Häromdagen firade vi livet med en liten galopp därute i skogen.

Lydias gula öron står rakt fram som två spjut när hon får springa sådär lite hur fort hon vill.

Hon är helt övertygad om att när vi uppnår en viss hastighet så kommer vildsvinen inte ifatt. Sidoskutten går också extra snabbt så det är bara att hålla i sig.

Det är en ganska så bra teori, om man rör sig tillräckligt fort framåt så hinner inte eländet med och om det dyker upp längs med vägen så kan snabba fötter ta en förbi det mesta.

Faktiskt så är det att ha en ganska så optimistisk inställning till livet. Det går inte alltid att rama in och bromsa en sådan inställning så ibland är det bättre att bara hålla i sig och hänga med.

Själv har jag alltid varit en obotlig optimist då livet blir både lättare och roligare så.

Optimisten i mig är tydligen ett arv från min far, detta får jag ta mina släktingars ord på då jag inte minns honom alls.

Han dog när jag bara var två år så det arvet måste vara rent genetiskt.

Vi är ju annars alla summan av både arv och miljö.

Mina morföräldrar lyckades då göda den där inneboende genetiska optimisten väl genom att låta mig prova saker som många föräldrar skulle få en mindre hjärtattack av. Jag var ju det sista barnet de tänkte uppfostra och med den vishet som bara ålder kan ge förstod de helt enkelt att det var enklare att låta mig hitta mina gränser på mitt eget sätt.

Det fanns en regel, jag måste tala om när jag red ut och i ungefär vilken riktning jag red (det var för att de skulle veta åt vilket håll de skulle leta om de hittade hästen utan ryttare) annars var det rätt så fri lejd.

Förutom de där optimistgenerna så är jag ju egentligen en vandrande genetisk katastrof, båda mina föräldrar dog av sjukdom innan jag fyllt fem och dessutom skickade de alltså med en defekt som kodar ett protein fel.

Jag kan alltså tacka den väldigt goda miljön för att inte mina gener slog mer fel än vad de gjort.

Kanske är det därför jag blivit så intresserad av att avla, det som slog fel hos mig går inte att rätta till men jag kan ju ägna mig åt att försöka skapa perfektion. Min uppgift som uppfödare har ju alltid varit att hitta de bästa generna och sedan försöka skapa den bästa miljön så att rätt gener kommer till uttryck.

Den stora frågan är då om jag lyckats skapa perfektion?

Naturligtvis så har jag inte det, om så vore fallet kunde jag ju ge upp helt med all avel. Att lyckas få fram den perfekta hästen eller hunden är nästan omöjligt och lyckas man så vet man bara att nästa kan aldrig bli lika bra.

Nu finns det olika sorters perfektion och den perfekta hästen är den som passar just till det man behöver för tillfället. Just nu är Lydia perfekt, när jag var nio år var hennes mor Gina perfekt.

Min mormor var ju lite gammalmodig av sig och tyckte att det fick duga att få en tvååring som första egna ponny. Vi kunde väl lära oss tillsammans tyckte hon och faktiskt så hade hon helt rätt.

För just mig var det en perfekt lösning.

Vi var egentligen lika vilda, Gina och jag, helt odödliga enligt oss själva. När Gina var fem år och jag tolv så kunde vi allt vi behövde, Gina stegrade på kommando och om man kittlade henne bakom sadeln gjorde hon ursnygga kaprioler.

Vi klarade att hoppa den där vägbommen i skogen och kunde galoppera hemifrån till Järna på drygt åtta minuter (fem kilometer i samma tempo som fälttävlanshästarna på OS fast bara en vägbom att hoppa).

Att vi överlevde utan en endaste liten skada är egentligen ett litet mirakel.

Nu var Gina en sådan där ponny som klarade det mesta, hon blev faktiskt hela 24 år gammal och var i princip aldrig skadad under sitt liv. Efter karriären tillsammans med mig avverkade hon ett helt gäng med ryttare och fick dessutom en hög med föl som blev så bra att hon blev ELIT-premierad.

Allt var inte bättre förr men en liten sak var bra och det var att vi hade inga ridhus.

Det innebar att den unga ponnyn och jag hade inget annat val än att galoppera runt i skogen. Vi blev också tvingade att vila när vädret var dåligt så det blev naturliga pauser när det var knallhårt i backen.

Vi behövde ingen avancerad forskning som talade om för oss vad den exakta träningsdosen var eller att hästen mår bra av att vara ute mycket, det var liksom självklart. Jag blir alltid lite fascinerad över de olika forskningsrapporter som dyker upp gällande dessa saker.

Att människor och hästar behöver frihet och rörelse när de är unga är ju inte raketforskning direkt.

Gina blev ju grunden för min avel och när jag blev lite äldre och klokare började jag titta på hennes stamtavla och då insåg jag vilket fint litet sto jag hade.

Hon kom ur en stolinje som producerat den mest framgångsrika connemarahingsten i Europa, Dexter Leam Pondi, en levande legend som både hoppat EM med flera ryttare och dessutom producerat ett flertal EM-ponnyer.

Ginas far var Finney Master som även han blev ELIT-premierad och som ligger bakom många av de bästa connemarorna i Sverige.

Det var ju ren tur att min lilla barndomsvän visade sig vara genetiskt värdefull, jag kunde ju lika gärna fått en helt vanlig ponny med normalgener (eller ännu värre en valack som inte kunnat föra något vidare).

På så sätt var alltså Gina en perfekt liten häst även om hon inte var världens vackraste eller den lättaste att rida efter min något bristfälliga utbildning av henne.

Det hela handlar mer om att hon förde in mig på vissa banor och gav mig saker jag inte skulle vilja vara utan. Hade jag fått en annan häst hade den kanske också varit perfekt men då hade jag också varit en annan idag och jag hade definitivt inte suttit på en gul ponny och galopperat runt i skogen med den där känslan av att vara lite smått oövervinnlig.

Hur vet man då om man har den perfekta hästen?

Jo, om man varje dag skrittar hemåt med ett litet leende på läpparna så vet man att man att hästen är perfekt oavsett vad omvärlden har för åsikter eller förväntningar.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

Lydia har inga skor, inte för att jag är övertygad om att alla hästar måste gå barfota utan mer för att jag kommit fram till att det inte behövs på just henne. Jag skulle kunna sätta skor på henne bara omutifallatt sanden skulle ta slut och det blir halt, eller att vi blir tvingade att rida tre mil på asfaltväg, fast inget av det är särskilt sannolikt.

Vi gör ju ofta saker så och ibland är det bra och ibland dåligt, hjälm omutifallatt jag ramlar av är bra, vintertäcke i juni omutifallatt det skulle bli snöstorm är för mycket katastroftänk.

Jag har gjort ett klassiskt nybörjarmisstag för att jag glömt bort att när det gäller avel så är just det där med lite katastroftänk livsviktigt.

Jag har helt enkelt köpt grisen i säcken (bokstavligen). Min Greta är ju en väldigt gullig och snäll gris och därför fick jag för mig att jag naturligtvis skulle börja föda upp gulliga rosa grisar.

En superfin linderödsgalt, Hans, införskaffades och efter en ganska lång tids ansträngning så blev Greta äntligen dräktig. Hon har nu nedkommit med sex små varelser som jag allra först tyckte såg perfekta ut, men… Greta fick snabbt en förlossningspsykos och började försöka äta upp sina små avkomlingar och efter räddningsaktion visade det sig att tre var lite missbildade.

Resultatet blev att jag nu har tre små grisar i valphagen i köket som vill ha mat dygnet runt.

Vad gjorde jag för fel då?

Jo, jag köpte en gris från en gård som var tvungna att göra sig av med en massa grisar för att de tagit sig vatten över huvudet och jag har därför ingen aning om hon är inavlad eller vad hon har för gener (Hans fina stamtavla och genbanksintyg kan inte rädda upp det hela).

Jag hade för dålig koll på hur vanligt det är att just sådana där rosa produktionsgrisar får psykoser och försöker döda sina barn och nu står jag alltså här med resultatet av mitt eget slarv.

Nu är resultatet av slarvet extremt gulligt och allt det där, men som ansvarsfull djurägare har de tre små gullegrisarna snabbt och enkelt kastrerats för att inte just dessa gener ska föras vidare.

Det absolut största problemet som jag brottas med just nu är dock det faktum att grisar är alldeles för smarta för sitt eget bästa så hur ska jag i framtiden kunna släppa mina små grabbar som helt präglats på mig?

Frågan är om jag har råd att ha kvar dem och om man kan ha ett ton gris som stuffar runt på min nya boplats (mamma Greta väger 250 kilo och förväntad vikt på de små är ungefär det).

Kanske skulle det funka att bygga en korridor runt hela stället och använda dem som säkerhetsteam, hittills har ingen klivit in på tomten när Greta är lös och hon är ju bara en 250-kilos klump, fyra stycken borde kunna stoppa det mesta…

När det gäller mina hästar och hundar har jag i alla år suttit och lusläst stamtavlor för att försöka kartlägga alla möjliga genetiska utfall.

Det är extremt roligt att jobba med avel så på riktigt.

Under flera år hade jag privilegiet att få jobba med en helt fantastisk liten hingst, Salstas Splendid, som genom mycket noggrann avel fick så fina resultat på sina avkommor att han blev ELIT-premierad.

Att få vara en del av en sådan resa är få förunnat.

Varje sto han betäckte var noggrant utvalt, härstamningarna var genomgångna så långt man bara kunde och varje individ bedömd från nos till svans för att de skulle komplettera hans egenskaper.

Splendid själv är vacker som en dag och den absolut snällaste hingst som går att hitta, men hans bästa egenskap är att han är genetiskt bra. I princip alla hans avkommor blir lika bra eller bättre än han själv och det är ju en dröm att ha en sådan individ i avel.

Det är dit vi alla strävar när vi avlar.

Splendid själv är vad man kallar en riktigt genomavlad individ, i generationer har uppfödare suttit och funderat och selekterat för att få fram en så jämn, perfekt welsh mountain som möjligt.

Under de år han stod hos mig fick jag ofta förfrågningar från stoägare som hade just ett gulligt sto men utan stamtavla. Vi valde att inte ta emot sådana, hur fina gener han än hade så vet man ju aldrig om något konstig skulle dyka upp från den andra sidan.

De flesta föl som föds i Sverige är ju födda hos vad man kan kalla hobbyuppfödare som mest avlar för att det är roligt och som hingstägare så har man extra stort ansvar för att hjälpa dem att hitta rätt i den genetiska djungeln.

Att vara hobbyuppfödare är en fantastiskt rolig och givande sysselsättning, speciellt om man ser till att ta hjälp av duktiga människor och läser på. Att hitta ett friskt och trevligt sto med stamtavla är ändå inte så svårt och att sedan börja leta hingst är ju mest ett roligt projekt som man kan ägna hur många timmar som helst åt.

Fölningar är ju oftast helt magiska, jag tröttnar aldrig på att se deras dramatiska entre ut i världen och det är nog ett av de största skälen till att hålla på med aveln.

Mina ponnyston har alla varit exemplariska vad gällde den där biten.

De var trygga duktiga mödrar och hade gärna publik vid fölningarna.

Den fölning som hade mest publik ägde rum på min trettioårsdag. Jag hade en jättefest och precis när alla började droppa in bestämde sig stoet Idylle för att börja föla.

Jag fick helt enkelt slänga på mig arbetsbyxorna och kavla upp ärmarna. Fölningar är ju rätt så kladdiga historier, är man med så vill man ju gärna hjälpa till att pilla bort hinnorna från nosen och kolla vilket kön det är på fölet och då är det oundvikligt att man blir halvt insmetad med fostervätska och annat.

Det blev en väldigt trevlig fest trots att jag inte hann tvätta ur allt kladd ur håret (av någon anledning lyckas jag alltid glömma bort mig och stryker undan håret med kladdiga fingrar).

Ett bra bevis på hennes lugn är att under kvällen fortsatte hon helt oberört med att bekanta sig med sin fölunge trots att det blev lite rörigt med 60 gäster på gården och liv halva natten.

Det är få saker som slår känslan av att sitta och titta på när en bra mor bekantar sig med sin avkomma. Det ska finnas ett lugn i situationen och hur gärna man än vill så ska man inte in och peta i deras stund.

Magin som uppstår när de får den där kontakten som är så livsviktig går egentligen inte att beskriva, den måste upplevas.

Att vara uppfödare är alltså lätt beroendeframkallande, vissa kör störtlopp för att få en kick, jag föder upp djur.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

De där gula öronen sitter på en ponny som heter Lydia.

Det roliga är att hon är den sista avkomman som min första ponny fick. Hennes mor var också en gul ponny som bar mig genom en annan typ av livskris, nämligen tonåren.

Egentligen så är kanske Lydia inte vad de flesta skulle kalla en bra terapihäst. Hon är inte heller vad man kan kalla en särskilt trygg figur utan faktum är att Lydia är rädd för väldigt många saker. Hennes största skräck är vildsvin, något som gör våra små skogsturer ganska så intressanta.

I varje hästflock bör det finnas en sådan där lätt skräckslagen figur, den där som har någon slags NPF-diagnos och upptäcker farorna innan de ens existerar. Det är ju nödvändigt för flockens överlevnad så mina andra gamla ponnyer accepterar alla hennes ryck utan att ägna särskilt mycket tid åt att följa henne.

Hennes uppgift när vi är ute i skogen är alltså att leta efter vildsvin och varna mig för dem. Det medför att hon tvärstannar vid minsta misstanke om att det gömmer sig ett vildsvin i närheten.

Vi har haft många pratstunder kring hur små stenar man kan misstänka för att vara vildsvin eller hur stora de behöver vara för att dölja ett och huruvida vildsvin verkligen kan flyga eller inte.

Det sköna är ändå att vi har ju släppt all ambition vad gäller prestation och det medför att jag inte behöver pressa henne. Vi ägnar oss bara åt vår egen relation. Det är ju just det där med relationen till en häst som gjorde att jag ville börja jobba med hästar.

Jag älskade hennes mor och känslan av att vara ett med henne var det som väckte den där kärleken till hästarna som jag hoppas aldrig försvinner.

Efter alla år med fokus på utveckling av de hästar jag suttit på så är det alltså rätt så trevligt där ute i skogen på Lydia. Hon är egentligen en ganska så fin ponny, men hon har en skada i en framkota som gör att hon inte klarar livet som tävlingsponny.

Någon gång när hon var unghäst har hon fått en smäll och ena framkotan saknar en liten flisa. Nu när jag då inte behöver få ordning på Lydia så att någon annan kan tävla henne så kan jag istället välja att acceptera alla hennes svagheter.

I Lydias och min värld är ju inte den där diagnosen en svaghet, hon har en tydlig uppgift och är bra på den. Jag har då fått en annan uppgift i vår relation och det är att kontrollera faran och ge henne trygghet.

På en vanlig tur så är hon relativt avslappnad men eftersom hennes nerver är blixtsnabba så känner man hur det skakar till och så tar det tvärstopp. Jag har ju utvecklat en ganska så bra reaktionsförmåga efter all unghästridning så jag har inga problem med att hinna med.

Om det nu hade suttit en lite mindre balanserad ryttare på henne så hade det kanske inte gått lika bra och då slutar det ju ofta med konflikt. Nu räcker det med att hon hoppar till och jag säger att jag sett den livsfarliga stenen och att jag garanterar att den inte kommer att attackera. Tack vare att hon litar på mig så kan vi fortsätta efter att varje hot bedömts vara ofarligt.

Lydia har ju som alla andra även styrkor. Hon är väldigt snabb och stark i kroppen. Hennes pappa var ett fullblod som faktiskt var svensk mästare på sprintdistans en gång i tiden och från honom har hon ärvt förmågan att springa fort.

Fullblodets extra stora lungor verkar hon också ha ärvt vilket ger uthållighet. Hennes mamma var en connemara som kunde hoppa hus. Från henne har hon ärvt elasticiteten och mycket säkra fötter.

Det är en rolig kombination det där med att både vara snabb och ha som små kameror i fötterna, om galopp genom snårskog full av rötter var en tävlingsgren skulle vi vara oslagbara (naturligtvis förutsatt att det inte finns några vildsvinsliknande stenar på banan).

Det är spännande det där med acceptans. Tyvärr så har vi ofta en tendens att vilja forma alla hästar (och människor) efter samma mall. Vi vill ofta få ut mer av dem än vad vi har kunskap och förmåga att kommunicera till dem och det drabbar då hästar som Lydia lite extra hårt.

Att ha problem med rädslor och samtidigt ha en skada är ju som ett perfekt recept för att bli bortvald. I jobbet med att utbilda hästar gäller det oftast att få dem att göra saker lite per automatik, oavsett situation.

En hopphäst ska helst hoppa snällt även med en lite halvbalanserad ryttare. Det krävs alltså att man gör dem mindre känsliga och helt på det klara med vad deras uppgift är, de måste acceptera bristfällig ridning och kommunikation.

Faktum är ju ändå att den största delen av alla hästar jag utbildat sålts till hobbyryttare och det som kännetecknar dem är ju att de inte är perfekta i sin ridning. Jag menar nu inte att alla hobbyryttare ska ge upp utan att det kanske skulle vara en bra idé att jobba mer på relation och sätta mindre press på att prestera.

Det intressanta är att när det gäller andra sällskapsdjur som hundar så har vi en större acceptans för att de inte gör exakt det vi förväntat oss av dem. Jag kommer inte byta bort boxern Emma som inte vaktar för fem öre men gärna apporterar hur många pinnar som helst.

Jag kommer inte byta bort labradoren Bessie om hon så inte skulle hämta en endaste pinne i hela sitt liv. Mopsarna ska vi inte tala om, de har inte ett enda vettigt användningsområde och mängder av udda idéer men älskas utan förväntningar på några motprestationer.

Vi ser dem helt enkelt mer som individer och mindre som ett redskap för att prestera mot vissa mål.

Det finns mängder av hästar som är som Lydia, alla de där som inte är perfekta men som ändå förtjänar en chans.

Ger man dem det så kanske man kan upptäcka saker om sig själv och träna sitt tålamod lite på kuppen.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!

De där gula ponnyöronen är alltid på väg någonstans, oftast framåt och alltid i full fart. Det är ju så livet ska vara. Själv genomför jag för tillfället stora förändringar i mitt liv och då är det speciellt viktigt att få ha de där öronen framför sig.

Nästan varje dag tar vi en tur bara för att det är då jag tänker som bäst. Det är något med det där att färdas framåt fysiskt som gör att även hjärnan tar sig en tur framåt.

Mina leder sitter löst och hela kroppen skramlar isär lite nu och då.

Jag har de senaste åren fått ta och tänka om vad gäller min verksamhet då det efter mycket om och men visat sig att min syster och jag har en ovanlig genetisk åkomma. Mina leder sitter löst och hela kroppen skramlar isär lite nu och då.

Det säger ju sig själv att en axel som hoppar ur led varje gång en häst rycker lite i grimskaftet försvårar arbetet om man jobbar med unghästar och har en hög med inackorderingar.

Efter många turer i skogen med ponnyn har jag kommit fram till att det är dags att byta inriktning.

Min verksamhet har genom åren stått på flera ben, avel, unghästutbildning, lektioner och inackorderingar.

Det där med att ha många inackorderingar kommer jag inte sakna alls.

Nu har jag i några års tid ägnat mig åt att sälja av alla avelsston och ridbara hästar så i stallet står det idag bara kvar några osäljbara ponnyer. Det passar bra just nu då de inte kräver några stora insatser av mig vad gäller ridningen, de är ganska så nöjda med lite nöjesturer och långa dagar i hagen.

Nästan alla inackorderingar har också flyttat ut så just nu är det mindre arbete med stallet än vad det varit på över tjugo år.

Hur gör man då en sådan förändring efter tjugo års satsning på ridsporten?

Aveln och unghästutbildningen kommer jag nog att sakna lite men det där med att ha många inackorderingar kommer jag inte sakna alls. Varje unghäst har ju sin egen historia och vilja men det går ändå inte att jämföra med alla viljor och historier som följer med de inackorderade hästarna och deras ägare.

Det är i längden roligt men utmattande.

Hur gör man då en sådan förändring efter tjugo års satsning på ridsporten?

Tja, man har ett par års ångest, inser att ekonomin och hälsan gått åt pipsvängen och så ser man över vad man kan göra istället. Jag har tur då jag genom mitt envetna gnetande har lyckats få till en anläggning med hyfsat värde och utan några jättelån.

Det ger mig möjlighet att starta om genom att helt enkelt sälja gården, något som för några år sedan hade varit otänkbart i min värld men som idag är väldigt logiskt. Egentligen tänker jag bara sälja en del av min gård, den del där det fantastiska boningshuset, stallet och ridhuset ligger, en hel del åker och skog vill jag behålla.

Man kan säga att jag gasar ur krisen.

Planen just nu är alltså att bygga en ny liten gård på min återstående mark. Nu tänker vissa att herregud, det är väl inte att dra ner på arbetet, men faktum är att jag är en jäkel på att bygga saker och det är betydligt mycket enklare att sköta en ny lite lagom stor anläggning. Man kan säga att jag gasar ur krisen.

Mitt mål är då att bygga en praktisk anläggning med ett lagom stall. Förutom hästarna har jag ju också diverse andra djur så det ska bli både fårhus, plats för grisen Greta, hundkennel och hönshus på det nya stället.

Det är alltså inte bara att slänga upp något nyckelfärdigt hus som gäller utan här ska allt göras på riktigt. Det är dock många parametrar som ska balanseras, försäljningen av huset ska gå igenom, avstyckning, bygglov och andra saker ska klicka och med lite tur har jag tak över huvudet igen om något år.

En sak är säker och det är att jag ska genomföra en stor förändring.

Förmodligen kommer planerna revideras löpande, men en sak är säker och det är att jag ska genomföra en stor förändring. Vem vet det kanske slutar med att jag sitter någon helt annanstans än just i lilla Hölö när det hela är klart.

Det jag ser fram emot mest med förändringen är faktiskt det där med arbetstiden. Att jobba med hästar är som de flesta jobben inom lantbrukssektorn, det gäller att inte börja räkna nedlagda arbetstimmar. Eftersom man bor på jobbet så drar tiden lätt iväg och på en gård finns det alltid något som behöver göras.

När jag hade det som värst hade jag cirka 30 hästar i stallet och bara lite deltidshjälp, det kan säkert vem som helst räkna ut att då krävs det dygn som har mer än 24 timmar. I mitt nya liv ska jag försöka närma mig det där med 40 timmars arbetsvecka och kanske även någon semester om året. Det enda jag inte riktigt klurat ut är vad jag ska göra med all övrig tid…

Lite tid har jag tänkt lägga på att försöka beskriva min resa och låta andra följa med.

Den lilla hästspillra som finns kvar på gården kommer naturligtvis få följa med mig till det nya livet. Något behöver man ju ha som är konstant och just nu får det vara den där gula ponnyn som snällt travar runt i skogen med mig medan jag tänker.

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!