Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
13 oktober 11:26

”Modiga föräldrar skapar modiga barn”

”Modiga föräldrar skapar modiga barn”
Den där första ponnyn som är grunden för det mesta av mitt mod, Gina Second - en äkta connemara som hängde med länge. Foto: Privat

Förutom den där bonnläppsgenen som finns i överflöd i min familj finns en hästälskargen. Den har lämnats ned i några generationer men verkar bara blomma ut i varannan generation. Min mormors morfar, Ludvig Kruuse, var en passionerad uppfödare av hästar. Han har efterlämnat ett antal fina priser som han vunnit för sina uppfödningar och var en hyfsat stor leverantör av remonter.

Medaljer
Några skådepenningar Ludvig vunnit för sina uppfödningar, han vann priser både för sina kor och hästar. Foto: Privat

Att föda upp remonter var fint, det var en ära att leverera hästar till armén och ett bevis på att man förstod sig på vad som krävdes. Hans hästintresse ärvdes ner till min mormor som hela livet bara önskade sig att få hålla på med hästar. När jag då dök upp och också ville hålla på med hästar så brukade hon säga att äntligen fick hon vara stalldräng.

Morfar
Min mormors morfar Ludvig. Foto: Privat

Min mormor skötte min och min systers första ponnyer med stor noggrannhet, när jag kom hem från skolan var det alltid mockat och all mat fixad. Eftersom mormor inte jobbade så tyckte hon att hon hade tid att göra detta och hon var hellre ute i stallet och fixade än satt inne och pysslade med något annat. Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam. Det var en sådan där situation där alla fick sin lilla del av hästdoft.

Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam.

Att skaffa en ponny åt sitt barn är ju faktiskt en bra affär på det sättet att man får all den där tiden med barnet som man kanske inte får annars. Ibland ser jag föräldrar som inte tar den chansen och då blir man lite ledsen, de har helt enkelt inte förstått det unika i vad de kan få uppleva. De där generna som styr hästintresse kan ju ploppa upp lite var som helst och faktiskt så verkar det som om det i fallet med hästintresse kan finnas en hel del miljöpåverkan som inverkar lika starkt som det genetiska arvet (en helt ovetenskaplig egen observation).

Förutom de där föräldrarna som inte tagit chansen så har jag sett de som gått emot alla sina naturliga instinkter och övervunnit både hästrädsla och lätt allergi bara för att få vara med och bära bommar och köra hästtransport. Hästarna kan alltså hjälpa till med personlig utveckling även för en massa människor som aldrig ens rider.

Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga.

Jag ser ofta nervösa föräldrar som åkt på sin första träning eller tävling, som för sitt barns skull lärt sig att koppla på en transport, hantera tdb, gått en kurs i hur man lastar och lärt sig en massa annat. Det är ju både stort och modigt. Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga. 

Själv är jag evigt tacksam över att jag fick hjälp av mina morföräldrar att bli lite modig. Saker och ting ter sig mycket lättare om man slipper rädsla i vissa situationer. Framförallt så är det bra när man står inför förändring. Det mod man får av hästhantering är ju av den sorten att man vågar prova saker man inte är helt säker på att man kan. Det gäller ju hela tiden att jobba med en okänd faktor som är relativt oberäknelig, hur hästen kommer att reagera är inte alltid helt självklart och det behöver man ju vara beredd på.

Den förändring jag nu står inför är ju också svår att beräkna, jag har ingen aning om hur det kommer att kännas när det väl är gjort. Jag väljer ändå att ha en positiv inställning och eftersom jag har tränat en hel livstid på att vänja mig vid hästarnas oberäknelighet så känner jag mig trygg i att modet inte kommer att svika. Jag väljer att hantera det likadant som jag hanterat att få en sjukdomsdiagnos som förändrat livet.

Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter.

Det där med min sjukdomsdiagnos kanske tarvar en liten extra förklaring. Många har ju sett att jag jobbar ganska så mycket och det syns helt enkelt inte alltid på utsidan vad som är knas i kroppen. Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter. Det är en ovanlig diagnos (som tur är) och den påverkar kroppens kollagen. En liten felkodning i generna gör att det kollagen som kroppen bildar inte är ihopsatt på rätt sätt.

Kollagenet ska egentligen klistra ihop kroppen och göra alla ledband och annat smidigt, på mig är klistret obefintligt och ledbanden drar inte ihop sig när de väl dragits ut. Det finns idag ingen bot utan det enda man kan göra är att lindra symptom. Jag mår som bäst när jag får träna ordentligt så att musklerna är starka nog att göra det jobb som inte ledbanden gör.

Första gången en led hoppar ur sitt läge gör det naturligtvis ont men efter några gånger så känns det inte lika illa. Mina knäskålar kan skramla iväg lite åt olika håll utan att det känns vid det här laget, det stora dilemmat är att de gör det när jag rider lätt om jag inte koncentrerar mig på att hålla musklerna rätt och då fastnar benet i det läget det befinner sig. Det är faktiskt lite opraktiskt.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig. Naturligtvis är det så att symptomen eskalerar med ökande ålder då kroppen i övrigt blir mer sliten. Ledband som inte har förmågan att återhämta sig som de ska slits fortare än ledband som sitter i en kropp utan EDS.

Jag hade alltså lite olika alternativ när jag fick reda på att jag inte kunde se fram emot att träna bort problemen eller ändra livet och bli sund och frisk. Obotligt har ju kanske ingen positiv klang men måste hanteras som allt annat i livet. I mitt fall så hjälpte det där hästmodet enormt mycket, jag har helt enkelt fortsatt vara lösningsorienterad och kunnat fokusera på vad jag kan göra istället för det jag inte kan. 

Lydia
Lilla Lydia och jag använder nu allt mod vi har och galopperar vidare i livet mot Skåne. Foto: Privat

När jag nu flyttar så inrättar jag mitt liv på ett sådant sätt att jag aldrig ska behöva vara utan hästdoften, inte ens om kroppen går helt åt pipan, och det gör att det går att fortsätta vara optimistisk och lite modig. Det tackar jag mina morföräldrar och mitt hästintresse för.

Johannas nya hästliv
6 oktober 11:42

”Jag har alltid älskat doften av jord, djur och skog”

”Jag har alltid älskat doften av jord, djur och skog”
Arianna, Nellys syster, var också en ganska så bestämd dam men som levde upp om ett hinder dök upp. Oavsett storlek på ryttare så var hon genetiskt programmerad att hoppa. Foto: Privat

Det där med generna som bestämmer över oss får ibland intressanta konsekvenser. Eftersom ingen städat ur garderoberna på Åkerby sedan 1955 så hittar jag mängder av intressant information om hur mina gener blivit som de blivit.

Visst kan miljön påverka en del men vissa egenskaper går bara inte att trycka tillbaka. Själv har jag alltid älskat doften av jord, djur och skog, min själ dör lite varje gång jag tvingas gå på asfalt bland betong. På något sätt känns det som att det inte finns någonting som skulle få mig att trivas annat än ute på landet, det är bara så det är.

Det måste vara en djupt rotad genetisk egenskap och därför blev jag lite glad när min morfar hjälper mig att bevisa den tesen. Min morfar växte upp vid Mariatorget i Stockholm i ett högborgerligt hem, men han var adopterad från Gotland och hans släkt var en äkta bondesläkt. Trots en uppfostran som syftade till att han skulle ägna sig åt högre studier och skaffa ett fint yrke så slog generna igenom med full kraft.

Morfar
Min morfar, ungefär 15 år gammal.

Jag tänker nu låta hans 15-åriga jag få göra en liten gästblogg i min blogg och nu får ni tänka er hur svårt det måste vara för en ungdom att våga gå emot sina föräldrars förhoppning och önskan år 1935…

”Det har ofta dryftats hemma vad för yrke jag skulle välja, men först när den i femte klass alltid återkommande frågan, fortsättning till gymnasiet eller realskolans avslutningsklass blev aktuell, beslöt jag mig för att diskutera frågan med mina föräldrar. En afton vid middagen lämnade jag fram den lilla lappen med de olika frågorna, vilken vi alla erhållit av klassföreståndaren.

Efter mycket prat hit och dit belöto mina föräldrar att jag skulle få min vilja fram och ägna mig åt jordbruket. För att få visshet om ifall jag skulle trivas med detta ganska hårda arbete skulle jag under sommaren skickas ut som elev på en större gård i Södermanland vars ägare, patron L, var villig att ta emot mig under sommarlovet. 

Det var med blandade känslor som jag efter skolans slut reste ned till denna min första plats. Efter ett par timmars tågresa anlände jag till stationen där patron L mötte mig. Resten av dagen fick jag använda till att lära känna gårdens befolkning, arbetstiderna och att hitta omkring överallt. Den första veckan fick jag hjälpa till att lassa gödsel, ett av de tyngsta arbetena inom jordbruket. Jag hanterade grepen så att varje bonde som passerade gödselstacken kom att häpna, men efter någon dags träning redde jag mig ganska så skapligt. 

Under de följande veckorna började höskörden så smått, men först efter midsommar kom den igång på allvar. Dessa veckor voro jäktande ty det gällde att få det av slåttermaskinerna avslagna gräset hässjat så fort som möjligt. Hässjning går till så att gräset släpas ihop med hjälp av hästar och hänges upp att torka på linor som är spända mellan nio störar i fyra varv. Sedan allt höet var upphängt var det så tid att köra in det som hunnit torka, vid detta arbete fick jag tjänstgöra som mottagare på höskullen, ett dammigt och föga avundsvärt arbete.

När höet väl var bärgat hade säden lagom börjat mogna. Som gården var modernt utrustad drogs självbindaren av en traktor vilken var så snabb att tolv man voro fullt sysselsatta med att taga reda på alla kärvsträngar och kraka dem. När man krakar ställer man femton-arton kärvar runt en stör och sedan hänges ett par ovanpå för att täcka de andra och skydda dem för regn.

Jag fick till en början kraka och senare under en veckas tid satt jag och skötte självbindaren. Vid körning av den gäller det att se upp för stenar så att klingan ej skadas och att lägga av kärvarna i strängar så att de ej ligga spridda hur som helst över fälten. Detta och mycket annat fick jag uppleva under sommaren. 

Sommaren hade nu med snabba steg nalkats mot sitt slut och snart var det tid att tänka på hemfärden ifrån det roligaste av allt, inkörningen av skörden. Det var med saknad jag lämnade landet, men jag är fast besluten att i framtiden ägna mig åt jordbruket!” 

Det här var alltså en uppsats han skrev om sitt sommarlov. Jag misstänker att hans föräldrar blev lite chockade av denna reaktion på deras försök att avskräcka honom. De skickade ju ut honom ensam till en gård där han fick slita riktigt hårt hela sommaren, de var säkert övertygade om att han skulle komma hem och vilja studera vidare för att få ett bekvämt liv.

Portratt_morfar
Min morfars far. Han var jurist och levde bland Stockholms innekrets. En av hans bästa vänner var Evert Taube och det här porträttet är målat av just honom, kanske inte det bästa porträttet men fullt av familjehistoria. Foto: Privat

Att morfar mycket riktigt sedan blev bonde är inget som förvånar – är man så övertygad att man går emot hela sin hemmiljö så är det bara så. Det är egentligen samma sak som när en fet innekatt får syn på en mus och börjar jaga den, eller när en köttbullefet liten ponny som Nelly får syn på ett hinder och bara måste hoppa, vissa gener trotsar miljön.

Sony Dsc
Nelly i full färd med att lära ett barn att hänga med. Foto: Privat

Det är något vi kan ta med oss i vårt dagliga arbete med hästarna, hur mycket vi än försöker ändra deras miljö så att de ska bli mer lika oss i bekvämlighet så är de först och främst genetiskt sett hästar med samma behov av att ströva och äta som de alltid haft.

Johannas nya hästliv
29 september 12:40

”Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig”

”Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig”
C-tränaren Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt och om en efterlängtad återkomst - ponnyerna har flyttat hem från betet. Foto: Privat

Efter en hel sommar ute på ett mycket stort bete har nu fem små ponnyer traskat över den lilla vägen hem till det som en gång var vinterhagar för tjugo hästar.

I dagens snabba digitala samhälle är det faktiskt otroligt skönt att se deras lugna takt, ingen stress här inte. De tyckte nog inte att det var särskilt tråkigt att lämna betet då de har mer bete i den hagen de hamnade i nu, den stora skillnaden ligger i att det är betydligt mycket enklare för mig att ta in dem om det skulle behövas.

Johannasblogg-vinterhagen
Lycklig liten ponnyflock i välfylld vinterhage. Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_nyahagen
Mycket finns att utforska… Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg_rullarihagen
…för att inte tala om den obligatorisk inrullningen i vinterhagen. Foto: Johanna Sällberg

Med lite tur kan de ändå stanna ute tills det blir dags för flytt till Skåne.

Planen för den stora flytten börjar sakta ta form, alla parametrar är inräknade och nu är det bara den där detaljen med de deltagande djurens samarbete (eller brist därpå) som kan gå fel.

Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget.

Hästarna är jag inte särskilt nervös för, än så länge har de flesta hästar jag haft varit enkla att transportera. Det är de andra djuren som oroar mig mest. Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget. De gillar sin egen pinne och sin egen lilla hönsgård där de vet vad som väntar bakom hörnen. Höns är faktiskt rätt så avancerade små varelser, man har forskat en hel del på deras språk och kommit fram till att de har mängder av olika kackelljud med olika innebörd.

I en studie testade man om de kände igen olika sorters ormar och det visade sig att de hade ett ljud för varje orm, de giftiga flydde de från och de ofarliga attackerade de efter att ha kacklat om det.

Johannasblogg-grisbad_1002
Somliga gillar lerans intåg på hösten… Foto: Johanna Sällberg
Johannasblogg-grisband_1001
Perfekt för ett äkta lerbad! Foto: Johanna Sällberg

Jag upplever att alla mina djur kommunicerar kring det som är viktigt för dem. Grisarna pratar mest om mat, lerbad och kli på magen. De har liksom inte så många naturliga fiender, byggda som små stridsvagnar med en hud segare än en skosula finns det inte många som kan skada dem. Grisarna är riktigt roliga att lyssna på, när de traskar runt och letar mat småpratar de hela tiden med varandra och mig.

När man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Mestadels misstänker jag att det handlar om att höra var alla befinner sig, de ser inte jättebra på håll och eftersom de koncentrerar sig på att titta efter mat så är det praktiskt att hela tiden nöffa litegrann för att inte tappa bort varandra. De är trygga små djur helt enkelt.

Hästarna är på sitt sätt mer komplicerade, de har både ett övertydligt språk och ett väldigt lågmält. De där stora gesterna med öronen bakåt eller framåt kan de flesta se men de små fina signalerna kräver en massa träning. Alla små ansiktsuttryck tar år att förstå och ganska så mycket vilja. Vill man göra det enkelt för sig så tittar man på de stora gesterna och nöjer sig med det men när man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Bara det faktum att de kan använda små muskler för att rycka med huden är ju fascinerande. Vi kan ju rynka pannan (så länge vi låter bli botoxen) men de har ju samma förmåga på andra ställen på kroppen. Om en fluga sätter sig vid manken så rycker de genast med huden med imponerande precision. Lika tydligt som jag ser en medmänniska rynka pannan när hen är bekymrad ser jag mina hästar rynka sina ansikten på olika sätt.

Johannasblogg-lydiagalopp
Lydia spanar i full fart in hagen som tjänstgör som vinterförvaring före flytten till Skåne senare i höst. Foto: Johanna Sällberg

Lydia till exempel är oftast helt slät i en uppspärrad förskräckt min eftersom hon oftast faktiskt går omkring och är lite lätt skärrad över sakernas tillstånd. Att vara Lydia är antagligen litegrann som att ständigt leva i en skräckfilm. Jag tänker att när vi är ute och rider så har hon ständigt temat från filmen ”Hajen” dunkande i hjärnan. Så är det ju i största allmänhet att vara flyktdjur, nerverna ska vara lite på ytan hela tiden om man vill överleva eftersom de där rovdjuren faktiskt gör sitt bästa för att smyga omkring och försöka döda en.

Johannas-blogg_lydia
Lydia i ett för en gångs skull avslappnat tillstånd. Foto: Johanna Sällberg

Nelly som är Lydias motsats vad gäller nervstyrka har oftast ett lugnt avslappnat ansikte. Hon har inget hajentema i öronen när man är ute och rider utan snarare faktiskt låten ”Älgarna demonstrerar” fast i egen tappning. Sätter man upp ett hinder framför nosen på henne sätts ”I believe i can fly” genast igång. Faktum är att hon på något sätt genomgår en förvandling från en lite trög, extremt fet liten ponny till en relativt smidig flygande bollformad atlet med lyckligt ansikte vid all sorts hoppning. Nelly har på det viset lärt en hel del barn att hoppa genom åren, eftersom hon är så säker på sig själv har det varit enkelt att säga till barnen att de bara behöver sitta still och hänga med.

Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig när det gäller sina hästar och det är det när de uttrycker smärta. Det var inte så länge sedan en forskningsrapport publicerades om detta där man konstaterade att hästar faktiskt har ett lite universellt smärtuttryck och den borde enligt mig vara obligatorisk läsning för alla som vill hålla på med hästar. Här kan du läsa mer om den. 

Fördelen med de två äldre ponnyerna är att jag har sett dem i så många år att alla de där små signalerna är som vilket talat språk som helst. Precis lika tydligt som jag ser om en människa skrattar eller rynkar pannan i ilska ser jag direkt om de står och funderar på att fly eller om de är nöjda med tillvaron.

De är som mina alldeles egna personliga små lärare och hur länge jag än studerar dem så blir jag aldrig fullärd. Det är ju det som är hela tjusningen med allt kring hästarna, den där känslan av att man precis börjar förstå som blandas med total förvirring när de då gör tvärtom mot vad man precis trodde.

/Johanna

Johannas nya hästliv
22 september 12:14

”Hästar kan faktiskt ätas”

”Hästar kan faktiskt ätas”
Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas, skriver Johanna Sällberg, bloggare på Ridsport och ny ordförande i ASRP. Foto: Privat

Efter en vecka som ordförande i ASRP kan jag konstatera att så här mycket har jag inte pratat i telefonen på flera år. När man är politiker är människor inte alls lika engagerade i vad man gör.

Ibland får man något surt samtal med någon väljare som tycker att man borde fixat det där vägguppet utanför Konsum, men nästan aldrig några glada tillrop. Nu har det mest varit engagerade människor som ringt med ideèr och lite nyfikenhet.

Jag har ju också haft ett helt legitimt skäl att ringa till Jordbruksverket för att snoka lite kring den där nya förordningen som kommer. AHL ska tydligen vara en superförordning som ska ersätta en massa andra. Det handlar egentligen mest om smittspårning och det är ju bra ur många hänseenden. Vi vill ju inte återuppleva hästlasagnen och det ska bli lite svårare att genomföra sådana artbyten efter döden.

Dsc_0038
Bessie och Emma har stenkoll på hästarna som bor på deras hemadress. Foto: Johanna Sällberg

Alla hästar ska nu alltså få en hemadress. Tanken är att det i Jordbruksverkets databas ska registreras var det finns hästar, lite som med får som ju har ett platsnummer. Oavsett om man då har två eller trettiotvå hästar så ska den som äger platsen där de bor registrera att det bor hästar där. Planen är att det ska gå att göra digitalt, man går in och registrerar sin plats och den får en identitet. Sedan blir det lite mer avancerat, den som äger platsen ska gå in och registrera vilka hästar som bor där permanent.

Jordbruksverket har en databas som speglar alla de databaser vi idag registrerar i och det där orimligt långa numret som kallas ueln-nummer finns då redan där. Det numret är ju hästens riktiga identitetsnummer, den stambok som hästen grundregistreras i lägger in sitt nummer i det men sedan finns det fler siffror som talar om andra saker. Om man tittar på sin hästs nummer så ska de sex sista siffrorna ange stambok, de ska alltså stämma med det registreringsnummer som står i passet.

Ueln-numret står för universal equine life number och alla hästar i världen ska ha ett eget sådant.

Dsc_0041
Ett typiskt livsnummer. Foto: Johanna Sällberg

Nu ska alltså stallägarna gå in och knappa in det där långa numret och säga att den här hästen finns här. Om hästen då flyttar till en ny adress så är det upp till den som äger den nya adressen att knappa in den där. Det blir alltså väldigt besvärligt för den som har ett stort stall med inackorderingar, vi vet ju att hästägare är ett flyktigt släkte som hela tiden letar nya betesmarker och att det varje höst sker en hel del omflyttningar. Har man ett litet stall med bara några egna hästar så blir det ju inte ett jättejobb att sätta sig en stund och registrera sig och sina hästar.

Det är inte helt utrett hur man ska göra med tillfälliga förflyttningar men så här långt tänker man att dagsutflykter inte ska behöva registreras. Det ska alltså gå att tävla och träna som vanligt. Planen är också att databasen ska öppna i god tid innan förordningen börjar gälla så att man kan lägga in platsen i förväg. 21 april 2021 ska då alla hästar och platser finnas i databasen.

Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart.

Det är naturligtvis lite dubbelbottnat det här med att vi ska registrera oss. Lite kan det naturligtvis kännas som att vi får en myndighet som kikar över vår axel hela tiden, de flesta av oss är ju ändå vanliga hobbyryttare som inte har en tanke på att våra hästar ska ingå i någon produktion.

Om man har får så är det ju i de flesta fall så att de ska producera något, om det är ull eller lamm spelar ingen roll, namnet produktionsdjur känns inte så konstigt. Nu räknas hästarna som produktionsdjur i resten av Europa och på sätt och vis är det bra. I andra länder får de alltså en del av kakan när det gäller EU-bidrag. Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart, jag har därför kastat mig in i att klura ut detta.

Tänk vilken potential det här har, om vi fick betesbidrag för våra hästar så skulle det naturligtvis bli mer intressant att para ihop lite fler hästar med alla de hektar bete som nu ligger tomma efter att våra kor börjat försvinna. Så här långt har jag lyckats klura ut att det egentligen inte finns någon lag eller regel som hindrar Jordbruksverket att betala ut betesbidrag för häst utan det handlar om att någon instans vid något tillfälle bestämt detta.

Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna.

Vad jag saknar nu är att våra stora organisationer börjar dra i detta. Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna. Att bara säga att hästar är sällskapsdjur hela tiden är ju inte helt med sanningen överensstämmande.

2020 borde vi ha kommit fram till att produktion är ett mer flytande begrepp än tidigare. Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas. De är också bra på att förflytta näring, stoppa in gräs i framändan så kommer det ut en koncentrerad produkt som du kan odla fantastiska grönsaker i.

Det är i alla fall tur att vi nu har blivit digitaliserade för tänk om den här regeln hade tillkommit under papperstiden. Vi som hållit på ett tag minns ju alla underliga hästregistreringar som funnits. Det var inte enklare förr egentligen.

Min första ponny hade en hel hög med livsviktiga papper som man inte fick tappa bort. Inte nog med att man hade ett registreringsbevis, för att få tävla hade man ett papper utfärdat av ponnytävlingsförbundet med ett spr-t nummer, man hade ett mätintyg, licensen var ett kort för både för människa och häst, medlemskort i en förening var nödvändigt och så hade man det viktiga vaccinationsintyget. Alla dessa papper kom från olika håll och innan säsongen drog igång var man tvungen att få ut nya licenser och medlemskort, något som kunde ta sisådär tre-fyra veckor.

Dsc_0040
Lite papper som var livsnödvändiga innan digitaliseringen. Foto: Johanna Sällberg

Tappade man bort den där pärmen med alla dessa papper gick det inte att tävla innan man återställt allt och det kunde ju ta en evighet. Alla anmälningar skedde på ett papper som skickades med posten och beräknad leveranstid var en vecka så därför var man tvungen att posta det i god tid innan anmälningstiden gick ut vilket var cirka en månad innan själva tävlingen.

Som lök på laxen så skedde ju alla inbetalningar av startavgifter till postgirot och det tog ju faktiskt orimligt lång tid samt att enda beviset för att det var utfört var just ett litet papper till.

Faktiskt misstänker jag att hästvärlden kommer att överleva även denna nyordning med hemadresser med tanke på att vi är rätt så många som tävlade på åttiotalet som faktiskt inte gav upp innan papperseran tog slut.

/Johanna

 

Johannas nya hästliv
15 september 12:44

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”

”Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda”
Den här bilden visar vilken förmåga som behövs vad gäller multitasking och ledarskap i min nya roll... Foto: Therese Hubner

Det här med att jobba ideellt är ju någon slags ryggrad i föreningssverige. Vi har byggt upp massor av samhällsfunktioner på det viset. Alla idrottsklubbar, pensionärsföreningar och kulturföreningar limmar ihop civilsamhället.

Jag har ju av naturliga skäl fått avsäga mig alla mina politiska uppdrag i Södertälje kommun då de inte går att flytta med till Skåne. Efter att alltid haft olika uppdrag så blir man på sätt och vis van vid att det är möten mest hela tiden, så när frågan kom om jag var intresserad av att kandidera till ordförandeposten i avelsföreningen för svensk ridponny så var det precis rätt i tid. Det är ju ett ideellt uppdrag där det kommer att bli en hel del möten och massor av intressanta samtal.

Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag.

Jag är ju som vi tidigare konstaterat en nörd på många sätt och det där med föreningsteknik är ytterligare ett litet favoritområde. Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag. När man jobbar politiskt har man att förhålla sig till ett helt gäng med lagar som styr exakt hur och vad man får göra. De lagarna gäller inte ideella föreningar men det finns något vi kallar god föreningssed som liknar de lagbundna regler vi har i politiken.

Skillnaden är att om föreningen vill kan den bestämma själv vad som är rätt och fel, ingen kan stämma den för något brott om den tar majoritetsbeslut kring hur den ska styras (så länge den inte ägnar sig åt brottslig verksamhet förstås). Kanske låter detta flummigt men så har det alltid fungerat och det är då på sätt och vis ett hederssystem.

Nu är inte ASRP bara en förening utan även en avelsorganisation och det gör det hela väldigt mycket krångligare. För cirka tio år sedan trädde en EU-förordning i kraft som styr hur hästar ska registreras, en hästpassförordning, det blev diverse krav på register och databaser samt innebar att utfärdandet av pass blev en form av myndighetsutövning.

Som avelsorganisation följer man vissa lagkrav.

Alla avelsföreningar fick då bestämma sig om de skulle klara att bli avelsorganisationer, det krävdes tillräckligt med medlemmar och avelsmaterial för att ha rätt sorts muskler i detta sammanhang. Nu betyder det att som avelsorganisation följer man då vissa lagkrav och för att få fortsätta verka så måste man hela tiden visa att föreningsdelen drivs på ett så säkert stabilt sätt att myndighetsutövningen håller rätt klass.

Vi står nu inför en liknande situation som för tio år sedan då en ny förordning som kallas animal health law ska börja gälla i hela EU. I den ingår att alla hästar ska ha en permanent hemadress och lite andra små regler som kommer att göra livet som hästägare en aning mer komplicerat. Detta kan vi bara gissa än så länge hur det ska genomföras, inte ens Jordbruksverket vet det ännu och förordningen börjar gälla i april 2021.

Vad som också ligger i pipelinen är en ny hästpassförordning som möjligtvis börjar gälla i januari 2022 och det kommer ju gissningsvis göra livet ännu mer komplicerat för styrelsemedlemmar i diverse avelsorganisationer.

Situationen i just ASRP har ju under en tid varit lite turbulent, många starka viljor har dragit lite hit och dit. Mitt i detta har kanske framtidsfrågorna hamnat lite i skymundan och det var därför frågan om ordförandeskapet hamnade på mitt bord. Jag accepterade nomineringen för att jag inte är inblandad i just den här viljekampen och med vetskapen att just mina nördiga kunskaper kring föreningsteknik och min osedvanligt konstiga fascination för nya EU-förordningar kanske skulle kunna komma till nytta i uppdraget (de kommer ju faktiskt inte till någon som helst nytta någon annanstans).

Årsstämman valde nu mig till ordförande så fram tills nästa årsstämma har jag lovat att göra mitt bästa för att jobba för medlemmarna i föreningen och påbörja arbetet med den förändring som kommer att behövas för att följa med tiden.

Johannas-1049
Stoet Lydia är en av de två ASRP-ponnyerna hemma hos Johanna. Foto: Privat

Nu kan man ju fråga sig lite varför jag med den kunskapen hoppar på det här tåget, ett obetalt uppdrag som kommer att innebära många timmars studerande av diverse dokument från Jordbruksverket samt en massa möten där målet är att få 200 medlemmar att börja dra lite mer i samma riktning. Nu råkar det vara så att jag verkligen älskar ponnyer och ute i min hage går det två stycken som är registrerade i ASRP.

Den första ponnyn jag födde upp var ju Amorina, hon var född 1988 och var en av de tidigaste registrerade svenska ridponnyerna. Ända sedan dess har jag haft en liten produktion av ridponnyer och därför har jag ju följt även föreningen även om det varit lite på avstånd.

Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda.

Som jag ser det så handlar ordförandeskap i en sådan här förening inte om att jag ska styra och ställa utan mer om att leda arbetet i styrelsen. Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda. Om det kommer kritik mot själva organisationen så kan man som ledare skilja på just detta och inte ta det personligt. Kommer det kritik eller frågor kring min person så får jag helt enkelt ta det.

Kritik mot person handlar oftare om den som kritiserar, om man väljer att försöka förminska någon annan så är det till största delen för att man vill förhöja sig själv. Jag har levt tillräckligt länge och balanserat för att inte tro på tilbakakaka och förhoppningsvis ska balansen hålla även genom detta.

Beslut ska tas gemensamt inom en styrelse och då enligt principen om majoritet och ordförandens ord väger då egentligen inte tyngre än vilken medlems som helst. Tyngden av mitt ord ska snarare vägas mot den erfarenhet jag har inom området jag uttalar mig om och inte min position. Positionen har jag visserligen fått tack vare just en massa erfarenhet men det kommer ju att komma upp områden som jag inte kan lika bra som någon annan. Det handlar alltså inte om att ta över och styra upp utan om att leda och hjälpa fram.

Johannas nya hästliv
9 september 16:54

Johannas blogg: ”Jag gillar när det är lite udda”

Johannas blogg: ”Jag gillar när det är lite udda”
Detta är infartsskylten till min nya gård. Foto: Privat

Nu händer det … Jag har hittat min plats i Skåne och det kommer bli toppen på alla sätt och vis. Idag skrev jag på kontraktet och om cirka en månad börjar flyttlassen gå.

Platsen i fråga är en lagom liten gård med cirka åtta hektar mark. Huset har stått där sedan 1700-talet någon gång och det finns dessutom en gammal bosättning från järnåldern i ena hörnet av fastigheten, så människor har i långa tider tyckt att den är bra att bo på.

Det gäller ju att hitta en plats där man känner ro och ett lugn som går att sprida även till djuren. Själva huset ligger högt upp och man ser ut över trädtopparna. Det finns en mycket vacker skog runt gården och även på gården. Efter alla turer runt Skåne så har jag kommit fram till att skog är ett måste för mig, så på det viset är det perfekt.

Stallet är lagom stort och har plats för alla djur under samma tak så att de blir lätta att sköta. Tio boxar, hönshus och fårhus, allt i ett.

Nu undrar ni säkert vissa var denna fantastiska plats ligger och hör och häpna den ligger i Höör. Ambitionen var ju att hitta något på Österlen men efter otaliga turer runt hela Skåne så kom jag fram till att landskapet såhär mitt i Skåne passar mig bäst. Det påminner faktiskt en hel del om det landskap jag kommer ifrån med kullar, skog och åkrar samt en del betande kossor.

Gården ligger också så där avskilt som den bara kan göra om det finns tillräckligt med träd runt omkring. De närmaste grannarna varken ser eller hör man, men skogen öppnar upp sig framför huset så att man har utsikt över landskapet. Betesmarkerna ligger väl arronderat nedanför huset och de är lagom kuperade, så att alla djur får en blandning av äng och skog att gå i. En annan fördel med att gården ligger högt är att allt vatten rinner bort från den så att det blir torrt och fint i hagarna.

Dsc_0026
Betesmarker med skog. Foto: Privat
Dsc_0027
Ännu mer betesmarker. Foto: Privat

Att hitta en ny plats är ju ingen liten sak, planen är ju att jag inte ska behöva flytta någon mer gång i livet. Det är ju inte riktigt heller som att köpa en lägenhet eller ett litet hus när man köper gård, allt blir mycket större och det är betydligt mycket krångligare att flytta. Det är ju också betydligt fler parametrar att tänka på, just det där med markens arrondering och vart allt vatten tar vägen är ju sällan ett särskilt stort problem om man flyttar runt i stan. Jag tycker att jag lyckats rätt så bra med allt detta och dessutom har jag hittat en plats som känns bra i hjärtat.

Att huset är gammalt är trevligt, men att det är lite udda i sin utformning är ännu trevligare. Från början har det varit en sådan där länga med stall och bostadshus i ett, men någon gång har man byggt om hela till bostadshus. Det finns många intressanta planlösningar och boytan är egentligen lite onödigt stor, men just det där udda är väldigt mycket jag. En massa garderober och olika smygvägar runt, samt en fantastisk källare där den urgamla stengrunden syns är i min värld riktigt mysigt.

Vissa gillar stort och ljust och öppen planlösning, jag gillar gammalt rustikt och lite udda. Att människor har bott länge i ett hus gör att de också valt att bygga om och ändra efter tid och behov. Det blir inte ett tidstypiskt hus med en viss stil, utan en blandning av alla tider och stilar. Just att det finns någon dörr från 1800-talet, en grund från 1700-talet, något rundat valv från 1990-talet och någon brun panel från 1960-talet gör huset mer intressant.

Visst finns det lite att göra, men det är bara ytskikt för att anpassa vissa av rummen till just mig. När jag sedan måste lämna in så kommer man då hitta någon tapet från min tid och kanske lite annat.

Dsc_0015
Huset. Foto: Privat
Dsc_0024
Bad med utsikt. Foto: Privat
Dsc_0023
Lummigt och lugnt. Foto: Privat
Dsc_0017
Även Astrid har godkänt platsen. Foto: Privat

Förutom att jag naturligtvis kommer att trivas i huset så tror jag verkligen att marken är optimal för alla hästar och får som jag kommer att ha med mig. Åtta hektar är precis lagom stort för att de ska ha bra hagar året om, med tillräckligt mycket att göra för att må bra. Att det lutar och är lite kuperat stärker dessutom upp dem, då de får möjlighet att röra sig och behöver anstränga sig lite grann naturligt.

Visst kan det vara lite ansträngande för en tvåbening att traska upp och ner för en backe varje gång man ska hämta en ovillig ponny från betet, men samtidigt får man tänka att det behövs lite mindre benträning just den dagen. Alla djur mår bra av lite backträning helt enkelt.

Förutom att jag nu tycker att jag hittat en bra plats, kan jag säga att det är väldigt skönt att veta var vi ska ta vägen när vi lämnar Åkerby. Det kunde lika gärna tagit ett år att hitta en ny boplats, så jag har helt enkelt haft tur. Nu återstår alltså bara det där med att packa ihop ett helt bohag, packa upp ett helt bohag och att flytta hela Noaks ark, men det är ju bara bra att ha något att göra här i livet.

Lite spänning i vardagen livar upp det mesta i tillvaron helt enkelt.

/Johanna

Johannas nya hästliv
1 september 12:03

Johannas blogg: ”Drottningen är tillbaka”

Johannas blogg: ”Drottningen är tillbaka”
C-tränaren Johanna Sällberg bloggar om sin förestående flytt och om en efterlängtad återkomst - ponnyerna har flyttat hem från betet. Foto: Privat

Det är det enda sättet man kan beskriva gamla Nellys återkomst till flocken.

Nelly har varit utlånad som sällskapsponny i några år eftersom hon nu uppnått den där åldern som vi kallar någonstans mellan tjugo och döden (efter tjugoårsdagen behöver man inte räkna åren längre, varje dag är egentligen en bonus).

Egentligen så var tanken att hon skulle leva kvar med den häst hon var sällskap till men oturligt nog blev den dålig och fick avlivas så nu får även Nelly emigrera till Skåne. Enligt sig själv så är Nelly inte i närheten av döden ännu, hon tillhör den där sortens connemara som kan leva orimligt länge.

Faktum är att de flesta av hennes närmaste förfäder upplevt sin trettioårsdag innan de trillat av pinn så antagligen får jag njuta av hennes närvaro ett bra tag till.

Just connemaran lyckas ofta få vissa att aldrig sluta med ponny och de skapar också en lätt fanatism. De flesta ponnyraser har nu fantaster men connemaran har en liten särställning då det ju finns vad vi kallar överhöjdare. En överhöjdare är helt enkelt en connemara som vuxit lite för mycket och blivit för stor för att vara ponny och bland fantasterna är överhöjdarna hett eftertraktade. En överhöjdare kan man ju ha nöje av i de där trettio åren som en connemara kan leva och det är ju en halv ryttarkarriär. Det mest fantastiska är att de ofta går att rida ända fram till sin död, blir de sådär gamla så är de oftast väldigt friska.

Själv fick jag ju min första connemara när jag var nio år, Gina som jag fick då är Nellys mor. Som alla säkert förstår så var det alltså kört redan från början, jag blev connemarafantast. Jag har sedan dess ridit på många andra sorters hästar men om man ska lista mina favoriter så är connemarorna i majoritet. Jag hade ju faktiskt nöjet att ha Gina från det hon var två år tills hon dog så det är inte så konstigt att det känns lite fint att få hem hennes dotter igen. Lydia är ju också hennes barn så nu har jag alltså två avkommor efter min första ponny kvar i hagen.

Rent psykologiskt är det en intressant företeelse det här med hur fanatisk man blir av olika raser. Det är lite samma sak med hundar faktiskt, människor som har mops är ofta betydligt mer fanatiska än människor som har labrador (detta baserar jag på helt ovetenskaplig grund på egna lösa iakttagelser).

Människor som har mops har generellt sett minst en konstig mopsfigur hemma, oftast har de fler. I mitt fall kan man hitta sisådär sex-sju stycken mopsliknande figurer, två mopskuddar, en mopspyjamas och ett antal saker med mopsbilder på och jag har ingen aning om hur det blev så.

Jag har en livs levande labrador men inte en enda avbildning av något labradorliknande slag. Det närmaste en labradoravbild jag har är en liten staty av en retriever som jag ärvt av mormor. Orimligt många mopsar har dessutom egna instagramkonton där man kan följa deras liv.

Johanna_sallberg_blogg
Ovanför min säng finns en liten del av mina hästtavlor, just dessa är några favoriter som jag ärvt efter min mormors morfar som födde upp remonter nere i Blekinge i början av nittonhundratalet. Foto: Johanna Sällberg

Om någon nu skulle kliva in i mitt hem utan att veta vem jag är så skulle man rätt snabbt räkna ut några saker. Nummer ett är att här bor en hästmänniska då jag har en stor mängd hästtavlor på väggarna. Nummer två är att här bor en mopsägare då man först möts av diverse mopsstatyer och sedan ser två mopskuddar på sängen. Nummer tre är att det antagligen finns en boxer i familjen då det faktiskt finns även en boxerkudde.

Sedan är ledtrådarna nästan slut.

Det enda beviset för att det finns en labrador i hemmet är den orimliga mängden labradorhår som nästan alltid finns under sängen (tillsammans med en boll, två strumpor och en trasig foppatoffel som boxrarna förvarar där tillsammans med labradoren för framtida behov ur synhåll för den som städar). Att labradoren förvaras under sängen är faktiskt helt av eget val, hon tycker att det är för varmt i sängen och har kommit fram till att på det här viset är hon ändå ungefär lika nära matten utan att svettas ihjäl.

Johannasallberg_hundar
På min säng finner man fler bevis på att jag gillar mopsar och boxrar, ibland kan även en labrador skymta fram. Foto: Johanna Sällberg

Jag är naturligtvis mycket glad över min labrador, Bessie, men jag tror inte att hon kommer få ett eget instagramkonto och inte heller att jag kommer samla på mig varken labradorpyjamas eller kuddar. Antagligen kommer den här ovetenskapliga studien inte hålla så vi får väl se om det dyker upp några bevis för att jag tycker om labradorer i mitt framtida hem.

När det gäller det där med den lilla fanatismen så kommer det troligtvis alltid finnas någon liten connemara i något hörn hemma hos mig, jag kan ju inte ens komma ihåg hur det var innan de fanns i mitt liv. Har man bara lite plats och tid över så är de väldigt problemfria att ha och dessutom vackra.

Naturligtvis har vi alla olika tycke och smak men för en connemarafantast så är det faktiskt få saker som är så trevliga som att titta ut över hagen och se en gulbrun, en vit och en stålgrå senskimmel gå och beta. Det blir en bra hage på vilken gård det än blir.

/Johanna

Johannas nya hästliv
25 augusti 20:08

”Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi”

”Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi”
Familjegården Åkerby är nu såld. Foto: Privat

Nu händer det lite mer på gårdsfronten i alla fall. Efter en lite seg process så har vi precis just nu skrivit kontrakt på Åkerby. Att hitta rätt köpare har inte varit det enklaste jag gjort, jag är ju född och uppvuxen på den här platsen. En gård som Åkerby behöver liv och rörelse för att må bra samtidigt som det är en av de fridfullaste platser som finns. De som nu tar över stafettpinnen kommer att göra det i samma anda som gården drivits sedan mina morföräldrar köpte den.

Jag har nu trakasserat några mäklare till nere i Skåne med mina frågor. Vartefter tiden går så har de ändrats lite då jag börjat lära mig vad de kan svara på och vad de faktiskt inte kan förväntas veta. Det mest intressanta är när någon försöker verka veta mer än de gör, speciellt vad gäller regler kring hur man får hålla häst.

Jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år.

Faktum är att just det är ett av mina mest nördiga ämnen, jag har pluggat in varenda regel med stor noggrannhet. Skälet till att jag gjort det är att jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år. Egentligen var det hela relativt oskyldigt från början men blev snett eftersom Länsstyrelsen missförstod hur saker ska gå till.

Jag hade ett paragraf 16-tillstånd och eftersom de första de gav ut var tidsbegränsade så skulle det förnyas. Efter ett besök så fick jag en liten lista på saker som de tyckte att jag skulle rätta till, inga stora grejer men det går ju alltid att hitta någon krok och något galler som behöver fixas. Så är det med en pågående verksamhet. Jag tänkte inte så mycket på saken utan fixade det som skulle och väntade sedan på svar.

Hovrätten får bakläxa för delar av domen.
Jag såg till att lära mig regler och lagar baklänges och framlänges under processen med länsstyrelsen. Foto: Arkivbild

Av någon anledning så glömdes jag bort och efter 13 månader så kom någon på att jag fanns och då skickades ett avslag på ansökan ut. Det är ju lätt att få lite skrämselhicka när man får ett brev där det står att tillståndet är nekat och att man har en månad på sig att avsluta pågående verksamhet, annars kan det bli andra konsekvenser. Detta var i mitten av december och i stallet stod det 25 hästar, det fattar ju vem som helst att det inte bara är att avsluta en sådan verksamhet.

Nåja, efter någon dags förvirring så hade jag börjat ta reda på vad jag kunde göra, så snabbt och enkelt begärde jag inhibition på Länsstyrelsens beslut och det fick jag. Sedan var det bara att dra en lång process genom förvaltningsrätten, det tog ett och ett halvt år. Förvaltningsrätten gav mig rätt och beordrade Länsstyrelsen att handlägga om ärendet då de inte kommunicerat som de skulle.

Det krångliga med sådana här ärenden är att man kan egentligen inte få rätt i sak i förvaltningsrätten utan man får bara rätt i att myndigheten gjort fel. Återigen så lade någon mitt ärende i botten av en hög, antagligen så visste de kanske inte riktigt vad de förväntades göra eftersom förvaltningsrätten bara sagt att de skulle handlägga om allt.

Efter 18 månader var det någon som lyckades hitta den där akten igen och eftersom det var semester så gjorde den nitiska personen bedömningen att det bästa vore att påminna mig om att Länsstyrelsen hade gett mig avslag så jag fick i princip samma brev som de skickat gången innan. Ett standardbrev med avslag och hot om konsekvenser om jag inte avslutade verksamheten.

Nu hittades nya saker som tydligen var fel.

Nu blev det ju inte riktigt bra tänkte jag och ringde upp chefen för myndigheten för att förklara att det ju faktiskt kunde vara lämpligt att handlägga om ärendet så som förvaltningsrätten sagt att de skulle göra. Det hade ju då gått över fyra år sedan de varit ute och startat ärendet och saker hinner ju ändras en hel del i en verksamhet på fyra år.

Lite generat gav chefen mig rätt och beordrade att brevet skulle återkallas och ny syn skulle göras. Ut kom nu en ny inspektör som skulle kolla stallet och det som nu hände var att det hittades nya saker som tydligen var fel. Till saken hör att mina stall har inspekterats och godkänts i flera omgångar och då är det faktiskt lite orimligt att de plötsligt är helt felbyggda.

Det stora problemet var att de inte kunde se hur ventilationen fungerade. Det är nu ganska så svårt att se hur luften rör sig men ventilationen godkändes av deras inspektör när stallet byggdes så den var ju redan kontrollerad och beräknad. Ett nytt brev dök därför upp i min brevlåda där man nu hotade med avslag om jag inte byggde en ny ventilation som de kunde förstå hur den fungerade.

Efter alla turer så kände jag mig lite som en rättshaverist men samtidigt så visste jag att jag hade rätt i att de hade fel. En lång skriftväxling följde och sedan tröttnade de och skickade ut ett avslag igen. Jag tog då ett djupt andetag och skickade in det hela till förvaltningsrätten igen. Som vanligt tog det ett år för dem att bestämma sig men den här gången skickade de ut en dom som gick mig emot.

Jag skickade in en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd.

Efter ett ännu djupare andetag så skickade jag en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd, något som är rätt så ovanligt. Det kan ju ha att göra med att jag under alla dessa turer faktiskt ansträngt mig och tagit ut en expert som mätt upp min ventilation och som konstaterat att den fungerade utmärkt.

I sådana här fall är det egentligen myndigheten som har bevisbördan men de fortsatte hela tiden att hävda att eftersom de inte tyckte att ventilationen såg ut att fungera så kunde de inte godkänna den (det kan hända att jag vid det här laget hade retat den stackars handläggaren så pass mycket att myndighetsutövningen inte längre var neutral). Tyvärr så har jag ju inte bara begåvats med förmågan att uttrycka mig i skrift utan jag får även en släng av elak humor när någon med makt trycker på fel knappar så det kan ha varit så att de mest ironiska svaren de fick uppfattades som precis så elaka som de var.

En skriftväxling kunde se ut ungefär som följer: De säger att de inte ser var luften kommer in, jag säger att jag öppnar en dörr och då kommer det in luft, de säger att luftinfallet bara är en och en halv meter genom en dörr, jag föreslår ett experiment där vi sätter någon två meter innanför en öppen dörr och ser om personen dör vilket borde vara den naturliga följden om luften verkligen inte kan färdas längre, de svarar att enligt forskning så färdas inte luften längre, jag säger att då är det synd om alla människor som öppnar fönster för att få in luft i ett slutet rum, de svarar att det måste finnas två hål för att luften ska ta sig in, jag påpekar då att det finns tre dörrar i stallet samt en taklucka och ett flertal ventiler (det är byggt som ett T) och att det blir korsdrag, de svarar att så fungerar det inte (ingen större förklaring) och sedan påpekar de att även om luften skulle röra sig så får ju bara den första hästen frisk luft, häst nummer två tvingas då att andas luft som passerat den första hästen och då är den inte frisk, jag svarar att så blir det hur man än ventilerar eftersom luften blandas runt lite som den vill, de svara att alla hästar ska ha helt frisk luft som inte får blandas med gammal luft och jag svara då att det enda sättet att se till att luften är oblandad är att skapa ett vakuum för att sedan släppa in helt ny luft och det vore troligtvis ett större problem för hästarna än att de ibland råkar stå mule mot mule och andas.

Jag tror att det är fullt mänskligt att bli lite lätt irriterad på någon som aldrig slutar argumentera och hade jag ens misstänkt att jag hade fel och att mina hästar hade en dålig stallmiljö så hade jag inte tvekat utan följt deras råd att bygga om ventilationen. Nu visste jag ju att jag hade rätt både för att jag noterat att hästarna mådde utmärkt och för att jag bemödat mig och mätt upp ventilationen.

Kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa.

Hur slutade det hela då? Jo, kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa. Efter sju år fick jag rätt i att jag hade rätt eftersom jag hade bevisat det. I övrigt så är jag stolt över att bo i ett land som har starka djurskyddsregler och tycker inte att vi ska rucka en millimeter på dem. Mitt fall handlade aldrig om vanvård utan endast om myndighetsutövning och det är ju två helt skilda saker.

Jag fick i alla fall sju års träning i att slänga mig med diverse juridiska termer och om någon väckte mig mitt i natten när jag var mitt uppe i processen så kunde jag recitera förvaltningslagen baklänges och framlänges om så behövdes. Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi.

Johannas nya hästliv
18 augusti 12:12

”Vi måste bli bättre på att vara nördiga”

”Vi måste bli bättre på att vara nördiga”
Veckans inlägg på Johanna Sällbergs blogg handlar om vikten av att nörda ner sig och samtidigt få en riktigt hållbar häst. Håller du med henne? Foto: Privat

Jag är en nörd.

Faktiskt så är jag riktigt nöjd med detta, det är inget negativt i min värld. Att samla på onödigt vetande är ett intresse som jag fått av min mormor. Det fina med detta är att det vetande som vid tillfället då det ramlade in min hjärna verkade vara onödigt har nästan alltid vid ett senare tillfälle visat sig ändå ha en praktisk funktion.

I vissa fall så bekräftar inhämtande av onödig information sådant som jag redan vet och då blir det lite extra fest på Hjärnkontoret. De små grå gör en liten dans och börjar genast leta efter ny information att arkivera på lämpligt ställe. Vissa saker läser man sig ju till medan andra ramlar in genom praktiska experiment.

Just nu håller vi på och testar hur länge mina små grisar kommer tro att de är hundar. Efter att ha vuxit upp i tron att Curt-Åke är deras far så jobbar vi vidare genom att göra hundgrejer. Kvällspromenad är en sådan sak och de är faktiskt än så länge övertygade om att alla grisar kommer på inkallning och traskar efter matte runt en åker i skymningen.

Ett favoritställe att hämta ny information på är SLU, där dräller det av roliga forskningsrapporter.
Den senaste rapporten jag läst handlar om hästars återhämtning, egentligen inget revolutionerande men den bekräftade det jag redan visste.

Enligt rapporten tar det cirka tre dagar för en häst att återhämta sig efter en ordentlig ansträngning. Det är något som jag redan som barn fick lära mig men på ett mer praktiskt sätt. Innan det ens fanns på kartan att börja tävla så fick jag lära mig att träna och vad hästen skulle kunna för att det ens skulle vara möjligt att starta med den.

I den grundkunskapen ingick ett strikt schema för hur man tänkte kring träningsmängd och hur ofta man kunde starta. En mycket tydlig regel var att om man skulle tävla en lördag så hopptränade man inte på torsdagen, det skulle nämligen innebära att hästen fortfarande kunde vara trött på tävlingen.

Man fokuserar på att ryttaren ska lära sig att rida, inget barn är bra på det från början.

Sunt förnuft gjorde att man redan visste precis det som det nu finns en forskningsrapport om.

Ju bättre fysiskt tränad hästen är desto mer klarar den ju att anstränga sig utan att det blir jobbigt, det är inte konstigare än så. Genom åren har jag ju tillbringat mycket tid bland ponnyer och ungdomar och det har ofta slagit mig att det brister i hur de får lära sig att träna sina ponnyer.

Det handlar ofta om att man fokuserar på att ryttaren ska lära sig att rida, inget barn är bra på det från början. Det ligger i sakens natur att man inte föds med just den kunskapen precis som man inte kan prata innan någon lärt en det.

Så länge man hoppar runt på LD-nivå så går hästen på så liten del av sin kapacitet att den fysiska grundträningen kanske inte spelar så stor roll, men när man sedan börjar krypa uppåt i klasserna så blir det desto jobbigare. Om man då har en dålig vana att träna stenhårt hela veckan innan tävling så är det inte så lätt att förstå det där med att hästen inte är ett redskap som klarar lite vad som helst.

Jag har vid många tillfällen träffat på just det att en ponnyryttare sitter och hoppar en fredagskväll för att slipa formen inför tävlingen dagen efter. Min fråga då är hur det ska få det att gå bättre dagen efter?

Hästen ska ju inte kliva av tävlingsbanan och känna att det var det värsta den gjort i sitt liv.

Det man inte kan när det är en vecka kvar till tävling kommer ju inte att sätta sig den där sista veckan på ett säkert sätt. Att förstå detta är inget som är lätt att lära sig i efterhand, har man vunnit ett gäng rosetter i LD på det sättet så är det inte lätt att tänka om. Vi lär ju inte barn att två plus två är fem de första åren för att sedan ändra på det när de ska börja räkna på högre nivå.

Det är ju det som skiljer ridsporten från så mycket annan sport, en stavhoppare förväntas hoppa sitt högsta hopp någonsin på tävling och ta ut sitt yttersta där och då, en skidåkare ska ramla ihop efter målgång utan att ha ett enda uns av kraft kvar för att känna sig nöjd. Som ryttare behöver du prestera ditt yttersta på träning för att kunna leka runt på tävlingarna sedan, det är du skyldig din häst.

Hästen ska ju inte kliva av tävlingsbanan och känna att det var det värsta den gjort i sitt liv utan den ska lämna banan med spetsade öron, redo för nästa runda. Det är ju att det är så svårt som gör det så roligt.

Att balansera och hålla hästen nöjd samtidigt som man får uppleva tävlingsnerven.

Det som vi måste bli bättre på är just att vara lite nördiga, att lära oss saker om hur hästen fungerar.

Jag saknar tävlingsbiten en hel del, att få träna med ett mål och att få hästen till den där punkten där tävlingarna blev lek. För en nörd som mig så var det alltid ett äventyr, hela sista veckan innan ett meeting var bara förberedelse.

Att ägna fredag kväll åt att tvätta hästen och packa allt viktigt för att sedan gå upp okristligt tidigt för att åka till något så spännande ställe som Vingåker eller Säffle var bättre än vilken jorden rundresa som helst.

Belöningen får aldrig ligga i rosetten eller något annat pris utan det ska ligga i just den andra prestationen, det där kvittot på att jag gjort allt rätt.

I helgen avgjordes ju SM i hoppning och om man tittar på pallen så kan man bara konstatera att där fanns tre ryttare som är experter på att göra allt rätt. Det är ingen slump att deras hästar hoppar fantastiskt även sista dagen på ett långt meeting. De har ju ägnat nästan hela sitt liv åt att hitta rätt sätt att förbereda sig.

Malinbaryardindiana_rt
Malin Baryard Johnsson och HM Indiana på väg mot bronset. Foto: Roland Thunholm
Pederfredricsoncrusaderice_rt
Peder Fredricson och Crusader Ice klarade banan med bravur och slutade på silverplats i det historiska SM:et 2020. Foto: Roland Thunholm
Equestrian Sport
Rolf-Göran Bengtsson sparade inte på krutet när han kammade hem årets guld i utomhus-SM i hoppning i Falsterbo. Foto: Roland Thunholm

Hästarna må vara fantastiska på att hoppa men de har också tränats till perfektion.

Vad ska då våra små ponnyryttare få med sig av detta?

Jo, att för att göra det svåra lätt behövs förståelse för att hästen är just en häst. Den har lika stort behov av individuell träning som ryttaren har och om man börjar använda den som enbart ett redskap för att lära sig själv saker så kommer det att bli svårt att bli en bra ryttare.

Att vara en bra ryttare handlar inte om mängden rosetter utan om hur man fått dem och det viktigaste av allt är att ingen rosett har vunnits på hästens bekostnad.

/Johanna

Johannas nya hästliv
11 augusti 12:33

Johannas blogg: ”Många överskattar hästens behov”

Johannas blogg: ”Många överskattar hästens behov”
Varje dag står de och väntar på den dagliga klistunden som är den rutin vi har just nu. Foto: Johanna Sällberg

Vi är ju alla vanedjur på ett eller annat sätt. I två dagar har vägen till Hölö varit avstängd eftersom de lagar den och på dessa två dagar har jag fått vända inte mindre än tre gånger eftersom jag helt glömt att jag måste köra runt och komma in från andra hållet.

På något sätt registrerar hjärnan det och sedan gör den som vanligt ändå. Jag har ju visserligen en massa annat som rör sig därinne men det är ändå lite irriterande.

Att sälja en gård är ju ingen liten process men det rör sig sakta framåt. Min hjärna har ju redan flyttat så det känns som om saker kryper fram men det går antagligen i helt normal takt. I vanliga fall så har man ju ett väldigt inrutat liv med alla djur, samma saker ska göras varje dag och de går inte att skynda på.

Hästarna äter sin frukost i samma takt oavsett om jag har något viktigt möte eller inte.

Det är något som jag tycker är avstressande eftersom det inte finns någon poäng med att ens försöka öka på takten. Andra kan uppleva det som stressande att processen inte går att effektivisera.

Vill man ha en lugn miljö i stallet så gäller det ju att inte yra runt eller stå och stampa med foten medan de äter utan helst låta det vara helt lugnt omkring dem så det är bara att slappna av och göra något annat under tiden.

Img_6158
Vid tio års ålder håller astrid fortfarande jämna steg med sin dotter, än så länge håller hon ålderskrämporna stången. Foto: Johanna Sällberg

Jag har också gjort en poäng av att inte göra saker med hästarna när jag själv är uppe i varv. Antingen får jag se till att varva ner genom att göra annat först eller så får hästarna hellre vila.

Om man inte tävlar på elitnivå så gör det inte så mycket om de får en extra dag i hagen så länge man ser till att ha byggt upp en lagom kondition på dem. Jag har tänkt på det ofta genom åren att många överskattar hästens behov genom att överskatta sin egen förmåga till att träna dem.

De enda hästar som behöver äta och behandlas som om de vore elitidrottare är ju de som verkligen har toppkondition och det får de inte av en timmes normal ridning om dagen. De hästar jag har nu är långt ifrån elithästar och de lever som halvt otränade pensionärer.

Lite skogspromenader och någon enstaka tur på ridbanan klarar de utmärkt utan att äta något kraftfoder och med lagom oklippt päls på vintern. Det är lite jobbigare att få loss leran ur hovskägget men så får man helt enkelt lägga lite mer tid på det och mindre tid på att klippa dem.

Har man inte tid att borsta sin häst ordentligt eller att ta skritturer i skogen så beror det ju på någon annan stress i livet och det ska ju inte behöva gå ut över djuren. Eftersom jag just nu då har annan stress på grund av försäljningen så har jag valt att låta de halvfeta pensionärshästarna få en sommarvila i hagen, det är ju faktiskt mer avstressande att ta en promenad och klia dem lite här och där än att ta in och rida dem just nu.

De märker nog inte så stor skillnad, såhär på sommaren glider nog tiden ihop när man bara äter och sover hur man vill.

Den som är mest uppmärksam på min eventuella stress är min ständiga följeslagare Astrid. I tio år har hon traskat efter mig nu, hon fyllde faktiskt år igår. Man brukar ofta säga att vissa hundar eller hästar får man bara en gång i livet och det stämmer ju faktiskt eftersom de alla är så individuella.

Foton-2010-001
Astrid som liten valp ny och oskyldig. Foto: Johanna Sällberg

I Astrids fall så är det så att en så stark hund får man bara en gång. Hon är som en klippa, inget rubbar henne. Om man ska vara boxerägare så måste man faktiskt ha ganska mycket humor och vara väldigt stresstålig för det finns få hundar som gör så mycket tokigt som de gör. Astrid har genom åren lyckats hitta på saker som skulle räcka för minst tio andra hundar.

Inte för att hon är särskilt busig utan för att ingen hade sagt att hon inte fick och för att hon vet att har matte inte sett henne utföra gärningen så kan hon inte bevisa att den ägt rum. Stänger man in henne så ser hon det som en utmaning, poängen med att bli instängd kan ju inte vara att man ska stanna utan mer ett test på hur duktig man är på att ta sig ut.

Foton2011-004
Astrid skulle bara kolla vad som fanns under mattan. Foto: Johanna Sällberg

Varje gång jag ska åka hemifrån så börjar hon antingen springa i förväg eller så gömmer hon sig och springer efter. Genom åren har gårdens staket och grindar blivit högre och fler men eftersom hon med lätthet skuttar över det mesta eller klämmer sig genom hål som egentligen är lagom för en kanin så har det liten effekt.

För något år sedan så slutade hon hoppa faktiskt och då tänkte jag att nu har hon äntligen blivit lite gammal och stel men det gick över efter tre månader, nu vid tio års ålder skuttar hon fortfarande över grindarna. Hon har nu inte bara gjort tokiga saker i livet utan mycket bra saker också.

Hela 26 valpar har hon klämt ut och så har hon varit adoptivmamma till allt annat som fötts där de riktiga mammorna inte kunnat ta hand om sina barn. När hon var ett år så gjorde hon faktiskt en sådan där sak som kan räknas som lite hjältedåd.

Img_1861
Astrid och alla dessa barn, hon har aldrig gjort skillnad mellan egna och andras. Foto: Johanna Sällberg

Min mormor var då 89 år och hon ramlade så illa att hon bröt armen. Mormor hade tagit en liten promenad och jag var på andra sidan gården så när hon ropade på hjälp så hörde ingen det. Astrid som ju hade koll var med mormor och när hon insåg att det inte gick bra så satt hon bredvid mormor och vrålskällde varje gång mormor försökte ropa på hjälp.

Jag hörde det men trodde bara att hon skällde på grannen så jag fortsatte med mitt.

Efter en stund så bestämde hon sig för att hämta hjälp så då sprang hon till mig och visade med hela kroppspråket att jag skulle följa med och sedan visade hon var mormor låg. Sedan satt vi där och väntade på ambulansen tillsammans och Astrid lämnade inte mormors sida förrän hon var tryggt inburen i ambulansen.

Det är en sådan där sak som gör att man verkligen förstår vidden av en hunds lojalitet och hur mycket de kan förstå. Det är också det som gör att jag kan säga att en sådan hund får jag aldrig igen.

Kanhända får jag aldrig mer en hund som gör något hjältedåd men det hindrar inte mig från att älska och ha roligt med mina andra hundar. De kommer aldrig att bli som Astrid men de kommer att ha sitt egna värde och ingen kommer någonsin att bli som dem.

/Johanna

Johannas nya hästliv
28 juli 11:28

”Defekter och balans i aveln”

”Defekter och balans i aveln”
Lilla Pandora några månader senare med större glasögon. Foto: Privat

Det där med arv är en krånglig sak på många sätt. Vi kan ju inte välja vårt arv, det får vi bara på köpet liksom. Mormor Klara är ett av mina arv. Hon är alltså inte min mormor utan min morfars mormor så jag har personligen aldrig träffat henne. Hon är ändå en del av min historia och i hela mitt liv har jag haft det där jätteporträttet hängandes i mitt hem.

Hon ställer till det lite för mig då hon av någon anledning kände att hennes avkomlingar absolut skulle få njuta av hennes närvaro genom att få ett porträtt som är lätt överdimensionerat. Att hon blev min beror mest på att det inte går att hänga upp henne om man inte har lite extra högt i tak. När jag nu ska flytta så får jag lov att bära henne med mig då det är så arv fungerar.

När det gäller hästaveln så väljer vi på ett helt annat sätt vilka gener som vi låter gå vidare och nu har vi fått fler och fler verktyg för att kunna välja rätt. Även om vi arbetat systematiskt så kan ju överraskningar dyka upp, det är något som mina vänner på Idyllens stuteri drabbats hårt av.

Att efter många års noggrann selektion få reda på att det finns en gen som ger PSSM1 i vissa av linjerna som gör det olagligt att avla på de individer som bär den är ingen rolig sits. Vi lär oss ju mer och mer om genetik i allmänhet och kan testa för saker idag som vi inte ens visste existerade för tio år sedan. Det är både bra och dåligt på vissa sätt. Det negativa är att vi inte riktigt hängt med och att det finns lagstiftning som behöver ändras lite grann.

Img_0042
Mormor Klara. Foto: Privat

Problemet är att om man nu tar den här genen som man hittat hos new forest och säger att alla bärare är förbjudna att använda i aveln så finns det en viss risk för att avelsbasen plötsligt blir väldigt smal. Än så länge vet man inte exakt hur många new forest som är bärare, men börjar man testa brett så finns det risk att den är lite för vanlig.

Det knepiga med just denna gen är att den är dominant, vilket gör att en häst bara behöver ärva den från en förälder för att riskera att utveckla själva sjukdomen. Ännu knepigare är att det verkar finnas bärare som inte får symptom. Risken är ju att man nu testar hela populationen, tar en stor mängd ponnyer ur avel och sedan upptäcker att det gör att andra gener börjar krångla.

Själv har jag en sjukdom som ärvs ner genom en dominant gen som alltid ger symptom, det är något värre än en gen som kan ligga dold. Min sjukdom är alltså ungefär som genen för att bli avblekbar skimmel, den går ju inte att missa heller.

Det intressanta är att vi vill gärna ha vita hästar av det skälet att vi tycker att det är fint. Nu finns det ju en viss risk för att skimlar drabbas av skimmelcancer och den risken ökar markant om en häst har genen i dubbelt uppsättning. Cirka ¾ av alla skimlar har tumörer när de är över femton år, de flesta godartade men de kan bli elakartade och metastasera.

Sony Dsc
En alldeles nyfödd liten skimmel där generna syns redan innan hon torkat. Gulbrun med fina små grå glasögon. Foto: Privat

Det är alltså också en mutation som ger en sjukdom i väldigt stor utsträckning. Problemet är nu att 10 procent av världens hästar är skimlar och i vissa raser är den procenten mycket högre, hela lippizzanerrasen skulle ju försvinna om man slutade avla på skimlar (det finns ett litet fåtal färgade i rasen, men de räcker troligtvis inte till för att rasen ska överleva). Connemaran har ju också en liknande problematik med att väldigt många är just skimlar och jag har sett många fall av skimmelcancer på mina gamla connemaror genom åren.

Jag kan inte riktigt avgöra vad som orsakar mest lidande, genen för PSSM 1 eller skimmelgenen. Problemet är att det verkar som om lagstiftarna inte riktigt heller vet och därför har man fört upp PSSM 1 på defektlistan men inte skimmelgenen. En viss flexibilitet krävs då en för smal avelsbas riskerar att ge fler mutationer och defekter fritt spelrum.

Det behövs alltså mer forskning och lite förändringar i hur man använder defektlistan så att vi hinner med alla nya kunskaper kring våra gener som kartläggs i en rasande fart just nu.

Under tiden lider jag lite med mina vänner som genom att vara seriösa uppfödare drabbats lite för hårt. Det är inte lag på att testa sina ponnyer utan de har gjort detta frivilligt. Nästa år kommer det inte födas några ponnyer med genen hos Idyllen, men hos alla de som inte testat frivilligt kommer det antagligen födas ett okänt antal bärare.

Att avla handlar ju om att selektera bort men ibland så måste man också se till att avelsbasen finns kvar. Att hitta balans är det svåraste som finns här i livet.

Mormor Klara funderade nog inte så mycket på genetik i allmänhet, hon lät bara måla av sig på det grandiosa sätt som hon självklart såg sig själv på så att vi efterlevande skulle komma ihåg henne, med eller utan genetiska defekter.

Johannas nya hästliv
21 juli 17:00

”När utveckling blir till fanatism slår det fel”

”När utveckling blir till fanatism slår det fel”
Delilah som faktiskt var barfota och gick att rida överallt utan sadel och träns var nog unik hon också. Foto: Privat

Alla som lever med djur omkring sig vet att de alla har sin egen karaktär. Karaktären kan ofta vara det som både höjer våra förväntningar och krossar våra drömmar.

En sådan där karaktär som bor hos mig är Curt-Åke. En enkel beskrivning av honom är hund, hane, mops, svart. De orden gör att de flesta nu har en ungefärlig bild av honom, men sedan tillkommer ju den där karaktären som ingen kan gissa sig till utan att ha sett honom eller träffat honom.

Img_1701 (2)
Världens tryggaste pappa. Foto: Johanna Sällberg

Som alla andra så är Curt-Åke unik. Han har några talanger här i livet och de är att alstra barn, sitta och stirra, skälla ut grannens byggkran och att älska några få utvalda med stor emfas. Han är rädd för en sak och det är män med keps, i övrigt så finns det inget som skrämmer honom.

Det gör att så länge inga män med kepsar kommer så sitter han som en liten buddha och sprider lugn på gården, alla barn, lamm, valpar och smågrisar älskar honom eftersom han bara sitter där och låter dem peta på honom. När han inte sitter och stirrar i fjärran travar han efter mig som en liten svart skugga, det händer rätt så ofta att jag står och ropar på honom bara för att sedan upptäcka att han suttit en decimeter bakom mig hela tiden.

Så långt följer han förväntningarna för hur en mops är, men sedan tillkommer den där egna karaktären. Han älskar att bada i lera, han kan springa efter traktorn i en evighet, han gillar att ligga i solen när det är 30 grader varmt, han kan vara ute i regn och rusk utan att frysa, allt det är saker som man absolut inte förväntar sig av en svart mopshane. Han är ungefär som en helt vanlig labrador förutom att han absolut inte hämtar saker.

13418424_10153938118213183_3044055193650537376_o
Himmelriket. Foto: Johanna Sällberg

I just Curt-Åkes fall så blir det ju bara charmigt, men när vi pratar om hästar eller för den delen människor som inte uppfyller våra förväntningar så dömer vi mycket hårdare. Ute i våra stall runt om i landet finns det många missförstådda hästar som inte uppfyller förväntningarna, men också massor av människor som gör sitt bästa för att förstå.

Nu finns det lika många sätt att lösa problem som det finns problem. Det finns ingen allenarådande sanning eller metod som frälser hela hästvärlden från alla missförstånd eller missförhållanden. När man tar sina första stapplande steg in i hästvärlden så försöker ofta olika tränare och förståsigpåare övertyga en om att det bara finns ett sätt för varje problem. Det lär man sig vartefter att det är en sanning med modifikation.

Generellt sett är lösningen oftast att man förstår att det är ens eget fel och att det inte går att vifta med ett trollspö ( eller vanligt spö för den delen) och att alla problem skulle försvinna om man bara får hästen att göra en viss sak.

Det finns ingen allenarådande sanning eller metod som frälser hela hästvärlden från alla missförstånd eller missförhållanden.

Jag har med stor fascination följt alla de trender som kommit genom åren, det de har gemensamt är oftast att deras förespråkare säger att allt gammalt är fel och att hästarna bara kan bli lyckliga om man tänker om helt. För varje ny idé som kommer så brukar jag försöka ta reda på den oftast goda grundtanken och sedan ta tillvara på det som faktiskt kan fungera. Utveckling är bra men när det blir till fanatism så slår det fel.

Det här med barfotatrenden är ett ganska så bra exempel. Man kom ju på för många hundra år sedan att det var bra att skydda hästarnas fötter om de skulle bära och släpa saker långa sträckor, en vettig utveckling. Sedan har vi ändrat förutsättningarna så att de flesta bara går på underlag som är anpassade för hästar och då har vi ju egentligen inte samma behov av att skydda fötterna.

Img_0108
Våra hästar får trygghet mot att de ställer upp på vissa saker, när de är tillräckligt trygga kan de faktiskt acceptera små lejon även om det vore mer naturligt att fly. Foto: Privat

Vi måste därför inte sko alla hästar längre men en del gör det av gammal vana, mina går för det mesta barfota. Naturligtvis dök det då upp fanatiker som uppfann en metod där man verkade fötterna så de blödde för att ”ställa om” hästarna. Att verka hästen enligt strassermetoden skulle enligt vissa få alla hästar att fungera utan skor och återskapa ett slags vildhästfötter.

Det visade sig efter ett tag att en del av de som använt denna metod utsatt sin häst för vanvård och orsakat dem så stor smärta att de faktiskt blivit dömda enligt vår djurskyddslag. Det slog fel, pendeln gick för långt. Just när det gäller det där med strassermetoden blev farorna tydliga och hamnade så snett att det blev en lagöverträdelse.

När det gäller andra nya metoder så är det inte alltid lika klart vad som kan vara faran med dem, men gemensamt har de att om någon säger att de har en helt ny revolutionerande idé så ska man lyssna och sedan tänka lite själv.

Vissa hästar kan ridas barfota, vissa hästar går att rida utan sadel och träns, vissa hästar blir glada av ett nytt funktionstäcke.

Alla hästar kan inte alltid gå barfota, alla hästar går inte att rida överallt utan sadel och träns, alla hästar är inte olyckliga om de inte får ha det nya funktionstäcket på sig. Vissa hästar kan ridas barfota, vissa hästar går att rida utan sadel och träns, vissa hästar blir glada av ett nytt funktionstäcke. Vi måste bara klura ut vilka och göra vårt bästa för att inte göra för många fel som de stackarna sedan ska behöva förlåta (hästar är ändå oerhört förlåtande).

Själva grundtanken med strassermetoden är att alla hästar ska leva så likt vildhästar som möjligt, men det man då missar är att när vi domesticerade hästen och bad den om saker så ingick vi också ett kontrakt med den. Det kontraktet gäller alla våra domesticerade djur och innebär att de slipper de problem det innebär att vara vild. Mat, skydd och viss bekvämlighet ingår i utbyte mot vissa tjänster.

Även om det regnar och Curt-Åke älskar att vara ute så förväntar han sig att matte kommer med mat, hur är inte intressant utan enbart när.

Vi analyserar helt enkelt inte det hela särskilt mycket utan är nöjda med att det fungerar helt okej, förutom att matten får torka väldigt mycket golv eftersom hon inte förklarat att mopsar inte tycker om lera utan låter Curt-Åke leva med en viss frihet i tanken.

Johannas nya hästliv
14 juli 14:37

”Det finns så mycket outnyttjad areal i vårt land”

”Det finns så mycket outnyttjad areal i vårt land”
Det är ändå lite mysigt att sitta och köra runt i kvällssolen, även om det är efter kontorstid.

Just nu pågår en höskörd hemma hos mig. Egentligen så borde jag kanske låta bli då jag ju är mitt uppe i en försäljning men efter krisåren så går det inte att låta bli. 2018 blev alla lite lätt skakade och just det året så blev jag lätt manisk i jakten på gräs. Det var nästan som en sjukdom och varje gång jag åkte förbi en plätt med oslaget gräs fick jag lite lätt panik över att ingen fattade att den kunde blivit mat till djur.

Det mest slående var att vi har väldigt mycket areal i vårt land som är outnyttjad, många små gårdar bara ligger där utan att någon vårdar marken. Jag får lite ont i själen när jag tänker på alla de bönder som slitit med att röja och odla upp alla de där små plättarna som vi nu bara struntar i.

Höbalar
Det gröna guldet.

Nu sitter jag alltså där på traktorn igen och kör runt, runt, runt bara för att jag helt enkelt inte klarar av att se gräset växa över. Det har blivit en slags psykisk störning helt enkelt. Det där med höskörd är ju en aktivitet som inte bara är att göra, den tar tid och görs i princip nästan alltid när alla vanliga människor är lediga. I år är det lite av en chansning att slå om man vill ha hö, med lite tur blir det riktigt bra torkväder i slutet av veckan, med lite otur får vi en ordentlig skur om dagen. Nu har jag plastare så om det inte går att göra hö så blir det hösilage istället.

I år är det lite av en chansning att slå om man vill ha hö.

Det finns ju en liten brist på just torrt hö eftersom nästan alla gått över till att göra hösilage då det är lättare att göra och lagra. Hösilage går att göra under kontorstid på ett annat sätt än hö, då det går att slå ena dagen och bunta ihop nästa oavsett väder. Visst undviker man ösregn men en liten skur torkar ut relativt fort om det bara är lagom varmt. Det stora problemet med detta är att under vissa tider behöver man egentligen ha lite hö.

Gris
Alla älskar väl en sommaräng, även grisen Greta uppskattar att mysa runt bland blommorna.

Jag ser ofta vad som enligt mig är lite skräckexempel på hantering av hösilage, för att kunna hålla en god hygien behöver man ha ganska stor omsättning, speciellt sommartid när det är varmt. Om man bara har två-tre hästar så går det inte att använda hösilage alls – förbrukningen går för långsamt. Det finns ju mängder av studier på hur fort tillväxten av mögel och dåliga bakterier sker i en hösilagebal och alla säger samma sak, balen måste förbrukas snabbare än vad två hästar kan äta.

Lite skrämmande hur många som inte visste hur man hanterar maten på ett bra sätt.

Under krisåret 2018 fick jag mängder av samtal från förtvivlade hästägare som behövde mat till sina djur och det var lite skrämmande hur många som inte visste hur man hanterar maten på ett bra sätt. Uppenbarligen så bygger man ofta lite fel då man har ett stall för bara några få hästar men inget ställe att förvara hö. Det är så att man räknat med att grannbonden kan köra över en eller två hösilagebalar åt gången och sedan öppnar man och sprider ut för att torka eller så fodrar man glatt ur balen i två-tre veckor.

De hade lyssnat på den där bonden som tyckte att det kunde nog fungera och hade inte kikat på forskningen som säger att om du öppnar och sprider ut en bal som ensilerat så växer alla möjliga bakterier direkt när du tillsätter luft. En bal konserveras ju av att det finns fukt som gör att vissa bakterier växer och bildar mjölksyra. PH-värdet sjunker då i balen och då avstannar alla andra nedbrytningsprocesser och balen blir konserverad. Mjölksyran är helt ofarlig, precis som när vi lägger in grönsaker, men så fort man öppnar burken eller balen så startar alla processer igen och då kan de farliga bakterierna ta fart. Jag skulle i alla fall inte lämna en burk konserverade grönsaker öppen på köksbänken och låta grönsakerna torka för att sedan äta av den efter flera veckor.

Groda
De här små rackarna får varje år för sig att det är trevligt i stallet. Antagligen letar de efter nya bekantskaper men de enda de lär känna blir boxrarna som roar sig med att slicka på dem och sedan sitter och dreglar med glasartad blick.

Enligt mig (och en hel del forskning) ligger det ideala hösilaget på en torrsubstans runt 65, då har det ensilerat bra och är ändå lätt att hantera. När det är torrare än 70 procent känns det som att det finns större risk för att det inte ensilerar som det ska och det blir också hårdare och riskerar att göra små mikrohål i plasten. Hö ska helst vara riktigt torrt, ju torrare desto bättre.

Man räknar ju att det är hö om det är torrare än 83 procent torrsubstans, men jag upplever att runt 90 är bättre. Om det är riktigt torrt så går det att plasta utan att det blir kondens på insidan av plasten, jag har plastat in vissa balar i efterhand just för att kunna sälja till de som inte kan ha hösilage men som inte har plats att förvara hö under tak.

Den stora risken är ju att det blir just en liten process som misslyckas och då får man ett dammigt foder med mögeltillväxt i. De senaste åren har allt detta inte varit särskilt svårt då det ju varit oerhört torrt och varmt, i år är det en lite större utmaning. Men jag har ju både hängslen och livrem eftersom jag har alla maskiner för att göra hösilage så jag kan lugnt sätta mig i några dagar och snurra runt och veta att det blir ett bra foder på ett eller annat sätt. Glädjande nog så ser det ut att bli ungefär dubbelt så mot förra året, det är välgörande för den där bondesjälen.

Johannas nya hästliv
7 juli 12:00

”Vad är egentligen hästens verkliga behov?”

”Vad är egentligen hästens verkliga behov?”
Galopprush på betet på Åkerby, ingen häst har blivit skadad vid dessa tillfällen även om det gått lite vilt till ibland. Foto: Johanna Sällberg

På skånefronten intet nytt… Så kan man sammanfatta hur det känns just nu.

Efter tur nummer två blev det inga gårdar alls, en hade grisar som granne och den andra blev för dyr. Vissa kanske tycker att det alltid luktar skumt på landet, men faktum är att så skumt som det luktar utanför ett grisstall kan inte ens en lantis som jag stå ut med, hur fin gården än är.

Nu följer alltså snart tur nummer tre för att titta på fler objekt. Det positiva är att för varje tur så förbättras min lokalkännedom. Jag är ju inte heller världens blygaste så alla värdshusägare, bensinmacksanställda och vanliga människor som råkar hamna i min väg får äran att svara på frågor kring byn jag just då råkar befinna mig i.

Det är ändå bästa sättet att få reda på saker som hur mycket mopedister det finns och var närmaste vårdcentral ligger. Det kan ju faktiskt vara lite övermäktigt för mäklarna att ta reda på sådana detaljer. Jag har generellt sett inget emot just mopedister men mängden brukar avgöra hur lugnt det är i byn.

Den avgör också hur många potentiella medryttare det kan finnas till en gammal ponny. Som vanligt, två sidor på samma mynt.

Johannasallberg_astrid
Astrid är lika slut som jag efter allt kuskande och ligger på laddning inför nästa tripp. Foto: Johanna Sällberg

Astrid har naturligtvis varit med och kontrollerat varenda gård vi tittat på. Hon har med stor noggrannhet nosat in halva Österlen och anser sig antagligen hitta bättre än den där matten som bara kör fel hela tiden. Favoritstället var Brösarps backar där det fanns en skogsväg att traska på, därifrån fick vi dessutom med en hel flock med flugor som nu säkerligen bidragit till att öka den genetiska variationen hemma på Åkerby.

Jag har naturligtvis fortsatt med mina funderingar kring hur mycket yta jag behöver, än så länge har jag inget absolut svar. Det finns ju ett slags gyllene snitt för det mesta vad gäller hästar, det gäller bara att hitta det och skapa balans.

Johannasallberg_folunge
Extra trevligt var det att hälsa på lite ”barnbarn” i Skåne. Just detta är en mycket välväxt herre som ska bli spännande att följa. Fölet är undan min Ulla som egentligen heter One In A Million . Foto: Johanna Sällberg

Ju mer jag åker runt desto fler hästar ser jag som går själva i relativt små hagar och då kan man ju inte annat än fundera på vad skälet är. Är det så att vi avlat fram hästar med så ohästigt temperament att de inte klarar av flocklivet längre?

Hur många hästar kan det finnas som, på riktigt, mår bäst av att stå själv utan gräs? När jag frågar varför en häst står själv i hagen så är det vanligaste svaret nämligen att den kan skada sig om den får större yta och kompis. Andra svar är att man helt enkelt inte har mer plats eller att hästen är tävlingshäst.

När jag då kommer hem så åker jag förbi min granne som har ett gäng på sju nordsvenskar som står och hänger i sin skogshage (de är lite lättfödda och betar därför halva sommaren i en hage med mer skog än åker). Jag åker sedan förbi min andra granne som har ett gäng halvblodsston som står på ett något fetare bete med sina avkomlingar, de är sådana där så kallade nervösa dressyrstammade figurer som faktiskt också står där i grupp och hänger.

Mina egna fyra ponnyer står inte ens och hänger, de ligger som plattfiskar mitt på betet.

Min erfarenhet är att om grundflocken är trygg så går det oftast bra att introducera nya hästar som då blir lika lugna efter ett litet tag. Mina ponnyer har i princip aldrig skadat varandra eller sprungit och skadat sig på grund av för mycket galopp runt hagen, mina halvblod (=tävlingshästar) fick alltid gå med ponnyerna och klarade sig också helskinnade genom att det fanns en trygghet i flocken.

Men hästar är ju just hästar och även de där fina dressyrstammade figurerna hos grannen klarar sitt liv utan några större skador och är lugna i hagen eftersom det är så de förväntas vara.

Johannasallberg_beteslapp
Bra med plats och grundtrygghet i flocken minimerar risken för skador. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_sommarbete_1002
Ponnyer eller plattfiskar? Foto: Johanna Sällberg

Nyckeln till det hela är enligt mig att ha tillräckligt stor yta och att starta en vettig flock som kan ta hand om de där som inte riktigt har ordning på hjärnkontoret. Sedan behöver man också ha lite valium till alla nervösa ägare som är helt övertygade om att just deras häst inte är som andra hästar.

De har visserligen rätt i att alla hästar är individer, men oftast fel i att deras häst inte är en häst när det gäller behovet av kontakt med goda hästförebilder. Självklart finns det undantag från regeln men regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Den där lilla öronviftningen som säger att allt är lugnt och jag har koll från flockens trygghetsexpert kan vi inte härma hur mycket vi än vill, eller den där erfarna gamla hästens makliga promenad till det bästa betet som alla andra följer, eller den där uppmaningen till att nu behöver vi ta en liten språngmarsh för att öva innan lejonen kommer som flockens starka figur plötsligt bjuder upp till.

Ibland är det en häst som har alla roller och ibland är de uppdelade men det viktiga är att om man har en otrygg figur behöver den slippa ha någon annan roll än att följa. Efter en tid i en bra flock får den en roll som passar och då kan den också växa mentalt.

Nu tänker jag inte att alla bara ska springa ut och släppa ihop hästar lite hur som helst utan bara att var och en ska fundera över det där gyllene snittet.

Vad är hästens verkliga behov? Mina nojjor? Hur stor yta krävs det egentligen för att en häst ska trivas optimalt?

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
30 juni 20:13

”Jag trivs bäst där alla mina djur trivs”

”Jag trivs bäst där alla mina djur trivs”
En av flera möjliga skånska utsikter.

Nu har jag varit en sväng till Skåne och kikat på möjliga gårdar och jösses vad svårt det är. För det första finns det för många att titta på så det går inte ens att se en bråkdel av det man vill. För det andra så är skånska landsbygden lite svår att navigera, jag har aldrig yrat runt på fler små grusvägar (troligtvis tycker en skåning att det är lika svårt att navigera i Sörmland men där vet jag ju hela tiden åt vilket håll saker ligger).

Jag är ju lite så att jag alltid håller reda på riktning genom att kolla var solen är och så men eftersom jag inte haft koll på vilket håll jag borde åka så gjorde det ju detsamma var den befann sig. På något sätt har vi i alla fall hunnit se alla de gårdar som var inbokade och idag snurrar alltså huvudet rejält.

Jag har blivit helt säker på ungefär vilket område jag vill bo i.

Det mest positiva är ändå att jag nu tittat med rätt glasögon inkopplade och har blivit helt säker på ungefär vilket område jag vill bo i. Sydöstra Skåne är fantastiskt fint och alla dessa bokskogar är som balsam för själen. Havet är också fantastiskt och på de flesta ställena ändå bara en kort bilfärd bort. Att det också finns hästar precis överallt är mycket trevligt.

83236156_736953453782685_2916178703402704732_n
Ännu en möjlig skånsk utsikt.

Självklart ger jag de stackars mäklarna lite gråa hår då jag ställer frågor kring mer udda saker och det viktigaste av allt är att gräva ett litet hål där jag tänkt att hästarna ska ha sin hage för att kolla jordmån. Vad för grässorter som växer säger också en del om hur det står till med jorden och därför måste några strån plockas och rötterna kollas så att de är någotsånär tramptåliga.

Träden måste också kollas, det finns ju mycket sjukdomar på lövträd, kastanjer och askar är extra utsatta. Är de friska är de helt fantastiska träd men om de är lite sjuka så finns det ju risk att ett ramlar innan man hinner ta ner dem. Det vore ju också trist att starta med att göra ett kalhygge av en fin tomt med välväxta träd. Några stora träd måste det ju finnas då det där suset i kronorna är en sådan där sak som jag behöver.

Jag har faktiskt hittat några ställen där hästarna skulle få fina hagar och där hundarna har många saker att nosa på.

Efter att ha påtat runt i en massa jord och lyssnat på en massa trädsus så har jag faktiskt hittat några ställen där hästarna skulle få fina hagar och där hundarna har många saker att nosa på. Naturligtvis har stallbyggnaderna också inspekterats noga så att det finns god takhöjd, bra luft och tillräckligt breda stallgångar.

83508325_578650869710755_7016269721927411737_n
Ett möjligt skånskt golv.

I sista hand har då insidan av huset kollats, själv trivs jag ju bäst där alla mina djur trivs. Egentligen så har djuren faktiskt högre krav på bekvämlighet än vad jag har, kanske mest för att jag skämt bort dem en del. Men som min morfar brukade säga när han matade hundarna med kyckling vid bordet ”varför ens ha en hund om man inte får skämma bort den lite grann”.

Det där med vad som är en bra hästgård är ju inte så lätt. Om man stirrar sig blind på ett snyggt stall eller en stor ridbana så finns det risk för att man missar just det där med hagmarken. Den största delen av sitt liv ska ju ändå hästen tillbringa i den där hagen, eller det ska i alla fall mina då jag anser att de mår bäst av mycket utevistelse. Vad jag vet så finns det ingen forskning som säger att de skulle må bättre av att leva sitt liv inomhus, kanske finns det någon studie som säger så men alla jag har läst har i alla fall sagt att ute är bäst.

Stallet och ridbanan kan man ju bygga om och till men jorden är lite svår att byta ut.

För att ute verkligen ska vara bäst så krävs det ju då att marken är anpassad för att tåla det slitage hästar utsätter den för. Är det mycket lera så krävs det större yta för att undvika den där totala lervällingen som man ofta ser. Ju mer sand desto bättre i vinterhagarna, den dränerar bort vattnet bättre. Stallet och ridbanan kan man ju bygga om och till men jorden är lite svår att byta ut. Jag kommer att sakna en sak med Åkerby och det är just att betet och höet alltid varit toppenbra, välmående hästar med blank hårrem är lätt att fixa om de får rätt näring.

106084102_789336751896582_2530177716367545506_n
Kanske blir det här den framtida utsikten?

Jag har nu hittat två gårdar med ganska lätt sandjord och tillräcklig yta för att mina fyra små hästar ska kunna gå i en grön torr hage året runt. Om man då också tar med ett litet gäng får som växelbetar med hästarna och ett par grisar som kan fixa ny potatisåker varje år i beräkningen så finns det en gård som skulle vara lite mer perfekt.

Antagligen behöver jag ändå ta en tur till och peta några hål till i jorden för att bli helt säker då tanken är att vi allihop ska lämna den gården först när vi blir utburna med fötterna först. Även om jag tror att just den gården skulle passa så förstår jag att det mycket väl kan hända att det i slutändan blir något helt annat. Först när alla papper är skrivna och mina saker har börjat flytta in är det ett faktum att jag hittat min nya plats på jorden.

Johannas nya hästliv
23 juni 12:09

”Tusen burkar tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö”

”Tusen burkar tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö”
Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas, skriver Johanna Sällberg, bloggare på Ridsport och ny ordförande i ASRP. Foto: Privat

Det här med hur mycket utrymme man egentligen behöver är en intressant sak.

Jag är ju lite bortskämd med väldigt stora ytor och det är något som kan vara svårt att vänja sig av med. Mina hästar fick idag gå ut i en av de stora sommarhagarna, jag tyckte att jag gjort den lagom stor till fyra hästar när jag delade av den, men när jag släppt ut dem insåg jag att tre hektar är fortfarande stor yta då de fyra små ponnyerna nästan försvann i allt gräs.

Det sista jag såg av dem på kvällen var en upprätt häst och tre plattfiskar som var nästan helt osynliga i det höga gräset. Om de får gå därute i några månader så kan jag antagligen rulla ner dem till Skåne som små bollar.

Beteshast
En kortbent ponny, eller kanske lite högt gräs. Foto: Johanna Sällberg

Nu tänker säkert vissa att jag borde ha lite ångest för det där med fång om ponnyerna får bli för feta, men just där de går nu med övervuxet gräs har jag aldrig fått fång på någon av ponnyerna genom åren.

Det hela handlar om att veta vad man har för hästar, vad de tål och hur de reagerar på olika sorters bete. Jag släpper hellre ponnyerna på ett bete med övervuxet gräs då det tappar i energi när det slutar växa. Samma sak gäller ju när man skördar sitt hö, har man eget som jag haft kan jag styra tidpunkten så att värdena passar de djur som ska äta höet.

Fåren vill ha fint hö skördat före midsommar där energivärdena är högre, de är faktiskt mycket tydliga med detta då de protesterar högljutt om man försöker ge dem mat som de inte tycker passar.

Hästarnas mat har jag alltid skördat senare då jag vill kunna ge mycket stråfoder till dem. Den mark jag haft nu är kalkrik och balansen i jorden vad gäller spårämnen är bra, sådant bör man ta reda på om man vill producera hö då det gör att man kan bli mer genomtänkt i hur man gör.

Det är en sådan där bondegrej som jag alltid tyckt om, att gå ut på åkern och plocka några grässtrån.

Just när man har ponnyer så vill man ju kunna ge dem mat med lägre energivärden så att man undviker onödig fetma under vintern. Proteinet måste däremot vara ok så att de inte bara blir bukiga, men det sjunker inte lika fort som energivärdet när gräset slutat växa.

Det är en sådan där bondegrej som jag alltid tyckt om, att gå ut på åkern och plocka några grässtrån för att kolla vilken fas de befinner sig i. Lite enkelt förklarat så kan man kolla om de är i blomning eller om den har gått över genom att dra i fröställningen, då ser man om fröna är gröna eller bruna och om de släpper eller sitter kvar.

Här ett klipp på en figur jag stötte på när jag drog upp trådar i sommarhagen. Hen hade gärna fått följa med till Skåne men mår bäst av att ligga ostörd och vänta på sin mor.

Ju grönare och ju mer de sitter kvar desto mer energi kan man anta att gräset innehåller. Sedan är det också beroende av när det regnade senast, hur varmt det varit, vilken tid på dygnet man slår och vilka grässorter man har, men det är just sådant som bönder kan.

Det kanske inte är lösningen på all problematik med fång som finns idag, men en del av av den tror jag skulle kunna bli mindre om fler visste mer om det hö de ger sina hästar. Det är bra att man analyserar fodret men det blir bara en del av sanningen, erfarenheten vad gäller just den hästen som ska äta maten är lika viktig.

De flesta fattar ju att vi människor inte kan leva på kakor

Att de inte är överviktiga hela vintern är viktigt, de är gjorda för att ha en smalare tid när gräset inte växer och vi gör dem en otjänst genom att ge dem försommargräs året om. Ibland ser jag hästar som har fettvalkar i februari och det tycker jag är lika illa som att se en häst som är muskelfattig eller generellt mager.

De flesta fattar ju att vi människor inte kan leva på kakor och sedan ta piller för att justera bristen på spårämnen. På något sätt så verkar det inte riktigt som att vi förstår det vad gäller våra djur, tusen burkar med tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö.

Fåret Linnéa som njuter av försommarhö. Hon får definitivt följa med i flyttlasset till Skåne.

Fåren har till skillnad mot hästarna fått sin frihet något begränsad. Det är dags att vänja av småpojkarna då det annars finns risk för att det blir en himla massa fler får och då får de stå inne ett litet tag.

För att det inte ska hända några olyckor när jag åker till Skåne till helgen så känns det dessutom säkrast att de inte är ute där de lätt kan hamna på vift. Jag har dessutom svårt att tänka mig att de som kommer för att titta på gården uppskattar att ha trettiofem skrikande damer i hasorna när de går runt för att se på beteshagarna.

Det ska ju dessutom bli rekordvarmt och även om de är klippta så lider de en del av hettan och brukar få gå in på dagarna för att inte dö av solsting. Kanhända daltar jag lite med just fåren men de är faktiskt rätt så känsliga små figurer som är väldigt beroende av sin ägare.

Gamla grävaren, en favorit som levt lite lätt vanvårdad på Åkerby får inte följa med till Skåne. Hen har fått en ny husse som säkert kommer att vårda den lite ömmare än vad jag gjort.

Mina får är inte heller särskilt diskreta av sig och när något inte passar upphäver de sina ljuva stämmor i en mäktig kör som kan göra vem som helst lomhörd. Misstänker de av någon anledning att det kan finnas något ätbart hos någon så kan de också bli rätt så närgångna.

Det kan jag tänka mig är ännu mindre populärt än skönsången om man inte är van vid att bli manglad av en skrikande hop hungriga överhettade får.

Det kommer ju vara lite som att åka till Skansen ändå att gå på visning här, grisar, höns, får, ankor och hästar finns det i varje hörn och alla är de lika nyfikna varje gång det kommer människor.

Ibland misstänker jag att mina djur tycker det är lika kul att titta på folk som folk tycker att det är att titta på dem.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

 

Johannas nya hästliv
16 juni 14:04

Johannas blogg: ”Önskedrömmen är en skånelänga”

Johannas blogg: ”Önskedrömmen är en skånelänga”
En damm behövs definitivt på nya stället. Foto: Johanna Sällberg

Ett av problemen med att flytta är att det aldrig har varit så bra städat som det nu börjar bli och det gör att man faktiskt vill bo kvar. Ambivalent är bara förnamnet för hur det känns just nu. Men när jag börjar gå där och fundera på att bo kvar så ploppar min inre realist fram och påpekar att det faktiskt bara är femton snödagar i snitt nere i södra Skåne och att det är 60 snödagar där jag bor nu.

Dessutom är det ytterst olämpligt att ha plats för 25 hästar när man knappt orkar med fyra. Sedan ploppar optimisten fram och påpekar att nya grannar alltid är lika intressant. Nu ska jag få uppleva den andra sidan, alltså att vara den där nya grannen, och det är ju faktiskt riktigt spännande.

Jag börjar misstänka att jag är en lite udda kund, mina frågor följer inte direkt en normal linje.

Den 28-29 juni är det visning här på Åkerby och då tänkte jag fly fältet och ta en tur söderut för att titta lite var jag kan tänka mig att bo. Jag har därför börjat ringa lite olika mäklare för att förhöra mig om lite olika ställen. Jag börjar misstänka att jag är en lite udda kund, mina frågor följer inte direkt en normal linje.

Om det finns ett skogsparti vill jag veta hur träden ser ut och om det finns några grusvägar runt fastigheten. Eftersom jag redan i fantasin sitter och galopperar runt på en grusväg så måste det ju finnas några sådana som inte har för mycket annan trafik. Ridbana kan jag alltid bygga men just de där ridvägarna är ju lite svårt att fixa i efterhand.

Jag har ju också en himla massa hundar och andra djur som vill gå lösa så det är prioriterat att fastigheten ligger lite avsides och är lätt att hägna in så att den blir mopsrymningssäker. Det finns ingen som är lika bra på att rymma som lilla Maja, hon behöver bara ett hål som är stort nog för en större råtta för att lyckas trycka sig ut eller ett staket som är lägre än 110 centimeter för att kunna hoppa över. Hon kommer visserligen alltid när jag ropar, men då hon är snabb som en iller så brukar hon har hunnit hälsa på hos minst en granne innan jag ens hunnit knyta skorna på morgonen.

Photo-2020-06-16-12-42-02
Först badade Maja … sedan badade grisen Ville … Foto: Johanna Sällberg
Photo-2020-06-16-12-42-23
Tydligen så smög Greta dit och badade, så när det blev Bosses tur var det lite torrt … Foto: Johanna Sällberg

Jag behöver ha något som är tillräckligt stort för att det ska motivera att jag fortfarande har en liten Volvo BM 500-traktor, men som är tillräckligt litet så att jag inte behöver skörda hö. Att det finns bra bete till mina hästar är ett absolut måste, de ska inte bo i några frimärkshagar. Det är faktiskt viktigare att hagarna är bra än att stallet är på topp, då det ju går att bygga om och fixa till.

Det måste finnas någon slags skog inom promenadavstånd så att jag i alla fall har möjlighet att leta svamp, det är en djupt rotad instinkt som inte går att ignorera. Det får inte finnas för mycket garderobsutrymme då samlargenen är lite för stark i min familj, men däremot ett rum som passar till bibliotek då jag bara måste släpa med mig några tusen böcker.

Önskedrömmen är en skånelänga där man kan gå genom en dörr från huset till stallet, så att man inte behöver klä på sig för att morgonfodra (alltså det är inte så att jag tänkte vara naken utan mest att slippa ta på mig gummistövlarna och regnjackan under vissa perioder). Någon slags damm skulle också vara toppen så att ankorna kan ligga och guppa där under sommaren och så att grisarna och labradoren kan få doppa sig de där dagarna när det är lite varmt.

Photo-2020-06-16-12-42-49
Utrymme för traktorn är prioriterat, om inte annat så för att Astrid älskar att sova under den. Foto: Johanna Sällberg
Photo-2020-06-16-12-42-48
Kanske behövs det en rhododendron också. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju något som saknas där jag bor nu och de där badbaljorna som jag fixar är ständigt belagda under sommaren. Det finns dock några små problem med dem då de inte riktigt är byggda för att användas av alla djur och en naturlig damm säkert har bättre hållbarhet.

När jag dragit alla mina önskemål för mäklarna så vet de inte riktigt längre vad de ska tänka. Troligtvis är det att en galen stockholmare vill ha en gård där grisarna kan bada, där någonstans brukar jag iallafall känna att jag tappar dem lite grann.

Alla önskemål kommer ju inte att bli uppfyllda men de flesta går att ordna. Det är bara att konstatera att det hade varit svårare om jag haft stora krav på standarden i huset eller på ett stort garage. Oavsett vilka saker som redan finns på plats så innebär ju den här flytten ganska så många logistiska problem.

Grisarna åker nog gärna med fåren, men fåren vill absolut inte åka med grisarna.

Att flytta hästar är relativt enkelt men de övriga djuren är lite mer utmanande. Grisarna åker nog gärna med fåren, men fåren vill absolut inte åka med grisarna. Fåren har en teori om att grisarna inte alls är så fredliga som de påstår och anser därför att de bör stångas lite då och då för att hållas på plats. Grisarna skriker lite lagom kränkt varje gång det sker och således skulle ljudvolymen bli olidlig för övriga djur.

Ankorna vill nog helst åka lite själva då de tycker att hönsen flaxar för mycket, och så bajsar hönsen alltid orimligt mycket vid varje flytt så dem vill man absolut inte ha i bilen. Hönsen skiter i (och på) allt bara de får majs vid framkomst. Astrid har i hela sitt liv varit lite lätt åksjuk och kräver därför att få sitta i framsätet som en normal människa (boxerperson). Övriga hundar är inga problem, så länge de får ligga i en hög och sova kan de resa hur långt som helst.

Jag ska alltså fortsätta städa som en galning i tio dagar till ungefär och fundera vidare på alla logistiska problem, sedan är det inget mer jag kan göra för att övertyga folk om att livet på Åkerby kan vara fantastiskt.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
9 juni 12:17

Johannas blogg: ”Jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare”

Johannas blogg: ”Jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare”
Gårdsägaren Johanna Sällberg och mopsen Curt-Åke står nu inför en stor - och plötslig - förändring. Foto: Privat

Jag är ju en obotlig optimist men just nu har jag fått tänka till och bromsa lite trots allt.

Den där coronan var ju ingen höjdare att ha in i kroppen men samtidigt måste jag nog ändå erkänna att det inte bara är den som ställt till det denna vår. För tre år sedan sa min läkare med allvarlig min till mig att tre-fyra år till kan du möjligtvis klara dig men sedan MÅSTE du sluta jobba som du gör.

En lång rad av coronarelaterade problem har alltså gjort att grundplanen måste ändras.

Optimisten i mig har hela tiden tänkt att det var en överdrift och att läkare i allmänhet är lite pessimistiska figurer, de lever ju ändå på att leta reda på vad som är fel på folk i allmänhet.

I själva verket var detta ju egentligen en expert på just min diagnos och han hade redan förklarat att jag tydligen är ett medicinsk unikum eftersom jag lyckats komma tillbaks efter ryggoperationen som jag gjort.

Jag måste alltså nu ge honom lite rätt och då inte bara i att jag behöver byta hus utan att det faktiskt är dags att sluta med gårdsskötsel, eller tja, skötsel av stor gård.

En lång rad av coronarelaterade problem har alltså gjort att grundplanen måste ändras, både för de som skulle köpa gården och för mig. Det enda kloka nu är då att sälja hela gården och inte börja bygga en massa saker, planen att bo i någon byggbarack över vintern är ju strålande enligt optimisten men inte helt praktisk enligt realisten i mig.

Optimisten har dock inte gett upp helt så nu har jag istället börjat leta färdigt boende och plötsligt öppnar sig ju en massa andra möjligheter.

Planen nu är då att jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare som köper hästgård i Skåne, det är ju ändå lite varmare där än här vilket är det mina leder kräver.

Om man nu inte kan fortsätta ha en massa äventyr som innebär fysisk ansträngning i form av traktorkörning i minusgrader och staketsättning i snålblåst så kan det vara dags att slänga sig ut i världen litegrann och Skåne ligger ju en bit bort.

Faktum är att jag aldrig har flyttat hemifrån och kanske är det bra att göra det åtminstone en gång innan man blir utrullad med tårna upp.

Johanna_gaspning
Hästarna tar det i alla fall med ro – precis som med det mesta i livet. Foto: Privat

Fördelen med att vara optimist är ju just det att man deppar ihop i exakt en kväll över stora livsavgörande problem och sedan så kommer man på att det kan bara bli bättre. Alltså då inser jag ju att jag inte blir bättre fysiskt, men det som kommer ur det hela är egentligen bara en förändring och inte nödvändigtvis en försämring av livet.

Förändring där man rör sig framåt är alltid bra och de små steg som blir bakåt på grund av att saker slutar fungera i kroppen kan man ta igen genom att hitta nya vägar. Jag är priviligierad på det viset att jag faktiskt fattar att jag har mängder av val som jag kan göra, de val som är omöjliga blir inga val utan bara problem.

Att vara transparent med alla sina felbedömningar är rätt så befriande.

Problem ska man helt enkelt antingen lösa eller runda och inte nödvändigtvis välja.

Kanhända tycker vissa att det blir lite rörigt när jag först bestämde mig för att bygga och sedan hoppar av den idéen efter att ha delat den med världen, men samtidigt så är det exakt så det fungerar i livet.

Att vara transparent med alla sina felbedömningar är rätt så befriande, det finns ju ingen som är perfekt men ofta vill vi visa en bild av perfektion då det kan göra lite ont i själen att göra saker som upplevs som misstag.

Jag vet inte hur många gånger jag sett människor kämpa vidare i motvind bara för att det är pinsamt att vända och erkänna att det blev tokigt. Realisten i mig vänder därför nu och cyklar i nedförsbacke söderut och tur är väl det eftersom knäna bara hoppar ur led när jag försöker trampa åt fel håll.

Min stora fina gård finns nu ute på försäljning och jag ägnar en stor del av min vakna tid åt att städa och lusläsa varenda annons om skånelängor till salu. Egentligen så var det min första plan att sälja och flytta söderut, att den ändrades i höstas beror ju på att det dök upp en bra annan plan. Nu verkar det nästan som om det där viruset ändå gjorde lite nytta då det fick mig att återgå till en ganska så bra idé.

Hur många skiftnycklar lönar det sig till exempel att köra till Skåne?

Min mäklare hoppade alltså igång snabbare än blixten så allt är fotograferat, dokumenterat och genomgånget och annonsen är på väg.

Det blir ett helt nytt liv och nu håller jag på att fundera på vad som ska med och vad som får stanna kvar. Det är inga små frågor som ska avgöras, hur många skiftnycklar lönar det sig till exempel att köra till Skåne? Hur många spadar? Hur många hönor? Om inte annat blir det en intressant inblick i min samlarsjäl som nu vrider sig i små konvulsioner varje gång realisten lite torrt konstaterar att det går utmärkt att köpa nya spadar i Skåne och att det är viktigare att få plats med en extra gris.

Vakna-2
Den här utsikten kommer jag att sakna att vakna till. Mitt sovrum där det första jag möts av när jag slår upp ögonen är kakelugnen och morfars bibliotek. Den stora takmålningen är en av många pinaler jag tar med mig till mitt nya hem. Foto: Privat

Då jag inte bara är optimist utan även begåvats med en stor portion fantasi så sitter jag redan och galopperar runt i solen på en ridbana i Skåne på den där nya hästen jag tänkte unna mig efter att ha sålt gården.

Den där realisten i mig muttrar lite om skåneblåst och att det kommer att gå åt några månader bara till att packa upp tretusen böcker och diverse andra viktiga saker samt att den nya hästen säkert kommer lida av grisskräck då det inte går att kräva att få prova det innan man köper.

Trots allt så vinner ändå alltid optimisten varje diskussion, det är dess natur när den är sådär obotlig.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
26 maj 12:18

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”

Johannas blogg: ”Vad är egentligen det normala?”
Vår bloggare Johanna Sällberg börjar komma på benen efter en månads hasande med feber och hosta. Nu klurar hon över vad vi egentligen menar i diskussionerna kring vad som är normalt att återgå till eller inte. Foto: Privat

Vi måste återgå till det normala är något som verkar ha blivit ett mantra för många.

Men vad är det normala egentligen? Det finns inget absolut svar på den frågan, det varierar ju från människa till människa och ändras över tid. För mig är det just nu helt normalt att traska runt med tre grisar i hasorna när jag fixar på gården. Hade jag sagt det för två år sedan hade varken jag själv eller någon annan tyckt att det var rimligt att anse det som normalt.

Skälet till att det normala ändras är ju att vi rör oss framåt. Vi rör oss framåt eftersom världen inte är perfekt. Vi har alltså nu ett val att antingen använda denna kris till att gå lite fortare framåt eller till att återgå till ett gammalt normalt. Kanske är vi inte redo att släppa det gamla, men en liten tanke kan vi ju i alla fall slänga åt att det är vårt resande som ställt till det.

I jakten på att slappna av och semestra har vi stressat runt halva jordklotet. Med bondelogik helt ologiskt. Den lilla moraltanten i mig kan inte låta bli att vilja hytta lite med fingret åt alla som nu längtar till det normala där de får flyga till något semesterparadis och klämma in tio dagars solande bara för att det är deras gamla normala.

Det är kanske ingen fin egenskap, men jag står för den. För mig är det helt enkelt normalt att vara onormal, kärringen mot strömmen i lagom små doser.

I hästvärlden har jag träffat många som simmar lite både mot strömmen och tvärs över den. Den där kraften som krävs för att managera några hundra kilo häst är bra till mycket annat också. Om det är något som får mig lite nostalgisk så är det just det där med att tänka på alla barn som upptäckt sin förmåga här på gården.

Att få följa den där resan in i hästvärlden är stort. Från att de kommer in i stallet första gången till att de som ingenting hanterar den där kraften. Det är ju inte självklart på något sätt, det normala är ju att ha lite respekt för något som är så mycket större än en själv.

När jag startade min hästverksamhet hade jag ett gäng med ponnyston som gick i avel och som extra inkomst så hyrde jag ut dem till ridning de perioder det gick att rida dem. Alla stona var ju tävlade och välutbildade så de mådde bra av lite lagom motion under de perioder de inte var högdräktiga.

Foton-2010-090-(2)
Lite bilder på Ti-Ti-Oo. ”Titti” var ett sådant där sto som fick föl och samtidigt var läromästare. Här är hon med sitt föl Quriosa som nu är vuxen och läromästare själv. Foto: Johanna Sällberg
Foton2011-035
Här en bild från ett Åkerbymästerskap som vi hade varje år med maskerad, korvgrillning och andra trevligheter, Titti deltog alltid och barnen kunde lita på att hon var med på noterna. Foto: Johanna Sällberg

Det är ju en klar fördel för stona att bli pysslade med och få lite kärlek hela tiden istället för att stå i en hage och bara föla. De år de gick tomma så var det bara att låta dem skutta runt på tävlingsbanan som läromästare igen. Stona höll sig också i mycket bättre kondition när de fick röra lite på sig och jag kunde se skillnad om de inte fick någon liten ryttare att ta hand om.

Just den resan in i hästvärlden blev ju väldigt balanserad, att både träffa unghästar, föl och duktiga ston skapade många ryttare som jag idag är stolt över att ha fått följa. Det skapade också ett förstående för att det inte är någon självklarhet att man kan använda hästarna hur som helst. Med ett dräktigt sto måste man ju följa vissa självklara regler, när hon blir lite tjock och trött så blir det bara lugna små turer och pyssel, men när hon är i rätt fas så kan man lära sig svåra övningar.

De här barnen hade ju inte några föräldrar som ville köpa jättedyra ponnyer men de blev väldigt duktiga ryttare eftersom de där stona ändå var betydligt mycket bättre än en outbildad mellanponny. Många av dem köpte i slutändan en unghäst av mig så affärsmässigt var det ju bra, men också utbildningsmässigt då de kunde vänta tills de var redo.

Foton-08-003-(2)
Titti världens snällaste på tur med två av mina elever. Foto: Johanna Sällberg

Det där är ett gammalt normalt som jag kan längta tillbaka till, men det fungerar inte med dagens marknad. Jag fick lägga om den verksamheten eftersom den tappade sin lönsamhet. Föräldrarna ville inte längre betala en månadssumma och sedan släppa av sina barn i stallet hos mig utan att veta vad de gjorde. Barnen förväntades plötsligt rida exakt en timme och sedan redovisa vad de lärt sig.

Desdemonasm
Stoet Titti var mamma till Desdemona, hennes mest framgångsrika avkomma, just den bilden är tagen av mig när jag fick åka och titta på henne när hon startade SM, ett trevligt ögonblick som uppfödare.

De förväntades dessutom hinna till fotboll, innebandy, dans och göra läxorna samma vecka. De som hängde i längst var de som hade föräldrar som följde med till stallet och hängde med samma entusiasm som barnen, de saknar jag faktiskt också, de där föräldrarna som aldrig ville åka hem. Nu lever vi alltså i en annan verklighet och även om jag kan sakna den gamla litegrann så går det ju att skapa en ny som kanske varken är sämre eller bättre utan bara annorlunda.

Driver man verksamhet med levande djur och människor så är det just så det fungerar, förändring är det enda konstanta.

Hur är det med det där viruset då? Efter en månad är jag nu utsläppt ur karantän då all feber och hosta varit borta tillräckligt länge. Följdsjukdomarna är dock några stycken, orimlig trötthet är en av dem, stukad tå en annan.

Då jag ju har en underlig diagnos i grunden så fick jag ju orimligt många inflammationer i kroppen och på läkares ordination proppade jag i mig full dos av antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner.

Följden blev att jag slog i stortån utan att känna något och nu är den stor, blå och gör mycket ont eftersom jag slutat med medicinerna. Dagens lärdom är alltså att man inte bör yra runt och sköta gården när man tappat känseln tack vare starka mediciner.

Eller få inte konstiga virus. Och se till att bo granne med en läkare.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Johannas nya hästliv
19 maj 13:14

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”
Visst kan jag sakna tävlingslivet, men det är bara en del av hästlivet. Foto: Privat

Jag har ju lite fått i uppgift att tänka och kanske tycka litegrann här i min blogg, men jag tror att det ska vara mest tänka. Jag tycker att det kanske vore roligt för folk om alla fick göra som de ville och åka ut och tävla, men…Jag tänker att det finns en anledning att tänka lite mer.

Vi har en massa rekommendationer att tänka på och då blir det hela lite mer komplicerat. Kan man klara av att bara åka någon timme, att inte behöva använda ridklubbens toalett, att hålla två meters avstånd, att inte åka utanför sitt sjukvårdsområde och att bara åka om man är helt frisk så kan det kanske fungera. Då skulle man följa rekommendationerna.

Problemet med all idrott är att elitvarianten inte kan räknas som samhällsbärande verksamhet och då kan man inte göra undantag. Ryttare lever lika mycket som alla andra företagare i samhället och det blir konsekvenser för alla som driver verksamheter där det krävs resor eller många människor på samma plats. Vi måste helt enkelt inse att ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt så som många branscher har fått göra.

Kanske måste vi helt enkelt börja tänka nytt vad gäller utbildningsmål och krav. Att mäta utbildning genom resultat är ju enkelt på ett sätt. Att mäta det i verklig ridbarhet är svårare. När man tittar på en häst så har man ofta ett resultat, säg att den har startat 130 med placering, då vet man egentligen bara att den kan ta sig över den höjden, men inte hur. Det är en försvinnande liten del av alla hästar som säljs som hamnar hos ryttare som inte behöver bekymra sig om just det där med hur.

Det finns då en del hästar som säljs av professionella ryttare och som helst ska gå med vinst för att hjälpa dem med sin satsning på elitnivå. Skälet till att dessa ryttare nu känner att de behöver ta sig ut på banan med sina utbildningshästar är just att marknaden bara bryr sig om just att hästen har resultat snarare än att den är ridbar. Det skulle vara ett mål i sig att få kunderna att börja titta på just hur utbildad hästen är och hur den gör det den gör.

Att betala för ridbarheten istället för rosetterna hästen har.

Johanna_sallberg
Att rida ärevarv efter väl utförd runda är en av alla härliga känslor man kan ha med hästar, men det är bara en väldigt liten del av allt det man gör. Foto: Privat

Det skulle kunna vara lite bra att det blir lite stopp ett tag så att vi kan ta ett omtag. Ett litet steg bakåt kan ibland vara bra om man har fastnat i ett feltänk. Just det där med jakten på rosetter och resultat har eskalerat på ett sätt som är lite knepigt. Om man går in och tittar i TDB så finns det hästar som gjort upp till 80 starter i 120-130 hoppning under ett år, det är inget som gör dem bättre utan mer ett recept på kotledsinflammation.

Det är inte de som jobbar med att utbilda hästar som gör det här utan de hobbyryttare som köpt en häst med lite lagom bra resultat. Om man har en häst till försäljning så är man ju lite försiktig då värdet försvinner om den blir skadad.

Som professionell ryttare så är det också så att man ofta är lite av ett enmansföretag, för att överleva behöver man inte bara ge marknaden de resultat den förväntar sig utan man måste dessutom hålla sig frisk. Ska man leva på att utbilda hästar har man inte råd att få coronaviruset. Har man tur kan man ju få den lätta varianten men om man har otur så blir man sjuk i två månader och det blir oerhört kostsamt.

Alltså borde de som arbetar professionellt inte vara så intresserade av att utsätta sig för samma risker som hobbyryttarna kan. Har man ett jobb där man inte förlorar hela inkomsten om man är sjuk så blir det liksom en annan fråga.

Ingen har ju lust att betala fullt för utbildning hos en sjuk ryttare som måste låta hästskötarna sköta allt.

Faktiskt kan jag tycka att det är lite tokigt att man släpper ut ungdomar på tävling då det är en grupp som kanske är svårare att få att tänka på alla de där rekommendationerna. Lokala tävlingar och pay and jump går ju kanske att hantera men så fort möjligheten att åka över halva landet öppnar sig så finns det absolut några som kommer göra det. Är det en nödvändig resa att åka från Stockholm till till exempel Borås för att tävla med ponny?

Det kommer definitivt några föräldrar tycka eftersom deras barn verkligen vill tävla.

Kanske är jag också lite sur efter all huvudvärk det där viruset gett mig, men jag önskar verkligen att alla kunde sätta upplevelsen med hästarna före prestation och rosetter, det är faktiskt lite tröttsamt att höra alla ponnyföräldrar och hobbyryttare prata om att det är normalt att tävla och därför viktigare än något annat.

Johannasallberg
Den som lider mest av karantänen är Astrid som vid varje givet tillfälle sätter sig i bilen i förhoppning om att få åka iväg och träffa folk. Foto: Johanna Sällberg

Särskilt tröttsamt blir det när man hasar runt med samma hastighet som en åttioåring och inser att någon ridning orkar man inte med bara för att någon tyckte att det var kul att åka på sportlovsresa och sedan nysa på någon som sedan nös på apoteket i Järna. Något vi dock ska akta oss för är att hänga på gnällspikarna i elitfotbollsvärlden som nu påstår att de är de enda som fått yrkesförbud, de där som glömt att i princip halva kultursektorn är belagd med ett äkta yrkesförbud.

Dansbanden får inget betalt för att träna, frilansande skådespelare får inget betalt alls utan scen…

Vi måste alla hjälpa till och tänka ett varv till. Just nu har vi haft tävlingsstopp i två månader, inte direkt en livstid.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden