Nu har jag varit en sväng till Skåne och kikat på möjliga gårdar och jösses vad svårt det är. För det första finns det för många att titta på så det går inte ens att se en bråkdel av det man vill. För det andra så är skånska landsbygden lite svår att navigera, jag har aldrig yrat runt på fler små grusvägar (troligtvis tycker en skåning att det är lika svårt att navigera i Sörmland men där vet jag ju hela tiden åt vilket håll saker ligger).

Jag är ju lite så att jag alltid håller reda på riktning genom att kolla var solen är och så men eftersom jag inte haft koll på vilket håll jag borde åka så gjorde det ju detsamma var den befann sig. På något sätt har vi i alla fall hunnit se alla de gårdar som var inbokade och idag snurrar alltså huvudet rejält.

Jag har blivit helt säker på ungefär vilket område jag vill bo i.

Det mest positiva är ändå att jag nu tittat med rätt glasögon inkopplade och har blivit helt säker på ungefär vilket område jag vill bo i. Sydöstra Skåne är fantastiskt fint och alla dessa bokskogar är som balsam för själen. Havet är också fantastiskt och på de flesta ställena ändå bara en kort bilfärd bort. Att det också finns hästar precis överallt är mycket trevligt.

Självklart ger jag de stackars mäklarna lite gråa hår då jag ställer frågor kring mer udda saker och det viktigaste av allt är att gräva ett litet hål där jag tänkt att hästarna ska ha sin hage för att kolla jordmån. Vad för grässorter som växer säger också en del om hur det står till med jorden och därför måste några strån plockas och rötterna kollas så att de är någotsånär tramptåliga.

Träden måste också kollas, det finns ju mycket sjukdomar på lövträd, kastanjer och askar är extra utsatta. Är de friska är de helt fantastiska träd men om de är lite sjuka så finns det ju risk att ett ramlar innan man hinner ta ner dem. Det vore ju också trist att starta med att göra ett kalhygge av en fin tomt med välväxta träd. Några stora träd måste det ju finnas då det där suset i kronorna är en sådan där sak som jag behöver.

Jag har faktiskt hittat några ställen där hästarna skulle få fina hagar och där hundarna har många saker att nosa på.

Efter att ha påtat runt i en massa jord och lyssnat på en massa trädsus så har jag faktiskt hittat några ställen där hästarna skulle få fina hagar och där hundarna har många saker att nosa på. Naturligtvis har stallbyggnaderna också inspekterats noga så att det finns god takhöjd, bra luft och tillräckligt breda stallgångar.

I sista hand har då insidan av huset kollats, själv trivs jag ju bäst där alla mina djur trivs. Egentligen så har djuren faktiskt högre krav på bekvämlighet än vad jag har, kanske mest för att jag skämt bort dem en del. Men som min morfar brukade säga när han matade hundarna med kyckling vid bordet ”varför ens ha en hund om man inte får skämma bort den lite grann”.

Det där med vad som är en bra hästgård är ju inte så lätt. Om man stirrar sig blind på ett snyggt stall eller en stor ridbana så finns det risk för att man missar just det där med hagmarken. Den största delen av sitt liv ska ju ändå hästen tillbringa i den där hagen, eller det ska i alla fall mina då jag anser att de mår bäst av mycket utevistelse. Vad jag vet så finns det ingen forskning som säger att de skulle må bättre av att leva sitt liv inomhus, kanske finns det någon studie som säger så men alla jag har läst har i alla fall sagt att ute är bäst.

Stallet och ridbanan kan man ju bygga om och till men jorden är lite svår att byta ut.

För att ute verkligen ska vara bäst så krävs det ju då att marken är anpassad för att tåla det slitage hästar utsätter den för. Är det mycket lera så krävs det större yta för att undvika den där totala lervällingen som man ofta ser. Ju mer sand desto bättre i vinterhagarna, den dränerar bort vattnet bättre. Stallet och ridbanan kan man ju bygga om och till men jorden är lite svår att byta ut. Jag kommer att sakna en sak med Åkerby och det är just att betet och höet alltid varit toppenbra, välmående hästar med blank hårrem är lätt att fixa om de får rätt näring.

Jag har nu hittat två gårdar med ganska lätt sandjord och tillräcklig yta för att mina fyra små hästar ska kunna gå i en grön torr hage året runt. Om man då också tar med ett litet gäng får som växelbetar med hästarna och ett par grisar som kan fixa ny potatisåker varje år i beräkningen så finns det en gård som skulle vara lite mer perfekt.

Antagligen behöver jag ändå ta en tur till och peta några hål till i jorden för att bli helt säker då tanken är att vi allihop ska lämna den gården först när vi blir utburna med fötterna först. Även om jag tror att just den gården skulle passa så förstår jag att det mycket väl kan hända att det i slutändan blir något helt annat. Först när alla papper är skrivna och mina saker har börjat flytta in är det ett faktum att jag hittat min nya plats på jorden.

Det här med hur mycket utrymme man egentligen behöver är en intressant sak.

Jag är ju lite bortskämd med väldigt stora ytor och det är något som kan vara svårt att vänja sig av med. Mina hästar fick idag gå ut i en av de stora sommarhagarna, jag tyckte att jag gjort den lagom stor till fyra hästar när jag delade av den, men när jag släppt ut dem insåg jag att tre hektar är fortfarande stor yta då de fyra små ponnyerna nästan försvann i allt gräs.

Det sista jag såg av dem på kvällen var en upprätt häst och tre plattfiskar som var nästan helt osynliga i det höga gräset. Om de får gå därute i några månader så kan jag antagligen rulla ner dem till Skåne som små bollar.

Nu tänker säkert vissa att jag borde ha lite ångest för det där med fång om ponnyerna får bli för feta, men just där de går nu med övervuxet gräs har jag aldrig fått fång på någon av ponnyerna genom åren.

Det hela handlar om att veta vad man har för hästar, vad de tål och hur de reagerar på olika sorters bete. Jag släpper hellre ponnyerna på ett bete med övervuxet gräs då det tappar i energi när det slutar växa. Samma sak gäller ju när man skördar sitt hö, har man eget som jag haft kan jag styra tidpunkten så att värdena passar de djur som ska äta höet.

Fåren vill ha fint hö skördat före midsommar där energivärdena är högre, de är faktiskt mycket tydliga med detta då de protesterar högljutt om man försöker ge dem mat som de inte tycker passar.

Hästarnas mat har jag alltid skördat senare då jag vill kunna ge mycket stråfoder till dem. Den mark jag haft nu är kalkrik och balansen i jorden vad gäller spårämnen är bra, sådant bör man ta reda på om man vill producera hö då det gör att man kan bli mer genomtänkt i hur man gör.

Det är en sådan där bondegrej som jag alltid tyckt om, att gå ut på åkern och plocka några grässtrån.

Just när man har ponnyer så vill man ju kunna ge dem mat med lägre energivärden så att man undviker onödig fetma under vintern. Proteinet måste däremot vara ok så att de inte bara blir bukiga, men det sjunker inte lika fort som energivärdet när gräset slutat växa.

Det är en sådan där bondegrej som jag alltid tyckt om, att gå ut på åkern och plocka några grässtrån för att kolla vilken fas de befinner sig i. Lite enkelt förklarat så kan man kolla om de är i blomning eller om den har gått över genom att dra i fröställningen, då ser man om fröna är gröna eller bruna och om de släpper eller sitter kvar.

Här ett klipp på en figur jag stötte på när jag drog upp trådar i sommarhagen. Hen hade gärna fått följa med till Skåne men mår bäst av att ligga ostörd och vänta på sin mor.

Ju grönare och ju mer de sitter kvar desto mer energi kan man anta att gräset innehåller. Sedan är det också beroende av när det regnade senast, hur varmt det varit, vilken tid på dygnet man slår och vilka grässorter man har, men det är just sådant som bönder kan.

Det kanske inte är lösningen på all problematik med fång som finns idag, men en del av av den tror jag skulle kunna bli mindre om fler visste mer om det hö de ger sina hästar. Det är bra att man analyserar fodret men det blir bara en del av sanningen, erfarenheten vad gäller just den hästen som ska äta maten är lika viktig.

De flesta fattar ju att vi människor inte kan leva på kakor

Att de inte är överviktiga hela vintern är viktigt, de är gjorda för att ha en smalare tid när gräset inte växer och vi gör dem en otjänst genom att ge dem försommargräs året om. Ibland ser jag hästar som har fettvalkar i februari och det tycker jag är lika illa som att se en häst som är muskelfattig eller generellt mager.

De flesta fattar ju att vi människor inte kan leva på kakor och sedan ta piller för att justera bristen på spårämnen. På något sätt så verkar det inte riktigt som att vi förstår det vad gäller våra djur, tusen burkar med tillskott kan inte hjälpa upp ett obalanserat hö.

Fåret Linnéa som njuter av försommarhö. Hon får definitivt följa med i flyttlasset till Skåne.

Fåren har till skillnad mot hästarna fått sin frihet något begränsad. Det är dags att vänja av småpojkarna då det annars finns risk för att det blir en himla massa fler får och då får de stå inne ett litet tag.

För att det inte ska hända några olyckor när jag åker till Skåne till helgen så känns det dessutom säkrast att de inte är ute där de lätt kan hamna på vift. Jag har dessutom svårt att tänka mig att de som kommer för att titta på gården uppskattar att ha trettiofem skrikande damer i hasorna när de går runt för att se på beteshagarna.

Det ska ju dessutom bli rekordvarmt och även om de är klippta så lider de en del av hettan och brukar få gå in på dagarna för att inte dö av solsting. Kanhända daltar jag lite med just fåren men de är faktiskt rätt så känsliga små figurer som är väldigt beroende av sin ägare.

Gamla grävaren, en favorit som levt lite lätt vanvårdad på Åkerby får inte följa med till Skåne. Hen har fått en ny husse som säkert kommer att vårda den lite ömmare än vad jag gjort.

Mina får är inte heller särskilt diskreta av sig och när något inte passar upphäver de sina ljuva stämmor i en mäktig kör som kan göra vem som helst lomhörd. Misstänker de av någon anledning att det kan finnas något ätbart hos någon så kan de också bli rätt så närgångna.

Det kan jag tänka mig är ännu mindre populärt än skönsången om man inte är van vid att bli manglad av en skrikande hop hungriga överhettade får.

Det kommer ju vara lite som att åka till Skansen ändå att gå på visning här, grisar, höns, får, ankor och hästar finns det i varje hörn och alla är de lika nyfikna varje gång det kommer människor.

Ibland misstänker jag att mina djur tycker det är lika kul att titta på folk som folk tycker att det är att titta på dem.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Ett av problemen med att flytta är att det aldrig har varit så bra städat som det nu börjar bli och det gör att man faktiskt vill bo kvar. Ambivalent är bara förnamnet för hur det känns just nu. Men när jag börjar gå där och fundera på att bo kvar så ploppar min inre realist fram och påpekar att det faktiskt bara är femton snödagar i snitt nere i södra Skåne och att det är 60 snödagar där jag bor nu.

Dessutom är det ytterst olämpligt att ha plats för 25 hästar när man knappt orkar med fyra. Sedan ploppar optimisten fram och påpekar att nya grannar alltid är lika intressant. Nu ska jag få uppleva den andra sidan, alltså att vara den där nya grannen, och det är ju faktiskt riktigt spännande.

Jag börjar misstänka att jag är en lite udda kund, mina frågor följer inte direkt en normal linje.

Den 28-29 juni är det visning här på Åkerby och då tänkte jag fly fältet och ta en tur söderut för att titta lite var jag kan tänka mig att bo. Jag har därför börjat ringa lite olika mäklare för att förhöra mig om lite olika ställen. Jag börjar misstänka att jag är en lite udda kund, mina frågor följer inte direkt en normal linje.

Om det finns ett skogsparti vill jag veta hur träden ser ut och om det finns några grusvägar runt fastigheten. Eftersom jag redan i fantasin sitter och galopperar runt på en grusväg så måste det ju finnas några sådana som inte har för mycket annan trafik. Ridbana kan jag alltid bygga men just de där ridvägarna är ju lite svårt att fixa i efterhand.

Jag har ju också en himla massa hundar och andra djur som vill gå lösa så det är prioriterat att fastigheten ligger lite avsides och är lätt att hägna in så att den blir mopsrymningssäker. Det finns ingen som är lika bra på att rymma som lilla Maja, hon behöver bara ett hål som är stort nog för en större råtta för att lyckas trycka sig ut eller ett staket som är lägre än 110 centimeter för att kunna hoppa över. Hon kommer visserligen alltid när jag ropar, men då hon är snabb som en iller så brukar hon har hunnit hälsa på hos minst en granne innan jag ens hunnit knyta skorna på morgonen.

Jag behöver ha något som är tillräckligt stort för att det ska motivera att jag fortfarande har en liten Volvo BM 500-traktor, men som är tillräckligt litet så att jag inte behöver skörda hö. Att det finns bra bete till mina hästar är ett absolut måste, de ska inte bo i några frimärkshagar. Det är faktiskt viktigare att hagarna är bra än att stallet är på topp, då det ju går att bygga om och fixa till.

Det måste finnas någon slags skog inom promenadavstånd så att jag i alla fall har möjlighet att leta svamp, det är en djupt rotad instinkt som inte går att ignorera. Det får inte finnas för mycket garderobsutrymme då samlargenen är lite för stark i min familj, men däremot ett rum som passar till bibliotek då jag bara måste släpa med mig några tusen böcker.

Önskedrömmen är en skånelänga där man kan gå genom en dörr från huset till stallet, så att man inte behöver klä på sig för att morgonfodra (alltså det är inte så att jag tänkte vara naken utan mest att slippa ta på mig gummistövlarna och regnjackan under vissa perioder). Någon slags damm skulle också vara toppen så att ankorna kan ligga och guppa där under sommaren och så att grisarna och labradoren kan få doppa sig de där dagarna när det är lite varmt.

Det är ju något som saknas där jag bor nu och de där badbaljorna som jag fixar är ständigt belagda under sommaren. Det finns dock några små problem med dem då de inte riktigt är byggda för att användas av alla djur och en naturlig damm säkert har bättre hållbarhet.

När jag dragit alla mina önskemål för mäklarna så vet de inte riktigt längre vad de ska tänka. Troligtvis är det att en galen stockholmare vill ha en gård där grisarna kan bada, där någonstans brukar jag iallafall känna att jag tappar dem lite grann.

Alla önskemål kommer ju inte att bli uppfyllda men de flesta går att ordna. Det är bara att konstatera att det hade varit svårare om jag haft stora krav på standarden i huset eller på ett stort garage. Oavsett vilka saker som redan finns på plats så innebär ju den här flytten ganska så många logistiska problem.

Grisarna åker nog gärna med fåren, men fåren vill absolut inte åka med grisarna.

Att flytta hästar är relativt enkelt men de övriga djuren är lite mer utmanande. Grisarna åker nog gärna med fåren, men fåren vill absolut inte åka med grisarna. Fåren har en teori om att grisarna inte alls är så fredliga som de påstår och anser därför att de bör stångas lite då och då för att hållas på plats. Grisarna skriker lite lagom kränkt varje gång det sker och således skulle ljudvolymen bli olidlig för övriga djur.

Ankorna vill nog helst åka lite själva då de tycker att hönsen flaxar för mycket, och så bajsar hönsen alltid orimligt mycket vid varje flytt så dem vill man absolut inte ha i bilen. Hönsen skiter i (och på) allt bara de får majs vid framkomst. Astrid har i hela sitt liv varit lite lätt åksjuk och kräver därför att få sitta i framsätet som en normal människa (boxerperson). Övriga hundar är inga problem, så länge de får ligga i en hög och sova kan de resa hur långt som helst.

Jag ska alltså fortsätta städa som en galning i tio dagar till ungefär och fundera vidare på alla logistiska problem, sedan är det inget mer jag kan göra för att övertyga folk om att livet på Åkerby kan vara fantastiskt.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Jag är ju en obotlig optimist men just nu har jag fått tänka till och bromsa lite trots allt.

Den där coronan var ju ingen höjdare att ha in i kroppen men samtidigt måste jag nog ändå erkänna att det inte bara är den som ställt till det denna vår. För tre år sedan sa min läkare med allvarlig min till mig att tre-fyra år till kan du möjligtvis klara dig men sedan MÅSTE du sluta jobba som du gör.

En lång rad av coronarelaterade problem har alltså gjort att grundplanen måste ändras.

Optimisten i mig har hela tiden tänkt att det var en överdrift och att läkare i allmänhet är lite pessimistiska figurer, de lever ju ändå på att leta reda på vad som är fel på folk i allmänhet.

I själva verket var detta ju egentligen en expert på just min diagnos och han hade redan förklarat att jag tydligen är ett medicinsk unikum eftersom jag lyckats komma tillbaks efter ryggoperationen som jag gjort.

Jag måste alltså nu ge honom lite rätt och då inte bara i att jag behöver byta hus utan att det faktiskt är dags att sluta med gårdsskötsel, eller tja, skötsel av stor gård.

En lång rad av coronarelaterade problem har alltså gjort att grundplanen måste ändras, både för de som skulle köpa gården och för mig. Det enda kloka nu är då att sälja hela gården och inte börja bygga en massa saker, planen att bo i någon byggbarack över vintern är ju strålande enligt optimisten men inte helt praktisk enligt realisten i mig.

Optimisten har dock inte gett upp helt så nu har jag istället börjat leta färdigt boende och plötsligt öppnar sig ju en massa andra möjligheter.

Planen nu är då att jag ska bli en sådan där klassisk Stockholmare som köper hästgård i Skåne, det är ju ändå lite varmare där än här vilket är det mina leder kräver.

Om man nu inte kan fortsätta ha en massa äventyr som innebär fysisk ansträngning i form av traktorkörning i minusgrader och staketsättning i snålblåst så kan det vara dags att slänga sig ut i världen litegrann och Skåne ligger ju en bit bort.

Faktum är att jag aldrig har flyttat hemifrån och kanske är det bra att göra det åtminstone en gång innan man blir utrullad med tårna upp.

Fördelen med att vara optimist är ju just det att man deppar ihop i exakt en kväll över stora livsavgörande problem och sedan så kommer man på att det kan bara bli bättre. Alltså då inser jag ju att jag inte blir bättre fysiskt, men det som kommer ur det hela är egentligen bara en förändring och inte nödvändigtvis en försämring av livet.

Förändring där man rör sig framåt är alltid bra och de små steg som blir bakåt på grund av att saker slutar fungera i kroppen kan man ta igen genom att hitta nya vägar. Jag är priviligierad på det viset att jag faktiskt fattar att jag har mängder av val som jag kan göra, de val som är omöjliga blir inga val utan bara problem.

Att vara transparent med alla sina felbedömningar är rätt så befriande.

Problem ska man helt enkelt antingen lösa eller runda och inte nödvändigtvis välja.

Kanhända tycker vissa att det blir lite rörigt när jag först bestämde mig för att bygga och sedan hoppar av den idéen efter att ha delat den med världen, men samtidigt så är det exakt så det fungerar i livet.

Att vara transparent med alla sina felbedömningar är rätt så befriande, det finns ju ingen som är perfekt men ofta vill vi visa en bild av perfektion då det kan göra lite ont i själen att göra saker som upplevs som misstag.

Jag vet inte hur många gånger jag sett människor kämpa vidare i motvind bara för att det är pinsamt att vända och erkänna att det blev tokigt. Realisten i mig vänder därför nu och cyklar i nedförsbacke söderut och tur är väl det eftersom knäna bara hoppar ur led när jag försöker trampa åt fel håll.

Min stora fina gård finns nu ute på försäljning och jag ägnar en stor del av min vakna tid åt att städa och lusläsa varenda annons om skånelängor till salu. Egentligen så var det min första plan att sälja och flytta söderut, att den ändrades i höstas beror ju på att det dök upp en bra annan plan. Nu verkar det nästan som om det där viruset ändå gjorde lite nytta då det fick mig att återgå till en ganska så bra idé.

Hur många skiftnycklar lönar det sig till exempel att köra till Skåne?

Min mäklare hoppade alltså igång snabbare än blixten så allt är fotograferat, dokumenterat och genomgånget och annonsen är på väg.

Det blir ett helt nytt liv och nu håller jag på att fundera på vad som ska med och vad som får stanna kvar. Det är inga små frågor som ska avgöras, hur många skiftnycklar lönar det sig till exempel att köra till Skåne? Hur många spadar? Hur många hönor? Om inte annat blir det en intressant inblick i min samlarsjäl som nu vrider sig i små konvulsioner varje gång realisten lite torrt konstaterar att det går utmärkt att köpa nya spadar i Skåne och att det är viktigare att få plats med en extra gris.

Då jag inte bara är optimist utan även begåvats med en stor portion fantasi så sitter jag redan och galopperar runt i solen på en ridbana i Skåne på den där nya hästen jag tänkte unna mig efter att ha sålt gården.

Den där realisten i mig muttrar lite om skåneblåst och att det kommer att gå åt några månader bara till att packa upp tretusen böcker och diverse andra viktiga saker samt att den nya hästen säkert kommer lida av grisskräck då det inte går att kräva att få prova det innan man köper.

Trots allt så vinner ändå alltid optimisten varje diskussion, det är dess natur när den är sådär obotlig.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och flyttar söderut, till Skåne är planen. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Vi måste återgå till det normala är något som verkar ha blivit ett mantra för många.

Men vad är det normala egentligen? Det finns inget absolut svar på den frågan, det varierar ju från människa till människa och ändras över tid. För mig är det just nu helt normalt att traska runt med tre grisar i hasorna när jag fixar på gården. Hade jag sagt det för två år sedan hade varken jag själv eller någon annan tyckt att det var rimligt att anse det som normalt.

Skälet till att det normala ändras är ju att vi rör oss framåt. Vi rör oss framåt eftersom världen inte är perfekt. Vi har alltså nu ett val att antingen använda denna kris till att gå lite fortare framåt eller till att återgå till ett gammalt normalt. Kanske är vi inte redo att släppa det gamla, men en liten tanke kan vi ju i alla fall slänga åt att det är vårt resande som ställt till det.

I jakten på att slappna av och semestra har vi stressat runt halva jordklotet. Med bondelogik helt ologiskt. Den lilla moraltanten i mig kan inte låta bli att vilja hytta lite med fingret åt alla som nu längtar till det normala där de får flyga till något semesterparadis och klämma in tio dagars solande bara för att det är deras gamla normala.

Det är kanske ingen fin egenskap, men jag står för den. För mig är det helt enkelt normalt att vara onormal, kärringen mot strömmen i lagom små doser.

I hästvärlden har jag träffat många som simmar lite både mot strömmen och tvärs över den. Den där kraften som krävs för att managera några hundra kilo häst är bra till mycket annat också. Om det är något som får mig lite nostalgisk så är det just det där med att tänka på alla barn som upptäckt sin förmåga här på gården.

Att få följa den där resan in i hästvärlden är stort. Från att de kommer in i stallet första gången till att de som ingenting hanterar den där kraften. Det är ju inte självklart på något sätt, det normala är ju att ha lite respekt för något som är så mycket större än en själv.

När jag startade min hästverksamhet hade jag ett gäng med ponnyston som gick i avel och som extra inkomst så hyrde jag ut dem till ridning de perioder det gick att rida dem. Alla stona var ju tävlade och välutbildade så de mådde bra av lite lagom motion under de perioder de inte var högdräktiga.

Det är ju en klar fördel för stona att bli pysslade med och få lite kärlek hela tiden istället för att stå i en hage och bara föla. De år de gick tomma så var det bara att låta dem skutta runt på tävlingsbanan som läromästare igen. Stona höll sig också i mycket bättre kondition när de fick röra lite på sig och jag kunde se skillnad om de inte fick någon liten ryttare att ta hand om.

Just den resan in i hästvärlden blev ju väldigt balanserad, att både träffa unghästar, föl och duktiga ston skapade många ryttare som jag idag är stolt över att ha fått följa. Det skapade också ett förstående för att det inte är någon självklarhet att man kan använda hästarna hur som helst. Med ett dräktigt sto måste man ju följa vissa självklara regler, när hon blir lite tjock och trött så blir det bara lugna små turer och pyssel, men när hon är i rätt fas så kan man lära sig svåra övningar.

De här barnen hade ju inte några föräldrar som ville köpa jättedyra ponnyer men de blev väldigt duktiga ryttare eftersom de där stona ändå var betydligt mycket bättre än en outbildad mellanponny. Många av dem köpte i slutändan en unghäst av mig så affärsmässigt var det ju bra, men också utbildningsmässigt då de kunde vänta tills de var redo.

Det där är ett gammalt normalt som jag kan längta tillbaka till, men det fungerar inte med dagens marknad. Jag fick lägga om den verksamheten eftersom den tappade sin lönsamhet. Föräldrarna ville inte längre betala en månadssumma och sedan släppa av sina barn i stallet hos mig utan att veta vad de gjorde. Barnen förväntades plötsligt rida exakt en timme och sedan redovisa vad de lärt sig.

De förväntades dessutom hinna till fotboll, innebandy, dans och göra läxorna samma vecka. De som hängde i längst var de som hade föräldrar som följde med till stallet och hängde med samma entusiasm som barnen, de saknar jag faktiskt också, de där föräldrarna som aldrig ville åka hem. Nu lever vi alltså i en annan verklighet och även om jag kan sakna den gamla litegrann så går det ju att skapa en ny som kanske varken är sämre eller bättre utan bara annorlunda.

Driver man verksamhet med levande djur och människor så är det just så det fungerar, förändring är det enda konstanta.

Hur är det med det där viruset då? Efter en månad är jag nu utsläppt ur karantän då all feber och hosta varit borta tillräckligt länge. Följdsjukdomarna är dock några stycken, orimlig trötthet är en av dem, stukad tå en annan.

Då jag ju har en underlig diagnos i grunden så fick jag ju orimligt många inflammationer i kroppen och på läkares ordination proppade jag i mig full dos av antiinflammatoriska och smärtstillande mediciner.

Följden blev att jag slog i stortån utan att känna något och nu är den stor, blå och gör mycket ont eftersom jag slutat med medicinerna. Dagens lärdom är alltså att man inte bör yra runt och sköta gården när man tappat känseln tack vare starka mediciner.

Eller få inte konstiga virus. Och se till att bo granne med en läkare.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Jag har ju lite fått i uppgift att tänka och kanske tycka litegrann här i min blogg, men jag tror att det ska vara mest tänka. Jag tycker att det kanske vore roligt för folk om alla fick göra som de ville och åka ut och tävla, men…Jag tänker att det finns en anledning att tänka lite mer.

Vi har en massa rekommendationer att tänka på och då blir det hela lite mer komplicerat. Kan man klara av att bara åka någon timme, att inte behöva använda ridklubbens toalett, att hålla två meters avstånd, att inte åka utanför sitt sjukvårdsområde och att bara åka om man är helt frisk så kan det kanske fungera. Då skulle man följa rekommendationerna.

Problemet med all idrott är att elitvarianten inte kan räknas som samhällsbärande verksamhet och då kan man inte göra undantag. Ryttare lever lika mycket som alla andra företagare i samhället och det blir konsekvenser för alla som driver verksamheter där det krävs resor eller många människor på samma plats. Vi måste helt enkelt inse att ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt så som många branscher har fått göra.

Kanske måste vi helt enkelt börja tänka nytt vad gäller utbildningsmål och krav. Att mäta utbildning genom resultat är ju enkelt på ett sätt. Att mäta det i verklig ridbarhet är svårare. När man tittar på en häst så har man ofta ett resultat, säg att den har startat 130 med placering, då vet man egentligen bara att den kan ta sig över den höjden, men inte hur. Det är en försvinnande liten del av alla hästar som säljs som hamnar hos ryttare som inte behöver bekymra sig om just det där med hur.

Det finns då en del hästar som säljs av professionella ryttare och som helst ska gå med vinst för att hjälpa dem med sin satsning på elitnivå. Skälet till att dessa ryttare nu känner att de behöver ta sig ut på banan med sina utbildningshästar är just att marknaden bara bryr sig om just att hästen har resultat snarare än att den är ridbar. Det skulle vara ett mål i sig att få kunderna att börja titta på just hur utbildad hästen är och hur den gör det den gör.

Att betala för ridbarheten istället för rosetterna hästen har.

Det skulle kunna vara lite bra att det blir lite stopp ett tag så att vi kan ta ett omtag. Ett litet steg bakåt kan ibland vara bra om man har fastnat i ett feltänk. Just det där med jakten på rosetter och resultat har eskalerat på ett sätt som är lite knepigt. Om man går in och tittar i TDB så finns det hästar som gjort upp till 80 starter i 120-130 hoppning under ett år, det är inget som gör dem bättre utan mer ett recept på kotledsinflammation.

Det är inte de som jobbar med att utbilda hästar som gör det här utan de hobbyryttare som köpt en häst med lite lagom bra resultat. Om man har en häst till försäljning så är man ju lite försiktig då värdet försvinner om den blir skadad.

Som professionell ryttare så är det också så att man ofta är lite av ett enmansföretag, för att överleva behöver man inte bara ge marknaden de resultat den förväntar sig utan man måste dessutom hålla sig frisk. Ska man leva på att utbilda hästar har man inte råd att få coronaviruset. Har man tur kan man ju få den lätta varianten men om man har otur så blir man sjuk i två månader och det blir oerhört kostsamt.

Alltså borde de som arbetar professionellt inte vara så intresserade av att utsätta sig för samma risker som hobbyryttarna kan. Har man ett jobb där man inte förlorar hela inkomsten om man är sjuk så blir det liksom en annan fråga.

Ingen har ju lust att betala fullt för utbildning hos en sjuk ryttare som måste låta hästskötarna sköta allt.

Faktiskt kan jag tycka att det är lite tokigt att man släpper ut ungdomar på tävling då det är en grupp som kanske är svårare att få att tänka på alla de där rekommendationerna. Lokala tävlingar och pay and jump går ju kanske att hantera men så fort möjligheten att åka över halva landet öppnar sig så finns det absolut några som kommer göra det. Är det en nödvändig resa att åka från Stockholm till till exempel Borås för att tävla med ponny?

Det kommer definitivt några föräldrar tycka eftersom deras barn verkligen vill tävla.

Kanske är jag också lite sur efter all huvudvärk det där viruset gett mig, men jag önskar verkligen att alla kunde sätta upplevelsen med hästarna före prestation och rosetter, det är faktiskt lite tröttsamt att höra alla ponnyföräldrar och hobbyryttare prata om att det är normalt att tävla och därför viktigare än något annat.

Särskilt tröttsamt blir det när man hasar runt med samma hastighet som en åttioåring och inser att någon ridning orkar man inte med bara för att någon tyckte att det var kul att åka på sportlovsresa och sedan nysa på någon som sedan nös på apoteket i Järna. Något vi dock ska akta oss för är att hänga på gnällspikarna i elitfotbollsvärlden som nu påstår att de är de enda som fått yrkesförbud, de där som glömt att i princip halva kultursektorn är belagd med ett äkta yrkesförbud.

Dansbanden får inget betalt för att träna, frilansande skådespelare får inget betalt alls utan scen…

Vi måste alla hjälpa till och tänka ett varv till. Just nu har vi haft tävlingsstopp i två månader, inte direkt en livstid.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Det finns ofta många vägar att gå för att nå samma mål. Att alltid tro att man har rätt och alla andra fel gör livet så mycket tråkigare då det hämmar utveckling. Det som för mig gör människor intressanta är just hur nyfikna de är på att lära sig nytt.

Varje häst och varje djur jag träffar kan lära mig något nytt och just därför har jag fyllt mitt liv med alla dessa individer som får traska runt och vara sig själva. Alla har en funktion men också ett eget värde. Hönsen lägger ägg, ankorna äter skadedjur, hundarna vaktar och värmer fötterna och fåren har ett av de viktigaste jobben då de vårdar hela landskapet.

För några år sedan fick jag in stora blodmasken på gården. Det är ju ganska så lätt hänt när man har inackorderingar och dessutom jobbar med welshar som rest från Wales. Förekomsten av blodmask har ju ökat de senaste åren och det finns många teorier om varför, jag tror att det är lite som med det där viruset, rörligheten blir större även i hästvärlden och då flyttar smittorna runt mer också.

Hästar är ju inte mästare på social distansering och de ska de inte heller vara då deras mentala hälsa hänger på att få vara just hästar. Hos mig har alltid regeln varit att ingen häst går ensam i hagen och då blir det ju genast så att de delar maskar med varandra. Eftersom man inte vill ha stora blodmasken då den ju kan ställa till med ordentliga problem så har jag ägnat mycket tid åt att utrota den och efter tre år så lyckades jag och för två år sedan blev gården helt fri.

Det har varit lite omständligt men inte omöjligt. Det går ju att avmaska och hoppas att det funkar men det är lika viktigt att se till att hagarna hålls hygieniska. När man har många hästar så gäller det att hitta vägar där man inte jobbar opraktiskt så jag har helt enkelt haft ett system där hästarna går halvårsvis på olika ställen och där jag kört upp och sått vinterhagarna för att blanda bort gödseln.

Men det bästa jobbet har ändå fåren stått för. Om man släpper dem i hästarnas vinterhagar så betar de bort varenda rata och lämnar något som ser ut som en golfbana efter sig och där har de då betat i sig många av de maskar som annars skulle hamna i hästarna. Fåren har ju helt andra maskar än hästarna och skadas inte ett dugg av att äta upp hästarnas maskägg.

Nu är det stenhård koll på alla hästar som kommer in på gården och ett avmaskningschema som är noggrant övervakat så med lite tur behöver jag inte göra om denna sanering. Jag kommer ju ha kvar mina hagar även om jag byter hus och det är en välsignelse att känna till marken på det sättet.

Vi står ju alla inför detta problem med hur vi ska hantera hagar i framtiden, inte bara för att parasittrycket har ökat utan även för att krav börjar dyka upp på miljöhänsyn. Alla kan ju inte ha som jag med stora marker och växelbete, de flesta står faktiskt med begränsat utrymme och inga får.

Det är nu vi måste börja tänka lite nytt och leta lämpliga lösningar. I dag ägnar många tid åt att mocka sina hagar då det är en rekommendation från länsstyrelsen. Som vanligt så hanterar vi detta genom att antingen kämpa för hand med skottkärror eller använda dyra dammsugare. Risken i detta är att vi begränsar hästarnas utevistelse för att det helt enkelt blir för jobbigt att plocka bajs ute och att vi jobbar halvt ihjäl oss. Det kan bli en av de där sakerna som gör att färre får råd att ha häst och det vore förskräckligt trist.

I den utredning som just nu diskuteras finns det en del orimligheter, övergödning från hagarna sker ju bara om det inte finns gröda som kan ta upp näringen och om det finns avrinning från hagen till ett vattendrag. Den stora boven skulle då vara hårdgjorda hagar med diken omkring sig, de måste mockas varje dag för att inte näringen ska rinna rakt ut i vattnet.

Den stora gröna hagen riskerar att bli lerig vissa tider på året och omöjliggör då bajsplockning men samtidigt så kan den under en annan del av året ta upp näring. Om man sitter vid ett skrivbord så är det lätt att räkna enligt modellen att hästar bajsar x antal kilo om dagen och den näringen måste sedan ta vägen någonstans och då alltid på ett skadligt sätt.

I verkligheten finns det inte en hage som är den andra lik och förmågan att ta upp näring är egentligen det som ska styra hur vi sköter bajset. Det finns massor av lösningar som är bättre i många fall än att hårdgöra och mocka. Möjligen är det så att vi behöver tänka lite utanför den box vi lever i nu.

Jag tänker att så svårt är det inte att till exempel harva ut bajset och så i något snabbväxande gräs i vinterhagen. Har man nu en massa diken där det riskerar att rinna ut näring så går det faktiskt också att gräva en liten damm och plantera växter som tar upp näring. Allt detta finns det redan forskning om men då har det ju inte handlat om hästar specifikt.

Det vi vet är att hästar generellt sett mår bra av så stor hage som möjligt och så mycket utevistelse som möjligt och det måste vi prioritera på något sätt. Visst kan vi bli bättre på att ta hand om våra utsläpp men just det här har faktiskt tagit orimliga proportioner. Som vanligt har man också glömt att fråga hur bönder gjorde förr, där finns det ofta svar och ideér som ingen tänkte på…

Angående det där viruset så har jag nu haft feber i tio dagar och har orimligt ont i kroppen och idag fyller jag år i min karantän så det är faktiskt lite synd om mig för en gångs skull.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Det där med att vara lite modig är ju ofta något väldigt aktuellt och kanske lite extra just nu.

Som ung fanns det en historia om mod och integritet som påverkade mig mer än något annat. Den handlar om min egen morfar och blev därför extra verklig. När han var arton år så skulle han praktisera på ett lantbruk innan han startade sin utbildning. Eftersom familjen hade bekanta i Tyskland så skickades han dit, detta var 1938.

Det första som hände var att han blev arresterad av SS då han inte gjorde hitlerhälsningen. Istället för att då vika ner sig inför ett rum fullt av fanatiska nazister så lyckades han förhandla fram ett tillstånd där han inte behövde göra hälsningen under sin vistelse i Tyskland. För honom var det redan som så ung inte riktigt att hylla en ledare som han inte trodde på, det låg för mycket symbolik i just den gesten.

Det han lyckades förhandla fram var att han fick svara leve konungen och göra en vanlig svensk honnör. Att inte följa med strömmen och våga stå emot en grupp med mycket mer makt i situationen var både modigt och visar på väldigt stor integritet. Han var först lite tveksam till att berätta om sin tid i Tyskland men jag lyckades få ur honom historierna om hur det verkligen var och historien om hur han undvek att göra hitlerhälsningen var något han berättade lite i förbifarten.

Det var inget han ville skryta om utan det var bara något som hade varit självklart.

Riktigt mod handlar inte om att ta en massa risker medvetet utan mer om att hantera risker man blir utsatt för. Att flytta en huggorm genom att lyfta den i svansen är inte direkt modigt, det är mest en fråga om avsaknad av rädsla och att beräkna risken som tillräckligt låg för att man ska kunna utsätta sig för den. Att följa en övertygelse trots att det står människor och säger att man har fel är däremot modigt.

Att inte följa strömmen och handla i panik när alla andra gör det är också modigt.

Just nu tänker jag alltså lite extra på det där med modet då jag med all största sannolikhet ändå fått det där coronaviruset. Det är en situation där faran inte riktigt går att kontrollera, det enda jag kan kontrollera är min egen reaktion på den. Rent logiskt så är jag inte i någon uppenbar riskgrupp, faran för mitt liv är alltså inte överhängande.

Känslomässigt så rapporteras det dagligen om kris och katastrof och att vem som helst kan dö av denna konstiga sjukdom. Det är alltså nu jag måste ha modet att välja den logiska delen av riskanalysen och stå emot den allmänna paniken. Som tur är för mig så har jag personligen ganska så lätt att följa den där logiska delen.

Istället för att nu få panik och börja ringa sjukvårdsupplysningen så tränar jag djupandning och ser till att hasa mig ut på lugna små promenader för att mata hönsen och klia lammen.

Som tur är så har hästarna fått gå ut på bete och övriga djur är väldigt lättskötta så ska man nu bli sjuk så är det en bra tid så här innan höskörd och efter vårbruk. Lydia har dessutom gått in i värsta pälsfällningsperioden och vill helst inte att någon petar på henne då hon blir extra känslig i huden av det så hon är nöjd med att hålla sig långt ute på betet. Självklart vore det bättre att vara frisk eller att vara en av de där som inte ens märkt att de fått smittan, men nu är det som det är och med lite tur så blir man ju immun sedan.

Jag har ju varit en riktig mästare på den där sociala distanseringen, har bara lämnat gården för att handla det mest nödvändiga och inte träffat en enda människa inomhus på flera veckor. Men… tydligen så räckte det med ett litet nödvändigt besök på fel ställe för att lyckas få in ett litet virus i kroppen.

Symptomen så här långt är torrhosta, feber som går lite upp och ner, nedsatt smaksinne, trötthet och känslan av att det sitter någon på bröstkorgen. Någon gång har någon dessutom tydligen kört över mig med en ångvält för kroppen är som en platt trasa ungefär och gör ont nästan överallt.

Jag är ändå tacksam att jag bor som jag gör. Jag har friheten att sitta ute i solen och hosta, jag har en massa glada djur som skuttar runt och dessutom massa fantastiska människor runt omkring (och några lite längre bort) som ringer och kollar att jag lever och levererar matvaror vid behov.

Skulle det hela bli värre så har vi en fantastisk sjukvård som förtjänar vårt fulla förtroende.

Kanske sitter jag på traktorn igen om några dagar eller så tar det några veckor, i det stora hela spelar det ingen stor roll, det är bara att anpassa sig och hålla modet uppe.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Här sitter jag nu med torrhosta och röda ögon och det är coronans fel.

Jag har alltså inte fått coronavirus men tack vare den rådande situationen så fanns det inga andningsskydd att få tag på till vårbruket. Jag är drabbad av en sådan där oavsiktlig sidoskada som följer i coronans spår.

Fröerna måste ju ner i jorden innan regnet och därför har man inget alternativ, det är bara att köra på genom dammet. Faktum är att det är vanligt att lantbrukare får kol då mycket av det man gör dammar väldigt ordentligt.

Morfar hade kol under sina sista år, på hans tid användes aldrig andningsskydd och dessutom så visste man inte att rökning och hantering av diverse gifter kunde vara farligt. Det värsta var kanske när de betade utsäde, man använde kvicksilver för att behandla utsädet och ta bort eventuell svamp.

Han berättade att man stod och arbetade i ett moln som var en blandning av kvicksilver och det damm som alltid finns i torrt spannmål. Jag använder inga gifter i jordbruket men har nu inhalerat en himla massa jord och det kan nog ta några dagar innan jag slutar snyta ut svarta partiklar.

Som tur är kan jag ta det lugnt en dag då regnet faktiskt kom och jag hann klart. Nu är det extra viktigt att vi får regn framöver då det är nästan katastrofalt torrt redan nu här i Mälardalen, jag hoppas att alla dansar ordentligt med regndanser den närmaste månaden så att vi äntligen kan få en normal höskörd.

De senaste tre åren har skörden varit riktigt dålig här så vi behöver återhämta oss lite.

Som bonde så planerar man ju ganska så långt i framtiden hela tiden, även i tuffa tider måste man fortsätta att tänka på nästa års skörd. Just nu är det en styrka då vi behöver se att det finns en framtid. Att leva i nuet är bra på sitt sätt, men det behövs också en hel del framtidsvisioner för att man ska orka med.

Hästmänniskor är också ofta bra på det där med lite långtgående planer, ska man bli en bättre ryttare så går det inte att bara tänka på dagens ridtur utan man måste se hur det kommer att bli.

Just nu jobbar jag på Lydias grisfobi och har tagit hjälp av mina små grisgrabbar. De får hänga med och fodra henne i hagen och hon har faktiskt vant sig vid dem. Kanske kan det hjälpa så att hon inte känner att hon måste tvärvända varje gång det prasslar i skogen eller luktar gris.

Nu är de inga jättestora vildsvin men de luktar gris och låter som vilka grisar som helst så med lite tur så förstår hon inte skillnaden.

Förutom att jag planerar för att bota Lydias fobi och vilka åkrar som ska odlas nästa år så har äntligen planeringen inför årets funktionärsuppdrag dragit igång. Vi kan ju inte säga med hundra procents säkerhet om det blir av, men vi tror verkligen att vi kommer att få uppleva julstämning på Friends arena även i år.

Jag ska som vanligt ansvara för säkerheten i FEI-stallet. I år vänder vi ju på arenan och det innebär lite extra jobb för mig då vi inte riktigt vet ännu var det kommer behövas bevakning.

Det är först när allt är uppbyggt som man kan se exakt var det blir hål som behöver bevakas. Även om det innebär lite extra jobb med planering så är det viktigt att hela tiden jobba på förbättringar då det vi vill skapa är en show i världsklass för publiken.

Att alla nu kommer direkt in på mässan och kan se mässpaddocken från läktaren kommer bli riktigt bra tror jag. Vi är ju ett väl sammansvetsat gäng som har jobbat tillsammans i många år bakom kulisserna och även om det kan vara lite stressigt emellanåt att vara gruppledare så uppvägs det av den fantastiska stämningen som vi har i gruppen.

Vi har ju alla olika skäl till att vara med, jag gillar både att sitta och titta på hur de internationella ryttarna jobbar ute i stallet och att få vara statist i julshowen. Efter Friends brukar jag inte behöva fira mer jul eftersom det redan är avklarat och det är skönt. För alla som är nyfikna och skulle vilja prova på att vara med så kan jag bara säga att det absolut är en bra ide att anmäla intresse.

Vill man avsätta en vecka av sitt liv för att få en annorlunda upplevelse så är det här en utmärkt ide, istället för en vecka i solen kan man få hänga en vecka med sina idoler och som det ser ut nu i världen så verkar det vara mer hälsosamt. Även om vi just nu har vår och det ska gå en hel sommar och höst innan det är dags så ägnar jag lite tid åt att längta efter den där stämningen och Friendsbubblan som vi brukar kalla den.

Trenden i den lokala butiken talar om att den värsta hysterin har gått över, det saknas inget i hyllorna. Vi har till och med handsprit så i Hölö är allt lugnt.

Vårbruket fortsätter enligt plan på gården, sakta men säkert. De andra bönderna i trakten har ibland lite roligt åt mig, jag har en hopplös gammal traktor, små futtiga redskap och kör i myrfart.

Nu är ju min gård ingen effektiv stor gård utan mer en liten fläck med hästar och får och jag trivs med det. Min nya gård blir ännu mindre fast om man pratar med vanliga hästmänniskor så är de 26 hektar åker jag behåller ganska så stort, det handlar bara om olika perspektiv helt enkelt.

Det är lite som att försöka förklara varför ridning fungerar som hobby även efter att man jobbat med det på professionell nivå. Just nu pratas det om hur jobbigt det är för olika idrottsutövare att inte få tävla, att de saknar det viktigaste i sina liv. För mig har det egentligen aldrig handlat om det där mätbara resultatet som en rosett kan vara utan mer om en känsla, den där obeskrivbara ridkänslan.

Vad är då ridkänsla egentligen? För mig är det den där punkten när man tillsamman med hästen är en tanke, ett hjärta, en själ.

Att den känslan finns är det som skiljer ridningen från allt annat man kan göra med sin tid. Jag har gjort mål i fotboll, gjort strike i bowling och slagit frivarv i brännboll, men allt det är en kort känsla av att lyckas, att vinna.

Det är trevligt i sig, man blir glad och firar ett kort tag men är ofta medveten om att det är ytterst tillfälligt och att det krävs ganska mycket för att lyckas en gång till. Med ridningen är det inte så alls, att vinna är helt oväsentligt i jakten på rätt känsla. När känslan sedan infinner sig så är den inte tillfällig utan något som finns kvar och går att upprepa varje dag.

Att förklara för de ovetande att man har varit och tävlat och vunnit en rosett är enkelt, att förklara hur det känns när det känns bra är nästan omöjligt. Det är lite som att förklara förälskelse, det går att sätta ord som lyckokänsla, att man liksom svävar fram på rosa moln osv, men inget av det gör att det går att känna den känslan som beskrivs, den måste upplevas.

Om någon säger att de inte vet om de är förälskade så kan man förutsätta att de inte är det eftersom det är något man definitivt vet när det händer. Samma sak gäller ridkänsla, när någon säger att de tror att de kanske hittat den så vet man att det har de inte. Det har ofta hänt att jag har kommit hem från en tävling utan rosett och varit supernöjd eftersom känslan fanns där och det är svårt att förstå för den som inte vet.

Hur hittar man känslan då? Det går inte att lära ut, som tränare kan man bara guida sina elever åt rätt håll. Den dagen de plötsligt sitter där med ett leende och glider runt med sin häst då vet man att de hittat den och har man tur så har man någon gång sagt rätt saker som hjälpt dem med balansen.

Ju mer man rider och ju fler hästar man lyckas hitta den på desto lättare blir det. För många händer det aldrig utan de får nöja sig med att glänta på dörren och kika in.

Hästar är väldigt vänliga varelser, när jag pratar om att sura ston går bra ihop med mig så menar jag mest att jag är bra på att få dem att inte vara sura. En häst är väldigt sällan naturligt sur utan det handlar om hur de reagerar på dominans.

För att hitta känslan med en häst som reagerat med att lägga öronen bakåt och stå emot tidigare gäller det att förstå vad som utlöst det. Enligt min erfarenhet så brukar det handla om fel signaler och att de inte förstått kraven som ställts. Det handlar aldrig om att vinna mot hästen utan att få den att förstå vad man vill och tycka att det är okej.

De flesta hästar gillar att springa lite i hagen tillsammans med andra hästar och den känslan vill jag ha med mig när jag rider, de ska känna att de springer med mig och att vi leker. När vi hittat farten och leken där hästen känner sig starkare med min hjälp så kan vi också börja samarbeta och tänka likadant och där börjar resan mot den där ridkänslan.

Huvudingrediensen i ridkänslan är alltså samarbete och kommunikation. När det fungerar helt utan friktion kan man få med sig hästens hjärta, den vill så gärna vara med en att den skänker en sin tillit.

Det är en ära att få en liten del av hjärtat från sin häst, jag blir lika ödmjuk varje gång det händer. Inget tvång eller våld i världen kan få den att ge bort det utan det sker bara när den får vara lite fri och stolt.

Den där känslan hittar man alltså när man inte längre behöver kontrollera hästen alls utan vågar släppa allt och bara be den att följa med på det man gör. När hästen släppt in en i sina tankar, skänkt en del av hjärtat och man har släppt den fri då kan man hamna där på den där platsen där man just bara är en tanke, ett hjärta och en själ och det är magiskt.

Avslutar med ett litet klipp. Man blir glad i hjärtat när även en gris vill vara där man är.

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Jag har för tillfället bytt ut de där gula ponnyöronen mot en blå motorhuv när jag tänker.

Det går nästan lika bra att tänka när man snurrar runt i sakta mak på en åker och harvar eller kultiverar. Även om världen verkar stå lite stilla just nu så snurrar fordens hjul stadigt på därute i vårsolen.

Det är bra för framtidsplaneringen.

Vi har redan skrivit papper på min gård så nu brinner det lite i knutarna när det gäller städning, det gör att en del tid har ägnats åt det förgångna. Framtidsplaner är viktiga, kanske extra mycket just nu när allt är som det är. Att ha mål, både långsiktiga och kortsiktiga, skapar ju lite entusiasm och framtidstro.

Det kortsiktiga målet är att städa klart innan jag ska flytta. Det långsiktiga är att bygga upp allt på nytt.

Ett tredje framtidsmål är att hitta en ny häst. Jag har ju den där gula ponnyn, men hon är 15 år och är egentligen mest bra på en sak, uteritter.

Efter Delilah saknas den där som älskar att träna och lära sig saker. En häst som kan tänka sig att följa med på lite äventyr. Lydia är vad man kan kalla introvert, rutiner och igenkänning är det viktigaste i hennes liv och det gör att det inte är aktuellt att utsätta henne för konstiga miljöer.

Det finns ju ett hemligt nöje som nästan alla hästmänniskor ägnar sig åt och det är att söka efter hästar på nätet. Att sitta och lusläsa alla annonser är lika spännande oavsett om man verkligen letar häst eller bara fönstershoppar. Det är ett sätt att få inspiration, precis som det är när man sitter och tittar på hus till salu bara för att få se hur andra har det hemma.

Jag har inte köpt någon häst på väldigt länge, de hästar jag haft de senaste 20 åren har bara ramlat ner i knät på mig. Det har varit några inbyten och några bekantas som inte fungerat för dem. Några av de där hästarna har varit bland de bästa jag haft, på något sätt var det meningen att de skulle funka hos mig. Har man inte ekonomi att köpa det bästa så får man liksom utveckla det man får.

Sura ston och heta hästar har varit mina favoriter, sådana där som andra tycker är lite för jobbiga.

Nu sitter jag lite i en annan sits då jag alltså ska köpa något som jag vill ha, något som passar från början. Det är ju nästan helt omöjligt då jag aldrig tidigare valt utan mer blivit vald. Det som gör det ännu svårare är att nu ska jag inte köpa något som kan hoppa högt och springa fort utan en häst som passar till lek och kanske dressyr.

Egentligen ska jag nog köpa en häst som absolut inte kan hoppa då risken finns att jag blir frestad att göra det annars. Problemet med hoppning är att man måste ha fungerande knän och mina går ur led lite då och då. Knäskålarna sitter inte riktigt fast som de ska och glider fel och då fastnar jag med knät i det läget som det befinner sig i, mycket opraktiskt om man rider lätt eller är på väg mot ett hinder och behöver ställa sig upp.

Om man nu ska köpa en häst så finns det massor av fallgropar. Det svåraste är att läsa annonser, det man måste tänka på är att den som har hästen ju faktiskt vill bli av med den och därför alltid är något mer positiv än vad verkligheten är.

Det är lite som de där husen på Hemnet som är sådär perfekt städade och inte har en enda sned gardin, så ser inte verkligheten ut. Att åka runt och titta på hästar kan säkert bli en utmaning då jag ju känner igen varenda uppsnyggning som säljarna kan hitta på.

Vad ska jag ha då? Några kriterier har jag redan satt, men absolut inte tillräckligt många för att börja leta på riktigt. Jag började med att tänka att den inte får vara för stor, men så kom jag att tänka på att den bästa och mest lättridna häst jag ägt var Midas, 175 centimeter över havet och den näst mest lättridna var Olivia, 178 centimeter (själv är jag stadiga 164 centimeter, inga långa dressyrben här inte).

Alltså ska hästen helt enkelt inte vara för liten för mig att rida på men snäll. Det gjorde då inte saken mycket klarare. Sedan har jag tänkt en del på vad det ska vara för sort och då kan jag säga att det inte blir ett dugg bättre. Om man tittar på några mina favorithästar genom åren så var Delilah var en connemara, Midas var halvblod och min första häst Tellus var en nordsvensk, ingen riktigt klar röd tråd där inte.

Lydia är ju fullblodskorsning med betoning på fullblodet och det gillar jag ju också. Vad gäller utseende så var Midas faktiskt en av de fulaste hästar jag ägt, brun, stor, kantigt med världens största huvud. Hur hästen ser ut påverkar ju inte hur bra den kan vara, det finns många exteriört mindre vackra hästar som är perfekta för det de ska göra. Vad gäller karaktär så blir det plötsligt mer klart, hästen ska vara vänlig och öppen för samarbete, den ska gilla mig helt enkelt.

Vi har ju alla olika utstrålning och sätt att vara och det är framförallt där vi kan hitta matchningen.

Storlek är obestämt, utseende obestämt, ras obestämt, ålder och utbildning obestämt. Den enda röda tråd jag hittar i det hela är alltså att individen är viktigare något annat. Det blir många timmar på nätet och i traktorn för att komma på hur detta ska bli.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

När jag var sex år blev jag ordentligt biten av en stor hund i ansiktet.

Den hög tag i min kind och tuggade sedan lite på min arm när jag fick upp den som skydd. Det blev lite hål och ganska så stora blåmärken, antagligen tänkte den inte döda mig utan bara varna litegrann.

Mina morföräldrar gjorde ingen stor sak av detta, det enda de sa var att jag kanske skulle låta bli att gå in hos den familjen som hade hunden om det inte fanns någon vuxen som såg till att den var inlåst (kan gissa att de utan min vetskap skällde en del på familjen i fråga då hunden tydligen bitit fler personer).

Jag överlevde detta utan större men, det intressanta är dock att jag inte blev ett dugg hundrädd. Jag hade stora hundar hemma som levde med oss och därför blev jag inte rädd annat än för den där som bet mig (lite självbevarelsedrift har jag ju även om den är minimal).

Idag njuter jag därför av mina fantastiska boxrar som vissa kan uppleva som något skräckinjagande men som när man lever med dem är de vänligaste själarna som går att hitta.

Det där med rädsla eller skräck för saker är egentligen väldigt intressant, hur många gånger har man inte hört att någon blev biten av en häst som barn och sedan dess är de rädda? Eller den där om att man ramlat av när man hoppat och därför tycker att det är läskigt.

På ett sätt är det helt befogat att vara lite rädd för att hoppa, risken att ramla av och slå sig är verklig. Det är ju lite samma sak som att vara höjdrädd, ju högre upp man klättrar desto större risk att slå sig illa om man faller.

Att känna lite rädsla är alltså helt normalt, det är vad man sedan gör med den som avgör hur livet utvecklas. Ofta kan det finnas vinster i att övervinna vissa betänkligheter som gör att en viss aktivitet plötsligt blir möjlig.

Jag tillhör ju också den där skaran ryttare som älskar att susa fram över stora stockar och genom vattenhinder i full galopp. Vi som är sådär dödsföraktande enligt de flesta andra att vi nästan kan ses som smått galna.

Men nu är sanningen nog snarare att vi utsatt oss för faran så mycket att vi lärt oss hantera och balansera den och vinsten ligger i att upplevelsen är fantastisk. Likväl som en dressyrryttare kan säga att det känns som om de dansar med hästen när allt fungerar så kan vi säga att vi är ett med våra hästar, fast bara i lite högre tempo.

Genom åren har jag haft hela skalan av ryttare som elever, allt från de där som saknar självbevarelsedrift till de där som gråter av rädsla vid blotta tanken på att de ska trava över en bom på marken.

Det blir då min uppgift att övertyga alla om att lagom respekt och lite självbevarelsedrift är bra. Är man för rädd så är risken att man aldrig får uppleva den där dansen och är man för övermodig så missar man den eftersom man inte stannar upp och känner efter.

Det kan vara väldigt svårt att få de övermodiga att stanna upp, lyckas man så blir de dock väldigt mycket bättre ryttare än innan då de ofta plötsligt inser att hästen måste få hinna med också. Det är betydligt mycket lättare med de som är lite rädda då det bara krävs små myrsteg framåt för att de ska känna sig lyckade. Det där första steget över bommen kan vara lika stort som att vinna ett världsmästerskap och känslan av att lyckas blir då så oändligt mycket större än för den som ska lyckas med att backa av litegrann.

Just nu är det ju extra aktuellt att hantera rädslor, framförallt hos våra ungdomar. Vi vill ju att de ska känna att saker och ting är möjliga, att livet kan vara lite kul. Aldrig har väl lagom varit bättre. Att känna sig själv och hitta en nivå där rädslan och respekten för farliga saker ligger på rätt nivå är ju avgörande för hur vi mår.

De som nu är övermodiga behöver titta på sig själva och verkligen försöka ta beslut med förståelse för de som känner stor rädsla. Annars riskerar man att förlora förtroendet från sina medmänniskor och orsaka större ångest hos dem som redan sitter hemma med känslan av att världen går under.

Det är som när man som sådan där tokmodig ryttare rider ut med någon som är rädd, sätter man av i galopp med ett skratt kan man förlora den vännen för alltid.

Jag får själv ofta tänka på att inte bli den där som tycker att folk är pippliga, bara för att jag själv kan klättra högt, rida fort och hantera muskelhundar så får jag inte tycka något om andras rädslor.

De är lika verkliga som min avsaknad av dem.

När jag hanterar de där rädda eleverna har jag lärt mig att stå och vara lugn, att använda mitt orädda psyke till att föröka ingjuta mod i de som saknar det. När de finner bara en liten gnutta inom sig så är det stort och jag måste förstå det och aldrig förminska den segern genom att tycka att den där bommen som övervanns egentligen är lite fånig.

Oavsett om det de klarade i min värld är både ofarligt och enkelt så var det kanske i deras just det där som blev helt avgörande för deras fortsatta ryttarkarrirär och deras förtroende för andra människor.

Nu får vi alla anstränga oss för att inte vara de där som rider ifrån våra vänner men också för att vara de där som ingjuter lite mod hos de som inget har. Att vara medmänniska är givande och fantastiskt är man lite mer motmänniska så riskerar man att stå ensam i slutändan och det är inte bra för någon.

Veckans notering från den lokala lanthandeln, nu är kålen slut. Solen har ju börjat skina och jag misstänker skarpt att efter att ha ätit upp all chips och öl så kröp tankarna på beach 2020 fram så nu sitter Hölöborna och äter kokt kål istället. Helt logiskt.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Jag är inte bara hästmänniska, jag är bonde också.

Nu när mycket stänger ner och hjulen börjar rulla långsammare i samhället så kan alla vara lugna, böndernas hjul rullar stadigt på. Vi jobbar ju alltid hemma och i relativ isolering så inget ändras för oss.

Vi fortsätter alltså nu att jobba som vanligt och stannar hemma vare sig vi är förkylda eller friska. Vi brukar nysa oss igenom vårbruket med vanliga förkylningar utan att stanna upp, vi är inte en särskilt gnällig sort på det viset. Däremot så är vi nu tacksamma om ni ickebönder inte smittar oss med corona då vi absolut inte har tid att ligga med lunginflammation då inget väntar på oss.

Det går liksom inte att skjuta upp våren, den kommer när den kommer och då måste vi kunna arbeta sådär som bara bönder kan. I år är det kanske viktigare än någonsin då ingen vet hur importen kommer se ut när den här krisen är över.

Därför säger vi som sjukvården, stanna hemma så att vi kan arbeta för er.

Nu kanske vissa tänker att vi är ju isolerade och säkra tack vare vårt jobb, men vi är som Fantomen, ibland går även vi som vanliga människor till affären för att inhandla mat. Då är vi tacksamma om ni inte har tagit en tur till landet för att slippa vara i stan eftersom vi antagligen möts där i butiken eller så har ni vänligt nog smittat vår lokala kassapersonal som kanske bor tillsammans med en bonde.

Så stanna där ni är, inte bara för vår skull utan för er egen också. Ni vill väl ändå äta lite färskpotatis till midsommar och kanske kunna fortsätta hamstra den där pastan som vi nu ska så basingrediensen till.

Och ja, det är även vi som står för grundingrediensen i toalettpappret.

Bönder är ju redan en utrotningshotad art och är därför kanske lite extra skyddsvärda. De senaste decennierna har vi fört en tynande tillvaro, lite bortglömda av samhället. Mest utrotningshotad är den där sorten som kan nästan allt och som aldrig slutar gå.

Semester, sjukfrånvaro och pensionsålder är begrepp som de inte begriper alls. Semester är den där utflykten förrförra året till hembygdsmuseet i grannbyn, sjuk är man om man är döende och pensionen inträffar när man då bärs ut med fötterna först.

Så är det och så har det alltid varit.

Den moderna människan förstår sig inte alltid riktigt på de där figurerna som muttrande kan traska runt i skogen eller på någon åker för att ibland stanna upp och pilla lite i jorden eller dra lite i en gren.

Att det där och då avgörs stora frågor som hur mycket potatis man kan förvänta sig detta år eller hur årets granskott ser ut är ju inte helt uppenbart för den oinsatta. Problemet är att det finns ingen utbildning i världen som kan ta fram de där figurerna, det är ett arv som sedan måste förstärkas av rätt uppväxtmiljö.

Ett bevarandeprogram vore kanske en idé, fast det kan bli svårt att genomföra då en av de mest framträdande bondeegenskaperna är att envist våga vägra hjälp. Egentligen så har vi nog alla gener som kan utvecklas rätt om vi bara får förutsättningarna, så helt omöjligt är det inte att öka antalet bönder.

Ett problem är dock att för att bli en riktig gammaldags bonde behöver man traska efter en sådan i ungefär trettio år för att riktigt lära sig allt de kan (att det tar så lång tid beror på att kommunikationen går extra långsamt när man muttrar fram informationen och sedan muttrar en lång harang om varför ingen fattar det självklara i det man just sagt).

De flesta ryttare har ju stött på de där smått obegripliga bönderna på något sätt eftersom vi rör oss i samma naturområden.

Själv är jag ju en hybrid mellan muttrande bonde och helt vanlig ryttare och kan alltså i princip hamna i konflikt med mig själv emellanåt. Bonden i mig vill traska runt och muttra och pilla i jorden, ryttaren i mig vill umgås med andra och prata häst helt utan något egentligt mål.

Så här på våren vinner bondesidan ett tag, jag är nu på väg att stänga in mig i traktorn och köra runt på orimliga tider på mina åkrar. Att hålla grannar vakna genom att puttra förbi deras hus vid elvatiden på kvällen är givet.

Jag tänker även ägna lite tid åt att köra orimligt långsamt med bred last på en lagom stor väg så att det bildas en ordentlig kö av stressade stockholmare (detta är extra lätt för mig eftersom jag bor i Stockholms län). Allt detta kan antingen ses som ett straff för att man vill vistas på landet eller som en välsignelse då jag helt enkelt arbetar dygnet runt för att det ska finnas livsnödvändiga produkter att leverera till alla de som inte är självförsörjande.

Nu finns det också en lite modernare variant på bonde som är lite bättre på kommunikation, som kör lite snabbare traktorer och som använder google när det behövs. Dessa är lika viktiga som de muttrande bönderna och dessutom lite mer lättrörliga så även för deras skull är det bra om ni väljer att röra er inom ert närområde.

Det är också viktigt för alla får, höns, kor, grisar och hästar att bönderna hålls friska. De är ännu mer beroende av att deras mat produceras och serveras regelbundet.

Själv har jag hela livet jobbat på att bli den gamla sorten, trettio år ägnade jag åt att traska efter morfar och jag hoppas att tillräckligt mycket fastnade.

Den moderna adaption jag gjort är att jag har lurar med telefon och musik som jag fäller ner. På det viset slipper jag muttra så mycket men blir ändå lagom avskild från omvärlden och kan koncentrera mig på att traska runt och pilla med lagom obegripliga saker.

P.s. Notering från landet: Denna vecka är ölen i min matbutik slut, kanhända är det en reaktion på förra veckans chipskonsumtion? Prioriteringarna är således fortfarande annorlunda i Hölö.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Vi hästmänniskor har ofta en tendens att vilja vara duktiga, bäst i klassen på något sätt.

Vi strävar efter att hitta den bästa tekniken vad gäller ridningen, det bästa sättet att ha häst. Vi hävdar också med stor emfas att våra egna hästar är mer speciella än alla andras hästar, att de är helt unika. Just nu är den där viljan att vara unik och bäst en bra egenskap om vi riktar energin rätt.

Det som kan vara jobbigt för omvärlden i vanliga fall kan bli vår räddning. Att vara bäst i klassen på social distansering och att vara bäst i klassen på att tänka på en annan individ blir plötsligt en superkraft. Kan vi utnyttja detta rätt kan vi hjälpa resten av samhället genom att vara de där som håller sig friska, både mentalt och fysiskt.

I vanliga fall kan ju vår förmåga till just social distansering orsaka en del mutter bland familj och vänner. Alla mina vänner till exempel har gett upp, vill de träffa mig får de helt enkelt komma till mig och traska efter mig runt gården. Det gör att vänskapskretsen blir rätt så intressant, man måste liksom gilla att bli tillsagd att hålla i ett lamm eller klia en gris så att den inte rymmer medan jag mockar.

Det där med familjehögtider är ju också något som styrs helt av våra hästars behov. Min familj frågar alltid mig vilken tid det passar att vi äter julmiddag eftersom de vet att jag gör det jag gör på exakta tider. Ultimatum som att potatisen är klar klockan fem funkar liksom inte, alla som har häst vet att de har en mat och sovklocka som inte går att kompromissa med.

Jag har nu delvis löst det där med matklockan genom att ge fri tillgång till grovfoder dygnet runt men sovklockan finns fortfarande kvar med sina exakta tider.

Min lilla hästflock har alltid företräde före mina egna oviktiga nöjen.

Julmiddagen kan jag äta när de har fått sitt och därför får de som vill äta julmiddag med mig också ta hänsyn till att hästarna är nöjda mellan klockan sex och nio på kvällen och då ska middag ätas och julklappar delas ut.

Jag har nu en väldigt välartad familj som förstår detta och som därmed också kan förstå det där med att ta hänsyn till tredje person. Nu ska det väl sägas om familjen att de alltid varit bra på att ta hänsyn och tänka på andra. Under min barndom var det självklart att det varje jul ramlade in minst två personer som inte hade någon familj att fira med, inget konstigt med det eftersom det fanns plats.

Faktum är att jag för ett tag sedan hittade en hel påse med extra julklappar som stod i garderoben, redo för att delas ut vid behov. Det där är ett sådant där arv efter mormor som jag nu måste fundera på hur jag ska förvalta i framtiden.

Det är säkert också fler än jag som upplevt den där känslan när man bara måste röra sig på platser där det faktiskt finns andra människor och inte hinner dra av sig de där leriga stövlarna och arbetsbyxorna. Folk flyttar sig alltid ungefär som röda havet delade sig för Moses när man kommer där efter en dags vadande genom lera och gödsel.

Själv tänker man ju inte på lukt och annat eftersom det är ett slags normaltillstånd vissa årstider (det är tur att jag bor på landet där folksamlingar är rätt så ovanliga). Det är ett väldigt effektivt sätt att se till att grannar och bekanta håller en viss distans när man traskar förbi, vem vill liksom krama en sådan figur?

Jag funderar alltså skarpt på att bosätta mig i den där overallen som fungerar som en naturlig barriär mot andra människor. Den är faktiskt ungefär som ett myggstift, eller människostift då (det kan vara tack vare den jag är singel faktiskt). Samtidigt så vill jag att folk ska känna sig välkomna ut på landet för att få en paus i vardagen så regeln hos mig är att man får hålla sig på lagom doftavstånd från overallen så borde även smittrisken vara eliminerad.

Det är ju kanske extra viktigt just nu att få komma ut och prata lite om livet i allmänhet och djuren i synnerhet.

Ska man röra sig i stan eller i någon affär så krävs det ju ordentlig skrubbning innan så därför blir vi kanske lite bra på att använda tvål. Visserligen så använder vi den då åt fel håll, istället för att tvätta sig efter turer utanför gården så blir det så att man gör det innan, fast det borde ju funka att vänja sig vid lite omvänd ordning även på det.

Jag tror att vi kommer briljera vad gäller denna sociala distansering och tvagning, vi kommer definitivt göra det för att vi absolut inte vill bli tvingade till karantän där vi inte får träffa våra hästar. Naturligtvis gör vi det också för de människor vi älskar, men vi har ju en extra morot i vårt liv som gör oss starka och disciplinerade.

Nu ska vi alltså fokusera på att vara bäst i klassen, fast inte på att kritisera varandras metoder utan på att göra samma sak, undvika smitta. Och ja, vi behöver lite humor i allvaret annars förtvinar den och dör och då blir vi ena sorgliga figurer.

En notering från landet är att i Sveriges minsta konsumbutik finns det både toapapper och pasta men chipsen är slut.

Prioriteringen i Hölö är således annorlunda jämfört med resten av världen. Det känns tryggt, lagom lantligt annorlunda.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

” Döden, döden döden” så började Astrid Lindgren sina samtal med sina systrar när de blivit äldre. Det var för att klara av detta ämne direkt och sedan prata om livet istället.

Nu tror jag dock att vi ibland skulle behöva ta det där samtalet som de undvek för att våga fortsätta leva. Jag är egentligen inte rädd för döden men har en hälsosam respekt för den och undviker den så gott det går.

Rädsla är oftast ohälsosam i alla former då den får oss att agera irrationellt. För att undvika onödig konfrontation med döden så är det alltså rationellt att inte vara rädd. Jag vet att det är knepigt då det är mänskligt att vara rädd för saker vi inte vet särskilt mycket om.

Tryggheten finns i det välkända.

Vi väljer alla olika sätt att närma oss döden, jag har valt att se den. Att som vi ofta gör idag välja att inte se den alls spär alltså på den där rädslan och antagligen är det därför vi plötsligt börjar hamstra toapapper när vi påminns om att den finns.

Att kunna ta in det här med döden är på ett sätt livsviktigt eftersom det enda vi egentligen vet är att den är oundviklig i slutändan. Det finns många sätt att dö på men de flesta av oss kommer faktiskt att bli ganska gamla och därför är det viktigt att leva hela tiden fram till dess att vi inte klarar det längre.

Jag är ju oerhört tacksam över alla livslektioner jag fick av min mormor, men den största lärdomen hon gav mig var den om hur man kan dö.

Det där fridfulla insomnandet när man är klar med livet finns och det kan även vara lite vackert.

Mormor sa till mig i slutet att hon var klar, redo att dö utan rädsla eftersom hon var nöjd med det liv hon levt. Sedan dog hon precis så som hon ville, lugnt i sömnen. På kvällen hade vi sagt god natt och vi visste nog båda vad som väntade.

Lilla Curt-Åke (mops) kröp som vanligt upp hos mormor och på morgonen när jag skulle hämta honom för morgonkissen låg han i hennes famn med huvudet mot hennes bröst. Där hade han legat och hört hennes hjärta sluta slå, lugnt och stilla. Som det naturligaste i världen gäspade han, gav mormor en slick på näsan och gick upp för att gå ut och kissa.

På ett sätt stannade allt den morgonen men på ett annat inte.

För oss som har våra hästar är det ju just de som fortsätter när allt annat stannar. De fortsätter att andas, äta och röra sig framåt, precis som Curt-Åke gjorde den där morgonen.

Att göra som man gör i Spanien och stänga ner möjligheten att rida är just ett sådant där irrationellt beteende grundat på rädsla. Att inte kunna tänka nytt alls kring sportarrangemang är också irrationellt.

Vi är ju idag egentligen väldigt bra rustade för att ta hand om den rådande situationen med ett virus som gör att vi ska värna våra äldre och våra sjuka.

Vi har allt bara ett klick bort därhemma i soffan, att inte träffa folk ett tag är mycket enklare än vad det var för några år sedan. Vi bor i ett land där det finns oerhört mycket utrymme, att vara utomhus och hålla ett avstånd om två meter är inget direkt problem.

Många är oroliga för att det ska hända en olycka när man håller på med sin vanliga ridning och visst kan det hända, men vanligtvis när man ramlar av får man några blåmärken och i värsta fall bryter man något.

Vården är ansträngd och kämpar men tar fortfarande hand om de som kommer in med brutna armar. Det är inte de brutna armarna som kommer att knäcka dem utan de som obetänksamt hälsat på sin vän som ingår i riskgruppen.

Om vi stoppar upp allt i livet kommer vi bara bli ännu mer rädda och då är risken större att vi blir de där som belastar sjukvården ännu mer genom att vi ringer eller åker till akuten om utifallatt vi skulle vara sjuka.

Allt är ju en balansgång och vi behöver alltid vara både försiktiga och modiga. Så fort det blir för mycket av det ena eller andra hamnar vi i det där irrationella läget som både rädsla och rusigt övermod kan ge.

Just nu behöver vi livsglädje, världen är ju inte lamslagen av viruset utan av rädsla. Ska vi bryta den negativa spiral vi matas med behöver vi all den styrka våra djur ger.

Det finns massor av människor i världen som inte har en häst eller hund som ger dem en anledning att fortsätta röra sig framåt. För deras skull behöver vi som har det privilegiet ta hand om oss och hjälpa till att visa att det går att fortsätta leva.

Det kan ju hända att jag får corona och dör, eller så ramlar jag av Lydia därute i skogen för att det hoppar fram ett vildsvin på fel ställe eller så blir jag sådär urgammal som min mormor och somnar in med en mops närmast hjärtat.

Min rationella hjärna säger att det sistnämnda är mest sannolikt och därför vill jag leva nu och röra mig framåt. Alternativet är att sitta still full av irrationella tankar och rädsla och det kan det aldrig komma något gott ur.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Något mina morföräldrar lärde som jag är evigt tacksam för är konsten att vara utan. De levde som man alltid gjort på landet, mat samlades in på hösten och sedan var det klart. Det innebar att det fanns begränsat med saft och sylt så man sparade och när det var slut blev man utan.

Det var egentligen ingen katastrof, det tar ganska lång tid innan just brist på sylt blir ett problem.

Överflöd kan man njuta av men begränsad tillgång gör egentligen bara saker ännu godare. Såhär i coronatider så är det lite extra skönt att fortfarande kunna njuta av den där frysta sylten jag tillverkade förra sommaren och även om jag blir satt i karantän så har jag alltså livets väsentligheter i ordning.

Kanske skulle jag idag kallas prepper eller hamstrare, men för mig är det bara som vanligt, min frys är full (eller halvfull eftersom halva vintern passerat) och den behöver inte fyllas på innan hösten kommer igen. Och ja, jag har naturligtvis toalettpapper hemma som är inköpt innan folk började hamstra…

För folkhälsans skull är ridsporten alltid en väldigt bra sak att utöva och kanske lite extra bra just nu. Vi som har hästar som största intresse har ju tur på det viset att det är ingen som kommer behöva stänga ner stallverksamheten för att det blir för stora folksamlingar där iallafall.

För den stora andelen ryttare är ju tävlingsdagarna inte jättemånga heller så om alla tävlingar ställs in kan vi stanna hemma och träna som vanligt istället. Som tur är så blir ju inte hästarna heller särskilt stressade av att vi nyser lite omkring dem. Det är kanske snarare så att de är vana vid mycket nysningar så här års då vi ju är i en sådan där lerperiod där vi ständigt står i ett moln av damm.

Till skillnad mot annan idrott som handlar om att roa andra så är ju ridsporten mer en livsstil och något man utövar hela livet och som får oss utanför dörren varje dag. Det finns ändå också betydligt fler utövare än supportrar i vår sport. De flesta supportrar blir ju dessutom någon slags utövare då de ofta är föräldrar till någon som rider eller så har de ridit själva som unga.

Supportrarna tvingas ju också ut i stallet och ses ofta bärande och släpande som vilken gymentusiast som helst och dessutom i friska luften (eller i kalla ridhuset). Att sitta i en stor samling och heja blir inte avgörande för oss, vi kommer att fortsätta sega på genom krisen.

Vad gäller de där självutnämda experterna som sparkade fotboll när de var tolv och sedan fick sluta för att de skadade sig (ofta ursäkt för bristande talang) så finns de inte inom ridsporten och det är därför publik och ekonomi blir helt annorlunda.

Att utöva sport utan stor publik eller på hemmaplan är inget konstigt alls för oss härdade ryttare, det är snarare regel än undantag att läktarna gapar lite tomma. När man då ser fotbollsspelare oja sig över utebliven publik så är det inte helt utan att man ler lite och tänker att nu har den där ridsportmaffian övertaget igen.

Vi riskerar varken konkurs eller att bli smittade eftersom vi ändå gärna isolerar oss ute i skogen med bara en häst som sällskap (konkursens brant balanserar vi ändå jämt på eftersom den där hästen kostar betydligt mer än vad den någonsin kan dra in). Just nu handlar allt om att ta bra beslut och tänka på varandra och vi ryttare är bra på det eftersom vi ofta övat ett halvt liv åt att sköta våra hästar noggrant oavsett yttre omständigheter.

Vi som jobbar med djur eller är bönder är egentligen bara ett dåligt beslut från döden mest hela tiden. Skillnaden mellan katastrof och en bra dag är oftast att man lyckas balansera på den där knivseggen på ett bra sätt.

Att växa upp på en gård innebär att man måste lära sig detta från början, men man måste också lära sig att hantera det psykiskt. Att lyckas hålla puls och adrenalin i schack är avgörande i många situationer. Själv är jag en extrem lågpulsare som sällan får något större adrenalinpåslag, detta har testats ordentligt genom åren.

För några år sedan var jag ute och letade efter en lagom trälåda som jag skulle förvara saker i. På min gård dräller det av sådan i alla hörn, det brukar mest handla om att ösa ur lite skräp ur dem och sedan använda till nästa sak.

Jag hittade en låda i perfekt storlek som det visserligen stod varning hanteras varsamt på. Jag öppnade locket och plockade upp en av flaskorna som stod i den och konstaterade att det var tur att jag följt rådet och inte skakat på lådan. På den lilla flaskan stod det igen varning och så hade den en sådan där dödskalle på etiketten ovanför texten där det stod nitroglycerin.

Där stod jag alltså med en flaska sprängmedel i handen framför en låda med fem flaskor till i. När jag öppnade locket trodde jag ju mest att det stod att de skulle hanteras varsamt eftersom det var glasflaskor i lådan. Nåja, som tur är så hade jag fortfarande tillräckligt låg puls för att försiktigt lägga ner flaskan i lådan igen och gå därifrån utan att något exploderade.

Jag frågade morfar om han viste att det stod en låda sprängmedel på logen men det hade han ingen aning om så vi kom fram till att det var från gårdens förra ägare som säkert använt det till att spränga stubbar. Sådant här måste man ju ringa till polisen om och de skickade genast ut en bombexpert med skyddskostym som försiktigt bar ut lådan på en åker med två tänger.

En liten sprängladdning apterades och så fick vi gömma oss bakom en vägg. Det blev nu bara en liten poff och lite pffft så brann lådan upp, det blev inte ens en liten krater så det var ju lite antiklimax efter den där bombkostymen och tängerna. Nu är gammalt sprängmedel extremt instabilt så egentligen kan det explodera av lite rörelse om man har otur så jag hade inte bara lugnet på min sida utan även turen.

Förra året följde jag också ett sådant där råd som bara en bonde kan. Jag höll som bäst på att köra ut en hösilagebal i hagen när traktorn plötsligt tappar ena framdäcket och välter. I min gamla traktor finns det bara en instruktion vad gäller säkerheten och det är en liten skylt där det står ”Varning, håll fast i ratten om traktorn stjälper, HOPPA EJ!”

Jag höll i ratten, landade på fötterna på dörren, stängde av motorn och klättrade ut helt oskadd (och med samma låga puls). Det där med att följa goda balanserade råd är alltså avgörande nästan hela tiden i mitt liv så att följa de råd som nu ges av experterna känns inte som om det skulle höja pulsen nämnvärt det heller.

Tillbringa så mycket tid som möjligt i skogen med hästen så minskar risken att smittas just den tiden och så mår man dessutom lite bra i själen.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Det kommer att krävas många turer med Lydia, mitt nya projekt.

Att få möjlighet att fritt skapa en liten drömgård är ju en fantastisk chans till kreativitet eftersom det tar många timmars tankearbete. Jag har en hel del kriterier som jag absolut vill uppfylla, mest handlar det om hållbarhet och djurens välbefinnande (och lite mitt egna kanske).

När jag nu väl bestämt mig för att göra den där förändringen i livet så går det ändå undan, en köpare till gården är hittad och vi är överens om allt det väsentliga som pris, tidsplan och annat.

Som det nu är med hästfolk så har ingen av oss tid att vänta, har man väl bestämt sig för att flytta alla sina djur så ska det göras under sommarhalvåret. I sommar ska alltså då mitt nya stall och övriga ekonomibyggnader komma på plats, de är bygglovsfria eftersom jag har en gård och går därför snabbt att ställa iordning.

Hästarna och fåren får gå ut på bete som vanligt och när det blir dags för installning så får de bara gå några hundra meter norrut. Hästarna kommer antagligen inte fundera särskilt mycket över vilket tak de bor under, mina skulle ju lika gärna bo ute på sommarbetet året runt om de fick och nu blir det ju lite så eftersom ett av sommarbetena blir deras nya vinterhage.

Den som antagligen kommer vara mest förvirrad är Astrid som ju suttit och övervakat gården på sin gårdsplan i nästan tio år. Att få en ny gårdsplan är ju ingen liten sak för en gammal boxer. Hon har ju alltid varit en hund som tar små promenader utan att fråga om lov så nu kommer vi behöva ha många diskussioner kring huruvida vi utvidgat det tillåtna patrullområdet eller om vi flyttat det.

Boxrar har ofta ett generellt problem när det gäller förståelsen av funktionen med staket och grindar, stänger deras människa en grind och lämnar dem på fel sida så ser det helt enkelt grinden som en utmaning.

Astrid har aldrig förstått att hon ska stanna, det där med inlåsning gäller ju bara alla andra.

När det gäller hennes små promenader så handlar det egentligen om att hon anser att patrullområdet innefattar även grannens tomt och detta har vi alltså aldrig lyckats komma överens om. Grannen är min moster så det har inte orsakat några större problem förutom att hennes bokashikompost grävts upp och konsumerats några gånger, hennes tomt är ju inte boxersäkrad vad gäller ätbara underliga saker.

Det är ju ingen sensationell nyhet att vi behöver tänka hållbart framöver. Att tänka hållbart handlar hela tiden om val av material och arbetsmetoder. När jag tittar på hur jag vill bygga så är det oerhört viktigt att få med både klimat och miljö. Det är ju så att rena trähus, timmerhus, har byggts framgångsrikt i generationer så det är där mitt val landar.

Trä är ett byggmaterial som inte belastar vår miljö och det är ett utmärkt sätt att binda kol aktivt under en väldigt lång tid. Vanligtvis bygger vi idag hus av brädor och isolering, det är billigt och blir tätt på ett enkelt sätt. Men så fort man stoppar in glasfiber eller stenull behöver man ångskydd och det är gjort av plast för att stoppa fukt ordentligt. Utan ångskydd så kan ju fukten utifrån eller från djuren ta sig in i väggen och då bildas det genast mögel och annat otrevligt.

En vägg gjord av timmer behöver ingen isolering, den andas och tål fuktvandring utan att mögla. Om man timrar upp ett stall så blir det bara en aning dyrare än att bygga med fackverk, men livslängden blir oändligt mycket längre. Det blir också ett tungt hus som blir oerhört stadigt, att fästa saker i väggen och bygga boxar blir enkelt.

Allt detta låter kanske tekniskt men det är egentligen enkel kunskap som bara är logisk. Mycket av det vi bygger handlar om att bygga enkelt och effektivt och visst går det fort att smälla upp saker på det sätt vi gjort i 40 år men hållbarheten blir ju därefter.

Efter att ha levt hela mitt liv i byggnader som inte innehåller en enda liten plastbit eller modern isolering får jag lite klaustrofobi varje gång jag går in i en byggnad som är sådär tät. Det finns inte heller någon själ i ett hus byggt av en massa döda material och har man bott som jag har så är sådant viktigt.

Mina hästar har ju bott i kallstall de senaste åren, hål och öppna dörrar överallt håller luften frisk. Nu behöver jag själv ha det varmare då det är lite lätt olidligt att försöka jobba i minusgrader med krånglande leder. Det betyder att det nya stallet behöver vara lite mer isolerat på något sätt och istället ha riktigt bra ventilationssystem.

Att ventilera rätt är ju en hel vetenskap men en ganska så logisk sådan. Stall får ju lätt en otrevlig luft eftersom det blir fullt av små dammpartiklar från strö och hö samt att hästarna avger väldigt mycket fukt, det perfekta receptet för mögel helt enkelt. Det finns ganska så exakta riktlinjer för hur man ska bygga enligt Länsstyrelsen, men jag tycker inte att deras variant är tillräckligt bra.

Jag har varit i många stall som är godkända enligt deras beräkningar där luften inte alls känns trevlig. Just nu sitter jag alltså och räknar hit och dit på hur jag bäst skapar ett undertryck och hur jag undviker att få för mycket fukt i stallet. En del av lösningen kommer att bli att inte ha spolspiltan mitt i stallet utan i ett separat rum så att inte den fukten hamnar hos hästarna.

Just sådana saker är det som gör det här extra roligt, jag får hitta helt nya lösningar på alla de problem som jag hittat under 20 år som stallägare.

Logistik, miljö och säker hantering går att modernisera väldigt mycket i hästvärlden så nu lusläser jag all forskning på området och tänker så det knakar där ute i skogen.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Det enda man egentligen vet när man jobbar med djur är att all planering för det mesta är värdelös.

Varje dag planerar jag noggrant vad jag ska göra i stallet, sedan kommer jag ut och tio minuter senare har minst en sak hänt som kullkastar någon del av den fina planen. Det kan vara allt ifrån att hästen har rullat sig tio minuter innan man tänkt ta in den för att åka på träning till att hunden snott blåsprejen och öst ut den på trätrappan (japp, självupplevt).

Fåren jobbar fortfarande på med sina lamningar, fast nu börjar jag se ljuset i slutet på tunneln. Uppenbarligen så har jag matat mina får lite för bra då fertiliteten i år slår alla rekord.

Får fungerar så att om de får bra med mat under perioden de går med baggen så tänker de att nu jäklar ska vi producera ordentligt med lamm eftersom det här stället verkar ha bra med mat. Det är ju på sitt sätt trevligt att det blir många lamm, men så finns ju problemet att får inte är så bra på matte.

De tackor som har mycket köttras inkorsat kan oftast bara räkna till ett så när lamm nummer två ramlar ut stirrar de förvånat på den nya lilla blöta saken och sedan puttar de bestämt bort ett skrikande litet lamm.

Om de väljer nummer ett eller två är lite olika, men bara ett ska det vara. Detta innebär oftast att jag efter mycket lockande och diskuterande med tackorna till slut får ge mig och ta på mig föräldraskapet för ytterligare ett litet ynk. Sju små ögonpar och sju små nosar följer nu allt jag gör och talar högljutt om att de minsann är hungriga nästan hela tiden.

Jag har genom åren fött upp ett helt gäng med djur som inte haft någon mor så det är inget större problem med de här små varelserna. I jämförelse med att föda upp hästar med hjälp av flaska så är lamm väldigt enkla.

Efter två veckor behöver de bara mat tre gånger om dagen medan hästar kräver mat nästan hela tiden i tre-fyra månader. För ungefär femton år sedan hade jag ett sto som dog av tarmvred dagen efter att hon fått föl. Det finns en liten risk att ston kan få det när tarmarna ramlar tillbaka i tomrummet som blir efter att de fölat, det är inte vanligt man kan hända.

Som vanligt så händer ju sådant här alltid sent en söndagskväll och man är aldrig tillräckligt beredd. Fölet hade ju fått i sig sin råmjölk och var pigg och glad men behövde mjölk för att klara sig över natten och det hade jag inte hemma. Som tur var så hade jag ett ponnysto, Idylle, ”Ida”, som hade fölat en månad tidigare, hon var ju höglakterande så jag snodde lite mjölk av henne för att försöka få i den lilla lite mat.

Nu ville lilla fölet absolut inte ha nappflaska och när klockan började närma sig två på natten så var det nära att jag gav upp. Men så tänkte jag att som sista försök kunde vi ju se om hon kunde dia lite från Ida om jag såg till att hon inte såg att det var ett annat föl. Den mycket snälla ponnymamman knöts fast mot boxväggen och så täckte jag över ögonen på henne och petade dit det nu väldigt hungriga fölet.

Det gick alldeles utmärkt.

Ida viftade inte ens på örat och var helt avslappnad. Hoppet tändes då och under småtimmarna så jobbade jag långsamt med att låta Ida se den lilla och som den mycket kloka och snälla mamma hon var så fattade hon efter ett tag att nu skulle hon tydligen ha två föl.

Det är extremt ovanligt att ett sto accepterar ett nytt föl när hon redan har ett alldeles perfekt eget att ta hand om, men Ida är liksom undantaget från den regeln. Efter bara sju-åtta timmar var hon alltså helt lös i boxen med två föl och tillät båda att dia.

Nu klarade hon inte att livnära båda två i slutändan så jag fick flaskmata hennes extraföl, men den där livsviktiga tryggheten som bara en hästmamma kan ge gav hon till hundra procent. Ida är bara en c-ponny och extrafölet var ett halvblod så det var inte så konstigt att mjölken inte räckte till båda.

Lite fint är det också att två år senare förlorade vi ett litet welshsto som hade föl vid sidan och då tog Nirvana som var Idas föl hand om det fölet. Hon var ju bara två år så hon hade varken mjölk eller åldern inne egentligen men på något sätt så är modersinstinkten så stark i den stolinjen att de tar sig an lite vad som helst.

Nirvana ägnade hela sommaren åt att pyssla med lilla Carolina och det gjorde så att hon blev en trygg liten welsh som idag fungerar utmärkt som barnponny. Carolina  blev alltså en riktig framgångssaga och då hon var tre år fick både avelsdiplom och vann riksfinalen för treåriga gångartsponnyer. Att få visa upp en så fin treåring efter den tuffa starten var fantastiskt och en höjdpunkt vad gäller alla avkommor efter fina Splendid.

Det viktigaste är ju egentligen att man inte gör så att djuret man flaskuppföder blir förvirrat vad det gäller sin identitet.

Ett får behöver ju bli ett får för att klara sig senare i livet och samma sak gäller en häst.

Den stora skillnaden är också att ett får blir mest trevligt av att vara lite extra tamt medan en häst kan bli lite farlig om den saknar respekt. Ston är ju rätt så tuffa mot sina föl, även om de verkar snälla för det mesta så finns det tydliga gränser för vad ett föl får göra.

Ibland ser man skräckexempel på människor som tycker det är gulligt när föl står med hovarna på deras axlar, jag ser bara en kommande katastrof där en vuxen häst inte förstår var gränsen går.

Moderslösa föl bör därför uppfostras av ett sto som kan hjälpa dem att bli riktiga hästar med allt vad det innebär.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

För tillfället har jag i princip flyttat ut till fårhuset då det lammas i varenda hörn.

Det är ganska så mysigt, jag blir överöst av fårkärlek hela dagarna (och nätterna). Fåren bor just nu i ena stalldelen där det även står hästar, jag har valt att ha alla djur i samma ända då det är mer praktiskt så.

Det är tur att jag har en så snäll inackordering kvar, de vet ju liksom aldrig riktigt vad som kommer att möta dem när de kommer till stallet. Det är nu inget nytt utan det har alltid varit lite så här på gården eftersom jag valt att ha fler djur än bara hästar.

Värst var nog när grisarna flyttade in, de skrämde halvt slag på mer än en inackordering (både människorna och hästarna). Just nu har jag alltså tre små skrikande grisar i sadelkammaren, tre små flasklamm som vrålar varje gång de hör en människa i boxen bredvid ena hästen och en samling tackor som skriker för att hålla reda på sina nyfödda telningar i ena änden av stallet.

Jag har ju ett par alldeles förträffliga hörselskydd med radio i så jag hör inte ett ljud av allt det där, men varje gång jag tar av mig dem så inser jag att ljudnivån vid matning är ungefär som på en värre rockkonsert.

Hästarna tar det hela med ro, så länge maten serveras i tid och de får gå ut på morgonen så kan de ta att en rödögd matte kommer vinglande med en massa nappflaskor mitt i natten. Den som har det jobbigast (förutom jag själv då) är min trogna vapendragare Astrid som noggrant följer varje matning och lamning, alltid redo att hjälpa till (just födslar är tydligen hennes ansvarsområde).

Jag kommer ju ur en lång linje av samlare och det ställer till det lite nu när jag ska flytta. Min familj har bott i det hus jag bor i idag sedan 1955 och när man flyttade in flyttades sisådär 150 års kollektivt samlande med.

Det innebär att alla brev som någonsin skrivits i familjen sedan år 1800 ligger i diverse lådor och väskor. Det finns fotoalbum av vänner till familjen från 1890 utan namn på personerna, väldigt tjusiga foton men vad tusan gör man med dem?

Detta ansvar har alltså dumpats på mig av tidigare generationer. Tyvärr så är jag inte ett dugg bättre själv, en stor gård gör det möjligt att spara väldigt mycket saker. I min sadelkammare (och lite runtomkring) kan man hitta saker som min första ponnys första täcke från 1985, ett jutetäcke som visserligen är oförstörbart och väger ett ton men som ingen häst har kunnat bära sedan 1990.

Faktum är att det kanske har övergått från bruksvara till antikvitet?

Jag har inte sett någon häst bära ett sådant de senaste 20 åren och den senaste jag såg det på var nog någon av mina egna. De var ju praktiska på den tiden det införskaffades, ponnyerna bodde i ett kallt stall och hade en ordentlig vinterfrisyr eftersom varken klippmaskin eller utetäcken fanns.

Den något långa pälsen var ju inget som hindrade att vi tränade rätt så hårt och lång ponnypäls tar väldigt lång tid att torka. Tricket var alltså att lägga på det där täcket och packa in en massa halm under. Det var ett system som fungerade alldeles utmärkt under de förhållanden som rådde just då (hästarna klagade i alla fall inte men det gör de ju sällan).

Frågan är nu om det går att bygga ett litet (eller stort) nostalgiförråd för hästantikviteter eller om man bedöms vara lätt sinnesförvirrad om man lägger pengar på ett sådant. Kanske skulle det bli ett museum över 1900-talets praktiska hästartiklar?

Min samlarsjäl lider alltså svåra kval över detta samtidigt som min mer rationella sida konstaterar att det är tur att jag ska flytta innan jag blivit så gammal att jag inte orkar städa. Naturligtvis kommer den rationella sidan få rätt och det där jutetäckets saga är antagligen all.

Alla dessa ting är ju egentligen döda och det är enbart därför de finns kvar, det viktiga är ju egentligen det levande. Om allt fungerar som jag tänkt mig så flyttar det ju med en massa djur och deras välbefinnande ska naturligtvis gå före allt annat.

Att förlora Delilah just nu var naturligtvis jobbigt det hade ju varit trevligt att få ha henne med i flytten, men det är ju så det är.

Vi vet att de djur vi har omkring oss lever kortare än vad vi gör, men det betyder inte att de inte får leva klart.

Man kan välja lite mellan att sörja en förlust eller att vara glad över att man fick ha dem i sitt liv. Självklart finns det stunder av sorg men jag har ändå kommit till den punkten där tacksamheten över det vi hade har tagit överhanden.

Det fantastiska med att leva på landet så som jag gör är att det fullständigt sjuder av liv hela tiden så döden hinner aldrig ta allt fokus. Just nu när det är den där perioden när alla tackor håller på och lammar så får jag varje dag vara med om den där magiska sekunden när en ny individ tar sitt första andetag.

Födslar och dödslar, som mormor brukade kalla det, ligger så nära varandra i det liv jag lever att det till sist blivit en naturlig del av vardagen. Det är inga småsaker men man kan faktiskt vänja sig om man lever mitt i det.

För de flesta människor idag så är det inte en del av vardagen och därför blir känslorna svårare att hantera. Om man bara har en häst eller hund och den dör så har man kanske inget som kan hjälpa till att fylla upp tomrummet och då blir det lite olidligt.

Jag vet att Delilah tog med sig en liten del av mitt hjärta men jag vet också att för varje litet liv jag hjälper till världen får hjärtat en ny liten del.

På det stora hela är det troligare att jag dör med ett fullt hjärta än att det ska sakna så många bitar att det kan räknas som krossat.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Jag har nu en längre tid förberett mig då en av mina ponnyer, Delilah, kommit till den där punkten där jag måste ta mitt ansvar och låta henne somna in.

Ibland är det oändligt svårt men ändå lätt, svårt för att man inte vill, lätt för att man måste.

Delilah är nu inte vilken häst som helst, hon har funnits i mitt liv i 23 år och hon var den som hjälpte mig hålla näsan över kanten när kroppen gick sönder på riktigt. Ungefär samtidigt som jag började bli dålig fick hon ett antal skimmeltumörer som satt lite tokigt till i mungipan och som gjorde det omöjligt att stoppa in ett bett i munnen.

Jag bestämde då att hon inte skulle tvingas jobba med att bära runt på nybörjare mer, något som hon hade varit väldigt bra på men som är lite slitigt ibland. Eftersom jag inte riktigt kunde rida så började jag jobba lite alternativt med henne och det var något som vi båda gillade.

Mina ben fungerade inte som de skulle så jag kunde inte rida lätt och då föddes idén om att helt enkelt bara rida lite försiktigt utan sadel. Hennes mun fungerade ju inte riktigt så då kom nästa ide om att ta av tränset.

Sakta men säkert lärde vi om oss tillsammans och det hela resulterade i ett helt eget projekt där vi efter lite träning blev stensäkra på detta. Den där försiktigheten kastade vi helt överbord efter ett tag och precis som i min barndom blev det full fart och lite hoppning, kanske lite tokigt men kul.

Det var med henne den där övertygelsen om att det finns ett hästliv för alla faser i livet föddes.

Vem har inte drömt om att kunna galoppera runt på en äng utan sadel och träns på en vit häst? Eller att få rida på de stora arenorna till publikens applåder?

Hon gjorde detta möjligt för mig när det behövdes som mest. De äventyr hon bar med mig på är egentligen häftigare än allt jag gjort tidigare med hästar.

Hon bar mig in på Friends arena, något som har inneburit att jag senare fått bli en del av funktionärsstaben där. Det har inte bara gett mig ett fantastiskt roligt uppdrag utan även massor av nya vänner.

Min värld har blivit lite större tack vare henne helt enkelt.

Det största vi fick göra var nog ändå att rida in på invigningen av EM. När frågan dök upp om det fanns någon som kunde tänka sig att rida barbacka i Pippikostym på Ullevi så var det nästan bara vi som räckte upp handen.

För att göra det lite knepigare så behövdes det en samspelt mindre ponny till Herr Nilsson och då var det så lyckosamt att jag hade en liten welsh, Salstas Tamara, som kamperade ihop med Delilah.

Under några månader tränades de två damerna ihop, Tamara fick lära sig att följa Delilah i galopp som handhäst. Väl på plats i Göteborg lånade vi ett barn i rätt storlek och så körde vi.

Full galopp runt Ullevi medan hela publiken sjöng ”här kommer Pippi Långstrump” var ju en rätt så mäktig upplevelse. Vi spenderade sedan hela veckan på plats och gjorde uppvisningar på Heden där de fick visa hur samtränade de var.

Hade jag fortsatt min vanliga tävlingskarriär så hade jag aldrig hamnat där på Ullevi utom som publik. Delilah har alltså gett mig många nya perspektiv, precis som Gina gjorde i min ungdom.

Utan henne hade jag alltså också varit en annan. Det är ju just den där förändringen av livet som är så fantastisk med hästarna. Om man bara vågar släppa in dem i hjärtat och följa med så händer det saker.

Alla kanske inte drömmer om att spela Pippi men just jag älskade det och Delilah verkade njuta av det också.

Nu hade då Delilahs tumörer vuxit så pass mycket att hon passerat den där gränsen som finns för alla våra djur.

För några veckor sedan tog jag beslutet och nu i söndags fick hon gå.

Jag har följt många djur genom åren från första till sista andetaget och det är naturligtvis aldrig lätt.

När det gäller det där sista andetaget så är det min skyldighet att se till att det blir bra. I Delilahs fall innebar det en promenad med min granne, en morot och sedan inget mer.

Med just henne valde jag att inte vara med.

Det är ju en avvägning men ofta så är det faktiskt bättre för hästen att inte matte är med. Hästar är så oerhört empatiska att de känner ångesten och sorgen som människorna bär och jag vill inte att det ska prägla deras sista stund.

Jag litar till hundra procent på min granne och hans lugn och vet därför att det hela gick bra. I vanliga fall är det jag som får stå för lugnet när det gäller andras hästar och jag har därför sett hur det påverkar dem när det står någon som sörjer för mycket bredvid.

Ingen kan ju gå genom livet utan att bli berörd på något sätt. Skulle man göra det så beror det på att man aldrig släppt in någon i sitt hjärta och i sådant fall är det synd om den människan.

Genom åren har många hästar tagit sig in i mitt hjärta och det är alltid lika svårt att släppa dem.

Det är alltså helt okej att bryta ihop litegrann, men det är också okej att släppa taget och våga vara glad igen över de fina saker jag har omkring mig.

Att mitt i en sorg få le åt några skuttande lamm är bara bra för själen.

Jag får helt enkelt tacka min fina Delilah för den stora portion glädje och hjälp hon gett genom en del av den förändring livet ständigt innebär.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!