På fredag är det första december, jag kan knappt tro att hösten är slut. De 12 minusgrader som vi haft i natt gör dock sitt bästa för att påminna mig. Vi släpar varmvatten i dunkar och försöker jämna till hagarna så gott det går. Men vinter är alltid vinter och jag försöker lära mig att se på det med positiva glasögon. Mina hästar har ett par veckors ledighet och jag försöker njuta av att umgås med dem istället. Gå lite promenader och jobba lite från marken utan utrustning. Har även ridit lite varv på ridbanan med bara halsrem vilket är nytt för mig men det går. Jag ser fram emot att lära mig mer kring frihetsträning, både från marken och på ryggen. 

Zaphira är ju en tung, stor häst med lite olycklig kroppsform vilket gör att hennes balans inte är helt optimal. Jag försöker därför arbeta mer från marken för att hjälpa henne hitta en bättre egenbalans. Utan utrustning kan jag inte heller utöva micromanagement på varje steg så Zaphira måste själv reda ut övningarna. 

Jag märker stor skillnad på Tore som trots att han bara är fem år är född med en fantastisk egenbalans, vilket gör att han lär sig markövningarna väldigt snabbt. Tore gör efter ett par försök redan öppna på volt runt mig, håller fokus och kontroll. Han tycker i och för sig att det är väldigt roligt att träna från marken. Det gjorde alltid hans mamma också. Jag har alltid gillat att löslongera och utmana mig själv till att göra så lite som möjligt för att signalera till hästarna vad jag vill. Nu försöker jag utveckla det mer och mer.

Främst tycker jag att det är så intressant med samling utan tryck. Tore försöker jag redan träna till att vara mer självständig så att övergången till att rida på en hand inte ska bli så stor i framtiden. Ytterligare en fördel nu när allt är fruset är att det går att öva mycket i skritt så att det är hårt i marken blir inget hinder. 

Hur gör ni under de kallaste månaderna? Vilar hästarna, annat upplägg eller är det full fart hela vintern i ert stall? 

På mina träningar har vi fokuserat på detaljer. Det har blivit mycket runda spår. Hitta balans och övergångar, övergångar och fler övergångar. Jag är glad att jag har så många ambitiösa elever som fortsätter öva inför 2024. Även här har egenbalans varit ett genomgående tema. Det blir så tydligt när man tar lansen om hästen är van vid att bli passad i varje steg. För då ränner den iväg omedelbart, antingen höger, vänster, framåt eller bakåt.

Någonstans går det men inte dit ryttaren vill.

Då måste man backa bandet och fokusera på sitsen samt att hästen följer sin ryttare utan stora åthävor. Hindren kan ju även vara till stor nytta eftersom hästen känner igen sig och vet lite vad som ska göras även om den inte förstår ryttarens signaler till 100 procent. Sen är det bara att ha tålamod, fortsätta öva och precis som med multiplikationstabellen faller det på plats till slut. 

Vill ni följa mig ytterligare finns jag på instagramkontot @WE_med_LisaGustavsson och vill ni se gården med alla andra djur så kan ni kika på @skrubbeboda_gard. Tack för att ni tog er tid att läsa veckans funderingar! 

/Lisa  

Det har varit en väldigt negativ vecka på sociala medier för ridsporten överlag. Kandar får enligt FEI inte bli valbart, någon influenser har uttalat sig kring bett och utrustning överlag vilket ledde till att alla blev jättearga och den danska herrn som ständigt är i blåsväder ska vi inte ens prata om. Men vet ni vad som är bra just nu – Sverige har sista åren haft framgångar utan dess like. Främst i hoppning men det går bra även i andra grenar och vi leder debatten för hästvälfärd. Det visar ju ändå att det går att arbeta för tävling och prestation med hänsyn till hästen och helt ärligt gör det mig lite lycklig att vi i lilla landet lagom sticker ut. Jag tänker att det börjar bli dags för den svenska hästsekten och våra djurskyddslagar att våga ta mer plats internationellt. Vi har ju så mycket duktiga och kompetenta människor, hoppas de får mer utrymme och att vi får en sport som är hållbar både för hästar, engagerade och utomstående. Framtiden ser trots allt lite lovande ut. 

Ytterligare en bra nyhet från förbundet, kanske inte lika stor men extra viktig för oss som håller på med WE, är att ungdomarna får för första gången får rida ett svenskt mästerskap i Working Equitation! Jag är så glad att vi skapar möjligheter för ungdomarna att rida ett stort mästerskap på hemmaplan. Att rida SM är ju en dröm för många och det ska självklart ungdomsryttarna i WE också få en chans att göra. WE-kommittén lovar även flera spännande nyheter inför 2024 så håll koll på facebooksidan Svenska Ridsportförbundet – Working Equitation

SM för juniorer och young rider, det vill säga alla upp till 21 års ålder, går i LA. Kval görs i samma som tävlingsklassen och ekipaget behöver gemensamt uppnå minst 62% i både dressyr och teknik, samt genomfört minst en godkänd speed. Alla kvalmoment behöver inte göras i samma klass utan kan samlas ihop under fler tävlingar. Ekipagets resultat är giltiga under 24 månader. Jag tror att nästa år blir ungdomarnas år i WE, det har kommit fler och fler både på träning och tävlingar runt om i landet. Vi har till och med haft ryttare på ungdoms-VM. Att det finns ett SM tror jag kommer att locka ytterligare och höjer statusen på grenen även för ungdomsryttare. Vad tror ni, kommer ett SM locka till sig ungdomarna i högre grad? 

I fredags hade jag träning för flera av Mörrums RFs ungdomsryttare och jag tror att där kan det finnas flera som vi får se på SM i framtiden. Första delmålet är dock att få ihop en klass i junior-DM i Blekinge. Ett litet steg i taget så kommer utvecklingen, kanske kan man även på distriktsmästerskapet köra gemensamt för junior och YR? 

Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på instagramkontot @We_med_LisaGustavsson. 

Vintern är här, vi har frost på morgonen och det är becksvart när man kommer hem från jobbet.

Allt är lerigt. Allt.

Vi skrapar bort lera och lägger på grus men det känns lite som att sopa smutsen under mattan. Leran försvinner inte, vi har bara sminkat det lite. Tur hästarnas hagar är stora så de kan vara på de partier där det växer gräs istället. 

Överlag är ju de kalla månaderna inte alltid hästägarens bästa vän. Att fortsätta hålla motivationen uppe kan vara svårt. I år är faktiskt mitt mål att vara okej med att allt går lite långsammare på vintern. Jag tror att alla mår bra av att tillåta sig själva ta det lite lugnare i mörkret. Hästarna ska vara lediga ett par veckor under december, så en hinner med allt julstök och jag planerar faktiskt också att njuta av julen, vilket är lite av en konst när man är småbarnsförälder, gårdsägare och framförallt har ett ständigt ökande antal fyrfota väsen att ta hand om.

För mig krävs det mål för att jag ska tycka att träningen är utvecklande.

Lisa Gustavsson

Nästa steg är att komma igång efter julen och redan nu har jag bokat in träningar både första och andra veckan i februari. Således måste jag sätta igång hästarna i samband med att resten av Sverige köper gymkort och träningscyklar. För mig krävs det mål för att jag ska tycka att träningen är utvecklande. Det behöver inte vara tävlingar men vet jag att jag ska iväg och träna om en eller två veckor lägger jag ribban lite högre när jag rider hemma också. Så en bra plan är A och O. Jag har också läst någonstans att Lisen Bratt Fredricsons bästa tips för att rida engagerat är att putsa stövlarna, ingen vill rida dåligt när man ansträngt sig med att göra rent stövlarna. Vad gör ni för att kickstarta motivationen efter ledigheten?

Att träna andra är också väldigt motiverande och i söndags hade jag en sådan där toppenträning där man verkligen når fram med sitt budskap. Att gå över från trav-klasser till galoppklasser i WE  är ett stort steg och allt blir mycket mera utmanande, det går fortare och hästarna får jobba hårdare.

Vi övade lite extra på lanslinjen och att få hästarna i balans vid tunnorna, volter innan och efter hämtning och lämning av lans gjorde att ryttarna skapade bättre vägar, stöttade sina hästar och vågade vänta. Att våga vänta och känna in hästen i varje steg är minst sagt svårt, att göra det med en pinne i handen är svårare. 

Personligen tycker jag och många med mig att det är mycket svårare att rida lanslinjen rakt fram än på en böjd linje. Det är ju betydligt lättare att hjälpa hästen hitta sin balans när man kan ta hjälp av vändningar. Det är helt enkelt lättare för hästen att fokusera mer vikt på ett bakben än att lägga det jämnt. Därför är det också lättare att få stöd på yttertygeln på volt istället för jämnt stöd i båda tyglar när man rider rakt fram och detta utnyttjade vi under träningen för att skapa lugn i hämtning och lämning av lans. 

Tack för att ni tog er tid att läsa mina vardagsbetraktelser och vill ni följa mig lite närmare så finns jag och hästarna på instagramkontot @We_med_LisaGustavsson. Vill ni se mer av gården och alla andra djur som bor här hitta ni mer av det på @skrubbbeboda_gard 

/Lisa 

I söndags var jag och Tore iväg på årets sista WE-tävling i Karlskrona. Jag har precis gått över till helt bettlöst på honom så vi försöker fortfarande hitta det finstilta. Tore är bara fem år och jag brukar försöka följa årgången under vad som är tillåtet  i TR, det vill säga att en femåring gör det fyraåringarna förväntas göra nivåmässigt.  Eftersom jag som ryttare inte är så snabb och har ändå inga planer på att sälja så spelar ett år hit eller dit ingen roll.

Som den unghäst han är blev han väldigt förvånad i första klassen i söndags som var en LC, väldigt spänd och tittig. En av sakerna jag verkligen gillar med Tore är att han alltid försöker oavsett hur svårt det känns. Så känslan var väl inte den bästa, vi skrapade ihop 63% och en godkänd speed vilket för dagen räckte till vinst trots lite små missöden.  

Mitt mål för Tore har i år varit att tävla LB på bra procent, vi har inte riktigt hunnit med att tävla så mycket som det var tänkt  men i söndags passade han på och  slog till med 71,4% i tekniken, det var också ett bra kvitto på att det bara är att acceptera de gånger hästarna blir förvånade och inte kan koncentrera sig. Precis som Tore var i dagens första klass.

Som ryttare får man behålla sitt lugn, rida vidare och tänka på framtiden, det kommer nya tävlingar.  Det var dock skönt att få avsluta med LB vilket var  en runda som jag är riktigt nöjd med, då blir det  lättare att  behålla drivet under vintern. 

Här kan du se Tore i Lätt B

Jag rider ju inte fort i speedtestet på Tore  ännu, både för att han bara är fem år och för att oavsett ålder så försöker jag vara försiktig med att lägga mer press innan lugnet på tävlingen är helt befäst.

Jag vill också att moment som har sidvärtsrörelser, halter och ryggningar känns helt trygga hos hästen innan de får börja göra dem i högre tempo. Det är lätt att tillföra fel sorts spänning om man rider fort tidigt och självklart som med allt annat  går det att fixa men det är mycket lättare att göra rätt från början.  Det stämmer ju i och för sig med det mesta, tyvärr gör man ju som ryttare fel ibland. Tur att vi har så förlåtande snälla djur som står ut med att vi hamnar på fel spår emellanåt. 

Just nu ser jag fram emot vinterperioden, ska fokusera lite mer på grunderna i lugn och ro. För Tores del handlar just nu mycket om styrka, för att kunna gå LA  måste han orka göra 10 metersvolter i galopp och enkla byten. Det är där vi kommer lägga mycket kraft i vinter.

Har man inte möjlighet att rida så mycket i galopp på grund av att det  inte finns tillgång till ridhus, halt väglag, hårda vägar och så vidare så är det ju tur att galopp och skritt hänger ihop. Således kommer det bli mycket skritturer i kuperad terräng i vinter. Jag tror överlag att skritturer i kuperad terräng kan fixa det mesta, för svag häst – skritturer, för spänd häst – skritturer, konvalescens häst – skritturer, ni förstår vart jag vill komma, en bra skrittur löser allt även för hjärntrötta ryttare som hantera en massa julstök hemma.

Tack för att ni tog er tid att läsa! Vill ni se mer av vad jag gör i vardagen så finns instagramkontot WE_med_LisaGustavsson och annars delar jag med mig fler tankar och idéer nästa vecka / Lisa 

Jag har haft en riktigt bra hästvecka. I lördags var jag och Tore på Lyckans gård i Gränum och miljötränade på deras väldigt ambitösa halloweenbana. Det fanns spöken, spindlar och skelett överallt.

På grund av olika anledningar blev flera tävlingar och träningar under oktober inställda så det kändes som vi blivit lite hemmablinda. En miljöträningsbana är ju utmärkt för att öva unghästar på att vara iväg och se alla möjliga saker, träffa andra hästar, bli lite spända och hitta sitt lugn i det nya.

Tore är trots allt en mycket resonabel unghäst och tog det mest med ro. Att gå genom gardiner var läskigt men han följde med helt lugnt ändå är ett kvitto på att han litar på mig och det är något av det finaste en häst kan visa. 

Kolla in film när Tore går igenom gardiner nedan.

I måndags var vi på dressyrträning, och vilken dressyrträning det blev. Tore var helt fantastisk. Birgitta tyckte att jag behövde en spark i baken och börja göra lite svårare övningar. Som vanligt hade hon rätt i det. Det visade sig att Tore utan bekymmer gör fina bakdelsvändningar, skänkelvikningar och öppnor. Öppna har jag aldrig gjort uppsuttet tidigare, väldigt trevligt att han bara gjorde det utan att behöva kämpa eller förlora framåtbjudning.

Jag har precis bytt till bettlöst så det är en liten omställning. I skritt och trav tycker jag att jag har hittat knapparna men i galopp kommer vi inte i riktigt bra balans ännu. Det jag tycker är väldigt positivt i skritten och traven är att framåtbjudningen är bättre och han kryper inte bakom bettet när han blir trött utan slänger ut halsen och vågar ta plats istället. Tore är en fin känslig kille och jag blir så glad när han vill ta plats och visa upp sig. Jag försöker också ligga på tävlingssektionen om att vi ska ha en bettlös dressyrtävling i vår, hoppas vi får till det och får många starter. Tycker det är en spännande tävlingsform! 

Jag och Tore ska tävla i Karlskrona på lördag och det känns som om förberedelserna har gått så bra de kan. Sen är ju tävling alltid tävling och vad som helst kan hända. Speciellt med unghästar! Men det känns åtminstone väldigt lovande. Jag brukar försöka resonera på så sätt att förbereda ska man göra så bra det bara är möjligt sen i en tävlingssituation får man använda sig av plan a, b,c,d… Jag ser mycket fram emot att skisserna kommer ut så jag kan finslipa lite vägar.

Om man är ny i WE är ett tips att boka in en träning med din tränare en eller två dagar innan tävling så kan ni gå igenom skisserna gemensamt och öva lite extra på det som känns svårt. Planering är oerhört viktigt för att få till en bra teknikrunda. Våga lägga extra tid på halterna, på tävling ska en halt vara i sex sekunder. Det är lika olidligt som när man gör plankan. Ska ni tävla eller göra något annat spännande i helgen? Hur tänker ni kring upplägg inför tävlingar eller uppvisning?

Tack för att ni tog er tid att läsa och vill ni följa mig närmare finns jag och hästarna på instagram @We_med_LisaGustavsson vill ni ser mer av vår gård och alla andra djur som finns hemma så kan ni kolla in sidan @skrubbeboda_gard /Lisa  

Mycket av mina tankar senaste veckan handlar om hästvälfärd, moral och etik kring just hästar och tävlingar. För någon vecka sedan tittade jag på en dressyrklass, Msv A:1 tror jag det var. Den sändes live för några månader sen. Jag brukar titta mycket på ryttare som rider högre klasser än jag gör eftersom bra ridning oftast kryper in i ryggraden på en, detsamma gäller tyvärr dålig ridning så man ska välja sin inspiration väl.

Problemet denna gång var att det definitivt kröp in i ryggraden och lämnade spår men det var ingen bra känsla. Det ska nämnas att ett par hästar självklart såg jättefina ut men sanningen var att flera såg riktigt olyckliga ut. Klapprande tänder, öron som är bakåtriktade genom hela programmet och ögonvitan var ständigt närvarande. Enbart en häst i startfältet fick under 60% vilket är godkända nivån. Detta betyder således att resten av hästarna bedömdes av domarna som godkända.

Det jag vill lyfta fram är att det inte handlar om ögonblicksbilder eller någon ryttare som använder sig av tråkiga träningsmetoder. Det är ett strukturellt problem inom dressyren som börjar med bedömningen. Dit bedömningen går, följer nämligen både sponsorer, ryttare, hästägare och andra intressenter. Även de som är emot all tävling med häst följer bedömningen med hökögon och jag förstår dem. Just nu tvivlar jag med på ridsportens framtida existens om inget ändras. Det måste gå att premiera glada och nöjda hästar först.  

I längre klasser finns ju bara en domare men då kanske hästvälfärd och harmoni alltid ska vara första fokus.

Frågan är hur man går vidare. Jag gillar inte gnäll-artiklar som bara pekar ut det som är dåligt. Det är enkelt och vem som helst kan säga när något inte är bra. Att hitta lösningar, det är något annat. För några veckor sedan publicerades en rapport om dressyrdomarens  omöjliga arbete och ett förslag där om att ge domarna olika roller. Exempelvis taktmässighet, hästvälfärd och så vidare.

I längre klasser finns ju bara en domare men då kanske hästvälfärd och harmoni alltid ska vara första fokus. Om hästarnas välmående alltid är det som bedöms som viktigast så är det så man kommer att träna, för alla som tävlar vill få höga betyg. 

Våra hästar har ingen egen röst och det är vår uppgift som ryttare, uppfödare och ägare att se till att deras intressen blir hörda. Jag har en röst och planerar att använda den. 

Det sägs att man alltid ska avsluta positivt och mina hästar känns jättefina, nöjda och glada. Igår red jag båda hästarna barbacka och utan bett tillsammans på ridbana efter en tur med båda i skogen. Jag är så lyckligt lottad som har så fina djur som går med på alla saker jag hittar på. Vidare bokas det in fler och fler träningar, bland annat blir det WE – Clinic den 25 november hos Karlshamns Ridklubb. Jag var och tränade där en del när jag höll på med hoppning och ser mycket fram emot att få komma tillbaka! 

Tack för att ni tog er tid att läsa! Har ni några idéer om hur vi kan utveckla vår sport så den blir bättre för hästarna, kan ni väl dela med er i kommentarsfältet? Vill ni se mer av vad jag gör om dagarna kan ni följa mig på Instagram under WE_med_LisaGustavsson 

Inställt, inställt, inställt… Så har mina träningar och tävlingar sett ut sista veckorna. Jag har försökt göra lemonad av citronerna och anpassat på att öva grunder med min unghäst och Zaphira har jag jobbat extra med kürprogrammet som även fortsättningsvis känns över förväntan. Mina träningar som jag håller i har åtminstone inte blivit inställda, tvärtom så är det fullt upp. Förra veckan var det lite extra kul då jag var iväg och hade WE-träning för ungdomsprojektet på min hemmaklubb. En eller två av tio ungdomar hade provat WE tidigare och för resterande var det nytt. Det är lite av en konst att göra de första träningarna utvecklande och intressanta eftersom det blir en hel del teori inledningsvis. Fördelen med barn och unga är att de sitter i skolbänken hela dagarna och är vana vid att ständigt ta in ny information.  

Överlag tyckte jag att alla ekipage gjorde strålande insatser och det är kul att se många nya ryttare där flera verkar vilja fortsätta träna WE. Det om något känns ju som ett bra kvitto på både träningen och sporten. Vi var ganska många ekipage i varje grupp, jag vet att alla ridlärare på ridskolan skrattar nu men jag tycker fyra i en grupp på en timme är tight. Jag föredrar egentligen att vara två på en timme. För att hålla alla sysselsatta och hinna med tillräckligt hade jag enkelslalom längs med en långsida, flytta mugg på en kortsida samt att de fick rida volter runt tunnorna som tillhör lanslinjen på den andra långsidan.

En mycket effektiv framridningsövning där ryttaren får chans att kolla av det viktigaste, känna in sin häst samt fokusera på sig själv. Förra veckan bad jag ryttarna att tänka lite extra på sin egen rakhet, trampar jag lika hårt i stigbyglarna? Sitter jag jämnt och rakt i sadeln? Är axlarna lika höga? Och är tyglarna lika långa? Vi pratade också om hur man bromsar med sitsen. Ibland undrar jag om det helt glöms bort i ridundervisning. Målet är ju att kunna vara helt stilla med handen och enbart rida från sitsen. Är man osäker så är ett bra sätt för att hitta rätt muskler att tänka sig att hästen gör en ofrivillig tvärnit, det är samma muskler som håller kvar ryttaren på hästen som bromsar den.  

Se hur en bromsar med sitsen i videon nedan.

I och med att många hästar var nya inom WE så blev det många lans-intron. Några hästar var lite rädda vilket inte alls var konstigt. Där visade sig ytterligare en fördel med modiga barn och ungdomar – alla ryttarna var lugna som filbunkar och lyckades dela med sig av sin känsla till hästarna så de kunde genomföra lanslinjen i lugn och ro. Om du funderar på att öva in lans, rekommenderar jag alltid att man är två. Inledningsvis klappar ni hästen på hela kroppen med lansen, den som är på marken håller i både häst och lans. Om hästen reagerar lugnt på detta går man vidare med att ryttaren håller i lansen och den på marken går med hästen. Successivt och försiktigt utvecklar man det till att ryttaren rider själv med lansen. Viktigt att ha med sig är också att man kan få godkända betyg ända upp till LA om man skrittar med lansen. Så skynda långsamt tycker jag är det som fungerar allra bäst.

Vill ni se mer av min vardag så finns jag på instagram och annars så skriver jag nya uppdateringar varje vecka här på Tidningen Ridsport!

/Lisa  

Jag vill inleda med att tacka för att så många engagerat sig i mitt förra inlägg. Det är ju tydligt att WE berör många. Jag vill också tydligt uttrycka att jag inte personligen har något som helst problem med att varken ses som tant eller att sporten har en tantstämpel.

Jag vill också att det ska vara något bra att vara tant, speciellt om man kan fortsätta med sin hobby. Dock tror jag att diskussionen bör föras i ett annat forum än en blogg för Working Equitation. Det jag vill ha sagt och som jag tror framgick om man faktiskt läst förra veckans inlägg, är att  jag tycker det är synd att yngre ryttare väljer bort en bra grundutbildning på grund av en social stämpel.

Vidare vill jag förklara att jag skriver inlägg varje vecka, ofta är det tankar och idéer som jag väljer att vädra, de är i ständig förändring och är inte på något sätt heliga. Mitt sätt är också långt ifrån det enda sättet man som ryttare kan träna på. Jag kan bara beskriva vad jag gör, sen är det upp till varje ryttare och tränare att komma fram till vad de tycker är bäst.

Eftersom alla tävlingar jag skulle rida i oktober har blivit inställda av en eller annan anledning, har jag senaste veckan lagt fokus på Zaphiras kür-program. Detta har stressat mig ett tag och jag har skjutit det framför mig att rida igenom hela programmet.

Lite rädd för att det ska kännas som en katastrof och att en start därmed skulle kännas väldigt långt bort. Tog mig i kragen och red, skulle säga att det var ett av våra bästa dressyrförsök någonsin. Att få lov att anpassa lite gör stor skillnad. Jag kan lägga rörelserna där jag vet att det passar Zaphira. Hon är ju en stor häst, speciellt i WE där dressyren går på kort bana. Med mitt eget anpassade program har jag skapat lite mer plats så hon hinner utföra alla övningar i lugn och ro. Jag vågar nästan säga att det kommer att bli riktigt bra.  

Ytterligare en reaktion på inställda tävlingar är att jag har börjat öva Tore inför galoppklasser. Mycket skritt-galopp-övningar, ska inte säga att de enkla bytena sitter men det jag kan känna är väldigt bra. Vi ska bara stärka upp ryggen under vintern så tror jag att det ska gå utmärkt att starta LA till våren. Jag har ju ridit och tävlat Tores mamma Zavanta med, en mycket speciell häst men som ändå gick upp till 140 hoppning hemma hos oss innan hon sattes i avel. Tore har hennes fina egenskaper. Tack vare att jag haft honom från början, eller gott temperament av naturen, gör att det känns som om han har sin mammas alla fantastiska kvaliteter utan att vara lite knepig. Förhoppningsvis kommer det att visa sig vara en lyckad kombination i framtiden. 

Eftersom det känns som WE säsongen börjar ta slut, har en tävling kvar, så siktar jag mot lite dressyrtävlingar i höst. Vad fokuserar du på just nu? 

Vill ni följa mig mer frekvent så finns jag på instagram och annars skriver jag igen nästa vecka. 

Det var väldigt mycket reaktioner och kommentarer på förra veckans inlägg angående att få in fler ungdomar i sporten, vissa saker var lite trista som att sporten har tantstämpel och att flera inte vet om den. Ett par kommentarer handlade om att WE inte är svårt förrän det blir på högre nivå. Det i sin tur gör att barn och unga inte tycker det är intressant.

Jag har tänkt mycket på det under veckan, först och främst tänker jag att det ska väl vara lätt på låg nivå? Vid närmare eftertanke kan man ju också fundera på vad som är så lätt. Att få hästen att följa med än över bron i lugn och ro? Att göra en perfekt halt jämte bordet så att man når kannan. Göra fina övergångar på rätt ställe.  Allt detta är oerhört viktiga grundstenar att bygga vidare på och utan att kunna göra bra trav –  skritt – trav övergångar kommer man inte vidare i något. Så att det placeras i en låda för ointressant och läggs inte mer fokus på det är lite olyckligt.

”The basic techniques, or what they call basics, are more difficult than what comes later, this is the Trap of Dressage. Correct basics are more difficult than the piaffe and passage.” ~ Conrad Schumacher

Våra hästar har med hjälp av aveln utvecklats dramatiskt, bara jämfört när jag började tävla häst för cirka 20 år sen har hästarna blivit extremt mycket bättre, i alla discipliner. Förr var man tvungen att lägga år av arbete på de enkla annars gick det helt enkelt inte att hoppa en hel bana, för hästen klarade inte av det utan korrekt träning.

Idag hoppar alla hästar fantastiskt och kan samla sin galopp utan övning. Som art är ju människan lat och kan vi hoppa över steg så tenderar vi att göra detta. Det kan ju såklart vara en anledning till att det inte känns viktigt med grundjobb.  Problemet är att det alltid syns när hästens förmåga att leva på sin kapacitet tar slut och det faktiskt är dags för hästen att utvecklas med hjälp av ryttares träning. Då tar det stopp, att gå tillbaka för att öva skritt – trav – skritt känns meningslöst eftersom man redan hoppar så högt eller rider skolor på sin häst.

När känslan tar slut tar våldet vid.  

De som får betala för utvecklingen är såklart hästarna, för utan rätt utbildning blir de till slut halta. Som alla vet kan man ju ha sin häst försäkrad, så när den inte går att använda mer kan man ta bort den, få ut sina pengar och köpa en ny. Väl förankrat i det allmänna slit- och slängsamhället. Detta ansvaret kan vi inte lägga på ungdomar eller någon oavsett ålder som är ny i sporten. Med ridskolor som får stänga på löpande band finns det ännu mindre rutinerade ryttare och hästägare med insyn i det dagliga arbetet. Detta ansvar måste ligga på högre nivå.

Hur kan vi utforma ett system som  premierar god långsiktig träning, utbildning och hästvälfärd samt fortfarande är intressant och kul för nya ryttare. 

Jag tycker WE är en utmärkt inkörsport i god ridning, det har allt från att hantera sin häst i skrämmande situationer, till noggrant grundarbete, till att låta hästarna släppa handbromsen och få springa på i speeden. Det hjälper dock inte om det bara är vi tanter som redan hållit på i decennier som vill hålla på. Min fråga denna veckan är således hur vi tvättar bort  tantstämpeln och ser till att öka spridningen av vår fina gren och riktar den emr mot den beridna allmänheten?

Vill ni följa mig närmare så finns jag på instagram, mest WE och hästar hittar ni på WE_med_Lisa_Gustavsson Vill ni följa familjen, gården och alla andra djur inklusive hästar såklart finns kontot @Skrubbeboda_gard /Lisa  

I helgen var det Distriktsmästerskapet i Working Equitation för Blekinge län. Vi höll i tävlingen på min hemmaklubb Mörrums ryttarförening. Jag agerade både ryttare och tävlingsledare. Sist jag gjorde det och red båda hästarna vimsade jag ihop banan och valde trägrind istället för repgrind. Så denna gång valde jag att bara ta med Zaphira.

Efter en lite olycklig start i dressyren där Zaphira blev för het och inledde med bytesserie innan första halten så gick det riktigt bra – första plats i teknik på nästan 68 procent och en andraplats i speeden. Bara tre sekunder bakom vinnaren gav mig vinsten totalt i både MSV B och guldet på Distriktsmästerskapet för seniorer. 

Min favorit är ju alltid speeden, äntligen slappnar både jag och häst av och kan göra det vi är riktigt bra på. Utan några bedömande ögon från domaren. Extra kul är det att Zaphira känner så tydligt när det är dags, jag behöver knappt styra i slalom, hon hittar pinnarna själv. Tänk agilityhund på 175 cm och 650 kg. 

Målet i höst har ju varit svår klass, dock känner jag mig inte helt där ännu. Att rida på en hand är allt annat än enkelt. Ett kürprogram ska vi dock ändå få ihop eftersom nästa tävling är det dags för debut i MSV A. Vet någon ett idiotsäkert program för att sätta ihop musiken, får man gärna höra av sig! 

Vi ska även lägga in en extra växel i dressyrarbetet överlag. Zaphira gör tekniken och speeden så fint, där är jag inte särskilt bekymrad över att gå upp en nivå men vi har inte riktigt hittat det där perfekta flytet i dressyren. Det är ju där vi alltid behöver öva extra och i ärlighetens namn rider jag ju heller lite teknikhinder en regnig torsdagskväll när motivationen tryter än tar fram dressyrstaket.

Men det ska det bli ändring på nu. I vinter är ytterligare ett projekt att bygga en långsida med dressyrstaket till ridbanan och fixa bokstäver så det blir lite enklare att öva programmen. 

De sista veckorna har varit väldigt intensiva med väldigt mycket träningar samt att man ska hinna med sin egen träning och både DM och RM inom loppet av två veckor. Nu ser jag fram emot några lugnare veckor innan nästa kurs drar igång!

Vi ska se om vi kan få till en liten träningstävling i Mörrum där fokus kommer att finnas på de ekipage som rider debutant, LD och LC. Jag spånar också på hur det skulle se ut med att få igång en juniorgrupp i WE. I år igen blev det bara en junior som kom till start och det är så synd. WE är ju en så bra grund att stå på.

Jag förstår inte riktigt varför det inte lockar till sig fler ungdomar. Vad tänker ni därute om vad som kan göras för att få in fler barn och unga? 

Vill ni följa mig och hästarna närmare finns vi på Instagram under @WE_med _LisaGustavsson och vill man se vad vi gör på gården med alla möjliga djur, odling och projekt så finns Instagramkontot @Skrubbeboda_Gard /Lisa 

Sedan jag kommit hem från Vetlanda har livet gått i full fart. Under den närmaste veckan har jag haft träningar fem kvällar. Extra kul var att få besöka Eriksmåla och träffa många nya duktiga ekipage, flera är jag säker på att jag får träffa på tävlingsbana framöver.

Det är alltid svårt att komma till ett nytt ställe och träna, vilken nivå man ska lägga sig på och hur djupt man ska gå i deras ridning. Tacksamt med WE är att många av hindren hjälper en lösa mycket problem. En av ridskolehästarna, som för dagen tränades av en av Eriksmålas duktiga ridlärare, visade upp detta på ett oerhört fint sätt. Han började lite som en kamel – ni som vet, ni vet. Med uppmuntran från mig att strunta i huvudets position och arbeta framåt samt låta honom ha kul. Det var uppenbart att många ryttare hade varit irriterade på huvudpositioner på hästen. Sagt och gjort och sista 10 minuterna gick det knappt att känna igen hästen så fin var den. Det var ett tydligt kvitto på hur viktigt det är att vi inte fäster oss vid huvudpositioner och rider våra hästar framåt, mjuka och glada så kommer formen på köpet. 

Det här med huvudposition och hästar är ju något människan inte verkar kunna släppa. I det viktorianska England band man upp hästarnas huvud så högt som möjligt då det ansågs tjusigt. I vissa westerngrenar ska de helst ha huvudet långt nere vid knäna. Alla känner vi till debatten med rollkür. Varför fäster vi så mycket vikt vid hästens huvud? Är det så enkelt att det är det första man ser och det som lättast bedöms, det är ju betydligt svårare att se lätthet och egenbalans. De flesta människor som ridit mycket och är framgångsrika pratar om att man inte ska lägga så mycket fokus på formen, men faktum är att domarna skriver ÖT (över tygeln) på hela pappret om en häst skulle gå i öppen form utan att kröka på nacken.

Vid de tillfällen känns det som allt annat glöms bort, hur gick resten av programmet, var punkterna bra, satt ryttaren fint, hade hästen öronen framåt?

Hur ska man då som tränare kunna motivera sina elever att inte fokusera på formen?

Jag tänker inte heller sätta mig själv över detta, jag tycker också det är fult och blir frustrerad om jag rider en häst som inte vill samarbeta och springer med huvudet i vädret. Frågan är varför det är så frustrerande? Lyssnade på ridpodden för några veckor sedan – ett avsnitt där just hästens form diskuterades. Då lyftes ett intressant faktum att i USA fokuserar de inte alls på kröken på nacken vilket i sin tur gör att man ser ryttare på internationell nivå rida fram sina hästar med huvudet rakt ut. Genom att ha en annan grundlära, så ändras hela synen på just formen. Människor är väldigt påverkbara, kolla bara hur fort modet ändrar sig och de flesta hänger på. Ibland ska det vara supersmala jeans som knappt går att få på, ett par år senare måste vi ha jättevida jeans där man går och trampar på kanten. 

Det är på grund av hur lätt vi förändrar vad som ses som vackert vi behöver utomstående människor som tittar in och säger ifrån när saker blir vansinniga. De flesta av oss utomstående tycker att överdriven rasavel är fel. Varför avla på hundar som inte kan andas eller får så dåliga höfter att de inte kan gå vid fyra års ålder, bara för att man efterfrågar ett specifikt utseende på utställningen. I varje specifik rasklubb ser man inte problemet. En organisation kan inte kontrollera sig själv när den blir hemmablind. I fallet med hästhuvudets position tror jag att vi måste rannsaka oss själva lite och fundera på varför vi tycker att något är vackert och något annat är fult. I viktorianska England var för övrigt kamelpostionen att föredra och det är något som är värt att fundera på!

Vill ni se mer av mig finns jag på Instagram, annars kommer nya tankar nästa vecka!

/Lisa 

I helgen har jag, Zaphira och familjen varit i Vetlanda och tävlat, där anordnades Svenskt mästerskap och Riksmästerskap. Inledningsvis vill jag berömma arrangören för en fin tävling med fantastiska banor och det gav verkligen känslan av hästfest. Tävling på flera banor samtidigt och denna nya utebana med fibersand är verkligen fantastisk. 

I sann WE-anda var det en väldigt familjär känsla och det var verkligen ett nöje att titta på junior och young rider klasserna. Så fin ridning på trygga glada ponnyer och hästar bådar verkligen gott inför framtiden. 

Nästa höjdpunkt var ju självklart att se SM för seniorer. Det var verkligen inga enkla banor men de dansade igenom dem på en hand och jag fick lite nya idéer för hur jag ska lägga upp min kür. Ida Maria Johansson och Hoxi tog sitt tredje SM-guld och red så nära prickfritt man kan komma.

Att sen en junior återigen knep andraplatsen får mig att tänka på devisen: “Hur bra du än gör något kommer det alltid finnas ett barn som gör det bättre” och Sara Nissling gör det sannerligen fint med sin Elvin B. Bronset knep sen Therese Edlund och hennes fina hingst Aragorn GE. 

Jag och Zaphira red RM för seniorer som går i MSV B, vi startade med en ganska blygsam dressyr, hämtade upp det i Tekniken och avslutade med en tredjeplacering i Speeden trots att jag missade ringen. Totalt slutade vi på en femteplats och jag är rakt igenom nöjd med vår insats.  

Att det är internationella domare på SM och RM är ju utvecklande och det var intressant att läsa deras kritik. WAVE har ju nämnt SM som en tävling att hålla koll på och det går verkligen framåt för Sverige i WE. Jag är så glad över att min fina häst låter mig vara delaktig i detta och att hon är en sån dröm att ha med sig på allt. Det finns inget som bekymrar henne. 

Vi fick även allmänt bra beröm av överdomaren som vanligtvis inte är så mycket på WE-tävlingar men hon uttryckte också hur fin stämningen var och vad fint ungdomarna red och behandlade sina hästar. I dagens debatt angående hästvälfärd gör det mig väldigt stolt att både vara med och tävla samt utbilda andra inom en gren som genererar god ridning och hästhantering, som premierar mjuka hjälper, positivitet och samarbete. 

De närmsta två veckorna är väldigt intensiva med träningar på sju ställen och sen är det DM på hemmaplan nästa lördag.

Vill du följa mina turer närmare kan ni följa mig på @WE_med_LisaGustavsson. Vill ni också se alla andra projekt och djur vi har på gården så finns även Instagramkontot @Skrubbeboda_gard, lycka till med träningen i veckan!

 /Lisa  

Nu är startlistorna ute för årets Svenska Mästerskap i Working Equitation. Ni hittar länken till Equipe här. Trots att jag är väldigt nervös, ser jag fram emot tävlingen. Det var en så fin upplevelse i Linköping förra året! Jag och Zaphira ska starta Riksmästerskapsklassen. För att vara kvalad dit, behöver man ha startat MSV B med lägst 62% i både teknik och dressyr samt genomfört en speed. Det behöver inte vara vid samma tillfälle. För att kvala till SM behöver man genomfört teknik och dressyr i svår klass på 62% samt genomfört en godkänd teknik, inte heller här behöver man ha gjort det vid samma tävlingstillfälle. 

Jag ser fram emot att se SM-ekipagen, att se bra ridning är alltid utvecklande och det kommer ett par riktigt duktiga ryttare till Vetlanda nästa helg. Jag rekommenderar starkt att man åker dit och tittar på om det finns möjlighet. Vi har även både juniorer och young riders till start i RM. För juniorerna behöver man ha genomfört LB med minst 62% i både teknik och dressyr, för young rider är det samma procent fast i LA. 

I söndags var jag och Zaphira och genrepade dressyrmomentet på träningstävling hemma.  Jag är väldigt glad att jag åkte på det, behövde en bra runda i ryggen innan RM. Zaphira gjorde en strålande insats och slutade på 68%, hoppas på att kunna göra om det på lördag. 

Det är fullt upp hela veckan hemma med förberedelser, utöver det har jag just nu väldigt mycket träningar. I snitt tre kvällar i veckan och det kommer in nya förfrågningar hela tiden. Det är så roligt att nya ryttare får upp ögonen för vår fina sport varje dag. Flera av de som tränar har som mål att starta distriktsmästerskapet om några veckor. I Blekinge får vi fler och fler starter varje år. Jag tycker det är väldigt roligt att vara delaktig i något som utvecklas i full fart. Hade någon sagt till mig på tävling för fyra fem år sen att nivån skulle höjas så mycket och så fort hade jag inte trott på dem. 

På träningarna den senaste veckan har vi övat mycket på vändningar och att hästarna bibehåller lugn och engagemang. Ryttarna är nog de som får öva allra mest. Att bibehålla fokus på uppgiften samtidigt som man planerar för nästa steg är oerhört svårt. Ibland känns det som om ridning är en lång terapisession. Jag är den första som kan erkänna hur mycket man får jobba mentalt med sig själv för att utveckla sin ridning. För hur ska hästarna kunna bibehålla sitt lugn och koncentration om inte ryttaren kan göra det? 

Ni får gärna hålla en extra tumme för mig, även om jag är väldigt nöjd redan bara över att vara med och ser det som ett tillfälle att utvecklas. Målet är ju såklart att rida SM i framtiden och då är det väldigt utvecklande att se de ryttarna som redan är på den nivån.

Ni kan följa mig på @WE_med_LisaGustavsson och jag hoppas vi ses i Vetlanda i helgen! /Lisa  

Det finns en gyllene regel när det kommer till hästutbildning, “går det inte i galopp, går det inte i trav. Gör det i skritt och går det inte i skritt får man hoppa av”. Det mesta som inte fungerar med hästar brukar handla om att man ställer för höga eller fel sorts krav.  

Jag är just nu på en punkt med Zaphira där det känns som utvecklingen kommer väldigt långsamt och ibland känns det som ett steg framåt och två steg tillbaka. Som ryttare är det alltid svårast att utveckla sig själv. Unghästar går alltid framåt med stormsteg.

När man utbildar hästar i saker man kan och känner sig bekväm med, är det enkelt, främst eftersom det skapar ett lugn hos ryttaren att känna till nästa steg. Om en unghäst gör fel bekymrar man sig inte för att det inte ska gå utan gör bara lugnt om övningen tills det fungerar. För vissa går det fort, för andra tar det mer tid, men det går alltid. 

Att behålla den känslan som ryttare när man övar på saker som är nya för sig själv, är inte alls lika enkelt. Ridning är åtminstone för mig oerhört förknippad med min självkänsla. När det inte går bra, känns det mesta skit och när det går bra, är man uppe bland molnen. Detta är något jag alltid har fått jobba med oavsett disciplin. När jag tävlade hoppning och var supernervös inför en debut i högre klass trodde jag det hängde ihop med faktumet att jag inte vill dö, men det visade sig att jag var lika nervös av att starta högre klasser i både dressyr och WE. 

Det har också visat sig att jag blir lite överspänd av hela bedömningsmomentet. Att det sitter någon i änden av banan vars enda uppgift är att tycka till om hur jag rider är ju helt klart skrämmande. När man tänker på att detta är något man gladeligen betalar för kan man ju verkligen undra vad för motivation som ligger bakom. Fördelen som jag ser det är att man blir van vid att hantera sina känslor i pressade situationer. Om man jämför det med jobbet så finns det ingen situation där man i slutet av arbetsdagen behöver hämta ett samlat protokoll med procentsats över dagens insats samt en lista på vem av kollegorna som lyckats bäst.

Utöver detta har man alltid en massa “läktarryttare” som har lösningen på allt och berättar för en hur man skulle ha ridit eller tränat, detta trots att många av dem inte har tävlat det senaste decenniet. 

Hur hanterar ni dåliga känslor förknippade med träning och tävling? Jag backar! Min mamma har alltid sagt att man ska vänta med att gå upp i en högre klass tills klassen under känns lite tråkig. Precis som när slutan i galopp inte fungerar så får man göra det i trav, försöker jag hantera tävlingar som inte går bra. Backa ner någon nivå, sänka förväntningarna och låta saker vara enkelt och framförallt roligt. Det är ju trots allt därför vi håller på med våra hästar dag ut och dag in i alla väder. 

Vill ni se mer av vad vi gör på gården kan ni följa oss på instagram @Skrubbeboda_gard. Är det bara hästar och träning som är intressant så kan ni följa mig på WE_med_LisaGustavsson, Lycka till med träningen i veckan / Lisa  

Parallellslalom är svårt för de flesta, det är många tighta vändningar på varandra och kräver att hästen lyckas balansera sig ganska bra även i låga klasser. Det kan ställa till med lite olika problem. Jag har på slutet tränat flera ponnyer som helt enkelt bara bryter av till skritt när det blir lite  kämpigt i svängarna.

Under träningen i måndags provade vi på en kombinerad slinga där parallellslalom låg längs med ena långsidan. Jag byggde den med minst 10 meter mellan vänster och högerstöden och hade 8 meter på längden.

Svängarna  är således lika korta som på en tävling men det blir mer tid emellan för att hästen ska hinna komma fram lite mer innan nästa sväng. På andra långsidan placerade jag två bommar med 20 meter mellan där ryttarna fick öva på att länga steget. Målet var att bibehålla energin in i den något förenklade parallellslalomen så att det skulle bli mer flyt. Om man får klappa sig själv lite på axeln som tränare så måste jag säga att alla hästarna svarade väldigt fint på denna övning och jag kommer definitivt göra det igen. 

Jag upplever att parallellslalom tydligt visar upp hästarnas svagheter, har du en häst som bara vill ställa till höger visar det sig direkt i vänsterbågarna och vice versa. När det kommer till tempo upplever jag samma sak, de som är lite lata tycker det är kämpigt och blir ännu latare. Sen har vi de som blir heta och triggar igång sig själva ordentligt när det är dags för parallellslalom och då måste man istället jobba på att hålla dem lugna. Zaphira tenderar att bli het och slängig i bytena och jag åker tyvärr med lite. Vi har båda en del att jobba med helt enkelt. 

Även med hästar som blir för heta jobbar jag med en mycket större uppbyggnad och till att börja med bara tre pinnar. Eftersom jag rider halvblod som är stora och tar tid på sig innan de kan göra små vändningar och samla sig hade jag gärna sett att avstånden anpassades mer i låga klasser. Men man får ta det för vad det är och träna som man själv tycker är lämpligt hemma. Jag tillåter även mina hästar att gå lite “päronbågar” för att få plats. 

När det kommer till hur man ska träna in parallellslalom verkar det finnas två läger som gör helt olika. Ena sidan är supernoga med att vägarna ska vara raka och böjarna på plats från början och att man istället får ta det i långsammare tempo, andra sidan tycker det är okej att ta ut svängarna lite och låta hästarna hitta sin takt. Vad man har för häst påverkar såklart också hur man väljer att träna den. Det är stor skillnad på att rida 6 meters vändningar på en liten lusitano som är 155 cm och avlad för att samla sig än ett halvblod på 175cm som är avlad på stora rörelser även om de bägge hästarna  är i samma utbildningsfas. Alla hästar har olika förutsättningar och det finns inte bara ett sätt att utbilda hästar, ridkonst är väl att hitta de vägar som fungerar för varje specifik häst.

Vill ni se mer av vad vi gör hemma på gården kan ni följa @skrubbeboda_gard på instagram, vill ni istället bara se vad som händer i stallet så är det @WE_med LisaGustavsson som har rätt material. Lycka till med träningen av hästarna i veckan och glöm inte bort att ha roligt! /Lisa 

Jag vill börja med att tacka för all positiv respons från förra inlägget angående hur vi ser på barn i sporten. Denna vecka har jag tänkt spinna vidare på barn, fast istället fokusera på de allra minsta.

Jag har ett par elever som går i förskolan och på lågstadiet. Ett stort bekymmer i WE är just hur mycket man ska komma ihåg och vad som faktiskt  är rimligt att förvänta sig av så små barn. Successivt har jag kommit fram till ett system som fungerar bra som grund för de flesta småbarnsträningar. 

Jag inleder med en på-spåret-övning där alla kan vara med. Exempelvis så ligger slalom längs med ena långsidan, bron på kortsidan, en volt runt tunna på nästa långsida, samt avsluta med att flytta mugg på den sista kortsidan. Tänk lite hinderbana från barngympa när man var liten. På detta vis håller man lätt igång tre till fyra ekipage samtidigt.

Är någon helt ny måste man självklart gå igenom varje övning i lugn och ro men barn lär sig fort och efter ett par gånger har de full koll. Övning upprepas sedan i motsatt håll. Efter det brukar både barn och hästar vara väl igång. De känner igen sig i övningarna och det börjar bli dags att rida lite längre slingor. 

För att jobba på komihåget är det ju viktigt att få rida många hinder på rad men det kan också  vara svårt. Därför bygger jag upp banorna i två eller tre omgångar. Första slingan kanske är 6 hinder, alla rider var sin tur. Sen bygger jag på med ytterligare två hinder, tredje rundan likadant. Då är man utan problem uppe i 10 hinder och barnen har stenkoll. Att öva lite i taget gör att de känner sig bekväma även med de längre banorna.

Med vuxna brukar jag vända på hindren för att få nya vägar. Detta har inte alls varit lyckat med barn, då de missförstår och inte läser “logiska” vägar på samma sätt som vuxna gör och därför har jag börjat med att bygga upp banorna successivt.

Upprepning är inlärningens sanna moder. Fördelen med att rida slingor är att man känner igen sig och att det blir mindre fokus på att komma ihåg vart man ska och mer fokus på att rida. Som vi alla vet är det rätt mycket att hålla reda på när man rider överlag. Ska man sen också försöka hålla i en lans samtidigt, då behöver ordningen på hindren sitta, för det har man inte tid att fundera på. 

Överlag har jag mycket träningar just nu och jag försöker ständigt utveckla mitt koncept för att hela tiden bli en bättre tränare. Precis som med ridning behöver man öva på att träna för att bli bättre. Men det kräver också mycket tankar, planering  och funderingar utöver tiden man står på banan. Den förberedande kursen “Starta WE på DM” är fullbokad och jag ser mycket fram emot hur det upplägget ska fungera. Vi kommer att gå igenom alla hinder samt titta över dressyrprogrammet. Sista träningen ligger efter att banskisserna kommer ut.

Så kan man tillsammans med ryttarna gå igenom dem och kolla igenom om det är något som är oklart eller känns svårt. Jag brukar passa på att öva liknande linjer från tävlingsbanan för att förbereda hästarna, det är alltid lite lättare om de känner igen sig på tävlingsbanan. 

Mer vardag, hästar och WE kan ni få om ni följer mig  på Instagram @WE_med_LisaGustavsson och vill ni se mer av gården och massor av andra djur så finns Instagramkontot @Skrubbeboda_Gard.

Lycka till med träningen i veckan!

/Lisa 

När man själv är lite ringrostig på tävling är det ju skönt när ens elever lyckas. 14-åriga Elin Bengtsson och Touch Me slog till med en andra plats i LB och hade hela 72% i tekniken, med 64% i dressyren och godkänd speed. Detta i sin tur leder till att Blekinge har sin första junior genom tiderna kvalad till Riksmästerskapet i Vetlanda i september. Lite extra stolt blir man allt som tränare!   

Att få in flera barn och unga i sporten är ett av mina privata mål och WE är ett mycket bra sätt att lära sig hantera och reglera sin häst på ett tydligt sätt. När jag har haft träningar i hoppning, har jag alltid upplevt att det varit svårt att kommunicera noggranna vägar och har därför alltid använt rundningsmärken och gångartspassager. Det hjälper också hästen men framförallt krävs det att ryttaren gör sitt jobb noggrant och genomtänkt, annars krockar man med blomkrukan som i det här fallet fick agera rundningsmärke. I WE är ju denna form av markeringar en ständig del av banan och det blir tydligt att halten var för tidig om man inte når muggen. Då behövs inga ord från tränaren. 

Att träna barn är något jag brinner för men det skiljer sig också väldigt mycket från att träna vuxna. Något som är väldigt viktigt att ha med sig är ju att vi på flera sätt kräver mer av barnen i ridsporten än vad de gör i skolan. Som tränare kan det vara bra att orientera sig lite i åldrarna så man vet vad som är rimligt att förvänta sig. Visst är ofta ryttarbarn långt framme i utvecklingen tidigt men det är ändå viktigt att kraven inte är orimliga. Framförallt ska det vara kul både för häst och ryttare. Barns utveckling går så fort vilket i sig är väldigt inspirerande. Också hur de tar sig an varje uppgift utan att fundera över om det ska gå eller inte, de bara gör tills det går. Barn utvecklas otroligt av att man bara säger att de ska kämpa och är duktiga. Vi vuxna kräver lite tydligare korrigeringar. 

Vi kanske också behöver kolla över vårt belöningssystem och anpassa det lite mer efter barn och unga. Överlag tycker jag det kan vara svårt som barn att tävla bland vuxna och då kanske de kan förtjäna något extra pris på tävlingen. Varför inte ha pris till bästa junior eller att alla under 18 får med sig något litet pris hem som uppmuntran? Självklart ska ridning inte handla om priser, men barn har lite svårare än vuxna att tänka långsiktigt och kan behöva en omedelbar belöningsrespons. Att få känna sig duktig är nödvändigt och det är ju synd om unga människor ledsnar på att tävla Working Equitation eftersom de måste jämföra sig själva med andra som är fyra gånger så gamla som de är. 

Det är ju också lätt att snubbla in i elittänk när det var en nioåring på ungdoms-VM som avslutade med att göra byten i vartannat och undra varför vi ska dela ut små priser i LC till barn för att de ska vilja fortsätta. Då får man inte glömma att det finns många barn och unga inom ridsporten som inte har föräldrar som rider svår klass. De har inte heller en häst som är utbildad till Grand Prix. De flesta barn kämpar på med en bråkig russkorsning som kastar av dem tre gånger i veckan. I de fallen kan en liten godispåse och en rosett göra hela skillnaden så barnen vill kämpa på i några veckor till. Jag vet inte vad ni har för avfallningsrekord  där ute men mitt var på en shetlandsponny som heter Stjärna. 16 gånger på en halvtimme lyckades hon kasta av mig. Det ska tilläggas att Stjärna lever än vid 32 års ålder och blev en mycket uppskattad ponny som utbildat många små ryttare genom åren.  Hur många gånger har ni ramlat av på en träning som mest? 

Mer vardag, hästar och WE kan ni få om ni följer mig  på Instagram och vill ni se mer av gården och massor av andra djur så finns instagramkontot här. Kämpa på med djuren i regnet och så ser vi fram emot nästa vecka!     

Med start i mitten av augusti har jag en kurs hemma på @skrubbeboda_gard där målet är att ekipagen ska kunna starta working equitation på vår hemmatävling i slutet av säsongen. Det är sex tillfällen, där vi går igenom hur hindren rids i respektive klass.

Vid ett tillfälle fokuserar vi på dressyrprogrammet som tillhör klassen. Jag finns även tillgänglig för stöttning på tävlingsdagen. Detta hoppas jag blir ett bra upplägg för att fler ska våga ge sig på att tävla. 

Det är ju alltid lite nervöst och svårt att göra nya saker, så här kommer 10 snabba tips inför din första tävling i working equitation:

1. Gå igenom programmen noggrant i förväg.
2. Banskissen är väldigt viktigt i WE – läs på och ha den med när du går banan.
3. Våga fråga om du är osäker.
4. Det finns flera hinder man får skritta med maxbetyg 6, även i högre klasser.
5. Det är alltid högerhand som arbetar.
6. Finns inte onlineresultat- länken på equipe, så ligger den i Facebookgruppen “WE-resultat”.
7. Man får inte neddömt i tekniken om man missar ringen.
8. Om man tar ringen i speeden tjänar man 10 sekunder. 
9. Varje moment är en egen deltävling. Du får rida speeden även om du blivit utesluten i tekniken eller dressyren. 
10. Det är inte över förrän det är slut. Poängen brukar kastas om en del efter speeden så kämpa på ända in i mål!

I helgen ska jag till Fjälkestad med båda hästarna. Skisserna har kommit ut och känns bra. Jag är mest nervös över att komma ihåg sex olika programm och banor under dagen. Första gången jag har två hästar i olika klasser. Tore ska debutera LB:1 och det dressyrprogrammet är nytt för mig. Zaphira ska gå MSV B, som jag ridit ganska många gånger tidigare, så det känns tryggt åtminstone.

Jag har ju ridit många klasser i hoppning förr i tiden men hoppning går mer på känsla på plats medan i WE och dressyr är det mer smådetaljer att minnas. Var det att flytta undan för höger eller vänster skänkel över bommen? Är volten vid B eller F? Skulle klocka i korridor vara med i speeden? 

Alla dessa påståenden är tankar som brukar dyka upp under tävlingen, oftast ca 30 sekunder innan start, då gäller det att hålla sig lugn. 

Som upplägg denna vecka inför tävling har jag övat lite extra på dressyrprogrammen eftersom jag upplever det som min största svaghet. Båda hästarna har också gått varsin dressyrträning. Så länge jag gör mitt jobb går det bra men jag föredrar tekniken och speeden eftersom hästarna kan hjälpa en lite mer. De lär ju sig hur man gör varje hinder och kan stötta mer om ryttaren på ryggen blir lite nervös. Dressyren ställer mycket högre krav på att ryttaren ska hålla i alla trådar.  

Zaffran är ju bara tre år och har således inga direkta tävlingsambitioner än på ett tag men  tränar på hemma och travar nu utan bekymmer med ryttare på ryggen i lina. Än så länge har hon inte lyckats tappa sin ryttare heller.

Zaffran är lite känsligare än mina andra två och har en betydligt högre naturlig energi så jag har varit lite orolig för inridningen sedan hon föddes … Därför är man såklart extra glad att det inte verkar vara några större bekymmer. Jag är så tacksam för @sagajohanssoneq som hjälper mig och är så lugn och trygg på ryggen. 

Vill ni se närmare vad jag gör hemma om dagarna kan ni följa @WE_med_LisaGustavsson på Instagram.

Ska ni också tävla i helgen så önskar jag lycka till, vi kanske till och med ses i Fjälkestad? 

/Lisa Gustavsson, WE-ryttare

Här hemma har veckan börjat lite långsamt, årets sista ridläger avklarades i helgen. Denna gång för vuxna. Själva upplägget var mer fokuserat på WE och att alla ryttarna på söndagen skulle kunna genomföra en enklare variant av träningstävling. Jag kan rapportera att alla gjorde strålande insatser på sin respektive nivå och jag hoppas ekipagen fick med sig en god grund för att fortsätta utvecklas och komma ut på tävlingsbanan i WE. 

Att se andra utvecklas med sin häst och hjälpa dem överkomma olika hinder både i träning och hantering, att komma iväg, lasta och vara på ett nytt ställe, är ju minst lika viktigt som träningen i sig. Där har vi ju också ett ansvar som hästägare att man exempelvis kan lasta sin häst så den kan åka iväg till veterinären om något händer. Lastning är precis som att gå över en bro, ett test om ledarskap och samspel fungerar. Det handlar egentligen inte om att gå över bron utan att hästen litar så pass mycket på sin ryttare att den går framåt trots att det känns läskigt. En häst som känner sig trygg gör även nya svåra saker i god tro eftersom att den vet att ryttaren inte utsätter den för onödiga obehag eller för svåra situationer. Detta ställer i sin tur krav på ryttaren att inte ge sin häst omöjliga uppgifter och samtidigt i lugn och ro genomföra de uppgifter som påbörjats. En hästs förtroende ökar med varje avklarad svårighet.  

Ett vanligt problem är att ryttaren ställer till det för sig själv. Att vara rädd i ridningen eller i hanteringen är nog ett av de största problemen man kan stöta på i sin egen utveckling. Många som framförallt har unghästar kan tycka det är lite läskigt första minuterna innan hästen slappnat av. Mitt bästa tips då är att sätta upp en skirttslinga, exempelvis slalom på ena långsidan, en halt vid en kon på kortsidan, en korridor av bommar på nästa långsida, samt en volt runt tunna på sista kortsidan. Detta hjälper ryttaren att fortsätta framåt och hästen har något att koncentrera sig på. Att bryta dåliga tankemönster med en uppgift att koncentrera sig på är bra för hela ekipaget. 

Det har stått lite stilla med mina egna hästar eftersom det varit så mycket igång på gården de närmsta veckorna men nu har jag träningar inplanerade varje vecka framåt och första tävlingen efter sommaruppehållet den 5e augusti i Fjälkestad. Det är första gången jag rider två hästar i tremomentstävling. Lite nervös är jag över att hålla allt i huvudet, två olika dressyrprogram, två teknikbanor och två speedbanor. Det är ju mycket att komma ihåg i WE. Något vi övar mycket på mina träningar. Att rida banor på i alla fall ca 10 hinder så att ryttaren får en chans att öva på att komma ihåg långa banor eftersom det är så det ser ut när man kommer till tävlingen. Både kroppen och knoppen behöver träning och det gäller ju såklart ryttaren lika mycket som hästen. 

Jag lär mig lättast visuellt och brukar rita och skriva upp saker så jag kan se dem framför mig. Hur gör ni när ni ska lära er ett nytt dressyrprogram? 

Vill ni följa oss på gården mer frekvent i vardagen så finns vi på instagram @Skrubbeboda_gard. Vill ni däremot bara se hästar och framförallt Working Equitation kan ni kolla på @WE_med_LisaGustavsson. 

I skrivande stund har namninsamlingen som ska skickas till Svenska Ridsportförbundet om att förbjuda hårt spända nosgrimmor nästan 12000 underskrifter. Om och om igen får jag rätt i mitt första inlägg på Tidningen Ridsport om att hästvälfärden kommer att bli ett hett ämne i år. 

Flera filmer och bilder tagna i Falsterbo under veckan gör mig verkligen genuint ledsen och ibland tänker jag att det kanske är bättre att vi förbjuds tävla med hästar överhuvudtaget. Det hade ju omedelbart och effektivt rensat ut alla som faktiskt inte älskar hästar. Samtidigt vet jag ju att det går att tävla på ett schysst sätt och hålla en häst i träning så att den har en meningsfull fritid och får lov att trivas i livet med kompisar och stora hagar. 

Ibland får jag det påpekat för mig att jag inte rider Grand Prix och därför inte kan uttala mig om att det går att ha hästar fritt, ute tillsammans. Här har vi ett grundläggande problem. Om det inte går att rida grand prix och tillgodose hästens naturliga behov, då kan vi inte rida Grand prix. Så enkelt är det. Att ha en grundinställning att tävlandet får backa för hästens behov tror jag är en förutsättning för fortsatt tävlande. Sen finns det andra ryttare som har hästen som jag och ändå tävlar på högsta nivå men det hör inte till diskussionen. 

Jag stör mig också på termen “social licens to operate”. Ska det verkligen behövas så mycket påtryckningar utifrån för att något ska hända? Det måste väl ligga på oss som älskar hästar och håller på med hästar varje dag att se till att de har det bra. Alla som känner att de måste ändra hur de behandlar sina hästar på grund av påtryckningar från olika djurrättsgrupper kanske bara ska sluta. Det finns massor med andra ställen där man kan tjäna pengar som inte innefattar djur. 

Jag tillhör gruppen som tycker att vi kan förbjuda nosgrimmor helt. Mina sitter ändå bara där för att tränset blir lite stabilare. Ett problem med förbud är dock att det bara hjälper mot detta specifika problem. Någonstans måste domarkåren vara beredda att säga ifrån trots att det är kända ryttare och är en bedömningsfråga. Det ligger också på ryttare att lyssna, även om de anser att domarna kan mindre. Därför vill jag inte rikta kritik till domarna, utan lyfta dem. Domarkåren är den som sätter grunden för hur vi rider våra hästar. Våga stå för hästvälfärd först och tävling sist. 

Jag har sett fler kommentarer från kända ryttare som försvarar bilderna med att hästen gapar och därför blir nosgrimman så spänd. Ska hästen inte kunna gapa på grund av utrustningen? Nästa tanke är ju självklart varför vill de att hästen inte ska kunna gapa? En nöjd häst springer inte runt och gapar men vill kunna öppna munnen ibland när den känner för det. 

Ska man lyfta diskussionen ett steg mer har även en del filmer delats av nöjda ryttare eller hästägare, fast det egentligen ser förfärligt ut. Här har vi ett stort utbildningsproblem som uppenbarligen går hela vägen upp i toppen. Extremt hård ridning och hästar som springer med huvudet så ihoptryckt att där inte är någon plats mellan hakan och halsen. Att det finns ryttare som tycker att det är bra ridning som bör visas upp på sociala medier är mycket oroväckande. Här finns det egentligen en väldigt lätt lösning: Bedöm under tygel lika hårt som över tygel, så hade denna ridning  försvunnit i ett naffs. Det är ju trots allt de höga procenten som vissa människor verkar vara beredda att göra vad som helst för att uppnå. Om det bara går att uppnå höga procent genom god, snäll ridning på en trygg häst hade vi skapat ett hållbart tävlingsklimat för alla inblandade.

På så vis skulle vi inte heller ha djurrättsaktivister som flåsade oss i nacken, för vi som ryttare skulle inte behöva det om tävling med hästar sköttes på ett korrekt sätt med hästens bästa i centrum. Leder det till att några ryttare väljer att sluta i detta läge, är det ingen direkt förlust. Som ryttare måste man älska hästarna mer än sporten. 

Någonstans är det ändå en tröst att så många har skrivit under namninsamlingen, det betyder att det finns många människor inom sporten som vill se en förändring. Förhoppningsvis leder det till förändring. Vi vet alla hur det går för arter som inte utvecklas med nya förutsättningar, de dör ut. 

Vill ni se mer av vad vi gör hemma på gården om dagarna kan ni följa @Skrubbeboda_gard på instagram, vill ni bara se hästarna är det @WE_med_LisaGustavsson på instagram som är mer intressant. Träna snällt, klappa era hästar och ge dem en extra morot för att de kämpar på varje dag!