Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
19 januari 12:16

”Det är enkelt att predika gömd bakom ett tangentbord”

”Det är enkelt att predika gömd bakom ett tangentbord”
Diskussionerna i hästflocken kan se vilda ut men de är oftast överens och tolererar varandras olikheter. Foto: Privat

Jag fick frågan häromdagen vilken ridsportgren jag tyckte var den mest toleranta och inkluderande. Det är ingen lätt fråga skulle jag vilja säga, då alla verkar vara lika övertygade om att just deras gren eller sätt att rida på är det absolut bästa för alla hästar.

Till saken hör ju att om man valt att vara till exempel westernryttare så har man ju inte gjort det trots att man hellre vill hålla på med något annat. Det ligger alltså i sakens natur att man helt enkelt är övertygad om att just det man själv gör är både bra och roligt.

För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

Naturligtvis började jag då fundera på vilken gren som skulle kunna vara den mest intoleranta och kom fram till att det svaret är lika omöjligt att komma fram till. Intoleransen grenar emellan skulle jag vilja påstå ligger mest på individnivå. För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

I dagens samhälle med sociala medier så blir det dessutom enkelt att börja predika gömd bakom ett tangentbord. Utan andra belägg än att man kan vidarebefordra saker som någon skrivit som man tror på, kan man skjuta hej vilt mot bilder och filmer som andra lagt ut. När intoleransen slår till som hårdast så drabbar det dessutom oftast personer som inte ens tänkt lägga ut något särskilt kontroversiellt, en film på en träning kan plötsligt hamna i skottlinjen.

I en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida.

Bekanta till mig har lagt ut filmer på enkla saker som till exempel att de är glada att hästen börjat samla sig i galoppen – och plötsligt dyker det upp kommentarer om allt från att de använder hälarna fel till att hästen absolut nästan är ihjälplågad av den dåliga ridningen. Nu är det ju så att i en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida men eftersom världen nu inte är perfekt så måste vi alla inse att det tar tid att ens bli halvbra på att rida.

När jag ser de där filmerna och läser de från början stolta beskrivningarna av hur hästen och ryttaren lärt sig något nytt så är det just framstegen jag ser. Istället för att gå in och kommentera felen jag ser i ridningen kan jag ju faktiskt välja att säga grattis till att det blivit bättre. Att tro att jag som någon form av hästarnas räddare i nöden måste skrika om djurplågeri varje gång en häst inte går i perfekt balans och harmoni blir bara ett sätt att knäcka andra människor.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället. Diskussionen i sig kan ju vara viktig men ska man få folk att lyssna så gäller det ju att ta den på ett sådant sätt att man inte gräver ner sig i skyttegravar. Så fort du försöker vara bättre än andra och skriva dem på näsan kan du ju vara ganska säker på att de kommer att gå i försvar och då uppnår du inte en enda framgång vad gäller det viktiga syftet att få folk att lyssna.

Egentligen är det ju lika känsligt som att gå in och kommentera någons vikt eller utseende, det har historiskt sett knäckt väldigt många människor och på något sätt är vi ju överens om att det inte är okej.

Om man nu känner att hela världen har fel utom en själv så kan det vara dags att tänka ett varv till. Kanhända kan man hitta någon som tycker som man själv gör och då istället för att klaga på alla andra skapa en ny grupp och visa hur det kan bli bättre. Att istället för att agera mot agera för något gör en faktiskt lite lyckligare (och omvärlden gladare).

Vissa av oss är kanske mer säkra i oss själva och klarar av lite mothugg, men det kan man ju inte veta om man väljer att kommentera sådär på ett inlägg. Om man som jag gör nu skriver offentligt så är ilskna kommentarer något man kallt räknar med, speciellt om man till exempel lägger ut en bild på en ohemult fet ponny eller på något annat man vet inte passar alla.

Nelly1
Den ohemult feta gamla ponnyn Nelly som kan låta all kritik kring hennes rondör glida av som vatten från en gås. Foto: Privat

Nelly2

Nelly3

Om ni nu känner att ni är en av de där som måste få framföra en åsikt om dagens dåliga hästhållning så kan ni ju passa på och näthata lite angående den där feta ponnyn, hon är nämligen inte särskilt lättsårad och har kämpat i 25 år med att uppnå den imponerande vikten.

Ni får dock bara näthata om ni sedan lovar att hålla er borta från att skriva negativa kommentarer i en vecka. Jag kan faktiskt säkert hitta något att lägga ut nästa vecka som ni kan få kritisera fritt. Jag kan nämligen förstå att man ibland är frustrerad på det personliga planet och att det då känns bra att få känna sig bättre än andra genom att peka finger.

Det viktiga i det hela är att lära sig att aldrig skriva något till någon som man dels inte kan säga i en församling rakt i ansiktet på en människa och som man dels inte skulle vilja att någon sa till en själv i samma församling.

Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta.

När det gäller hästvärlden så är det ändå så till syvende och sist att vi alla har gemensamt att vi gillar hästar. Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta. De dömer inte oss på samma sätt som vi dömer varandra vilket är föredömligt enligt mig.

Johannas nya hästliv
12 januari 11:50

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”
Lydia utövar sina hästliga rättigheter att gnugga ryggen i nysnö. Foto: Privat

Det finns vissa saker som är väldigt svårt att vara bra på men som egentligen inte kräver att man är särskilt skicklig på någonting speciellt. Att vara glad är en sådan sak. Om man kan bli glad av att göra enkla saker är man bra på det, om man inte hittar enkla saker att bli glad av är man mindre bra på det.

Det har ju snöat här i Höör och under ganska många dagar har det faktiskt legat ett snötäcke över hela gården. Just idag är det bara några små rester kvar efter ett regn men i morgon är ny snö utlovad.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan. Nelly har ju som vanligt förberett sig för att överleva arktiskt klimat i ett halvår och har därför – förutom att äta upp sig till en orimligt hög vikt under sommaren – satt en päls värdig värsta snöstormarna i mannaminne.

Nelly
Nelly rund och hårig, redo för snöstormar och annat dåligt väder. Foto: Privat

Alla mina connemaror har faktiskt alltid satt väldigt mycket päls, genetiskt sett så ska de ju klara att bo i regnstormar vid irländska kusten så det är helt logiskt att vara lite välisolerad. Förutom att vara lång och tjock så står den där pälsen lite rakt ut och lämnar därför ordentligt med luft under täckhåren som håller huden varm och torr även om ytan är blöt. Naturen är ju alltid sådär fantastiskt finurligt inrättad att djuren ska ha perfekta förutsättningar att klara sig bra.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så. Men, det finns faktiskt också tillfällen när det är bra med täcken. Lydia som rids en del gillar att rulla sig i den värsta leran hon kan hitta och därför har hon täcke när det finns sådan. Det har mest att göra med att eftersom hon har lite lång päls så fastnar leran lite för bra och då blir det nästan omöjligt att få bort den. Det är alltså ett mycket medvetet val, inget som görs av någon slags rutin.

Lydia_rullat
Det syns faktiskt om det var skönt att rulla sig, Lydia är iallafall nöjd. Foto: Privat

Många gånger väljer vi inte ens själv hur vi ska sköta vissa saker längre känns det som. Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker. För att en produkt ska sälja måste det ju finnas ett behov av den och finns inte det så får man se till att skapa ett. I vissa fall är det bra med produktutveckling men när den går till överdrift så tappar vi på något sätt förmågan att göra saker på ett sätt som är det naturliga.

Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker.

Om man tar det här med alla produkter som ska få oss till bättre ryttare, det finns allt från så kallade hjälptyglar till diverse prylar som ska hålla vår kropp rak däruppe på hästen. Inget av detta lär oss att läsa av hästen egentligen utan det lär oss bara att fokusera på oss själva. Det är ibland bra att fokusera på sig själv som ryttare men det måste ju ändå vara så att det man ska lära sig är vad hästen trivs med. Det gäller också att få hästen att trivas med det man gör.

Jag har ju haft rätt mycket elever genom åren och det har ofta hänt att föräldrar till de yngre barnen frågat efter hjälp att få hästen att gå i form (de har oftast inte haft en aning om varför utan bara att det ser bra ut om ponnyn har huvudet ner). Ofta har de sagt att den och den använder en sådan där tygel och då blir det ju lättare. Mitt svar brukar bli en fråga ”vill du att barnet ska lära sig rida eller att det ska se snyggt ut?”

Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra.

Saken är den att om jag spänner in ponnyns huvud så kommer den ju inte att slå upp det när barnet drar fel i tyglarna och då har ju inte barnet lärt sig att det är fel. Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra. Det finns ju inga genvägar till att rida väl.

Det finns dock inlärda fel hos många hästar som kanske haft en mindre bra ryttare i många år och det kan då ibland finnas tillfällen då en duktig ryttare kan lösa en del av problemet med hjälp av vissa hjälpmedel. I en optimal värld skulle det aldrig behövas men som det nu är så är produkterna alltså utvecklade för att det från början fanns ett behov. De okunniga människornas behov av att få hästen att gå snyggt är dock skapat av att produkterna finns och det är då de blir farliga.

Samma sak gäller ju med alla konstiga tillskott som kan ges, i vissa fall kan det ha funnits ett underskott av en viss mineral eller vitamin som gjort att det tagits fram substitut. Sedan har marknaden tagit över och börjat förklara att de behövs för att hästen ska kunna fungera optimalt.

Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val.

En sanning har alltså snurrats till på ett sätt som förvirrar oss totalt och gör att vi köper alldeles för mycket saker som inte tillför något egentligen. Hästen blir inte bättre av att den får överskott av en massa spårämnen och ryttaren rider inte ett dugg bättre av det heller. Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val och att faktiskt fundera lite över varför och inte bara hoppa på en massa trender för att grannen gör så eller för att någon känd person står i en reklam och talar för varan.

Det är ändå inte heller något fel i att inte vara superproffs på allt, både hästen och jag kan ju vara glada ändå.

Lydia och jag är nog rätt så bra på det där med att vara glada helt enkelt. En lagom snabb galopp i skogen, lite snörull för Lydia och kanske en liten tur med en pulka ner för backen för mig räcker ganska så långt.

Johannas nya hästliv
5 januari 11:50

”En ändring av lagen kan inte bota människors brist på ödmjukhet”

”En ändring av lagen kan inte bota människors brist på ödmjukhet”
När passagen är trång och ryttaren rädd om stövlarna stannar Nelly snällt och väntar tills fötterna är upplyfta och balansen återfunnen innan hon passerar med sin tjockaste del. Foto: Privat

Här i Höör firade vi avslutningen av 2020 med en lång nyårsritt. Från början var det ju inte meningen att Nelly skulle följa med i flytten till Skåne men med facit på hand var det tur att hon ändå kom med. När man behöver en stabil figur att låna ut till en dressyrryttarvän för att kunna ta den där nyårsturen så är hon ju oslagbar.

Med stor försiktighet bär hon ryttaren ner för hala backar, över knaggliga rötter och genom trånga passager. Trots att hon har den där egensinniga sidan som ibland driver en till vansinne så har hon också en sida där hon är världens snällaste, som väger upp för de där små promenaderna som hon ibland tycker att hon behöver ta.

Som vanligt när man ska ta en liten runda och blir lite entusiastisk mellan samtalen så red vi lite vilse. Teorin om att bara svänga höger fungerar alltså inte heller i Höör och mobilen vill bara leda upp en på närmaste stora väg. Som tur var hittade vi en människa som var på hundpromenad mitt i skogen och som visste åt vilket håll Broslätt låg så det löste sig ändå rätt så bra.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer. De tar sig ju över bäckar, ner för backar och under diverse granar utan större problem. Nu är det ju just fyrhjulsdriften och deras starka nerver som orsakar vilseridningen då en mer nervsvag snubblig häst hade vänt redan vid första diket så att man fått rida samma väg hem igen. Det man får uppleva tack vare vilseridningen är dock oslagbart vacker natur, många skratt och en fullständig avkoppling från allt som är jobbigt i världen.

De där långa lugna turerna är ju sällan särskilt skadliga för hästarna, vi strövar ju mest omkring. Trots detta så kommer jag ofta på mig själv med att nervöst börja kolla efter tecken på att Lydia skulle ha fått ont någonstans. Hon har ju ett röntgenfynd som gjordes när hon fick känningar i framkotan när hon var yngre. Hon hade precis börjat träna lite hårdare för att kunna börja gå LA hoppning när vi blev tvungna att kolla upp henne för att hon blev oren och hittade då en skada som hon antagligen ådragit sig när hon var riktigt ung, innan tillväxtzonerna slutit sig.

Lydia_skogen
Lydia och jag någonstans i skogen, kanske på väg åt rätt håll… Foto: Privat

Egentligen så är det mest hoppning av högre hinder som skulle vara ett problem då det blir en extrem belastning av framsidan på kotan i landningarna och det är där skadan sitter. Vanlig ridning ger inte den belastningen men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig, jag vet ju att hon har ett fel.

Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning.

Det som är slående i detta är att eftersom jag fött upp henne själv så innebär den här skadan att det aldrig går att sälja henne. Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning. Jag är inte alls ensam om den här problematiken, jag har flera vänner som föder upp hästar och som råkat ut för att man hittat röntgenfynd både före och efter försäljning som gör att man blir ansvarig för en massa möjliga följdskador.

Det största problemet är ändå att i vissa fall så köper man en häst utan att röntga den, sedan rider man den ett tag och konstaterar att den inte var vad man tänkt sig och då röntgar man igenom hela hästen för att hitta en avvikelse. Väldigt många hästar har avvikelser som inte ger problem men veterinärerna kan ju aldrig säga att en avvikelse är normal. Veterinärerna har ju inga magiska glasögon där de kan se att den som köpt hästen verkligen kommer att kunna tävla som den tänkt och att just den hästen aldrig kommer få problem av avvikelsen trots att de flesta inte får problem.

Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen.

Om man tar det här med kissing spines till exempel så finns det en hel del hästar och rids utan problem som har förändringar i ryggen. Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen. Det finns sedan då hästar som har ont av sina förändringar men de är ju då betydligt färre än de som går med förändringar utan symptom. Som uppfödare eller näringsidkare hamnar du dock i problem om kunden skulle hitta förändringar eftersom veterinären då måste säga att hen inte vet om det kan bli ett fel framöver. Det gjordes en studie om detta och här finns ett sammandrag.

Det som är tråkigast med allt detta är att det nu finns hästar i landet som hamnar i kläm. De kanske skulle kunna ridas och må bra men ett fynd gör att de helt enkelt döms ut lite av säkerhetsskäl. Ryttaren kan ha blivit besviken av andra skäl och skyller allt på att hästen inte håller trots att den kanske skulle kunna fungera bra med andra förutsättningar.

Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Det värsta scenariot är att man säljer en häst med fin kapacitet där ryttaren helt enkelt inte klarar att förvalta hästen som då börjar krångla och där man därför anstränger sig för att hitta fel för att kunna reklamera den. Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Istället för att anstränga sig och sälja hästen till en bättre ryttare väljer man att se till att den får en anmärkning, reklamerar den och sedan står då uppfödaren där med en häst som är osäljbar men kanske helt frisk och med samma fina kapacitet som innan.

Det här sättet att överanalysera röntgenresultat utan kliniska symptom lamslår uppfödarna och veterinärerna. Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant. Ingen människa kan ju egentligen någonsin säga att ett levande djur kommer att vara likadant (eller ännu hellre bli bättre) under hela sitt liv. De är ju trots allt just levande och därmed inte ett dugg statiska.

Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant.

Jag ser fram emot att lagen nu snart ska ändras så att reklamationstiden i alla fall kortas och att bevisbördan börjar falla mer på köparen. Tyvärr så kan dock inte en ändring av lagen bota människors brist på ödmjukhet inför sin egna begränsade förmåga och det faktum att hästar lever och ständigt förändras. Det tillståndet finns det bara ett bot för och det är kunskap och det är inte den lättaste medicinen att svälja då det med kunskap följer en bitter insikt om att man faktiskt kanske gjort fel.

Om någon nu är en fena på tyska och undrar hur diskussionen går där, finns den här artikeln att läsa i ämnet.

Johannas nya hästliv
29 december 2020 11:57

”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”

”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”
Två lagom runda damer i sina bästa år som väntar på dagens tur i skogen. Foto: Johanna Sällberg

Det är när det är dags att summera året som det slår mig att jag nog har osedvanligt lätt för att vara nöjd. De flesta vill bara stoppa 2020 i en garderob och slänga bort nyckeln, men jag känner inte så alls. Visst, det är inte bra med pandemin, men om jag gör så att jag säger pandemi, pandemi, pandemi så är jag klar med den.

2020 är året då jag ändrade mitt liv drastiskt, det är året jag vågade flytta över halva landet och börja om. Alla mina djur och jag har hittat en plats på jorden där vi trivs, en lugn liten oas. Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog. Att försvinna ut i skogen är det absolut bästa jag vet, det är där jag är tryggast och lugnast.

Lydia och jag har utvecklat vår relation och efter flytten har hennes vildsvinsskräck mildrats så mycket att hon nu skrittar avspänt utan små sidohopp. Vi letar nu nya vägar tillsammans och hon verkar njuta av de där utflykterna mycket mer än vad hon någonsin gjorde i de sörmländska granskogarna.

Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog

Nu är hon så avspänd att vi kan ta med hennes storasyster Nelly som handhäst på våra turer. Nelly har ju också fått en liten nytändning av flytten och hon vill verkligen ut och gå lite bara för att se något annat än hagen.

Det gäller ju att ha lite ordning på grejerna när man rider med handhäst, dels ska ju handhästen lyssna och tänka lite framåt och dels ska den man rider gå att styra med enhandsfattning om man skulle behöva styra upp den andra hästen. Nelly är ju en ledartyp så hon vill nästan alltid trava lite före och ibland är det en utmaning när man sitter på en lika pigg och glad Lydia. I det stora hela så tänker vi alla tre framåt där i skogen och det är bra då det blir balans på det viset.

Det där med ridlust är också en intressant sak. Efter att ha haft ridningen som arbete i många år var min nere på nästan noll. Visst kunde jag tycka att det var trevligt att rida när solen sken och hästen var fin, men alla de där andra dagarna kändes det verkligen som ett jobb. Nu däremot skuttar jag ut till stallet och rider ut i det där skånska regnet med samma entusiasm som jag gjorde när jag var barn.

Det spelar ingen roll hur eländigt väder det är eller hur mörk och kort dagen är, jag längtar upp på hästryggen. Egentligen är det ju helt fantastiskt med tanke på att det inte finns någon ridbana och att ridningen vi utför är i princip helt planlös. Kanske är det så att den där disciplinen som krävs när man utbildar andras hästar och ständiga smärtsymptom är en effektiv lustmördare och nu har jag äntligen tagit mig förbi allt det.

Hundar
Två lagom oentusiastiska hundar som inte riktigt förstår charmen i att sitta på en filt i sadelkammaren och titta på matten som putsar ett oändligt antal träns. Foto: Privat

All den där energin verkar smitta av sig på Lydia. Hon är ju till hälften fullblod och det märks när hon börjar få lite bättre kondition. Fullblod har ett speciellt sätt att dansa fram när de är i form. De är ju ofta väldigt mjuka att rida men kan ligga på och vilja iväg. Hon går bara och väntar på att få sträcka ut i galopp, den mest naturliga gångarten av alla för just henne.

Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är

Lydia har den där långa svepande galoppen som är typisk för fullbloden. Det kan kännas som om de inte alls tar i och ändå så går det rejält fort. De glider fram i långa språng nästan helt ansträngningslöst och kattmjukt. Lydias far var ju svensk sprintmästare en gång i tiden och jag hade honom hemma i ganska många år efter hans karriär. Om man red ut med andra hästar så var det alltid så att medan han cantrade lite lugnt så låg de andra i sträckt galopp för att hänga med. Vid några tillfällen så släppte jag lös honom på riktigt och då exploderade det bara och på nolltid hade man tillryggalagt två kilometer. Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är och hur fort sjuttio kilometer i timmen egentligen är.

Jag är lyckligt lottad på det viset, jag har provat nästan allt inom hästsport. Jag har provat ett av Sveriges snabbaste fullblod, provat högre skolor i dressyr, hoppat riktigt höga hinder, spunnit med en välutbildad westernhäst, töltat på en bra islänning, kört fyrspann, stått på en voltigehäst i galopp, hoppat bana i damsadel, ridit barbacka på Ullevi i full galopp, jag har helt enkelt aldrig sagt nej.

Just på grund av allt det jag fått tillfälle att göra vill jag inte summera livet efter år eller perioder utan mer som en helhet och som sådan har mitt liv varit fantastiskt. Ju äldre man blir desto mer lär man sig att tiden bara fortsätter oavsett om vi bestämt att det finns veckor månader och år. Födslar, död och annat som händer däremellan är då allt en del av det fantastiska, när det inträffar är inte lika viktigt som att det inträffar då det är livshändelser som bygger upp oss.

Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd

Även i en hopplös situation som den förra veckan där vi gjorde allt men inte kunde rädda livet på en fin människa finns det styrka att hämta, man ska bara hitta den. Jag finner den alltid i att jag har fina vänner som tröstar och i att jag kanske ändå kan hjälpa någon genom att berätta om sorg lika mycket som glädje. Pratar vi aldrig om den blir den för svår och tar över och då blir det oändligt svårt att någonsin känna lycka igen.

Boxar
Nyfunnen energi innebär projekt, just nu pågår därför flytt av boxar… Foto: Privat

Just den där längtan upp på hästryggen och den där lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig. Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd. Kanske är det därför folk är så missnöjda med 2020, de fokuserar på det vi var tvungna att säga nej till och glömmer att räkna in alla ja som de kunde ha sagt eller sa. Eller så uppskattar vi inte längtan tillräckligt mycket.

En som sa det bra var Karin Boye ” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Jag är fortfarande på väg framåt och har ingen aning om vart vägen bär de närmaste åren.
Viktigast av allt är att jag ångrar ingenting och det gör livet roligare.

Johannas nya hästliv
22 december 2020 15:41

”En hårfin linje mellan ett leende och ett sista andetag”

”En hårfin linje mellan ett leende och ett sista andetag”
Ridsports bloggare Johanna Sällberg skriver ett känslostark inlägg om livet och döden. Foto: iStock

Jag fick idag bevittna ett ögonblick som påminde mig om både det lilla och det stora. Ett ögonblick i en människas liv som skrämmer större delen av mänskligheten mest av allt men som ändå alltid är oundvikligt.

Hur länge vi än lever så kommer vi träffa på det ögonblicket, definitivt vårt eget men kanske också någon annans. Den där sekunden när livet lämnar det vi känner till. Den där sekunden då de som finns i vårt liv blir lämnade kvar med allt vad det innebär av sorg och saknad.

Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

Det är inte alltid vackert, den där kroppen vi bär runt på vill sällan bli lämnad. De vi lämnar vill inte heller bli det och håller emot in i det sista. Vi har ändå inget att säga till om när det verkligen gäller, det sker oavsett kamp och vilja eller inte. Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

När man inte ens anar att det kan hända så går det knappt att ta in. Att linjen är så hårfin mellan ett leende och ett sista andetag.

På ett sätt hade jag kanske önskat att jag aldrig varit där förut, men på samma gång är det kanske meningen att det inte ska vara så. Kanske är varje gång en övning samtidigt som det är en påminnelse om livets förgänglighet. Det skrämmer mig inte lika mycket som det gjorde första gången men att vänja sig känns omöjligt.

Vänjer sig tror jag inte någon gör egentligen, man blir kanske bara lite bättre på att hantera det. Att ta in och känna men på samma gång behålla lugnet tar på krafterna. Som ett själsligt maratonlopp.

Kanhända är det ett oerhört dystert sätt att starta julen på men det är så det blev. Inte vackert, inte fult utan bara som det är, livet, döden och allt däremellan.

Vad som är viktigt är att känna tacksamhet för det jag har och för allt jag får fortsätta drömma om. Att jag inte glömmer hur lycklig jag är för de där stunderna när någon dröm slår in.

Att fortsätta drömma så många drömmar som möjligt så att fler slår in.

Visst är det fint att ha storslagna mål i livet men det är förmågan att ha små mål som man når varje dag som gör en lycklig. Ibland glömmer vi kanske det när vi ser det stora där långt bort, men när man väl når dit så varar ju inte det längre än det lilla.

Jag vet att det kanske låter som en massa klicheer men jag tror att alla behöver se de där sakerna som går bra och som går rätt lite mer just nu. Vi käbblar om små orättvisor och saker vi inte får göra för tillfället istället för att se allt det vi har.

För varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Det är helt ok att ägna sig åt att drömma och längta litegrann, det är även ok att gnälla lite över att det tar längre tid att nå vissa större mål. Det är dock ännu viktigare att kunna skifta blicken till annat ibland. Saker sker hela tiden omkring oss och om vi väljer att se även det som är svårt och obegripligt så kan vi kanske förstå att för varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Håll i och håll ut får vi höra och det är något vi måste lyssna på i det stora. I det lilla får vi alltså gnälla men sedan sansa oss och komma ihåg att vi inte är mer unika än alla andra unika människor.

Jag kan inatt vila min hjärna och trösta mitt hjärta genom att drömma om det där fölet som föds när ljuset och värmen verkligen är här. Jag kan också vila i vetskapen att imorgon vill mina hästar ha mat och gå ut som varje morgon. Jag kan somna till ljudet av små snarkningar från Curt-Åke som trots allt andas vidare som om inget hänt. I det stora hela är min upplevelse just bara min. I det lilla är den också bara min.

Johannasallberg_cornelia1002
Ett och tvåååå…. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.blogg
Mitt sto Cornelia och hennes föl Quentin när han är alldeles nykläckt och ska ta sig upp. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.1003
…och tre! Quentin står på benen! Foto: Johanna Sällberg

Jag är lyckligt lottad som får fortsätta att längta och drömma samtidigt som jag får vara lite sorgsen. Men så tänker jag att utan glädje finns ingen sorg och i det finns det kanske en liten tröst.

Kanhända är det inte den gladaste texten att läsa inför jul, men så är livet. Jag hoppas dock att så många som möjligt får en fin jul med glädje och skratt men också frid och lite eftertänksamhet. Jag kommer ta en julritt med Lydia, äta god mat och skåla för året som gått för hur det än är så är det snart ett nytt år på gång.

Mina tankar går till den som kommer att sakna någon i jul.

Mitt tack går till alla fantastiska människor som jobbar inom räddningstjänsten och all ambulanspersonal som gång efter gång orkar möta de där oundvikliga ögonblicken.

/Johanna

Johannas nya hästliv
15 december 2020 12:47

”Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg”

”Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg”
Ibland kan hon se oskyldig ut men i den där ponnyhjärnan pågår det ständigt planering. Foto: Privat

Det finns en känsla som de flesta hästmänniskor absolut inte vill känna och det är den där vanmaktskänslan som bara åsynen av en grå ponnyrumpa som försvinner i mörkret åt fel håll kan framkalla. Nu har kanske inte alla just en grå ponny som gör sådana försvinnanden till en sport, men hos mig är det just en sådan som sätter fart på pulsen. Självklart väljer hon sina stunder på allra bästa sätt för att se till att matte håller sig på tårna framöver. Luciadagen är tydligen ett perfekt sådant tillfälle.

Troligtvis har Nelly planerat den stora flykten ett litet tag för det var med bestämda steg hon travade iväg uppför backen med fyra kompisar i släptåg. Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg. Där stod jag nu med bara en stackars gul ponny kvar som inte hann fly tillsammans med resten av flocken.

Lydia var inte nöjd med detta faktum men förmodligen var det en himla tur att hennes syster så snällt lämnade henne åt sitt öde då hon ju är paniskt rädd för alla vildsvin som bökar runt efter mörkrets inbrott.

Morker2
Lydia spanar efter sina vänner utan framgång. Foto: Privat

Det är faktiskt helt logiskt i Nellys värld att göra ett litet försök att traska hem, att det där hon nu tycker är hem ligger 50 mil bort är ju bara en liten detalj i det stora hela. Nu är det också så att Nelly har en otrolig disciplin på de andra hästarna, de ifrågasätter aldrig hennes beslut och säger hon att det är lämpligt att trava åt ett håll så gör de det.

Nu hade de dock inte travat särskilt länge, på något mystiskt sätt har hon fått hela flocken att smyga genom hela bostadsområdet utan att en endaste kotte sett eller hört dem. De hade nu inte bara smugit utan de hade också gått så ordentligt på rad att det i princip bara fanns ett spår. Inga uppsparkade grästovor eller hål i gräsmattor här inte.

…inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det mest fascinerande av allt är dock att under fem timmars promenad hade de inte bajsat en enda gång. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats få en häst att hålla sig så länge. Det normala för hästar på rymmen är ju att de springer runt lite i förvirring och att de av nervositet både bajsar, frustar och kanske till och med gnäggar, inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det briljanta i denna plan var ju också att den utfördes i totalt mörker. Den pannlampa som fullständigt tränger genom lite smådimmigt decembermörker är ännu inte uppfunnen och det verkar ha funnits en viss förståelse för detta.

Karta
Den blå linjen visar vägen vi gick hem, antagligen finns det en helt annan linje som hästarna följt när de traskat iväg. Foto: Privat

Vad hon har sagt till dem har jag ingen aning om men prestationen liknar definitivt en militär operation. Vid sextiden flydde de alltså och det tog en hel kader av folk över fem timmar att lokalisera dem. De hade då lyckats traska både genom bostadsområdet och tre varv runt i samma skog som vi var och letade i utan att någon såg eller hörde dem.

Som tur är så fick det hela ändå ett bra slut, det enda Nelly inte hade räknat med var de gamla skånska böndernas förmåga att bygga murar. En av vägarna hon testade slutade nämligen ute på en liten gammal åkerplätt som var väl inringad av en mur och efter att de ätit lite där så hade hon tappat bort ingången.

Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält.

Det som till sist avslöjade dem var att hon där och då bestämde sig för att ta lite fart runt åkern och finns det något man lyssnar efter när man letar så är det just galopperande hovar. Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält. Som tur är så hade jag ju koll på att de där lilla åkern fanns där eftersom Lydia och jag har ridit förbi den.

Sony Dsc
En bild på en ung och smal Nelly med attityd. Foto: Privat

Det är också tur att mina hästar ändå är rätt så förtjusta i människor så trots den där frihetslängtan som slår till ibland så är det aldrig svårt att fånga dem. På något sätt var det ändå en rätt så nöjd Nelly som knatade i täten hem mot Lilltuna igen. Hon har nu konstaterat att Åkerby låg inte på andra sidan backen, eller på andra sidan bostadsområdet, eller uppe i skogen vid kraftledningen…

Att hon skulle ge upp där tror jag absolut inte, efter att ha sovit upp och ner (hon sover alltid liggandes som en plattfisk och avslutar sovstunden med en rull så att halmen fastnar mellan öronen) så har hon nog funderat igenom saken och planerna för nästa utflykt ligger säkert och kokar i huvudet på henne.

Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt.

Det var vid det här tillfället som all den där utevistelsen och goda flockgemenskapen verkligen lönade sig. Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt. De har inte heller blivit så skrämda av alla vilda djur att de sprungit okontrollerat så de var inte svettiga när vi hittade dem. De var dessutom så lugna att promenaden hem var som vilken skrittur som helst.

Jag misstänker också skarpt att Nelly läst den där artikeln i Ridsport angående hur en flock ska fungera med ett ledarsto som alltid går i täten, det skulle i alla fall förklara hennes mycket självklara stil…

Att hästar får människor att umgås är ju nästan alltid positivt. I dessa tråkiga coronatider fick vi nu tillfälle att umgås utomhus i en grupp om åtta personer som dessutom höll ett säkert avstånd i en skallgångskedja med ropavstånd. Jag fick också tillfälle att prata med polisen i Höör som nu alltså vet att om de får ett samtal om att det traskar omkring lösa djur i Broslätt så kan de ringa mig direkt. Nu återstår bara att fila på det där brevet till grannarna med en ursäkt i förhand. Och att bygga mer staket.

Morker
Nelly ger sin namne Cornelia en liten puss när vi väl hittade dem. Foto: Privat

Ett stort tack till Cornelia, Martin, Carna, Moa, Nelly (alltså inte ponnyn), grannen Fredrik som jag inte träffat tidigare, polisen i Höör samt Kalle och Elisabeth som alla letade ponnyer i decembermörkret.

Johannas nya hästliv
8 december 2020 13:29

”Troligare att hästarna blir skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen”

”Troligare att hästarna blir skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen”
Efter några timmar i hagen, flocken samlad som vanligt. Foto: Privat

Nu har min julklapp landat på Lilltuna, lite tidig julklapp kanske men precis lagom för att lysa upp tillvaron lite nu när det är som absolut mörkast ute. Hon har ju bara varit borta från flocken i tre år men det är ju ändå alltid lite spännande att se om det är samma häst som kommer tillbaka.

Ulla_rosa
Ulla och Rosa hälsar på varandra efter tre år, mer intressant än så här blev det inte. Foto: Privat

Det var som om hon inte varit borta en enda dag, utan krusiduller klev hon in i boxen bredvid Nelly som knappt ägnade henne en blick (mat är alltid prio ett i en lagom tjock gammal ponnys liv). När jag släppte ut dem dagen efter så uteblev dramat även då, lite typiskt då jag stod redo med kameran för att få något roligt foto på i alla fall lite pigga hästar.

En liten galopp tog några av hästarna efter en halvtimme, men det var mest dagens vanliga lilla motion orsakad av någon viktig sak som en flaxande kråka eller grannens motorsåg. Det händer ju faktiskt nästan varje dag att de springer några meter, mest för att hålla igång och oftast för att jag ropar och de antar att det finns chans till mat.

Ponnyer
Två gamla ponnyer, som efter nästan ett helt liv tillsammans gärna delar höhög. Trots att de är tjocka små födgenier behöver de inte slåss om tillgångarna, de litar på att matte kommer med mer mat innan de förgås av hunger. Foto: Privat

Hästar är ju skapta för att springa och röra sig över stora områden så det finns ett naturligt behov av att göra det emellanåt. Jag tycker att det är fint att se dem galoppera omkring i hagen, de har en sådan naturlig kroppskontroll och balans. Av alla djur som finns så är hästen ett av de djur som kan springa längst i högt tempo, de är byggda med en enorm kapacitet i hjärta och lungor.

När de kommer upp i tempo så hjälper hela kroppen till med cirkulationen och tanken är ju att de ska kunna springa snabbare än rovdjuren tillräckligt länge så att rovdjuren blir uttröttade. Vi har ju inte med vår avel ändrat särskilt mycket på dessa grundförutsättningar och just därför bör vi inte bli rädda när hästar springer lösa.

Det är ju inte ovanligt att man hör att hästen inte får springa i hagen för att den kan göra sig illa.

Det är ju inte ovanligt att man hör att hästen inte får springa i hagen för att den kan göra sig illa. Det är enligt mig en konstig idé – antingen måste man ju då ha världens sämsta hage eller så har man en riktigt klen häst. Å ena sidan anser man att hästen ska klara att bära runt på extra vikt och utföra en massa arbete och å andra sidan skulle den bara klara att stå helt still resten av dygnet. Det är något som inte stämmer med den inställningen, en häst utan störande ryttare borde ju rimligtvis vara mer balanserad och klara att springa både fortare och svänga snävare.

En häst utan störande ryttare borde ju rimligtvis vara mer balanserad och klara att springa både fortare och svänga snävare.

Återigen har vi alltså skapat ett problem som hästen absolut inte borde vara född med. Kanske är det så att om man börjar stänga in hästen och linda in den i bomull så skapar man en häst som blir klen och går sönder när den väl får börja springa fritt igen. En häst som inte fått sitt rörelsebehov tillfredsställt får för mycket energi i kroppen och då tappar de kontrollen när de väl får chansen att släppa ut all den där energin.

Vi kan kanske rida en häst så den blir trött i musklerna men för att rida så att den fått ströva så som den är byggd för både fysiskt och mentalt måste vi ju ut på många timmars promenad. Det är ju en kombination av mental och fysisk motion som behövs. Sedan handlar det också om att se till att lederna mår bra och det hänger väldigt mycket på att ledbrosket är i ordning. Ledbrosk stimuleras av lågintensiv träning och belastas av högintensiv träning, alltså behöver hästen ströva för att återhämta sig från våra övningar i hoppning och dressyr.

Ulla1
Ulla heter egentligen One in a Million och är dräktig med Emerald van`t Ruytershof. Foto: Privat

Mina hästar är ju födda in i en flock som alltid gått i relativt kuperade hagar och på så stor yta att en galopp hinner bli ordentligt snabb innan de måste svänga, så de är vana vid att ha kontroll på var de sätter fötterna. Visst kan en olycka hända men det är mycket troligare att de skulle bli skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen.

Visst kan en olycka hända men det är mycket troligare att de skulle bli skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen.

De är också mentalt förberedda på en viss frihet, de blir alltså inte helt exalterade av att hamna lösa på ett nytt ställe. Lite glädjespring kan det bli men inte med inslag av stress. De flesta ponnyuppfödare jag känner har ponnyerna på detta vis så jag är inte ett dugg unik i detta.

Det som sedan är händer är ju ofta att vi säljer våra uppfödningar till ryttare och så hamnar de i ett stall där man inte har det så. En häst som är rätt uppfödd är ofta stark och klarar en hel del men om man får tag på en häst som är uppfödd utan att ha fått röra på sig så finns det större risk att man får problem.

Det gjordes en studie på just detta för många år sedan, där man jämförde tjockleken på ledbrosket mellan en grupp som var uppfödd på ett sådant sätt att de inte fick röra sig fritt och en grupp som föddes upp i lösdrift på stor yta – skillnaden var stor vid två års ålder. Att fölet får röra sig fritt innan det fyllt fem månader är särskilt viktigt, då de inte föds med särskilt mycket av det nödvändiga brosket utan det bildas vid just rörelse. Vill ni läsa mer om vikten av lågintensiv träning för ledbrosket så finns det en studie här.

Att fölet får röra sig fritt innan det fyllt fem månader är särskilt viktigt.

Kanske låter det lite torrt att prata om brosk men faktum är att det är oerhört intressant om man är en nörd. Det är också livsnödvändigt om man vill få en förklaring till varför vissa människor hävdar att det är bra för hästen att vara ute länge i stora hagar. Det finns alltså en vetenskaplig grund för dessa påståenden.

Vad gäller hästens mentala välmående så är det så att en häst som inte har ont för att lederna är kassa mår definitivt bättre än en som går och haltar, det tror jag ingen kan argumentera emot. Sedan skulle vi kanske behöva en utbildad kår av hästpsykologer för att få folk att förstå hästens psyke lite bättre.

Fast jag misstänker att hästvärlden inte riktigt är där ännu då det krävs att man kanske vågar vara lite mindre expert på sin egna hästs behov. Det är ju ändå det vanligaste argumentet jag får höra om jag någon gång vågar föreslå att hästen kanske skulle få gå med andra hästar eller vara ute lite mer: ”Jag känner min häst bäst och vet exakt vad den behöver”.

Ofta vill man ha en lösning på bara problemet och inte se att problemet bottnar i något helt annat.

Jag har ju som tränare och uppfödare ofta fått frågor kring olika problem i hanteringen av hästen, men så fort man börjar ge råd kring hästens livssituation så verkar det bli känsligt. Ofta vill man ha en lösning på bara problemet och inte se att problemet bottnar i något helt annat. Detta kan man ju fundera på, är min häst nöjd med livet tjugotvå timmar om dygnet så kanske den är det även de två timmar jag är där och borstar och rider.

Hundarna
En flock hos mig som definitivt ser till att få rörelsebehovet tillfredsställt är hundarna. Foto: Privat
Johannas nya hästliv
1 december 2020 12:55

”Jag har köpt världens bästa julklapp till mig själv”

”Jag har köpt världens bästa julklapp till mig själv”
Stoflocken för ett par år sedan, med snö på rumporna samlade kring sin höbal. Foto: Privat

Egentligen skulle jag nu ligga hemma med en förkylning efter årets roligaste helg (blir alltid smittad av någon av de tiotusentals människor som nyser inne på arenan) men som med allt annat detta pandemiår så blev det ju ingen hästshow på Friends (och ingen förkylning). Frågan är nu hur jag ska klara mig genom den mörkaste tiden och hur jag ska lyckas få till julkänslan.

När man har privilegiet att få vara funktionär på Friends så kliver man in i en bubbla fylld av tomtar och glitter, efter en vecka av allt detta så är man helt färdigjulad. Resten av december kan man då bara låta passera utan att behöva pynta överallt eller baka enorma mängder pepparkakor, det är väldigt skönt faktiskt.

Johannas_gard
Lite krispigt har vi haft det även i Skåne så en morgon var det lite julstämning iallafall. Foto: Privat

Julafton har de senaste åren blivit mer en trevlig familjemiddag utan några stora åthävor. Då familjen mestadels består av vuxna människor så har jag dessutom slutat köpa julklappar, jag gör en insättning till lämplig organisation och lägger ut ett meddelande till alla som känner sig berörda att de nu kan glädja sig åt att de varken behöver förvänta sig en julklapp eller ge bort någon till mig.

Nu är alltså hela denna trevliga jultradition ställd på ända och så har jag ju dessutom flyttat så att den där familjemiddagen inte heller blir av. Ingen vill ju kuska runt landet för att fira jul nu när vi ska hålla oss hemma så risken finns att alla får sitta på sin kant och skåla med hunden istället.

Jag har därför nu lovat att smyga runt som jultomte på Idyllens ridskolas julritt så att jag i alla fall får tomta lite grann.

Vad ska man då göra istället? Tja det finns ju alltid lösningar på alla problem om man bara tänker till lite. Jag har därför nu lovat att smyga runt som jultomte på Idyllens ridskolas julritt så att jag i alla fall får tomta litegrann. Curt-Åke har redan börjat ladda, tomtekostymen passade även i år. Vi har dessutom köpt stora mängder julbelysning som nu håller på att appliceras runt om i huset.

Johannas_tomtehund
Curt-Åke står redo för att tomta lite. Han förväntar sig att gå först i ett tomtetåg inför ca 10 000 åskådare, kan bli svårt att förklara årets tomtande i en skog för åtta barn i Hässleholm. Foto: Privat

För att trösta mig lite har jag dessutom köpt världens bästa julklapp till mig själv så att alla som tycker synd om mig inte behöver lägga pengar på en sådan. Julklappen i fråga kallas för Ulla och är ett halvblod. Egentligen heter hon One in a Million och hon är faktiskt en häst som jag sålde för några år sedan. Jag har fött upp henne själv och hon är nu dräktig så jag har alltså fått även en födelsedagspresent till i vår. Hon är ju uppfödd tillsammans med Nelly och alla de andra ponnyerna så det blir som att komma hem för henne även om platsen är ny.

För att trösta mig lite har jag dessutom köpt världens bästa julklapp till mig själv. Julklappen i fråga kallas för Ulla och är ett halvblod.

Jag har ju alltid haft mina ston i relativt stor flock och de gånger ett sto varit borta från flocken i några år så har det aldrig varit några problem att släppa in dem igen. Det blir sällan något tjafs, de traskar mest in och konstaterar att där var ju alla de andra igen. I naturen har ju inte ston råd att hålla på och slåss, det vore väldigt opraktiskt om de la energi på sådant.

Sony Dsc
Min stoflock när Ulla var två år, Ulla är nummer tre från vänster. Foto: Privat

Vi har ju skapat en tillvaro för många hästar där de aldrig får möjlighet att välja plats eller flock själva och det skapar ju också utrymme för konflikt. Mina ston har ju fötts in i flocken och de har alltid haft stort utrymme och obegränsat med stråfoder så de har helt enkelt inte lärt sig att slåss om resurser. De har lärt sig av sina mödrar hur man pratar med varandra.

Varje sto ärver också ner sin självsäkerhet till sina föl, de starka stona får starka föl och de lite mer undvikande stona får föl som blir försiktigare. De får ett språk som jag upplever är unikt för just den flock de är födda i. Om man då som de flesta hästar idag blir instängd i en liten hage, får begränsat med mat och dessutom förväntas umgås med en häst som har ett helt annat flockbeteende med sig så är det inte alltid lätt att få till det. Vi ställer till det lite grann för dem helt enkelt.

Egentligen borde det inte ens existera hästar som inte kan umgås med andra hästar, hade de varit människor skulle man kalla det för att de har någon form av psykos. Det mest naturliga i världen för ett flockdjur är ju just att kunna kommunicera med andra djur av samma art. Genom vår hantering skapar vi alltså problem som inte skulle funnits i naturen.

Nu slipper de dock ett annat problem och det är att hitta mat och undvika rovdjur. Det är dock en linje som vi hela tiden måste se upp med och det är gränsen mellan när nyttan hästen drar av att bli omhändertagen blir mindre än skadan den lider av samma omhändertagande. Den där etiska diskussionen pågår ju mer eller mindre konstant men jag kan ibland undra varför den koncentrerar sig så hårt på bett och sporrar när det egentligen borde handla mer om hästens hela vardag.

Det är ju väldigt lätt att uppröras över en bild på en häst som gapar eller har sår i sidan men betydligt mycket svårare att hitta bilder på hästar som står ensamma i en ruta att uppröras över.

Det är ju väldigt lätt att uppröras över en bild på en häst som gapar eller har sår i sidan men betydligt mycket svårare att hitta bilder på hästar som står ensamma i en ruta att uppröras över. Visuellt sett så ser man ju såret och den gapande munnen mycket bättre. Vi är ju också bra på att generalisera, alla hästar borde ha det si eller så hör man ofta. Det finns inga exakta svar utan det handlar mer om att man ska kunna leva med sig själv och de beslut man tar. Ska man det så ska man vara säker på att man faktiskt tagit del av den kunskap som finns och att man hela tiden jobbar på att förstå att bara för att man brukar göra på ett sätt så är det inte alltid rätt det kan faktiskt både finnas andra som har rätt och ibland även forskning som bevisar det.

Själv försöker jag hela tiden följa med den där forskningen, även om det ibland blir lite överdrivet att man ska behöva bevisa vissa saker så är det kul när de visar att man haft lite rätt i alla fall. Så här långt har jag nog lyckats med att mina hästar får vara ute mycket, de får lång tuggtid och lever i en harmonisk flock på lagom stor yta.

Vad gäller ridningen låter jag det vara osagt om de trivs med mina metoder eller inte, det lär jag inte ens veta när jag ligger på min dödsbädd. Det jag tror mig veta är att samvetsmässigt känner jag mig helt ok med det jag håller på med idag. Om jag jämför med hur jag gjorde för 20 år sedan så har jag ändrat mig ganska så mycket, kanske mest för att jag inte längre har bråttom och därför kan vänta på resultatet istället för att försöka mig på genvägar som för det mesta handlar om större tvång för hästen.

Ulla får nu alltså flytta hem till min lilla flock av lurviga ponnyer som mestadels traskar runt i hagen och äter med bara några små avbrott för att bli avborstade och traska runt en stund med en ryttare på ryggen. En ganska så behaglig tillvaro hoppas jag.

Johannas nya hästliv
24 november 2020 12:46

”Man kan alltid locka med kärlek och mat”

”Man kan alltid locka med kärlek och mat”
Nelly i total frihet en vinter med mer snö än vi har i år. Foto: Johanna Sällberg

Det finns saker som inte ändras i livet hur långt man än flyttar. En av mina konstanta saker är Nelly, hon låter inte en sådan grej som en långflytt rubba hennes cirklar.

Som individ är hon våldsamt självständig och beslutsam, hon gör bara sådant hon själv vill. Det tog exakt två dagar så hade Nelly kommit på hur hon kunde pilla upp boxdörren så att hon kunde äta upp all mat som låg utanför. Som matte till henne så ligger jag alltid ett eller två steg efter helt enkelt.

Allt kraftfoder i stallet är därför nu säkrat och boxdörren ordentligt fixad så att den inte går att peta upp. Efter två nattutflykter så tog hon sig då istället friheten att pilla upp grinden till hagen, tydligen gick det utmärkt att peta den inåt och sedan krypa under tråden och ta en promenad. Det är ju en lagom pulshöjare när man står och packar upp lådor och Curt-Åke plötsligt börjar moffa något om att det verkar röra sig suspekta figurer på gården.

Johannasblogg_nelly_fol
Nelly världens bästa morsa som lär alla sina barn att vara självständiga busfrön. Foto: Johanna Sällberg

Nelly hade nu lyckats så bra den här gången att det inte bara var en ponny som traskade mot stallet utan hon hade med sig en hel rad av hästar som mycket prydligt skrittade uppför backen med målet att gå hem. Eftersom det är lite oklart om hem är femtio mil bort eller trettio meter från grinden så rörde de sig förbi stallöppningen och upp för backen för att se om Åkerby kanske låg på andra sidan kullen.

Nu ligger det först ett gäng brevlådor och sedan ett trevligt litet bostadsområde där så det är inte direkt ett lämpligt ställe för fem små ponnyer att leta efter stallet på. Som tur var så ändrade de sig när matte kom utspringande och ropade att de skulle få mat om de bara ville vara så vänliga att vända om och gå in i det närmaste stallet.

Vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det.

När maten har börjat tryta i hagen så har Nelly alltid helt enkelt börjat gå hem. Hon bestämmer att det blivit höst och anser då att hon bör flyttas till en vinterhage med ordnade fodringar. Det hjälper inte hur mycket el man har eller hur noggrant man fixat staketet, vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det. Genom åren har detta beteende gett mig en hel del gråa hår då hon aldrig traskar hemåt i dagsljus utan helst påbörjar promenaden vi tvåsnåret på natten.

Här ett klipp på Nelly som cirkusponny, en roll hon tog sig an med stor entusiasm på SIHS i Friends för ett par år sedan.

Vid ett flertal tillfällen har det hänt att jag väckts av ett samtal från polisen där de frågar om jag möjligtvis äger en grådaskig ponny som tydligen är ute och går på vägen. Oftast beror det på att någon stackars bilist kommit åkande och mött en ponny som lite långsamt traskat hemåt i lagom maklig takt och som inte har en tanke på att flytta sig även om någon skulle tuta på henne.

Eftersom hon nu anser att betet är slut så har vi helt enkelt fått ta en diskussion angående det faktum att den hage de flyttade in i faktiskt är en vinterhage och den där bantningen som jag planerade har fått ge lite vika inför hennes krav på att få mer mat i hagen.

Johannasallberg_gris_pa_rymmen
Vildsvinet Fredde tillbaka i rätt ruta. Foto: Johanna Sällberg

Nu är Nelly inte ensam om att vara förvirrad utan även grisarna har gjort en liten utflykt. De får ju vara lösa i stallet när jag mockar och de brukar alltid mest stuffa runt och böka under hästarnas krubbor där det kan finnas något ätbart. Idag råkade de springa ut ur stallet när jag hade ryggen till och snabbt som ögat har de sprungit till närmaste grannen för att kolla läget där.

Om jag blev lätt skärrad när hästarna traskade ut så var det ingenting mot stressen att springa och leta efter två förvirrade grisar. Hur förklarar man liksom det för grannarna. Första intrycket blir att man ska knacka på och fråga om någon sett en rosa och en fläckig gris, kanske inte bästa sättet att starta en grannrelation på.

Eller ännu värre, i den lokala Facebookgruppen sprids frågan om vem tusan det är som äger den där rosa grisen som vält alla soptunnor och som jagar folk som är ute och går med barnvagn. Eller värre än värst lokaltidningsrubriken ”Bengt 52 uppjagad i träd vid brevlådorna i Broslätt av extremt närgånget vildsvin och dess rosa vän”. Mina grisar är ju väldigt sociala och när jag får gäster har de lärt sig av hundarna att man skuttar fram till alla främmande människor med små glada pip, kanske inte det bästa beteendet om man är på rymmen bland folk som inte har en aning om att pipen betyder ”tjenare vad kul att du är här”.

När man springer upp och ner för de branta backarna och ropar på grisarna hinner man faktiskt tänka rätt så många katastroftankar. Huruvida någon nu mötte dem under deras promenad vet jag inte men de kom i alla fall galopperande ner för backen efter en stund och har uppenbarligen sprungit litegrann igenom bostadsområdet.

Efter att ha varit försvunna i en halvtimme var de helt slut och mycket glada över att de hittat mig igen så de travade snabbt in i sin lilla box och la sig att sova.

Frågan är nu om jag ska börja författa ett litet meddelande till alla grannar där jag ber om ursäkt för alla mina djur innan de orsakar något litet nervöst sammanbrott hos någon eller om jag bara ska låtsas som om det regnar och bygga ett ordentligt staket innan de får gå ut igen. Staketet måste ju byggas oavsett men det enda man vet när man har djur som lever lite friare än de flesta är att det alltid kan hända att någon råkar tappa ut dem ändå.

Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga.

Det är ju också ett val man har att göra, om man tränar djuren på att följa en fritt så händer det oftast inte så mycket när de råkar ta sig ut ur någon inhägnad. Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga. Det vet ju de flesta att för att kunna vara säker på att man kan kalla in sin hund måste man först släppa den lös och lära den att komma tillbaka, det handlar om att lita på sin relation till den och att man faktiskt är intressantare än friheten.

Så är det nog med de flesta flockdjur, man kan alltid locka med trygghet, kärlek och mat och hoppas att de väljer det man erbjuder framför allt annat.

Att bli vald på det sättet, oavsett av vilket djur det är, handlar om att man faktiskt gett den ett val och inte tvingat den på något sätt. Jag känner mig i alla fall ärad varje gång något av mina djur avbryter vad de håller på med och vill umgås med mig istället, det är faktiskt lite magiskt och väldigt beroendeframkallande.

/Johanna

Johannas nya hästliv
18 november 2020 16:17

”Praktiskt att vara hästmänniska”

”Praktiskt att vara hästmänniska”
De leriga,lurviga ponnyerna trivs i hagen med den fina utsikten och allt gräs. Foto: Johanna Sällberg

Nu har äntligen allt jag äger och har landat nere i Skåne. Helt komplikationsfritt har det inte direkt varit, det är tur att jag har starka nerver. Jag hade ju en bra plan för det hela men som med allt annat 2020 så kom en pandemi lite i vägen.

Djuren och jag själv följde ju planen och kom ner i tid men sedan blev någon förkyld på flyttfirman så jag fick akut byta firma och dag för möbelflytt. Jag fick alltså ta en snabb tur upp till Hölö i söndags för att vara med och packa en stor lastbil klockan sju på måndag morgon, och sedan ta en lika snabb tur ner till Höör för att börja packa ur samma bil klockan sju på tisdagen.

Efter två veckor i ett tomt hus så har jag i alla fall hunnit med lite andra äventyr. Lydia och jag har börjat skritta runt och utforska området. Naturligtvis startade vi med att rida vilse på andra turen eftersom jag som vanligt tänkte att om man bara håller sig till att svänga vänster hela tiden så borde man komma tillbaka till utgångspunkten (naturligtvis så har jag oftast inte mobilen med vid uteritt då det är mobilfri tid).

Flyttgubbar_v47
Astrid har stenkoll på flyttgubbarna och alla våra möbler. Foto: Johanna Sällberg
Flyttkartonger_v47
Mitt liv i sjuttio lådor. Foto: Johanna Sällberg
Hundarihallen_v47
En Foppatoffel framgångsrikt eliminerad och hallmatta perfekt ihopknölad, de mindre effektiva hjälpredorna Emma och Bessie är också i tjänst. Foto: Johanna Sällberg

Det är ofta en bra teori, ända tills vägen hela tiden böjer sig åt höger så att man inte kommer ett dugg närmare utgångspunkten vid varje vänstersväng utan snarare hamnar någon mil fel. Att rida vilse är egentligen inte så tokigt då man ju lär sig nya vägar på det viset, har man tur så hamnar man i ett otroligt vackert naturreservat.

Huvudsaken vid vilseridning är att man har en häst som orkar traska långt och som är snäll nog att krångla sig över konstiga diken och ta sig förbi läskiga brevlådor. Lydia är ju ofta en lite lätt skräckslagen häst men trots det så är hon ju otroligt snäll så allt det där med diken och brevlådor går ändå rätt så bra.

Ibland tror jag att vi rider lite för lite vilse med våra hästar, om man alltid befinner sig i en kontrollerad miljö så finns det ju risk för att man inte vet hur hästen verkligen fungerar. Skrittar man alltid samma runda så vet man att hästen alltid skyggar för grannens blå brevlåda, då är det lätt att anta att den är rädd för blå brevlådor.

Om man ger sig ut på okänd mark så kan man ju råka på tio blå brevlådor och plötsligt kan det ju faktiskt visa sig att hästen inte är ett dugg rädd för blå brevlådor utan bara för den som grannen har eftersom den luktade död råtta för tre år sedan. Så är det lite med en själv också, vissa saker måste man testa flera gånger innan man vet om man klarar det eller inte. Eller så tänker man som Pippi att det har jag inte provat så det kan jag säkert klara av.

Att vara hästmänniska är ju praktiskt på många sätt, ett är att man alltid hittar nya bekanta genom det gemensamma intresset. Det finns också en extra effekt i att man ju måste hitta lokala leverantörer av mat och strö. I varje by finns det alltid en nyckelperson som har koll på allt, i Norra Rörum är det Torbjörn. Han är grävmaskinist och som lokal sådan så används han av alla bönder till en massa olika jobb.

Det innebär att om man lär känna Torbjörn så kan man sedan fråga om han känner någon bra snickare som kan hjälpa en med lite praktiskt arbete. Då får man svaret att det finns en Magnus som är lokal snickare. När man ringer och pratar med Magnus så frågar man om det finns någon elektriker och då visar det sig med osviklig säkerhet att Magnus har en bror som heter Martin som är elektriker.

På två veckor har man sedan fått ihop en hel lokal kedja av olika leverantörer till precis allt och det helt utan att ha googlat en enda gång. Detta system är faktiskt i princip det säkraste som finns då alla dessa figurer är helt beroende av sitt rykte på byn så de utför alla jobb med stor noggrannhet.

Att Torbjörn sedan också har halm hemma i ett hörn som visade sig vara helt perfekt till feta ponnyer, får och grisar gör ju inte systemet sämre. Att det skulle vara svårt att komma in i en ny by är egentligen helt fel, det handlar alltid om att hitta en Torbjörn och att sedan bjuda på lite kaffe (även om man själv inte dricker kaffe så får man anstränga sig lite).

Honsenpapinnen
Hönsen har också valt ny pinne. Foto: Johanna Sällberg
Astridihalmen_v47
Perfekt halm levererad av Torbjörn och kontrollerad av Astrid. Foto: Johanna Sällberg

Det finns en sak till man kan göra för att hitta saker och det är att köpa en liten lastbil relativt lokalt. Jag lyckades hitta en liten hästbuss i Åstorp och det har nu resulterat i en hovslagare samt en bilmekaniker. Kanske var sättet inte det bästa då den lilla bussen gick jättebra i en hel vecka för att sedan få ett bränsleläckage på parkeringen utanför Jula i Helsingborg.

Efter lite allmänt ringande hit och dit så fick den bli bogserad till den bilmekaniker som bytt motor på den för inte alltför länge sedan. Naturligtvis så misstänkte jag ju att en slang inte kopplats in helt rätt då det rann diesel under den så därför skulle det ju gå på garantin.

Efter att ha rullat den till bilmekanikern så visade det sig att en liten mus åkt med i motorn och satt sig och gnagt på slangen med returdiesel. Men den lilla musen gav alltså resultatet att nu har jag en bilmekaniker, Johan, till alla mina bilar och eftersom bilens gamla ägare tyckte synd om mig fick jag skjuts hem efter att ha träffat hennes hovslagare som råkade vara där så nu har jag också en hovslagare.

Bussen pilade sedan upp till Hölö utan vidare problem och jag har börjat en stor utrotning av möss och råttor på min nya gård så allt hänger ändå ihop rätt så bra.

Idag tänker jag faktiskt inte göra så mycket annat än att ta en tur till med den gula ponnyn, fortfarande utan mobil och med en ny teori om att svänga höger istället så att jag hittar hem igen.

/Johanna

Johannas nya hästliv
10 november 2020 20:52

Johannas blogg: ”Jag måste införa en utrotningsplan”

Johannas blogg: ”Jag måste införa en utrotningsplan”
Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan vi kan hoppa den alldeles perfekt belägna vägbommen. Kanske kommer det aldrig ske det krävs ju lite träning och en massa säkerhet om man ska ge sig på fasta hinder, men lite kan man ju få drömma. Foto: Johanna Sällberg

Det är egentligen fascinerande hur fantastiskt medgörliga och tålmodiga hästar är. Jag har nu släpat med mig hela flocken ner till Skåne, grisar, höns, får, hundar och hästar har allihop intagit Lilltuna gård.

Även den nya platsen har gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Man kunde ju tänka sig att det skulle bli lite rörigt men otroligt nog så traskade de alla ur transporten i god ordning och gick in i sina nya boxar utan några protester. Nu är det ju så att både grisar, får och hästar är djur som traskar omkring och inte riktigt har revir så att de accepterar en ny plats är egentligen inte helt ologiskt.

Johannasallberg_transport
Lastade och på väg mot Skåne. Foto: Johanna Sällberg

Naturligtvis stannar de gärna kvar på en bra plats som Åkerby där det finns mat och vatten men nu råkar ju även den nya platsen ha gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Johannasallberg_hons
Det kacklades en hel del innan ordningen bak i bussen var på på plats. Hönsen tog flytten med ro. Foto: Privat

Grisarna har redan fått gå med på små promenader och de har noggrant bökat igenom alla hål som deras vilda kusiner lämnat överallt. Det kommer att behövas många meter eltråd för att stänga de där vildsvinen ute från marken men så är det ju överallt.

Risken finns att det tar lång tid att komma i form.

Pelle och Fredde är dock mycket nöjda med den nya gården, det finns en massa ekar med godsaker under och gott om ställen att stoppa ett nyfiket gristryne. De är faktiskt helt fenomenala på att hitta mat och på att välta allt i sin väg så jag har ett lite drygt jobb med att grissäkra stallet och omgivningarna.

Johannasallberg_gris
Grisarna åkte förstklassigt i en av hästbussarna som rullade mellan Hölö och Skåne i helgen. Foto: Johanna Sällberg

Mina hästar är ju allihop ponnyer som antingen är connemaror eller connemarakorsningar och de är alltså riktiga födgenier. Eftersom flytten har tagit ganska mycket tid så har de fått gå kvar ute och beta så när de nu flyttade hade de med sig en del åkerbylera här och där samt en lite ordentlig trivselvikt (finare beskrivning av feta ponnyer).

Min förhoppning är nu att de ska tappa lite i vikt och få extra motion av att gå i den extremt lutande hagen som jag gjort iordning. De tog i alla fall en ordentlig galopp när de fick gå ut så några gram kanske försvann där. Tyvärr (eller som tur är enligt ponnyerna) så är det väldigt grönt i hagen så risken finns att det tar lång tid att komma i form för dem.

Jag tror ändå att jag själv kanske tappade några gram när jag drog upp tråden i den där backen då jag har en ordentlig träningsvärk efter vandringen uppför och nedför.

Det där med att banta feta ponnyer är inte så lätt alls, de mår ju inte bra av att vara tjocka men man får absolut inte stressa dem genom att ge dem för lite mat heller. Motion och foder med lågt energivärde är det man kan göra. Jag har nu skaffat halm till dem så att de kan få tugga så mycket som de behöver och så får jag gradvis anpassa resten av maten så att det blir lagom, det hela hänger egentligen på att gräset slutar växa så att det går att kontrollera matintaget.


Med lite tur kan jag lyckas få ner dem lagom i vikt till det att gräset tar fart igen. Det är inte bara ponnyerna som ska lära sig att bo på den nya gården, jag måste ju också lära mig att hantera de hagar jag har och veta vad som växer i dem. Alla växter beter sig ju på sitt sätt och i det skånska klimatet växer saker som inte finns uppe i Sörmland.

Mitt största problem just nu är hur jag ska hantera det faktum att det finns orimliga mängder fingerborgsblomma på hela gården och de är ju giftiga. Huruvida de är livsfarliga för just hästar eller om de faktiskt aldrig äter dem är den stora frågan och ännu så länge går svaren lite isär.

Jag skulle aldrig chansa så mina hästar går nu på ett ställe där de inte växer men sedan måste jag ju ta tag i det hela och införa en utrotningsplan. Kanske en inflyttningsfest med uppgrävning av fingerborgsplantor är en ide, eller kanske ogräsättika eller något annat. Hur som helst så är det ett sådant där problem som är lite spännande att lösa.

Lydia fick i alla fall ta en premiärtur på den där skånska grusvägen som jag ju hade bestämt skulle finnas på den nya boplatsen. Den känns precis sådär bra som jag hade tänkt och det finns väldigt många kilometer av den så jag kan njuta av många timmars ridning genom bokskogen framöver.

Det finns ju fullt av vildsvin även här men än så länge verkar inte Lydia ha märkt det så öronen var i topp och turen ganska så avslappnad. Att skritta omkring så i skogen är bra för både min själ och Lydias magomfång. Bokskogen är faktiskt vacker året om, även utan blad så är stammarna och grenarna väldigt speciella.

Att få ta den där första turen efter ett lite längre uppehåll är på sätt och vis obeskrivligt härligt. Känslan av att all stress rinner av och att man bara följer med på Lydias upptäcktsfärd är oslagbar. Jag har verkligen längtat efter min lilla gula ponny och hennes ständigt spetsade öron när jag farit omkring och städat och flyttat.

Nu tänker jag ta mig tid att ta en liten tur varje dag så att jag återfår balansen. Att flytta hemifrån med alla djuren har ändå tagit en del kraft och det bästa sättet att återfå den är för mig att stanna upp och vara lite i stunden med mina hästar.

/Johanna

Johannas nya hästliv
20 oktober 2020 12:40

”Hur många hästar är lagom många?”

”Hur många hästar är lagom många?”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Lagom är tydligen ett ord som man i min familj inte riktigt har förstått.

Man har inte heller förstått uttrycket orimliga mängder och därför håller jag nu på och dödstädar efter sisådär fem-sex generationer. Att dödstäda ska ju innebära att man går igenom de minnessaker som finns efter en person och som troligtvis inte har något större värde för eftervärlden. I mitt hus har man istället för att städa lagt saker i en kartong och sparat.

Jag kan nu möjligtvis vara den sämsta städaren i världen då jag lider av samma brist vad gäller förmåga att slänga som resten av familjen. Jag har nu i alla fall lyckats städa igenom i princip alla lådor, garderober och övriga utrymmen så nu vet jag vad som finns och en hel del har faktiskt slängts. Som tur är så flyttar jag ju till ett stort hus så istället för att slänga familjens totala brevsamling så kan jag ju faktiskt spara den så därför har jag nu istället katalogiserat och sorterat brev från ungefär år artonhundra fram till idag (en klar fördel med att maila är att det tar bara plats i något moln någonstans).

Johannasblogg_flytt
Den mest spännande samlingen tidningsurklipp som handlar om min äventyrliga farmor. Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_flyttkaos
Organiserat kaos bland de saker som ändå måste slängas. Foto: Johanna Sällberg

Det där med dålig förståelse för ordet lagom är nog inte bara något min familj har svårt för. Faktum är att de flesta hästmänniskor verka lida litegrann av samma brist. Om man frågar en hästmänniska vad som är lagom mycket tid att lägga på hästarna så verkar det ofta inte finnas någon övre gräns.

Detsamma gäller när man frågar om utrustning, det finns alltid något man behöver eller önskar att man hade. Det är kanske därför jag själv trivts i den världen i så många år, det finns en förståelse för den där bristen. Faktiskt så verkar det inte ens ses som en brist utan snarare ett normaltillstånd. På något sätt är det befriande att umgås med andra likasinnade.

Det där med hur många hästar som är lagom många är också en svår nöt att knäcka. Själv håller jag nu på och velar mellan om jag ska tillverka en ny eller inte. Jag har ju ett trevligt sto med, enligt mig själv, trevlig stam och kan egentligen inte hitta några argument för att inte betäcka henne.

Joopr1
Bild på Release Me och hennes far Brolötens Joop, en hingst jag också har haft på station hos mig här på Åkerby gård. Foto: Johanna Sällberg

Release Me, eller Rosa som hon kallas, är ju ett sto där jag har ägt och ridit på mor, mormor och mormorsmor (faktiskt så kar jag till och med suttit på mormorsmormor på ridläger när jag var barn). Jag har alltså riktigt bra koll på den stolinjen, de är alla trevliga ridponnyer. Då jag nu blev ordförande i ASRP så blir det ännu mer frestande att betäcka, sitter man med i en styrelse full av avelsnördar så kan man inte låta bli att börja planera.

Johannasblogg_asrp_flytt
En nätt liten samling av medlemstidningar från olika avelsföreningar att avnjuta i vinter. Foto: Johanna Sällberg

När jag nu dessutom under den allmänna städningen hittade alla mina gamla medlemstidningar från både ASRP och connemarasällskapet så fastnade jag naturligtvis i gamla hingstannonser och fölbilder. Suget blir ju inte direkt mindre när man sitter och minns en massa fantastiska individer från det jag började vara medlem och delta i avelsvärlden fram till nu.

Att avla handlar ju inte alls om att få direkt bekräftelse på det man gör, om jag börjar planera nu så blir det betäckning till våren och sedan förhoppningsvis ett föl om ett och ett halvt år. Tålamod är en gyllene egenskap om man ska hålla på med detta.

Det finns ju en tid för allt på något sätt, från 90-talet fram till 2011 var jag aktiv i avelsvärlden och följde bruksprov, satt i styrelser och annat. Sedan började min kropp gå sönder lite mer och då drog jag ner på hästaveln, började med mer hundar och gick in i kommunalpolitiken istället.

Nu när jag flyttar och drar ner på allt så öppnas plötsligt lite dörrar till att få föda upp föl på en lite lagom hobbynivå.

Johannasblogg_parmar_flytt
En samling snyggt katalogiserade brev i en av mina fina antika flyttlådor. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju trots allt som ett litet gift det där med att föda upp, precis som allt annat i hästvärlden inget som man kan trycka ned till en nivå där det är lagom uthärdligt. För att överleva så har jag faktiskt hållit på och föda upp diverse andra djur. Hundarna är något som jag kommer fortsätta med men i övrigt så har får, höns, ankor och grisar fötts upp bara för att jag har svårt att låta bli.

Höns är roliga för att det går fort och dessutom kräver minimala resurser, där har jag nu kommit fram till en lagom flock med höns som lägger ägg med roliga färger. Ankorna har förökat sig lite fritt då de har visat sig vara lite för duktiga och effektiva vad gäller fortplantning. Fåren har blivit en lite för stor flock men där har jag förädlat fram en korsning som ger lagom med kött och dessutom är trevlig och lugn.

Får är ju lite roliga så, de flesta avlar fram ett får som passar dem själva vad gäller storlek, ull och annat, det är inte alltid så att man följer någon ras utan man kan uppfinna lite själv i sin lilla flock. Jag tar med mig några tackor ner till Skåne och faktiskt så håller jag på och betäcker fyra stycken så att det blir några enstaka gulliga lamm i vår. Grisarna kommer jag absolut inte avla mer på, de var hemskt söta men alldeles hopplösa att senare slakta och äta upp eftersom de är sådana små personligheter, inte ens min gamla bonnläppsgen klarar av detta.

Den där fölungen som kanske kan födas om ett och ett halvt år blir då ett resultat av trettiofyra års hästavel, fjärde generationen uppfödd av mig och alldeles säkert helt fantastiskt gullig.

PS. De närmaste två veckorna ska den där flytten ske så därför tar vi en liten paus i skrivandet. Hörs igen när jag är på plats på nya gården.

Johannas nya hästliv
13 oktober 2020 11:26

”Modiga föräldrar skapar modiga barn”

”Modiga föräldrar skapar modiga barn”
Den där första ponnyn som är grunden för det mesta av mitt mod, Gina Second - en äkta connemara som hängde med länge. Foto: Privat

Förutom den där bonnläppsgenen som finns i överflöd i min familj finns en hästälskargen. Den har lämnats ned i några generationer men verkar bara blomma ut i varannan generation. Min mormors morfar, Ludvig Kruuse, var en passionerad uppfödare av hästar. Han har efterlämnat ett antal fina priser som han vunnit för sina uppfödningar och var en hyfsat stor leverantör av remonter.

Medaljer
Några skådepenningar Ludvig vunnit för sina uppfödningar, han vann priser både för sina kor och hästar. Foto: Privat

Att föda upp remonter var fint, det var en ära att leverera hästar till armén och ett bevis på att man förstod sig på vad som krävdes. Hans hästintresse ärvdes ner till min mormor som hela livet bara önskade sig att få hålla på med hästar. När jag då dök upp och också ville hålla på med hästar så brukade hon säga att äntligen fick hon vara stalldräng.

Morfar
Min mormors morfar Ludvig. Foto: Privat

Min mormor skötte min och min systers första ponnyer med stor noggrannhet, när jag kom hem från skolan var det alltid mockat och all mat fixad. Eftersom mormor inte jobbade så tyckte hon att hon hade tid att göra detta och hon var hellre ute i stallet och fixade än satt inne och pysslade med något annat. Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam. Det var en sådan där situation där alla fick sin lilla del av hästdoft.

Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam.

Att skaffa en ponny åt sitt barn är ju faktiskt en bra affär på det sättet att man får all den där tiden med barnet som man kanske inte får annars. Ibland ser jag föräldrar som inte tar den chansen och då blir man lite ledsen, de har helt enkelt inte förstått det unika i vad de kan få uppleva. De där generna som styr hästintresse kan ju ploppa upp lite var som helst och faktiskt så verkar det som om det i fallet med hästintresse kan finnas en hel del miljöpåverkan som inverkar lika starkt som det genetiska arvet (en helt ovetenskaplig egen observation).

Förutom de där föräldrarna som inte tagit chansen så har jag sett de som gått emot alla sina naturliga instinkter och övervunnit både hästrädsla och lätt allergi bara för att få vara med och bära bommar och köra hästtransport. Hästarna kan alltså hjälpa till med personlig utveckling även för en massa människor som aldrig ens rider.

Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga.

Jag ser ofta nervösa föräldrar som åkt på sin första träning eller tävling, som för sitt barns skull lärt sig att koppla på en transport, hantera tdb, gått en kurs i hur man lastar och lärt sig en massa annat. Det är ju både stort och modigt. Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga. 

Själv är jag evigt tacksam över att jag fick hjälp av mina morföräldrar att bli lite modig. Saker och ting ter sig mycket lättare om man slipper rädsla i vissa situationer. Framförallt så är det bra när man står inför förändring. Det mod man får av hästhantering är ju av den sorten att man vågar prova saker man inte är helt säker på att man kan. Det gäller ju hela tiden att jobba med en okänd faktor som är relativt oberäknelig, hur hästen kommer att reagera är inte alltid helt självklart och det behöver man ju vara beredd på.

Den förändring jag nu står inför är ju också svår att beräkna, jag har ingen aning om hur det kommer att kännas när det väl är gjort. Jag väljer ändå att ha en positiv inställning och eftersom jag har tränat en hel livstid på att vänja mig vid hästarnas oberäknelighet så känner jag mig trygg i att modet inte kommer att svika. Jag väljer att hantera det likadant som jag hanterat att få en sjukdomsdiagnos som förändrat livet.

Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter.

Det där med min sjukdomsdiagnos kanske tarvar en liten extra förklaring. Många har ju sett att jag jobbar ganska så mycket och det syns helt enkelt inte alltid på utsidan vad som är knas i kroppen. Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter. Det är en ovanlig diagnos (som tur är) och den påverkar kroppens kollagen. En liten felkodning i generna gör att det kollagen som kroppen bildar inte är ihopsatt på rätt sätt.

Kollagenet ska egentligen klistra ihop kroppen och göra alla ledband och annat smidigt, på mig är klistret obefintligt och ledbanden drar inte ihop sig när de väl dragits ut. Det finns idag ingen bot utan det enda man kan göra är att lindra symptom. Jag mår som bäst när jag får träna ordentligt så att musklerna är starka nog att göra det jobb som inte ledbanden gör.

Första gången en led hoppar ur sitt läge gör det naturligtvis ont men efter några gånger så känns det inte lika illa. Mina knäskålar kan skramla iväg lite åt olika håll utan att det känns vid det här laget, det stora dilemmat är att de gör det när jag rider lätt om jag inte koncentrerar mig på att hålla musklerna rätt och då fastnar benet i det läget det befinner sig. Det är faktiskt lite opraktiskt.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig. Naturligtvis är det så att symptomen eskalerar med ökande ålder då kroppen i övrigt blir mer sliten. Ledband som inte har förmågan att återhämta sig som de ska slits fortare än ledband som sitter i en kropp utan EDS.

Jag hade alltså lite olika alternativ när jag fick reda på att jag inte kunde se fram emot att träna bort problemen eller ändra livet och bli sund och frisk. Obotligt har ju kanske ingen positiv klang men måste hanteras som allt annat i livet. I mitt fall så hjälpte det där hästmodet enormt mycket, jag har helt enkelt fortsatt vara lösningsorienterad och kunnat fokusera på vad jag kan göra istället för det jag inte kan. 

Lydia
Lilla Lydia och jag använder nu allt mod vi har och galopperar vidare i livet mot Skåne. Foto: Privat

När jag nu flyttar så inrättar jag mitt liv på ett sådant sätt att jag aldrig ska behöva vara utan hästdoften, inte ens om kroppen går helt åt pipan, och det gör att det går att fortsätta vara optimistisk och lite modig. Det tackar jag mina morföräldrar och mitt hästintresse för.

Johannas nya hästliv
6 oktober 2020 11:42

”Jag har alltid älskat doften av jord, djur och skog”

”Jag har alltid älskat doften av jord, djur och skog”
Arianna, Nellys syster, var också en ganska så bestämd dam men som levde upp om ett hinder dök upp. Oavsett storlek på ryttare så var hon genetiskt programmerad att hoppa. Foto: Privat

Det där med generna som bestämmer över oss får ibland intressanta konsekvenser. Eftersom ingen städat ur garderoberna på Åkerby sedan 1955 så hittar jag mängder av intressant information om hur mina gener blivit som de blivit.

Visst kan miljön påverka en del men vissa egenskaper går bara inte att trycka tillbaka. Själv har jag alltid älskat doften av jord, djur och skog, min själ dör lite varje gång jag tvingas gå på asfalt bland betong. På något sätt känns det som att det inte finns någonting som skulle få mig att trivas annat än ute på landet, det är bara så det är.

Det måste vara en djupt rotad genetisk egenskap och därför blev jag lite glad när min morfar hjälper mig att bevisa den tesen. Min morfar växte upp vid Mariatorget i Stockholm i ett högborgerligt hem, men han var adopterad från Gotland och hans släkt var en äkta bondesläkt. Trots en uppfostran som syftade till att han skulle ägna sig åt högre studier och skaffa ett fint yrke så slog generna igenom med full kraft.

Morfar
Min morfar, ungefär 15 år gammal.

Jag tänker nu låta hans 15-åriga jag få göra en liten gästblogg i min blogg och nu får ni tänka er hur svårt det måste vara för en ungdom att våga gå emot sina föräldrars förhoppning och önskan år 1935…

”Det har ofta dryftats hemma vad för yrke jag skulle välja, men först när den i femte klass alltid återkommande frågan, fortsättning till gymnasiet eller realskolans avslutningsklass blev aktuell, beslöt jag mig för att diskutera frågan med mina föräldrar. En afton vid middagen lämnade jag fram den lilla lappen med de olika frågorna, vilken vi alla erhållit av klassföreståndaren.

Efter mycket prat hit och dit belöto mina föräldrar att jag skulle få min vilja fram och ägna mig åt jordbruket. För att få visshet om ifall jag skulle trivas med detta ganska hårda arbete skulle jag under sommaren skickas ut som elev på en större gård i Södermanland vars ägare, patron L, var villig att ta emot mig under sommarlovet. 

Det var med blandade känslor som jag efter skolans slut reste ned till denna min första plats. Efter ett par timmars tågresa anlände jag till stationen där patron L mötte mig. Resten av dagen fick jag använda till att lära känna gårdens befolkning, arbetstiderna och att hitta omkring överallt. Den första veckan fick jag hjälpa till att lassa gödsel, ett av de tyngsta arbetena inom jordbruket. Jag hanterade grepen så att varje bonde som passerade gödselstacken kom att häpna, men efter någon dags träning redde jag mig ganska så skapligt. 

Under de följande veckorna började höskörden så smått, men först efter midsommar kom den igång på allvar. Dessa veckor voro jäktande ty det gällde att få det av slåttermaskinerna avslagna gräset hässjat så fort som möjligt. Hässjning går till så att gräset släpas ihop med hjälp av hästar och hänges upp att torka på linor som är spända mellan nio störar i fyra varv. Sedan allt höet var upphängt var det så tid att köra in det som hunnit torka, vid detta arbete fick jag tjänstgöra som mottagare på höskullen, ett dammigt och föga avundsvärt arbete.

När höet väl var bärgat hade säden lagom börjat mogna. Som gården var modernt utrustad drogs självbindaren av en traktor vilken var så snabb att tolv man voro fullt sysselsatta med att taga reda på alla kärvsträngar och kraka dem. När man krakar ställer man femton-arton kärvar runt en stör och sedan hänges ett par ovanpå för att täcka de andra och skydda dem för regn.

Jag fick till en början kraka och senare under en veckas tid satt jag och skötte självbindaren. Vid körning av den gäller det att se upp för stenar så att klingan ej skadas och att lägga av kärvarna i strängar så att de ej ligga spridda hur som helst över fälten. Detta och mycket annat fick jag uppleva under sommaren. 

Sommaren hade nu med snabba steg nalkats mot sitt slut och snart var det tid att tänka på hemfärden ifrån det roligaste av allt, inkörningen av skörden. Det var med saknad jag lämnade landet, men jag är fast besluten att i framtiden ägna mig åt jordbruket!” 

Det här var alltså en uppsats han skrev om sitt sommarlov. Jag misstänker att hans föräldrar blev lite chockade av denna reaktion på deras försök att avskräcka honom. De skickade ju ut honom ensam till en gård där han fick slita riktigt hårt hela sommaren, de var säkert övertygade om att han skulle komma hem och vilja studera vidare för att få ett bekvämt liv.

Portratt_morfar
Min morfars far. Han var jurist och levde bland Stockholms innekrets. En av hans bästa vänner var Evert Taube och det här porträttet är målat av just honom, kanske inte det bästa porträttet men fullt av familjehistoria. Foto: Privat

Att morfar mycket riktigt sedan blev bonde är inget som förvånar – är man så övertygad att man går emot hela sin hemmiljö så är det bara så. Det är egentligen samma sak som när en fet innekatt får syn på en mus och börjar jaga den, eller när en köttbullefet liten ponny som Nelly får syn på ett hinder och bara måste hoppa, vissa gener trotsar miljön.

Sony Dsc
Nelly i full färd med att lära ett barn att hänga med. Foto: Privat

Det är något vi kan ta med oss i vårt dagliga arbete med hästarna, hur mycket vi än försöker ändra deras miljö så att de ska bli mer lika oss i bekvämlighet så är de först och främst genetiskt sett hästar med samma behov av att ströva och äta som de alltid haft.

Johannas nya hästliv
29 september 2020 12:40

”Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig”

”Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Efter en hel sommar ute på ett mycket stort bete har nu fem små ponnyer traskat över den lilla vägen hem till det som en gång var vinterhagar för tjugo hästar.

I dagens snabba digitala samhälle är det faktiskt otroligt skönt att se deras lugna takt, ingen stress här inte. De tyckte nog inte att det var särskilt tråkigt att lämna betet då de har mer bete i den hagen de hamnade i nu, den stora skillnaden ligger i att det är betydligt mycket enklare för mig att ta in dem om det skulle behövas.

Johannasblogg-vinterhagen
Lycklig liten ponnyflock i välfylld vinterhage. Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_nyahagen
Mycket finns att utforska… Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_rullarihagen
…för att inte tala om den obligatorisk inrullningen i vinterhagen. Foto: Johanna Sällberg

Med lite tur kan de ändå stanna ute tills det blir dags för flytt till Skåne.

Planen för den stora flytten börjar sakta ta form, alla parametrar är inräknade och nu är det bara den där detaljen med de deltagande djurens samarbete (eller brist därpå) som kan gå fel.

Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget.

Hästarna är jag inte särskilt nervös för, än så länge har de flesta hästar jag haft varit enkla att transportera. Det är de andra djuren som oroar mig mest. Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget. De gillar sin egen pinne och sin egen lilla hönsgård där de vet vad som väntar bakom hörnen. Höns är faktiskt rätt så avancerade små varelser, man har forskat en hel del på deras språk och kommit fram till att de har mängder av olika kackelljud med olika innebörd.

I en studie testade man om de kände igen olika sorters ormar och det visade sig att de hade ett ljud för varje orm, de giftiga flydde de från och de ofarliga attackerade de efter att ha kacklat om det.

Johannasblogg-grisbad_1002
Somliga gillar lerans intåg på hösten… Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg-grisband_1001
Perfekt för ett äkta lerbad! Foto: Johanna Sällberg

Jag upplever att alla mina djur kommunicerar kring det som är viktigt för dem. Grisarna pratar mest om mat, lerbad och kli på magen. De har liksom inte så många naturliga fiender, byggda som små stridsvagnar med en hud segare än en skosula finns det inte många som kan skada dem. Grisarna är riktigt roliga att lyssna på, när de traskar runt och letar mat småpratar de hela tiden med varandra och mig.

När man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Mestadels misstänker jag att det handlar om att höra var alla befinner sig, de ser inte jättebra på håll och eftersom de koncentrerar sig på att titta efter mat så är det praktiskt att hela tiden nöffa litegrann för att inte tappa bort varandra. De är trygga små djur helt enkelt.

Hästarna är på sitt sätt mer komplicerade, de har både ett övertydligt språk och ett väldigt lågmält. De där stora gesterna med öronen bakåt eller framåt kan de flesta se men de små fina signalerna kräver en massa träning. Alla små ansiktsuttryck tar år att förstå och ganska så mycket vilja. Vill man göra det enkelt för sig så tittar man på de stora gesterna och nöjer sig med det men när man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Bara det faktum att de kan använda små muskler för att rycka med huden är ju fascinerande. Vi kan ju rynka pannan (så länge vi låter bli botoxen) men de har ju samma förmåga på andra ställen på kroppen. Om en fluga sätter sig vid manken så rycker de genast med huden med imponerande precision. Lika tydligt som jag ser en medmänniska rynka pannan när hen är bekymrad ser jag mina hästar rynka sina ansikten på olika sätt.

Johannasblogg-lydiagalopp
Lydia spanar i full fart in hagen som tjänstgör som vinterförvaring före flytten till Skåne senare i höst. Foto: Johanna Sällberg

Lydia till exempel är oftast helt slät i en uppspärrad förskräckt min eftersom hon oftast faktiskt går omkring och är lite lätt skärrad över sakernas tillstånd. Att vara Lydia är antagligen litegrann som att ständigt leva i en skräckfilm. Jag tänker att när vi är ute och rider så har hon ständigt temat från filmen ”Hajen” dunkande i hjärnan. Så är det ju i största allmänhet att vara flyktdjur, nerverna ska vara lite på ytan hela tiden om man vill överleva eftersom de där rovdjuren faktiskt gör sitt bästa för att smyga omkring och försöka döda en.

Johannas-blogg_lydia
Lydia i ett för en gångs skull avslappnat tillstånd. Foto: Johanna Sällberg

Nelly som är Lydias motsats vad gäller nervstyrka har oftast ett lugnt avslappnat ansikte. Hon har inget hajentema i öronen när man är ute och rider utan snarare faktiskt låten ”Älgarna demonstrerar” fast i egen tappning. Sätter man upp ett hinder framför nosen på henne sätts ”I believe i can fly” genast igång. Faktum är att hon på något sätt genomgår en förvandling från en lite trög, extremt fet liten ponny till en relativt smidig flygande bollformad atlet med lyckligt ansikte vid all sorts hoppning. Nelly har på det viset lärt en hel del barn att hoppa genom åren, eftersom hon är så säker på sig själv har det varit enkelt att säga till barnen att de bara behöver sitta still och hänga med.

Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig när det gäller sina hästar och det är det när de uttrycker smärta. Det var inte så länge sedan en forskningsrapport publicerades om detta där man konstaterade att hästar faktiskt har ett lite universellt smärtuttryck och den borde enligt mig vara obligatorisk läsning för alla som vill hålla på med hästar. Här kan du läsa mer om den. 

Fördelen med de två äldre ponnyerna är att jag har sett dem i så många år att alla de där små signalerna är som vilket talat språk som helst. Precis lika tydligt som jag ser om en människa skrattar eller rynkar pannan i ilska ser jag direkt om de står och funderar på att fly eller om de är nöjda med tillvaron.

De är som mina alldeles egna personliga små lärare och hur länge jag än studerar dem så blir jag aldrig fullärd. Det är ju det som är hela tjusningen med allt kring hästarna, den där känslan av att man precis börjar förstå som blandas med total förvirring när de då gör tvärtom mot vad man precis trodde.

/Johanna

Johannas nya hästliv
22 september 2020 12:14

”Hästar kan faktiskt ätas”

”Hästar kan faktiskt ätas”
Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas, skriver Johanna Sällberg, bloggare på Ridsport och ny ordförande i ASRP. Foto: Privat

Efter en vecka som ordförande i ASRP kan jag konstatera att så här mycket har jag inte pratat i telefonen på flera år. När man är politiker är människor inte alls lika engagerade i vad man gör.

Ibland får man något surt samtal med någon väljare som tycker att man borde fixat det där vägguppet utanför Konsum, men nästan aldrig några glada tillrop. Nu har det mest varit engagerade människor som ringt med ideèr och lite nyfikenhet.

Jag har ju också haft ett helt legitimt skäl att ringa till Jordbruksverket för att snoka lite kring den där nya förordningen som kommer. AHL ska tydligen vara en superförordning som ska ersätta en massa andra. Det handlar egentligen mest om smittspårning och det är ju bra ur många hänseenden. Vi vill ju inte återuppleva hästlasagnen och det ska bli lite svårare att genomföra sådana artbyten efter döden.

Dsc_0038
Bessie och Emma har stenkoll på hästarna som bor på deras hemadress. Foto: Johanna Sällberg

Alla hästar ska nu alltså få en hemadress. Tanken är att det i Jordbruksverkets databas ska registreras var det finns hästar, lite som med får som ju har ett platsnummer. Oavsett om man då har två eller trettiotvå hästar så ska den som äger platsen där de bor registrera att det bor hästar där. Planen är att det ska gå att göra digitalt, man går in och registrerar sin plats och den får en identitet. Sedan blir det lite mer avancerat, den som äger platsen ska gå in och registrera vilka hästar som bor där permanent.

Jordbruksverket har en databas som speglar alla de databaser vi idag registrerar i och det där orimligt långa numret som kallas ueln-nummer finns då redan där. Det numret är ju hästens riktiga identitetsnummer, den stambok som hästen grundregistreras i lägger in sitt nummer i det men sedan finns det fler siffror som talar om andra saker. Om man tittar på sin hästs nummer så ska de sex sista siffrorna ange stambok, de ska alltså stämma med det registreringsnummer som står i passet.

Ueln-numret står för universal equine life number och alla hästar i världen ska ha ett eget sådant.

Dsc_0041
Ett typiskt livsnummer. Foto: Johanna Sällberg

Nu ska alltså stallägarna gå in och knappa in det där långa numret och säga att den här hästen finns här. Om hästen då flyttar till en ny adress så är det upp till den som äger den nya adressen att knappa in den där. Det blir alltså väldigt besvärligt för den som har ett stort stall med inackorderingar, vi vet ju att hästägare är ett flyktigt släkte som hela tiden letar nya betesmarker och att det varje höst sker en hel del omflyttningar. Har man ett litet stall med bara några egna hästar så blir det ju inte ett jättejobb att sätta sig en stund och registrera sig och sina hästar.

Det är inte helt utrett hur man ska göra med tillfälliga förflyttningar men så här långt tänker man att dagsutflykter inte ska behöva registreras. Det ska alltså gå att tävla och träna som vanligt. Planen är också att databasen ska öppna i god tid innan förordningen börjar gälla så att man kan lägga in platsen i förväg. 21 april 2021 ska då alla hästar och platser finnas i databasen.

Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart.

Det är naturligtvis lite dubbelbottnat det här med att vi ska registrera oss. Lite kan det naturligtvis kännas som att vi får en myndighet som kikar över vår axel hela tiden, de flesta av oss är ju ändå vanliga hobbyryttare som inte har en tanke på att våra hästar ska ingå i någon produktion.

Om man har får så är det ju i de flesta fall så att de ska producera något, om det är ull eller lamm spelar ingen roll, namnet produktionsdjur känns inte så konstigt. Nu räknas hästarna som produktionsdjur i resten av Europa och på sätt och vis är det bra. I andra länder får de alltså en del av kakan när det gäller EU-bidrag. Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart, jag har därför kastat mig in i att klura ut detta.

Tänk vilken potential det här har, om vi fick betesbidrag för våra hästar så skulle det naturligtvis bli mer intressant att para ihop lite fler hästar med alla de hektar bete som nu ligger tomma efter att våra kor börjat försvinna. Så här långt har jag lyckats klura ut att det egentligen inte finns någon lag eller regel som hindrar Jordbruksverket att betala ut betesbidrag för häst utan det handlar om att någon instans vid något tillfälle bestämt detta.

Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna.

Vad jag saknar nu är att våra stora organisationer börjar dra i detta. Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna. Att bara säga att hästar är sällskapsdjur hela tiden är ju inte helt med sanningen överensstämmande.

2020 borde vi ha kommit fram till att produktion är ett mer flytande begrepp än tidigare. Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas. De är också bra på att förflytta näring, stoppa in gräs i framändan så kommer det ut en koncentrerad produkt som du kan odla fantastiska grönsaker i.

Det är i alla fall tur att vi nu har blivit digitaliserade för tänk om den här regeln hade tillkommit under papperstiden. Vi som hållit på ett tag minns ju alla underliga hästregistreringar som funnits. Det var inte enklare förr egentligen.

Min första ponny hade en hel hög med livsviktiga papper som man inte fick tappa bort. Inte nog med att man hade ett registreringsbevis, för att få tävla hade man ett papper utfärdat av ponnytävlingsförbundet med ett spr-t nummer, man hade ett mätintyg, licensen var ett kort för både för människa och häst, medlemskort i en förening var nödvändigt och så hade man det viktiga vaccinationsintyget. Alla dessa papper kom från olika håll och innan säsongen drog igång var man tvungen att få ut nya licenser och medlemskort, något som kunde ta sisådär tre-fyra veckor.

Dsc_0040
Lite papper som var livsnödvändiga innan digitaliseringen. Foto: Johanna Sällberg

Tappade man bort den där pärmen med alla dessa papper gick det inte att tävla innan man återställt allt och det kunde ju ta en evighet. Alla anmälningar skedde på ett papper som skickades med posten och beräknad leveranstid var en vecka så därför var man tvungen att posta det i god tid innan anmälningstiden gick ut vilket var cirka en månad innan själva tävlingen.

Som lök på laxen så skedde ju alla inbetalningar av startavgifter till postgirot och det tog ju faktiskt orimligt lång tid samt att enda beviset för att det var utfört var just ett litet papper till.

Faktiskt misstänker jag att hästvärlden kommer att överleva även denna nyordning med hemadresser med tanke på att vi är rätt så många som tävlade på åttiotalet som faktiskt inte gav upp innan papperseran tog slut.

/Johanna

 

Johannas nya hästliv
15 september 2020 12:44

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”
Den här bilden visar vilken förmåga som behövs vad gäller multitasking och ledarskap i min nya roll... Foto: Therese Hubner

Det här med att jobba ideellt är ju någon slags ryggrad i föreningssverige. Vi har byggt upp massor av samhällsfunktioner på det viset. Alla idrottsklubbar, pensionärsföreningar och kulturföreningar limmar ihop civilsamhället.

Jag har ju av naturliga skäl fått avsäga mig alla mina politiska uppdrag i Södertälje kommun då de inte går att flytta med till Skåne. Efter att alltid haft olika uppdrag så blir man på sätt och vis van vid att det är möten mest hela tiden, så när frågan kom om jag var intresserad av att kandidera till ordförandeposten i avelsföreningen för svensk ridponny så var det precis rätt i tid. Det är ju ett ideellt uppdrag där det kommer att bli en hel del möten och massor av intressanta samtal.

Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag.

Jag är ju som vi tidigare konstaterat en nörd på många sätt och det där med föreningsteknik är ytterligare ett litet favoritområde. Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag. När man jobbar politiskt har man att förhålla sig till ett helt gäng med lagar som styr exakt hur och vad man får göra. De lagarna gäller inte ideella föreningar men det finns något vi kallar god föreningssed som liknar de lagbundna regler vi har i politiken.

Skillnaden är att om föreningen vill kan den bestämma själv vad som är rätt och fel, ingen kan stämma den för något brott om den tar majoritetsbeslut kring hur den ska styras (så länge den inte ägnar sig åt brottslig verksamhet förstås). Kanske låter detta flummigt men så har det alltid fungerat och det är då på sätt och vis ett hederssystem.

Nu är inte ASRP bara en förening utan även en avelsorganisation och det gör det hela väldigt mycket krångligare. För cirka tio år sedan trädde en EU-förordning i kraft som styr hur hästar ska registreras, en hästpassförordning, det blev diverse krav på register och databaser samt innebar att utfärdandet av pass blev en form av myndighetsutövning.

Som avelsorganisation följer man vissa lagkrav.

Alla avelsföreningar fick då bestämma sig om de skulle klara att bli avelsorganisationer, det krävdes tillräckligt med medlemmar och avelsmaterial för att ha rätt sorts muskler i detta sammanhang. Nu betyder det att som avelsorganisation följer man då vissa lagkrav och för att få fortsätta verka så måste man hela tiden visa att föreningsdelen drivs på ett så säkert stabilt sätt att myndighetsutövningen håller rätt klass.

Vi står nu inför en liknande situation som för tio år sedan då en ny förordning som kallas animal health law ska börja gälla i hela EU. I den ingår att alla hästar ska ha en permanent hemadress och lite andra små regler som kommer att göra livet som hästägare en aning mer komplicerat. Detta kan vi bara gissa än så länge hur det ska genomföras, inte ens Jordbruksverket vet det ännu och förordningen börjar gälla i april 2021.

Vad som också ligger i pipelinen är en ny hästpassförordning som möjligtvis börjar gälla i januari 2022 och det kommer ju gissningsvis göra livet ännu mer komplicerat för styrelsemedlemmar i diverse avelsorganisationer.

Situationen i just ASRP har ju under en tid varit lite turbulent, många starka viljor har dragit lite hit och dit. Mitt i detta har kanske framtidsfrågorna hamnat lite i skymundan och det var därför frågan om ordförandeskapet hamnade på mitt bord. Jag accepterade nomineringen för att jag inte är inblandad i just den här viljekampen och med vetskapen att just mina nördiga kunskaper kring föreningsteknik och min osedvanligt konstiga fascination för nya EU-förordningar kanske skulle kunna komma till nytta i uppdraget (de kommer ju faktiskt inte till någon som helst nytta någon annanstans).

Årsstämman valde nu mig till ordförande så fram tills nästa årsstämma har jag lovat att göra mitt bästa för att jobba för medlemmarna i föreningen och påbörja arbetet med den förändring som kommer att behövas för att följa med tiden.

Johannas-1049
Stoet Lydia är en av de två ASRP-ponnyerna hemma hos Johanna. Foto: Privat

Nu kan man ju fråga sig lite varför jag med den kunskapen hoppar på det här tåget, ett obetalt uppdrag som kommer att innebära många timmars studerande av diverse dokument från Jordbruksverket samt en massa möten där målet är att få 200 medlemmar att börja dra lite mer i samma riktning. Nu råkar det vara så att jag verkligen älskar ponnyer och ute i min hage går det två stycken som är registrerade i ASRP.

Den första ponnyn jag födde upp var ju Amorina, hon var född 1988 och var en av de tidigaste registrerade svenska ridponnyerna. Ända sedan dess har jag haft en liten produktion av ridponnyer och därför har jag ju följt även föreningen även om det varit lite på avstånd.

Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda.

Som jag ser det så handlar ordförandeskap i en sådan här förening inte om att jag ska styra och ställa utan mer om att leda arbetet i styrelsen. Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda. Om det kommer kritik mot själva organisationen så kan man som ledare skilja på just detta och inte ta det personligt. Kommer det kritik eller frågor kring min person så får jag helt enkelt ta det.

Kritik mot person handlar oftare om den som kritiserar, om man väljer att försöka förminska någon annan så är det till största delen för att man vill förhöja sig själv. Jag har levt tillräckligt länge och balanserat för att inte tro på tilbakakaka och förhoppningsvis ska balansen hålla även genom detta.

Beslut ska tas gemensamt inom en styrelse och då enligt principen om majoritet och ordförandens ord väger då egentligen inte tyngre än vilken medlems som helst. Tyngden av mitt ord ska snarare vägas mot den erfarenhet jag har inom området jag uttalar mig om och inte min position. Positionen har jag visserligen fått tack vare just en massa erfarenhet men det kommer ju att komma upp områden som jag inte kan lika bra som någon annan. Det handlar alltså inte om att ta över och styra upp utan om att leda och hjälpa fram.

Johannas nya hästliv
9 september 2020 16:54

Johannas blogg: ”Jag gillar när det är lite udda”

Johannas blogg: ”Jag gillar när det är lite udda”
Detta är infartsskylten till min nya gård. Foto: Privat

Nu händer det … Jag har hittat min plats i Skåne och det kommer bli toppen på alla sätt och vis. Idag skrev jag på kontraktet och om cirka en månad börjar flyttlassen gå.

Platsen i fråga är en lagom liten gård med cirka åtta hektar mark. Huset har stått där sedan 1700-talet någon gång och det finns dessutom en gammal bosättning från järnåldern i ena hörnet av fastigheten, så människor har i långa tider tyckt att den är bra att bo på.

Det gäller ju att hitta en plats där man känner ro och ett lugn som går att sprida även till djuren. Själva huset ligger högt upp och man ser ut över trädtopparna. Det finns en mycket vacker skog runt gården och även på gården. Efter alla turer runt Skåne så har jag kommit fram till att skog är ett måste för mig, så på det viset är det perfekt.

Stallet är lagom stort och har plats för alla djur under samma tak så att de blir lätta att sköta. Tio boxar, hönshus och fårhus, allt i ett.

Nu undrar ni säkert vissa var denna fantastiska plats ligger och hör och häpna den ligger i Höör. Ambitionen var ju att hitta något på Österlen men efter otaliga turer runt hela Skåne så kom jag fram till att landskapet såhär mitt i Skåne passar mig bäst. Det påminner faktiskt en hel del om det landskap jag kommer ifrån med kullar, skog och åkrar samt en del betande kossor.

Gården ligger också så där avskilt som den bara kan göra om det finns tillräckligt med träd runt omkring. De närmaste grannarna varken ser eller hör man, men skogen öppnar upp sig framför huset så att man har utsikt över landskapet. Betesmarkerna ligger väl arronderat nedanför huset och de är lagom kuperade, så att alla djur får en blandning av äng och skog att gå i. En annan fördel med att gården ligger högt är att allt vatten rinner bort från den så att det blir torrt och fint i hagarna.

Dsc_0026
Betesmarker med skog. Foto: Privat
Dsc_0027
Ännu mer betesmarker. Foto: Privat

Att hitta en ny plats är ju ingen liten sak, planen är ju att jag inte ska behöva flytta någon mer gång i livet. Det är ju inte riktigt heller som att köpa en lägenhet eller ett litet hus när man köper gård, allt blir mycket större och det är betydligt mycket krångligare att flytta. Det är ju också betydligt fler parametrar att tänka på, just det där med markens arrondering och vart allt vatten tar vägen är ju sällan ett särskilt stort problem om man flyttar runt i stan. Jag tycker att jag lyckats rätt så bra med allt detta och dessutom har jag hittat en plats som känns bra i hjärtat.

Att huset är gammalt är trevligt, men att det är lite udda i sin utformning är ännu trevligare. Från början har det varit en sådan där länga med stall och bostadshus i ett, men någon gång har man byggt om hela till bostadshus. Det finns många intressanta planlösningar och boytan är egentligen lite onödigt stor, men just det där udda är väldigt mycket jag. En massa garderober och olika smygvägar runt, samt en fantastisk källare där den urgamla stengrunden syns är i min värld riktigt mysigt.

Vissa gillar stort och ljust och öppen planlösning, jag gillar gammalt rustikt och lite udda. Att människor har bott länge i ett hus gör att de också valt att bygga om och ändra efter tid och behov. Det blir inte ett tidstypiskt hus med en viss stil, utan en blandning av alla tider och stilar. Just att det finns någon dörr från 1800-talet, en grund från 1700-talet, något rundat valv från 1990-talet och någon brun panel från 1960-talet gör huset mer intressant.

Visst finns det lite att göra, men det är bara ytskikt för att anpassa vissa av rummen till just mig. När jag sedan måste lämna in så kommer man då hitta någon tapet från min tid och kanske lite annat.

Dsc_0015
Huset. Foto: Privat
Dsc_0024
Bad med utsikt. Foto: Privat
Dsc_0023
Lummigt och lugnt. Foto: Privat
Dsc_0017
Även Astrid har godkänt platsen. Foto: Privat

Förutom att jag naturligtvis kommer att trivas i huset så tror jag verkligen att marken är optimal för alla hästar och får som jag kommer att ha med mig. Åtta hektar är precis lagom stort för att de ska ha bra hagar året om, med tillräckligt mycket att göra för att må bra. Att det lutar och är lite kuperat stärker dessutom upp dem, då de får möjlighet att röra sig och behöver anstränga sig lite grann naturligt.

Visst kan det vara lite ansträngande för en tvåbening att traska upp och ner för en backe varje gång man ska hämta en ovillig ponny från betet, men samtidigt får man tänka att det behövs lite mindre benträning just den dagen. Alla djur mår bra av lite backträning helt enkelt.

Förutom att jag nu tycker att jag hittat en bra plats, kan jag säga att det är väldigt skönt att veta var vi ska ta vägen när vi lämnar Åkerby. Det kunde lika gärna tagit ett år att hitta en ny boplats, så jag har helt enkelt haft tur. Nu återstår alltså bara det där med att packa ihop ett helt bohag, packa upp ett helt bohag och att flytta hela Noaks ark, men det är ju bara bra att ha något att göra här i livet.

Lite spänning i vardagen livar upp det mesta i tillvaron helt enkelt.

/Johanna

Johannas nya hästliv
1 september 2020 12:03

Johannas blogg: ”Drottningen är tillbaka”

Johannas blogg: ”Drottningen är tillbaka”
C-tränaren och nyblivna ordföranden i ASRP Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt till varmare breddgrader. Foto: Privat

Det är det enda sättet man kan beskriva gamla Nellys återkomst till flocken.

Nelly har varit utlånad som sällskapsponny i några år eftersom hon nu uppnått den där åldern som vi kallar någonstans mellan tjugo och döden (efter tjugoårsdagen behöver man inte räkna åren längre, varje dag är egentligen en bonus).

Egentligen så var tanken att hon skulle leva kvar med den häst hon var sällskap till men oturligt nog blev den dålig och fick avlivas så nu får även Nelly emigrera till Skåne. Enligt sig själv så är Nelly inte i närheten av döden ännu, hon tillhör den där sortens connemara som kan leva orimligt länge.

Faktum är att de flesta av hennes närmaste förfäder upplevt sin trettioårsdag innan de trillat av pinn så antagligen får jag njuta av hennes närvaro ett bra tag till.

Just connemaran lyckas ofta få vissa att aldrig sluta med ponny och de skapar också en lätt fanatism. De flesta ponnyraser har nu fantaster men connemaran har en liten särställning då det ju finns vad vi kallar överhöjdare. En överhöjdare är helt enkelt en connemara som vuxit lite för mycket och blivit för stor för att vara ponny och bland fantasterna är överhöjdarna hett eftertraktade. En överhöjdare kan man ju ha nöje av i de där trettio åren som en connemara kan leva och det är ju en halv ryttarkarriär. Det mest fantastiska är att de ofta går att rida ända fram till sin död, blir de sådär gamla så är de oftast väldigt friska.

Själv fick jag ju min första connemara när jag var nio år, Gina som jag fick då är Nellys mor. Som alla säkert förstår så var det alltså kört redan från början, jag blev connemarafantast. Jag har sedan dess ridit på många andra sorters hästar men om man ska lista mina favoriter så är connemarorna i majoritet. Jag hade ju faktiskt nöjet att ha Gina från det hon var två år tills hon dog så det är inte så konstigt att det känns lite fint att få hem hennes dotter igen. Lydia är ju också hennes barn så nu har jag alltså två avkommor efter min första ponny kvar i hagen.

Rent psykologiskt är det en intressant företeelse det här med hur fanatisk man blir av olika raser. Det är lite samma sak med hundar faktiskt, människor som har mops är ofta betydligt mer fanatiska än människor som har labrador (detta baserar jag på helt ovetenskaplig grund på egna lösa iakttagelser).

Människor som har mops har generellt sett minst en konstig mopsfigur hemma, oftast har de fler. I mitt fall kan man hitta sisådär sex-sju stycken mopsliknande figurer, två mopskuddar, en mopspyjamas och ett antal saker med mopsbilder på och jag har ingen aning om hur det blev så.

Jag har en livs levande labrador men inte en enda avbildning av något labradorliknande slag. Det närmaste en labradoravbild jag har är en liten staty av en retriever som jag ärvt av mormor. Orimligt många mopsar har dessutom egna instagramkonton där man kan följa deras liv.

Johanna_sallberg_blogg
Ovanför min säng finns en liten del av mina hästtavlor, just dessa är några favoriter som jag ärvt efter min mormors morfar som födde upp remonter nere i Blekinge i början av nittonhundratalet. Foto: Johanna Sällberg

Om någon nu skulle kliva in i mitt hem utan att veta vem jag är så skulle man rätt snabbt räkna ut några saker. Nummer ett är att här bor en hästmänniska då jag har en stor mängd hästtavlor på väggarna. Nummer två är att här bor en mopsägare då man först möts av diverse mopsstatyer och sedan ser två mopskuddar på sängen. Nummer tre är att det antagligen finns en boxer i familjen då det faktiskt finns även en boxerkudde.

Sedan är ledtrådarna nästan slut.

Det enda beviset för att det finns en labrador i hemmet är den orimliga mängden labradorhår som nästan alltid finns under sängen (tillsammans med en boll, två strumpor och en trasig foppatoffel som boxrarna förvarar där tillsammans med labradoren för framtida behov ur synhåll för den som städar). Att labradoren förvaras under sängen är faktiskt helt av eget val, hon tycker att det är för varmt i sängen och har kommit fram till att på det här viset är hon ändå ungefär lika nära matten utan att svettas ihjäl.

Johannasallberg_hundar
På min säng finner man fler bevis på att jag gillar mopsar och boxrar, ibland kan även en labrador skymta fram. Foto: Johanna Sällberg

Jag är naturligtvis mycket glad över min labrador, Bessie, men jag tror inte att hon kommer få ett eget instagramkonto och inte heller att jag kommer samla på mig varken labradorpyjamas eller kuddar. Antagligen kommer den här ovetenskapliga studien inte hålla så vi får väl se om det dyker upp några bevis för att jag tycker om labradorer i mitt framtida hem.

När det gäller det där med den lilla fanatismen så kommer det troligtvis alltid finnas någon liten connemara i något hörn hemma hos mig, jag kan ju inte ens komma ihåg hur det var innan de fanns i mitt liv. Har man bara lite plats och tid över så är de väldigt problemfria att ha och dessutom vackra.

Naturligtvis har vi alla olika tycke och smak men för en connemarafantast så är det faktiskt få saker som är så trevliga som att titta ut över hagen och se en gulbrun, en vit och en stålgrå senskimmel gå och beta. Det blir en bra hage på vilken gård det än blir.

/Johanna

Johannas nya hästliv
25 augusti 2020 20:08

”Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi”

”Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi”
Familjegården Åkerby är nu såld. Foto: Privat

Nu händer det lite mer på gårdsfronten i alla fall. Efter en lite seg process så har vi precis just nu skrivit kontrakt på Åkerby. Att hitta rätt köpare har inte varit det enklaste jag gjort, jag är ju född och uppvuxen på den här platsen. En gård som Åkerby behöver liv och rörelse för att må bra samtidigt som det är en av de fridfullaste platser som finns. De som nu tar över stafettpinnen kommer att göra det i samma anda som gården drivits sedan mina morföräldrar köpte den.

Jag har nu trakasserat några mäklare till nere i Skåne med mina frågor. Vartefter tiden går så har de ändrats lite då jag börjat lära mig vad de kan svara på och vad de faktiskt inte kan förväntas veta. Det mest intressanta är när någon försöker verka veta mer än de gör, speciellt vad gäller regler kring hur man får hålla häst.

Jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år.

Faktum är att just det är ett av mina mest nördiga ämnen, jag har pluggat in varenda regel med stor noggrannhet. Skälet till att jag gjort det är att jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år. Egentligen var det hela relativt oskyldigt från början men blev snett eftersom Länsstyrelsen missförstod hur saker ska gå till.

Jag hade ett paragraf 16-tillstånd och eftersom de första de gav ut var tidsbegränsade så skulle det förnyas. Efter ett besök så fick jag en liten lista på saker som de tyckte att jag skulle rätta till, inga stora grejer men det går ju alltid att hitta någon krok och något galler som behöver fixas. Så är det med en pågående verksamhet. Jag tänkte inte så mycket på saken utan fixade det som skulle och väntade sedan på svar.

Hovrätten får bakläxa för delar av domen.
Jag såg till att lära mig regler och lagar baklänges och framlänges under processen med länsstyrelsen. Foto: Arkivbild

Av någon anledning så glömdes jag bort och efter 13 månader så kom någon på att jag fanns och då skickades ett avslag på ansökan ut. Det är ju lätt att få lite skrämselhicka när man får ett brev där det står att tillståndet är nekat och att man har en månad på sig att avsluta pågående verksamhet, annars kan det bli andra konsekvenser. Detta var i mitten av december och i stallet stod det 25 hästar, det fattar ju vem som helst att det inte bara är att avsluta en sådan verksamhet.

Nåja, efter någon dags förvirring så hade jag börjat ta reda på vad jag kunde göra, så snabbt och enkelt begärde jag inhibition på Länsstyrelsens beslut och det fick jag. Sedan var det bara att dra en lång process genom förvaltningsrätten, det tog ett och ett halvt år. Förvaltningsrätten gav mig rätt och beordrade Länsstyrelsen att handlägga om ärendet då de inte kommunicerat som de skulle.

Det krångliga med sådana här ärenden är att man kan egentligen inte få rätt i sak i förvaltningsrätten utan man får bara rätt i att myndigheten gjort fel. Återigen så lade någon mitt ärende i botten av en hög, antagligen så visste de kanske inte riktigt vad de förväntades göra eftersom förvaltningsrätten bara sagt att de skulle handlägga om allt.

Efter 18 månader var det någon som lyckades hitta den där akten igen och eftersom det var semester så gjorde den nitiska personen bedömningen att det bästa vore att påminna mig om att Länsstyrelsen hade gett mig avslag så jag fick i princip samma brev som de skickat gången innan. Ett standardbrev med avslag och hot om konsekvenser om jag inte avslutade verksamheten.

Nu hittades nya saker som tydligen var fel.

Nu blev det ju inte riktigt bra tänkte jag och ringde upp chefen för myndigheten för att förklara att det ju faktiskt kunde vara lämpligt att handlägga om ärendet så som förvaltningsrätten sagt att de skulle göra. Det hade ju då gått över fyra år sedan de varit ute och startat ärendet och saker hinner ju ändras en hel del i en verksamhet på fyra år.

Lite generat gav chefen mig rätt och beordrade att brevet skulle återkallas och ny syn skulle göras. Ut kom nu en ny inspektör som skulle kolla stallet och det som nu hände var att det hittades nya saker som tydligen var fel. Till saken hör att mina stall har inspekterats och godkänts i flera omgångar och då är det faktiskt lite orimligt att de plötsligt är helt felbyggda.

Det stora problemet var att de inte kunde se hur ventilationen fungerade. Det är nu ganska så svårt att se hur luften rör sig men ventilationen godkändes av deras inspektör när stallet byggdes så den var ju redan kontrollerad och beräknad. Ett nytt brev dök därför upp i min brevlåda där man nu hotade med avslag om jag inte byggde en ny ventilation som de kunde förstå hur den fungerade.

Efter alla turer så kände jag mig lite som en rättshaverist men samtidigt så visste jag att jag hade rätt i att de hade fel. En lång skriftväxling följde och sedan tröttnade de och skickade ut ett avslag igen. Jag tog då ett djupt andetag och skickade in det hela till förvaltningsrätten igen. Som vanligt tog det ett år för dem att bestämma sig men den här gången skickade de ut en dom som gick mig emot.

Jag skickade in en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd.

Efter ett ännu djupare andetag så skickade jag en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd, något som är rätt så ovanligt. Det kan ju ha att göra med att jag under alla dessa turer faktiskt ansträngt mig och tagit ut en expert som mätt upp min ventilation och som konstaterat att den fungerade utmärkt.

I sådana här fall är det egentligen myndigheten som har bevisbördan men de fortsatte hela tiden att hävda att eftersom de inte tyckte att ventilationen såg ut att fungera så kunde de inte godkänna den (det kan hända att jag vid det här laget hade retat den stackars handläggaren så pass mycket att myndighetsutövningen inte längre var neutral). Tyvärr så har jag ju inte bara begåvats med förmågan att uttrycka mig i skrift utan jag får även en släng av elak humor när någon med makt trycker på fel knappar så det kan ha varit så att de mest ironiska svaren de fick uppfattades som precis så elaka som de var.

En skriftväxling kunde se ut ungefär som följer: De säger att de inte ser var luften kommer in, jag säger att jag öppnar en dörr och då kommer det in luft, de säger att luftinfallet bara är en och en halv meter genom en dörr, jag föreslår ett experiment där vi sätter någon två meter innanför en öppen dörr och ser om personen dör vilket borde vara den naturliga följden om luften verkligen inte kan färdas längre, de svarar att enligt forskning så färdas inte luften längre, jag säger att då är det synd om alla människor som öppnar fönster för att få in luft i ett slutet rum, de svarar att det måste finnas två hål för att luften ska ta sig in, jag påpekar då att det finns tre dörrar i stallet samt en taklucka och ett flertal ventiler (det är byggt som ett T) och att det blir korsdrag, de svarar att så fungerar det inte (ingen större förklaring) och sedan påpekar de att även om luften skulle röra sig så får ju bara den första hästen frisk luft, häst nummer två tvingas då att andas luft som passerat den första hästen och då är den inte frisk, jag svarar att så blir det hur man än ventilerar eftersom luften blandas runt lite som den vill, de svara att alla hästar ska ha helt frisk luft som inte får blandas med gammal luft och jag svara då att det enda sättet att se till att luften är oblandad är att skapa ett vakuum för att sedan släppa in helt ny luft och det vore troligtvis ett större problem för hästarna än att de ibland råkar stå mule mot mule och andas.

Jag tror att det är fullt mänskligt att bli lite lätt irriterad på någon som aldrig slutar argumentera och hade jag ens misstänkt att jag hade fel och att mina hästar hade en dålig stallmiljö så hade jag inte tvekat utan följt deras råd att bygga om ventilationen. Nu visste jag ju att jag hade rätt både för att jag noterat att hästarna mådde utmärkt och för att jag bemödat mig och mätt upp ventilationen.

Kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa.

Hur slutade det hela då? Jo, kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa. Efter sju år fick jag rätt i att jag hade rätt eftersom jag hade bevisat det. I övrigt så är jag stolt över att bo i ett land som har starka djurskyddsregler och tycker inte att vi ska rucka en millimeter på dem. Mitt fall handlade aldrig om vanvård utan endast om myndighetsutövning och det är ju två helt skilda saker.

Jag fick i alla fall sju års träning i att slänga mig med diverse juridiska termer och om någon väckte mig mitt i natten när jag var mitt uppe i processen så kunde jag recitera förvaltningslagen baklänges och framlänges om så behövdes. Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi.

Hingstar Online

Just nu 119 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-