Nu har min julklapp landat på Lilltuna, lite tidig julklapp kanske men precis lagom för att lysa upp tillvaron lite nu när det är som absolut mörkast ute. Hon har ju bara varit borta från flocken i tre år men det är ju ändå alltid lite spännande att se om det är samma häst som kommer tillbaka.

Det var som om hon inte varit borta en enda dag, utan krusiduller klev hon in i boxen bredvid Nelly som knappt ägnade henne en blick (mat är alltid prio ett i en lagom tjock gammal ponnys liv). När jag släppte ut dem dagen efter så uteblev dramat även då, lite typiskt då jag stod redo med kameran för att få något roligt foto på i alla fall lite pigga hästar.

En liten galopp tog några av hästarna efter en halvtimme, men det var mest dagens vanliga lilla motion orsakad av någon viktig sak som en flaxande kråka eller grannens motorsåg. Det händer ju faktiskt nästan varje dag att de springer några meter, mest för att hålla igång och oftast för att jag ropar och de antar att det finns chans till mat.

Hästar är ju skapta för att springa och röra sig över stora områden så det finns ett naturligt behov av att göra det emellanåt. Jag tycker att det är fint att se dem galoppera omkring i hagen, de har en sådan naturlig kroppskontroll och balans. Av alla djur som finns så är hästen ett av de djur som kan springa längst i högt tempo, de är byggda med en enorm kapacitet i hjärta och lungor.

När de kommer upp i tempo så hjälper hela kroppen till med cirkulationen och tanken är ju att de ska kunna springa snabbare än rovdjuren tillräckligt länge så att rovdjuren blir uttröttade. Vi har ju inte med vår avel ändrat särskilt mycket på dessa grundförutsättningar och just därför bör vi inte bli rädda när hästar springer lösa.

Det är ju inte ovanligt att man hör att hästen inte får springa i hagen för att den kan göra sig illa.

Det är ju inte ovanligt att man hör att hästen inte får springa i hagen för att den kan göra sig illa. Det är enligt mig en konstig idé – antingen måste man ju då ha världens sämsta hage eller så har man en riktigt klen häst. Å ena sidan anser man att hästen ska klara att bära runt på extra vikt och utföra en massa arbete och å andra sidan skulle den bara klara att stå helt still resten av dygnet. Det är något som inte stämmer med den inställningen, en häst utan störande ryttare borde ju rimligtvis vara mer balanserad och klara att springa både fortare och svänga snävare.

En häst utan störande ryttare borde ju rimligtvis vara mer balanserad och klara att springa både fortare och svänga snävare.

Återigen har vi alltså skapat ett problem som hästen absolut inte borde vara född med. Kanske är det så att om man börjar stänga in hästen och linda in den i bomull så skapar man en häst som blir klen och går sönder när den väl får börja springa fritt igen. En häst som inte fått sitt rörelsebehov tillfredsställt får för mycket energi i kroppen och då tappar de kontrollen när de väl får chansen att släppa ut all den där energin.

Vi kan kanske rida en häst så den blir trött i musklerna men för att rida så att den fått ströva så som den är byggd för både fysiskt och mentalt måste vi ju ut på många timmars promenad. Det är ju en kombination av mental och fysisk motion som behövs. Sedan handlar det också om att se till att lederna mår bra och det hänger väldigt mycket på att ledbrosket är i ordning. Ledbrosk stimuleras av lågintensiv träning och belastas av högintensiv träning, alltså behöver hästen ströva för att återhämta sig från våra övningar i hoppning och dressyr.

Mina hästar är ju födda in i en flock som alltid gått i relativt kuperade hagar och på så stor yta att en galopp hinner bli ordentligt snabb innan de måste svänga, så de är vana vid att ha kontroll på var de sätter fötterna. Visst kan en olycka hända men det är mycket troligare att de skulle bli skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen.

Visst kan en olycka hända men det är mycket troligare att de skulle bli skadade av dålig ridning än av lite spring i hagen.

De är också mentalt förberedda på en viss frihet, de blir alltså inte helt exalterade av att hamna lösa på ett nytt ställe. Lite glädjespring kan det bli men inte med inslag av stress. De flesta ponnyuppfödare jag känner har ponnyerna på detta vis så jag är inte ett dugg unik i detta.

Det som sedan är händer är ju ofta att vi säljer våra uppfödningar till ryttare och så hamnar de i ett stall där man inte har det så. En häst som är rätt uppfödd är ofta stark och klarar en hel del men om man får tag på en häst som är uppfödd utan att ha fått röra på sig så finns det större risk att man får problem.

Det gjordes en studie på just detta för många år sedan, där man jämförde tjockleken på ledbrosket mellan en grupp som var uppfödd på ett sådant sätt att de inte fick röra sig fritt och en grupp som föddes upp i lösdrift på stor yta – skillnaden var stor vid två års ålder. Att fölet får röra sig fritt innan det fyllt fem månader är särskilt viktigt, då de inte föds med särskilt mycket av det nödvändiga brosket utan det bildas vid just rörelse. Vill ni läsa mer om vikten av lågintensiv träning för ledbrosket så finns det en studie här.

Att fölet får röra sig fritt innan det fyllt fem månader är särskilt viktigt.

Kanske låter det lite torrt att prata om brosk men faktum är att det är oerhört intressant om man är en nörd. Det är också livsnödvändigt om man vill få en förklaring till varför vissa människor hävdar att det är bra för hästen att vara ute länge i stora hagar. Det finns alltså en vetenskaplig grund för dessa påståenden.

Vad gäller hästens mentala välmående så är det så att en häst som inte har ont för att lederna är kassa mår definitivt bättre än en som går och haltar, det tror jag ingen kan argumentera emot. Sedan skulle vi kanske behöva en utbildad kår av hästpsykologer för att få folk att förstå hästens psyke lite bättre.

Fast jag misstänker att hästvärlden inte riktigt är där ännu då det krävs att man kanske vågar vara lite mindre expert på sin egna hästs behov. Det är ju ändå det vanligaste argumentet jag får höra om jag någon gång vågar föreslå att hästen kanske skulle få gå med andra hästar eller vara ute lite mer: ”Jag känner min häst bäst och vet exakt vad den behöver”.

Ofta vill man ha en lösning på bara problemet och inte se att problemet bottnar i något helt annat.

Jag har ju som tränare och uppfödare ofta fått frågor kring olika problem i hanteringen av hästen, men så fort man börjar ge råd kring hästens livssituation så verkar det bli känsligt. Ofta vill man ha en lösning på bara problemet och inte se att problemet bottnar i något helt annat. Detta kan man ju fundera på, är min häst nöjd med livet tjugotvå timmar om dygnet så kanske den är det även de två timmar jag är där och borstar och rider.

Egentligen skulle jag nu ligga hemma med en förkylning efter årets roligaste helg (blir alltid smittad av någon av de tiotusentals människor som nyser inne på arenan) men som med allt annat detta pandemiår så blev det ju ingen hästshow på Friends (och ingen förkylning). Frågan är nu hur jag ska klara mig genom den mörkaste tiden och hur jag ska lyckas få till julkänslan.

När man har privilegiet att få vara funktionär på Friends så kliver man in i en bubbla fylld av tomtar och glitter, efter en vecka av allt detta så är man helt färdigjulad. Resten av december kan man då bara låta passera utan att behöva pynta överallt eller baka enorma mängder pepparkakor, det är väldigt skönt faktiskt.

Julafton har de senaste åren blivit mer en trevlig familjemiddag utan några stora åthävor. Då familjen mestadels består av vuxna människor så har jag dessutom slutat köpa julklappar, jag gör en insättning till lämplig organisation och lägger ut ett meddelande till alla som känner sig berörda att de nu kan glädja sig åt att de varken behöver förvänta sig en julklapp eller ge bort någon till mig.

Nu är alltså hela denna trevliga jultradition ställd på ända och så har jag ju dessutom flyttat så att den där familjemiddagen inte heller blir av. Ingen vill ju kuska runt landet för att fira jul nu när vi ska hålla oss hemma så risken finns att alla får sitta på sin kant och skåla med hunden istället.

Jag har därför nu lovat att smyga runt som jultomte på Idyllens ridskolas julritt så att jag i alla fall får tomta lite grann.

Vad ska man då göra istället? Tja det finns ju alltid lösningar på alla problem om man bara tänker till lite. Jag har därför nu lovat att smyga runt som jultomte på Idyllens ridskolas julritt så att jag i alla fall får tomta litegrann. Curt-Åke har redan börjat ladda, tomtekostymen passade även i år. Vi har dessutom köpt stora mängder julbelysning som nu håller på att appliceras runt om i huset.

För att trösta mig lite har jag dessutom köpt världens bästa julklapp till mig själv så att alla som tycker synd om mig inte behöver lägga pengar på en sådan. Julklappen i fråga kallas för Ulla och är ett halvblod. Egentligen heter hon One in a Million och hon är faktiskt en häst som jag sålde för några år sedan. Jag har fött upp henne själv och hon är nu dräktig så jag har alltså fått även en födelsedagspresent till i vår. Hon är ju uppfödd tillsammans med Nelly och alla de andra ponnyerna så det blir som att komma hem för henne även om platsen är ny.

För att trösta mig lite har jag dessutom köpt världens bästa julklapp till mig själv. Julklappen i fråga kallas för Ulla och är ett halvblod.

Jag har ju alltid haft mina ston i relativt stor flock och de gånger ett sto varit borta från flocken i några år så har det aldrig varit några problem att släppa in dem igen. Det blir sällan något tjafs, de traskar mest in och konstaterar att där var ju alla de andra igen. I naturen har ju inte ston råd att hålla på och slåss, det vore väldigt opraktiskt om de la energi på sådant.

Vi har ju skapat en tillvaro för många hästar där de aldrig får möjlighet att välja plats eller flock själva och det skapar ju också utrymme för konflikt. Mina ston har ju fötts in i flocken och de har alltid haft stort utrymme och obegränsat med stråfoder så de har helt enkelt inte lärt sig att slåss om resurser. De har lärt sig av sina mödrar hur man pratar med varandra.

Varje sto ärver också ner sin självsäkerhet till sina föl, de starka stona får starka föl och de lite mer undvikande stona får föl som blir försiktigare. De får ett språk som jag upplever är unikt för just den flock de är födda i. Om man då som de flesta hästar idag blir instängd i en liten hage, får begränsat med mat och dessutom förväntas umgås med en häst som har ett helt annat flockbeteende med sig så är det inte alltid lätt att få till det. Vi ställer till det lite grann för dem helt enkelt.

Egentligen borde det inte ens existera hästar som inte kan umgås med andra hästar, hade de varit människor skulle man kalla det för att de har någon form av psykos. Det mest naturliga i världen för ett flockdjur är ju just att kunna kommunicera med andra djur av samma art. Genom vår hantering skapar vi alltså problem som inte skulle funnits i naturen.

Nu slipper de dock ett annat problem och det är att hitta mat och undvika rovdjur. Det är dock en linje som vi hela tiden måste se upp med och det är gränsen mellan när nyttan hästen drar av att bli omhändertagen blir mindre än skadan den lider av samma omhändertagande. Den där etiska diskussionen pågår ju mer eller mindre konstant men jag kan ibland undra varför den koncentrerar sig så hårt på bett och sporrar när det egentligen borde handla mer om hästens hela vardag.

Det är ju väldigt lätt att uppröras över en bild på en häst som gapar eller har sår i sidan men betydligt mycket svårare att hitta bilder på hästar som står ensamma i en ruta att uppröras över.

Det är ju väldigt lätt att uppröras över en bild på en häst som gapar eller har sår i sidan men betydligt mycket svårare att hitta bilder på hästar som står ensamma i en ruta att uppröras över. Visuellt sett så ser man ju såret och den gapande munnen mycket bättre. Vi är ju också bra på att generalisera, alla hästar borde ha det si eller så hör man ofta. Det finns inga exakta svar utan det handlar mer om att man ska kunna leva med sig själv och de beslut man tar. Ska man det så ska man vara säker på att man faktiskt tagit del av den kunskap som finns och att man hela tiden jobbar på att förstå att bara för att man brukar göra på ett sätt så är det inte alltid rätt det kan faktiskt både finnas andra som har rätt och ibland även forskning som bevisar det.

Själv försöker jag hela tiden följa med den där forskningen, även om det ibland blir lite överdrivet att man ska behöva bevisa vissa saker så är det kul när de visar att man haft lite rätt i alla fall. Så här långt har jag nog lyckats med att mina hästar får vara ute mycket, de får lång tuggtid och lever i en harmonisk flock på lagom stor yta.

Vad gäller ridningen låter jag det vara osagt om de trivs med mina metoder eller inte, det lär jag inte ens veta när jag ligger på min dödsbädd. Det jag tror mig veta är att samvetsmässigt känner jag mig helt ok med det jag håller på med idag. Om jag jämför med hur jag gjorde för 20 år sedan så har jag ändrat mig ganska så mycket, kanske mest för att jag inte längre har bråttom och därför kan vänta på resultatet istället för att försöka mig på genvägar som för det mesta handlar om större tvång för hästen.

Ulla får nu alltså flytta hem till min lilla flock av lurviga ponnyer som mestadels traskar runt i hagen och äter med bara några små avbrott för att bli avborstade och traska runt en stund med en ryttare på ryggen. En ganska så behaglig tillvaro hoppas jag.

Det finns saker som inte ändras i livet hur långt man än flyttar. En av mina konstanta saker är Nelly, hon låter inte en sådan grej som en långflytt rubba hennes cirklar.

Som individ är hon våldsamt självständig och beslutsam, hon gör bara sådant hon själv vill. Det tog exakt två dagar så hade Nelly kommit på hur hon kunde pilla upp boxdörren så att hon kunde äta upp all mat som låg utanför. Som matte till henne så ligger jag alltid ett eller två steg efter helt enkelt.

Allt kraftfoder i stallet är därför nu säkrat och boxdörren ordentligt fixad så att den inte går att peta upp. Efter två nattutflykter så tog hon sig då istället friheten att pilla upp grinden till hagen, tydligen gick det utmärkt att peta den inåt och sedan krypa under tråden och ta en promenad. Det är ju en lagom pulshöjare när man står och packar upp lådor och Curt-Åke plötsligt börjar moffa något om att det verkar röra sig suspekta figurer på gården.

Nelly hade nu lyckats så bra den här gången att det inte bara var en ponny som traskade mot stallet utan hon hade med sig en hel rad av hästar som mycket prydligt skrittade uppför backen med målet att gå hem. Eftersom det är lite oklart om hem är femtio mil bort eller trettio meter från grinden så rörde de sig förbi stallöppningen och upp för backen för att se om Åkerby kanske låg på andra sidan kullen.

Nu ligger det först ett gäng brevlådor och sedan ett trevligt litet bostadsområde där så det är inte direkt ett lämpligt ställe för fem små ponnyer att leta efter stallet på. Som tur var så ändrade de sig när matte kom utspringande och ropade att de skulle få mat om de bara ville vara så vänliga att vända om och gå in i det närmaste stallet.

Vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det.

När maten har börjat tryta i hagen så har Nelly alltid helt enkelt börjat gå hem. Hon bestämmer att det blivit höst och anser då att hon bör flyttas till en vinterhage med ordnade fodringar. Det hjälper inte hur mycket el man har eller hur noggrant man fixat staketet, vill en liten tjock, hårig ponny krypa ut så gör den det. Genom åren har detta beteende gett mig en hel del gråa hår då hon aldrig traskar hemåt i dagsljus utan helst påbörjar promenaden vi tvåsnåret på natten.

Här ett klipp på Nelly som cirkusponny, en roll hon tog sig an med stor entusiasm på SIHS i Friends för ett par år sedan.

Vid ett flertal tillfällen har det hänt att jag väckts av ett samtal från polisen där de frågar om jag möjligtvis äger en grådaskig ponny som tydligen är ute och går på vägen. Oftast beror det på att någon stackars bilist kommit åkande och mött en ponny som lite långsamt traskat hemåt i lagom maklig takt och som inte har en tanke på att flytta sig även om någon skulle tuta på henne.

Eftersom hon nu anser att betet är slut så har vi helt enkelt fått ta en diskussion angående det faktum att den hage de flyttade in i faktiskt är en vinterhage och den där bantningen som jag planerade har fått ge lite vika inför hennes krav på att få mer mat i hagen.

Nu är Nelly inte ensam om att vara förvirrad utan även grisarna har gjort en liten utflykt. De får ju vara lösa i stallet när jag mockar och de brukar alltid mest stuffa runt och böka under hästarnas krubbor där det kan finnas något ätbart. Idag råkade de springa ut ur stallet när jag hade ryggen till och snabbt som ögat har de sprungit till närmaste grannen för att kolla läget där.

Om jag blev lätt skärrad när hästarna traskade ut så var det ingenting mot stressen att springa och leta efter två förvirrade grisar. Hur förklarar man liksom det för grannarna. Första intrycket blir att man ska knacka på och fråga om någon sett en rosa och en fläckig gris, kanske inte bästa sättet att starta en grannrelation på.

Eller ännu värre, i den lokala Facebookgruppen sprids frågan om vem tusan det är som äger den där rosa grisen som vält alla soptunnor och som jagar folk som är ute och går med barnvagn. Eller värre än värst lokaltidningsrubriken ”Bengt 52 uppjagad i träd vid brevlådorna i Broslätt av extremt närgånget vildsvin och dess rosa vän”. Mina grisar är ju väldigt sociala och när jag får gäster har de lärt sig av hundarna att man skuttar fram till alla främmande människor med små glada pip, kanske inte det bästa beteendet om man är på rymmen bland folk som inte har en aning om att pipen betyder ”tjenare vad kul att du är här”.

När man springer upp och ner för de branta backarna och ropar på grisarna hinner man faktiskt tänka rätt så många katastroftankar. Huruvida någon nu mötte dem under deras promenad vet jag inte men de kom i alla fall galopperande ner för backen efter en stund och har uppenbarligen sprungit litegrann igenom bostadsområdet.

Efter att ha varit försvunna i en halvtimme var de helt slut och mycket glada över att de hittat mig igen så de travade snabbt in i sin lilla box och la sig att sova.

Frågan är nu om jag ska börja författa ett litet meddelande till alla grannar där jag ber om ursäkt för alla mina djur innan de orsakar något litet nervöst sammanbrott hos någon eller om jag bara ska låtsas som om det regnar och bygga ett ordentligt staket innan de får gå ut igen. Staketet måste ju byggas oavsett men det enda man vet när man har djur som lever lite friare än de flesta är att det alltid kan hända att någon råkar tappa ut dem ändå.

Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga.

Det är ju också ett val man har att göra, om man tränar djuren på att följa en fritt så händer det oftast inte så mycket när de råkar ta sig ut ur någon inhägnad. Om man aldrig har dem lösa alls så finns ju risken att friheten gör dem lite knasiga. Det vet ju de flesta att för att kunna vara säker på att man kan kalla in sin hund måste man först släppa den lös och lära den att komma tillbaka, det handlar om att lita på sin relation till den och att man faktiskt är intressantare än friheten.

Så är det nog med de flesta flockdjur, man kan alltid locka med trygghet, kärlek och mat och hoppas att de väljer det man erbjuder framför allt annat.

Att bli vald på det sättet, oavsett av vilket djur det är, handlar om att man faktiskt gett den ett val och inte tvingat den på något sätt. Jag känner mig i alla fall ärad varje gång något av mina djur avbryter vad de håller på med och vill umgås med mig istället, det är faktiskt lite magiskt och väldigt beroendeframkallande.

/Johanna

Nu har äntligen allt jag äger och har landat nere i Skåne. Helt komplikationsfritt har det inte direkt varit, det är tur att jag har starka nerver. Jag hade ju en bra plan för det hela men som med allt annat 2020 så kom en pandemi lite i vägen.

Djuren och jag själv följde ju planen och kom ner i tid men sedan blev någon förkyld på flyttfirman så jag fick akut byta firma och dag för möbelflytt. Jag fick alltså ta en snabb tur upp till Hölö i söndags för att vara med och packa en stor lastbil klockan sju på måndag morgon, och sedan ta en lika snabb tur ner till Höör för att börja packa ur samma bil klockan sju på tisdagen.

Efter två veckor i ett tomt hus så har jag i alla fall hunnit med lite andra äventyr. Lydia och jag har börjat skritta runt och utforska området. Naturligtvis startade vi med att rida vilse på andra turen eftersom jag som vanligt tänkte att om man bara håller sig till att svänga vänster hela tiden så borde man komma tillbaka till utgångspunkten (naturligtvis så har jag oftast inte mobilen med vid uteritt då det är mobilfri tid).

Det är ofta en bra teori, ända tills vägen hela tiden böjer sig åt höger så att man inte kommer ett dugg närmare utgångspunkten vid varje vänstersväng utan snarare hamnar någon mil fel. Att rida vilse är egentligen inte så tokigt då man ju lär sig nya vägar på det viset, har man tur så hamnar man i ett otroligt vackert naturreservat.

Huvudsaken vid vilseridning är att man har en häst som orkar traska långt och som är snäll nog att krångla sig över konstiga diken och ta sig förbi läskiga brevlådor. Lydia är ju ofta en lite lätt skräckslagen häst men trots det så är hon ju otroligt snäll så allt det där med diken och brevlådor går ändå rätt så bra.

Ibland tror jag att vi rider lite för lite vilse med våra hästar, om man alltid befinner sig i en kontrollerad miljö så finns det ju risk för att man inte vet hur hästen verkligen fungerar. Skrittar man alltid samma runda så vet man att hästen alltid skyggar för grannens blå brevlåda, då är det lätt att anta att den är rädd för blå brevlådor.

Om man ger sig ut på okänd mark så kan man ju råka på tio blå brevlådor och plötsligt kan det ju faktiskt visa sig att hästen inte är ett dugg rädd för blå brevlådor utan bara för den som grannen har eftersom den luktade död råtta för tre år sedan. Så är det lite med en själv också, vissa saker måste man testa flera gånger innan man vet om man klarar det eller inte. Eller så tänker man som Pippi att det har jag inte provat så det kan jag säkert klara av.

Att vara hästmänniska är ju praktiskt på många sätt, ett är att man alltid hittar nya bekanta genom det gemensamma intresset. Det finns också en extra effekt i att man ju måste hitta lokala leverantörer av mat och strö. I varje by finns det alltid en nyckelperson som har koll på allt, i Norra Rörum är det Torbjörn. Han är grävmaskinist och som lokal sådan så används han av alla bönder till en massa olika jobb.

Det innebär att om man lär känna Torbjörn så kan man sedan fråga om han känner någon bra snickare som kan hjälpa en med lite praktiskt arbete. Då får man svaret att det finns en Magnus som är lokal snickare. När man ringer och pratar med Magnus så frågar man om det finns någon elektriker och då visar det sig med osviklig säkerhet att Magnus har en bror som heter Martin som är elektriker.

På två veckor har man sedan fått ihop en hel lokal kedja av olika leverantörer till precis allt och det helt utan att ha googlat en enda gång. Detta system är faktiskt i princip det säkraste som finns då alla dessa figurer är helt beroende av sitt rykte på byn så de utför alla jobb med stor noggrannhet.

Att Torbjörn sedan också har halm hemma i ett hörn som visade sig vara helt perfekt till feta ponnyer, får och grisar gör ju inte systemet sämre. Att det skulle vara svårt att komma in i en ny by är egentligen helt fel, det handlar alltid om att hitta en Torbjörn och att sedan bjuda på lite kaffe (även om man själv inte dricker kaffe så får man anstränga sig lite).

Det finns en sak till man kan göra för att hitta saker och det är att köpa en liten lastbil relativt lokalt. Jag lyckades hitta en liten hästbuss i Åstorp och det har nu resulterat i en hovslagare samt en bilmekaniker. Kanske var sättet inte det bästa då den lilla bussen gick jättebra i en hel vecka för att sedan få ett bränsleläckage på parkeringen utanför Jula i Helsingborg.

Efter lite allmänt ringande hit och dit så fick den bli bogserad till den bilmekaniker som bytt motor på den för inte alltför länge sedan. Naturligtvis så misstänkte jag ju att en slang inte kopplats in helt rätt då det rann diesel under den så därför skulle det ju gå på garantin.

Efter att ha rullat den till bilmekanikern så visade det sig att en liten mus åkt med i motorn och satt sig och gnagt på slangen med returdiesel. Men den lilla musen gav alltså resultatet att nu har jag en bilmekaniker, Johan, till alla mina bilar och eftersom bilens gamla ägare tyckte synd om mig fick jag skjuts hem efter att ha träffat hennes hovslagare som råkade vara där så nu har jag också en hovslagare.

Bussen pilade sedan upp till Hölö utan vidare problem och jag har börjat en stor utrotning av möss och råttor på min nya gård så allt hänger ändå ihop rätt så bra.

Idag tänker jag faktiskt inte göra så mycket annat än att ta en tur till med den gula ponnyn, fortfarande utan mobil och med en ny teori om att svänga höger istället så att jag hittar hem igen.

/Johanna

Det är egentligen fascinerande hur fantastiskt medgörliga och tålmodiga hästar är. Jag har nu släpat med mig hela flocken ner till Skåne, grisar, höns, får, hundar och hästar har allihop intagit Lilltuna gård.

Även den nya platsen har gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Man kunde ju tänka sig att det skulle bli lite rörigt men otroligt nog så traskade de alla ur transporten i god ordning och gick in i sina nya boxar utan några protester. Nu är det ju så att både grisar, får och hästar är djur som traskar omkring och inte riktigt har revir så att de accepterar en ny plats är egentligen inte helt ologiskt.

Naturligtvis stannar de gärna kvar på en bra plats som Åkerby där det finns mat och vatten men nu råkar ju även den nya platsen ha gott om just mat och vatten så då var det inget att hetsa upp sig över.

Grisarna har redan fått gå med på små promenader och de har noggrant bökat igenom alla hål som deras vilda kusiner lämnat överallt. Det kommer att behövas många meter eltråd för att stänga de där vildsvinen ute från marken men så är det ju överallt.

Risken finns att det tar lång tid att komma i form.

Pelle och Fredde är dock mycket nöjda med den nya gården, det finns en massa ekar med godsaker under och gott om ställen att stoppa ett nyfiket gristryne. De är faktiskt helt fenomenala på att hitta mat och på att välta allt i sin väg så jag har ett lite drygt jobb med att grissäkra stallet och omgivningarna.

Mina hästar är ju allihop ponnyer som antingen är connemaror eller connemarakorsningar och de är alltså riktiga födgenier. Eftersom flytten har tagit ganska mycket tid så har de fått gå kvar ute och beta så när de nu flyttade hade de med sig en del åkerbylera här och där samt en lite ordentlig trivselvikt (finare beskrivning av feta ponnyer).

Min förhoppning är nu att de ska tappa lite i vikt och få extra motion av att gå i den extremt lutande hagen som jag gjort iordning. De tog i alla fall en ordentlig galopp när de fick gå ut så några gram kanske försvann där. Tyvärr (eller som tur är enligt ponnyerna) så är det väldigt grönt i hagen så risken finns att det tar lång tid att komma i form för dem.

Jag tror ändå att jag själv kanske tappade några gram när jag drog upp tråden i den där backen då jag har en ordentlig träningsvärk efter vandringen uppför och nedför.

Det där med att banta feta ponnyer är inte så lätt alls, de mår ju inte bra av att vara tjocka men man får absolut inte stressa dem genom att ge dem för lite mat heller. Motion och foder med lågt energivärde är det man kan göra. Jag har nu skaffat halm till dem så att de kan få tugga så mycket som de behöver och så får jag gradvis anpassa resten av maten så att det blir lagom, det hela hänger egentligen på att gräset slutar växa så att det går att kontrollera matintaget.

Mitt största problem just nu är hur jag ska hantera det faktum att det finns orimliga mängder fingerborgsblomma på hela gården och de är ju giftiga. Huruvida de är livsfarliga för just hästar eller om de faktiskt aldrig äter dem är den stora frågan och ännu så länge går svaren lite isär.

Jag skulle aldrig chansa så mina hästar går nu på ett ställe där de inte växer men sedan måste jag ju ta tag i det hela och införa en utrotningsplan. Kanske en inflyttningsfest med uppgrävning av fingerborgsplantor är en ide, eller kanske ogräsättika eller något annat. Hur som helst så är det ett sådant där problem som är lite spännande att lösa.

Lydia fick i alla fall ta en premiärtur på den där skånska grusvägen som jag ju hade bestämt skulle finnas på den nya boplatsen. Den känns precis sådär bra som jag hade tänkt och det finns väldigt många kilometer av den så jag kan njuta av många timmars ridning genom bokskogen framöver.

Det finns ju fullt av vildsvin även här men än så länge verkar inte Lydia ha märkt det så öronen var i topp och turen ganska så avslappnad. Att skritta omkring så i skogen är bra för både min själ och Lydias magomfång. Bokskogen är faktiskt vacker året om, även utan blad så är stammarna och grenarna väldigt speciella.

Att få ta den där första turen efter ett lite längre uppehåll är på sätt och vis obeskrivligt härligt. Känslan av att all stress rinner av och att man bara följer med på Lydias upptäcktsfärd är oslagbar. Jag har verkligen längtat efter min lilla gula ponny och hennes ständigt spetsade öron när jag farit omkring och städat och flyttat.

Nu tänker jag ta mig tid att ta en liten tur varje dag så att jag återfår balansen. Att flytta hemifrån med alla djuren har ändå tagit en del kraft och det bästa sättet att återfå den är för mig att stanna upp och vara lite i stunden med mina hästar.

/Johanna

Lagom är tydligen ett ord som man i min familj inte riktigt har förstått.

Man har inte heller förstått uttrycket orimliga mängder och därför håller jag nu på och dödstädar efter sisådär fem-sex generationer. Att dödstäda ska ju innebära att man går igenom de minnessaker som finns efter en person och som troligtvis inte har något större värde för eftervärlden. I mitt hus har man istället för att städa lagt saker i en kartong och sparat.

Jag kan nu möjligtvis vara den sämsta städaren i världen då jag lider av samma brist vad gäller förmåga att slänga som resten av familjen. Jag har nu i alla fall lyckats städa igenom i princip alla lådor, garderober och övriga utrymmen så nu vet jag vad som finns och en hel del har faktiskt slängts. Som tur är så flyttar jag ju till ett stort hus så istället för att slänga familjens totala brevsamling så kan jag ju faktiskt spara den så därför har jag nu istället katalogiserat och sorterat brev från ungefär år artonhundra fram till idag (en klar fördel med att maila är att det tar bara plats i något moln någonstans).

Det där med dålig förståelse för ordet lagom är nog inte bara något min familj har svårt för. Faktum är att de flesta hästmänniskor verka lida litegrann av samma brist. Om man frågar en hästmänniska vad som är lagom mycket tid att lägga på hästarna så verkar det ofta inte finnas någon övre gräns.

Detsamma gäller när man frågar om utrustning, det finns alltid något man behöver eller önskar att man hade. Det är kanske därför jag själv trivts i den världen i så många år, det finns en förståelse för den där bristen. Faktiskt så verkar det inte ens ses som en brist utan snarare ett normaltillstånd. På något sätt är det befriande att umgås med andra likasinnade.

Det där med hur många hästar som är lagom många är också en svår nöt att knäcka. Själv håller jag nu på och velar mellan om jag ska tillverka en ny eller inte. Jag har ju ett trevligt sto med, enligt mig själv, trevlig stam och kan egentligen inte hitta några argument för att inte betäcka henne.

Release Me, eller Rosa som hon kallas, är ju ett sto där jag har ägt och ridit på mor, mormor och mormorsmor (faktiskt så kar jag till och med suttit på mormorsmormor på ridläger när jag var barn). Jag har alltså riktigt bra koll på den stolinjen, de är alla trevliga ridponnyer. Då jag nu blev ordförande i ASRP så blir det ännu mer frestande att betäcka, sitter man med i en styrelse full av avelsnördar så kan man inte låta bli att börja planera.

När jag nu dessutom under den allmänna städningen hittade alla mina gamla medlemstidningar från både ASRP och connemarasällskapet så fastnade jag naturligtvis i gamla hingstannonser och fölbilder. Suget blir ju inte direkt mindre när man sitter och minns en massa fantastiska individer från det jag började vara medlem och delta i avelsvärlden fram till nu.

Att avla handlar ju inte alls om att få direkt bekräftelse på det man gör, om jag börjar planera nu så blir det betäckning till våren och sedan förhoppningsvis ett föl om ett och ett halvt år. Tålamod är en gyllene egenskap om man ska hålla på med detta.

Det finns ju en tid för allt på något sätt, från 90-talet fram till 2011 var jag aktiv i avelsvärlden och följde bruksprov, satt i styrelser och annat. Sedan började min kropp gå sönder lite mer och då drog jag ner på hästaveln, började med mer hundar och gick in i kommunalpolitiken istället.

Nu när jag flyttar och drar ner på allt så öppnas plötsligt lite dörrar till att få föda upp föl på en lite lagom hobbynivå.

Det är ju trots allt som ett litet gift det där med att föda upp, precis som allt annat i hästvärlden inget som man kan trycka ned till en nivå där det är lagom uthärdligt. För att överleva så har jag faktiskt hållit på och föda upp diverse andra djur. Hundarna är något som jag kommer fortsätta med men i övrigt så har får, höns, ankor och grisar fötts upp bara för att jag har svårt att låta bli.

Höns är roliga för att det går fort och dessutom kräver minimala resurser, där har jag nu kommit fram till en lagom flock med höns som lägger ägg med roliga färger. Ankorna har förökat sig lite fritt då de har visat sig vara lite för duktiga och effektiva vad gäller fortplantning. Fåren har blivit en lite för stor flock men där har jag förädlat fram en korsning som ger lagom med kött och dessutom är trevlig och lugn.

Får är ju lite roliga så, de flesta avlar fram ett får som passar dem själva vad gäller storlek, ull och annat, det är inte alltid så att man följer någon ras utan man kan uppfinna lite själv i sin lilla flock. Jag tar med mig några tackor ner till Skåne och faktiskt så håller jag på och betäcker fyra stycken så att det blir några enstaka gulliga lamm i vår. Grisarna kommer jag absolut inte avla mer på, de var hemskt söta men alldeles hopplösa att senare slakta och äta upp eftersom de är sådana små personligheter, inte ens min gamla bonnläppsgen klarar av detta.

Den där fölungen som kanske kan födas om ett och ett halvt år blir då ett resultat av trettiofyra års hästavel, fjärde generationen uppfödd av mig och alldeles säkert helt fantastiskt gullig.

PS. De närmaste två veckorna ska den där flytten ske så därför tar vi en liten paus i skrivandet. Hörs igen när jag är på plats på nya gården.

Förutom den där bonnläppsgenen som finns i överflöd i min familj finns en hästälskargen. Den har lämnats ned i några generationer men verkar bara blomma ut i varannan generation. Min mormors morfar, Ludvig Kruuse, var en passionerad uppfödare av hästar. Han har efterlämnat ett antal fina priser som han vunnit för sina uppfödningar och var en hyfsat stor leverantör av remonter.

Att föda upp remonter var fint, det var en ära att leverera hästar till armén och ett bevis på att man förstod sig på vad som krävdes. Hans hästintresse ärvdes ner till min mormor som hela livet bara önskade sig att få hålla på med hästar. När jag då dök upp och också ville hålla på med hästar så brukade hon säga att äntligen fick hon vara stalldräng.

Min mormor skötte min och min systers första ponnyer med stor noggrannhet, när jag kom hem från skolan var det alltid mockat och all mat fixad. Eftersom mormor inte jobbade så tyckte hon att hon hade tid att göra detta och hon var hellre ute i stallet och fixade än satt inne och pysslade med något annat. Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam. Det var en sådan där situation där alla fick sin lilla del av hästdoft.

Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam.

Att skaffa en ponny åt sitt barn är ju faktiskt en bra affär på det sättet att man får all den där tiden med barnet som man kanske inte får annars. Ibland ser jag föräldrar som inte tar den chansen och då blir man lite ledsen, de har helt enkelt inte förstått det unika i vad de kan få uppleva. De där generna som styr hästintresse kan ju ploppa upp lite var som helst och faktiskt så verkar det som om det i fallet med hästintresse kan finnas en hel del miljöpåverkan som inverkar lika starkt som det genetiska arvet (en helt ovetenskaplig egen observation).

Förutom de där föräldrarna som inte tagit chansen så har jag sett de som gått emot alla sina naturliga instinkter och övervunnit både hästrädsla och lätt allergi bara för att få vara med och bära bommar och köra hästtransport. Hästarna kan alltså hjälpa till med personlig utveckling även för en massa människor som aldrig ens rider.

Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga.

Jag ser ofta nervösa föräldrar som åkt på sin första träning eller tävling, som för sitt barns skull lärt sig att koppla på en transport, hantera tdb, gått en kurs i hur man lastar och lärt sig en massa annat. Det är ju både stort och modigt. Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga. 

Själv är jag evigt tacksam över att jag fick hjälp av mina morföräldrar att bli lite modig. Saker och ting ter sig mycket lättare om man slipper rädsla i vissa situationer. Framförallt så är det bra när man står inför förändring. Det mod man får av hästhantering är ju av den sorten att man vågar prova saker man inte är helt säker på att man kan. Det gäller ju hela tiden att jobba med en okänd faktor som är relativt oberäknelig, hur hästen kommer att reagera är inte alltid helt självklart och det behöver man ju vara beredd på.

Den förändring jag nu står inför är ju också svår att beräkna, jag har ingen aning om hur det kommer att kännas när det väl är gjort. Jag väljer ändå att ha en positiv inställning och eftersom jag har tränat en hel livstid på att vänja mig vid hästarnas oberäknelighet så känner jag mig trygg i att modet inte kommer att svika. Jag väljer att hantera det likadant som jag hanterat att få en sjukdomsdiagnos som förändrat livet.

Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter.

Det där med min sjukdomsdiagnos kanske tarvar en liten extra förklaring. Många har ju sett att jag jobbar ganska så mycket och det syns helt enkelt inte alltid på utsidan vad som är knas i kroppen. Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter. Det är en ovanlig diagnos (som tur är) och den påverkar kroppens kollagen. En liten felkodning i generna gör att det kollagen som kroppen bildar inte är ihopsatt på rätt sätt.

Kollagenet ska egentligen klistra ihop kroppen och göra alla ledband och annat smidigt, på mig är klistret obefintligt och ledbanden drar inte ihop sig när de väl dragits ut. Det finns idag ingen bot utan det enda man kan göra är att lindra symptom. Jag mår som bäst när jag får träna ordentligt så att musklerna är starka nog att göra det jobb som inte ledbanden gör.

Första gången en led hoppar ur sitt läge gör det naturligtvis ont men efter några gånger så känns det inte lika illa. Mina knäskålar kan skramla iväg lite åt olika håll utan att det känns vid det här laget, det stora dilemmat är att de gör det när jag rider lätt om jag inte koncentrerar mig på att hålla musklerna rätt och då fastnar benet i det läget det befinner sig. Det är faktiskt lite opraktiskt.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig.

Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig. Naturligtvis är det så att symptomen eskalerar med ökande ålder då kroppen i övrigt blir mer sliten. Ledband som inte har förmågan att återhämta sig som de ska slits fortare än ledband som sitter i en kropp utan EDS.

Jag hade alltså lite olika alternativ när jag fick reda på att jag inte kunde se fram emot att träna bort problemen eller ändra livet och bli sund och frisk. Obotligt har ju kanske ingen positiv klang men måste hanteras som allt annat i livet. I mitt fall så hjälpte det där hästmodet enormt mycket, jag har helt enkelt fortsatt vara lösningsorienterad och kunnat fokusera på vad jag kan göra istället för det jag inte kan. 

När jag nu flyttar så inrättar jag mitt liv på ett sådant sätt att jag aldrig ska behöva vara utan hästdoften, inte ens om kroppen går helt åt pipan, och det gör att det går att fortsätta vara optimistisk och lite modig. Det tackar jag mina morföräldrar och mitt hästintresse för.

Det där med generna som bestämmer över oss får ibland intressanta konsekvenser. Eftersom ingen städat ur garderoberna på Åkerby sedan 1955 så hittar jag mängder av intressant information om hur mina gener blivit som de blivit.

Visst kan miljön påverka en del men vissa egenskaper går bara inte att trycka tillbaka. Själv har jag alltid älskat doften av jord, djur och skog, min själ dör lite varje gång jag tvingas gå på asfalt bland betong. På något sätt känns det som att det inte finns någonting som skulle få mig att trivas annat än ute på landet, det är bara så det är.

Det måste vara en djupt rotad genetisk egenskap och därför blev jag lite glad när min morfar hjälper mig att bevisa den tesen. Min morfar växte upp vid Mariatorget i Stockholm i ett högborgerligt hem, men han var adopterad från Gotland och hans släkt var en äkta bondesläkt. Trots en uppfostran som syftade till att han skulle ägna sig åt högre studier och skaffa ett fint yrke så slog generna igenom med full kraft.

Jag tänker nu låta hans 15-åriga jag få göra en liten gästblogg i min blogg och nu får ni tänka er hur svårt det måste vara för en ungdom att våga gå emot sina föräldrars förhoppning och önskan år 1935…

”Det har ofta dryftats hemma vad för yrke jag skulle välja, men först när den i femte klass alltid återkommande frågan, fortsättning till gymnasiet eller realskolans avslutningsklass blev aktuell, beslöt jag mig för att diskutera frågan med mina föräldrar. En afton vid middagen lämnade jag fram den lilla lappen med de olika frågorna, vilken vi alla erhållit av klassföreståndaren.

Efter mycket prat hit och dit belöto mina föräldrar att jag skulle få min vilja fram och ägna mig åt jordbruket. För att få visshet om ifall jag skulle trivas med detta ganska hårda arbete skulle jag under sommaren skickas ut som elev på en större gård i Södermanland vars ägare, patron L, var villig att ta emot mig under sommarlovet. 

Det var med blandade känslor som jag efter skolans slut reste ned till denna min första plats. Efter ett par timmars tågresa anlände jag till stationen där patron L mötte mig. Resten av dagen fick jag använda till att lära känna gårdens befolkning, arbetstiderna och att hitta omkring överallt. Den första veckan fick jag hjälpa till att lassa gödsel, ett av de tyngsta arbetena inom jordbruket. Jag hanterade grepen så att varje bonde som passerade gödselstacken kom att häpna, men efter någon dags träning redde jag mig ganska så skapligt. 

Under de följande veckorna började höskörden så smått, men först efter midsommar kom den igång på allvar. Dessa veckor voro jäktande ty det gällde att få det av slåttermaskinerna avslagna gräset hässjat så fort som möjligt. Hässjning går till så att gräset släpas ihop med hjälp av hästar och hänges upp att torka på linor som är spända mellan nio störar i fyra varv. Sedan allt höet var upphängt var det så tid att köra in det som hunnit torka, vid detta arbete fick jag tjänstgöra som mottagare på höskullen, ett dammigt och föga avundsvärt arbete.

När höet väl var bärgat hade säden lagom börjat mogna. Som gården var modernt utrustad drogs självbindaren av en traktor vilken var så snabb att tolv man voro fullt sysselsatta med att taga reda på alla kärvsträngar och kraka dem. När man krakar ställer man femton-arton kärvar runt en stör och sedan hänges ett par ovanpå för att täcka de andra och skydda dem för regn.

Jag fick till en början kraka och senare under en veckas tid satt jag och skötte självbindaren. Vid körning av den gäller det att se upp för stenar så att klingan ej skadas och att lägga av kärvarna i strängar så att de ej ligga spridda hur som helst över fälten. Detta och mycket annat fick jag uppleva under sommaren. 

Sommaren hade nu med snabba steg nalkats mot sitt slut och snart var det tid att tänka på hemfärden ifrån det roligaste av allt, inkörningen av skörden. Det var med saknad jag lämnade landet, men jag är fast besluten att i framtiden ägna mig åt jordbruket!” 

Det här var alltså en uppsats han skrev om sitt sommarlov. Jag misstänker att hans föräldrar blev lite chockade av denna reaktion på deras försök att avskräcka honom. De skickade ju ut honom ensam till en gård där han fick slita riktigt hårt hela sommaren, de var säkert övertygade om att han skulle komma hem och vilja studera vidare för att få ett bekvämt liv.

Att morfar mycket riktigt sedan blev bonde är inget som förvånar – är man så övertygad att man går emot hela sin hemmiljö så är det bara så. Det är egentligen samma sak som när en fet innekatt får syn på en mus och börjar jaga den, eller när en köttbullefet liten ponny som Nelly får syn på ett hinder och bara måste hoppa, vissa gener trotsar miljön.

Det är något vi kan ta med oss i vårt dagliga arbete med hästarna, hur mycket vi än försöker ändra deras miljö så att de ska bli mer lika oss i bekvämlighet så är de först och främst genetiskt sett hästar med samma behov av att ströva och äta som de alltid haft.

Efter en hel sommar ute på ett mycket stort bete har nu fem små ponnyer traskat över den lilla vägen hem till det som en gång var vinterhagar för tjugo hästar.

I dagens snabba digitala samhälle är det faktiskt otroligt skönt att se deras lugna takt, ingen stress här inte. De tyckte nog inte att det var särskilt tråkigt att lämna betet då de har mer bete i den hagen de hamnade i nu, den stora skillnaden ligger i att det är betydligt mycket enklare för mig att ta in dem om det skulle behövas.

Med lite tur kan de ändå stanna ute tills det blir dags för flytt till Skåne.

Planen för den stora flytten börjar sakta ta form, alla parametrar är inräknade och nu är det bara den där detaljen med de deltagande djurens samarbete (eller brist därpå) som kan gå fel.

Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget.

Hästarna är jag inte särskilt nervös för, än så länge har de flesta hästar jag haft varit enkla att transportera. Det är de andra djuren som oroar mig mest. Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget. De gillar sin egen pinne och sin egen lilla hönsgård där de vet vad som väntar bakom hörnen. Höns är faktiskt rätt så avancerade små varelser, man har forskat en hel del på deras språk och kommit fram till att de har mängder av olika kackelljud med olika innebörd.

I en studie testade man om de kände igen olika sorters ormar och det visade sig att de hade ett ljud för varje orm, de giftiga flydde de från och de ofarliga attackerade de efter att ha kacklat om det.

Jag upplever att alla mina djur kommunicerar kring det som är viktigt för dem. Grisarna pratar mest om mat, lerbad och kli på magen. De har liksom inte så många naturliga fiender, byggda som små stridsvagnar med en hud segare än en skosula finns det inte många som kan skada dem. Grisarna är riktigt roliga att lyssna på, när de traskar runt och letar mat småpratar de hela tiden med varandra och mig.

När man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Mestadels misstänker jag att det handlar om att höra var alla befinner sig, de ser inte jättebra på håll och eftersom de koncentrerar sig på att titta efter mat så är det praktiskt att hela tiden nöffa litegrann för att inte tappa bort varandra. De är trygga små djur helt enkelt.

Hästarna är på sitt sätt mer komplicerade, de har både ett övertydligt språk och ett väldigt lågmält. De där stora gesterna med öronen bakåt eller framåt kan de flesta se men de små fina signalerna kräver en massa träning. Alla små ansiktsuttryck tar år att förstå och ganska så mycket vilja. Vill man göra det enkelt för sig så tittar man på de stora gesterna och nöjer sig med det men när man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.

Bara det faktum att de kan använda små muskler för att rycka med huden är ju fascinerande. Vi kan ju rynka pannan (så länge vi låter bli botoxen) men de har ju samma förmåga på andra ställen på kroppen. Om en fluga sätter sig vid manken så rycker de genast med huden med imponerande precision. Lika tydligt som jag ser en medmänniska rynka pannan när hen är bekymrad ser jag mina hästar rynka sina ansikten på olika sätt.

Lydia till exempel är oftast helt slät i en uppspärrad förskräckt min eftersom hon oftast faktiskt går omkring och är lite lätt skärrad över sakernas tillstånd. Att vara Lydia är antagligen litegrann som att ständigt leva i en skräckfilm. Jag tänker att när vi är ute och rider så har hon ständigt temat från filmen ”Hajen” dunkande i hjärnan. Så är det ju i största allmänhet att vara flyktdjur, nerverna ska vara lite på ytan hela tiden om man vill överleva eftersom de där rovdjuren faktiskt gör sitt bästa för att smyga omkring och försöka döda en.

Nelly som är Lydias motsats vad gäller nervstyrka har oftast ett lugnt avslappnat ansikte. Hon har inget hajentema i öronen när man är ute och rider utan snarare faktiskt låten ”Älgarna demonstrerar” fast i egen tappning. Sätter man upp ett hinder framför nosen på henne sätts ”I believe i can fly” genast igång. Faktum är att hon på något sätt genomgår en förvandling från en lite trög, extremt fet liten ponny till en relativt smidig flygande bollformad atlet med lyckligt ansikte vid all sorts hoppning. Nelly har på det viset lärt en hel del barn att hoppa genom åren, eftersom hon är så säker på sig själv har det varit enkelt att säga till barnen att de bara behöver sitta still och hänga med.

Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig när det gäller sina hästar och det är det när de uttrycker smärta. Det var inte så länge sedan en forskningsrapport publicerades om detta där man konstaterade att hästar faktiskt har ett lite universellt smärtuttryck och den borde enligt mig vara obligatorisk läsning för alla som vill hålla på med hästar. Här kan du läsa mer om den. 

Fördelen med de två äldre ponnyerna är att jag har sett dem i så många år att alla de där små signalerna är som vilket talat språk som helst. Precis lika tydligt som jag ser om en människa skrattar eller rynkar pannan i ilska ser jag direkt om de står och funderar på att fly eller om de är nöjda med tillvaron.

De är som mina alldeles egna personliga små lärare och hur länge jag än studerar dem så blir jag aldrig fullärd. Det är ju det som är hela tjusningen med allt kring hästarna, den där känslan av att man precis börjar förstå som blandas med total förvirring när de då gör tvärtom mot vad man precis trodde.

/Johanna

Efter en vecka som ordförande i ASRP kan jag konstatera att så här mycket har jag inte pratat i telefonen på flera år. När man är politiker är människor inte alls lika engagerade i vad man gör.

Ibland får man något surt samtal med någon väljare som tycker att man borde fixat det där vägguppet utanför Konsum, men nästan aldrig några glada tillrop. Nu har det mest varit engagerade människor som ringt med ideèr och lite nyfikenhet.

Jag har ju också haft ett helt legitimt skäl att ringa till Jordbruksverket för att snoka lite kring den där nya förordningen som kommer. AHL ska tydligen vara en superförordning som ska ersätta en massa andra. Det handlar egentligen mest om smittspårning och det är ju bra ur många hänseenden. Vi vill ju inte återuppleva hästlasagnen och det ska bli lite svårare att genomföra sådana artbyten efter döden.

Alla hästar ska nu alltså få en hemadress. Tanken är att det i Jordbruksverkets databas ska registreras var det finns hästar, lite som med får som ju har ett platsnummer. Oavsett om man då har två eller trettiotvå hästar så ska den som äger platsen där de bor registrera att det bor hästar där. Planen är att det ska gå att göra digitalt, man går in och registrerar sin plats och den får en identitet. Sedan blir det lite mer avancerat, den som äger platsen ska gå in och registrera vilka hästar som bor där permanent.

Jordbruksverket har en databas som speglar alla de databaser vi idag registrerar i och det där orimligt långa numret som kallas ueln-nummer finns då redan där. Det numret är ju hästens riktiga identitetsnummer, den stambok som hästen grundregistreras i lägger in sitt nummer i det men sedan finns det fler siffror som talar om andra saker. Om man tittar på sin hästs nummer så ska de sex sista siffrorna ange stambok, de ska alltså stämma med det registreringsnummer som står i passet.

Ueln-numret står för universal equine life number och alla hästar i världen ska ha ett eget sådant.

Nu ska alltså stallägarna gå in och knappa in det där långa numret och säga att den här hästen finns här. Om hästen då flyttar till en ny adress så är det upp till den som äger den nya adressen att knappa in den där. Det blir alltså väldigt besvärligt för den som har ett stort stall med inackorderingar, vi vet ju att hästägare är ett flyktigt släkte som hela tiden letar nya betesmarker och att det varje höst sker en hel del omflyttningar. Har man ett litet stall med bara några egna hästar så blir det ju inte ett jättejobb att sätta sig en stund och registrera sig och sina hästar.

Det är inte helt utrett hur man ska göra med tillfälliga förflyttningar men så här långt tänker man att dagsutflykter inte ska behöva registreras. Det ska alltså gå att tävla och träna som vanligt. Planen är också att databasen ska öppna i god tid innan förordningen börjar gälla så att man kan lägga in platsen i förväg. 21 april 2021 ska då alla hästar och platser finnas i databasen.

Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart.

Det är naturligtvis lite dubbelbottnat det här med att vi ska registrera oss. Lite kan det naturligtvis kännas som att vi får en myndighet som kikar över vår axel hela tiden, de flesta av oss är ju ändå vanliga hobbyryttare som inte har en tanke på att våra hästar ska ingå i någon produktion.

Om man har får så är det ju i de flesta fall så att de ska producera något, om det är ull eller lamm spelar ingen roll, namnet produktionsdjur känns inte så konstigt. Nu räknas hästarna som produktionsdjur i resten av Europa och på sätt och vis är det bra. I andra länder får de alltså en del av kakan när det gäller EU-bidrag. Skälet till att hästen står utanför det i Sverige är lite oklart, jag har därför kastat mig in i att klura ut detta.

Tänk vilken potential det här har, om vi fick betesbidrag för våra hästar så skulle det naturligtvis bli mer intressant att para ihop lite fler hästar med alla de hektar bete som nu ligger tomma efter att våra kor börjat försvinna. Så här långt har jag lyckats klura ut att det egentligen inte finns någon lag eller regel som hindrar Jordbruksverket att betala ut betesbidrag för häst utan det handlar om att någon instans vid något tillfälle bestämt detta.

Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna.

Vad jag saknar nu är att våra stora organisationer börjar dra i detta. Det fungerar ju inte om vi hästmänniskor hela tiden ska stå utanför de övriga gröna näringarna. Att bara säga att hästar är sällskapsdjur hela tiden är ju inte helt med sanningen överensstämmande.

2020 borde vi ha kommit fram till att produktion är ett mer flytande begrepp än tidigare. Hästar producerar välbefinnande, de utövar landskapsvård och de kan faktiskt ätas. De är också bra på att förflytta näring, stoppa in gräs i framändan så kommer det ut en koncentrerad produkt som du kan odla fantastiska grönsaker i.

Det är i alla fall tur att vi nu har blivit digitaliserade för tänk om den här regeln hade tillkommit under papperstiden. Vi som hållit på ett tag minns ju alla underliga hästregistreringar som funnits. Det var inte enklare förr egentligen.

Min första ponny hade en hel hög med livsviktiga papper som man inte fick tappa bort. Inte nog med att man hade ett registreringsbevis, för att få tävla hade man ett papper utfärdat av ponnytävlingsförbundet med ett spr-t nummer, man hade ett mätintyg, licensen var ett kort för både för människa och häst, medlemskort i en förening var nödvändigt och så hade man det viktiga vaccinationsintyget. Alla dessa papper kom från olika håll och innan säsongen drog igång var man tvungen att få ut nya licenser och medlemskort, något som kunde ta sisådär tre-fyra veckor.

Tappade man bort den där pärmen med alla dessa papper gick det inte att tävla innan man återställt allt och det kunde ju ta en evighet. Alla anmälningar skedde på ett papper som skickades med posten och beräknad leveranstid var en vecka så därför var man tvungen att posta det i god tid innan anmälningstiden gick ut vilket var cirka en månad innan själva tävlingen.

Som lök på laxen så skedde ju alla inbetalningar av startavgifter till postgirot och det tog ju faktiskt orimligt lång tid samt att enda beviset för att det var utfört var just ett litet papper till.

Faktiskt misstänker jag att hästvärlden kommer att överleva även denna nyordning med hemadresser med tanke på att vi är rätt så många som tävlade på åttiotalet som faktiskt inte gav upp innan papperseran tog slut.

/Johanna

Det här med att jobba ideellt är ju någon slags ryggrad i föreningssverige. Vi har byggt upp massor av samhällsfunktioner på det viset. Alla idrottsklubbar, pensionärsföreningar och kulturföreningar limmar ihop civilsamhället.

Jag har ju av naturliga skäl fått avsäga mig alla mina politiska uppdrag i Södertälje kommun då de inte går att flytta med till Skåne. Efter att alltid haft olika uppdrag så blir man på sätt och vis van vid att det är möten mest hela tiden, så när frågan kom om jag var intresserad av att kandidera till ordförandeposten i avelsföreningen för svensk ridponny så var det precis rätt i tid. Det är ju ett ideellt uppdrag där det kommer att bli en hel del möten och massor av intressanta samtal.

Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag.

Jag är ju som vi tidigare konstaterat en nörd på många sätt och det där med föreningsteknik är ytterligare ett litet favoritområde. Det krångliga med föreningsteknik är att det inte styrs av någon egentlig lag. När man jobbar politiskt har man att förhålla sig till ett helt gäng med lagar som styr exakt hur och vad man får göra. De lagarna gäller inte ideella föreningar men det finns något vi kallar god föreningssed som liknar de lagbundna regler vi har i politiken.

Skillnaden är att om föreningen vill kan den bestämma själv vad som är rätt och fel, ingen kan stämma den för något brott om den tar majoritetsbeslut kring hur den ska styras (så länge den inte ägnar sig åt brottslig verksamhet förstås). Kanske låter detta flummigt men så har det alltid fungerat och det är då på sätt och vis ett hederssystem.

Nu är inte ASRP bara en förening utan även en avelsorganisation och det gör det hela väldigt mycket krångligare. För cirka tio år sedan trädde en EU-förordning i kraft som styr hur hästar ska registreras, en hästpassförordning, det blev diverse krav på register och databaser samt innebar att utfärdandet av pass blev en form av myndighetsutövning.

Som avelsorganisation följer man vissa lagkrav.

Alla avelsföreningar fick då bestämma sig om de skulle klara att bli avelsorganisationer, det krävdes tillräckligt med medlemmar och avelsmaterial för att ha rätt sorts muskler i detta sammanhang. Nu betyder det att som avelsorganisation följer man då vissa lagkrav och för att få fortsätta verka så måste man hela tiden visa att föreningsdelen drivs på ett så säkert stabilt sätt att myndighetsutövningen håller rätt klass.

Vi står nu inför en liknande situation som för tio år sedan då en ny förordning som kallas animal health law ska börja gälla i hela EU. I den ingår att alla hästar ska ha en permanent hemadress och lite andra små regler som kommer att göra livet som hästägare en aning mer komplicerat. Detta kan vi bara gissa än så länge hur det ska genomföras, inte ens Jordbruksverket vet det ännu och förordningen börjar gälla i april 2021.

Vad som också ligger i pipelinen är en ny hästpassförordning som möjligtvis börjar gälla i januari 2022 och det kommer ju gissningsvis göra livet ännu mer komplicerat för styrelsemedlemmar i diverse avelsorganisationer.

Situationen i just ASRP har ju under en tid varit lite turbulent, många starka viljor har dragit lite hit och dit. Mitt i detta har kanske framtidsfrågorna hamnat lite i skymundan och det var därför frågan om ordförandeskapet hamnade på mitt bord. Jag accepterade nomineringen för att jag inte är inblandad i just den här viljekampen och med vetskapen att just mina nördiga kunskaper kring föreningsteknik och min osedvanligt konstiga fascination för nya EU-förordningar kanske skulle kunna komma till nytta i uppdraget (de kommer ju faktiskt inte till någon som helst nytta någon annanstans).

Årsstämman valde nu mig till ordförande så fram tills nästa årsstämma har jag lovat att göra mitt bästa för att jobba för medlemmarna i föreningen och påbörja arbetet med den förändring som kommer att behövas för att följa med tiden.

Nu kan man ju fråga sig lite varför jag med den kunskapen hoppar på det här tåget, ett obetalt uppdrag som kommer att innebära många timmars studerande av diverse dokument från Jordbruksverket samt en massa möten där målet är att få 200 medlemmar att börja dra lite mer i samma riktning. Nu råkar det vara så att jag verkligen älskar ponnyer och ute i min hage går det två stycken som är registrerade i ASRP.

Den första ponnyn jag födde upp var ju Amorina, hon var född 1988 och var en av de tidigaste registrerade svenska ridponnyerna. Ända sedan dess har jag haft en liten produktion av ridponnyer och därför har jag ju följt även föreningen även om det varit lite på avstånd.

Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda.

Som jag ser det så handlar ordförandeskap i en sådan här förening inte om att jag ska styra och ställa utan mer om att leda arbetet i styrelsen. Det är en hårfin skillnad mellan att bestämma och att leda. Om det kommer kritik mot själva organisationen så kan man som ledare skilja på just detta och inte ta det personligt. Kommer det kritik eller frågor kring min person så får jag helt enkelt ta det.

Kritik mot person handlar oftare om den som kritiserar, om man väljer att försöka förminska någon annan så är det till största delen för att man vill förhöja sig själv. Jag har levt tillräckligt länge och balanserat för att inte tro på tilbakakaka och förhoppningsvis ska balansen hålla även genom detta.

Beslut ska tas gemensamt inom en styrelse och då enligt principen om majoritet och ordförandens ord väger då egentligen inte tyngre än vilken medlems som helst. Tyngden av mitt ord ska snarare vägas mot den erfarenhet jag har inom området jag uttalar mig om och inte min position. Positionen har jag visserligen fått tack vare just en massa erfarenhet men det kommer ju att komma upp områden som jag inte kan lika bra som någon annan. Det handlar alltså inte om att ta över och styra upp utan om att leda och hjälpa fram.

Nu händer det … Jag har hittat min plats i Skåne och det kommer bli toppen på alla sätt och vis. Idag skrev jag på kontraktet och om cirka en månad börjar flyttlassen gå.

Platsen i fråga är en lagom liten gård med cirka åtta hektar mark. Huset har stått där sedan 1700-talet någon gång och det finns dessutom en gammal bosättning från järnåldern i ena hörnet av fastigheten, så människor har i långa tider tyckt att den är bra att bo på.

Det gäller ju att hitta en plats där man känner ro och ett lugn som går att sprida även till djuren. Själva huset ligger högt upp och man ser ut över trädtopparna. Det finns en mycket vacker skog runt gården och även på gården. Efter alla turer runt Skåne så har jag kommit fram till att skog är ett måste för mig, så på det viset är det perfekt.

Stallet är lagom stort och har plats för alla djur under samma tak så att de blir lätta att sköta. Tio boxar, hönshus och fårhus, allt i ett.

Nu undrar ni säkert vissa var denna fantastiska plats ligger och hör och häpna den ligger i Höör. Ambitionen var ju att hitta något på Österlen men efter otaliga turer runt hela Skåne så kom jag fram till att landskapet såhär mitt i Skåne passar mig bäst. Det påminner faktiskt en hel del om det landskap jag kommer ifrån med kullar, skog och åkrar samt en del betande kossor.

Gården ligger också så där avskilt som den bara kan göra om det finns tillräckligt med träd runt omkring. De närmaste grannarna varken ser eller hör man, men skogen öppnar upp sig framför huset så att man har utsikt över landskapet. Betesmarkerna ligger väl arronderat nedanför huset och de är lagom kuperade, så att alla djur får en blandning av äng och skog att gå i. En annan fördel med att gården ligger högt är att allt vatten rinner bort från den så att det blir torrt och fint i hagarna.

Att hitta en ny plats är ju ingen liten sak, planen är ju att jag inte ska behöva flytta någon mer gång i livet. Det är ju inte riktigt heller som att köpa en lägenhet eller ett litet hus när man köper gård, allt blir mycket större och det är betydligt mycket krångligare att flytta. Det är ju också betydligt fler parametrar att tänka på, just det där med markens arrondering och vart allt vatten tar vägen är ju sällan ett särskilt stort problem om man flyttar runt i stan. Jag tycker att jag lyckats rätt så bra med allt detta och dessutom har jag hittat en plats som känns bra i hjärtat.

Att huset är gammalt är trevligt, men att det är lite udda i sin utformning är ännu trevligare. Från början har det varit en sådan där länga med stall och bostadshus i ett, men någon gång har man byggt om hela till bostadshus. Det finns många intressanta planlösningar och boytan är egentligen lite onödigt stor, men just det där udda är väldigt mycket jag. En massa garderober och olika smygvägar runt, samt en fantastisk källare där den urgamla stengrunden syns är i min värld riktigt mysigt.

Vissa gillar stort och ljust och öppen planlösning, jag gillar gammalt rustikt och lite udda. Att människor har bott länge i ett hus gör att de också valt att bygga om och ändra efter tid och behov. Det blir inte ett tidstypiskt hus med en viss stil, utan en blandning av alla tider och stilar. Just att det finns någon dörr från 1800-talet, en grund från 1700-talet, något rundat valv från 1990-talet och någon brun panel från 1960-talet gör huset mer intressant.

Visst finns det lite att göra, men det är bara ytskikt för att anpassa vissa av rummen till just mig. När jag sedan måste lämna in så kommer man då hitta någon tapet från min tid och kanske lite annat.

Förutom att jag naturligtvis kommer att trivas i huset så tror jag verkligen att marken är optimal för alla hästar och får som jag kommer att ha med mig. Åtta hektar är precis lagom stort för att de ska ha bra hagar året om, med tillräckligt mycket att göra för att må bra. Att det lutar och är lite kuperat stärker dessutom upp dem, då de får möjlighet att röra sig och behöver anstränga sig lite grann naturligt.

Visst kan det vara lite ansträngande för en tvåbening att traska upp och ner för en backe varje gång man ska hämta en ovillig ponny från betet, men samtidigt får man tänka att det behövs lite mindre benträning just den dagen. Alla djur mår bra av lite backträning helt enkelt.

Förutom att jag nu tycker att jag hittat en bra plats, kan jag säga att det är väldigt skönt att veta var vi ska ta vägen när vi lämnar Åkerby. Det kunde lika gärna tagit ett år att hitta en ny boplats, så jag har helt enkelt haft tur. Nu återstår alltså bara det där med att packa ihop ett helt bohag, packa upp ett helt bohag och att flytta hela Noaks ark, men det är ju bara bra att ha något att göra här i livet.

Lite spänning i vardagen livar upp det mesta i tillvaron helt enkelt.

/Johanna

Det är det enda sättet man kan beskriva gamla Nellys återkomst till flocken.

Nelly har varit utlånad som sällskapsponny i några år eftersom hon nu uppnått den där åldern som vi kallar någonstans mellan tjugo och döden (efter tjugoårsdagen behöver man inte räkna åren längre, varje dag är egentligen en bonus).

Egentligen så var tanken att hon skulle leva kvar med den häst hon var sällskap till men oturligt nog blev den dålig och fick avlivas så nu får även Nelly emigrera till Skåne. Enligt sig själv så är Nelly inte i närheten av döden ännu, hon tillhör den där sortens connemara som kan leva orimligt länge.

Faktum är att de flesta av hennes närmaste förfäder upplevt sin trettioårsdag innan de trillat av pinn så antagligen får jag njuta av hennes närvaro ett bra tag till.

Just connemaran lyckas ofta få vissa att aldrig sluta med ponny och de skapar också en lätt fanatism. De flesta ponnyraser har nu fantaster men connemaran har en liten särställning då det ju finns vad vi kallar överhöjdare. En överhöjdare är helt enkelt en connemara som vuxit lite för mycket och blivit för stor för att vara ponny och bland fantasterna är överhöjdarna hett eftertraktade. En överhöjdare kan man ju ha nöje av i de där trettio åren som en connemara kan leva och det är ju en halv ryttarkarriär. Det mest fantastiska är att de ofta går att rida ända fram till sin död, blir de sådär gamla så är de oftast väldigt friska.

Själv fick jag ju min första connemara när jag var nio år, Gina som jag fick då är Nellys mor. Som alla säkert förstår så var det alltså kört redan från början, jag blev connemarafantast. Jag har sedan dess ridit på många andra sorters hästar men om man ska lista mina favoriter så är connemarorna i majoritet. Jag hade ju faktiskt nöjet att ha Gina från det hon var två år tills hon dog så det är inte så konstigt att det känns lite fint att få hem hennes dotter igen. Lydia är ju också hennes barn så nu har jag alltså två avkommor efter min första ponny kvar i hagen.

Rent psykologiskt är det en intressant företeelse det här med hur fanatisk man blir av olika raser. Det är lite samma sak med hundar faktiskt, människor som har mops är ofta betydligt mer fanatiska än människor som har labrador (detta baserar jag på helt ovetenskaplig grund på egna lösa iakttagelser).

Människor som har mops har generellt sett minst en konstig mopsfigur hemma, oftast har de fler. I mitt fall kan man hitta sisådär sex-sju stycken mopsliknande figurer, två mopskuddar, en mopspyjamas och ett antal saker med mopsbilder på och jag har ingen aning om hur det blev så.

Jag har en livs levande labrador men inte en enda avbildning av något labradorliknande slag. Det närmaste en labradoravbild jag har är en liten staty av en retriever som jag ärvt av mormor. Orimligt många mopsar har dessutom egna instagramkonton där man kan följa deras liv.

Om någon nu skulle kliva in i mitt hem utan att veta vem jag är så skulle man rätt snabbt räkna ut några saker. Nummer ett är att här bor en hästmänniska då jag har en stor mängd hästtavlor på väggarna. Nummer två är att här bor en mopsägare då man först möts av diverse mopsstatyer och sedan ser två mopskuddar på sängen. Nummer tre är att det antagligen finns en boxer i familjen då det faktiskt finns även en boxerkudde.

Sedan är ledtrådarna nästan slut.

Det enda beviset för att det finns en labrador i hemmet är den orimliga mängden labradorhår som nästan alltid finns under sängen (tillsammans med en boll, två strumpor och en trasig foppatoffel som boxrarna förvarar där tillsammans med labradoren för framtida behov ur synhåll för den som städar). Att labradoren förvaras under sängen är faktiskt helt av eget val, hon tycker att det är för varmt i sängen och har kommit fram till att på det här viset är hon ändå ungefär lika nära matten utan att svettas ihjäl.

Jag är naturligtvis mycket glad över min labrador, Bessie, men jag tror inte att hon kommer få ett eget instagramkonto och inte heller att jag kommer samla på mig varken labradorpyjamas eller kuddar. Antagligen kommer den här ovetenskapliga studien inte hålla så vi får väl se om det dyker upp några bevis för att jag tycker om labradorer i mitt framtida hem.

När det gäller det där med den lilla fanatismen så kommer det troligtvis alltid finnas någon liten connemara i något hörn hemma hos mig, jag kan ju inte ens komma ihåg hur det var innan de fanns i mitt liv. Har man bara lite plats och tid över så är de väldigt problemfria att ha och dessutom vackra.

Naturligtvis har vi alla olika tycke och smak men för en connemarafantast så är det faktiskt få saker som är så trevliga som att titta ut över hagen och se en gulbrun, en vit och en stålgrå senskimmel gå och beta. Det blir en bra hage på vilken gård det än blir.

/Johanna

Nu händer det lite mer på gårdsfronten i alla fall. Efter en lite seg process så har vi precis just nu skrivit kontrakt på Åkerby. Att hitta rätt köpare har inte varit det enklaste jag gjort, jag är ju född och uppvuxen på den här platsen. En gård som Åkerby behöver liv och rörelse för att må bra samtidigt som det är en av de fridfullaste platser som finns. De som nu tar över stafettpinnen kommer att göra det i samma anda som gården drivits sedan mina morföräldrar köpte den.

Jag har nu trakasserat några mäklare till nere i Skåne med mina frågor. Vartefter tiden går så har de ändrats lite då jag börjat lära mig vad de kan svara på och vad de faktiskt inte kan förväntas veta. Det mest intressanta är när någon försöker verka veta mer än de gör, speciellt vad gäller regler kring hur man får hålla häst.

Jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år.

Faktum är att just det är ett av mina mest nördiga ämnen, jag har pluggat in varenda regel med stor noggrannhet. Skälet till att jag gjort det är att jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år. Egentligen var det hela relativt oskyldigt från början men blev snett eftersom Länsstyrelsen missförstod hur saker ska gå till.

Jag hade ett paragraf 16-tillstånd och eftersom de första de gav ut var tidsbegränsade så skulle det förnyas. Efter ett besök så fick jag en liten lista på saker som de tyckte att jag skulle rätta till, inga stora grejer men det går ju alltid att hitta någon krok och något galler som behöver fixas. Så är det med en pågående verksamhet. Jag tänkte inte så mycket på saken utan fixade det som skulle och väntade sedan på svar.

Av någon anledning så glömdes jag bort och efter 13 månader så kom någon på att jag fanns och då skickades ett avslag på ansökan ut. Det är ju lätt att få lite skrämselhicka när man får ett brev där det står att tillståndet är nekat och att man har en månad på sig att avsluta pågående verksamhet, annars kan det bli andra konsekvenser. Detta var i mitten av december och i stallet stod det 25 hästar, det fattar ju vem som helst att det inte bara är att avsluta en sådan verksamhet.

Nåja, efter någon dags förvirring så hade jag börjat ta reda på vad jag kunde göra, så snabbt och enkelt begärde jag inhibition på Länsstyrelsens beslut och det fick jag. Sedan var det bara att dra en lång process genom förvaltningsrätten, det tog ett och ett halvt år. Förvaltningsrätten gav mig rätt och beordrade Länsstyrelsen att handlägga om ärendet då de inte kommunicerat som de skulle.

Det krångliga med sådana här ärenden är att man kan egentligen inte få rätt i sak i förvaltningsrätten utan man får bara rätt i att myndigheten gjort fel. Återigen så lade någon mitt ärende i botten av en hög, antagligen så visste de kanske inte riktigt vad de förväntades göra eftersom förvaltningsrätten bara sagt att de skulle handlägga om allt.

Efter 18 månader var det någon som lyckades hitta den där akten igen och eftersom det var semester så gjorde den nitiska personen bedömningen att det bästa vore att påminna mig om att Länsstyrelsen hade gett mig avslag så jag fick i princip samma brev som de skickat gången innan. Ett standardbrev med avslag och hot om konsekvenser om jag inte avslutade verksamheten.

Nu hittades nya saker som tydligen var fel.

Nu blev det ju inte riktigt bra tänkte jag och ringde upp chefen för myndigheten för att förklara att det ju faktiskt kunde vara lämpligt att handlägga om ärendet så som förvaltningsrätten sagt att de skulle göra. Det hade ju då gått över fyra år sedan de varit ute och startat ärendet och saker hinner ju ändras en hel del i en verksamhet på fyra år.

Lite generat gav chefen mig rätt och beordrade att brevet skulle återkallas och ny syn skulle göras. Ut kom nu en ny inspektör som skulle kolla stallet och det som nu hände var att det hittades nya saker som tydligen var fel. Till saken hör att mina stall har inspekterats och godkänts i flera omgångar och då är det faktiskt lite orimligt att de plötsligt är helt felbyggda.

Det stora problemet var att de inte kunde se hur ventilationen fungerade. Det är nu ganska så svårt att se hur luften rör sig men ventilationen godkändes av deras inspektör när stallet byggdes så den var ju redan kontrollerad och beräknad. Ett nytt brev dök därför upp i min brevlåda där man nu hotade med avslag om jag inte byggde en ny ventilation som de kunde förstå hur den fungerade.

Efter alla turer så kände jag mig lite som en rättshaverist men samtidigt så visste jag att jag hade rätt i att de hade fel. En lång skriftväxling följde och sedan tröttnade de och skickade ut ett avslag igen. Jag tog då ett djupt andetag och skickade in det hela till förvaltningsrätten igen. Som vanligt tog det ett år för dem att bestämma sig men den här gången skickade de ut en dom som gick mig emot.

Jag skickade in en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd.

Efter ett ännu djupare andetag så skickade jag en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd, något som är rätt så ovanligt. Det kan ju ha att göra med att jag under alla dessa turer faktiskt ansträngt mig och tagit ut en expert som mätt upp min ventilation och som konstaterat att den fungerade utmärkt.

I sådana här fall är det egentligen myndigheten som har bevisbördan men de fortsatte hela tiden att hävda att eftersom de inte tyckte att ventilationen såg ut att fungera så kunde de inte godkänna den (det kan hända att jag vid det här laget hade retat den stackars handläggaren så pass mycket att myndighetsutövningen inte längre var neutral). Tyvärr så har jag ju inte bara begåvats med förmågan att uttrycka mig i skrift utan jag får även en släng av elak humor när någon med makt trycker på fel knappar så det kan ha varit så att de mest ironiska svaren de fick uppfattades som precis så elaka som de var.

En skriftväxling kunde se ut ungefär som följer: De säger att de inte ser var luften kommer in, jag säger att jag öppnar en dörr och då kommer det in luft, de säger att luftinfallet bara är en och en halv meter genom en dörr, jag föreslår ett experiment där vi sätter någon två meter innanför en öppen dörr och ser om personen dör vilket borde vara den naturliga följden om luften verkligen inte kan färdas längre, de svarar att enligt forskning så färdas inte luften längre, jag säger att då är det synd om alla människor som öppnar fönster för att få in luft i ett slutet rum, de svarar att det måste finnas två hål för att luften ska ta sig in, jag påpekar då att det finns tre dörrar i stallet samt en taklucka och ett flertal ventiler (det är byggt som ett T) och att det blir korsdrag, de svarar att så fungerar det inte (ingen större förklaring) och sedan påpekar de att även om luften skulle röra sig så får ju bara den första hästen frisk luft, häst nummer två tvingas då att andas luft som passerat den första hästen och då är den inte frisk, jag svarar att så blir det hur man än ventilerar eftersom luften blandas runt lite som den vill, de svara att alla hästar ska ha helt frisk luft som inte får blandas med gammal luft och jag svara då att det enda sättet att se till att luften är oblandad är att skapa ett vakuum för att sedan släppa in helt ny luft och det vore troligtvis ett större problem för hästarna än att de ibland råkar stå mule mot mule och andas.

Jag tror att det är fullt mänskligt att bli lite lätt irriterad på någon som aldrig slutar argumentera och hade jag ens misstänkt att jag hade fel och att mina hästar hade en dålig stallmiljö så hade jag inte tvekat utan följt deras råd att bygga om ventilationen. Nu visste jag ju att jag hade rätt både för att jag noterat att hästarna mådde utmärkt och för att jag bemödat mig och mätt upp ventilationen.

Kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa.

Hur slutade det hela då? Jo, kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa. Efter sju år fick jag rätt i att jag hade rätt eftersom jag hade bevisat det. I övrigt så är jag stolt över att bo i ett land som har starka djurskyddsregler och tycker inte att vi ska rucka en millimeter på dem. Mitt fall handlade aldrig om vanvård utan endast om myndighetsutövning och det är ju två helt skilda saker.

Jag fick i alla fall sju års träning i att slänga mig med diverse juridiska termer och om någon väckte mig mitt i natten när jag var mitt uppe i processen så kunde jag recitera förvaltningslagen baklänges och framlänges om så behövdes. Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi.

Jag är en nörd.

Faktiskt så är jag riktigt nöjd med detta, det är inget negativt i min värld. Att samla på onödigt vetande är ett intresse som jag fått av min mormor. Det fina med detta är att det vetande som vid tillfället då det ramlade in min hjärna verkade vara onödigt har nästan alltid vid ett senare tillfälle visat sig ändå ha en praktisk funktion.

I vissa fall så bekräftar inhämtande av onödig information sådant som jag redan vet och då blir det lite extra fest på Hjärnkontoret. De små grå gör en liten dans och börjar genast leta efter ny information att arkivera på lämpligt ställe. Vissa saker läser man sig ju till medan andra ramlar in genom praktiska experiment.

Just nu håller vi på och testar hur länge mina små grisar kommer tro att de är hundar. Efter att ha vuxit upp i tron att Curt-Åke är deras far så jobbar vi vidare genom att göra hundgrejer. Kvällspromenad är en sådan sak och de är faktiskt än så länge övertygade om att alla grisar kommer på inkallning och traskar efter matte runt en åker i skymningen.

Ett favoritställe att hämta ny information på är SLU, där dräller det av roliga forskningsrapporter.
Den senaste rapporten jag läst handlar om hästars återhämtning, egentligen inget revolutionerande men den bekräftade det jag redan visste.

Enligt rapporten tar det cirka tre dagar för en häst att återhämta sig efter en ordentlig ansträngning. Det är något som jag redan som barn fick lära mig men på ett mer praktiskt sätt. Innan det ens fanns på kartan att börja tävla så fick jag lära mig att träna och vad hästen skulle kunna för att det ens skulle vara möjligt att starta med den.

I den grundkunskapen ingick ett strikt schema för hur man tänkte kring träningsmängd och hur ofta man kunde starta. En mycket tydlig regel var att om man skulle tävla en lördag så hopptränade man inte på torsdagen, det skulle nämligen innebära att hästen fortfarande kunde vara trött på tävlingen.

Man fokuserar på att ryttaren ska lära sig att rida, inget barn är bra på det från början.

Sunt förnuft gjorde att man redan visste precis det som det nu finns en forskningsrapport om.

Ju bättre fysiskt tränad hästen är desto mer klarar den ju att anstränga sig utan att det blir jobbigt, det är inte konstigare än så. Genom åren har jag ju tillbringat mycket tid bland ponnyer och ungdomar och det har ofta slagit mig att det brister i hur de får lära sig att träna sina ponnyer.

Det handlar ofta om att man fokuserar på att ryttaren ska lära sig att rida, inget barn är bra på det från början. Det ligger i sakens natur att man inte föds med just den kunskapen precis som man inte kan prata innan någon lärt en det.

Så länge man hoppar runt på LD-nivå så går hästen på så liten del av sin kapacitet att den fysiska grundträningen kanske inte spelar så stor roll, men när man sedan börjar krypa uppåt i klasserna så blir det desto jobbigare. Om man då har en dålig vana att träna stenhårt hela veckan innan tävling så är det inte så lätt att förstå det där med att hästen inte är ett redskap som klarar lite vad som helst.

Jag har vid många tillfällen träffat på just det att en ponnyryttare sitter och hoppar en fredagskväll för att slipa formen inför tävlingen dagen efter. Min fråga då är hur det ska få det att gå bättre dagen efter?

Hästen ska ju inte kliva av tävlingsbanan och känna att det var det värsta den gjort i sitt liv.

Det man inte kan när det är en vecka kvar till tävling kommer ju inte att sätta sig den där sista veckan på ett säkert sätt. Att förstå detta är inget som är lätt att lära sig i efterhand, har man vunnit ett gäng rosetter i LD på det sättet så är det inte lätt att tänka om. Vi lär ju inte barn att två plus två är fem de första åren för att sedan ändra på det när de ska börja räkna på högre nivå.

Det är ju det som skiljer ridsporten från så mycket annan sport, en stavhoppare förväntas hoppa sitt högsta hopp någonsin på tävling och ta ut sitt yttersta där och då, en skidåkare ska ramla ihop efter målgång utan att ha ett enda uns av kraft kvar för att känna sig nöjd. Som ryttare behöver du prestera ditt yttersta på träning för att kunna leka runt på tävlingarna sedan, det är du skyldig din häst.

Hästen ska ju inte kliva av tävlingsbanan och känna att det var det värsta den gjort i sitt liv utan den ska lämna banan med spetsade öron, redo för nästa runda. Det är ju att det är så svårt som gör det så roligt.

Att balansera och hålla hästen nöjd samtidigt som man får uppleva tävlingsnerven.

Det som vi måste bli bättre på är just att vara lite nördiga, att lära oss saker om hur hästen fungerar.

Jag saknar tävlingsbiten en hel del, att få träna med ett mål och att få hästen till den där punkten där tävlingarna blev lek. För en nörd som mig så var det alltid ett äventyr, hela sista veckan innan ett meeting var bara förberedelse.

Att ägna fredag kväll åt att tvätta hästen och packa allt viktigt för att sedan gå upp okristligt tidigt för att åka till något så spännande ställe som Vingåker eller Säffle var bättre än vilken jorden rundresa som helst.

Belöningen får aldrig ligga i rosetten eller något annat pris utan det ska ligga i just den andra prestationen, det där kvittot på att jag gjort allt rätt.

I helgen avgjordes ju SM i hoppning och om man tittar på pallen så kan man bara konstatera att där fanns tre ryttare som är experter på att göra allt rätt. Det är ingen slump att deras hästar hoppar fantastiskt även sista dagen på ett långt meeting. De har ju ägnat nästan hela sitt liv åt att hitta rätt sätt att förbereda sig.

Hästarna må vara fantastiska på att hoppa men de har också tränats till perfektion.

Vad ska då våra små ponnyryttare få med sig av detta?

Jo, att för att göra det svåra lätt behövs förståelse för att hästen är just en häst. Den har lika stort behov av individuell träning som ryttaren har och om man börjar använda den som enbart ett redskap för att lära sig själv saker så kommer det att bli svårt att bli en bra ryttare.

Att vara en bra ryttare handlar inte om mängden rosetter utan om hur man fått dem och det viktigaste av allt är att ingen rosett har vunnits på hästens bekostnad.

/Johanna

Vi är ju alla vanedjur på ett eller annat sätt. I två dagar har vägen till Hölö varit avstängd eftersom de lagar den och på dessa två dagar har jag fått vända inte mindre än tre gånger eftersom jag helt glömt att jag måste köra runt och komma in från andra hållet.

På något sätt registrerar hjärnan det och sedan gör den som vanligt ändå. Jag har ju visserligen en massa annat som rör sig därinne men det är ändå lite irriterande.

Att sälja en gård är ju ingen liten process men det rör sig sakta framåt. Min hjärna har ju redan flyttat så det känns som om saker kryper fram men det går antagligen i helt normal takt. I vanliga fall så har man ju ett väldigt inrutat liv med alla djur, samma saker ska göras varje dag och de går inte att skynda på.

Hästarna äter sin frukost i samma takt oavsett om jag har något viktigt möte eller inte.

Det är något som jag tycker är avstressande eftersom det inte finns någon poäng med att ens försöka öka på takten. Andra kan uppleva det som stressande att processen inte går att effektivisera.

Vill man ha en lugn miljö i stallet så gäller det ju att inte yra runt eller stå och stampa med foten medan de äter utan helst låta det vara helt lugnt omkring dem så det är bara att slappna av och göra något annat under tiden.

Jag har också gjort en poäng av att inte göra saker med hästarna när jag själv är uppe i varv. Antingen får jag se till att varva ner genom att göra annat först eller så får hästarna hellre vila.

Om man inte tävlar på elitnivå så gör det inte så mycket om de får en extra dag i hagen så länge man ser till att ha byggt upp en lagom kondition på dem. Jag har tänkt på det ofta genom åren att många överskattar hästens behov genom att överskatta sin egen förmåga till att träna dem.

De enda hästar som behöver äta och behandlas som om de vore elitidrottare är ju de som verkligen har toppkondition och det får de inte av en timmes normal ridning om dagen. De hästar jag har nu är långt ifrån elithästar och de lever som halvt otränade pensionärer.

Lite skogspromenader och någon enstaka tur på ridbanan klarar de utmärkt utan att äta något kraftfoder och med lagom oklippt päls på vintern. Det är lite jobbigare att få loss leran ur hovskägget men så får man helt enkelt lägga lite mer tid på det och mindre tid på att klippa dem.

Har man inte tid att borsta sin häst ordentligt eller att ta skritturer i skogen så beror det ju på någon annan stress i livet och det ska ju inte behöva gå ut över djuren. Eftersom jag just nu då har annan stress på grund av försäljningen så har jag valt att låta de halvfeta pensionärshästarna få en sommarvila i hagen, det är ju faktiskt mer avstressande att ta en promenad och klia dem lite här och där än att ta in och rida dem just nu.

De märker nog inte så stor skillnad, såhär på sommaren glider nog tiden ihop när man bara äter och sover hur man vill.

Den som är mest uppmärksam på min eventuella stress är min ständiga följeslagare Astrid. I tio år har hon traskat efter mig nu, hon fyllde faktiskt år igår. Man brukar ofta säga att vissa hundar eller hästar får man bara en gång i livet och det stämmer ju faktiskt eftersom de alla är så individuella.

I Astrids fall så är det så att en så stark hund får man bara en gång. Hon är som en klippa, inget rubbar henne. Om man ska vara boxerägare så måste man faktiskt ha ganska mycket humor och vara väldigt stresstålig för det finns få hundar som gör så mycket tokigt som de gör. Astrid har genom åren lyckats hitta på saker som skulle räcka för minst tio andra hundar.

Inte för att hon är särskilt busig utan för att ingen hade sagt att hon inte fick och för att hon vet att har matte inte sett henne utföra gärningen så kan hon inte bevisa att den ägt rum. Stänger man in henne så ser hon det som en utmaning, poängen med att bli instängd kan ju inte vara att man ska stanna utan mer ett test på hur duktig man är på att ta sig ut.

Varje gång jag ska åka hemifrån så börjar hon antingen springa i förväg eller så gömmer hon sig och springer efter. Genom åren har gårdens staket och grindar blivit högre och fler men eftersom hon med lätthet skuttar över det mesta eller klämmer sig genom hål som egentligen är lagom för en kanin så har det liten effekt.

För något år sedan så slutade hon hoppa faktiskt och då tänkte jag att nu har hon äntligen blivit lite gammal och stel men det gick över efter tre månader, nu vid tio års ålder skuttar hon fortfarande över grindarna. Hon har nu inte bara gjort tokiga saker i livet utan mycket bra saker också.

Hela 26 valpar har hon klämt ut och så har hon varit adoptivmamma till allt annat som fötts där de riktiga mammorna inte kunnat ta hand om sina barn. När hon var ett år så gjorde hon faktiskt en sådan där sak som kan räknas som lite hjältedåd.

Min mormor var då 89 år och hon ramlade så illa att hon bröt armen. Mormor hade tagit en liten promenad och jag var på andra sidan gården så när hon ropade på hjälp så hörde ingen det. Astrid som ju hade koll var med mormor och när hon insåg att det inte gick bra så satt hon bredvid mormor och vrålskällde varje gång mormor försökte ropa på hjälp.

Jag hörde det men trodde bara att hon skällde på grannen så jag fortsatte med mitt.

Efter en stund så bestämde hon sig för att hämta hjälp så då sprang hon till mig och visade med hela kroppspråket att jag skulle följa med och sedan visade hon var mormor låg. Sedan satt vi där och väntade på ambulansen tillsammans och Astrid lämnade inte mormors sida förrän hon var tryggt inburen i ambulansen.

Det är en sådan där sak som gör att man verkligen förstår vidden av en hunds lojalitet och hur mycket de kan förstå. Det är också det som gör att jag kan säga att en sådan hund får jag aldrig igen.

Kanhända får jag aldrig mer en hund som gör något hjältedåd men det hindrar inte mig från att älska och ha roligt med mina andra hundar. De kommer aldrig att bli som Astrid men de kommer att ha sitt egna värde och ingen kommer någonsin att bli som dem.

/Johanna

Det där med arv är en krånglig sak på många sätt. Vi kan ju inte välja vårt arv, det får vi bara på köpet liksom. Mormor Klara är ett av mina arv. Hon är alltså inte min mormor utan min morfars mormor så jag har personligen aldrig träffat henne. Hon är ändå en del av min historia och i hela mitt liv har jag haft det där jätteporträttet hängandes i mitt hem.

Hon ställer till det lite för mig då hon av någon anledning kände att hennes avkomlingar absolut skulle få njuta av hennes närvaro genom att få ett porträtt som är lätt överdimensionerat. Att hon blev min beror mest på att det inte går att hänga upp henne om man inte har lite extra högt i tak. När jag nu ska flytta så får jag lov att bära henne med mig då det är så arv fungerar.

När det gäller hästaveln så väljer vi på ett helt annat sätt vilka gener som vi låter gå vidare och nu har vi fått fler och fler verktyg för att kunna välja rätt. Även om vi arbetat systematiskt så kan ju överraskningar dyka upp, det är något som mina vänner på Idyllens stuteri drabbats hårt av.

Att efter många års noggrann selektion få reda på att det finns en gen som ger PSSM1 i vissa av linjerna som gör det olagligt att avla på de individer som bär den är ingen rolig sits. Vi lär oss ju mer och mer om genetik i allmänhet och kan testa för saker idag som vi inte ens visste existerade för tio år sedan. Det är både bra och dåligt på vissa sätt. Det negativa är att vi inte riktigt hängt med och att det finns lagstiftning som behöver ändras lite grann.

Problemet är att om man nu tar den här genen som man hittat hos new forest och säger att alla bärare är förbjudna att använda i aveln så finns det en viss risk för att avelsbasen plötsligt blir väldigt smal. Än så länge vet man inte exakt hur många new forest som är bärare, men börjar man testa brett så finns det risk att den är lite för vanlig.

Det knepiga med just denna gen är att den är dominant, vilket gör att en häst bara behöver ärva den från en förälder för att riskera att utveckla själva sjukdomen. Ännu knepigare är att det verkar finnas bärare som inte får symptom. Risken är ju att man nu testar hela populationen, tar en stor mängd ponnyer ur avel och sedan upptäcker att det gör att andra gener börjar krångla.

Själv har jag en sjukdom som ärvs ner genom en dominant gen som alltid ger symptom, det är något värre än en gen som kan ligga dold. Min sjukdom är alltså ungefär som genen för att bli avblekbar skimmel, den går ju inte att missa heller.

Det intressanta är att vi vill gärna ha vita hästar av det skälet att vi tycker att det är fint. Nu finns det ju en viss risk för att skimlar drabbas av skimmelcancer och den risken ökar markant om en häst har genen i dubbelt uppsättning. Cirka ¾ av alla skimlar har tumörer när de är över femton år, de flesta godartade men de kan bli elakartade och metastasera.

Det är alltså också en mutation som ger en sjukdom i väldigt stor utsträckning. Problemet är nu att 10 procent av världens hästar är skimlar och i vissa raser är den procenten mycket högre, hela lippizzanerrasen skulle ju försvinna om man slutade avla på skimlar (det finns ett litet fåtal färgade i rasen, men de räcker troligtvis inte till för att rasen ska överleva). Connemaran har ju också en liknande problematik med att väldigt många är just skimlar och jag har sett många fall av skimmelcancer på mina gamla connemaror genom åren.

Jag kan inte riktigt avgöra vad som orsakar mest lidande, genen för PSSM 1 eller skimmelgenen. Problemet är att det verkar som om lagstiftarna inte riktigt heller vet och därför har man fört upp PSSM 1 på defektlistan men inte skimmelgenen. En viss flexibilitet krävs då en för smal avelsbas riskerar att ge fler mutationer och defekter fritt spelrum.

Det behövs alltså mer forskning och lite förändringar i hur man använder defektlistan så att vi hinner med alla nya kunskaper kring våra gener som kartläggs i en rasande fart just nu.

Under tiden lider jag lite med mina vänner som genom att vara seriösa uppfödare drabbats lite för hårt. Det är inte lag på att testa sina ponnyer utan de har gjort detta frivilligt. Nästa år kommer det inte födas några ponnyer med genen hos Idyllen, men hos alla de som inte testat frivilligt kommer det antagligen födas ett okänt antal bärare.

Att avla handlar ju om att selektera bort men ibland så måste man också se till att avelsbasen finns kvar. Att hitta balans är det svåraste som finns här i livet.

Mormor Klara funderade nog inte så mycket på genetik i allmänhet, hon lät bara måla av sig på det grandiosa sätt som hon självklart såg sig själv på så att vi efterlevande skulle komma ihåg henne, med eller utan genetiska defekter.

Alla som lever med djur omkring sig vet att de alla har sin egen karaktär. Karaktären kan ofta vara det som både höjer våra förväntningar och krossar våra drömmar.

En sådan där karaktär som bor hos mig är Curt-Åke. En enkel beskrivning av honom är hund, hane, mops, svart. De orden gör att de flesta nu har en ungefärlig bild av honom, men sedan tillkommer ju den där karaktären som ingen kan gissa sig till utan att ha sett honom eller träffat honom.

Som alla andra så är Curt-Åke unik. Han har några talanger här i livet och de är att alstra barn, sitta och stirra, skälla ut grannens byggkran och att älska några få utvalda med stor emfas. Han är rädd för en sak och det är män med keps, i övrigt så finns det inget som skrämmer honom.

Det gör att så länge inga män med kepsar kommer så sitter han som en liten buddha och sprider lugn på gården, alla barn, lamm, valpar och smågrisar älskar honom eftersom han bara sitter där och låter dem peta på honom. När han inte sitter och stirrar i fjärran travar han efter mig som en liten svart skugga, det händer rätt så ofta att jag står och ropar på honom bara för att sedan upptäcka att han suttit en decimeter bakom mig hela tiden.

Så långt följer han förväntningarna för hur en mops är, men sedan tillkommer den där egna karaktären. Han älskar att bada i lera, han kan springa efter traktorn i en evighet, han gillar att ligga i solen när det är 30 grader varmt, han kan vara ute i regn och rusk utan att frysa, allt det är saker som man absolut inte förväntar sig av en svart mopshane. Han är ungefär som en helt vanlig labrador förutom att han absolut inte hämtar saker.

I just Curt-Åkes fall så blir det ju bara charmigt, men när vi pratar om hästar eller för den delen människor som inte uppfyller våra förväntningar så dömer vi mycket hårdare. Ute i våra stall runt om i landet finns det många missförstådda hästar som inte uppfyller förväntningarna, men också massor av människor som gör sitt bästa för att förstå.

Nu finns det lika många sätt att lösa problem som det finns problem. Det finns ingen allenarådande sanning eller metod som frälser hela hästvärlden från alla missförstånd eller missförhållanden. När man tar sina första stapplande steg in i hästvärlden så försöker ofta olika tränare och förståsigpåare övertyga en om att det bara finns ett sätt för varje problem. Det lär man sig vartefter att det är en sanning med modifikation.

Generellt sett är lösningen oftast att man förstår att det är ens eget fel och att det inte går att vifta med ett trollspö ( eller vanligt spö för den delen) och att alla problem skulle försvinna om man bara får hästen att göra en viss sak.

Det finns ingen allenarådande sanning eller metod som frälser hela hästvärlden från alla missförstånd eller missförhållanden.

Jag har med stor fascination följt alla de trender som kommit genom åren, det de har gemensamt är oftast att deras förespråkare säger att allt gammalt är fel och att hästarna bara kan bli lyckliga om man tänker om helt. För varje ny idé som kommer så brukar jag försöka ta reda på den oftast goda grundtanken och sedan ta tillvara på det som faktiskt kan fungera. Utveckling är bra men när det blir till fanatism så slår det fel.

Det här med barfotatrenden är ett ganska så bra exempel. Man kom ju på för många hundra år sedan att det var bra att skydda hästarnas fötter om de skulle bära och släpa saker långa sträckor, en vettig utveckling. Sedan har vi ändrat förutsättningarna så att de flesta bara går på underlag som är anpassade för hästar och då har vi ju egentligen inte samma behov av att skydda fötterna.

Vi måste därför inte sko alla hästar längre men en del gör det av gammal vana, mina går för det mesta barfota. Naturligtvis dök det då upp fanatiker som uppfann en metod där man verkade fötterna så de blödde för att ”ställa om” hästarna. Att verka hästen enligt strassermetoden skulle enligt vissa få alla hästar att fungera utan skor och återskapa ett slags vildhästfötter.

Det visade sig efter ett tag att en del av de som använt denna metod utsatt sin häst för vanvård och orsakat dem så stor smärta att de faktiskt blivit dömda enligt vår djurskyddslag. Det slog fel, pendeln gick för långt. Just när det gäller det där med strassermetoden blev farorna tydliga och hamnade så snett att det blev en lagöverträdelse.

När det gäller andra nya metoder så är det inte alltid lika klart vad som kan vara faran med dem, men gemensamt har de att om någon säger att de har en helt ny revolutionerande idé så ska man lyssna och sedan tänka lite själv.

Vissa hästar kan ridas barfota, vissa hästar går att rida utan sadel och träns, vissa hästar blir glada av ett nytt funktionstäcke.

Alla hästar kan inte alltid gå barfota, alla hästar går inte att rida överallt utan sadel och träns, alla hästar är inte olyckliga om de inte får ha det nya funktionstäcket på sig. Vissa hästar kan ridas barfota, vissa hästar går att rida utan sadel och träns, vissa hästar blir glada av ett nytt funktionstäcke. Vi måste bara klura ut vilka och göra vårt bästa för att inte göra för många fel som de stackarna sedan ska behöva förlåta (hästar är ändå oerhört förlåtande).

Själva grundtanken med strassermetoden är att alla hästar ska leva så likt vildhästar som möjligt, men det man då missar är att när vi domesticerade hästen och bad den om saker så ingick vi också ett kontrakt med den. Det kontraktet gäller alla våra domesticerade djur och innebär att de slipper de problem det innebär att vara vild. Mat, skydd och viss bekvämlighet ingår i utbyte mot vissa tjänster.

Även om det regnar och Curt-Åke älskar att vara ute så förväntar han sig att matte kommer med mat, hur är inte intressant utan enbart när.

Vi analyserar helt enkelt inte det hela särskilt mycket utan är nöjda med att det fungerar helt okej, förutom att matten får torka väldigt mycket golv eftersom hon inte förklarat att mopsar inte tycker om lera utan låter Curt-Åke leva med en viss frihet i tanken.

Just nu pågår en höskörd hemma hos mig. Egentligen så borde jag kanske låta bli då jag ju är mitt uppe i en försäljning men efter krisåren så går det inte att låta bli. 2018 blev alla lite lätt skakade och just det året så blev jag lätt manisk i jakten på gräs. Det var nästan som en sjukdom och varje gång jag åkte förbi en plätt med oslaget gräs fick jag lite lätt panik över att ingen fattade att den kunde blivit mat till djur.

Det mest slående var att vi har väldigt mycket areal i vårt land som är outnyttjad, många små gårdar bara ligger där utan att någon vårdar marken. Jag får lite ont i själen när jag tänker på alla de bönder som slitit med att röja och odla upp alla de där små plättarna som vi nu bara struntar i.

Nu sitter jag alltså där på traktorn igen och kör runt, runt, runt bara för att jag helt enkelt inte klarar av att se gräset växa över. Det har blivit en slags psykisk störning helt enkelt. Det där med höskörd är ju en aktivitet som inte bara är att göra, den tar tid och görs i princip nästan alltid när alla vanliga människor är lediga. I år är det lite av en chansning att slå om man vill ha hö, med lite tur blir det riktigt bra torkväder i slutet av veckan, med lite otur får vi en ordentlig skur om dagen. Nu har jag plastare så om det inte går att göra hö så blir det hösilage istället.

I år är det lite av en chansning att slå om man vill ha hö.

Det finns ju en liten brist på just torrt hö eftersom nästan alla gått över till att göra hösilage då det är lättare att göra och lagra. Hösilage går att göra under kontorstid på ett annat sätt än hö, då det går att slå ena dagen och bunta ihop nästa oavsett väder. Visst undviker man ösregn men en liten skur torkar ut relativt fort om det bara är lagom varmt. Det stora problemet med detta är att under vissa tider behöver man egentligen ha lite hö.

Jag ser ofta vad som enligt mig är lite skräckexempel på hantering av hösilage, för att kunna hålla en god hygien behöver man ha ganska stor omsättning, speciellt sommartid när det är varmt. Om man bara har två-tre hästar så går det inte att använda hösilage alls – förbrukningen går för långsamt. Det finns ju mängder av studier på hur fort tillväxten av mögel och dåliga bakterier sker i en hösilagebal och alla säger samma sak, balen måste förbrukas snabbare än vad två hästar kan äta.

Lite skrämmande hur många som inte visste hur man hanterar maten på ett bra sätt.

Under krisåret 2018 fick jag mängder av samtal från förtvivlade hästägare som behövde mat till sina djur och det var lite skrämmande hur många som inte visste hur man hanterar maten på ett bra sätt. Uppenbarligen så bygger man ofta lite fel då man har ett stall för bara några få hästar men inget ställe att förvara hö. Det är så att man räknat med att grannbonden kan köra över en eller två hösilagebalar åt gången och sedan öppnar man och sprider ut för att torka eller så fodrar man glatt ur balen i två-tre veckor.

De hade lyssnat på den där bonden som tyckte att det kunde nog fungera och hade inte kikat på forskningen som säger att om du öppnar och sprider ut en bal som ensilerat så växer alla möjliga bakterier direkt när du tillsätter luft. En bal konserveras ju av att det finns fukt som gör att vissa bakterier växer och bildar mjölksyra. PH-värdet sjunker då i balen och då avstannar alla andra nedbrytningsprocesser och balen blir konserverad. Mjölksyran är helt ofarlig, precis som när vi lägger in grönsaker, men så fort man öppnar burken eller balen så startar alla processer igen och då kan de farliga bakterierna ta fart. Jag skulle i alla fall inte lämna en burk konserverade grönsaker öppen på köksbänken och låta grönsakerna torka för att sedan äta av den efter flera veckor.

Enligt mig (och en hel del forskning) ligger det ideala hösilaget på en torrsubstans runt 65, då har det ensilerat bra och är ändå lätt att hantera. När det är torrare än 70 procent känns det som att det finns större risk för att det inte ensilerar som det ska och det blir också hårdare och riskerar att göra små mikrohål i plasten. Hö ska helst vara riktigt torrt, ju torrare desto bättre.

Man räknar ju att det är hö om det är torrare än 83 procent torrsubstans, men jag upplever att runt 90 är bättre. Om det är riktigt torrt så går det att plasta utan att det blir kondens på insidan av plasten, jag har plastat in vissa balar i efterhand just för att kunna sälja till de som inte kan ha hösilage men som inte har plats att förvara hö under tak.

Den stora risken är ju att det blir just en liten process som misslyckas och då får man ett dammigt foder med mögeltillväxt i. De senaste åren har allt detta inte varit särskilt svårt då det ju varit oerhört torrt och varmt, i år är det en lite större utmaning. Men jag har ju både hängslen och livrem eftersom jag har alla maskiner för att göra hösilage så jag kan lugnt sätta mig i några dagar och snurra runt och veta att det blir ett bra foder på ett eller annat sätt. Glädjande nog så ser det ut att bli ungefär dubbelt så mot förra året, det är välgörande för den där bondesjälen.

På skånefronten intet nytt… Så kan man sammanfatta hur det känns just nu.

Efter tur nummer två blev det inga gårdar alls, en hade grisar som granne och den andra blev för dyr. Vissa kanske tycker att det alltid luktar skumt på landet, men faktum är att så skumt som det luktar utanför ett grisstall kan inte ens en lantis som jag stå ut med, hur fin gården än är.

Nu följer alltså snart tur nummer tre för att titta på fler objekt. Det positiva är att för varje tur så förbättras min lokalkännedom. Jag är ju inte heller världens blygaste så alla värdshusägare, bensinmacksanställda och vanliga människor som råkar hamna i min väg får äran att svara på frågor kring byn jag just då råkar befinna mig i.

Det är ändå bästa sättet att få reda på saker som hur mycket mopedister det finns och var närmaste vårdcentral ligger. Det kan ju faktiskt vara lite övermäktigt för mäklarna att ta reda på sådana detaljer. Jag har generellt sett inget emot just mopedister men mängden brukar avgöra hur lugnt det är i byn.

Den avgör också hur många potentiella medryttare det kan finnas till en gammal ponny. Som vanligt, två sidor på samma mynt.

Astrid har naturligtvis varit med och kontrollerat varenda gård vi tittat på. Hon har med stor noggrannhet nosat in halva Österlen och anser sig antagligen hitta bättre än den där matten som bara kör fel hela tiden. Favoritstället var Brösarps backar där det fanns en skogsväg att traska på, därifrån fick vi dessutom med en hel flock med flugor som nu säkerligen bidragit till att öka den genetiska variationen hemma på Åkerby.

Jag har naturligtvis fortsatt med mina funderingar kring hur mycket yta jag behöver, än så länge har jag inget absolut svar. Det finns ju ett slags gyllene snitt för det mesta vad gäller hästar, det gäller bara att hitta det och skapa balans.

Ju mer jag åker runt desto fler hästar ser jag som går själva i relativt små hagar och då kan man ju inte annat än fundera på vad skälet är. Är det så att vi avlat fram hästar med så ohästigt temperament att de inte klarar av flocklivet längre?

Hur många hästar kan det finnas som, på riktigt, mår bäst av att stå själv utan gräs? När jag frågar varför en häst står själv i hagen så är det vanligaste svaret nämligen att den kan skada sig om den får större yta och kompis. Andra svar är att man helt enkelt inte har mer plats eller att hästen är tävlingshäst.

När jag då kommer hem så åker jag förbi min granne som har ett gäng på sju nordsvenskar som står och hänger i sin skogshage (de är lite lättfödda och betar därför halva sommaren i en hage med mer skog än åker). Jag åker sedan förbi min andra granne som har ett gäng halvblodsston som står på ett något fetare bete med sina avkomlingar, de är sådana där så kallade nervösa dressyrstammade figurer som faktiskt också står där i grupp och hänger.

Mina egna fyra ponnyer står inte ens och hänger, de ligger som plattfiskar mitt på betet.

Min erfarenhet är att om grundflocken är trygg så går det oftast bra att introducera nya hästar som då blir lika lugna efter ett litet tag. Mina ponnyer har i princip aldrig skadat varandra eller sprungit och skadat sig på grund av för mycket galopp runt hagen, mina halvblod (=tävlingshästar) fick alltid gå med ponnyerna och klarade sig också helskinnade genom att det fanns en trygghet i flocken.

Men hästar är ju just hästar och även de där fina dressyrstammade figurerna hos grannen klarar sitt liv utan några större skador och är lugna i hagen eftersom det är så de förväntas vara.

Nyckeln till det hela är enligt mig att ha tillräckligt stor yta och att starta en vettig flock som kan ta hand om de där som inte riktigt har ordning på hjärnkontoret. Sedan behöver man också ha lite valium till alla nervösa ägare som är helt övertygade om att just deras häst inte är som andra hästar.

De har visserligen rätt i att alla hästar är individer, men oftast fel i att deras häst inte är en häst när det gäller behovet av kontakt med goda hästförebilder. Självklart finns det undantag från regeln men regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Regeln är att hästar blir lugnare när de får prata med andra hästar som fattar vad de säger.

Den där lilla öronviftningen som säger att allt är lugnt och jag har koll från flockens trygghetsexpert kan vi inte härma hur mycket vi än vill, eller den där erfarna gamla hästens makliga promenad till det bästa betet som alla andra följer, eller den där uppmaningen till att nu behöver vi ta en liten språngmarsh för att öva innan lejonen kommer som flockens starka figur plötsligt bjuder upp till.

Ibland är det en häst som har alla roller och ibland är de uppdelade men det viktiga är att om man har en otrygg figur behöver den slippa ha någon annan roll än att följa. Efter en tid i en bra flock får den en roll som passar och då kan den också växa mentalt.

Nu tänker jag inte att alla bara ska springa ut och släppa ihop hästar lite hur som helst utan bara att var och en ska fundera över det där gyllene snittet.

Vad är hästens verkliga behov? Mina nojjor? Hur stor yta krävs det egentligen för att en häst ska trivas optimalt?

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!