”Vad synd, Lollo!”
Orden var menade som uppmuntrande pepp när jag kom ut från banan, men kändes istället som motsatsen. Hästen hade blivit ”rädd” för ett hörn i ridhuset tre gånger vilket drog ned poängen.

Jag vet inte vad som hade känts bra att höra där och då. Jag hade inte heller velat bli lämnad i fred; bara tillåtas vara besviken i fem minuter, för att sedan gå vidare med en taktik för hur jag hanterar samma situation nästa gång.

Tävlingssituation och nerver i kombination med kommunikationen ihop med häst. En svår balansgång samtidigt som en otroligt rolig resa. Det är egentligen inte tävlandet som är grejen, utan jag tycker det är ett väldigt roligt äventyr ihop med min häst. Det ger vardagen ett mål och skapar upplevelser som jag annars inte skulle ha mött.

När mina elever är nervösa på tävling försöker jag få dem att lägga fokus på rätt saker. När jag själv ska tävla kan jag komma på mig själv att spana in färgen på ridhusväggarna medan jag går banan. Jag pendlar mellan något icke närvarande fokus och en inställning om blodigt allvar. När pendeln står däremellan är tävlingssituationen rolig, när den slår över för mycket åt något håll börjar jag fråga mig själv vad jag gör där.

Ja just det, tänker jag när jag kommer på svaret, och börjar då jobba med att pendeln ska hamna på mitten igen.

”Tävlingsbubblan”, säger Jossan.
Och som vi älskar den bubblan. Känns som ett alternativt universum som vi kliver in i, bland människor vi annars inte möter och verkligen bara andas häst. Lämnar allt annat kvar hemma.

Plötsligt känns inte tidiga morgnar, timmar i bil eller långa dagar som någon uppoffring. Bara glädje och privilegium att få göra just det. Njuta och ta vara på stunden, innan den tar slut.

Tävling kan ge rosetter, erfarenhet, minnen, roliga stunder eller allt tillsammans. I ponnyteamet försöker vi hela tiden hitta sätt att hantera motgång och framgång på.

”Antingen så vinner man eller så lär man sig.”
En av ryttarna behöver bara rida felfritt in i mål för att ta segern. Vilket hon gjorde, men tyvärr avslutade med att hoppa fel hinder. Vilket hon aldrig kommer göra igen…

”Det är kul när det går bra för andra.”
Funkar alltid som slutsats när man själv ligger långt ned på resultatlistan.

En vuxen tröttnade på att alla tonåringar grät när de var besvikna på sina resultat.
”Varför gråter ni”, frågade hon. ”Om ni gjorde ert bästa så finns det ingen anledning att gråta. Och gjorde ni inte ert bästa så kan inte heller förvänta er de resultat ni ska ha.”

En förälder vägrade acceptera att köra sitt barn på tävling om hon skulle gråta varje gång en start gått dåligt.
”Om du ramlar av och skadar dig är det ok att gråta”, resonerade föräldern som ville fortsätta skjutsa till tävling utan tonårsdramatik.
Fullt rimligt ändå, tänkte jag.

Om jag håller resultatlistan upp och ned så ser det riktigt bra ut!

Ibland överraskar man sig själv med ett bättre resultat än förväntat. Och ibland finner man sig själv i stor besvikelse, när planen varit att bara åka dit och hämta hem en blågul rosett.

Det är sällan så enkelt. Mycket kan bli fel längs vägen.

På vägen hem från en tävling fick jag sms av en kompis:
”Hej Lollo! Jag kollade precis Equipe. Om jag håller resultatlistan upp och ned så ser det riktigt bra ut!”

”Lollo, jag är här tidigt imorgon bitti och hjälper dig fodra.”
Det var min elev som även arbetar som helgpersonal på ridskolan; hon skulle följande morgon rida lektion för mig kl 08.00. När hon inte går i skolan, då hittar vi henne i stallet; både när hon jobbar och är ledig.

En ponnyryttare lyckas inte komma iväg på träning eftersom föräldrarna jobbar den tiden. Då ställer en annan ponnyryttares förälder upp utan att tveka och skjutsar till träningen.

Det har berättats om en ponnyfamilj som var på väg till en fälttävlan men halvvägs dit gick deras bil sönder. Medan de väntade på vägassistans frågade en förbipasserande bil med hästsläp om de skulle till samma tävling. Ja, blev svaret.
Den förbipasserande ponnyfamiljen var främlingar för de som fått problem med bilen men de blev ändå erbjudna hjälp.
Ponnyryttaren lastade på sin ponny och åkte med dem till tävlingen medan föräldern blev kvar med den trasiga bilen.

Bara ett litet bekymmer. När ryttaren anlände till tävlingen med sin ponny ringde hon sin pappa och frågade på vilken anläggning han bokat uppstallning så hon kunde köras dit. Resultatet blev en lärorik helg där allt till slut löste sig.

Senaste tiden har jag funderar över vad det är som skapar att jag känner mig omgiven av personer som vill hjälpa till. De underlättar på ett sätt som gör det lättare för mig att göra ett bra jobb; de erbjuder sin hjälp, sträcker ut en hand och framförallt kan vi skratta ihop.

På ridskolan finns en ponnymormor som blev överlycklig när jag ställde frågan om hon vill vara med och hjälpa de yngre barnen i stallet på helgerna. Hon är bara närvarande och kan tillsammans med personalen hjälpa de som är osäkra i att vara med hästen I boxen.

Jag tror det finns små sätt att få andra att känna sig sedda. Då kliver de fram och det erbjuds hjälp som man inte visste fanns. Plötsligt har man vänner som man inte visste att man hade.

Det är inte helt enkelt att som ridlärare eller annan ledare räcka till; ge alla den tid de behöver, se var och en samtidigt som man är sitt bästa jag. Ibland är det en utmaning och ibland landar det jag säger fel hos den jag möter.

Jag frågade en vän: ”Hur vet jag att mitt sätt att leda är sunt? Hur vet jag att jag räcker till och hur arbetar jag med rädslan att göra fel?”
Min kloka vän svarade;
”Bara det att du hela tiden reflekterar över vad du själv gör är sunt, du lyssnar in andra. Du kan lita på din inre kompass och lyssna när den säger att du ska säga ifrån för att något är fel.”

När jag är på ridskolan så ser jag verksamheten som att den har flera lager. Jag tänker att vad som styr verksamheten är chefernas ambitioner, ledstjärnor och mående; är det sunt så leder det till att vi andra kan göra att verksamheten växer och utvecklas. Det börjar med deras vision och vandrar vidare till personal, styrelse, föräldrar och elever.

Jag försöker hitta en balansgång i rollen som ledare; bjuda in men samtidigt sätta gränser. Hur kan alla känna sig viktiga och samtidigt veta vad som gäller?
Hur skapas en trygghet i en att kunna be om hjälp eller säga till om något är fel?

Jag tror att min egna vision och att jag ger mig själv bränsle skapar förutsättningarna till att nå mål.
Jag försöker ofta prata med elever om vikten av att ge sig själv bränsle och vad det innebär; ordentlig sömn, äta näringsrikt, egentid, träning eller tid till förberedelse. Jag själv behöver bränslet för att kunna fungera gentemot mig själv, mina hästar och de i min närhet.

Förra helgen kunde jag inte låta bli att le när en av mina tonårselever sade till mig på en tävling;
”Lollo, jag tror det är bättre att jag hjälper henne på framhoppningen”, hon pekade på hennes kompis som också är min elev. ”Hon blir mindre nervös då.”
Det underbara i den situationen, är att min elev vågar säga det till mig. Hon vågar vara öppen, tydlig, ta initiativ och vill använda det till att hjälpa andra. För mig kändes det som en seger.

På Hufvudsta diskuterar vi en hel del hur vi ska öka kunskapen i hästhantering och få in det i undervisningen. Vi ser att det ofta är där det brister, både på ridskolan och utanför verksamheten, därför försöker vi bli bättre på att höja säkerheten för elever och hästar.

Vi har utöver teorilektionerna lagt in lektioner med hästhantering, där elever praktiskt och avsuttet arbetar med hästarna.

För några veckor sedan hade jag en sådan lektion med en grupp yngre barn, runt nio till tolv år gamla.

Målsättningen med lektionen var att öka elevernas kunskap i att kunna flytta hästen från marken medan de leder. För att nå resultat blev det också en anledning till att prata om hur en häst lär sig våra signaler.

Att backa på fyra sätt

Här beskriver Tuva vad hon lärde sig från hästhanteringslektionen:
”Jag tyckte det var kul. Vi började med att diskutera med varandra hur man ska göra för att få hästen att göra det man vill. Lollo lärde mig att få Pärlan att backa på fyra olika sätt. Jag lärde mig att man kan använda sina fötter och trampa på stället för att få hästen att backa.
Hon lärde oss hur man kan kommunicera med hästen genom att visa med sitt kroppsspråk. Om man övar på det från marken så kan man använda det på ridlektionerna sen, för att få hästen att förstå vad vi menar.”

Jag tror eleverna var lite klokare när de lämnade lektionen. Vi pratade om att hitta fyra olika sätt för att till exempel backa hästen, och att alltid börja med den minsta signalen. Tänka ett – två – tre – fyra; om hästen inte förstår på ett förstärker vi med två och så vidare. Det som eleverna upptäckte var att ganska snabbt förstod hästarna vad de skulle göra på signal ett, så länge eleverna gjorde allt i rätt ordning.

/Lollo

Jag reflekterar ibland över att vi har ett ansvar att inte utsätta hästen för onödig stress, samt vad det innebär. 

Jag tror att vi ibland tolkar in vad hästen upplever som stress med vad vi själva känner och att inte alla har kunskapen att se signalerna.

Jag funderar över om tävlingssituation är lika med en stressig situation, bara för att det kan vara så vi människor ser på det.

Vi förenklar det gärna genom att säga att tävling är stress och hemmamiljö är lugn.

För att hästen ska känna detsamma så förutsätter det att hästen känner sin hemmamiljö som lugn. 

Finns det garantier för det? Finner den ett lugn i sin hage? Har stallet rutiner som uppfyller hästens behov? Trivs den?

Jag har alltid haft en bild av att alla hästar trivs med mycket uteritt i skogen och ute dygnet runt på sommarbete. Men idag vet jag att en av mina hästar upplever den drömbilden mer som stress än som harmoni; jag har behövt anpassa mig efter det medan de andra hästarna liksom jag ser skogen som avkoppling. 

Vi har en bild av att en vildhäst lever i frihet och att tamhästen inte gör det. Jag undrar vilken av de två hästarna som upplever mest stress. 

Vildhästen behöver röra sig långt, söka sin föda, hela tiden vara orolig för faror och redo att försvara sig. Tamhästen har tryggheten i tillgång till rent vatten och näring, vi skyddar dem mot sjukdomar och kan tillgodose deras behov. 

Detta förutsätter att vi ser deras behov och läser deras signaler.

Vi ansvarar för att ge dem rörelse, en trygg miljö, foder och en flock.

Det är inte bara rovdjur och tävlingsmiljö som kan stressa en häst. En tamhäst erbjuds en tryggare miljö än en vildhäst men om hästen inte förstår vad vi ber av den i hantering så ökar risken för konflikt. Vi har ett ansvar att skapa dagliga rutiner som ökar vår och hästarnas säkerhet.

En häst som inte är frisk kan visa det genom att vara spänd eller orolig, eftersom de är flyktdjur i naturen så får de inte visa sina svagheter. Det kräver mycket kunskap av oss, för att kunna urskilja vad som är vad.

Forskningen utvecklas framåt på hur vi ska läsa hästens mående och förhoppningsvis utvecklas kunskapen i takt med den. Jag ser på mina hästar med nya ögon idag mot vad jag gjorde för många år sedan; jag hittar tecken som jag tidigare inte visste fanns.

Jag hoppas kunna bli klokare, i vad som är vad, ju längre tiden går.

/Lollo

Vi åkte till ponnyhopptävling med en vattentät plan. Jag åkte dit på morgonen med två ponnyer, Jossan skulle komma lite senare med ytterligare en ponny och ta med sig den hem som hoppat klart första klassen. Sedan skulle Jossan hem och köra vidare nästa häst på träning medan jag var kvar på tävling.

När Jossan kommer fram till tävlingen är ett däck på släpet platt. Jag ska precis in på framhoppningen med Linnea men får be henne klara sig själv där istället.
”Jag måste hjälpa Jossan med däck på släpet!”
”Ok!” svarade Linnea och fann sig i situationen.

På parkeringen hade Jossan engagerat ett gäng människor. Vi provade ett reservdäck från en annan transport men det passade inte.
”Jossan, ta släpet på min bil så löser jag det där sen.”
Snabbt bytte vi släp på bilarna och Jossan hann hem för att åka vidare på träning.

Helene bestämde sig för att engagera Robert i däckproblemet; han hade precis hämtat Agnes mormor och var på väg till tävlingen för att titta.
”Kan du åka till Grana och hämta reservdäcket till släpet?”
”Varför ska jag köra en timme åt fel håll och missa Agnes start?”
Helene förklarade krissituationen och sålde in det hela med:
”Tänk vad mycket härlig kvalitetstid du får med Agnes mormor, vi bjuder på kaffe när ni kommer och vi kan filma Agnes ritt om ni missar den!”

Robert hann komma med däcket till tävlingen innan Agnes startat och vi hann även byta på transporten innan klassen startade igång. En underbar funktionär hjälpte oss samtidigt som han följde Vasaloppet på telefonen.

Slutet gott, allting gott. Helgen efter var det dags för ponnyhopptävling igen och ännu en gång hade vi en vattentät plan.
Ponnyerna lastade och vi var på väg.

Jag har Vilma och Agnes i baksätet och vi har bara hunnit rulla ut från gårdsplanen när Agnes säger:
”Lollo, du vet om att de har ändrat starttid?”
”Va?”

Det visar sig att samma tävling skrivit olika starttider på olika sidor och inte meddelat oss som anmält. Nu var det tydligen så att ponnyerna skulle starta kl 09.30 och storhästarna kl 11.00. När jag inser detta är klockan 09.10 och vi befinner oss en timmes resväg från tävlingen.
I de här situationerna så lägger jag ingen tid på att känna stress.

”Tjejer”, sade jag till Vilma och Agnes. ”Om man hamnar i en krissituation, vet ni vad man gör då?”
”Nej?”
”Man löser problemet.”

Jag tänkte att jag ringer till tävlingsplatsen. Men det finns inget telefonnummer i propositionen. Inte i ryttarmeddelandet heller. Vi letar på ridskolans hemsida men hamnar bara på stallkontorets telefonsvarare. Finns inget telefonnummer på ridklubbens hemsida.

Jag ber Agnes ta fram namnen på de i ridklubbens styrelse och sedan googlar vi deras telefonnummer. Ordförande finns inte på Google. Vice ordförande hittar vi en person som KANSKE är rätt person.

Jag ringer, hon svarar att hon är rätt person men hon är inte på tävlingen idag. Hon ringer dock den som är ansvarig, vi är välkomna ändå och våra ponnyer får starta med storhästarna.

Vad skönt, tänker vi. Framme vid tävlingen går tjejerna banan medan jag samt medhjälpare förbereder ponnyerna.

Vi kom inte in på framhoppningen med ponny nummer ett eftersom funktionären konstaterade att det var en ponny och den fanns inte med på storhäststartlistan. Jag förklarade att ponnyn var efteranmäld och att funktionärens listor inte var uppdaterade.
Väl inne på banan hoppade ponnyn felfritt och jag frågade ryttaren om jag skulle efteranmäla till nästa höjd också vilket vi gjorde.

Ponny två skulle in på framhoppningen och jag fick förklara samma sak igen för funktionären. Även den ryttaren felfri på banan och efteranmäldes till nästa höjd.

I ögonvrån såg jag Ponnyteamets fem medföljande föräldrar kliva åt sidan, sade försiktigt ”vi låter Lollo sköta det här” och gick till cafeterian för att fika.

Ponny nummer tre fick inte heller komma in på framhoppningen eftersom funktionären konstaterade att det var en ponny och den fanns inte med på storhäststartlistan. Jag förklarade igen att ponnyn var efteranmäld och att funktionärens listor inte var uppdaterade.
Den tredje ryttaren var också felfri men tillsammans beslutade vi att inte göra ytterligare en start.

Slutligen stod vi med fem felfria ritter av fem möjliga och det var dags att åka hem. Jag och ryttarna valde att fira dagens framgångar med ett besök på en stor godisbutik på vägen hem.

/Lollo

Något som jag ofta kommer tillbaka till i undervisningen är ryttarnas lättridning. Beroende på var de är i utbildningen, vilka förutsättningar de har eller vad respektive häst behöver, så kan instruktionerna skilja sig.

Men här är några av dem:

• Rid inte lätt tills stiglädren tar slut. Jag arbetar ofta med olika sätt att ändra ryttarens tyngdpunkt och centrera ryttaren mer över hästen. Många gånger skjutsar ryttaren iväg hästen med sin lättridning och det arbetar jag mycket med att förändra. 
• Nu hamnar du för långt bak. Ryttare som tappar sits och hållning faller ofta längre bak i sadeln. Vi arbetar med att placera foten under ryttarens tyngdpunkt och koppla på stabiliteten i kroppen. 
• Fram med handen. Enklaste sättet att samtidigt få ryttaren att stabilisera mellandelen. Gör också att ryttarens hand lättare följer hästen istället för att arbeta mot munnen.
• Rid lätt i innerstigbygel. Även det ett sätt att stabilisera ryttaren och hjälpa till att hitta tyngdpunkten, istället för att falla utåt.
• Sitt mitt över dragkedjan i sadeln. Genom att tänka sig att en dragkedja går mitt i sadeln från framvalv till bakvalv, där sittbenen ska vara på varsin sida om dragkedjan. När ryttaren hittar rätt så slappnar hästen av på egen hand eftersom ryttaren är i balans. 
• Bjud på popcorn. När ryttaren växlar från rakt till böjt spår brukar jag jämföra rörelsen i bröstkorgen med när man är på bio och ska bjuda kompisen på popcorn. Samma rörelse gör att hästen mycket mjukare vänder dit ryttaren vill.
• Rid lätt långsammare. Många gånger slipper vi driva och bromsa; mycket utav kontrollen ligger i hur vi använder kroppen. 
• Du behöver inte landa med all vikt i sadeln. Många gånger trivs hästarna bättre med mjukare lättridning och det blir ett enkelt sätt till mer framåtbjudning. 
• Hitta höfterna. Är ryttarens höfter i balans så hamnar resten rätt; ryttarens höfter påverkar vad hästen gör med sina höfter. 

Självklart är det inte jag själv som kommit på det här, utan jag hämtar mycket inspiration från mina tränare och kollegor. Men det är roligt att hela tiden hitta nya vägar!

/Lollo

”Glöm inte bort att klappa på hästarna”, uppmuntrade vår chef Linda oss anställda vid ett möte. ”Stanna gärna upp och ta er tid med varje häst; det är viktigt.”

Det är mycket som ska hinnas med under en arbetsdag och ingen häst ska glömmas bort. Vi ser över att det läggs tid på varje häst och vi tycker inte att någon häst är mindre viktig än någon annan.

Det är inte bara tävlingshästar på högsta nivå som behöver prestera – våra ridskolehästar behöver ges möjligheter att leverera. De möjliggör allt för oss.

Ibland anses det att hästar på ridskola förbrukas, men på Hufvudsta arbetar vi för att förvalta dem. Kan vi förvalta våra hästar på bästa sätt så höjer vi kvaliteten i vad vi levererar till våra kunder.

Ridskolehästen behöver inte bara må bra fysiskt för att fungera, utan även mentalt. Vi vill inte skapa en arbetsplats för hästarna, vi vill skapa ett hem där de vill vara.

Meddelandena är många från elever om vad de ska rida på eller inte, men högsta prioritering för mig är hästarna. Jag har med i beräkningen vilken dagsform hästen har, hur hästens arbetsdag ser ut, vilka övningar jag använder på lektionen samt vilken ridning hästen behöver. Utifrån de faktorerna sker hästfördelningen i första hand.

Kan vi göra allt för att ridskolehästen ska trivas på jobbet, då gör vi det. För utan dem, inget vi. Glada ridskolehästar skapar bättre ridskolor.

Sverige består av ungefär 355 500 hästar, Ridsportförbundet har 147 853 medlemmar och cirka 5 miljoner ridtimmar genomförs varje år på landets ridskolor.

Det finns siffror på ridsportens utövare och landets hästar, men jag tror inte att det finns statistik på Sveriges alla hästälskare.

Det finns betydligt fler än de som syns i statistiken. Långt ifrån alla medryttare och medhjälpare är medlemmar i någon förening. Föräldrar är, frivilligt eller ofrivilligt, engagerade i barnets ponny och hittar sig själva på ridanläggningar varje vecka.

En dag kom jag till stallet och möttes av en man i stallgången. Han lyste upp när han såg mig och jag hade aldrig tidigare träffat honom.
”Det är ju du!” Utbrast han och jag sade förvånat hej.
Det visade sig att han är pappa och morfar till två av mina elever. Han har en gång i tiden haft egna hästar, tävlat och spenderat all tid i stallet. Nu fann jag honom i mitt stall, överlycklig medan han hjälpte till med mockning och höpåsar.
Idag bor han för långt ifrån barnets och barnbarnets hästintresse för att kunna vara med dem i stallet varje vecka. Hans hälsa gör att han inte längre kan vara aktiv i stallet. I stället får han telefonsamtal, bilder och filmer, varje gång dotter och dotterdotter ridit. Engagemanget är fortfarande lika stort och han är mer än gärna delaktig. Där i stallgången, visste han vem jag var då han hört allt om mig.

En tidigare elev till mig, vill inte längre gå till stallet. Hon känner en sorg över att kroppen sviker när hennes längtan efter att rida igen är stor. Hon längtar tillbaka till timmarna i sadeln men hälsan tillåter det inte längre. Ibland är saknaden större än sorgen och då hittar hon tillbaka till stallet; in i en box till en mjuk hästmule.

På ridskolan har vi ett trofast pensionärspar som varje vecka gör sin utflykt till oss. De är inga elever, utan bara djurälskande personer. Den obligatoriska morotspåsen är med och hästarna känner igen deras utdelning av godis.

Jag tänker på min farmor när hon som ung ville rida. Men ridskolan låg för många kilometer hemifrån för att kunna cykla dit och ingen fanns att skjutsa henne. Hon har berättat om hur hon istället fick rida på gårdens arbetshästar, men hon kände att de var nog inte riktigt var lämpade till det. Dessutom hade hon bara träskor att rida i; hon mindes tillbaka till hur ont det gjorde att bli trampad av tunga hovar.

Jag tror att de hästälskande eldsjälarna är många fler än vad som syns. Så länge jag kan, vill jag njuta av timmarna i sadeln och stunderna med mina hästar.

Den engagerade ponnymorfarn Anders Karlsson var själv tävlingsryttare en gång i tiden. På bilden syns han på Lilleman (ridskolehäst på Södertälje ridklubb) år 1965.

Medan jag höll i tömmarna så beskrev jag för min elev vad jag såg och förklarade vad hon skulle titta efter. Det slog mig att en hel del kunskap som jag letade efter för tio år sedan, har jag idag. Många saker som tidigare var svårt är numera enkelt och jag behöver inte göra fel lika många gånger som tidigare för att det ska bli rätt.

Ännu har jag inte alla svar för jag letar fortfarande efter dem. En kompis till mig brukar säga att med tanke på att vi båda har hästar som yrke så har vi mycket kunskap, men vi vet också att vi inte kan allt.

Är jag uppe i alla timmar erfarenhet som jag behöver? Jag vet inte, jag har inte haft tid att räkna dem. Men det är klart att alla mina timmar hästhantering, i sadeln, sittandes på läktaren och undervisandes i ridhuset har gett mig något idag som jag saknat tidigare.

Ridsporten befinner sig i en tid där vi utövare ifrågasätter oss själva och andra granskar vad vi gör. Det är sunt att vi frågar oss vad vi gör, vilka metoder vi använder och vart vi är på väg. Med tanke på att det samtidigt känns skrämmande att ifrågasätta min sanning så känns det skönt att inte stå ensam i det.

Vad är det egentligen som granskas? Jo, det vi gör med våra hästar. Det är resultatet av hur arbetet sett ut fram till idag, men det behöver inte vara hur vi arbetar i framtiden. Vi kan inte skylla ifrån oss och säga att vi inte visste bättre, men vi kan säga att vi gjorde så gott vi kunde och att vi kan bli bättre.

Jag känner mig djupt imponerad av de som hade min roll innan mig. De som var ridlärare innan jag blev det; de som var hästmänniskor långt innan jag föddes.

De lade minst lika många timmar som jag i stallet och på hästarna; om inte ännu mer. De hade helt andra ögon att se på hästarna med men de hade samma kärlek till djuren och sporten som jag har.

De som kom innan mig de arbetade mycket mer ensamt än vad jag gör. De var inte omgivna av kunniga människor på samma sätt som jag och det var betydligt mer avancerat för dem att söka kunskap. Videoutbildning i bandageomläggning från veterinärklinik på internet fanns inte, i bästa fall kunde någon hjälp hittas i ett hästlexikon. Ringa en vän för hjälp över telefon fanns inte heller alltid som alternativ.

Det finns många förutsättningar som var annorlunda tidigare mot hur vi har det idag. Allt var inte bättre förr och allt är inte bra idag. Men jag väljer att inte döma gamla metoder; jag känner stor respekt inför hur tidigare hästmänniskor klarat av väldigt mycket med den kunskap de hade tillgång till. De skapade oss till vad vi är idag och det är därför jag arbetar som ridlärare. Nu är det upp till mig hur framtidens stafettpinne ser ut.

Det känns omöjligt att krympa listan till några få punkter. Många gånger känner jag mig otillräcklig, men tänker att jag får börja gräva där jag står. Försöker möta eleven där eleven är.

• Ja, är svaret på frågan – det är svårt att lära sig rida och man blir aldrig klar. När mina elever befinner sig i lägen där de lär sig, övar eller möter motgångar brukar jag säga att de inte är unika. De är långt ifrån ensamma om att försöka hitta fram till känslan i ridningen.
• Ibland får jag höra att ”ridskolorna lär inte eleverna rida med små hjälper”. Det är en ”sanning” som jag varje dag arbetar för att hitta botemedel på. Jag försöker falla in med nya perspektiv och presentera andra vinklar när jag undervisar. Klart vi kan undervisa utifrån andetag och viktskillnader i sadeln, men om eleven ännu inte är där i sin förmåga så blir det svårt att ta till sig den kunskapen. Det handlar om att tajma undervisningen till rätt ögonblick.

• En häst är alltid en häst och det är utifrån det vi måste arbeta. När jag hör mina yngsta elever förklara för sina föräldrar hur en häst fungerar, då blir jag stolt.
• Jag kan aldrig förlåta mig själv om jag inte gör allt för att förebygga ett ”oj” från att bli ett ”aj”. Kan jag hjälpa till att förhindra hästar och människor från att hamna i olyckor, så tycker jag att det är viktigt att jag säger till.
• Kan jag hjälpa mina elever att vara snälla mot sig själva så blir det lättare att ha roligt på vägen till att bli en bättre ryttare och hästmänniska.

• Något annat som känns viktigt är att hjälpa eleverna att hitta vägar att inverka med hästen istället för mot hästen. Jag har aldrig haft en naturlig känsla för ridningen, men en stor motivation till att lägga ned många timmar på träning. Eftersom jag fått träna så många timmar på att hitta känslan mer naturligt, så tror jag att det underlättar för mig att förstå hur eleverna känner det när något är svårt.
• Dela upp träningen och processen i mindre bitar. Att hitta enkla sätt att förbättra grundridningen gör att resan i det långa loppet blir enklare. Jag vill hitta hållbara sätt för ryttarna att göra många upprepningar, utan att slita på hästarna.

På Hufvudsta Ridskola har vi tagit fram en mall som vi använder vid våra ”hästmöten”. Ett hästmöte innebär att vi i personalen går igenom alla 45 hästar i bokstavsordning; hur fungerar de i verksamheten, vad är planen för respektive häst de kommande månaderna och hur ska vi lägga upp undervisningen för varje häst.

Vi har hästmöte en gång i månaden och då ser vi på varje häst utifrån de fem domänen som används för att mäta en hästs mående:

• Utfodring – hur ser hästen ut i hull, pälssättning, muskulatur. Behöver vi lägga till eller ta bort något i foderstaten?
• Fysisk miljö – vilken hagrutin passar hästen, behöver den extra promenader/motion, trivs den med sin box/hagkompis?
• Hälsa – hur ser hästens skadestatistik ut, kan vi dra någon slutsats av hur den arbetar i verksamheten? Har den någon tidigare skadehistorik som vi behöver ta hänsyn till?
• Beteende – visar hästen något avvikande i sitt beteende, stort som litet? Genom att lyfta även små avvikelser så har det hjälpt oss att öka hästens välbefinnande.
• Mental hälsa – verkar hästen trivas hos oss? Om inte, vad kan vi förändra?

Det finns vinster i att vi individanpassar för hästarna – mår de bra och levererar på jobbet så höjer det kvaliteten i undervisningen vi säljer.

Vi försöker se på våra hästar med olika ögon och ställa de obekväma frågorna till oss själva – har vi verkligen gjort allt för den här hästen? Har vi verkligen gjort vårt bästa? Har vi sett alla signaler?

Det finns en skillnad i att hitta ursäkter och i att hitta förklaringar till varför en häst gör som den gör. Jag vill vidareutbilda mig för att bättre kunna ge eleverna förklaringar istället för ursäkter.

En elev tränade för mig med sin egen häst. Senaste veckorna har varit stökiga, förklarade eleven. Vi pratade kring det. Jag själv försöker bli klokare i mötet med mina hästar och jag vill uppmuntra mina elever till att göra detsamma.

Om hästen inte beter sig som jag vill så har jag fyra alternativ att arbeta efter:

• Mår hästen bra?
• Förstår den uppgiften?
• Är uppgiften lagom svår?
• Ger jag som ryttare rätt signaler?

För att hitta svaret till vilket alternativ som påverkar hästen, behöver jag gå till mig själv.

Som ridlärare och hästmänniska krävs att arbetsamt vidareutveckla sin kompetens på alla områden. Jag behöver inte bara kunna skänkelvikning och dressyr; det är otroligt mycket mer som krävs av mig i min roll.

Vi har ett ansvar att motarbeta risker, både för oss själva och djuren. Vi har ett ansvar att hästarna inte ska lida eller tvingas till en uppgift.

Vad vi förr trodde var rätt behöver inte vara en sanning. Om vi själva frågar oss hur vi kan arbeta bättre så kommer det leda till mer hållbara hästar och hästmänniskor – vilket ger ökad glädje i hästlivet och sporten. 

Blir jag bättre i min roll så blir mina elever automatiskt bättre. Utvecklar jag mitt sätt att se mina hästar, hitta god ridning och arbeta skonsamt så ger det ringar på vattnet. 

Jag tänker att det är inte för sent – vi kan fortfarande arbeta tillsammans med våra hästar. Vi kan förfina det vi kan och måste inte alltid arbeta efter gamla metoder. 

Min styrka är min nyfikenhet och den för mig framåt.

De ungdomar och barn som är mina elever, de är redan bättre än vad jag var i samma ålder. Därför är jag inspirerad till att fortsatt leverera. Jag ser den nya framtiden i hästsporten.

”Lollo, kan vi ha samling kl 08.00 på söndag istället för kl 08.15?”

”Jovisst, men vill alla i gruppen det?”

”Ja, vi vill slippa stressa med hästarna.”

En annan elev erbjöd sig hjälpa mig att byta häst på morgonen, så jag kunde hinna utbilda båda ridskoleponnyerna som jag har på mitt schema. 

Nybörjargruppen satt upp på sina ponnyer och en elev hade glömt en hårtofs. Hon blev genast erbjuden att låna en av kompisen bredvid.

På hopplektionen var en ny elev både lite nervös och förvirrad, men blev fint lotsad av en kompis i gruppen. 

Det räcker med små medel för att vi ska bygga ett hästintresse som är varmt och inkluderande. Till min stora glädje så får hästarna och ungdomarna mig att bli bättre på det jag gör.

”Jag kommer snart, jag ska bara göra klart i stallet”, sade jag när vi var hemma från tävlingen.

En stund senare satt den lyckliga känslan av att ha vunnit kvar. Känslan som hästen Afrodite gett mig var euforisk och segern i champagnehoppningen som var år avgjordes på nyårsafton kändes stor. Lyckan satt i och fick mig att skutta uppför trappan och in till huset där jag och min familj bodde.

Jag var då tretton år och den fjäderlätta känslan byttes snabbt ut när jag hittade mamma gråtandes i vardagsrummet. ”Mira är död”, sade hon. ”Mira finns inte mer.”
Mamma hade av omtanke valt att inte berätta för oss tidigare; hon ville att vi skulle kunna njuta av hopptävlingen. ”Mira hade velat det”, sade mamma och jag vet att hon hade rätt i vad hon sa.

Den bubblande glädjen inom mig blev på en gång ut mot ett bottenlöst hål i magen. Det kändes som att få ett hårt slag och falla bakåt.

Insikten om att aldrig mer få träffa Mira, anföll mig. Vi skulle aldrig mer få höra henne skratta. Vi skulle aldrig mer få höra henne kasta upp vår ytterdörr och ropa ”nu är jag här!” som hon alltid gjorde; sekunden innan hennes hund rivstartade från hallmattan och kastade sig upp i vår soffa som en hälsningsritual. Mira som jag alltid kunnat anförtro mig till, som hjälpte mig att se saker på nya sätt, som alltid var en vän att lita på, som alltid varit den storasyster jag aldrig haft.

Det här var första gången jag på riktigt insåg att unga människor kan dö. Att liv kan ta slut.

Jag drabbades av sorg. Jag sörjde att Mira och hennes Patrik aldrig hann flytta in på vår hästgård, att vi aldrig fick träffa deras ofödda son, att början på fortsättningen av livet aldrig hann starta. Jag har i alla år drabbats av saknad. En längtan efter att dela mina äventyr med hästarna tillsammans med Mira, att kunna visa henne hur jag idag är en hästföretagare, att hon skulle se allt jag lärt mig och att hon skulle vara min kompass på min fortsatta väg.

Jag var tretton år när Mira försvann och jag insåg att jag fick fortsätta gå genom livet utan henne. Alla ridturer och arbetstimmar med häst har jag fått göra ensam.
Fast kanske inte. För sent om kvällarna, när jag leder min häst hem från ridhuset, har jag känt hur Mira står bakom mig, i skuggorna av skogen vid hörnet på ridhuset; hon iakttar mig och min häst. Hon står där. Hon finns med oss.

Hon skrattar när jag ibland gör saker fel eller fattar tokiga beslut. Hon uppmuntrar mig att våga och hjälper mig att se nya perspektiv. Hon tröstar mig när jag är ledsen och kramar mig när jag är ensam.

Nyårsafton kommer aldrig för mig enbart innebära nya förväntningar; det kommer som en påminnelse om sorgen. Framförallt saknaden av det som jag och Mira aldrig fick dela. Det som kunde ha varit.

Mira är en stor anledning till att jag fullkomligt förälskade mig i hästarna och hästlivet; också en anledning till att jag är kvar. För jag har nog inte ens själv förstått hur mycket Mira påverkat mig; jag tror jag missat att se hur mycket jag blivit som henne.

Bilder

Huvudbild privat,

En ridskola vill köpa en ny lektionshäst. En hoppryttare letar ny tävlingshäst. Och en familj letar ponnyn som ska introducera barnet på tävling.

Det som efterfrågas är en häst som passar användningsområdet. Inget projekt, problem, komplicerad hälsa eller fel ålder.

När vi hejar fram världscupryttarna i dressyr, ser vi sagolika hästar. Vi hör ryttarna berätta att det tar minst åtta år att utbilda hästen dit, men vi glömmer bort det redan innan meningen avslutats. Vi har redan hunnit drömma oss bort till att vi själva rider dressyr, tar en tur i skogen eller klarar nya hinder.

Jag brukar reflektera över vad som är skillnaden mellan en utbildad och en outbildad häst. Jag kommer alltid till slutsatsen att den utbildade hästen är den som gjort upprepningarna och fått erfarenheter till skillnad från den outbildade.

Vi vet att hästar inte är skapta för att rida på. Vi vet också att det krävs träning att bygga upp en häst. Det som däremot lätt glöms bort är att arbetet i uppbyggandet inte kommer av sig själv.

”Vi vill ju bara ha en häst att rida på.”
Det var det som var syftet med att köpa hästen. Det var därför veterinärbesiktning, provridning och andra undersökningar gjordes. Den nya ägaren skrev inte upp sig på att lägga tid på promenader, otaliga veterinärbesök, specialister och rehabiliteringsperioder.
Det var något som bara följde med på köpet.

Vad vi många gånger inte ser, är det arbete som krävs för att den där hästen vi oaktat ska kunna prestera. Hur mycket tanke och hjärta som dedikerats för att nå dit.

Jag funderar ofta över hur vi ska skapa förutsättningar för våra ridskolehästar att leverera på sitt jobb. De är värdefulla för oss, ska hålla länge, trivas med arbetet och välkomna nya hästmänniskor till det vi gör.

Oavsett vad hästen har för användningsområde, så funderar jag över vem som förväntas lägga arbetet på att förbereda hästen dit samt vad som krävs. Jag ställer mig själv frågan; vem ska bygga legoslottet som andra vill leka med? Och vem betalar för arbetet?

Mitt jobb innebär att dagarna fylls av en härlig blandning människor varje dag.
En viss del i den här blandningen ger mig extra mycket skratt, gråa hår och grubblande på kvällarna, men framförallt fyller mig med stolthet; ungdomarna.

Jag är tacksam att de delar med sig till mig. Att vi ofta hittar sätt att ena stunden garva som kompisar och nästa ber de mig om hjälp. Vi gläds när det går bra och försöker hjälpa varandra genom motgångar.
Ibland hänger jag inte med i svängarna, när ungdomarna växlar mellan tårar, glädjerus eller rentav ilska. Någonstans i allt det där hittar vi balans och skapar många minnen ihop.

Några stunder, stora som små, känns extra bra.

När min grupp som nästa termin ska börja galoppera, flitigt hjälps åt att göra i ordning sina hästar till lektion. Den som är längst i gruppen suckar lite stolt när de alla ber henne om hjälp att nå upp med sadlar.

Det är en fin känsla att komma till stallet och inse att några av ungdomarna är mer morgonpigga än mig. De tar stort ansvar för hästarna och är kvar till stängning.

En av mina elever skadade sig i samband med hästhantering och jag hörde senare med föräldern hur det nu var med eleven. Föräldern berättade att eleven förklarat hemma att det inte var hästens fel att det hänt;
”Den var bara osäker när jag var otydlig.”

Sedan tackade föräldern för att vi på ridskolan gör ett så bra arbete i att utbilda våra elever och förebygga olyckor.
”Det känns tryggt att mitt barn vill vara så mycket hos er.”

Många av ridskolans elever är förebilder för både andra barn och vuxna. Hästrädda föräldrar blir modigare när en nioåring hjälper till och Sixten kommer aldrig hem från stallet på kvällarna eftersom han hjälper flera vuxna med att sadla och tränsa.

Att arbeta med unga kräver att vi vägleder och gör vårt bästa för att vara närvarande vuxna. Jag blir glad när jag ser ungdomarna inkludera och bjuda in varandra; ibland stöttar och hjälper jag dem på traven.

Det finns små saker som kan göra skillnad. Det finns olika sätt att stötta på och flera sätt att individuellt anpassa behov.

Två stycken blyga kände sig utan vänner i stallet, jag hjälpte dem hitta varandra och idag är de oskiljaktiga.
En annan tappar ibland slarvigt bort sina saker men har istället en unik styrka i att inkludera andra som inte vågar ta ett första steg till kontakt.

Vid en tävling i år så fick jag stor anledning till att vara stolt. En ryttare från en annan klubb låg i ledning inför terrängen. Hennes stora besvikelse när hon inte gick i mål felfritt fanns det ingen bot på. Hon stod i tårar vid sin transport när min elev gick dit, gav henne en kram och sade att hon vet hur det känns.

Vad som verkligen värmer, det är när jag hör mina elever lära nya elever hur de ska göra. Med hästen, i hantering eller vara noga med utrustning.

Jag är lyckligt lottad som får hänga med dessa ungdomar och djupt tacksam för att de vill hänga med mig.

Jag fick frågan om jag skulle vilja prova frihetsdressyr. Medan jag svarade så infann sig tanken att det är väl det jag redan gör.

Undervisning i grupp kommer med många fördelar. Hästarna kan följa varandra och känna sig trygga i flocken på ett naturligt sätt. Vissa ryttare (och hästar) behöver hjälp med broms och andra med gas, beroende på vilket så kan jag placera dem där de passar bäst.

Nya hästar kommer snabbare in i verksamheten när de hittar tryggheten i den nya flocken; de iakttar varandra och lär sig av det. Särskilt tydligt på Hufvudsta Ridskola, när en cykel på väg till badplatsen passerar med uppblåsbar enhörning på pakethållaren. Inte ens de nya ponnyerna reagerar, eftersom de ser att de äldre inte lägger någon uppmärksamhet på enhörningen…

Flocken av hästar har ryttare i sadlarna som håller på att lära sig. Signalerna blir ibland luddiga och otydliga. En häst känner trygghet i att någon fattar beslut, antingen i en grupp eller i ett ekipage. När en häst på lektion inte får några tydliga direktiv från sin ryttare, så kan den hitta trygghet i mig som instruktör istället. 

På lektion finns också de där hästarna med humor, som gärna freestylar eller lättar upp stämningen tills de inser att ridläraren kommit på dem.

Jag hade en elev som red lektion på min ponny Monty. Eleven satt mer utanför sadeln än i, gav konstant dubbla signaler och var mer upptagen med att prata än att höra instruktioner. 

Monty vände huvudet mot mig och tittade, som om han frågade mig; ”är det trav hon menar?”. Jag nickade och försökte peka ”på volten”. ”Jajamen”, sa Monty och gjorde ryttaren glad genom att följa voltspåret i trav.

En annan gång hade jag en grupp drop-in för vuxna nybörjare. Du som ridlärare hade aldrig någon aning om vad som väntade. Jag hjälpte en tjej att hitta hjälm och hon räckte över hjälmen till sin pojkvän medan hon översatte vad jag sa.

”Är det du eller han som ska rida?” frågade jag. 
”Han.”
”Kan han svenska?”
”Nej.”
”Kan han engelska?”
”Nej.”
”Så hur ska jag då kunna undervisa honom?”
”Du kan väl bara visa hur han ska göra?”

Jag tilldelade honom den mest radiostyrda häst jag hade. Hästen klev in i ridhuset, kollade in mina koner och visste sedan vilken övning jag ville ha. Någon uppmärksamhet från eleven fick jag inte på hela lektionen, han pratade mest med sin flickvän på läktaren. 

Det där med frihetsdressyr funkar rätt bra på lektion, så länge ingen ponny försvinner. För några år sedan kunde jag nöjt konstatera att det var bra flyt på lektionen jag hade, till och med ponnyn som brukar stå still på mitten travade på fint. Eller förresten, var någonstans i ridhuset var den ponnyn?

Ridhuset var dekorerat med en julgran på medellinjen. Ponnyn hade nöjt parkerat bakom den, utom mitt synhåll och eleven försökte förtvivlat skänkla ponnyn därifrån. 

Vi kom iväg på vad jag tror blir årets sista meeting för vår del. Två av mina ponnyelever skulle starta, jag och en förälder åkte med och två andra föräldrar anslöt på plats.

De två ponnyer som vi hade med oss är otroligt okomplicerade att åka med och gjorde allt betydligt enklare under resan. Tacksamt när man samtidigt ska hantera en del nerver.

Ponnyerna bodde på tävlingsplatsen och jag hade hyrt en stuga tio minuter därifrån för oss tvåbenta. ”Inga husdjur” stod det i beskrivningen för stugan men det är ju lugnt tänkte jag, vi har ju ingen hund med oss.

Frid och fröjd, planeringen i ordning, tills hyresvärden läser recensionerna på mig från ställen jag tidigare hyrt boende på. Veckan innan var jag på meeting i Mantorp och hyrde stuga av Anki. Hon skrev recension på mig med orden ”trevlig hästtjej”.
Nu hörde hyresvärden av sig och ville säkerställa att vi inte hade ridkläder med oss. Nejdå, svarade jag – vilket kanske var en smula skruvad sanning. Vi hade ju ombyte med till stugan.

Vi hade fått en kod till stugan men dörren gick ändå inte att öppna. Tills vi insåg att koden var till lådan som nyckeln låg förvarad i. Tanken slog oss då att man kanske inte har portkod på sommarstugor.

Nyckeln till ytterdörren var inte helt enkel. Efter en hel del jobb så lyckades vi låsa ytterdörren innan det var läggdags. Bara det att på morgonen krånglade låset ännu mer, vilket vi löste med att klättra ut genom fönstret och låsa upp dörren från utsidan. Det var enklare.

Framme på tävlingsplatsen och morgonfodrade ponnyerna, sedan dukade vi upp en frukostbuffé i ridhuset. Perfekt uppladdning. Förklassen gick bra men till andra klassen var det betydligt mer nerver att få ordning på. När vi gick banan fick jag ge ena eleven andningsövningar och den andra sa jag till att ta korta svängar.

När båda kom ut felfria från banan så var det tonåringar med känslor på utsidan; leenden, tårar och ”jag älskar dig Lollo!”.
Det är ändå något charmigt med att coacha tonåringar och väldigt fascinerande hur jag ofta behöver anpassa mitt sätt att möta mina elever. Ena ryttaren vann klassen och den andra kom trea.

Dagen efter och på väg till framhoppningen frågade jag eleven om hennes mamma var nervös.
”Ja! Jätte! Och det gör mig nervös!”
När jag lite senare berättade det för mamman såg hon förvånat på mig.
”Men jag gjorde ju ingenting!”
”Nej”, fnissade jag. ”Men vi såg det på dig från långt håll.”

Helgen innebar lärdomar och eleverna fick öva sig till att hitta system och rutiner; det gör att de kan bli mindre oroliga att missa saker och fokusera mer på själva tävlandet.

Och sedan undrar ni väl vad jag fick för recension efter vistelsen i stugan:
”Louise och hennes vänner var trevliga och lätta gäster att ha. Lämnade huset i jättefint städat skick och är välkomna tillbaka närsomhelst!”

Puh. Känns skönt att allt slutade bra! Jag har nu lärt mig att att vara hästtjej innebär samma sak som att ha med sig en hund, katt eller kanin.

Jag har landat i att min ambition när jag står och undervisar är att hitta en slags harmoni och avspändhet. Jag vill göra arbetet bekvämt för hästen i första hand; för ryttaren i andra hand. Detta oavsett nivå, ekipage på ridskolehäst och ekipage på egen häst.

Ska hästen leverera och vara mottaglig för vår kommunikation, så ger vi den de möjligheterna när vi erbjuder arbetssätt som de kan trivas i. Sedan kan vi börja tänka utveckling.

Jag är ständigt på jakt efter nya sätt att kommunicera mina instruktioner till eleverna. Kan jag göra ridningen enkel och lättförståelig för eleverna så kan de arbeta sina hästar mer bekvämt och skonsamt.

Någonstans längs vägen så går ridningen från att stanna i bekväm och mer sträcka sig till att göra förändring. 

När jag så länge letat efter lägen att göra det bekvämt för mig och min häst, så trivs jag i att vara där. Men ska jag kunna be om mer, hitta mer och kunna utveckla till högre svårigheter så behöver jag våga förändra.

När är det dags att göra förändringen? Upptäcker jag det själv eller behöver jag att någon annan upptäcker det åt mig?

Att göra förändring är svårt. Oftast är allt nytt och obekant svårt att sig an. Det är ju något som ryttarna och hästarna inte känner sig trygga i, men kan bli trygga genom träning. 

En del elever är inte nöjda med känslan under ridpasset, men de är vill heller inte prova att ändra så mycket. Då blir det svårt att hitta en annan känsla. 

Sedan gäller det att stegvis göra förändringar. Att inte göra ridningen så teknisk att ryttaren tappar bort att kunna rida på egen feeling. 

Om jag lyckas få ryttaren att göra små förändringar, lite i taget, så kommer ryttaren utveckla sin egen känsla och sina tekniska färdigheter. 

Ibland landar jag i att ryttaren inte söker förändring. Ryttaren själv pratar om utveckling men vill utvecklas där den är, den vill inte vidare. Som ridlärare får jag också acceptera i att en del elever vill vara i det som är bekvämt.

Jag fortsätter vidare att hitta balansen mellan bekväm vardagsridning, våga pröva förändring i träningen och låta tävlandet utvärdera var jag ligger. Vår målsättning behöver vara långsiktigt hållbar och inte bara fungera fram till slutet av veckan. 

Jag minns att jag tidigt hade en dröm.

Mitt rum organiserades till olika stallmiljöer där leksakshästar bodde. Min pappa suckade varje gång kopieringspapper och anteckningsblock försvann; allt förbrukades av att jag skrev foderstater, träningsupplägg och stamtavlor till hästar som inte fanns. Golvet nedanför min säng täcktes av alla dessa anteckningar och skisser…

Idag inser jag att de drömmar jag lekte fram för trettio år sedan är till stor del verklighet idag. 

Jag är uppväxt i en tid då inga förebilder fanns i sociala medier. Instagram och Facebook var inte uppfunnet. Jag fullkomligt slukade all annan information jag fick tag i, böcker, magasin, alla tidningsnummer av Min Häst och Wendy. 

Mina förebilder fanns i de stallmiljöer jag vistades i. Jag såg de ryttare som tävlade på den nivån som jag också ville nå. Som tolv år gammal förstod jag inga sammanhang, men försökte kopiera.

Tränarna och instruktörerna skapade magi på mer än ett sätt. De tränade hästar och fick dem att dansa bara genom att skruva ringfingret. Deras instruktioner gjorde att eleverna förändrade de hästar som de satt på, hästar som annars släpade hovarna i marken och var otympliga att rida.

Jag drömde om att en dag kunna stå med samma kunskap. Att genom små rörelser få hästar att dansa och genom viskningar få elever att följa sina hästar. 

Dessa tränare och instruktörer är anledningen till mina första och starkaste minnen med hästarna. Förtroendet att få visa att jag klarade av de känsliga hästarna. Första gången med känslan av att hästen använde sin rygg och fjädrande bar mig genom ridhusspånet. När de gav mig modet att våga när jag inte trodde på mig själv. Och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Jag är dem evigt tacksam för allt och jag har alltid velat bli som mina förebilder.

Idag står jag med en oro om att inte få fortsätta med vad jag gör. En oro att misslyckas leverera i min roll. Jag har ett ansvar att förklara ridsportens varför och hur. Med samhällets ögon på oss är det viktigare än någonsin att få hästar att dansa och ryttare att följa sina hästar.

Jag vill göra det jag gör bra, men ansvaret känns som en tung sten.

Idag står jag med ett arv. Ett arv som jag är otroligt stolt över. 
Jag minns tillbaka på några av de tillfällen då jag upplevt magi. Hur linan låg i handen när Björn visade mig longering. Hur galoppsprången för första gången gick från platta till runda på Afrodite under Carinas instruktioner. Doften av fuktigt ridhusspån, hur ljuset letade sig in genom fönstren och tystnaden som lade sig i manegen. 
Ett annat minne är hur Mira satt barbacka på sin vita arab och fick den att stegra utan träns på kommando.

Idag står jag i en ridlärares skor och vill bli som en av de förebilder jag alltid sett upp till. Jag känner en stolthet för det arv som tagit oss hit idag. Ändå möts jag av frågan om vi inte borde vara bättre än vad vi är?

Bättre på att läsa häst, mjukare ridning, undervisa mer hållbart och träna hästarna bättre. Jag drömmer mig tillbaka till de där minnena av ridlärarnas arv.

Jag tror inte allt av vårt arv är fel. Mycket är rätt och vi kan fortfarande bli bättre. Vi är inte klara med vår utveckling. Men vi står där vi är idag därför att förutsättningarna har tidigare sett helt annorlunda ut.

Förutsättningarna att inhämta kunskap är inte enbart bättre idag när det finns fler alternativ än tidningen Min Häst. Förebilderna i stallgången, i ridhuset och på sociala medier som visar vägen behövs fortfarande. 

/Lollo

Det finns en tanke om att det krävs hästkunskap för hästhantering. Många gånger sker hämtningen av hästkunskap från boxen bredvid.

Det råder ibland en frustration, från olika håll. Hästnäringen som möter nyblivna hästägare menar att de kan för lite häst. Vissa ridskoleelever söker sig vidare, till exempel hittar medryttarhäst eller egen, därför att de känner att de inte lär sig tillräckligt på ridskolan. Samtidigt som ridskolan vill kunna lära ut kunskapen på ett attraktivt sätt för eleverna.

Jag inser att det finns många olika förväntningar på ridskolorna. Både från elever och från oss som arbetar där. Men även från de som inte alls har med ridskola att göra.

Jag börjar fundera över vad vårt uppdrag faktiskt innebär, vad omfattar det?

Från mitt perspektiv så innebär en ridlektion så mycket mer utöver det som händer i sadeln. Vi vill ha friska hästar att rida och ansvaret att hålla dem friska kan inte landa på någon annan än oss själva.

Är det ridskolans ansvar att skapa framtidens hästmänniskor, eller någon annans? Bygger vi bara grunder för att någon annan tar vid? Erbjuder vi eleverna för lite, tillräckligt eller behöver vi kunna ändra oss?

Ridskolan är en mötesplats för barns första möte med stallet, föräldrar som aldrig trodde de skulle hänga med hästar på fritiden, återvändare, ryttare med drömmar i form av tävlingsambitioner, frihetssökare och de som varje vecka kombinerar sin ridlektion med fikastund.

Oavsett vilka så är de personer som jag har i uppgift att sprida mer kunskap till. I slutändan så är det hästarna som möter konsekvenserna av förlorad kunskap. Det är därför frågan är viktig för mig och det är därför jag försöker gräva där jag står för att hitta svar.

Vi har möjlighet att skapa den fortsatta utvecklingen.

/Lollo