inte tala om, de har inte ett enda vettigt användningsområde och mängder av udda idéer men älskas utan förväntningar på några motprestationer.

Johannasallberg-mopsenove
Mopsen Ove. Söt som socker och med en alldeles speciell uppgift här i livet… Foto: Johanna Sällberg

Vi ser dem helt enkelt mer som individer och mindre som ett redskap för att prestera mot vissa mål.

Det finns mängder av hästar som är som Lydia, alla de där som inte är perfekta men som ändå förtjänar en chans.

Ger man dem det så kanske man kan upptäcka saker om sig själv och träna sitt tålamod lite på kuppen.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
21 januari 12:00

Ridsports nya bloggare Johanna: ”Det är dags att byta inriktning”

Ridsports nya bloggare Johanna: ”Det är dags att byta inriktning”
Det finns massor av människor i världen som inte har en häst eller hund som ger dem en anledning att fortsätta röra sig framåt. För deras skull behöver vi som har det privilegiet ta hand om oss och hjälpa till att visa att det går att fortsätta leva, skriver vår bloggare Johanna Sällberg. Foto: Privat

De där gula ponnyöronen är alltid på väg någonstans, oftast framåt och alltid i full fart. Det är ju så livet ska vara. Själv genomför jag för tillfället stora förändringar i mitt liv och då är det speciellt viktigt att få ha de där öronen framför sig.

Nästan varje dag tar vi en tur bara för att det är då jag tänker som bäst. Det är något med det där att färdas framåt fysiskt som gör att även hjärnan tar sig en tur framåt.

Mina leder sitter löst och hela kroppen skramlar isär lite nu och då.

Jag har de senaste åren fått ta och tänka om vad gäller min verksamhet då det efter mycket om och men visat sig att min syster och jag har en ovanlig genetisk åkomma. Mina leder sitter löst och hela kroppen skramlar isär lite nu och då.

Det säger ju sig själv att en axel som hoppar ur led varje gång en häst rycker lite i grimskaftet försvårar arbetet om man jobbar med unghästar och har en hög med inackorderingar.

Johannas-1046
– Ojsan, sorry det råkade visst vara hundgodisfickan du fick ur… Foto: Privat

Efter många turer i skogen med ponnyn har jag kommit fram till att det är dags att byta inriktning.

Min verksamhet har genom åren stått på flera ben, avel, unghästutbildning, lektioner och inackorderingar.

Det där med att ha många inackorderingar kommer jag inte sakna alls.

Nu har jag i några års tid ägnat mig åt att sälja av alla avelsston och ridbara hästar så i stallet står det idag bara kvar några osäljbara ponnyer. Det passar bra just nu då de inte kräver några stora insatser av mig vad gäller ridningen, de är ganska så nöjda med lite nöjesturer och långa dagar i hagen.

Nästan alla inackorderingar har också flyttat ut så just nu är det mindre arbete med stallet än vad det varit på över tjugo år.

Hur gör man då en sådan förändring efter tjugo års satsning på ridsporten?

Aveln och unghästutbildningen kommer jag nog att sakna lite men det där med att ha många inackorderingar kommer jag inte sakna alls. Varje unghäst har ju sin egen historia och vilja men det går ändå inte att jämföra med alla viljor och historier som följer med de inackorderade hästarna och deras ägare.

Det är i längden roligt men utmattande.

Tildas-1054
Fördelen med gamla ponnyer är också att det går att rida dem även efter några dagars vila utan att riskera en ofrivillig flygtur. Johanna på promenad med lydiga Lydia, mopsen Bosse och boxertiken Astrid. Foto: Privat

Hur gör man då en sådan förändring efter tjugo års satsning på ridsporten?

Tja, man har ett par års ångest, inser att ekonomin och hälsan gått åt pipsvängen och så ser man över vad man kan göra istället. Jag har tur då jag genom mitt envetna gnetande har lyckats få till en anläggning med hyfsat värde och utan några jättelån.

Det ger mig möjlighet att starta om genom att helt enkelt sälja gården, något som för några år sedan hade varit otänkbart i min värld men som idag är väldigt logiskt. Egentligen tänker jag bara sälja en del av min gård, den del där det fantastiska boningshuset, stallet och ridhuset ligger, en hel del åker och skog vill jag behålla.

Man kan säga att jag gasar ur krisen.

Planen just nu är alltså att bygga en ny liten gård på min återstående mark. Nu tänker vissa att herregud, det är väl inte att dra ner på arbetet, men faktum är att jag är en jäkel på att bygga saker och det är betydligt mycket enklare att sköta en ny lite lagom stor anläggning. Man kan säga att jag gasar ur krisen.

Mitt mål är då att bygga en praktisk anläggning med ett lagom stall. Förutom hästarna har jag ju också diverse andra djur så det ska bli både fårhus, plats för grisen Greta, hundkennel och hönshus på det nya stället.

Johannas-1037
Grisen Greta tar igen sig i halmen. När som helst väntas kultingar. Foto: Privat
Johannas-1035
En lite pratstund med bagglamm och nyfikna mopsarna Bosse och Maja. Foto: Privat
Johannas-1039
Några av gårdens får i lunchartagen. Foto: Privat
Johannas-1032
Ankorna flyttar också med matte Johanna Sällberg till den nya gården. Foto: Privat

Det är alltså inte bara att slänga upp något nyckelfärdigt hus som gäller utan här ska allt göras på riktigt. Det är dock många parametrar som ska balanseras, försäljningen av huset ska gå igenom, avstyckning, bygglov och andra saker ska klicka och med lite tur har jag tak över huvudet igen om något år.

En sak är säker och det är att jag ska genomföra en stor förändring.

Förmodligen kommer planerna revideras löpande, men en sak är säker och det är att jag ska genomföra en stor förändring. Vem vet det kanske slutar med att jag sitter någon helt annanstans än just i lilla Hölö när det hela är klart.

Det jag ser fram emot mest med förändringen är faktiskt det där med arbetstiden. Att jobba med hästar är som de flesta jobben inom lantbrukssektorn, det gäller att inte börja räkna nedlagda arbetstimmar. Eftersom man bor på jobbet så drar tiden lätt iväg och på en gård finns det alltid något som behöver göras.

När jag hade det som värst hade jag cirka 30 hästar i stallet och bara lite deltidshjälp, det kan säkert vem som helst räkna ut att då krävs det dygn som har mer än 24 timmar. I mitt nya liv ska jag försöka närma mig det där med 40 timmars arbetsvecka och kanske även någon semester om året. Det enda jag inte riktigt klurat ut är vad jag ska göra med all övrig tid…

Lite tid har jag tänkt lägga på att försöka beskriva min resa och låta andra följa med.

Den lilla hästspillra som finns kvar på gården kommer naturligtvis få följa med mig till det nya livet. Något behöver man ju ha som är konstant och just nu får det vara den där gula ponnyn som snällt travar runt i skogen med mig medan jag tänker.

Johannas-1044
C-tränaren Johanna Sällberg bloggar om sin resa som nybyggare. I björkdungen i bakgrunden står om planerna går i lås en helt ny ekologisk hästgård inom ett år. Dessutom helt anpassad till att drivas även med en allvarlig sjukdomsdiagnos. Foto: Privat

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden