I helgen var det hemma-tävling på Mörrums Ryttarförening där jag agerade både tävlingsledare och tävlingsryttare. Med facit i hand kan det nog vara lite mycket att hålla reda på men det gick ju bra ändå.

Vill man tävla så får man arrangera tävlingar. Jag vill inleda veckans inlägg med att tacka alla våra duktiga funktionärer – utan er blir det ingen tävling och det börjar kännas lite enklare att hålla WE-tävling hemma. Det var vår tredje tävling på klubben och min upplevelse var att allt flöt lite enklare än de andra två gångerna. Det är okej att inte ha koll på allt och göra lite misstag även som tävlingsarrangör. Man lär sig och utvecklas tillsammans. Helt plötsligt faller allt på plats och alla hittar sina roller och jobbet som tävlingsledare behövs knappt. 

Tore var först ut bland mina hästar, han gjorde en jättefin teknik, där allt gav höga betyg utom sidvärts mellan bommar, detta är något jag tar på mig som ryttare eftersom vi helt enkelt inte har övat tillräckligt på det. Trots den missen fick vi ändå ihop över 66% och sen genomförde vi speeden utan fel. Dock med långsam tid eftersom jag har valt på grund av att Tore bara är 5 år, att inte rida mot klockan i speeden ännu. Jag har funderat mycket kring om det skulle kunna vara aktuellt med Avd B för unghästar. Då hade man kanske istället kunnat starta två teknikrundor. Jag vet att man får rida två klasser i två-momentstävling men jag tycker det blir för mycket om han ska starta två teknik och två speed. Oavsett så känns Tore väldigt trygg på banan och tar sig an hindren med självförtroende och planen är att han ska få gå upp till LB nästa tävling, vilket i det stora hela var målet denna helg.  

Zaphira startade MSV B och var tillbaka på banan som vanligt, hon gjorde en fin teknik utan större missar och fick ihop över 67%. Som jag skrivit tidigare var jag lite trött i huvudet när det var dags för Zaphiras start och även speeden gjorde hon jättefint men på sista hindret i speeden valde jag trägrind istället för repgrind vilket tyvärr resulterade i en uteslutning ur speed momentet. Vi var dock enda ekipaget som tog sig runt tekniken och det gav en, om än lite oförtjänt, vinst i klassen. 

Just trägrinden ställde till med mycket problem i alla klasser och jag tänker att det är nog så enkelt som att det inte finns på många klubbar ännu där det finns en trägrind att öva på och därför har många har nog inte haft möjlighet att träna tillräckligt på den. Zaphira har bara sett den en gång men hon är till sin natur en mycket obekymrad häst som tar saker med ro. Det blir klart mycket svårare när man har en häst som är lite mer spänd och accelererar fortare när den blir rädd.  

Nivån på hästarna som går WE har ju höjts avsevärt sista åren, en tydlig trend är mer energiska hästar med mer flash. Det är såklart snyggare och de får bättre procent i framförallt dressyren. Det syns dock att det blir betydligt svårare i de tekniska momenten som kräver avslappning. En sådan häst ,upplever jag, kan också få mycket svårt att växla mellan anspänd och avspänd. Men alla hästar har sina för.- och nackdelar och det är ju upp till varje ryttare att hitta det som passar en själv bäst. Jag älskar mina lugna, trygga hästar som tar allt från resa till tävlingsmoment med ro. 

I skrivande stund är jag även mitt uppe i att resultatrapportera tävlingen, här har vi helt klart lite utvecklingspotential inom grenen. Jisses vad omständigt det är. Att det ska vara nödvändigt att lägga till varenda ryttare och varenda häst, samt varje resultat manuellt, kan ju inte vara möjligt. Det är över 50 år sedan vi landade på månen. Jag är övertygad om att tekniken finns där ute, vi måste bara våga ta den till oss. Det känns ändå okej när det bara är 20 starter men tänk om det hade varit 100 istället. Jag hade aldrig blivit färdig. 

Jag har rent tävlingsmässigt det ganska lugnt framöver och ska fokusera på dressyrträning där målet är att ta fram en kür och även kanske musiksätta den. Vad ska ni lägga fokus på i sommar? 

Lycka till till er som ska tävla i helgen och vill ni veta mer om vad jag gör här hemma kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

Denna vecka i WE-bloggen har jag glädjen att berätta att vi får chansen att följa Charlotta Ström som varit i München och dömt den internationella WE-tävlingen där. Charlotta  är Sveriges internationella domare i WE och med sig denna gång hade hon den tyska domaren Nicola Danner och den spanska domaren Jose Andres Benito. Denna helg var det alla fyra WE-grenar med och  söndagen avslutades med kofösning.

Charlotta beskriver att det var generellt hög standard på alla ekipage i alla grenarna och inga större missöden inträffade. Flera ekipage är aktivt ute och tävlar dressyr på Grand Prix-nivå vilket såklart syns även i teknikmomentet. 

Alla domare låg mycket lika i procenten vilket känns bra då Charlotta inte tidigare dömt ihop med Jose Andres tidigare. Tävlingen i München är den näst största tävlingen i landet och det brukar vara uppåt 40.000 personer som kommer för att titta. Det finns något för alla. Barnfamiljer kan se på olika uppvisningar, det hålls dressyr- och hopptävlingar på Grand Prix-nivå, såklart massor av saker till salu med precis allt du har eller inte visste att du behövde runt häst från smått till stort. 

I lördags berättar Charlotta att det var speed och det avslutades med en speciell speed för de 10 bästa där den som vann fick 1 000 €! På hoppbanan mellan hindren var utvalda WE-hinder uppsatta och med mycket fartsträckor mellan. Med TV-sändning som visar storbild, peppande musik och en stor publik som tjoar fram hästarna ger en ståpäls, det är så häftigt att se!’

Charlotta beskriver vidare att hon personligen inte alltid har tyckt om kofösningsmomentet men när det sker av dem som är vana att hantera kor och vet hur man gör är det ingen stress för någon inblandad och på några sekunder har en kossa sållats ut och vallats till en fålla, för att sedan få gå tillbaka till sin flock. 

Charlotta beskriver också att en av höjdpunkterna i helgen var helt klart Therese Nilshagens otroliga vinst på över 75 procent! Charlotta berömmer Thereses ridning och insats i München. 

¨¨Charlotta avslutar med att “...helgen snart är slut för mig som domare på den tyska internationella tävlingen och championatet i WE för den här gången. Det säger poff, så är helgen över och man sitter på flyget hem och det känns overkligt och omtumlande när man är åter i lunken hemma på måndagen. De dammiga skorna och högen med smutstvätt påminner om att det var verkligt och det är ännu ett härligt minne att lägga till när man blir gammal”.

Vill ni följa med Charlotta på fler tävlingar runt om i Sverige  och världen hittar ni henne här på facebook. Hon rekommenderar också alla att gå med i gruppen We Love WE samt följa   svenska ridsportförbundet – working equitation

I en lite mindre internationell värld sitter jag med förberedelser till Mörrums två-moments-tävling på lördag, skriver startlista och ryttarmeddelande. Jag ska starta båda mina hästar och ser fram emot att få tävla på hemmaplan igen. Zaphira har känts jättefin, hon ska starta MSV B och Tore ska gå sin andra tävling i livet och starta LC. 

Vill ni veta mer om vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagram @we_med_LisaGustavsson

Det har varit full fart hela veckan, just nu händer det så mycket. Jag snittar 20 000 steg om dagen för tillfället. Ett ständigt mantra är, “det blir mindre att göra nästa vecka” och när nästa vecka kommer är det bara att upprepa, “det blir mindre nästa vecka”. När jag tänker på att februari och mars aldrig ville ta slut så känns det som man knappt hunnit blinka så var april slut och vi är i mitten av maj helt plötsligt.

Alla djur ska ut på bete så vi stängslar och stängslar och stängslar här hemma. Det har tillkommit en inhyrd och min sons ponny har flyttat hit på lite miljöombyte så just nu har jag sex hästar hemma vilket är kul, jag tillhör kategorin som inte kan få nog av djur överlag. Så hemma på Skrubbeboda Gård har vi senaste tiden utökat artbeståndet med både nya kycklingar, kattungar, kaniner och kor.  Snart kommer några av min systers tävlingshästar på välförtjänt semester också. Då har vi fullt i hagarna, vilket är underbart! 

Senaste veckan har jag haft träningar på ett par olika ställen runt om i Blekinge. Jag har så många duktiga elever! Det är så inspirerande att se utvecklingen många gör tillsammans med sina hästar. Jag funderar mycket kring målsättning och hur det kan fungera utan tävlingar och tester. Alla har inte tävlingsambitioner och det är ju inte en nödvändighet för att vilja utvecklas med sin häst. WE är ju utmärkt att träna bara för att bygga upp en smidig stark häst som håller länge, samt ett bra sätt att miljöträna och bygga en fin relation mellan häst och ryttare – vilket i min värld är värt mer än alla rosetter man kan bära hem från en tävling.

Jag har tidigare skrivit om vikten av galopparbetet och det jobbar jag vidare med i mina träningar så ofta det går. Sen är ju WE tacksamt eftersom det fungerar så bra på vilken nivå man än är i sin utveckling tillsammans med sin häst. Det går utmärkt att skritta alla hinder i lugn och ro. Utvecklingen kommer, bara man fortsätter försöka. 

I måndags var jag på dressyrträning för Birgitta Bergstrand i Mörrum. Vi fick mycket hjälp med samling och lugn. Zaphira låg på mycket och jag får verkligen anstränga mig för att inte bara “hänga på” utan stötta henne i att behålla balansen och inte låta takten rinna iväg så vi bara  skyndar oss igenom övningarna. Överhuvudtaget är det så lätt att börja skynda sig när något känns svårt. Till slut fick vi till några fina öppnor och slutor i balans. Det är ju kul när man kan finslipa övningar och inte bara försöka överleva dem. Även här kommer man tillbaka till att det bara är att göra det tills man lär sig. När polletten faller ner och det som kändes helt omöjligt är plötsligt plätt lätt. Det handlar bara om tålamod så kan man lära sig det mesta. 

Det är också full rulle på planering inför hemmatävlingen den 28:e. Jag har fått flera meddelanden om önskan angående att vi ska utöka antalet platser och jag förstår att det är superfrustrerande att inte få plats när man vill tävla. Vi har också begränsat till en start per ekipage för att så många som möjligt ska få vara med och rida. Jag vill också bara snabbt förklara att anledningen till att det är max 20 starter på många tävlingar är att då behöver man inte ha någon överdomare. Det innebär lite mindre utgifter.

Jag har vid ett par tillfällen varit med och hållit i tävlingar som inte gått ihop, det är inte alls kul som arrangör. Därför är det ganska bra med några reserver. Det betyder oftast att alla anmäler sig i tid i fortsättningen och betalar som de ska. Ingen vill ju bli av med sin plats. Tyvärr är det en förutsättning för att det ska bli några tävlingar att de åtminstone bär sig ekonomiskt. Ingen klubb vill hålla i tävlingar som går back.

Jag vill också nämna att just våra WE-tävlingar har haft god ekonomi såhär långt och med anmälningstrycket som är nu verkar det ju inte ändra på sig. Vi kommer också att ha en tre-moments-tävling med distriktsmästerskap i slutet av september där det kommer att finnas fler platser så håll utkik efter propositionen. Är det några av er som läser som ska tävla i Mörrum? 

Lycka till i med träningen denna veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

Jag har i ett par veckor funderat mycket kring vägval, tempo och riktningar på tävlingsbanan i WE. Själva tävlingsmomentet är ju väldigt fritt fram för ryttaren att fundera och lägga upp det på ett sätt som passar ens häst.

Exempelvis i fållan vid varvbyte gör man en volt tillbaka, bakdelsvändning eller piruett beroende på vilken klass man rider. Vill man vara lite smart så gör man vändningen åt det håll som hästen har lättast för. På träning är det självklart att man tränar liksidighet hos både häst och ryttare men på tävling ska man visa upp det man är bra på.

Ett annat exempel är att man får lov att lägga volter inne på banan. Min uppfattning  kring detta är dock att man ska göra det sparsamt. Behövs det verkligen, är det bättre att lägga en volt för att få hästen lugn och avspänd igen så att man kan utföra nästa hinder på ett korrekt sätt. Hoppar och bockar hästen efter hindret och när du ska in i klockan kan man behöva lite tid, dock ser ju såklart domaren detta och minns det när hen sätter poäng för allmänt intryck. 

Det är värt att lägga lite extra tid på banskissen och verkligen ha alla vägar klara i huvudet innan start. Man gör inte bra val i ett tävlingsmoment när man har 0,2 sekunder på sig att fatta ett beslut. Jag gjorde helt klart ett sådant felval förra helgen. Zaphira är en stor häst och jag brukar skritta fållan, vilket medför ett maxbetyg på 6. Hon var så spänd i parallellslalom att jag ville visa domaren att hon byter och svänger jättefint. Tyvärr var hon lika spänd i fållan. Jag skulle ha hållit mig till min väl genomtänkta plan och inte gjort några sista-minuten-förändringar. Det är bara att lägga sådana misstag på erfarenhetskontot och försöka att inte göra om dem.  

När vi talar om fel och att lära sig av sina misstag vill jag också nämna att det i TR finns 15 sätt att bli utesluten på i teknik- och speedmomentet. Det kan vara bra att läsa på i TR en extra gång innan tävling så man har koll. Till exempel så blir man utesluten om man rider eller rör hinder innan start, ganska självklart kan jag tycka man kan ju inte öva på bron innan start. En annan självklarhet är att rider man hindrena på fel håll eller i fel ordning blir man utesluten. Jag vill också nämna att man inte får byta arbetshand, det ger inte uteslutning i lätta klasser men det är tråkigt att få en nolla i protokollet eller en massa extra sekunder i speeden, jag har provat och det var inte värt det. 

Något som jag tycker är lite annorlunda och svårt att förstå är att det finns en allmän maxtid på 8 minuter. Att ha en allmän maxtid när banorna kan variera mellan 20 x 40 meter och 50 x 100 tycker jag är lite märkligt, speciellt när det inte mäts någon bansträckning. Vi vet alltså inte hur lång banan är. Vi har heller inget direkt tempo att förhålla oss till förutom given arbetsgångart. Maxtiden är också allmän för alla klasser oavsett om man rider LE eller Svår. Vet inte om man tänkt att det går långsammare i de låga klasserna men där finns färre hinder och att det tar ut vartannat. Det ska tilläggas att jag aldrig varit med om att någon blivit utesluten på grund av denna regel. Om det är så att man alltid är klar innan, kan man ju undra varför den behövs. Finns det någon som har lite kloka tankar kring detta? 

Vidare kring detta med tempo, maxtider och meter, så saknar jag lite hoppningens rekommendationer. Om man vet att en bana rids i 350 meter per minut och att den optimala längden på galoppsprången är 3,5 meter, går detta att öva hemma så att man kan få upp korrektheten efter klassen. Jag har frågat flera svårklassryttare om det där med språnglängden i galopp och fått samma svar – så kort det bara går. Inte riktigt det svar man önskat när man har en häst på 174 cm som startade sin karriär som femåring med galoppsprång på 5 meter och knappt kunde vända på en hel kortsida, men det kommer lite i taget. 

Jag gillar att mäta, det är nog därför jag saknar något att förhålla mig till, vill jag minska Zaphiras steg till 3,5 meter, då lägger jag helt enkelt ut två bommar med 35 meter emellan och där ska det vara 9 språng. När det sitter, kan man också öva på att öka och minska tempot genom att lägga till eller dra bort galoppsprång. Jag kan självklart göra samma sak nu och bara jobba med att korta sprången men det hade varit skönt att veta vad som är optimalt. 

Lycka till med träningen i veckan och vill ni ser mer av vad jag gör hemma på Skrubbeboda och iväg på träning och tävling kan ni följa mig på instagram @WE_med _LisaGustavsson 

Ibland vinner man och i bland förlorar man.

Förra veckan hade jag en perfekt tävlingsdag med Tore och denna vecka var jag och Zaphira inte alls överens. Tyvärr vet man ju inte innan hur tävlingen kommer att gå så man måste åka de gångerna det inte fungerar också. Vi siktar framåt och funderar lite kring upplägget. Zaphira blev väldigt spänd i bytena och gjorde byten både här och där, tyvärr inte där de skulle vara. Nästa tävling är i Mörrum den 28 maj och hon är anmäld till MSV.

Jag är osäker på om spändheten bara var för att det var första gången för i år eller om det är ett större problem och vi kanske behöver backa och rida någon klass utan byten för att få tillbaka den fina avspända känslan vi har haft tidigare. Ridningen överlag är lätt när allt fungerar men blir så himla svårt när det inte går som man vill.

Vilken strategi brukar ni använda för att hantera problem på tävling? 

Denna vecka ska jag fokusera på grunderna och att få en lugn, glad häst, det är ju trots allt det viktigaste. Känna in var Zaphira befinner sig och hur mycket jag kan kräva just nu. I mitt tävlande är det viktigt att jag har hästarna med mig och att de trivs i situationen. Gör de inte det måste man förändra något och anpassa sig. Det är lite jobbigt att diskutera misslyckande i ett så här öppet och tillgängligt forum men jag tänker att vi alla går igenom det och att det kan vara skönt att läsa om saker som inte heller går riktigt som planerat.

Att hålla på med hästar är allt annat än enkelt och bakslag är en del i all utveckling. 

När det inte går riktigt som man vill i sin egen ridning är det tacksamt att ha duktiga elever att skifta fokus till. Just nu är det flera ekipage som går framåt i rekordfart. Flera jobbar med växling från LB till LA vilket är ett ganska stort steg. Jag har sett ett tydligt bekymmer med att många fastnar i trav-klasser och det vill vi ju inte. Därför har jag börjat lägga in mycket mer galopp mellan hinder tidigt i hästarnas utbildning. För att få till det har jag längre vägar mellan hinder i de slingorna vi rider så även de hästar som tar lite tid på sig att komma upp i galopp hinner med några språng innan nästa avbrott kommer.

Jag har skrivit det tidigare men övergångar är lösningen på i princip allt. En sak till som jag tror ställer till det för många när man ska gå från LB till LA är om man ridit många speedtest i LB där man galopperat. Är man som ryttare inte försiktig, är det lätt att bygga upp mycket stress i sin häst i samband med galopp och speed. Detta leder i sin tur till att det tar lång tid innan hästen kan göra ett avspänt tekniktest i galopp. Jag tror att man kan spara mycket tid på att inte ha så bråttom i början.

Galopp-klasserna kräver mycket styrka som tar tid att bygga upp. Ett bra sätt att stärka sin häst i galopp är en studsserie, i kombination till ett hinder där man gör halt, förslagsvis flytta mugg eller bordet. Sen rullar man på tills det känns bra. Det är viktigt att använda en stor volt som är minst 20 meter i diameter, gärna mer. Börjar hästen bromsa innan ryttaren tänkt, rider man bara halten ibland. Framåtbjudning är alltid prioritet ett när man jobbar med hästar. 

Nytt här hemma är att jag försöker sätta ihop lite knattegrupper för barn med egen häst. Min son på snart två och ett halvt år älskar att rida och jag vill gärna få in lite lek och lagkänsla där barnen får umgås med sina hästar tillsammans. Jag tänker lite djungelgympa fast till häst. WE-hinder är perfekta eftersom det går att göra så mycket i skritt med ledare – gå över bro, rida slalom eller lyfta kannan. Då blir det mer hjärngympa än att bara dutta runt i ringen både för häst och ryttare. När det kommer till barn oavsett ålder är självklart största fokus att allt ska vara roligt och att man får lära sig i leken. Ibland önskade jag att det var så för oss vuxna med. Det är så lätt att förlora sig själv i prestation och glömma bort att vi håller på med detta för att vi älskar våra hästar och tycker det är roligt att umgås med dem. 

Hoppas ni lyckades bättre på era tävlingar i helgen, lycka till med träningen i veckan och vill ni veta mer får ni gärna följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

/Lisa

I helgen har jag äntligen varit på årets första tävling. Min lilla Casanova Hästak-avkomma som hunnit bli fem år har gjort sin första start i livet och vilken start det blev. Det var nästan så jag grät lite när jag kom ut från banan. Tore är helt fantastisk och vill bara göra sitt bästa hela tiden. Med nästan 73% i den ena och 73% i tekniken i den andra klassen så verkade domaren hålla med mig!

Trots en ganska långsam och försiktig speed vann vi LC. Jag vill inte stressa hästarna i speeden och väljer att rida långsamt men korta ner vägarna lite. Tore är som sagt bara fem år och han är så duktig på att vänta och lyssna på mig. Jag vill inte skapa en situation där han börjar stressa för att jag har jagat honom i speeden.

Hästar måste få ta tid på sig. Överlag är jag ganska försiktig med att rida speed innan hindrena känns helt befästa. Zaphira känner jag mer att hon inte hetsar upp sig så lätt och det går att rida fortare. Jag är dock alltid noga med att ta ett kort andetag och våga vänta i de hinder som innehåller halter. Detta för att jag inte vill att hästarna ska börja jogga i halten och få dåligt tålamod nästa gång det är dags för teknik. 

Vill tacka alla funktionärer i Eriksmåla för ett fint bemötande och väl genomfört arrangemang som vanligt! Extra roligt denna helg var att en av mina elever, Lisa Levin, vann sin klass med över 74% i tekniken. Då blir man väldigt stolt som tränare! 

I vardagen arbetar jag just nu mycket både själv och på mina träningar med växlingar i energi, att hela tiden jobba med hinder relaterat till annat, både andra hinder eller till exempel travbommar. Det är också extra härligt att det äntligen går att rida på mina fält igen. Då har jag som exempel på övning att hästarna får gå ett par språng över några små stockar för att sedan kunna göra en lugn halt och genomföra grinden korrekt.

Växling mellan anspänning och avspänning är ständigt närvarande i WE. När man som ryttare kan rida med full energi genom parallellslalom för att sedan släppa tyglarna och hästen kan skritta helt avspänt i en tävlingssituation då har man hittat kopplingen till engagemang utan stress och det är verkligen inte enkelt. 

Nästa helg ska Zaphira gå en tremoments Medelsvår B i Åsbo. Jag hoppas hon kan hålla jämna steg med Tore även om det såklart är lite svårare i en medelsvår än i LC att nå så höga poäng. Att det blir hela 30 starter känns ju roligt, det märks att WE växer. Det känns som tävlingarna fylls i en rasande hastighet och det hjälper att ha koll så man anmäler sig i tid.

Propositionen till vår två-momentstävling på hemmaplan den 28 maj kom ut igår och efter sex timmar hade vi fyllt tävlingen och hade ett par reserver. Det är något som jag aldrig har varit med om tidigare, då gäller det att hänga på låset så man får en plats. Det behövs verkligen fler tävlingar, men det är ju kul att arrangera när det är så populärt! Jag har också sett ett par nya klubbar i närområdet som lagt in tävlingar, så det blir successivt mer och mer. 

Något annat som ständigt utvecklas är nivån på de tävlande ekipagen, när jag började för några år sen var det sällan man såg procent över  65% och nu känns det som det är mer regel än undantag att rida på över 70% för att kunna ligga i toppen, det är bra för det kräver av oss alla att vi ska jobba lite hårdare, mer fokuserat och ha en tydlig plan. Med en bred bra bas kommer det att komma många duktiga ryttare i svår klass i framtiden, det är jag säker på.

Vidare tycker jag att det kommer fler och fler ponnyryttare eller juniorer på häst, vilket såklart är kul och en förutsättning för att hålla en hög nivå också i framtiden. Hoppas många av dessa unga ryttare kvalar och rider Riksmästerskapet i Vetlanda så vi kan få ett Svenska Mästerskap för juniorer också.  

Ska ni tävla i helgen, kanske se vi i Åsbo? 

Lycka till med träningen i veckan och vill ni ha mer uppdateringar kan ni följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson 

Denna vecka handlar om Mia Säwe och Åsa Linnér som ni kan följa på facebooksidan Working Equitation med Mia och Åsa och på instagram Mia.Sawe samt Olandsbergs_hastar. De har varit generösa nog att dela med sig av helgens äventyr när de var på tävling i Tyskland, 100 mil enkel resa.

Tredagars-tävling med 100 starter från flera olika nationer med allt från shettis och ledare upp till svår klass. De berättar att det är lite mer show och känsla av arrangemang med alla starter och ryttare från olika länder. På en tredagars-tävling rider man dressyren på fredagen, tekniken på lördagen och avslutar med speed på söndagen. 

Att åka utomlands och tävla innebär så mycket mer än bara tävlingen i sig, det behövs godkända tracesintyg innan man ger sig av, det är långa resor, färja, nytt reglemente, planerade pauser för hästarna. Allt detta innan man ens är framme på tävlingsplatsen. Hästarna Akropolis och Gaborone har tagit trippen med ro och verkar ha varit nöjda rakt igenom tävling och resa.  

Mia och Åsa har under tävlingens gång berömt svenska arrangörer för välfungerande tävlingar. Rent organisatoriskt har tävlingen i Münsterland inte flutit på lika smidigt. När musiken strular, det inte finns någon speaker och dressyrprotokollen är på vift, får man inte ha klena nerver. Att ha tålamod med arrangörer och hjälpa till där det behövs är också något som vi alla är överens om är ganska grenspecifikt för WE. 

Både Åsa och Mia berättar om WE-andan som även verkar finnas utanför Sveriges gränser. Alla är hjälpsamma och är det någon som håller på att göra ett misstag gör alla sitt bästa för att hjälpa ekipaget på rätt väg. Som vi alla vet finns det många sätt att lyckas bli utesluten i WE. Jag har till exempel provat att rida över sidvärtsbommen på fel håll och plingat med vänster hand i klockan.

Ännu svårare är det när alla länders tävlingsreglemente är olika. För att uttrycka mig med Mias ord: “Att bara ta sig igenom alla tre moment utan att bli diskvalificerad är en vinst i sig”. En rädsla som fanns var att behöva hoppa av i speeden om något rivs ner för att sedan sitta upp, tänk om man inte kommer upp igen? Både Åsa och Mia beskriver dock hur mycket ett sånt här arrangemang ger i kunskap och erfarenhet. De uppmuntrar fler att försöka ta sig utomlands och påminner om att det finns klasser på alla nivåer så det finns ingen anledning att vänta med att åka utanför Sveriges gränser tills man rider svår klass. 

De hade lite tips att dela med sig till den som har planerat att åka iväg på långvägatävling till främmande land. Är det första gången så åk gärna med någon som har lite mer rutin så man kan få lite stöttning med framförallt regelverket men också att resa och om något hänger upp sig. Att inte hetsa upp sig för mycket när något inte går helt enligt planerna, utan försöka att bara följa med i takten som arrangören arbetar efter. Släpp fokus på resultat och våga fråga! Här kommer vi tillbaka till WE- andan, de flesta svarar gärna på frågor och hjälper till där de kan. 

Vilken upplevelse att få vara med på en sån tävling och det verkar ju vara kul, jättespännande och utvecklande att åka på. Själv blir jag nervös bara av att tänka på att ge mig av men det får ju inte stoppa en. Jag är väldigt tacksam för att det finns flera med mycket erfarenhet som kan stötta och visa vägen. Allt nytt är ju svårt tills man lärt sig. Målet med denna blogg är att peppa flera att komma igång och utvecklas inom WE så jag är mycket glad över att Mia och Åsa har tagit sig tid att dela med sig av sina upplevelser och tankar. In och följ dem på sociala medier, de har bra och frekventa uppdateringar samt koll på vad som händer inom WE både i Sverige och utomlands. 

Som en liten notis vill jag bara nämna att det rullar på här hemma. Jag har haft mycket träningar senaste veckan och även hunnit träna dressyr själv med en halvvild häst som mest pep och hoppade i bytena. Just nu ser jag fram emot Eriksmåla och årets tävlingsdebut på lördag. Vill ni veta hur det går kan ni följa mig på instagram@ WE_med_LisaGustavsson. 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte bort att anmäla er i tid eftersom alla tävlingar blir fulla på en vecka ungefär!  

/Lisa 

Idéen till det här inlägget skapades från artikeln i Ridsport kring vilka hästar som polisrytteriet söker och framförallt vilka kvaliteter de söker hos en bra polishäst. Förutom färgpreferenserna, där polisrytteriet inte vill ha hästar som sticker ut för mycket då det blir enkelt att skilja ut och attackera, är det i princip samma som i alla fall jag efterfrågar i WE. Modiga, lugna, samarbetsvilliga hästar med hög ridbarhet. 

I min familj har vi avlat fram svenska halvblod i 30 år och Zaphira är tredje generation som är uppfödd på gården. I och med att mitt intresse svängt från hoppning till WE har också mitt avelsmål förändrats. Jag älskar mina hästar och vill inte byta ut dem men på sikt vill jag kunna ta fram hästar som är ännu bättre lämpade för WE och som det ser ut nu är det svårt att hitta hingstar som ger en bättre allround-häst med bra temperament inom SWB.  

Jag har funderat mycket kring hingstvisningarna och SWB:s nya mål att man ska stötta även avel på trevliga allroundhästar, polishästar och ridskolehästar – kärt barn har många namn. Går man in och läser resultaten till hingstproven, är där dock inget som tyder på en förändring, inte någonstans frikopplar man mentalitet från prestation. Jag har försått att det inte är en enkel sak att hålla isär temperament från prestation.

Det som gör det otydligt och som har blivit ett bekymmer för SWB är att temperament som är bra för topp-sport inte nödvändigtvis är bra för gemene man och det är egentligen väldigt få hästar som används i toppsporten. Min tanke med det här är att det borde vara möjligt, speciellt nu när det finns accepterade hingstar, att på något sätt mäta temperament där vi inte relaterar det till att bli en Grand Prix häst. Sen ska man inte missta ett bra temperament för en häst som inte vill något och bara står stilla. Ett bra temperament är en häst som är lugn och trygg men ändå ambitiös. Såklart inte ett helt enkelt avelsmål eftersom det blir lite motsägelsefullt. 

Annica Gleisner, som är utbildningssamordnare på polisrytteriet, säger att de har metoder för att bedöma hästarnas temperament och lämplighet. Kanske skulle även SWB kunna använda sig av deras metoder för att testa hästar som inte är hopp- eller dressyrinriktade utan korrekta bra hästar med gott temperament som skulle vara aktuella för alla som inte tävlar på absoluta toppnivå.

Precis som det finns hopp- och dressyrinriktade hästar, kanske det behöver komma till någon form av allroundinriktning, eller varför inte med WE-inriktning, där man testar hästarna i flera olika grenar. Även unghästtester går ju på andra hållet där man nu väljer att visa hästen antingen som hopp- eller dressyrhäst. Det kan ju vara så att om man har en unghäst som ska gå Falsterbo, Elmia och unghäst-VM så behöver den specialiseras tidigt.

Men om man har en unghäst som inte ska gå på den nivån kanske man kunde haft tävlingar och tester på en lite lägre nivå men där de måste klara flera olika grenar, till exempel en caprillibana, enklare fälttävlanshinder och någon form av temperamentstest, liknande det de gör för polishästar eller beridna högvakten. Provridning av hingstar för denna kategori skulle kunna göras av duktig amatör.

För mig hade provridningen haft ett större värde om de inte bara var superduktiga ryttare som red. Då ser man vilka hästar som kan reda sig själva lite. Bra hästar får sämre ryttare att se duktiga ut, självklart ska de inte behöva hoppa några jättehinder eller på något sätt riskeras att hästen skadas utan bara allmänt se hur de reagerar utan ett proffs i sadeln. 

När det kommer till trevliga, enkla hästar som både hoppar bra och rör sig trevligt är nog det närmsta vi kommit Casanova Hästak. Jag har en som fick diplom på treårstest och ett poäng ifrån diplom som dressyrtalang och han är så snäll att man nästan inte kan tro det. Min syster har också en Casanova-avkomma, som även den har ett väldigt gott temperament och är välvilligt inställd till arbete. Nu finns han ju tyvärr inte kvar i Sverige men han har ju någon godkänd avkomma och vem vet, i framtiden kanske han kommer hem igen.  

Hur tänker ni som avlar fram hästar för WE för eget bruk eller för att sälja till tävlingsryttare? Blandar ni över rasgränserna, fokuserar bara på lusitano eller finns det någon SWB-hingst som ni satsar på därute som ger den perfekta WE-hästen?

Slutligen vill jag också bara nämna att landslagets enda juniorryttare Sara Nissling i helgen var i Holland och tog med sig en internationell vinst hem. Grattis än en gång! Ni kan se delar av ritterna på instagram @saranissling som också tog hem en andra plats på senior SM i Linköping i somras så det är helt klart värt att följa henne framåt. Glöm inte att ni också kan följa mig på instagram @we_med_LisaGustavsson och lycka till med träningen i veckan! 

I lördags var det dags för årets första träningstävling, mina hästar debuterande båda fast på olika sätt. Tore, som bara är fem år gammal, gjorde sin första start i livet i WE, detta gjorde han med bravur totalt fick vi ihop strax över 70% och med en 9a på bron. Känns som det bådar väldigt väl inför framtiden. Vilken liten pärla jag har! Tore är en sån underbar häst som tar saker med ro, det har han gjort sen han föddes. Båda våra Casanova-avkommor har fantastiskt temperament, trots att deras mammors mentalitet kanske inte var deras starkaste egenskap. Det är underbart när aveln slår rätt!  

Zaphira och jag försökte oss på Msv A för första gången och när jag tagit en titt på banskissen så funderade jag på varför jag hittat på sådana dumheter när jag anmälde mig…

Jag var väldigt nervös och tyckte inte alls att framridningen gick som den skulle. Som tur är har jag en häst som inte hetsar upp sig så lätt. När vi kom in på banan så tog hon tag i uppgiften. Vi knåpade ihop 62% och inga underkända hinder men vi fick lite bakläxa i att rida med lans på andra hinder, framförallt när vi också ska byta galopp samtidigt behöver ryttaren kunna hålla reda på lite fler saker på samma gång men jag lär mig, lite i taget. Det fina med en träningstävling är att det ger en chans till övning och kolla av vad som behöver förbättras så man är på topp när det är dags för riktigt tävling. 

Det var ganska många svåra moment med i MSV A:n vilket känns skönt för det känns som vi ska klara det mesta nu, vi har ju både ryggat mönster, ryggat åttvolt och ridit två tunnor, bro och hoppat hinder med lans. Känns inte som de kan hitta på så mycket mer i Ölmstad men man vet såklart aldrig. 

Jag hade också många elever som var med och tävlade, några för första gången, andra med lite mer rutin. Det är så roligt att följa och guida duktiga, engagerade ryttare med fina hästar. Det är också bra att få se dem i ett annat format än träningen så nu har vi massor med nya saker vi saker öva på i fortsättningen. När det kommer till tävling i jämförelse med träning så ställs allt lite mer på sin spets.

Det är också en konst att fortsätta rida bra även om något hinder inte gick så som man hade tänkt. Det är lätt att stanna i den dåliga känslan av misslyckande. Ingen ryttare rider perfekt någon gång, att lära sig hantera saker som inte går som de ska är en stor del i att vara tävlingsryttare. 

Något av det mest intressanta med vår P&WE har egentligen inget med mig att göra, förutom att det var jag som stal idén från fälttävlan. Bangågen till häst blev en succé och min upplevelse var att de hästar som var nya fick en väldigt fin, lugn och trygg start, Tore inkluderat. Detta är något jag verkligen kan rekommendera till andra där ute som arrangerar träningstävlingar. Lägg till 15 minuter på bangågnen där hästarna får vara med. Det var tillåtet att både sitta på eller leda beroende på vad som passade ekipaget bäst. Målet är ju att alla hästar och ryttare åker hem från tävlingen med en bra upplevelse i bagaget och jag tror att chansen ökar avsevärt när man kan närma sig sin första start i lugn och ro.

Hur tänker ni kring er egen tävlingsdebut, eller en unghästs? Hade det blivit enklare om ni fått komma in på banan först en stund i lugn och ro först?

Jag har också funderat en del kring varför man inte kan få vara två på banan som man är i hoppningen. Hästarna hinner se sig omkring och det gör faktiskt att tävlingen går lite fortare eftersom nästa ryttare är redo att starta direkt när ekipaget innan är klart. Finns det någon bra förklaring på detta där ute?   

Eftersom WE är en relativt ny gren, går klart utvecklingen snabbare än i till exempel dressyr och hoppning. Det medför såklart att vissa saker behöver förbättras men jag upplever också att det är enklare att förändra eftersom allt inte är hugget i sten ännu. Det är svårare att lära en gammal hund sitta, det är ju heller ingen hemlighet att ridsportförbundet behöver lite tid på sig för förändring. 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig med mer frekventa uppdateringar på instagram @We_med_LisaGustavsson 

Jag sitter just nu med förberedelserna för Pay & WE på Mörrums RF. Vi har 35 starter denna gång. Det största antalet starter vi har haft innan är 19. Det känns både spännande och ibland lite nervöst. Såklart är det kul att WE växer så det knakar.

Jag läste på Facebook att WE nu är större än fälttävlan! Stämmer det så är det ju helt underbart och det innebär i så fall att WE är den nyaste och tredje största grenen inom förbundet! 

Det är ju inte särskilt konstigt att WE blir större och större, det passar i princip alla hästar och alla ryttare förutom de som är aktuella för Global Champions Tour. WE har inte tillräckligt med prispengar för de ryttarna men för oss som inte tävlar för att vinna astronomiska summor och vill bygga en bra relation till sin häst har WE allt. 

Ju mer WE växer, desto fler tävlingar behövs och då måste det till flera arrangörer.  Här kommer en lista på saker som är bra att känna till när man ska arrangera sin första tävling.

1. Hitta en domare i tid, vi har akut brist på domare, speciellt i högre klasser och man vill inte leta domare när det är dags att lägga ut propositionen. Detsamma gäller banbyggare.
2. Om man begränsar antalet starter till 20 behövs ingen överdomare.
3. Se till så att det finns tillräckligt med funktionärer i tid, gör gärna en lista på vad var och en ska göra. Hör med domare och banbyggare om ni är osäkra.  
4. Är ni osäkra på något så be om hjälp, det brukar finnas klubbar i närheten med erfarenhet som säkert vill dela med sig, kanske kan ni samarrangera så det inte blir ett lika stort lass att bära. 
5. Skapa en proposition i TDB. Första gången tar mycket längre tid än man kan tro.
6. Hinderparken behöver inte vara perfekt och mycket kan skapas med lite kreativitet. 
7. Den som står som kontaktperson på TDB kommer att få många frågor, se till att det är någon som känner till WE. 
8. Det finns bidrag från Svenska ridsportförbundet man kan söka om man arrangerar tre-momentstävling. Det vill säga alla delar: dressyr, teknik och speed.
9. Se till att prisutdelningen ligger med god marginal efter klassen så sekretariatet hinner få ihop och räkna samman alla resultat. 
10. WE-ryttare är enligt min fullständigt subjektiva uppfattning betydligt lättare att ha och göra med än dressyr/hopp-ryttare. De brukar vara väldigt snälla, hjälpsamma och tålmodiga om allt inte går helt enligt planen. Så var inte rädda för att ge er på att arrangera tävling ! 

Vad har ni för tips till någon som ska arrangera tävling för första gången? 

Jag ska även debutera Tore på hans första “tävling” i WE, ska bli jätteroligt men jag försöker att ha väldigt låga krav när det är första gången. Brukar vara nöjd bara allt går att genomföra. 

Zaphira ska prova på MSV A för första gången, känns skönt att få göra det på en träningstävling innan det ska göras på en offentlig tävling. Det blir mindre resultatfokusering och mer fokus på prestationen. På träningstävling är ju målet att förbereda, oavsett om det är LD eller svår. 

Jag är glad över att måndagens dressyrträning gick som en dans – vi fortsatte öva byten, halvpiruett och har även övat lite extra på de ryggningsövningar som är i WE med hjälp av koner. Man får ju mindre hjälp av låga koner än av stora tunnor, vilket visade sig i att jag behöver vara stabilare i min innerskänkel. Både i fållan och i vändningar runt tunnor får man ju lite gratis innerskänkel som hjälp utifrån hindrets utformning. Zaphira är superfin och känns som hon har alla förutsättningar för att prestera på topp i helgen. Sen är ju hästar djur i slutet av dagen och det kan hända lite vad som. Skulle det inte gå som man vill på en tävling så kommer det fler chanser.  

På träningen i lördags fick vi låna Hoka Horses fina ridhus och eftersom många ska vara med och rida sin första WE på lördag övade vi framridning och “tävlingsbana”. Vi red fram på ett par hinder för att sedan rida en längre bana som det är på tävling. För hästarna var det inga större problem. Däremot kräver en lång bana ganska mycket tankeverksamhet jämfört med att rida tre hinder åt gången. Allt går med lite övning! 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @We_med_LisaGustavsson  

I dag ska jag börja med lite gnäll så vi får det överstökat. Vi fick nästan 20 centimeter snö förra veckan och med det får man kämpa lite med motivationen. Båda mina hästar fick en välförtjänt micropaus under de värsta dagarna. Jag har ändå hunnit vara på dressyrträning där fokus låg på att växla tempo och gångarter, övergångar, övergångar, övergångar. Zaphira känns som hon mår utmärkt och gör sitt bästa när vi kommer iväg så det känns ju lovande inför framtiden, våren. Nu hoppas vi att det var sista snön och det äntligen kan bli grönt och varmt. 

Jag längtar efter att kunna komma ut på tävling, tyvärr har Ölmstad flyttat sin från vecka 14 till 17 så jag får vänta tre veckor extra, men det är åtminstone P&WE den 25:e mars hemma. Där har jag kommit fram till att jag rider teknikrundan på två händer (MSV A) och sen ska jag försöka göra om det på en hand under speeden. Jag brukar inte träna speed på träningstävling, mina hästar hetsar upp sig ganska mycket och det är inte det jag behöver träna på först och främst. Så att öva på en hand kändes som det som ger mest just nu i längden. 

Hur tänker ni när ni rider träningstävlingar, rider ni det exakt som på tävling för att öva in det eller har ni någon annan plan?

Jag hade ett nytt möte igår med Maria Sundin som är mentaltränare på förbundet – väldigt givande som vanligt. Vi pratade mycket om upplägg och träning inför prestation. Vi kom gemensamt fram till att jag behöver ett tydligare system och bättre struktur för min framridning och jag har fått lite förslag på hur jag kan öva på det fram tills nästa tävling. 

Zaphira har varit lite svår för mig att komma fram till exakt hur jag ska lägga upp framridningen. Vet man att man har en häst som springer lite för mycket och trycker in bogen jämt så får man göra halvhalter och öppna varje gång. Zaphira varierar lite från dag till dag och tävling till tävling så jag har fortfarande inte hittat ett enhetligt system som funkar varje gång. 

Vi har också fått så bra respons på våra ridläger på Skrubbeboda gård. Från början hade vi tänkt ha ett läger men det var så många som var intresserade att det blev tre läger istället. Även de är fulla och vi har elever på väntelistan. Jag hade aldrig kunnat vänta mig att det skulle finnas så stort intresse! Vår gård har ju en lång historia av ridläger och har haft 100-tals elever här på 70- och 80 talet. Vi känner oss hedrade att få fortsätta det arvet.   

Vidare vill jag dela med mig av en observation från min träningar i helgen, vilket är att vi alla måste våga lite mer, framförallt i träningssammanhang. Det är bra att den nya klassen Lb2 har kommit in, för min upplevelse är att det är lätt att fastna i LB, eftersom det är ett stort steg upp till LA och då ska hästen gå från att i princip bara trava teknikbanan till att kunna göra 10 meters volter i galopp och enkla byten.

Det tar tid att bygga upp hästen så pass att övergångarna skritt – galopp – skritt sitter och det går inte att börja med det när man tycker att det börjar bli dags för LA. Detta måste övas länge innan. Så in med mer galopp i träningen och var inte rädda för att det kan kännas lite flängigt. Det är inte perfekt när man börjar. Hela poängen är att man ska utvecklas och då kan man inte alltid hålla sig på en bekväm nivå. Just galoppen tycker jag är viktig att ha med sig hela vägen, även som konditionsträning. I msv och svår klass ska hästen galoppera i 9-12 minuter med fullt fokus hela tiden. Det kräver en bra kondition för att de ska orka genomföra det på ett bra sätt. Inte heller det bygger man upp på en eftermiddag.  

Jag är också helt medveten om att det är mycket enklare att säga att man som ryttare ska våga utmana sig själv och ta chanser än att faktiskt genomföra det. Ofta får jag tänka tillbaka på saker jag säger till mina elever och faktiskt applicera det på min egen träning också.

Att träna är lite som att uppfostra barn, de gör som jag gör, inte som jag säger. 

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa min vardag på instagram @we_med_LisaGustavsson 

Jag har noterat både på mina träningar, men också ute på tävling och på alla nivåer, att många som rider WE har problem med lydnadshindret. Som gammal hoppryttare är det lätt att tänka att andra bara ska bita ihop och göra det men eftersom jag alltid varit ganska försiktig och framförallt rädd för att mina hästar ska slå sig kan jag förstå varför även ett litet språng kan kännas otäckt.

Problemet med hopphindret sitter i ryttarens hjärna och ingen annanstans. Att något sitter i vår hjärna gör dock inte att det är ett icke problem eller att man bara ska komma över det. Ett mentalt problem kräver arbete på precis samma sätt som om man är svagare i vänster sida. Fokuserat lösningsorienterat arbete, om en på ett lite annorlunda sätt. 

I TR står det att lydnadshindret består av ett minst 2,5 meter brett rättuppstående hinder som är 30-50 cm högt, placerat mellan två hinderstöd med eller utan infångare. Hindret ska bestå av enbart bommar eller av plank, rishäck, halmbalar eller liknande med bom överst. Marklinje ska finnas och hindret får ridas i valfri gångart. Lydnandshindret bedöms på så sätt att hästen ska närma sig och hoppa över hindret naturligt, självsäkert och med bjudning. Aktiviteten och rytmen hos hästen, förtroendet inför hindret, följsamheten hos ryttaren och användandet av hjälper inför hindret. Sitsen är valfri men ryttaren ska vara följsam och understödja hästen med korrekta hjälper framför, över och efter hindret. 

Vilken häst som helst kan fritt hoppa 50 cm, även barnets shetlandsponny. För att komma runt detta problem måste man som ryttare rannsaka sig själv och fundera på vad man själv kan utföra med trygghet. Hästar skiljer inte på olika sorters rädslor, är ryttaren rädd kommer hästen också att bli rädd och därför ovillig. Det spelar ingen roll om ryttarens rädsla är orimlig. 

Just hinderrädsla är som tur väl ganska enkelt att arbeta med, man måste bara göra arbetet. När man som ryttare kommit fram till var man känner sig bekväm så har man hittat sin startpunkt. Det är helt ointressant var startpunkten är, bara den finns. Som vanligt gäller regeln att känns det för svårt i galopp gör man det i trav och är det för svårt i trav gör man det i skritt.  Är min startpunkt skritt över bom, då är det där man får börja, sen är det bara att ha en bom ute varje gång man rider på banan helst i skogen med om man har möjlighet. 

Lösningen sitter i upprepningen, jag lovar att efter ett par gånger kommer det att kännas tråkigt att skritta över bommen. Då är det dags för trav. Så håller man på tills man studsar enkelt och tryggt över vilka hinder som helst. Att ta sig an ett problem går att göra på olika sätt – exempelvis: Om man ska riva en stenmur kan man prova att försöka springa omkull den med full kraft, det mest troliga resultatet av det är att du får väldigt ont i axeln och stenmuren står kvar oberörd. Ett annat sätt att ta sig an muren är att plocka ner en sten i taget. Det går inte fort, men det går framåt och det blir inga brutna lemmar i processen. 

Vidare vill jag bara nämna att hoppning är en färskvara och man behöver göra det med jämna mellanrum för att det ska underhållas och fortsätta kännas tryggt och roligt när man väl kommit dit. 

I helgen var jag och Zaphira på inomhusterrängträning, inte så högt men ganska annorlunda vägar och smala hinder. Vi får ändå vara nöjda även om jag kände mig ganska ringrostig. 

För att få ett avspänt, villigt och naturligt språng måste ekipaget kommit så långt i sin vana av hoppning att ryttaren slutar arbeta i språnget. Då är det ändå för sent och ingen ryttare jag känner kan lyfta ett halvt ton och kasta hästen över hindret. Se till att hästen har rätt engagemang, aktivitet och bjudningen i svänget så kommer språnget av sig självt. Detta är självklart mycket lättare att skriva om en att genomföra men det gör det inte mindre sant. 

Lydnadshindret får hoppas i valfri gångart och valfri sits. Det förvånar mig att så många sitter nästan baklänges över hindret även i världseliten i WE. Varför gör man det så onödigt svårt för sig själv och hästen. Ställer man sig upp i lätt sits så är hästen mer fri att lita på sin egna förmåga vilket borde gynna alla. Men är man osäker så blir det extra viktigt. Det är bara att kasta hjärtat före lätta i sadeln och hålla sig manen. Hästen kan bedöma avståndet till hindret fyra galoppsprång innan, vilket är gott om tid för den att komprimera eller länga sina gallop beroende på förutsättningar. 

Vilket hinder tycker ni ställer till mest i WE, för er själva och generellt? 

Hur jobbar ni med hoppningen, regelbundna träningar eller mest underhållshoppning hemma?

Lycka till med träningen i veckan och glöm inte att ni kan följa mig på instagram @WE_med: LisaGustavsson

/Lisa

Det har varit fullt upp hela veckan, här hemma sitter vi mitt i planeringen av sommarens ridläger. Det första fylldes direkt så vi har tagit fram ytterligare ett datum. Så roligt när man får bra respons. Skrubbeboda gård, där jag bor med min familj, har en lång historia av ridläger och det känns fint att ta upp den traditionen igen, om än i mindre skala än tidigare. 

På lördag drar min kurs igång “Våga tävla WE” ,så även där är planeringen i full gång och intresset varit stort. Allra roligast är dock att vi än så länge fått in 26 starter på vår P&WE i Mörrum, trots att det är en månad kvar tills tävlingen. WE är verkligen på gång i Blekinge. 

Att rida på en hand är lite av en egenkontroll om rörelserna sitter, jag har tyckt att omställningen har varit jättesvår. Men det börjar fungera, jag har insett att jag förlitar mig alldeles för mycket på mina händer i ridningen vilket såklart är fel. Detta leder till insikten att det varit väldigt bra för mig att tvingas ändra lite i mitt system. Våga låta Zaphira balansera sig själv och tillåta att det inte blir perfekt för att hon ska hitta en bättre egenbalans.    

Att hitta rätt i hur jag skulle hålla tyglarna tog också lite tid, i WE rider man i allmänhet på vänster hand, så jag har valt att ha vänstertygel som vanligt och högertygel mellan långfingret och pekfingret, det tar lite tid innan man hittar ett sätt som funkar för en själv och hästen. Att rida på en hand är lite som att cykla utan händer, mer utmanade men roligare och det ger en stor tillfredsställelse när det fungerar. 

Inga stora hinder men vi övar på att hitta lugn och bara droppa över, vi har ju trots allt tävlat 130 så just höjden på hindret ska ju inte vara några problem. Däremot när det är hinder, fem galoppsprång sidvärts över bom behöver vi förbli lugna och harmoniska. På en hand har jag ju inga möjligheter att “dölja” misstagen heller. Sen är det ju det här med bett, det förändras igen när man ska rida på en hand. Min erfarenhet är att det aldrig är lätt att prova ut bett. WE är ju väldigt tolerant och många bett eller bettlöst alternativ är godkända. På en hand är egentligen enda skillnaden att jag nu rider på ett bett som är i metall och utan deltatygel. 

I MSV klass måste man ha två tyglar eller delta. Personligen tycker jag det är meckigt i tekniken med två tyglar när man ska släppa och ta tygeln om vartannat. I dressyren har jag både ridit på två tyglar och delta vid olika tillfällen. Nu när jag tränar inför svår klass på en hand upplever jag att det behövs lite mer effekt av bettet och därför har jag bytt till metall men behållit korta skänklar (5 cm) på stången.  

En positiv aspekt av att jag börjat rida på en hand på allvar nu och att det känns inte helt så omöjligt som det har gjort är att svårklass-starten kanske inte är så långt borta trots allt. Det är lite läskigt att skriva att man planerar att rida svår klass. Lite som att man tar sig själv på för stort allvar och tror mer om sig själv än vad man är. Vet inte om någon känner igen sig i detta? Att våga uttala ambitioner borde inte kännas förbjudet utan snarare vara något bra.

Att få rida svår klass är något jag drömt om hela mitt liv, till en början var det ju såklart i hoppning men drömmen har inte ändrats bara för att jag bytt gren. Likaså är en start på SM ett livsmål. Målbilder är viktiga. För att nå fram till något behöver man veta vart man är på väg.

Vad har ni för mål med året och vad är er femårsplan? 

Ett tips till alla i åtminstone södra Sverige är att boka in Vetlanda vecka 36, även om man inte ska rida SM/RM. Atmosfären på ett mästerskap är annorlunda, inspirerande och det ger mycket att ha upplevt det på plats innan man ska tävla där för första gången. Att se bra ridning är viktigt, det kryper in under ryggraden på en. Det kommer finnas klasser från LD så har man bara tävlat någon gång innan ska det inte vara några som helst problem med att starta! 

Lycka till med träningen i veckan och vill ni se mer av mitt liv så finns jag på instagram @WE_med _LisaGustavsson 

/Lisa

Jag skrev i mitt inledande inlägg att den hetaste frågan för 2023 kommer att vara hästvälfärden. Det är bara februari men känner att jag nog trots allt tippat rätt. Dagligen matas vi med information från två olika sidor om huruvida vi ska ha rätt att tävla på våra hästar eller inte. 

Jag tillhör såklart sidan som tycker att det är okej att tävla, men inte till varje pris. Jag har också personliga etiska bekymmer med den enorma industrin som finns kring tävlingshästar på hög nivå.

För mig har man först en häst sen kan man se om man kan tävla med den. Det innebär att den har rätt att leva som häst först och främst. Mina hästar går i flock och största delen av dagen ute på ungefär tre hektar. Träningen sker först och främst ute eftersom jag upplever att hästarna blir glada av det. Att träna med hänsyn till hästen är för mig en självklarhet och jag vill gärna tro att de flesta åtminstone tror att de gör det bästa de kan för sin häst. Dag Nätterqvist uttryckte sig såhär för 25 år sedan när diskussion kring rollkur började ta fart 

”Att knäcka hästen” är  ett uttryck  jag använder för att uttrycka de våldsmetoder, som i dag blivit så populära inom både dressyr, hoppning och fälttävlan…  Att få människor, som tro, att ändra sig, är lika lätt som att ta ner månen. Vid en dressyrtävling där hästen går bakom hand…Varje ryttare, som anar eller vet med sig, att hans hästs svaghet är att överbetsla sig  (gå bakom hand), bör rannsaka sitt samvete och fråga sig ; ”Vilken kategori tillhör jag? Den våldsbenägne eller den oskicklige?” ( Länken till hela artikeln hittar ni här)

Redan för 25 år sedan diskuterades metoder som var för hårda och tyvärr används de mer idag och inte mindre. Det är inte så konstigt att utomstående börjar reagera. Här Kan ni se ett klipp på den typen av metoder som Dag Nätterqvist beskriver. OBS, ganska hårda bilder. 

Att formen, det vill säga kröken på nacken inte är lika viktig i WE som i dressyr tror jag är en av anledningarna till att hästarna på högsta nivå i WE generellt är framför lodplan vilket är trevligt att se. Kanske är det också för att det rids på en hand och förmågan att knäcka ner en häst i form blir i princip omöjlig. Detta gör att man måste träna sin häst så att den följer enkla hjälper och inte via tvång få den att göra det ryttaren vill. Hästarna tycker också det är roligt vilket också leder till att ryttaren slipper tvinga hästen till arbete. 

Vi som ryttare måste såklart ta åt oss om utomstående anser att saker inte går rätt till. Det  är svårt att som organisation granska sig själv eftersom alla människor lätt blir hemmablinda. Används metoder som utomstående reagerar på behöver vi lyssna och förändra. Framför allt behöver vi lyssna på vad vetenskapen säger. Det kommer att ställas höga krav på domarna framåt eftersom de till stor del är de som leder sporten.

Vill man inte se hårt ihopdragna hästar som någon sparkar i sidorna i varje steg så är den effektivaste metoden att ge det dåliga betyg. Premierar man harmoni framför flashighet är det vad som kommer övas mest på hemma. På så vis uppmuntras en kultur där glada, harmoniska, trygga, välutbildade hästar kommer att synas på tävlingsbanan. En utveckling som skulle uppskattas av både ryttare, åskådare, allmänheten och framförallt hästen .   

Självklart kan vem som helst råka få ett foto av sin häst tagen i fel vinkel, för min del så är exempelvis Tore en häst som gärna kryper bakom bettet så jag som ryttare måste vara försiktig med hur han rids och att han har ett mjukt bett som inte knäcker honom. Det är heller inte fenomenet med millisekundsbilder jag vill adressera här utan mer insikten i hur vi tränar våra hästar. Att inte använda hårda och rent av skadliga metoder för att det är så man måste göra för att vinna. Då är jag hellre sist i resultatlistan varje gång.

I mitt fall tillhör jag hellre de oskickliga än de våldsbenägna och jag hoppas att där är fler med mig i detta. 

Vi har alla möjligheter att ändra våra metoder. Att lära oss av vetenskapen och ta hänsyn till våra fina tävlingskamrater. Vi måste även tillsammans våga förändra hur man ser på korrekt ridning och träning. För att få fortsätta tävla kan vi inte göra det till varje pris och det tror jag egentligen inte att någon vill heller.

Vad tänker ni kring kritiken som förts fram, är den rimlig eller överdriven? 

Glöm inte att ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson och lycka till med träningen denna veckan! 

/Lisa

Nu har jag och Zaphira anmält oss till MSV: B1 i Olofström, första helgen i mars. Jag håller på att ändra lite till ett tredelat bridongbett. Det känns inte som hon trivs på det tvådelade. Under gårdagens pass kändes hon ändå väldigt nöjd.

I WE tävlar jag på ett babypelham men det får jag ju inte använda i dressyr. Jag har också hittat en stång med gummi och korta skänklar så det börjar närma sig ett bett som Zaphira trivs på.

De är ju lite konservativa gällande bettfrågan i dressyren.

Om man inte förhåller sig till TR i dressyr kan man ju prova bett tills man blir gråhårig. Varje häst är också unik. Zaphira är en stor häst med mycket av allt, lite hävstång gör att jag kan sitta med stilla fin hand vilket jag tycker är viktigt. Tore som är en lite försiktig kille går istället på ett helt böjligt gummibett, annars blir han orolig. Treåringen Zaffran verkar så här långt inte gilla bett alls så vi kör på sidepull tills hon känner sig bekväm med annat, om hon känner sig bekväm. Jag vill absolut inte tvinga henne och hon är så känslig och fin redan i grimma och i WE får hon ju tävla bettlöst. Vi får väl se om dressyren kommer i kapp tillslut. 

Jag kommer aldrig glömma första gången jag tävlade på ett baucher-bett när det blev tillåtet. Fick visa domaren bilden i TR där de visade upp godkända bett. Hon muttrade irriterat “Snart får man tävla på vad som helst”. Kändes som en ganska märklig reaktion på ett bett som ligger mer stilla och är snällare mot hästens mun.  

Vilken utrustning man ska ha är alltid ett huvudbry, inte minst när det kommer till sadlar. 

I WE, precis som inom alla grenar, så är sadlar en djungel, lite värre faktiskt eftersom det finns en så stor variation att välja mellan. Jag som ändå är relativt ny inom WE har valt att  hålla fast vid mina sadlar i engelsk stil som det heter i tävlingsreglementet. De som red i landslaget VM satt alla i dressyrsadlar. Men tittar man exempelvis på Mafalda Galiza Mendes så sitter hon i en traditionell akademisk sadel när hon tävlar WE och en engelsk när hon tävlar dressyr. Förresten om ni inte följer henne på instagram redan så gör det nu! 

Tillbaka till ämnet, hur ska man veta vad för sadel som passar bäst? Jag har provat runt mycket och kommit fram till att jag ändå föredrar min Antares hoppsadel i teknik och speed. Jag kommer aldrig att kunna hoppa i en dressyrsadel och förstår mig inte på hur det är ens möjligt. Nu har min häst ett väldigt kraftigt språng och det gör inte saken enklare. 

I dressyrmomentet har jag äntligen hittat en äldre Equipe dressyrsadel som jag trivs med. Jag tänker att utrustningen alltid ska utvärderas och att det ständigt måste omprövas vad som är rätt för varje ekipage. Det återstår att se om det kanske blir någon form av akademisk sadel i framtiden. Vad använder ni för bett och sadlar samt varför har ni valt det? 

Här hemma kämpar jag och Zaphira vidare med halvpiruetterna, de är absolut inte perfekta men det kommer något steg då och då i rätt riktning. Rom byggdes ju inte på en natt. Vårt mål är att starta tre-moments-MSV A i höst och tills dess tror jag vi har koll på dem.   

För jämförelse så kämpar Tore (fem år) med 20 meters välavvägda volter i galopp, det finns klart femåringar som gör enkla byten och 10 meters volter vid den här tiden på året men jag gillar att skynda långsamt. De flesta av mina hästar har tävlat tills de blir 20 så ett år hit eller dit när de är små påverkar inte så mycket. Mitt mål är att ligga “ett år efter”, det vill säga att de går på Breeders Trophy-fyraårsnivå när de är fem.

På lördag ska Tore till Per och Helen Waaler, båda har ridit dressyr på grand prix nivå. Ska se om jag kan få Per till att rida lite också. Det är alltid spännande att se sina hästar under duktiga ryttare. Det gör en också ganska ödmjuk att se hur hästen genast blir något snäpp bättre under en rutinerad ryttare, vilket tydligt visar att det största behovet av utveckling sitter hos ryttaren och bra träning är en förutsättning för att nå sina mål.  

Avslutningsvis vill jag önska mina elever som tävlar P&WE i Karlskrona lycka till och påminna om att ni kan följa mig på instagram @WE_med_LisaGustavsson!  

/Lisa

Jag tänkte inleda veckans blogginlägg med mitt första möte med Maria Sundin, hon är landslagets mentala coach på Svenska Ridsportförbundet och hon har samtal med alla i både landslaget och oss som är med i observationsgruppen. Det är ett riktigt privilegium att få tillgång till den här typen av stöttning. 

Maria inledde samtalet genom att förklara hur vägen går från tanke till resultat och använde sig av modellen nedanför. Hon gav också ett utmärkt exempel som jag redan lånat till mina träningar. Om en ryttare har en häst som brukar skygga för blomlådor, så när det ekipaget kommer till en tävling med blomlådor ser ryttaren blomlådorna och tänker att där kommer hästen skygga, ryttarens tro har påverkats på grund av tidigare händelser. Detta leder till att ryttaren får en dålig attityd till blomlådorna och reagerar eller spänner sig vid blomlådorna, en handling som hästen upplever som rädsla från ryttaren. Detta i sin tur gör att resultatet blir att hästen skyggar för blomlådorna. På så vis har en negativ tanke hos ryttaren lett till ett negativt resultat för ekipaget. 

Jag tror att de flesta av oss känner igen liknande händelser, och det räcker såklart inte att veta hur det fungerar, man måste också arbeta med sig själv och på så vis förhindra att tankarna ger negativa resultat och vända det till positiva resultat istället. Jag fick med mig lite avslappning – och fokuseringsövningar i läxa till nästa gång.  

Under samtalet hann vi också med en allmän genomgång om prestationspsykologi, som vi sedan använde för att fokusera på målbilder och hur dessa kan brytas ner till små delmål. Maria rekommenderar att man har ett stort mål för 5-10 år och att man sedan bryter ner det i flera små delmål som går att följa upp successivt och självklart vid behov revideras.   

Jag var peppad efter samtalet och hade storslagna planer inför veckan, sen kom snöstormen och inget blev riktigt som jag ville. Vi fick så mycket snö att vi inte kom hemifrån de första dagarna så istället för träning i ridhuset fick det bli uteritter i skogen för båda hästarna, det blir ju effektiv träning i snön åtminstone. Jag passade också på att rida barbacka och bettlöst så de fick vila lite från utrustningen när tillfället ändå gavs.  

 Imponerad var jag över alla som skottade fram sina transporter och var med på träning i söndags. De flesta vägar hade hunnit bli skrapade även för oss som bor i skogen. Denna gång fokuserade vi mycket på lösgörande övningar samt placering vid hindret. Exempelvis att man börjar nära den första stolpen i parallellslalom så man skapar så mycket plats man kan. Det är bara att räkna med att det blir trångt på slutet. Likaså i tre tunnor att man rider nära den första tunnan och fullföljer den första volten, detta gör att vinkeln blir bättre så det blir plats kvar till de nästkommande två volterna. Det är väldigt viktigt att planera hur man tänker rida redan på väg in i hindret för när man är i tre tunnor är det för sent för att komma på vilken väg man ska rida. 

Fler av mina elever ska göra sin första träningstävling om två veckor, vi har pratat mycket om förväntningar. Jag har vid ett tillfälle hört en före detta landslagsryttare i hoppning förklara att idag är det debut och då hoppas vi bara på överlevnad. Nu är det ju mindre risk att något allvarligt händer i WE än i hoppning men just när det kommer till första gången tycker jag man ska vara nöjd med att ha genomfört dagen. Att komma iväg, se hindren, träffa publik och andra hästar. Höra högtalare och musik, samt bära på en nervös ryttare. Då har man som häst varit duktigt som genomfört dagen. Resten kommer senare.

It works, if you work it. 

Maria Sundin uttryckte att hon ofta upplever att ryttare har för höga krav på varje enskilt pass, träning eller tävling. När man är på gymmet är man nöjd bara man gjort sina övningar. Varför kan man inte vara det i ridningen? Ingen har sitt livs bästa pass varje dag och det viktigaste är att man fortsätter och inte ger upp samt tittar långsiktigt på utvecklingen. Min första tävling med Zaphira trillade jag av efter första hindret. Idag skrattar jag bara lite när jag tänker på det, det var ju inga större problem att komma vidare efteråt. 

Avslutningsvis vill jag rekommendera, även om jag nog är sist på bollen i detta men ni måste lyssna på WE-podden, med Åsa Tinnerholm och Ulrika Pernler. Podden är underhållande och innehållsrik med bra titlar där man kan välja vad man behöver mer info om just nu, ni hittar alla avsnitt här. Perfekt när man mockar eller städar i köket så går tiden fortare och man har lärt sig något samtidigt. Glöm inte heller att ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson och lycka till med träningen i veckan!  

/Lisa

I skrivande stund är det storm ute, jag eldar i kaminen och har minst sagt liten lust att gå ut i stallet. Bestämde mig för att jag behövde skriva ett inlägg och dricka en kopp kaffe först. Trevligare väder hade vi som tur i helgen och som jag lovade förra veckan har jag tränat lite extra på slalom med mina hästar. Det var första gången sedan vintervilan.

Jag valde att endast ha tre stolpar med 10 meter mellan varje av olika anledningar för båda mina hästar. Tore som är nyss fyllda fem år, har vad jag anser som god balans för sin ålder. Vilket lätt leder till att man tränar hästar som har enkelt för sig för fort. Även om han bär sig fint så är inte senor och ligament färdiga förens de är sju år. Av den anledningen vill jag undvika för små vändningar speciellt i början innan de är riktigt igång för säsongen. Jag tycker också att det är bättre att få till två fina välavvägda böjar än att hasta igenom fem. 

För Zaphira så är ett av de främsta målen för säsongen att kunna göra byten på en hand. Det innebär att hon behöver kunna göra dem utan någon större stöttning av ryttaren. Med små steg övar vi således på att få byten som känns enkla att genomföra. Nu får vi för det mesta till byten i vart fjärde språng med 8 meter mellan stolparna, de känns dock lite forcerat och det femte bytet är snabbare än det första. Detta försöker jag lugna ner lite genom att ha något längre mellan stolparna, byta mer sällan och således bättre planerat och färre byten åt gången så hon inte hinner hetsa upp sig så mycket.  

Jag gör även väldigt många enkla byten för att stärka henne i kroppen. Den övningen som ändå varit mest effektivt för både mig och Zaphira när vi har kämpat med att få till “dressyrbyten” på kommando, har varit att ligga på fyrkantspåret i förvänd galopp och att jag som ryttare vågar vänta in det perfekta tillfället. Sen självklart massor med beröm när det blir rätt. Blir det fel är det bara att upprepa. Som ni vet är ju upprepning inlärningens sanna moder. 

Rätt ofta blir det inte som man tänkt sig varken på träning eller tävling och det mesta tar längre tid än vad vi som ryttare hade velat. Det händer att jag och många med mig hamnar i svackor där saker känns omöjliga. När det inte känns som det finns en chans i världen att lära sig.

Allting är lätt när man kan det.

Där var jag lite i tankarna under helgen, just med bytena på en hand, hur ska det någonsin gå? Vid de tillfällena försöker jag påminna mig om  när jag har haft exakt samma känsla tidigare. Exempelvis när jag bytte från hoppning till dressyr och skulle lära mig förvänd galopp.

Det kändes fullständigt omöjligt.

Eller när jag var tolv år och hade brutit armen för andra gången på min b- ponny, enda stället jag vågade galoppera på var i en specifik uppförsbacke jämte ridbanan. Då kändes det också fullständigt omöjligt. Och ändå gick det. Så vad är det som säger att det inte ska gå denna gång. 

En sak jag lärt mig är vikten av att ha rätt stöttning från marken, det behövs någon som redan gått igenom problemet och kommit ut på andra sidan för att mildra frustrationen och få en att prova en gång till, tills det går. Vill passa på att tacka alla som hjälpt mig på vägen. Ingen nämnd ingen glömd men många är de som stöttat, haft förståelse och förklarat om och om igen. 

Vill också nämna att för mig har det varit en bra sporre att öva extra på något hinder under veckan så vi fortsätter med bron denna vecka. Har man ingen bro så går det alldeles utmärkt öva på att gå över en matta, eller en hållbar skiva. Jag har sett flera kreativa exempel på broar. I slutet av dagen handlar ju bron främst om att hästen ska följa med var man än går med den, oavsett om det låter märkligt under hovarna eller känns smalt. Detta kan man öva på många olika sätt. Totalt finns det 18 hinder i TR så fortsätter vi så här i 15 veckor till så har vi gått igenom alla. Sen är det bara att åka på tävling! 

Nu när inlägget är klart lyser solen här i Skrubbeboda och jag kan konstatera att det lönade sig att prokrastinera idag. Lycka till med träningen och glöm inte att ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson 

/Lisa

Här hemma rullar det på mellan frusna slangar och en träning som fortfarande är ganska lågintensiv. Mycket skritt i skogen, jag brukar ta båda hästarna på tur, de uppskattar att gå ut ihop och en slipper ha tyngd på ryggen. När det kommer till att rida med handhäst brukar jag sitta på den som är högst i rang, den andra brukar akta sig naturligt och följa ledarhästen.  

Zaphira har varit superfin efter vinterpausen och det känns som om bytena är mycket säkrare. Vi lyckas till och med få till halvpiruetterna i galopp. Mycket har fallit på plats under hösten. Tyvärr blev min första dressyrträning på året inställd, håller tummarna för att det ska bli av vecka 6 istället när det är igångsättningskurs med träningstävling.

Äntligen dags att prova på MSV:A programmet. Får jag till det och hon känns färdig för uppgiften blir årets första tävling i Ölmstad vecka 15 med debut i MSV A. Vi hinner ju med en P& WE i Mörrum också innan, där jag kan prova teknikdelen. Att debutera tycker jag alltid är svårt och jag får hantera mycket nerver för att hålla mig lugn, som tur är hetsar inte Zaphira upp sig så mycket. 

Mina tävlingsnerver är något jag kommer lyfta på min första landslagsaktivitet nästa onsdag då jag ska ha samtal med Maria Sundin som är mental coach för landslaget.

Väldigt spännande och jag har helt klart utrymme för utveckling. Jag arbetar mycket med mig själv, prestationen hos ryttare sitter mycket i rätt mental inställning. En fantastisk del i ridsport överlag är ju att man kan hålla på länge, mycket längre än i de flesta andra sporterna. Att arbeta med sin mentala förmåga och framförallt att inte ge upp när det inte går som man vill, är ju klart svårare när man kan tävla i 30 år istället för 10 år som i många andra sporter.

Att man håller psykiskt är ju lika viktigt som att kroppen håller fysiskt. Därför har jag insett att jag ibland behöver bromsa mig själv, ta det lugnt någon helg för att kunna fokusera framåt. Att hitta en balans mellan stresspåslag och återhämtning är viktigt för mig.

Hur förbereder ni er inför tävling för att kunna prestera på bästa sätt?  

I söndags höll jag första träningen för året i Silverhallen, alla ryttare och hästar var i sånt fint trim. Att många är på gång och vill komma ut i vår känns så roligt. Som vanligt stod det en hel del linjer uppe, fokus denna gång låg specifikt på hinder som accelererar hästen, exempelvis hopphinder för att sedan lugnt och fint kunna göra halt för att gå igenom grinden på ett fint sätt.

För att träna sin häst väl i WE är ett av de viktigaste momenten att hästen kan variera mellan avspänd och anspänd. Att hästen kan ge allt i ett hinder och vara superengagerad för att sedan vara lugn som en filbunke och vänta på att ryttaren ska hinna ringa i klockan i nästa.

Extra roligt denna vecka har också varit när andra delat med sig av sin övningar med fållan! Det gjorde såklart vi med och nedan ser ni min duktiga elev Irma ta sig an fållan på sin fina ponny. 

Allt blir roligare när man gör det tillsammans. Denna vecka tänker jag därför att vi övar lite extra på slalom. Var inte rädd för att ha längre mellan pinnarna än vad TR säger, man kan börja med bara tre pinnar längs med långsidan och sätta dem så glest det går. Det är bättre att hästarna klarar de tre pinnarna korrekt än att de ramlar igenom fem med kortare avstånd.

Sen ska man alltid minnas att om det inte går i galopp, kan man göra det i trav och går det inte i trav kan man göra det i skritt. Målet är att hästen får en trevlig upplevelse och små steg är bättre än inga. Dela gärna med er av träningen och tagga @we_med_lisagustavsson   

Jag har fått många frågor denna vecka om mått på hinder, därför vill jag nämna att i TR X hinderbilaga står allt väldigt utförligt om man funderar över något eller känner sig osäker på hur man gör i en viss klass. Den hittar ni här.

/Lisa

Här hemma är det mest lera och regn just nu, allt annat än inspirerande. Flera av mina elever rider online-cuper för att hålla motivationen uppe. Har man tillgång till hinder och någon som filmar är detta ett utmärkt sätt att hålla uppe tävlingsandan och målfokus även när det inte finns några tävlingar.

Det är också ett bra sätt att börja tävla om man fortfarande inte känner sig redo för att åka iväg på tävling. Kritiken de har fått och tipsen har varit bra och utvecklande.  

På klubben, Mörrums Ryttarförening, som jag tävlar för, har vi äntligen kommit igång med planering inför vårens PAY & WE på klubben. Det är ju ingen hemlighet att på träningstävlingar kommer både hästar och ryttare som aldrig tävlat. Att göra det till en trevlig upplevelse för alla inblandade, där tryggheten för hästen är en viktig faktor för att kunna fortsätta tävla och utvecklas, är viktigt.

Vi har därför bestämt oss för att ha bangång till eller med häst. Vi planerar att i 15 minuter får ekipagen i LD och LC besöka tävlingsbanan till häst eller leda runt sin häst. Vilket som känns bäst för ekipaget. Detta för att skapa en god förutsättning för dem att sedan kunna ta sig an banan på ett avspänt och trevligt sätt. De kommer även att få lov att prova gå över bron.

Det är många som inte har möjlighet att träna på bron så ofta och att då få känna på den innan bedömning tror jag kan vara mycket gynnande för att få en avslappnad och positiv upplevelse för hästen. De flesta problemen som uppstår, exempelvis att hästen blir rädd för bron eller klockan, går såklart att träna bort men det är lättare när det blir rätt från början.  

För att spinna vidare på temat träningstävling och förberedelser kommer jag att ha en kurs hemma under mars, med fyra träningstillfällen. “Våga-tävla-WE”. Målet kommer att vara att starta P& WE den 25:e mars. Första tillfället bestämmer vi gemensamt vilken klass som ska ridas. Under tre tillfällen går vi igenom alla hinder och hur de rids i den specifika klassen. Sista tillfället ligger efter att banskisserna kommit ut och då kan man öva på specifika linjer eller om något hinder känns svårt.

På detta vis hoppas jag att flera ska våga komma ut och tävla. Jag finns också med som stöttning under tävlingsdagen. Mycket nytt för i år och utvärdering kommer!  

Till helgen håller jag i min första träning för året, med flera deltagare än jag vågat hoppas på, så det ger ny energi och jag planerar för fullt. Jag har mycket linjer med på mina träningar främst för att man gärna lurar sig själv litegrann när man rider hindren ett och ett. Det är något helt annat att rygga i korridor efter att hästen har hetsat upp sig lite i parallellslalom än att rida klockan för sig själv.

Den också för att hur man rider mellan hindren är minst lika viktigt som själva hindret. Denna vecka kommer det att ligga fokus på mjukgörande och övergångar. Att ha ett övergripande tema för varje vecka tycker jag hjälper inspirationen. De flesta övningar i WE kan vara mjukgörande och kräver övergångar beroende lite på hur man rider hindren.

Det går ju inte alltid att öva på hindren som de tävlas, till exempel så blir Zaphira lätt slängig och lite stressad i bytena i parallellslalom. Detta försöker jag avhjälpa både genom enkla byten och att rida varannan båge i skritt. Övergångar, övergångar, övergångar, sen självklart behålla lugnet själv vilket kan låta enkelt men är i själva verket ganska svårt.  

Ett bra exempel på detta är att de flesta hästarna som tränar för mig står alldeles utmärkt stilla och lugnt vid genomgångar men flera har svårt att stå stilla i halten vid hindret. Min upplevelse av detta är att det enbart beror på det mentala tillståndet hos ryttaren. Vid genomgången är ryttaren precis som hästen här och nu, de står stilla och lyssnar. Vid hindret är ryttaren mentalt på väg till nästa hinder, detta tolkar hästen som att de inte ska stå stilla utan fortsätta. Det brukar ju sägas att 90% av ridningen sitter i mental kapacitet och endast  10% beror på fysiska förutsättningar och det kan jag helt klart skriva under på. 

Jag har ett förslag att vi denna vecka tillsammans övar på fållan med något extra läskigt i mitten, har hört att det kan stå höns i den på internationella tävlingar. Känner man som jag, att levande djur kanske är överkurs, så har jag sett allt från julgranar till leksaksbilar i mitten. Bara fantasin sätter gränser. Hamnar träningen på sociala medier får ni gärna tagga mig @WE_med_LisaGustavsson 

/Lisa

Nu i början av året längtar jag framåt, snart är det dags för träningarna att dra igång igen. Den 22:a håller jag i första träningarna för året i silverhallen och den 24:e rider jag min första dressyrträning för i år. Den 12:e februari är det sen dags för årets första P&R.

Tanken är att jag och Zaphira ska prova på att rida kürprogrammet för första gången. Jag filar fortfarande lite på vägarna och försöker titta mycket på hur andra med hästar som påminner om Zaphira har valt att göra. Exempelvis så byter hon mycket bättre när man vänder rakt över banan istället för linjer som ligger halvt igenom. Är ju lyx att kunna placera bytena där istället. 

Jag tycker överlag att det är svårare med exempelvis byten i dressyr jämfört med i tekniken, där man får stöd av hindret som likt en extra halvhalt påminner hästen om att det händer något nu. Mina hästar är ju hoppade mycket och jag upplever att de läser av teknikhinder på samma sätt som hopphinder. De känner igen sig och vet vad de ska göra. Detta samspelet kan vara ett stort stöd när man ska öva in exempelvis byten. Hästen kan förutse vad som händer och på så vis förbereda sig vilket leder till ett bättre byte.  

Att mina hästar i grunden är hopphästar har både fördelar och nackdelar, jag har till exempel vid ett tillfälle fått  “hoppbyte” skrivet på alla byten genom hela dressyrprogrammet. Att byta på kommando och inte när det känns bra är något vi fortfarande har lite problem med men det blir bättre varje dag. En stor fördel tycker jag är att hästarna inte är rädda för att ta egna initiativ när det behövs, att de tänker hinder och letar efter problem att lösa. 

På Svenska Ridsportförbundets hemsida står det att en bra WE-häst bör ha ett gott temperament och vara lyhörd. Här tror jag att man hamnar i en “vad kom först, hönan eller ägget”-situation.

Jag hävdar bestämt att i princip alla hästar kan passa för WE och att de får ett gott temperament och blir lyhörda av att träna WE. Hästar är till sin natur flyktdjur och de kommer att fly om de inte får träning och trygghet i alla situationer av sin ryttare. Det är också därför WE är ett bra komplement till andra grenar eller bra för att få en fritidshäst som är tillfreds med sitt liv och sin ryttare.

Att tävla behöver absolut inte vara ett slutmål, det går utmärkt att träna och öva bara för att utveckla sin relation till hästen. För mig är tävlingarna en del av utbildningen och ett sätt att följa upp satta mål, med det sagt är det långt ifrån det viktigaste och jag gör vad jag kan för att mina hästar ska ha så bra liv de kan. Stora hagar, kompisar och mycket utevistelse samt att största delen av deras träning försöker göras utanför ridbanan. Drömmen är en anlagd slinga i skogen med WE-hinder utplacerade längs med vägen, vi får se om jag lyckas genomföra det någon gång. 

Film från i somras när jag hade satt upp lite hinder i hagen, de andra hästarna  agerade miljöträning:

Att träna teknikhinder till vardags och inte bara när man kommer iväg på träning har för mig varit väldigt viktigt för att det ska bli enkelt och avslappnat, man vill ju inte ha oro för att hästen inte är tillräckligt van och förberedd när det är dags för tävling. Jag brukar alltid ha ett eller två hinder uppställda på ridbanan så träningen blir enkel och lättillgänglig.

Att göra det man kan med det man har idag är ett bra sätt att tänka på och det mesta i WE går att fixa till med lite kreativitet och lite jobb. Därför vill jag  tipsa om hur man gör en enkel “tjur” eller  ringhållaren och hur man tillverkar en ring, även för oss med tummen mitt i handen.

Jag tog helt enkelt en byggbock från ett byggvaruhus, de kostar strax under hundralappen, sen behövs en låsmagnet. Sen skruvar man fast magnetlåset på toppen av byggbocken och vips så har man en ringhållare. Till ringen använde jag sedan hålband, de ligger ihoprullade i förpackningen och är således redan ringformade. Kapade hålbandet i lämplig storlek, tejpade lite så ändarna håller ihop så det blir en ring.

När du ändå är på bygghandeln så passa på och köp en rundstav i lämplig längd, min är 3 meter. Till tunnor använder jag två gamla urstädade oljefat. Nu är hela lanslinjen fixad för ett par hundra kronor. Är du som mig och född utan bollkänsla så ökar möjligheten till att träna lite varje gång man rider avsevärt chanserna för att lyckas ta ringen i nästa speedtest.  

/Lisa Gustavsson