Kristina Warg
Blogg
Kristina Warg är hoppryttare och unghästutbildare. Häng med i en fartfylld vardag med utbildningshästar och framtidsplaner hemma på familjegården Edeby Säteri i Sörmland.
Kristina Warg
11 augusti 18:25

Kristinas blogg: ”Sporten gynnas av det nya formatet”

Kristinas blogg: ”Sporten gynnas av det nya formatet”
Ridsports bloggare Kristina Warg lyfter på hatten inför det nya formatet i OS. Även om det finns lite att skruva på. Foto: Lina Nydahl

Wow, wow, wow. Kan man säga något annat?

Vi är nog många som är mållösa över svenskarnas enorma bedrifter i Tokyo. Jag följde mästerskapet slaviskt från första till sista start vilket innebar en hel del kvälls- och helgjobb under veckans gång för att försöka täcka upp för de förlorade arbetstimmarna under dagtid.

Det gjorde så ont när det såg ut som att vi skulle förlora guldet på målsnöret.

Men som det var värt det!

Jag har aldrig varit med om en så spännande upplösning och kommer troligtvis aldrig få vara det heller. Det gjorde så ont när det såg ut som att vi skulle förlora guldet på målsnöret när svenskarna varit så överlägsna från start. Man ville bärga guldet för det svenska folket, för sporten men framförallt för att de svenska ekipagen förtjänade det.

Om man tittar på varje klass under OS separat så var det svenska laget bäst i varje klass. Det är helt enormt och som Henrik Ankarcrona sa, hade det funnits världsrekord i denna sport så hade de slagit det.

Om bragdguldet detta år går till någon annan än dessa OS-hjältar så vet jag inte vad jag tar för mig. Enligt mig är även de alla tre ekipagens individuella prestationer på bragdguld-nivå. Henrik och King Edward bragd är given som det enda felfria ekipaget genom sex (!!!!!!!!!) OS-rundor. Malin och Indiana för sina enorma prestationer genom hela mästerskapet, men kanske framförallt i lagomhoppningen när allt talade emot oss och de som ekipage var tvingade att leverera en snabbare omhoppning än de någonsin gjort. Som de gjorde det, med helt fläckfri ridning och hoppning från start till mål!

Jag var starkt emot det innan mästerskapets start.

Slutligen så finns det inga ord för att beskriva prestationen i att gå in som sista ryttare med all press på sig och leverera den omhoppning som Peder och All In gjorde. Ofattbart, makalöst och historiskt.

Sedan har vi det debatterade formatet för detta OS. Jag var starkt emot det innan mästerskapets start och är personligen en stark förespråkare att de individuella medaljerna ska baseras på den totala prestationen genom hela mästerskapet.

Men samtidigt så har vi inte haft ett OS likt det jag beskriver på väldigt länge. Nick Skelton och Big Star var guldmedaljörer i Rio 2016 när Peder Fredricson och All In egentligen hade det bästa totalresultatet. Nick och Big Star var däremot bäst totalt i London-OS 2012 men slutade då på femte plats individuellt.

Det gynnar sporten då det ger mer spänning för den oinitierade tittaren.

Under den här tiden har också sporten förändrats. En mästerskapsmedaljör är inte en storhoppande Cumano utan en snabb Hickstead/Nino des Buisonnets. Toppsporten handlar allt mer om fart och mindre om extremt storhoppande, felfria men långsamma hästar. Jag själv tycker att det gynnar sporten då det ger mer spänning för den oinitierade tittaren. Jag upplever även att det fåtal ryttare som glider med mer på hästens talang än på sin egen förmåga får svårare att hänga med i den absoluta toppen när det avgörs genom en snabb omhoppning.  

Att det fanns stora problem med årets formatet var uppenbart, framförallt då de svenska guldmedaljörerna sammanlagt hoppade sex fler rundor än de amerikanska silvermedaljörerna. Lagkvalet och finalen bör gå innan den individuella finalen och även agera individuell kvalifikation likt tidigare mästerskap.

Fördelen med detta format var däremot hur lätt det är att förstå, i såväl lagfinalen som den individuella. Tidigare års prat om 0.81 felpäng som omvandlades från tid till fel från dag 1 och så vidare tror jag gjorde att man förlorade en del publik.

Jag köper inte riktigt argumentet att det skulle göra det tuffare för hästarna.

Om till exempel Duplantis guld hade baserats på en sammanslagning av den höjd han hoppade på finaldagen och tre tidigare kvaldagar så hade enormt mycket av spänningen, och med den publiken, gått förlorad. Vi som är insatta i sporten kommer lusläsa reglerna och hänga med i alla detaljer, men OS är sportens skyltfönster till resten av världen.

Då är det bra om det skyltfönstret är lätt att hitta till.

Att resultaten för alla ekipage i laget räknas med förenklade sporten ytterligare. Själv tycker jag det är en fördel och jag köper inte riktigt argumentet att det skulle göra det tuffare för hästarna. Jag tror att  pressen var stor även i tidigare mästerskap med strykresultat  och det är upp till de individuella ryttaren att ta ansvaret att sätta hästens bästa först i en sådan situation.

Vissa ryttare klarar inte av det och hade troligtvis inte heller gjort det i en situation med fyra lagryttare. Själv tycker jag därför att vissa nya regler borde införas, förslagsvis att man, som i Sverige, bör bli automatiskt utesluten vid mer än 16 hinderfel per omgång och heller inte få fortsätta mästerskapet (även i laget) om ekipaget blivit utesluten. Alla rundor på 16+ fel är inte dåliga men i majoriteten tror jag att hästen mått bättre av att avbryta.

Det skulle ge ännu mer press på ryttarna då en eventuell uteslutning har en enorm effekt på lagresultatet men delvis ta bort pressen från hästarna.

Oavsett format så ser jag fram emot nästa mästerskap och nästa OS!

/Kristina

Kristina Warg
22 juli 16:54

Kristinas blogg: ”Jag blev förvånad över dopningsboxens skick”

Kristinas blogg: ”Jag blev förvånad över dopningsboxens skick”
Det blev ingen prisutdelning för Kristina Warg i år, men hon drog en annan vinstlott. Igen. Foto: Anna Nyberg

Årets roligaste tävling är över och för min del blev det platt fall. Jag tyckte själv att jag hade tajmat in det väldigt bra i år inför Falsterbo då några av de yngre förmågorna redan var ute på sommarbete, någon blev såld och några var här på korttids-kollo och åkte hem precis innan.

Jag hade bara med mig en häst till Falsterbo och vi kändes väl förberedda. Tyvärr fick vi en extremt dålig start och jag är väldigt besviken på mig själv men vi fick i alla fall med oss en felfri runda och en bra känsla hem. Bara att jobba vidare och ta revansch senare.

Vi hade inte tur på banan detta året men vi har tydligen tur i lotteriet. Förra året så blev jag och Fortino uttagna till dopningskontroll i Falsterbo efter finalomgången och i år var det dags för oss igen efter det andra kvalet.

Detta år blev jag dock ganska förvånad över boxens skick. Jag har varit med om en del dopningskontroller och även om boxen kanske inte alltid har varit skinande blank så har jag upplevt den som ordentligt rengjord vilket fall. I det här fallet var den inte plomberad vilket jag ifrågasatte men fick svaret att de precis hade öppnat den.

Väl inne i boxen så var den uppenbart inte desinficerad då det låg både urin och avföring från tidigare häst/hästar. Dels har vi smittorisken men rent teoretiskt så sägs det att hästar kan ta upp substanser genom att lukta på andra hästars urin. Skulle då någon av de hästar som provtagits tidigare under dagen ge ett positivt utslag så kan man ifrågasätta alla de efterföljande resultaten.

Nu har jag svårt att tro att det skulle ske, chanserna är nog små att någon ens har några otillåtna substanser i sig och i så fall är det nog minimal risk att de små mängderna som kan upptas i en sådan situation dels skulle hinna upptas i blodet eller för den delen ge utslag. Oavsett så blev jag förvånad över boxen även om allt annat så klart sköttes exemplariskt.

Det var annorlunda i Falsterbo i år och i ett mindre format än vanligt, men det var ändå väldigt kul att få komma iväg på en tävling med lite mer atmosfär än de publikfria varianterna som pågått det senaste året. Jag hade som sagt bara en häst med mig så det blev lite av en semester för egen del. Väl hemma från Falsterbo så fick jag hit fem hästar från USA av alla ställen och ett gäng sätts igång igen efter sommarvilan, så nu är det fullt upp igen!

Kristina Warg
9 juni 19:51

Kristinas blogg:”Vill man inte betala mest får man vara attraktiv på andra plan”

Kristinas blogg:”Vill man inte betala mest får man vara attraktiv på andra plan”
Vår bloggare Kristina Warg hyllar sin personal i veckans inlägg. Och kanske är kroken i slutet någonting för just dig? Foto: Lina Nydahl

När jag började få en relativt stabil kundkrets och ekonomi och på allvar började fundera på att leta efter extra hjälp så hade jag den stora turen att få mail från en tjej som letade jobb. Jag hade haft en person som arbetade på timme i perioder men inte regelbundet. Alwa som mailade hade tränat för mig tidigare men var ung och skulle ta ett sabbatsår från gymnasiet.

För min del innebar det lägre sociala avgifter så jag tänkte att det var värt att prova även om jag var lite skeptisk i början. Mycket av det jag uppskattade med mitt jobb då var friheten att lägga upp dagen som det passade mig. Jag var rädd att förlora för stor del av den frihetskänslan om jag skulle jobba tillsammans med någon.

Utöver det är arbetssituationen i stall sådan att man jobba ganska nära varandra så viss personlig kemi är ändå viktig. När jag jobbade som ryttare utomlands så fungerade jag inte alls med de typer som föredrog att jobba i sakta mak och inte tog några egna initiativ, så det fanns så klart en oro från min sida att det inte skulle funka.

Det visade sig dock vara hur bra som helst och jag kan inte vara nöjdare med Alwa som har jobbat med mig den senaste tiden! Jag tycker själv att jag hade väldigt tur att hitta någon som är både pålitlig, väldigt arbetsam och duktig direkt. Men nu ska Alwa börja plugga igen till hösten vilket jag tycker är helt rätt även om det tar emot för egen del och jag måste börja leta efter någon ny.

Jag tror att många inom hästbranschen glömmer bort att reflektera över sin chefsroll. Det är svårt att vara en bra chef och det är nog något man ständigt måste jobba på.  Att ta hästskötare för givet eller förlita sig på “elever” som jobbar 24 timmar och dygnet för fickpengar, ja det tror jag blir allt mer förlegat. Snarare kommer det bli allt högre konkurrens om kompetent personal och vill man inte betala allra mest så måste kan vara attraktiv på andra plan.

Själv lärde jag mig mycket under tiden jag jobbade i andra stall, såväl om hur man bör och inte bör vara som chef. Jag funderade en del på hur jag själv var och ville vara i den rollen och vad jag ville ta med mig. I mitt fall handlade det på den tiden inte så mycket om lönen eller arbetstider utan det som avgjorde om jag trivdes var framförallt känslan av att utvecklas, lära mig nytt och få viss uppskattning för hårt arbete.

Men som arbetsgivare vill jag ha vettiga villkor avseende såväl lön som arbetstid. Sedan är det så klart en sak att veta hur man vill vara som chef och en annan att genomföra det men det känns som en bra start att i alla fall ta och fundera på hur man beter sig och hur man kan utvecklas i det avseendet.

Just arbetskostnaden är väldigt hög och att anställa är ett stort steg. Säg att man har tolv hästar i träning och då behöver vara en ryttare och en hästskötare på heltid (i verkligheten jobbar i alla fall en av dessa mer än heltid). Om de ska ha kollektivavtalsenlig lön så är det runt 60 000 kr i månaden, vilket ger en kostnad på 5000 kr/ månad per häst.

Utöver det tillkommer kostnader för foder, strö, boxplats, utrustning, slitage, tillgång till transportmedel och så vidare och vi är snabbt uppe i höga summor. Sedan läggs moms på det och så är det få privatpersoner som har råd att lämna iväg en häst för utbildning. Jag upplever ändå att allt fler har förståelsen för de prisnivåerna och att förväntningarna är mer rimliga från hästägare som frågar om just pris.

Som det ser ut nu så letar jag efter någon som kan jobba halvtid, generellt förmiddagar 8-12.00 men det kan vara viss flexibilitet. Det handlar framförallt om att sköta stallsysslor på morgonen och sedan förbereda hästarna för ridning. Start i augusti.

Vid intresse får ni gärna maila kristina.warg@edeby.se med information om er själva.

/Kristina

Kristina Warg
2 juni 10:53

Kristinas blogg: ”Fullt ös medvetslös”

Kristinas blogg: ”Fullt ös medvetslös”
Det har varit fullt upp med unghästtester, tävlingar och annat den senaste tiden.

Här har det känts som fullt ös medvetslös de senaste veckorna så jag har inte riktigt hunnit med bloggandet. Tävlingarna och unghästttesten går på högvarv samtidigt som min kvällssysselsättning som gräsmatteansvarig har dragit igång på allvar.

Två av treåringarna har avklarat sina unghästtest där Maggio Moon MZ (Cristallo II-Corleograf) hoppade hem ett diplom och Cream on Top SH (Crusader Ice-Irco Mena) klass 1.

De har nu åkt hem till sina ägare på sommarbete men jag har kvar en salig blandning 3-åringar i träning. Det är några eftersläntrare som kom igång sent och några känsliga individer som behöver mer tid.

194012375_873287990068414_2998626018608385775_n
Det har varit många nya erfarenheter för de yngre förmågorna.
193628471_506702157194155_1722264530679419493_n
Alltid kul med en rosett!

Två av fyraåringarna har tävlingsdebuterat med bravur och några andra står på tur för att snart ge sig ut. Just nu har jag faktiskt inga femåringar i träning men sexåringarna har hållit fanan högt. Calix (Cavall Ask-Diarado) satte nollan i första omgången av Global Youngster Truck – serien och Fortino SB (Favorit Ask-Orlando) har radat upp felfria rundor i 130.

Lite off topic så la jag ut på instagram att jag tänkte testa att ha torv under halmen och fick enormt mycket respons. Val av strömedel verkar vara ett engagerande ämne! Det var alltifrån de som provat och älskat till de som tyckte det var den mest idiotiska idèen någonsin.

193597822_488315002282397_224631335540143658_n
Torv och halm – den perfekta strökombinationen?

Just nu har jag halm där vi mockar varje dag men tar ut det blöta och kör in en halmbal som vi halmar upp alla boxar med två gånger i veckan. Själv tycker jag att spån är enklast att mocka men anser att det är svårt att få riktigt fräscht, utom möjligen precis när man lagt in en ny bal. Jag lägger ungefär samma summor på halm som jag tidigare la på spån men då använder jag större mängder och har riktigt rejält med strö så det ger en härlig känsla för både människor och hästar.

Jag tycker att halm är det bästa strömedlet (förutsatt att det är bra kvalite) och för min del är det värt att ha det även om det är lite mer jobb. Jag har tidigare haft spån och då både med och utan bädd. Spån är som sagt mer lättmockat och tar mindre plats (även om halmgödsel brinner snabbare) men hur noggrann man än är så ser det aldrig lika fräscht ut som en riktig halmbox. Nackdelen med halm är dock att det blir ganska stora mängder som går åt då uppsugningsförmågan inte är bäst.

Innan jag bytte till halm så funderade jag på att provat spånpellets men avstod då jag tycker det känns onödigt jobbigt att få ett extra arbetsmoment när det ska blötas. Nu har jag istället funderat ett tag på att prova att ha torv under halmen och så blev jag extra inspirerad av artikeln i senaste Ridsport om just torv.

Jag ogillar egentligen torv då det är så mörkt och lägger sig som ett topplager på alla hästar men jag hoppas kunna få fördelarna (uppsugningsförmågan) utan allt för många nackdelar om man har det under ett tjockt lager halm. Jag har valt att inte ha bädd då vi inte har en lösning för att mocka ut maskinellt och jag anser att en bädd på bara halm blir helt brutalt tungt att mocka ut, i alla fall om man har många boxar. Jag fick som sagt mycket respons på instagram och de flesta som var nöjda med torv- och halmkombinationen verkar ha haft bädd så det kanske är något för mig att prova… Jag ska utvärdera detta i alla fall och återkomma i frågan. Fortsättning följer!

Kristina Warg
12 maj 19:47

”Hur kan man slippa det tidsödande momentet mockning?”

”Hur kan man slippa det tidsödande momentet mockning?”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

Varje dag när vi mockar så tänker jag på hur man skulle kunna slippa det tidsödande momentet. Hade jag byggt ett helt nytt stall idag så hade jag helt klart velat ha längor med utdragbara mellanvägggar som man kör ut med traktor i kombination med skraputgödsling & gödsellucka i varje box för den dagliga renhållningen. Rent krasst så innebär det stora investeringar som, för att det ska löna sig, troligtvis kräver en typ av stordrift som jag inte eftersträvar.

Fördelar med lösdriftssystem tycker jag är valfriheten för hästarna.

I dagsläget finns det på gården ett traditionellt stall där vi tar in/ut hästarna och mockar varje dag, samt en lösdrift för avelssto och unghästar (hästar som inte tränas) med fri tillgång på grovfoder. Fördelar med lösdriftssystem tycker jag är valfriheten för hästarna och att valfriheten i de allra flesta fall även sammanfaller med att de rör sig mer självmant. Det är en del jobb för att sköta en lösdrift då det även där krävs regelbunden mockning av belastade ytor, men generellt så anser jag att det finns fler arbetsområden där man kan använda maskiner (traktor) än det är i ett traditonellt boxsystem.

Fördelarna med box är att det är mer flexibelt sett till sammansättningen av hästar samt lättare att individanpassa, med avseende på foderstater men även flocksammansättning i och med att alla inte måste umgås med alla. I ett stall likt mitt där hästägare lämnar hästar på utbildning så blir det en del omsättning på hästarna vilket gör det svårt om man har stora flockar. Det finns så klart möjligheter till individanpassade fodergivor även i lösdriftsformat men min uppfattning är att det systemet kräver en ganska stor investering och då framförallt görs i grupphållning med ett större antal hästar.

Jag har funderat på att ha en lösning med ett lösdriftshall i mitten.

Någon gång i framtiden hoppas jag att vi skulle kunna göra en lösning som ger möjlighet till mer valfrihet än det traditionella systemet med boxar gör idag men som även kan erbjudas till de hästar som är här en kortare period. Jag har funderat på att ha en lösning med ett lösdriftshall i mitten där varje hörn av hallen blir en egen avdelning med en tillhörande större hage.

I mitten av hallen är idéen att ha ätfronter och då kan någon “avdelning” kan ha fri tillgång på grovfoder och någon ha till exempel höautomater. Tanken är att hästarna företrädesvis skulle kunna gå två-tre stycken i dessa “avdelningar” och att man kan sätta ihop grupperna med avseende på hur de funkar ihop, tiden de ska spendera på plats och mängden grovfoder de kräver.

Själv skulle jag gärna ha mina egna tävlingshästar i ett liknande system.

Då de ändå skulle ha hästar runt omkring i de andra avdelningarna så kan man i speciella fall ha någon själv men det möjliggör även att den vanliga kompisen kan åka iväg på träning/tävling.

Någon typ av lösning likt ovanstående system tror jag skulle vara ett perfekt komplement till de alternativ vi har nu (traditionellt stall samt lösdrift i större flock med fri tillgång på grovfoder). Frågan är om det finns en efterfrågan för dessa nya typer av lösningar hos hästägarna som lämnar iväg sina hästar i utbildning? Själv skulle jag gärna ha mina egna tävlingshästar i ett liknande system så länge de har väl anpassade förutsättningar (väl dränerad hagmark med hårdgjorda ytor och noggrann skötsel av dessa).

/Kristina

Kristina Warg
28 april 19:33

Kristinas blogg: ”Hästen hoppade som en miljon”

Kristinas blogg: ”Hästen hoppade som en miljon”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

Nu har äntligen tävlingarna dragit igång igen för min del.

Det började förra helgen med fint väder och fina tävlingar i Enköping på Schultz Arena för att sedan följas upp med snålblåst, snö och förfrusna händer i Sundbyholm. Några av hästarna gjorde fina debuter på nya höjder och lilla favoriten Fortino SB (6 år Favorit Ask – Orlando, äg/uppf Monica Lindstedt) kvalade snabbt in till Falsterbo. Nu har jag några veckors tävlingsvila innan tävlingarna drar igång i Norrköping.

Där är tanken att de äldre hästarna ska starta men även att några av fyraåringarna ska göra tävlingsdebut. Jag gillar att göra de första starterna med fyraåringarna på just Åby/Norrköping Horse Show. Det är alltid trevliga och inbjudande banor för unghästarna med en inramande atmosfär som hjälper dem med koncentrationen.

Men herrejösses vad den galopperade när vi kom ut!

Även unghästtesterna drar igång nu och här hemma har de första två deltagarna anlänt för att påbörja sina avslutande förberedelser. Det är lite finlir med löshoppningen men i övrigt är det mest uteritter som gäller för att få naturlig hjälp med framåtbjudningen.

Här om dagen red jag för första gången ut på en nyligen inriden treåring och blev så otroligt imponerad av galoppkvalitèn när vi kom ut och fick gasa på med en trygg ledarhäst. Hon har sett väldigt fin och balanserad ut från marken men uppsuttet på liten yta är det så klart svårt att visa hela registret. Men herrejösses vad den galopperade när vi kom ut. Hoppas verkligen att vi kan få fram den galoppen på testet sedan!

178457720_496322615046516_556463688687818428_n
Tävling i snön i Sundbyholm. Foto: Privat

Jag fick samma wow-känsla i hoppningen med en fyraåring som har varit här i en kortare tid. Den har genomgående varit väldigt trevlig men här om dagen var det som att poletten trillade ner. Den har hela tiden varit försiktig men nu började den hoppa som en miljon, med fantastisk bjudning, power och scope.

Det togs ett kollektivt beslut om att grimma, grimskaft och spruta skulle hållas på 100 meters avstånd.

Det är de där tillfällena som gör det så kul att jobba med unghästar, utvecklingen kan verkligen gå så fort. Det ger mycket motivation in det vardagliga arbetet med alla hästarna!

Utöver tävlingsstarter så börjar det närma sig betessläpp för den yngre generationen. Jag hoppas kunna släppa dom nu början på maj så jag har “fångat in” och avmaskat hästar på lösdriften. De är luriga där, vanligen när jag kommer finns det inget roligare än att hänga med mig och helst stå så nära som möjligt för att undersöka alla roliga saker som jag har på mig och framförallt få koll på hur många morötter jag har i fickorna.

177292674_1868459716642246_4346782836771781612_n
Uteritt med 3-åring i mer snöstorm. Foto: Privat

Men när den första hästen var missnöjd med smaken så togs det ett kollektivt beslut om att grimma, grimskaft och spruta skulle hållas på 100 meters avstånd från flocken och jag fick snällt återkomma vid ett senare tillfälle när den ursprungliga missnöjet lagt sig.

Inte så där överdrivet uppskattat från min sida men då var det allt tur att fyraåringen hoppade så bra istället, som kompensation.

/Kristina

Kristina Warg
14 april 20:05

Kristinas blogg: ”Vad är ett bra hästliv?”

Kristinas blogg: ”Vad är ett bra hästliv?”
Kristina Warg konditionstränar Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado) på markerna kring familjens gård Edeby säteri. Foto: Privat

Vi kan nog alla hålla med om att den stora majoriteten hästar, alltifrån shetlandsruss till halvblod, skulle ha ett bra liv utan att ridas eller tränas. Det viktiga är tillgång till mat, vatten, stora ytor med social samvaro tillsammans med andra hästar och veterinärvård vid sjukdom.

Nu är det inte särskilt många hästägare som är intresserade av att hålla hästar under dessa premisser. Att ha häst innebär enorma kostnader och den ekonomiska aspekten spelar en stor del i att vi ofta  “förväntar” oss någon slags motprestation från hästens sida utöver att existera.

Det kan vara alltifrån att hästen förväntas delta i skogspromenader till att tävla på elitnivå.

Det som blir fel är när hästens egenskaper inte stämmer överens med ägarens förväntningar/förhoppningar, vilket kan ske genom ett misslyckat köp eller genom att en skaderelaterad problematik förändrar hästens förväntade användningsområde.

Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde?

Jag skulle gissa att de flesta hästar som tas bort i förtid görs så på grund av akuta skador (till exempel benbrott), sjukdomar som gör dem farliga för sin omgivning (neurologiska) eller kroniska skador som hindrar dem från att leva ett normalt hästliv.

Alla dessa är självklart sorgliga fall men när det blir riktigt tragiskt är när hästar döms ut på grund av skaderelaterad problematik som skulle ha kunnat lösas med en ny miljö/ryttare eller genom att anpassa förväntningarna på hästens motprestation.

Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde? Man kan hoppas att det endast är ett fåtal hästar tas bort för att ägaren ska få ut livvärdet från försäkringen. Jag skulle tro att det största problemet oftast ligger i att omkostnaderna för att hålla en häst, oavsett användningsområde, är väldigt höga.

Det gör att det för många hästägare är en omöjlighet att behålla hästen vars användningsområde drastiskt förändrats, samtidigt som de införskaffar en ny häst som ska uppfylla de ursprungliga förhoppningarna. Att “bli av med” en häst med någon typ av skada på annat sätt än avlivning är ofta en komplicerad process och ställer oss dessutom inför ett nytt etiskt dilemma – risken att hästen hamnar i fel händer och får det sämre.

Här finns det dessutom hundratals infallsvinklar och synsätt med risk för konflikt. En person som köper en skadad häst kan anse sig ha lyckats rehabilitera hästen och återför den i dess ursprungliga arbete, medan säljaren anser att hästen har en kronisk skada och därav att hästen har en helt förändrad användbarhet. Hästar avlivas med argumentet att ett ägarbyte skulle kunna leda till eventuellt lidande, medan andra hävdar att ägaren inte vill låta hästen gå vidare på grund av risken för “förlorad prestige” i det fall att annan ryttare lyckas.

Det finns alltid flera sidor i varje konflikt och i många fall kan det finnas veterinära expertutlåtanden på båda sidor.

Försäkringsbolagen har genom smart marknadsföring intagit någon slags hjältestatus i den här frågan i och med egna projekt med rehabilitering av utdömda hästar. Jag anser dock att de bär en del i problematiken då flera av bolagen gör allt i deras makt och lite till för att undkomma betalningsansvar vid skador.

Win-win-win till försäkringsbolagen.

Om hästens nuvarande ägare nekas täckning för en skada på grund av att försäkringsbolagets bedömer den som uppkommen innan försäkringen tecknades (tex innan köp) så tvingas de processa mot säljaren för att få ut någon som helst ersättning för den skada/sjukdom som de trodde sig vara försäkrade för. Oftast är det tveksamt hur, när och var en skada uppstår och det öppnar upp många kryphål för försäkringsbolagen.

Hur många gånger har vi inte hört att hästen bör vara försäkrad från föl i samma bolag för att täcka dolda fel? Det i sin tur leder till en inlåsningseffekt som hämmar konkurrens och leder till ytterligare ökade priser för försäkring. Win-win-win till försäkringsbolagen.

Att flytta levande djur från konsumentköplagen till köplagen är inte en universallösning på något sätt, varken gällande ett djurskyddsperspektiv eller gällande rättssäkerhet. Det kommer inte förändra ovanstående problematik kring ägarens ansvar när hästen inte längre kan leva upp till förväntningarna, vare sig det är skade- eller hanteringsrelaterat. Jag tror heller inte att det kommer leda till en större nedgång i antalet hästar som tas bort på “felaktig” grund. Den största skillnaden blir att bevisbördan förflyttas vilket förhoppningsvis leder till färre rättsprocesser totalt sett och en potentiellt mindre utsatt situation för den drabbade hästen.

Förmedlaren kan bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna.

Risken för säljare vid hästförsäljningar är enorm i och med att vi teoretiskt kan dömas att betala alla omkostnader som köparen haft för “varan”(hästen). Det är få andra varor vars omkostnader potentiellt kan uppgå till tiotusentals kronor i månaden och som dessutom väsentligt överskrida inköpsbeloppet. Oavsett om det är konsumentköplagen eller köplagen som ska tillämpas så anser jag att detta är något som det bör sättas ett tak för.

Det blir extremt skevt i de fall då säljaren driver företag i form av enskild firma då de personligen blir ansvariga för hela beloppet vilket kan leda till en (livslång) personlig ekonomisk katastrof. En annan extrem skevhet i lagen blir då företagare förmedlar hästar i utbyte mot en procentsats. Där kan förmedlaren bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna. Fastighetsmäklare kan inte ställas till svars för dolda fel vid en fastighetsförsäljning och kanske skulle det vara möjligt att införa någon liknande funktion för hästförmedlare, även om det självklart skulle kräva någon typ av institution som sköter översynen.

Lösningen för att minska risken som säljare i dagsläget blir teoretiskt att lusläsa konkurslagen och försöka ha så lite tillgångar som möjligt i bolaget som säljer hästar samt förflytta dessa på sätt som inte kan återkrävas av ett eventuellt konkursbo. Då blir det (efter den ursprungliga rättsliga processen) konkurslagen som ska tillämpas med tillhörande process för att köparen ska få ut några pengar alls.

En krånglig och ej hundraprocentig lösning som dessutom rent praktiskt leder till en försämrat skydd för privatpersoner och ökade kostnader för samhället i stort.

Summa summarum så anser jag att en förflyttning av levande djur från konsumentköplagen till köplagen inte är en lösning på alla problem som uppstår gällande försäljning av djur, men det är en bit på vägen.

/Kristina

Kristina Warg
7 april 17:08

Kristinas blogg: ”Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös”

Kristinas blogg: ”Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

April är verkligen en fascinerande månad då vi kan mötas av alltifrån sommarvärme till snökaos på morgonen. Det skiftas från nakenfis till vintertäcken här från en dag till en annan och man känner aldrig riktigt att man vet vad man kan förvänta sig.

Planen i måndags var att åka iväg för miljö- och banträning med två fyraåringar men då var det snöstorm och jag hade just bytt till sommardäck så de fick snällt stanna hemma. Under gårdagen kom jag äntligen iväg med tre lite äldre hästar som alla fick banhoppningsträning på fina Rekasta.

Det var ett helt gäng ryttare på plats under tisdagen, vi var nog en 5-6 ryttare som red samtidigt med varsitt gäng hästar. Själv har jag en duktig tjej, Alwa, som jobbar hos mig några förmiddagar i veckan och som var med denna gång men jag blir alltid så fascinerad av hur hjälpsamma många är inom den här sporten!

Några ryttare hade ännu flera hästar och därav flera medhjälpare med sig och alla hjälps åt för att få det att rulla smidigt. Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös, utan alla hugger i och mockar på ridbanan, höjer och sänker, lägger upp bommar osv utan att man ens behöver be om hjälp. Generellt så upplever jag det som att det för de allra flesta är enkelt att samsas, hjälpas åt och ge plats åt varandra. Även fast det är en individuell sport så försöker de flesta på något vis underlätta för varandra så att alla hästar ska få så bra förutsättningar som möjligt.

Det är en av de saker jag uppskattar mycket med vår sport!

Här hemma har jag ett nytt projekt inspirerat av Grevlundas naturbana. Några hundra meter bort på den den östra sidan av vår gård går E4:an. Vi har en 60 meter hög granhäck runt gården som dämpar ljudet och sikten så för mig som har bott här större delen av mitt liv så är det inget jag tänker på eller märker av.

Ursprungligen var det dock ”framsidan” av gården med en lång allé och entré som nu har växt igen. Nu har jag dock fått idén att jag vill röja upp den vägen som inte används till något och på sikt sätta upp en studsserie med naturhinder.

Jag avskyr igenväxta ogräsområden och sedan jag flyttade hem har jag röjt upp och anlagt gräsmatta på ganska många ställen här på gården. Denna vinter var den första då jag kände att jag hade det inom kontroll. Jag tyckte att jag hade hittat ramarna för vad som skulle anses vara inom gårdsbilden och vad som skulle få vara mer vildvuxet.

Någonstans måste jag anpassa ambitionerna efter tidstillgången och den är ju inte enorm när jag har ett stort gäng hästar träning. Men med den här idén om naturhinder så blev det plötsligt en helt ny yta som ska underhållas och skötas…

Vi får väl se var det hela slutar!

/Kristina

Kristina Warg
24 mars 17:20

Kristinas blogg: ”Tävlingsstoppet är fel”

Kristinas blogg: ”Tävlingsstoppet är fel”
Ridsports bloggare Kristina Warg tycker att Ridsportförbundet bör se över sina rutiner för beslutsfattande. Foto: Lina Nydahl

Nu går jag troligtvis emot majoriteten av häst-Sverige när jag säger att jag tycker det nuvarande beslutet om tävlingstopp är fel. För tre år sedan hade jag aldrig tänkt tanken att det skulle vara en åtgärd initierad av Ridsportförbundets men efter EHV-utbrottet 2019 och två år med Covid-19 så är det något som blivit allt för vanlig för min smak.

Med den typ av medial rapportering som vi haft den senaste månaden kombinerat med en mängd missinformation på sociala medier är det inte konstigt att det blivit en masshysteri kring utbrottet av EHV. Tidigare hade två positiva PCR-test i Belgien inte haft speciellt högt nyhetsvärde och aldrig nått oss här i Sverige, men med dagens aptit för den typen av rapportering så känns det som vi snart får nyhetsnotiser när en häst nyser i Sibirien.

SVA anser inte att vi har en ökad risk för smittspridning här i Sverige och beslutet om tävlingsstopp upplevs från min sida som ett beslut taget för att lugna den uppjagade massan, snarare än ett välgrundat beslut vars effekt är representativ för åtgärden. Förbundets nya standardfras ”Det är inte på förekommen anledning, utan för att förekomma” säger detsamma.

Det som oroar mig är normaliseringen av den här typen av beslut.

Sedan förstår jag att Ridsportförbundet är en del av flera större organisationer och därav påverkas av såväl Riksidrottsförbundet som FEI när det gäller den här typen av beslut. Men i det här fallet finns det andra nationella förbund som, likt Sverige, är mindre drabbade och då har valt att fortsätta med tävlingar.

För egen del är självklart inte tävlingsstoppet i sig något som får enorma konsekvenser. Det är olyckligt att allt återigen stannar upp och den del av hästarnas utbildning som kräver miljöträning på annan plats inte kan tillfredsställas (i och med att även P&J och öppna banor avråds), men i ett långt perspektiv har det mindre effekt. Det som oroar mig är normaliseringen av den här typen av beslut och det faktum att felaktig information ges utrymme att driva fram det.

Då är det inte signalpolitik vi behöver utan striktare åtgärder där de ger effekt.

Vi har alltid behövt och vi kommer alltid behöva leva med att vissa typer av smittor cirkulerar. Då är det inte signalpolitik vi behöver utan striktare åtgärder där de ger effekt. Förslagsvis att ge startförbud och obligatorisk karantän för de hästar som är inresande ifrån (eller som rest igenom) områden med förhöjd smittorisk, samt kännbara konsekvenser för de som bryter mot reglerna.

Det är något som bör vara genomförbart och förutsättningarna för ett sådant arbete förbättras bara, bland annat med det nya registreringssystemet som administreras av Jordbruksverket och som ska underlätta smittspårning.

Själv förstod jag inte dess nytta till en början, då förflyttningen av hästar för en kortare tid än tre veckor (tex tävlingar) inte behöver registreras och då uppleves som ett enormt glapp i systemet med avseende på just smittspårning. Men det kommer förhoppningsvis fånga upp de hästar som transporteras in i landet för försäljning eller liknande och som är svåra att spåra annars.

Det är möjligt att man kommer fram till att det var ett korrekt beslut.

Ur tävlingshästarnas perspektiv så är det möjligt att övervaka på annat håll eftersom att deltagande i såväl nationella som internationella tävlingar registreras och på så vis kan spåras.

Självklart ska förbundet ha möjlighet att agera kraftfullt för att minska smittspridning. Det är även lätt att vara efterklok och då hävda att vissa åtgärder var oproportionellt hårda men i och med att detta är tredje årets vårsäsong som blir förstörd tycker jag att man bör se över rutinerna för när den här typen av beslut är berättigade.

Det är möjligt att man kommer fram till att det var ett korrekt beslut och proportionellt till risken men jag skulle gärna se att det fanns ett utarbetat system för hur man kan hantera den här typen av utbrott annorlunda i framtiden. Allt ifrån hanteringen på plats till informationsspridningen via media behöver ses över och förhoppningsvis kan man på så sätt få fram mer riktade åtgärder.

/Kristina

Kristina Warg
17 mars 16:34

Kristinas blogg: ”Rakad man får gärna bli nya modet”

Kristinas blogg: ”Rakad man får gärna bli nya modet”
Kristina Warg konditionstränar Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado) på markerna kring familjens gård Edeby säteri. Foto: Privat

Vintern detta år har varit riktigt bra! Vi hade plusgrader fram till januari, sedan fick vi ett tjockt lager snö och stadigvarande minusgrader så att det var isfritt, ingen skare och möjligt att rida överallt.

När all snö sedan smälte bort på bara två dagar och alla hagar torkade upp på mindre än en vecka så var jag helt redo att utropa detta till århundradets bästa vinter. Sen kom det 15 cm snö igen och så var vi tillbaka i leran …

Det är dock mitten av mars och jag hoppar på utebanan, jobbar hästarna ute på grusvägarna och trimmar på fältet med sjön som utsikt. Livet är ganska bra och vintern får nog ändå klart godkänt för detta året även om häst efter häst kommer in leriga från topp till tå. Det spelar ingen roll om de har flera hektar att röra sig på eller att de har täcken – leran hittar sig alltid fram.

Jag avundas alla som lever i det mytomspunna sandmarkslandet, det är något jag har hört historier om att det ska existera även på svensk mark. Jag tycker även att det är lite synd att det inte har blivit lika stor hype över att Peder Fredricson rider Hansson utan någon man som det är att han rider honom utan skor. Jag tycker att rakad man gärna bli får det nya modet, i alla fall när jag står och trasslar ut lerkokor ur manen på dagens åttonde lerbadsgäst/tillridningshäst.

Det är mycket som skulle kunna vara tidsbesparande om vi kunde bortse från dagens normer. Utöver att raka av alla manar så har jag funderat på att rida med plastträns som bara spolas av efter träning, så som de gör inom galoppen. Ikeakassar är sedan länge vräkta från stallet men jag skulle gärna investera i en storbalsvagn med våg för att ytterligare effektivisera den delen.

Tyvärr kräver många effektiviseringar också större investeringar, vilket i vissa fall kanske är ekonomiskt på lång sikt men tufft på kort sikt. Hade jag fått välja fritt och bygga nytt hade jag helt klart byggt ett stall med boxar på rad och utdragbara mellanväggar så att det enkelt kan mockas ut med traktor.

Själv blir jag nämligen helt tokig på vår nuvarande gödselplatta. Först måste man igenom en dörr som är precis lika stor som skottkärran. Dörren har såklart en tröskel och när man precis lyckats pricka in sig exakt i dörröppningen och tagit sats över tröskeln så kraschar man rätt in i några boxar och tappar en fjärdedel av lasten, för där ska man så klart direkt svänga 90 grader på en minimal yta.

Sedan är det en korridor ner innan man ska svänga 90 grader igen över en kant.  Ytterligare en 90-gradersväng och så ska man hiva upp sig över en kant till gödselplattan innan man äntligen framme och förhoppningsvis har kvar i alla fall hälften av skottkärrans ursprungliga innehåll.

Det finns två stall här på gården med vardera 10 och 14 boxar. Det ”nya” på 10 boxar byggde vi i det tidigare mjölkrummet för cirka 20 år sedan och det ska nu hyras ut till annan verksamhet. Därför håller vi på och renoverar det ”gamla” stallet tvärs över gården dit jag ska flytta över permanent.

Det stallet är smart uppbyggt i flera olika sektioner sedan tidigare vilket har blivit extra aktuellt nu i dessa tider. Det blir inte några förändringar i layouten men några bekvämligheter ska tillföras. Inga guldknoppar och glänsande stallinredning utan allt fokus ligger på att få det så arbetsvänligt som möjligt – och just gödselplattan är det jag ser fram emot mest!

Hela stallet har en lätt lutning ut mot plattan och tömningen av skottkärran sker från en lastkaj. Det är så ergonomiskt som det kan bli om man nu bortser från maskinella lösningar. Jag tror verkligen att det kommer bli toppen i slutändan. Just nu följer jag slaviskt ”Bygga och renovera stall”-gruppen på Facebook där man kan få massor av bra tips men om ni sitter och håller på någon smart lösning så får ni mer än gärna hojta till!

/Kristina

Kristina Warg
10 mars 15:05

Kristinas blogg: ”Accepterad eller premierad – det är upp till var och en”

Kristinas blogg: ”Accepterad eller premierad – det är upp till var och en”
Kristina Warg funderar över det mesta i ridsportens värld. Foto: Lina Nydahl

Nu under pandemitider och tävlingsstopp är det lätt att tappa motivationen och orken. Men när man hör om hästarna som dött i Valencia och även nyheten att Fredrik Jönssons fantastiska Cold Play gått bort, ja då får man lite perspektiv.

Det gäller att ta tillfället i akt att glädjas åt de små sakerna som gör en glad i vardagen, som varje gång man får sitta på en häst som gör ett bra språng eller varje gång man hör hästarna lugnt tugga sitt hö i boxen.

Utöver Covid och EHV-1 så har väl veckans snackis varit bruksprovet och de nya bestämmelserna med accepterad och premierad nivå. Mycket har handlat om att det skulle vara en låg nivå på de accepterade hingstarna och att detta på sikt skulle kunna ha en negativ effekt på aveln.

Jag tycker att Johanna Sällberg i sin blogg tog upp ett högst relevant problem att det kan urvattna den statistiska möjligheten att utvärdera de yngre SWB-hingstarna då det potentiellt blir färre avkommor per hingst. Själv tror jag dock att omdömena i sig har en inverkan på hur fördelningen av ston kommer bli mellan de nygodkända hingstarna.

Valfrihet är heller inget vi saknar i dagsläget. Eftersom vi även tidigare kunnat betäcka med de flesta hingstarna via ett-sto licens, så länge de är accepterade i något godkänt avelsförbund, så innebär inte det nya systemet någon marginell förändring avseende det totala utbudet hingstar. Däremot gör det desto mer för att uppfödarna ska kunna ta ett informerat beslut.

Efter att ha sett hingstarna och läst omdömena tycker jag att det är ganska tydligt vilka som på sikt kan vara aktuella för toppsporten och vilka som har väldigt liten chans. Om någon sedan vill betäcka med hingstar som bedömts 6-poängmässigt i teknik och förmåga, kanske för att det är billigt, för att det är deras egen hingst eller för att de gillar hästens temperament eller färg så tycker jag personligen att det ska vara fritt fram.

Avkomman från det beslutet kan ju av slump bli en bra hopphäst ändå, precis som när vi betäcker med etablerade prestationshingstar vet att det kan bli både flipp och flopp även om sannolikheten för framgång är högre.

Det faktum att El Barone endast uppnår accepterad nivå tycker jag ytterligare påvisar nyttan av det nya systemet. Det är en eftertraktad hingst såväl här i Sverige som i övriga Europa. Nu når han inte upp till premierad nivå av olika anledningar men vi får ändå en opartisk exteriörbedömning av svenska domare och lite mer upplysningar för att kunna göra ett informerat val.

Summa summarum så tycker jag att förändringen av bruksprovet är till det bättre. Det finns enligt mig några potentiella guldkorn bland de yngre hingstarna som endast uppnått accepterad nivå och att ägarna då får incitament att behålla dessa hästar som hingstar. Antalet ston som hopphingstarna får handlar i slutändan om ifall de eller deras avkommor visar framfötterna på tävlingsbanorna.

/Kristina

Kristina Warg
3 mars 20:18

Kristinas blogg: ”Vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg”

Kristinas blogg: ”Vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

I flera år har jag avundats de som haft möjlighet att ta sitt pick och pack och spendera några av de värsta veckorna på soliga tävlingstourer i södra Europa. Förra året var avundsjukan nere på minimal nivå när folk reste i 4-5 dagar för att komma fram, hoppa en klass och sedan vända hem igen på grund av nya coronarestriktioner. När jag i år ser de fruktansvärda filmerna och läser vittnesmålen från Valencia känner jag en enorm tacksamhet att det inte fanns på kartan att ge oss ut på Europatour för egen del detta år.

Att samla stora mängder hästar på en liten yta är ett dilemma sett till smittorisker.

Det finns en diskussion att föra kring den framtida hållbarheten, sett till såväl miljön som hästvälfärd, i att kuska genom hela Europa för att tävla. Samtidigt är tourerna så mycket mer än bara tävlingar för många av deltagarna. Att samla stora mängder hästar på en liten yta är ett dilemma sett till smittorisker. Men det ger skalfördelar för arrangören och är en stor fördel när det gäller handel och nätverkande, så jag tror att de är här för att stanna oavsett vad man tycker.

Får man dit proffsen för handeln så får man dit amatörerna för upplevelsen på köpet.

Globaliseringen har fört världen närmare och gett oss ett annat perspektiv på vad som är möjligt, vilket jag inte tror att varken covidpandemin eller ett EHV-1 utbrott kan bekämpa på sikt.

Däremot kommer detta kommer innebära förändringar och högre krav på arrangörerna när det gäller smittskydd. Vad jag förstår det så har upplägget för uppstallningen i Valencia spelat en stor roll i smittspridningen, där majoriteten av hästarna stallats upp under ett och samma tält.

Att det i framtiden införs begränsningar på antalet boxar per enhet för att hämma eventuell smittspridning samt öka möjligheterna att separera hästar vid ett utbrott ligger nära till hands.

Jag blir tokig när veterinären vidrör alla hästar utan att desinficera sig.

Här i Sverige tror jag vi har en stor fördel av att vi hade ett förhållandevis kontrollerat utbrott (geografiskt sett) av den neurologiska varianten redan förra vintern. Jag skulle påstå att vi är ganska bra på smittskydd i Sverige, även om det så klart alltid kommer finnas individer som inte tar ansvar. Det knorrades en del över ökade kostnader när Jordbruksverkets bestämmelser för desinficering av tävlingsboxar infördes för ett antal år sedan och det kommer säkert debatteras en del om det införs nya bestämmelser men förhoppningsvis blir det till det bättre. För även om vi ligger i framkant så finns det förbättringsområden!

Ett av dessa är tävlingsbesiktningen. Om det är några som man inte trodde skulle behöva undervisas i ämnet så är det veterinärkåren, men där tycker jag att Ridsportförbundet, eller snarare Jordbruksverket, borde gå ut med ett förtydligande angående vad tävlingsveterinären har rätt att göra. Det känns väldigt snedvridet när man som ryttare måste be veterinären att inte ta på ens häst. Jag blir tokig när veterinären vidrör alla hästar utan att desinficera sig eller använda engångshandskar under tävlingsbesiktningen. Det hör inte till vanligheterna men jag har ändå varit med om det flertalet gånger.

I hästvärlden har vi vår alldeles egna smittskyddsmilis som aldrig är sena att kommentera på Facebook att hela världen borde stanna hemma 24/7, både när det gäller Covid men kanske främst när det drabbar hästarna.

En lösning kan absolut vara att stoppa allt resande och tävlande, men det är en tillfälligt uppbromsande lösning som inte är hållbar på längre sikt. Likt Covid-restriktioner bör det inte appliceras kategoriskt utan där det ger effekt.

I det stora tror jag att vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg men framförallt göra förbättringar på tävlingsplatserna och ta oss en ordentlig funderare över vilka beteendeförändringar som kan ge stor positiv effekt. Avslutningsvis så hoppas jag verkligen att hästarna och deltagarna i Valencia får det stöd och hjälp de behöver och att hästarna tillfrisknar och kan få komma hem riskfritt.

/Kristina

Kristina Warg
17 februari 20:29

Kristinas blogg: ”Självklart ska man inte sitta och ta selfies”

Kristinas blogg: ”Självklart ska man inte sitta och ta selfies”
Blågul rosett är alltid trevligt. Foto: Privat

Helgen bjöd på årets första tävling och jag besökte Smedstad Ridsportcenter för första gången. En enormt fin anläggning och väldigt välarrangerade tävlingar! Stora ytor, nytt, fräscht och genomtänkt. I kombination med den proffsiga Östergötlandsmaffian – bland annat Marita Johansson i domartornet och Sara Brink som banbyggare – kan det inte bli mycket bättre.

Helgens observation måste annars vara att något typ av logistikpris bör delas ut till Elin Andersson/Stall Hästkullen med team. Elin stod för 8 utav 38 starterna i 1.00m och 9 utav 75 starter i 110 och ändå behövde ingen vänta. Lite av en Jörgen Larsson 2.0.

För egen del var det väldigt roligt att komma igång med tävlandet igen! Min senaste start var Breeders Trophy i september innan corona satte stopp. Hästarna var fina och framförallt så Fortino kändes helt fantastisk. Fortino SB (f 2015 e Favorit Ask-Orlando, ägare/uppfödare Monica Lindstedt) har jag ridit sedan han var tre år gammal och det är en häst jag hoppas och tror väldigt mycket på!

Han gick väldigt bra förra året och var bland annat placerad i 5-årsfinalen i Falsterbo. Det har varit en del intresse för honom och det gör nog att jag uppskatta att få ha honom kvar i stallet lite extra mycket. Förhoppningsvis får vi möjlighet att visa framfötterna nu under 6-årssäsongen, det kändes i alla fall som att vi var på rätt väg!

Här hemma kämpar 3-åringarna på. Några är fortfarande på vila efter inridning och just nu har jag två i träning. Den ena är väldigt enkel och ska nog ge sig ut på sin första skogstur här efter lite drygt två veckor i arbete medan den andra fortfarande jobbar på att slappna av i hanteringen.

Olika hästar kräver olika lösningar men det är det som är spännande med det här jobbet! Utöver hästarna som har varit på tävling så har jag även varit iväg med mina 4-åringar på en öppen bana. Det är alltid så chockartat som ryttare när polletten trillar ner. De slutar vingla sig fram och hoppar helt plötsligt banor med titthinder och kombinationer som små mini GP-hästar.

Något jag för övrigt tänkte på i helgen är den nya TR-regeln om mobilanvändande på hästryggen. Ofta upplever jag att det är svårt att höra vad som sägs i högtalarna. Ibland anger heller inte speakern startnummer utan endast ryttaren/hästens namn. Då har man inte möjlighet att hålla koll utan att ha memorerat hela startlistan. Har man flera hästar i olika klasser blir det helt omöjligt så för mig är mobilen ett stort hjälpmedel för att ha koll på vilket ekipage som startar och hur jag ligger till tidsmässigt.

I helgen kände jag mig då som en bov de gånger jag tog upp mobilen ur fickan för att kolla in onlinerapporteringen. När jag nu skulle skriva den här bloggen så passade jag dock på att undersöka hur den är formulerad och upptäckte att jag troligtvis inte har läst regeln tidigare. Förbudet gäller nämligen endast när hästen är i rörelse, vilket i och för sig även gäller i mitt fall då jag passar på att kolla hur jag ligger till under en skrittpaus.

Självklart ska man inte sitta och ta selfies eller svara på mail på framhoppningen men jag undrar hur vanligt det är, det är inget som jag har upplevt som ett problem i alla fall. Men det är kanske mer tänkt som en riktlinje än en regel att följa nitiskt?

/Kristina

Kristina Warg
10 februari 20:45

Kristinas blogg: ”Att springa maraton gav mig nya insikter i sadeln”

Kristinas blogg: ”Att springa maraton gav mig nya insikter i sadeln”
Med nya upplevelser kommer nya insikter. Foto: Lina Nydahl

För snart två år sedan sprang jag faktiskt, tro det eller ej, ett maraton! Jag gick in för det ganska seriöst och löptränade 3-4 dagar i veckan under nästan 6 månader efter en vadslagning med min syster. Innan detta så hade jag som mest sprungit en mil, så det var något helt nytt och jag hade aldrig sprungit något lopp tidigare.

Det största problemet var hur mycket tid det tog då jag inte hade tänkt igenom att man måste träna på att springa längre distanser i förväg, eller det faktum att springa de längre distanserna kan ta flera timmar

Men att ha pushat mig själv till max, vilket ett maraton innebar för mig i alla fall, var en häftig känsla. Förutom den självklara nyttan med annan träning utöver ridningen, som förbättrad kondition och ork, så tycker jag att det gav mig fördjupade insikter i träningen med hästarna.

Nu ska inte mina hästar springa långdistanser men det var mycket som hände under resans gång som jag kunde sätta i relation till upplevelser jag haft med hästarna. Att trampa snett någon dag, att överanstränga en hälsena eller att helt plötsligt få en formtopp och tvåmilen känns hur enkel som helst.

Att något kan vara jättekul ena dagen och hemskt nästa dag när man blivit lite stel. Att miljöförändring kan boosta motivationen. Att illasittande utrustning kan förstöra enormt – och att underlaget kan ha en otrolig effekt på prestation och skaderisk. Allt det där låter självklart även i ridsportvärlden men jag tycker att jag fick en ökad förståelse för hästarnas upplevelse när jag genomlevt det själv i något som ändå var en målmedveten ”satsning”.

Under den perioden så hade jag dessutom ett större gäng riktigt begåvade hästar i samma årgång. Av olika anledningar så var fem av stallets dåvarande hästar födda 2015 och gjorde sina fyraårssäsonger. De hade alla lite olika förutsättningar. Några var helt i fas och gick Falsterbo/Breeders medan någon reds in under året och bara hann göra någon enstaka träningstävling – men alla fem hade bra grundförutsättningar.

Oavsett så var det väldigt intressant att ha så pass många hästar i samma åldersgrupp. Det var många likheter mellan min egen maratonträning, som var något helt nytt för mig, och deras första tävlingssäsong som var något helt nytt för deras del.

Det jag la märke till var att jag hade en ny favorit i gänget i princip varje vecka. De hade alla olika formkurvor i sin utveckling och när det kändes hopplöst med den ena så blommande den andra ut, för att sedan byta plats igen några veckor senare när de gick in i en ny inlärningsperiod.

Jag tror att även detta, att hästarna har formtoppar och utvecklas i olika perioder, är något som låter självklart men som det ändå är lätt att kanske missa eller missförstå när man bara har en häst. Det är lätt att man tappar bort sig och ändrar sitt system för att hästen känns sämre under en period, när det egentligen bara är en del av inlärningen – ingen häst har en spikrak utvecklingskurva.

Det gäller att vara uppmärksam på när de behöver vila eller pushas vidare och den balansgången är svår. Är det den första unghästen man utbildar kan det vara viktigt att ta regelbunden hjälp för att göra den bedömningen. Men mitt tips är att tänka på att grundprinciperna egentligen inte skiljer sig mycket från någon annan sport!

/Kristina

Kristina Warg
3 februari 19:05

Kristinas blogg: ”När hindret blir till en fördel”

Kristinas blogg: ”När hindret blir till en fördel”
Det är något speciellt med de lite knepiga hästarna. Foto: Lina Nydahl

Min knepigaste inridningshäst någonsin hade jag förra året. Han var den typen som helst flög hundra meter bort om man nu fick för sig att lyfta handen över midjehöjd. Väldigt rädd för all rörelse och kunde stå som fastfrusen i total skräck för att sedan plötsligt explodera åt olika håll.

Allt vi gjorde fick ganska extrema reaktioner och det var definitivt den häst vi lagt mest energi, tid och tankeverksamhet på. Nu är han turligt nog samtidigt den häst som har imponerat mest i löshoppningen så det motiverade oss så klart lite extra att ta oss igenom en knepig inridning.

Det tog väldigt lång tid att ens få lägga en arm över sadeln. När jag väl hade kommit upp och vant honom vid det momentet så var det väldigt obehagligt att skritta med ryttare. Sedan var det väldigt obehagligt att trava med ryttare. Galoppfattningar var så klart extremt läskiga och rörelsen med ryttare i galopp ska vi ens inte tala om.

Jag vänjer vanligtvis hästarna vid de inledande momenten så som longering och att ha träns och sadel själv men sedan brukar jag ta hjälp vid de första uppsittningarna och fram tills hästarna rids i alla gångarter. Oftast får jag hjälp av Fredrik, som jag har känt sedan jag var i 10-årsåldern då han började sko våra hästar. Fredrik är hovslagare med väldigt mycket hästkunskap och bor sedan många år tillbaka även här på gården.

Han har alltid ställt upp när jag behöver hjälp och idag har vi även ett samarbete där vi äger hästar ihop.  Utan Fredriks hjälp och framför allt hans lugn så tror jag inte att jag hade löst det med denna häst! Det tog tid men tillsammans så redde vi ut det utan att det blev något bakslag längs vägen.

Hux flux nio månader senare så var den här hästen, som kallas för Bello, i helgen iväg på sin första träningstävling och skötte sig helt exemplariskt! Jag ville ge mig ut med honom tidigt för att han ska få chansen att vänja sig vid de situationer som uppstår vid tävling utan att prestationen i sig var viktig, men det visade sig att han hanterade det riktigt bra.

Han hoppade runt felfritt men den stora vinsten var att han var så cool i all hantering och på sin första framhoppning. Vid uppsittning är han nuförtiden min mest väluppfostrade häst som alltid står blickstilla i och med att vi lagt så mycket träning på den biten. Han är fortfarande en väldigt känslig individ men han har numera ett stort förtroende för ryttaren och gör allt vi ber honom om.

Något annat jag tycker är häftigt är hur mycket glädje jag får från en sådan här utveckling! När jag var yngre så fastnade jag nog i att det framför allt var vinster, rosetter och pokaler som gav lycka i den här sporten men jag har märkt att jag känner väldigt mycket glädje och stolthet även från sådana här små framsteg med de yngre hästarna. Speciellt med en knepig häst som man behövt lägga extra energi på och fått ett lite extra starkt band till.

Nu är det extra spännande att få se att den där känsligheten som var Bellos stora hinder förra året kan få komma fram och bli en fördel. Jag har stora förhoppningar på honom och det ska bli väldigt spännande att få komma ut på tävlingsbanorna för första gången till våren!

/Kristina

Kristina Warg
27 januari 20:41

Kristinas blogg: ”Önskar tävlingsarrangörerna hade samma tänk”

Kristinas blogg: ”Önskar tävlingsarrangörerna hade samma tänk”
Rätt förutsättningar på banan är a och o för en lyckad tävlingsstart. Foto: Privat

Nu har tävlingarna öppnat upp för anmälan för oss som är yrkesverksamma! Vi är nog många som är glada för möjligheten att få starta upp tävlingssäsongen men precis som alla andra hoppas jag att läget i världen förbättras och att alla får möjlighet att visa upp sig på tävlingsbanorna snart igen.

I ”min” del av landet startar säsongen med tävlingar på Strömsholm denna helg. Jag valde dock bort den tävlingen till förmån för en träningstävling på min hemmaklubb och jag kommer istället starta upp tävlingssäsongen först vecka 7.

Jag har den stora förmånen att bo nära Södertälje Ridklubb som regelbundet anordnar väldigt trevliga träningstävlingar. Jag har varit där med alltifrån ex-galoppören som omskolats och gjorde sina första hoppstarter i livet till äldre hästar som kanske börjat krångla på olika sätt med sina ryttare. Majoriteten av mina hästar gör dessutom sina första starter i livet just på SRK och det är även ett optimalt sätt för de rutinerade tävlingshästarna att starta säsongen i så tävlingslik atmosfär som möjligt utan den adderade pressen som tävlingsaspekten ger.

Anläggningen i sig erbjuder, som inomhusarrangemang, bra förutsättningar då det finns två stora ridhus som ger goda framridningsmöjligheter. Det är även bra banor, byggda med tävlingshinder vars karaktär anpassas för höjden – men framför allt så är det välorganiserat med bra personer på rätt plats!

Träningstävlingarna på SRK är ett arrangemang där det kommer alltifrån mästerskapsryttare till de som gör sin första start i livet och det händer att vissa hoppar hinder på framhoppningen från fel hål eller inte kan högerregeln, men jag upplever aldrig att det är allt för rörigt eller okontrollerat just för att det finns utbildade personer närvarande.

På framhoppningen står oftast Katarina som lugnt och tryggt styr upp och sköter in- och utsläpp till framhoppningen samt håller koll på alla möjliga ändringar som sker under dagen. Annelie i domartornet är helt fenomenal på att vara organisatör och tillgodose alla önskemål om ändringar och omstarter, agera speaker och samtidigt sköta betalning och skriva kvitton – och så finns hon alltid där för att ge hjälpande förslag när det kör ihop sig för något ekipage.

Det är även inspirerande att se att många ridskoleekipage ges möjligheten att delta och jag ser ofta bra ridning på fina ponnyer/hästar när gäller ridskolans elever. Många av ridskoleeleverna hugger också i under dagen och sköter alltifrån insläppet till banan på ett proffsigt sätt till att bära bort hinder vid dagens slut. Jag har som sagt varit där med alla möjliga hästar med olika problem och alltid bemöts med lugn, förståelse och hjälpsamhet från alla som jobbar med arrangemanget.

De gör alla ett jättejobb med att hålla flytet under dagen och samtidigt hålla god stämning. Det är en atmosfär där det är okej att göra fel men möjligheten ges alltid till att göra om och göra rätt. Det är otroligt utbildande för såväl unga ryttare som för unghästarna och jag önskar att tävlingar upp till regional nivå, och generellt de flesta unghästklasser, kunde ha samma tänk. För unghästarna vill jag ha ordentlig marklinje, lite karaktär på hindren med riktiga infångare och inbjudande anridningar – men framför allt vill jag ha möjligheten att ge min gröna häst tid att slappna av inne på banan.

Jag förstår att det är svårt att individanpassa i tävlingssituation där vi har ett tävlingsreglemente att följa och då anpassning för ett ekipage kan ändra förutsättningarna för nästa ekipage. Generellt hade jag dock önskat att det är den inställningen man ska sträva efter, att i lätta klasser (upp till 1,20) vara mer flexibel för att ge ekipagen så bra förutsättningar som möjligt att lyckas.

Det värsta jag vet är när man åker på mindre tävlingar med unghästar och inte får vara inne på banan samtidigt som ryttaren innan rider och sen så ger domaren startsignal direkt vid insläpp. Ibland förväntas man starta samtidigt som föregående ekipage ska gå ut ur ridhuset och dörrarna står öppna.

Jag upplever att det framför allt är hos lokala och regionala arrangörer (1-2* enligt nya reglementet) det slarvas med detta och det leder till ökad spänning och hets hos såväl de orutinerade hästarna som hos de orutinerade ryttarna. Självklart ska varken träningstävlingar eller tävling bli någon skyddad verkstad där man tar bort allt som möjligtvis kan skrämma en häst, men det är inte samma sak att ha lite tittiga utfyllnader i hindren som att skapa en stressande miljö.

Jag jobbade under några år i Tyskland och där har de alltid uppsutten bangång på A-nivå (klasser upp till 1,05). De yngsta hästarna som var ute på sina första starter i livet gavs alltså möjlighet att i god tid få komma in på banan under ordnade former och ta sig en titt på alla hinder. Det är något som många av de större tävlingsarrangörerna tagit efter här i Sverige, till exempel hos Norrköping Horse Show, Sundbyholm, och så vidare.

Själv tycker jag att det borde uppmuntras även i klasser på låg nivå för yngre ryttare, just för att de ska ges tid till att slappna av inne på banan tillsammans med sin häst eller ponny.

Några generella tips till de som ger sig ut på sina första träningstävlingar är att först och främst välja ett arrangemang som man har hört gott om. Prata med er tränare eller andra runt om kring er och hör er för vad som skulle vara passande för er som ekipage. Det behöver inte på något sätt vara det flashigaste eller största men det bör vara välorganiserat av kunniga människor.

Nästa tips är att andas och ta god tid på er! Man ska självklart inte rida fram sin häst för länge men det är aldrig fel att skritta fram riktigt ordentligt för hand för att såväl häst som ryttare ska få tid att slappna av.

Skapa förutsättningar för att lyckas genom att vara på plats i tid och vara ordentligt förberedd. Ta god tid på er till såväl framskrittning och framhoppning som inne på banan innan ni går över startlinjen – och kom håg att ha kul!

Här är en start från förra året.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

/Kristina

Kristina Warg
20 januari 18:24

Kristinas blogg: ”Inte alla som förstår hur mycket jobb det är att driva en gård”

Kristinas blogg: ”Inte alla som förstår hur mycket jobb det är att driva en gård”
Ridsports bloggare Kristina Warg lyfter på hatten inför det nya formatet i OS. Även om det finns lite att skruva på. Foto: Lina Nydahl

Jag kan nog med ganska hög säkerhet säga att jag redan genomlevt 2021 års värsta helg. Det började med att jag i torsdags hade en lång dag med jobb från 07.00-22.00. Fullt hanterbart och något som de flesta som jobbar med hästar säkert är med om på regelbunden basis.

Det var dock bara introt till en mardrömshelg då jag på fredagsmorgonen vaknade till en vattenläcka i värmecentralen. Efter undersökning av gårdens alla värmeväxlare så konstaterade vi att läckan kom från vår, inte speciellt gamla, ackumulatortank. Även om vi fick ägna mycket tid åt att utrymma garaget intill och sopa ut vatten så var själva vattenläckan det minsta problemet när värmesystemet havererade på årets kallaste dag.

Dagen som redan var fylld med stalljobb, ridning, leverans av häst från Tyskland, upphämtning av annan häst och besök av hästägare blev dessutom fullsmockad med rörmokare och samtal med servicetekniker.

Jag och min bror, som kom hem från Stockholm för att hjälpa till, fick sedan jobba i skift under natten för att manuellt släppa ut luft som kommit in i systemet och fylla på vatten med intervaller på bara några minuter. När tanken kopplades bort så blev det svårt att få full effekt i systemet och felmarginalen är mycket mindre, så det har varit ett ständigt jobb hela helgen med att optimera pannan och få fram en både kort- och långsiktig lösning.

När något går sönder så blir det en dominoeffekt där det verkar som allt, såväl relaterat som orelaterat, händer samtidigt. Utöver att ackumulatortanken gick sönder och värmesystemet havererade så …

  • Frös även låset in till värmecentralen.
  • Frös vattnet i min lägenhet (som är en vindsvåning i ett gammalt hus och därav gårdens sämst isolerade).
  • Gick en säkring till traktors motorvärmare som då vägrade starta.
  • Frös vattnet på hästarnas lösdrift. Det är eluppvärmt så det var orelaterat till värmepannan men vi hade missat att isolera locket på en kontrollucka.

Vad som däremot är svårt att förstå för någon som aldrig drivit en gård är allt arbete bakom. Inte bara på helger där allt går åt pipsvängen, utan i vardagen.

Det är sådana här helger som man funderar på varför man inte bor i lägenhet i stan där det största problemet är att flytta bilen när det är datumparkeringen eller att bussen kommer för sent. Jag tror många som har egen gård kan känna igen de tankarna under slitiga dagar!

Vad som däremot är svårt att förstå för någon som aldrig drivit en gård är allt arbete bakom. Inte bara på helger där allt går åt pipsvängen, utan i vardagen. De senaste två åren har jag fått möjligheten att övervintra på en annan gård och det är första gången jag själv stått inackorderad med hästarna.

Även om jag då skött mina hästar, mockning och så vidare själv så har jag verkligen uppskattat att det plogas, sandas, harvas i ridhus och ridvägar, töms gödselstackar, fixas staket, sladdas i hagar, körs fram vatten, grovfoderbalar och strö. Till och med den där skottkärran i ridhuset som alltid blir överfull hemma hos mig töms på ett magiskt sätt av någon annan när jag hyrt in mig. Allt det där tror jag att man lätt tar för givet och glömmer bort när man inte behöver göra det själv i vardagen!

Det finns många fördelar med att stå inackorderad och i 9 fall av 10 tror jag inte att det betalas ett skäligt pris för det.  Men det finns såklart fördelar med egen gård också och för min del är de klart övervägande, även om det inte kändes så just denna helg.

Något jag lärde mig under helgen var dock att driva en gård har en del likheter med en sportsatsning – man måste ha ett bra team!

Vi fick mycket hjälp under helgen från många håll och jag vill verkligen tacka alla som hjälpte till på ett eller annat sätt. Janne som kom och hjälpte mig att hitta säkringen till motorvärmaren bland de hundratal olika propp- och säkringsskåp som finns på gården och att koppla in batteriladdaren, Erik som kom med förlängningssladd och element för att värma upp den frusna rördelen vid lösdriften, Kestas och Robertas som svarade på alla möjliga och omöjliga frågor via telefon från Litauen – ja, det är många vi inte hade klarat oss utan.

/Kristina

Kristina Warg
13 januari 19:55

Kristinas blogg:”Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare”

Kristinas blogg:”Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare”
Vår bloggare Kristina Warg hyllar sin personal i veckans inlägg. Och kanske är kroken i slutet någonting för just dig? Foto: Lina Nydahl

I veckan tvingades vi ta bort Cassique som på många sätt var mina drömmars häst. Han kom till mig som 4-åring och tillsammans red vi alla unghästchampionat – Falsterbo, Breeders och även Unghäst-VM. Jag hade honom parallellt med att jag pluggade på Handels och min förhoppning var att han skulle vara redo för de större klasserna när jag tagit examen. Han var frisk och sund fram till sju års ålder då han helt oväntat blev halt.

Nu hade det gått nästan fem år sedan fynden konstaterades och efter många långa försök till behandling så fick han ändå nästan tre år här på gården som förtidspensionär. Långa härliga somrar på bete varvades med lösdriftsliv på vintern. Han levde ett fullgott hästliv helt utan krav på prestation och jag började tro att han skulle skrota runt här på gården tills han blev fyrtio år. Här om dagen försämrades dock skadan ytterligare och vi fick ta beslut om att ta bort honom. Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare, det var lika hemskt ändå.

Img_76bf732684bd-1
Cassique CC var på alla sätt mina drömmars häst. Foto: Privat
Img_cd11fa3d4949-1
Jag är glad att han fick några sista bra år som förtidspensionär här hemma på gården. Foto: Privat

I veckan så såldes även en av mina mest lovande unghästar. Jag ägde henne tillsammans med en vän och det var ett medvetet beslut att sälja utifrån ekonomiska aspekter men det så klart alltid tråkigt att bli av med bra hästar.  Nu hamnar hon dock i ett jättebra hem och det ska bli spännande att se henne ute på tävlingar i framtiden, så i relation till att behöva ta bort Cassique så var det ingenting.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

När jag tvingas ta bort hästar har jag alltid fått mig en ordentlig funderare på varför jag håller på med det jag gör. Känslomässigt är det enormt jobbigt, speciellt med hästar som man byggt upp ett starkt band med. Försäljningar av hästar tycker jag däremot nästan aldrig är känslomässigt jobbigt längre, av den enkla anledningen att när hästar väl går vidare från mig så är det alltid till bra hem där jag vet att de får det bra även i framtiden. Däremot kan det så klart vara jobbigt ur ett prestationsperspektiv.

Man kan alltid fundera på om det var rätt tillfälle att sälja, kanske skulle man vågat behålla lite längre?

Men som sagt, i relation till att behöva ta bort en häst så känns en försäljning väldigt enkel och jag har ett gäng andra lovande hästar i stallet.  I Cassiques fall får jag känna mig tacksam för den tiden vi fick och att vi hade möjligheten att ge honom några riktigt bra sista år.


/Kristina
Kristina Warg
6 januari 18:45

Kristinas blogg: ”Fallteknik är en underskattad egenskap”

Kristinas blogg: ”Fallteknik är en underskattad egenskap”
Vad är egentligen viktigt att tänka på vid valet av utbildare. Om detta handlar Ridsports bloggare Kristina Wargs senaste inlägg om. Foto: Lina Nydahl/skärmbild

Jag har ett nära samarbete med dressyrryttaren Nina Hofmann Küppers sedan flera år tillbaka. Det hela startade med att jag letade efter en dressyrtränare och jag började träna med mina hopphästar för Nina. Därefter bad Nina mig att hoppa hennes dressyrhästar och vårt samarbete har utvecklats vidare från det.

Några av Ninas dressyrhästar kan bli lite extra glada när hindren kommer fram och det har vi ibland delat filmer av på sociala medier. Det verkar i sin tur ha gett mig något av ett rykte här omkring av att kunna rida halvtokiga hästar.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

Det roliga i det hela är att jag, när jag jobbade i Tyskland, var mer känd som den som sällan slog mig när jag ramlade av – och det ryktet kom inte från min förmåga att hålla mig kvar på hästarna så att säga. Jag hade ganska många 4-åringar på min lista och jag tror att jag ramlade av de flesta i alla fall en gång. Utöver det så var min första ponny en liten gul B-ponny vid namn Flippen (Flipper Moon). Flippen var en fantastiskt bästa vän men också den första att sticka huvudet mellan benen och dra av en bockserie på uteritten.

Jag lärde mig desto mer om hur man ramlade av.

Han hoppade dessutom alldeles för bra för sin ryttare och denna perfekta ryggverkan, i kombination med JOFA-hjälmen jag hade på den tiden, hade nog kunnat bli ett välbesökt cirkusnummer – ”den mänskliga kanonkulan”.  Bara från Flippen ramlade jag definitiv av hundra gånger. Minst en gång per uteritt, två gånger varje hoppträning och tre gånger varje hopptävling. Jag lärde mig inte speciellt mycket om att hålla mig kvar men jag lärde mig desto mer om hur man ramlade av. Fallteknik är en underskattad egenskap, som jag tror befästs enklast i ung ålder!

Jag har ofta tänkt på hur utsatt jag är i mitt yrke och jag skulle drabbas hårt bara av att bli borta i några månader.

I alla fall, de gånger vi har lagt upp något klipp på sociala medier på en busig häst så får jag nästan alltid samtal från folk som vill lämna sina hästar för inridning dagen efter. Själv tänker jag att om jag skulle lämna iväg en häst på inridning så skulle jag inte främst leta efter den ryttare som sitter kvar på en bockande häst utan snarare vilja veta att de har ett fungerade system, som minimerar riskerna att det blir fel över huvud taget.

Jag har oftast valt att tacka nej de gånger hästägare har ringt och velat lämna hästar som någon redan har misslyckats med. Risken blir helt enkelt för stor och jag tror inte att någon hästägare är beredd att betala det priset som skulle kompensera för den risken. När det gäller att ta emot hästar för inridning generellt så är det självklart en ökad risk i sig. Jag har ofta tänkt på hur utsatt jag är i mitt yrke och jag skulle drabbas hårt bara av att bli borta i några månader.

Kristinawarg_uteritt
Gården där jag har min verksamhet är omgiven av väldigt fina ridvägar. Foto: Kristina Warg

Men med rutin, ett bra team och ett utarbetat system så minskas riskerna betydligt. Det gäller också att ha förstående hästägare. Vissa hästar går från helt ohanterade till inridna på två veckor medan det kan ta flera månader att bygga upp ett förtroende med en känslig häst.

När det gäller system för inridning så tycker jag att vi har hittat ett bra tillvägagångsätt och vi har faktiskt optimala förutsättningar här på gården. Vi har nämligen ett litet ridhus med väldigt hög sarg. Ridhuset byggdes när jag var liten och vi fortfarande hade inackorderingar på gården. Det uppfördes i en befintlig lada och då min pappas slakteri (för vilt, vid jakt) ligger 30 meter in i ladan och omöjligen kunde förflyttas så blev ridhuset 30 meter långt.

Mina föräldrar har varit väldigt duktiga på att få ekonomi i gården och främst investerat i sådant som kan ge avkastning. Själv såg jag länge ridhuset som den största floppen då det är ganska stor investering men till mindre nytta i och med sin storlek. Nu visade det sig dock att ridhuset var en av de bästa investeringarna som gjorts då min mamma övertalade Mälarkliniken att hyra in sig och öppna sin första filial här. Ridhuset användes alltså även som longeringsvolt de första 10 åren innan kliniken utvidgade med ytterligare en byggnad här på gården.

Storleken motiverar mig också att snabbt ta mig därifrån när hästarna väl har ridits i alla gångarter.

Men, till saken är att även om storleken på ridhuset är till dess nackdel i de flesta fall så är det snarare en fördel när det kommer till inridning! Det byggdes enligt någon av dåtidens guideböcker från Ridsportförbundet så det har en absurt hög sarg (över två meter) vilket är orimligt sett till kostnaden men väldigt positivt ur säkerhetssynpunkt.

Ridhuset är tillräckligt stort för att hästarna ska kunna ridas i alla gångarter, men skulle det hända något så kommer de inte speciellt långt och de får inte upp någon fart. Storleken motiverar mig också att snabbt ta mig därifrån när hästarna väl har ridits i alla gångarter. Nästa steg är att ge oss ut på utebanan eller fältet/skogen med en trygg sällskapshäst.

Kristinawarg_uteritt2
När hästarna är ridna inomhus i alla gångarter föredrar jag att fortsätta inridningen utomhus. Här på ett fält där vi ofta tränar. Foto: Privat

Även där har vi optimala förutsättningar då vi har egen mark men även kan rida i flera mil på otrafikerade grusvägar. När hästarna har vant sig vid det så brukar det vara dags för vila. Generellt så tycker jag att det tar cirka sex veckor för en häst som är ohanterad att genomgå de här stegen.

Det finns som sagt hästar som gör det snabbare och hästar som det tar längre tid för, och där gäller det att hästägarna är förstående för de individuella avvikelserna. Som hästägare måste man hitta en ryttare vars system man tror på och vars bedömning man litar på.

Inridning handlar inte om att sitta kvar längst på en bockande häst utan om att på ett så genomtänkt sätt minimera riskerna för att hästen ska få en dålig upplevelse.

/Kristina

Kristina Warg
28 december 2020 12:39

”Är dagens rankningssystem bra ur ett välfärdsperspektiv?”

”Är dagens rankningssystem bra ur ett välfärdsperspektiv?”
Peder Fredricson och H&M All In. Foto: Roland Thunholm

Något som jag har funderat över så här i covid-tider är hur den absoluta toppen av vår sport egentligen är uppbyggd och varför den är så. Tankarna förstärktes ännu mer efter att jag tittat på dokumentären ”Nr.1” om Peder Fredricson nu under julhelgen och därefter har jag nördat ner mig i ett regelverk som jag inte hade full koll på tidigare – världsrankningens.

Jag ger mig nog ut på djupa vatten när jag försöker skriva om något jag egentligen inte har någon egen erfarenhet av, men ni får läsa detta inlägg mer som ett think piece än ett välgrundat debattinlägg. Min egna ”FEI World Ranking”-erfarenhet är väldigt begränsad och består utav totalt 5 stycken erhållna poäng från en 5* 145-klass jag fick möjlighet att starta i när jag red som YR under Göteborg Horse Show 2013.

Stinawarg-1002-2
Kristina Warg funderar över för- och nackdelar med hoppningens rankningspoäng. Foto: Lina Nydahl

Antalet poäng som utdelas i en klass är till stor del baserat på prissumman i klassen. Detta drivs av tankesättet att en klass med mycket prispengar attraherar en högre andel högt rankade ryttare och alltså leder till högre konkurrens. Mästerskap så som OS/VM/EM/Pan Am eller världscupfinaler ger i sin tur en stor andel poäng baserat på samma tankesätt.

I hoppningens världsrankningssystem så sammanställs vanligtvis ryttarnas trettio bästa resultat under den gångna 12-månadersperioden (alltså de trettio klasser där man fått högst poäng). Vissa regler tillkommer, så som att man bara får räkna ett resultat per dag, om man startar två hästar i samma klass får man bara räkna det ena resultatet och vissa mästerskapspoäng räknas i flera år men med avtagande värde.

Detta kan jämföras med dressyrens världsrankning som baseras på ekipaget och inte ryttaren och där endast de åtta bästa resultaten räknas.

Det höga antalet räknade resultat leder till att ryttarna mer eller mindre behöver tävla varje helg. Rankningen i sig avgör ryttarens attraktivitet för tävlingsarrangörer och därav deras förmåga att ta sig in på eftertraktade tävlingar. Själv undrar jag om det verkligen ska vara rimligt att hoppryttarna behöver tävla 45–50 veckor per år för att hänga med i toppen av världsrankningen? Är det bra ur ett välfärdsperspektiv för såväl hästar som ryttare? Och framförallt, är det något vi vill ska vara en av drivkrafterna i sporten?

Är det rimligt att hoppryttarna behöver tävla 45–50 veckor per år för att hänga med i toppen av världsrankningen?

Att resa till ett nytt land eller till och med ny kontinent varje vecka låter säkert väldigt lockande när man är yngre men jag kan inte se att det är hållbart i längden. Hästarna har så klart ett lugnare schema än vad ryttarna har men även för dem är det stora tävlingar över hela världen med ett bitvis väldigt intensivt schema.

Jag tror absolut att majoriteten av ryttarna i den absoluta toppen planerar och sköter sitt tävlingsupplägg med en långsiktig plan där hästarnas hälsa är i fokus, men bara det faktum att det finns incitament att överutnyttja hästarna för att kortsiktigt komma högre upp på rankningen är ett problem i sig.

Mycket tävlande sliter och det är något som jag tror behöver tas i beaktan till en högre grad. Framförallt för hästarnas välfärd men också för vår sports överlevnad. Hur vår sport betraktas av utomstående kommer vara direkt avgörande för dess framtid.

Bara det faktum att det finns incitament att överutnyttja hästarna för att kortsiktigt komma högre upp på rankningen är ett problem i sig.

Jag kan heller inte komma på någon annan sport som har en så lång och intensiv säsong. Tennis är till exempel en av de större sporterna med längst säsong, där ATP och WTA-touren sträcker sig från januari till november. Själv blev jag chockad över längden och intensiteten av en NBA-säsong när jag såg dokumentären ”The Last Game” om Michael Jordan. Men även de som tar sig till slutspel i NBA har två månader ”off-season”. Att föreställa sig att Serena Williams, Roger Federer eller Michael Jordan skulle spela matcher 3-5 dagar i veckan mer eller mindre varje helg året runt känns totalt orimligt.

Något som ändå talar för det nuvarande systemet tycker jag är att ryttare som Peder Fredricson och Steve Guerdat hänger med i toppen. Riktiga förebilder ur såväl ett sportsligt perspektiv som sett till hästhantering och grundfilosofi. Utöver det så finns det så klart flera potentiella baksidor utifall toppryttarna skulle börja tävla mer begränsat.

Man kan argumentera att det skulle bli svårare att arrangera de tävlingar som ekonomiskt drivs runt av publikintäkter eftersom att det indirekt blir svårare att locka de bästa ryttare till tävlingarna, vilket i sin tur kanske intensifierar skiftet till en alltmer pengadriven och publikfri sport.

Själv har jag ingen direkt lösning på problemet men jag tycker det är en intressant fråga att ta upp till diskussion. Vad vill vi att drivkrafterna i vår sport ska vara? Är det strävan efter att tillsammans med en häst uppnå det ultimata samspelet och prestera på topp i den allra tuffaste konkurrensen i världen? I så fall kanske världsrankningsystemet borde anpassats mer likt dressyrens nuvarande, baserat på ekipage och med ett lägre antal räknade resultat per år.

Eller så kanske man anser att det tillfredsställs genom mästerskap som VM och OS och att världsrankningen ska spegla de ryttare som kan prestera på topp under lång tid med ett stort antal hästar, likt vårt nuvarande system? Själv anser jag att vi bör hitta något slags mellanläge, där rankningen drivs vidare i en likartad men något begränsad form av det nuvarande systemet. Kanske med en officiell lågsäsong där inga rankningspoäng kan samlas och ekipagen på så vis tvingas till återhämtning?  Det tror jag skulle kunna gynna ryttarna, hästarna och sporten i sig i längden.

/Kristina

Läs mer om FEI:s rankningspoäng

49507882406_eaffe7c979_o
Steve Guerdat efter segern i världscupen i Bordeaux 2019. Foto: FEI/Richard Julliart
Hingstar Online

Just nu 120 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden