Hur gör man som hästföretagare, för att hitta kontorstid?

Mornar så ska det fodras och släppas ut hästar. Därefter rida hästar och sköta stalltjänst. Däremellan äta något själv, ta hand om konvalescenter, köra till veterinären och servera hästar till hovslagaren. 

Sedan börjar lektionerna,  alla elever vill rida klockan 19. Men det går inte att alla rider just den tiden, så det slutar med en kompromiss med elever från kl 16 fram till klockan 21. Sedan ska stallet avslutas för dagen.

Det är en evig ekvation. Var ska kontorstiden ligga? Jag vet att jag som hästföretagare inte är ensam om att leta lösningar.

Många av oss sköter den på natten, eller medan vi äter frukost, lunch eller middag. Om vi ens hinner med alla måltider på en dag. Jag ser alltid till att ha ätbara saker i bilen; för att kunna fylla på medan jag åker till jobb, träning, tävling eller veterinär. 

Vi förväntas att inte använda telefoner när vi hanterar hästar och ändå förväntas vi att svara i telefon när det ringer.
En kund till mig ringde och jag svarade. Hon frågade vad jag gjorde och sade sedan; ”Ja, du jobbar ju jämt”.
Jovisst, tänkte jag för mig själv. Men mina samtal med dig som kund är också arbetstid.

Jag hälsade på ett tävlingsstall i Holland. Ryttaren red drygt tio hästar om dagen. 
Samtidigt som han red häst nummer tre så undervisade han en elev. 
När han skrittade fram häst nummer fyra så ringde en hästköpare från Danmark med frågor.

När hästskötare förberedde häst nummer fem så skickade han över veterinärutlåtanden på hästköparens häst till en veterinär i Tyskland. 
Och när han skrittade av häst nummer sex så ringde han upp köparen i Danmark igen.

Jag får ibland önskemål om utvecklingssamtal med elever. Jovisst, svarar jag, följ med på träning eller tävling så tar vi det i bilen. Alternativt om vi ska ta det på avtalad tid så får du betala för en privatlektion. 

Jag vet att många med mig funderar över hur vi ska prissätta våra tjänster. Och jag vet att jag liksom andra har arbetsuppgifter som äter upp min tid; är ingen direkt inkomst men viktiga på lång sikt.

”Hon som alltid pratar i telefon”, log Ann när hon beskrev mig.
För när jag mockar och sopar stall så passar jag på att ringa kunder, veterinärer och vänner. Ann blev inte alls förvånad när jag i torsdags släppte av en elev på hoppträning, åkte vidare för att ha en lektion och kom tillbaka för att se elevens träning.

Men ibland slår jag mig till ro, oftast åker jag till ett fik och sitter där för mig själv. I sällskap av en kaffe kan jag planera tävlingar, viloperioder och arbetstimmar. 

/Lollo

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på. Vi bad honom filma under träningen. 

På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.

Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ”i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15 år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.

Föräldrar ställer frågor till oss ridlärare: Barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?

Svaret är:

– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.

– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.

– Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar. 

”De hoppar ju fortfarande bara 50 cm”.

Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.

Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion. 

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen, har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst. 

Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning. 

Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.

– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga. 

– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp. 

– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant. 

– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.

– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.

– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.

”Jag har stor respekt för er ridlärare”, sade en förälder på ridskolan. ”Nu har jag suttit på läktaren och sett min dotter rida lektioner, från det att hon var nybörjare till att hon idag rider i tävlingsgrupp. Jag är otroligt imponerad, för det är ju som att ni ridlärare är utbildade för att undervisa allt från förskola upp till universitet!”

Jag tror inte att det alltid syns vad vi ridlärare förväntas göra under en helt vanlig ridlektion. Därför bestämde jag mig för att lista några av de punkter som jag jobbar efter medan jag undervisar.
En vanlig grupp för mig, är tolv elever i ett ridhus på 20×40 meter och min checklista ser ut som följande (punkterna är inte i någon speciell ordning):

– Hur ser gruppen ut? För mig så är betydelsen om eleverna rider på samma nivå väldigt liten. Jag vill vara så pass kompetent i min ridlärarroll att jag kan leverera individuellt till en grupp, även om var och en av dem har olika kunskapsnivå.
– Vad är det långsiktiga målet för gruppen, vilken sorts ryttare vill vi att de ska bli?
– Vad är terminsmålet för gruppen?

– Jag behöver inte bara veta vilket tema det är på dagens lektion, utan också vilket resultat jag vill uppnå. Då blir det enklare att lägga en förberedande uppvärmningsövning och påminna eleverna under lektionen vad vi arbetar med just idag.
– Hur lång är lektionen, hur många minuter? Viktigt är att intensiteten ger hästarna ett flow där de hinner andas och att fokus ligger på ryttarna.
– Kommunikation med eleverna. På ett enkelt sätt gör jag alla elever sedda genom att alltid börja lektionen med ”Hej, hur mår du?”  Det här har mina elever numera lärt sig, och det ger dem ett fönster att våga kommunicera med mig om behovet finns. Även de yngsta eleverna. Jag vill alltid avsluta lektionen med att ge var och en några ord att ta med sig hem.
– Var brister det oftast, vilka moment har jag inte varit tillräckligt bra på att förbereda mina elever i tidigare? Det jag jämför med kan vara lektionen de red veckan innan eller senaste tävlingsstarten.
– Hur mår hästarna? Hur rör de sig, hur står de på medellinjen, ansiktsuttryck, andning, pälsen, utrustningen?
– Ridning i båda varven, lägga övningarna så att risken för skador på hästarna minskar.
– Två fokus i undervisningen; sits och inverkan. Ibland börjar jag instruera elevernas inverkan och sedan sitsen men ibland gör jag tvärtom. Vilket jag börjar med beror på dagsformen och vilket behov som är störst för stunden.
– Mina instruktioner lägger fokus på att göra det bekvämt för hästen, utveckla eleven och att målet är att ekipagen lämnar ridhuset i en känsla av att ha blivit starkare.
– Hur lektionen läggs upp beror på hur resten av dagen ser ut; så att hästens arbetsdag blir bra för den.
– När jag lägger övningar så vill jag få till att slitaget på ridhusunderlaget växlas. Jag ändrar ”ridvägarna” vid behov, justerar övningar och ”tvingar” eleverna att växla de spår de rider på.
– Vilka hästar har särskilda behov? Några av dem trivs bäst på raka spår, andra på böjda. Vissa vill ha galopp som absolut sista övningen på lektionen, andra blir hjälpta av att galoppera tidigt på passet.
– Vad behöver hästen i form utav att vidare stärkas och utvecklas?
– Vilka elever har särskilda behov? Någon har en hörselskada, en annan dålig rygg, rädslor, balanssvårigheter. Vissa tar mycket plats i gruppen, andra tar ingen plats alls. Någon vågar inte fråga när hen inte förstår och vissa behöver tid på sig att formulera sina tankar till mig.

Och slutligen, variation som innehåller en röd tråd; för hästarna och för ryttarna. 

På senare tid har jag funderat mycket kring hästar och våra förväntningar på dem.

Oavsett om vi är ryttare, tränare, hovslagare, ponnyförälder eller vad som helst; så är vår uppgift att underlätta för hästen att kunna göra ett bra jobb.

Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende. Vi behöver se var vårt eget ansvar ligger; var vi brister i att läsa av och förstå våra hästar. 

Problemet är inte okunskap bland oss som omger hästen; problemet är att vi inte ser vår egen okunskap. 

Jag har hela tiden ett ansvar gentemot mina hästar;

• Att söka kunskap. (Inte bara att söka någon form av kunskap utan rätt kunskap).

• Bli mitt bästa jag. Komma till stallet utvilad, stoppa i mig energi och se till att jag är i fas för att umgås med hästen.

• Lägga tid på min häst. Den förtjänar de minuter som jag lägger på den.

• Arbeta på min härvaro, inte bara närvaro. Bara för att jag är hos hästen så är inte det samma sak som att jag är närvarande. 

När hästen inte fungerar till det jag vill göra så behöver jag ställa mig själv frågan;

• Är hästen frisk?

• Mår den bra?

• Anpassar jag kraven efter hästen?

• När jag ber den arbeta, formulerar jag mig på rätt sätt till min häst?

• Arbetar jag med allt runtomkring för att möjliggöra att hästen presterar?

• Är den i rätt miljö?

• Trivs den med uppgifterna som jag ger den?

När vi tycker att hästarna presterar fel, så behöver vi istället fråga oss själva om våra förväntningar är rätt. 

Vi behöver se vad som är vad oavsett om det är en fas i inlärning, bristande system eller om vi helt enkelt börjat i fel ände.

På ridskolan har vi varje månad hästmöten och ibland har det diskuterats om vilka hästar som fungerar i verksamheten eller inte. Min ena chef brukar då ställa den fullt rimliga frågeställningen; har vi gjort allt vi kan för att skapa förutsättningar där hästen kan prestera i verksamheten?

Med mina egna hästar kanske jag funderar alldeles för mycket på de här sakerna. 

Jag gillar att se mina hästars utveckling och vara en del av den. 

Jag vill att de ska trivas med jobbet. Jag vill att de ska frusta nöjt under ridpassen och känna sig trygga med att leverera. 

Är det inte så, då är något fel. 

/Lollo

Naprapaten såg paff ut när jag klev in i rummet hos Rehabteamet dit jag gått för att ultraljuda min axel.

”Vi har patienter som kommer hit och säger att de känner sig överkörda av en buss”, sade han. ”Men när jag läser din journal så inser jag att det är ju precis vad du har råkat ut för!”

”Ja, jo, det kan man säga”, svarade jag. 

”Du har brottats med en häst”, fortsatte han.

”Ja”, svarade jag. ”Det är ju tur att jag har ett lager med muskler som kunde agera motståndskraft så jag slapp värre skador!”

Han tittade på mig med tom blick; troligen var det inte ett lager muskler han såg framför sig.

”Hur mår du idag?”

”Ja, jo, det jobbigaste har varit att ta sig upp i sängen.”

Jag känner mig som riddaren i Monty Python”

Jag berättade att min säng är i höjd med bröstkorgen och att jag oftast skuttar upp i den. Nu kunde jag inte det i och med mitt mosade vänsterben. Inte heller kunde jag stöd med armarna och dra mig upp på grund av min högra axel.

Lösningen blev att lägga mig mot sängkanten med axlarna och ”skjuta upp” mig själv med hjälp av mitt friska ben stöttandes mot en vägg.

”Jag känner mig som riddaren i Monty Python” sade jag. ”Han som saknar armar och ben samtidigt som han säger ”I can still fight!”.”

Naprapaten funderade en stund innan han frågade:

”Vad är det med er hästmänniskor som gör att ni bara kör på? Ni är otroligt lösningsorienterade i allt.”

Det har han kanske rätt i. Och det kanske är på gott och ont.

Resultatet från ultraljudet blev en bristning i muskeln på höger axel. Mitt vänstra underben var svullet och lila samt en rejäl smäll mot baksidan av vänster rygg.

En läkare har även undersökt mig och jag har klarat mig utan skador. Alla inblandade försäkringsbolag har jag hört av mig till och de ger otroligt bra service och hjälp. 

Återbesöket till naprapaten var komiskt. Jag låg på mage på britsen och skulle vända mig över på rygg. Hur då? Det fick ta tid att genomföra eftersom axeln, benet och ryggen var dåliga på att hjälpa till. 

Det jobbigaste momentet under februari har varit att ta på sig jackan. Jag har behövt kasta in högerarmen när jag klätt på mig.

Naprapaten såg ut som att han tänkte ”hon kommer aldrig göra sina rehabövningar”. Men jo då, jag har kunnat göra det medan jag står på lektion och undervisar. 

Så vad var det egentligen som hände, varför har årets första två månader var extra fysiskt påfrestande?

I januari råkade jag och en häst ut för ett missförstånd. Jag hamnade på marken och slog i min högra axel. Det hela var verkligen bara ett ”oj” men rörelsen i axeln blev begränsad efter det.

En och en halv vecka senare hjälpte jag en kompis med att rida hennes häst. När jag satt på så reagerade den på att en annan häst travade i ridhuset, kom upp på bakbenen och föll den baklänges på rygg. Tack och lov inga frakturer, men hästen landade över mitt vänstra underben och vänstra sidan av min rygg tog emot i landningen.

Kroppen är mitt viktigaste arbetsredskap som behöver fungera i många år till. Jag behöver ge mig själv rätt förutsättningar för att fortsätta vara stark, hållbar och skadefri. 

Det känns väldigt bra att jag är omgiven av bra hjälp. Högkompetent hjälp i kombination med en nyfikenhet att jag vill lära mig mer. 

Att arbeta inom ridsporten innebär långa dagar och tuffa uppgifter. Kroppen som arbetsredskap behöver förutsättningar i form av att byggas upp, vila och mat som bränsle.

Jag fascineras av hur mycket folk har att tycka kring ätande; vad, när och hur man äter. För mig är mat ett bränsle som skapar förutsättningar för mig att klara min vardag. Jag funderar aldrig på om jag ska äta utan försöker planera i förväg så att energin räcker till allt jag vill leverera.

Vi kan hjälpa oss själva att bygga mer motståndskraft; då kan vi lättare klara av smällar mot kroppen och orka bättre.

/Lollo

Hej!

Jag testar här i bloggen om någon kan hjälpa en lagom tjock man i sina bästa år, min vän Christian Björklund, att finna sin nya riktiga ”gubbhäst”.

Sökes:                                                                                      

Trevligt SWB-sto till en låg prisklass med en mankhöjd mellan 164-168 centimeter.

Önskvärt är bra stam för avel. Lätt att hantera och alltid rolig att rida. 

Vid uteritt ska man både kunna kolla mail, prata i telefon,  kommentera Facebook, kolla Instagram samt vid få tillfällen även vara lätt bakis utan problem. 

Gärna en dressyrhäst som gillar att hoppa. Men även ett fint hoppstammad sto med fina gångarter går finfint. Kan den byta är det ett extra plus.

Gillar hästen att tävla och och är en rosettplockare är det bingo. 

Planen är att eventuellt tävla när solen skiner, fåglarna kvittrar, det är tunna stackmoln (för lite moln gör att det blir för varmt), är torr barmark och temperatur över 12 grader. Samt att starten är tidigast 13.00 och senast 17.00. (Är det lördag så helst senast 15.30).

Man ska kunna lasta problemfritt och den ska vara lätt att köra. Inte rädd för mindre röntgenfynd men hästen ska gärna hålla mer än sex dagar från köp. 

Bra hem erbjudes av en av de bästa läktarryttarna i landet. För visst sitter de bästa ryttarna på läktarna?

Jag tror ni fattar. Om ni kan hjälpa mig med förslag och tips så kontakta Winnroc House på Facebook. 

Hälsningar Christian och Lollo

På ridskolan diskuterar vi ofta balansen mellan ridning och teoretiska kunskaper. 

Vi vill engagera eleverna till att ta del av mer praktisk teori, då vi ser att det finns ett behov.

När vuxna elever har svårt att tränsa, missar rutiner med hästarna och gör misstag som skulle kunna leda till olyckor; inser vi att teoretiska kunskaper brister.

Vi märker en skillnad kring barnen på ridskolan, sedan vi ökade antalet teoritillfällen i deras undervisning. Vi har färre osäkra barn i stallet. De har verktyg att hantera svårigheter men framförallt kan de sätta ord på sin förståelse för hästens beteende. 

Det är också tydligt hur barnen blir tryggare av att få hjälp från andra barn och att vi vuxna finns närvarande. 

Detta förklarar jag på lektion. Ändå tycker jag att det är orimligt att jag behöver lägga tid på att förklara mig för föräldrar. 

Frågor som, hur mycket teori ska barnen ha den här terminen? Innebär det mindre ridning?

Jag får även förklara varför barnen ska ha teori. Många föräldrar vill göra mycket åt barnen, ”för då kan de rida fler minuter”. Men det leder till att vi sedan har 16-åriga elever som inte kan spänna sadelgjorden utan hjälp av förälder.

Jag möter också en frustration från föräldrar att vi inte meddelar i förväg när vi har teori på lektionerna. 

”Hade vi vetat om det så hade vi inte behövt åka så tidigt till stallet.”

Det är ju just därför barnen behöver ha teori på sina lektioner; eftersom de spenderar så lite tid som möjligt i stallet. 

Det behöver ju inte vara ett aktivt val hos barnen att det är så; många gånger är det föräldrar som väljer att barnen kommer lagom till lektion och åker hem så snart som möjligt efter.

När ridskolans elever plötsligt försvinner så har de skaffat egen häst.

Sedan finner jag mig själv stå på externa hoppträningar, veterinärkliniker, privathästanläggningar och andra sammanhang där jag behöver svara på samma fråga.

Varför kan de här nyblivna hästägarna för lite? De vet inte hur hästar fungerar. De kan för lite. Varför har ni som ridskola förberett dem för lite inför att ha egen häst?

Svaret är; vi har inte sagt till eleven att den är redo för egen häst. Det beslutet har eleven själv fattat.

Många gånger på grund av att hen inte tycker att ridningen är tillräcklig på ridskola.

Vi har sett bristerna redan innan beslutet om egen häst men inte haft möjlighet att ge rådgivning. Frågan är dessutom om tiden till det finns.

Jag pratade med en tidigare ridskolechef som drivit anläggning i Värmland. Hon fick en chock när hon insåg att de flesta eleverna köpte egen häst efter fem år på ridskola. Där de bodde var det billigt att stalla in hästar och hon insåg att som ridskolechef hade hon kort tid på sig att ge eleverna all kunskap hon behövde.

Det var vad hon kunde göra, för att minska risken att hästar och nyblivna ägare skulle fara illa.

Jag tror att grundproblemet är att jag ”säljer ridlektioner”. Jag kanske ska börja kalla det hästlektioner istället; för sanningen är att ridningen är väldigt liten del av vad vi gör.

På ridskolorna ser vi tydligt hur ridning är en sport för alla åldrar. 

En ridlärarkollega till mig berättade hur hon hade en grupp på tolv elever bestående av äldre damer och karlar i sitt jobb på ridskolan.

Trots att hon med tydlig röst ropade ut i mikrofonen att det var dags att sakta av till skritt så fortsatte Jörgen galoppera. Bengt galopperade upp jämsides Jörgen och instruerade honom att det var dags att sluta galoppera och då saktade han av.

Det blev lösningen på att kommunikationen under lektion skulle fungera.

En annan kollega frågade en elev på lektionen om hon hade svårt att höra instruktionerna.

”Jag tror det är fel inställning på din mikrofon”, sade eleven.

Ridlärare vände sig till en annan elev.

”Anne, tycker du att det är svårt att höra mina instruktioner?”

”Va?”

”Jo, jag frågade om det är svårt att höra vad jag säger.”

”Jag hör inte vad du säger, jag har glömt hörapparaten hemma idag.”

Några av mina elever behöver hinna hem för att avlösa sin barnvakt efter avslutad lektion, andra ska hem till sin ”gubbvakt”.

Jag hade en äldre elev som jag, liksom jag gjorde till de andra eleverna, gav instruktioner.

”Lollo, de har bett mig korta tyglarna i tjugo års tid och det har fortfarande inte blivit bättre.”

Samma elev dök alltid upp oavsett väder, även när det var snöstorm och alla andra elever avbokade sina lektioner.

”Lollo”, sade eleven. ”Jag har sagt till mina kamrater att idag är det okej att gå som en 84-årig gubbe.”

Han skrattade; syftade på sig själv och den hala marken i snöstormen. 

En gång dök inte den eleven upp till sin lektion och jag blev orolig eftersom han alltid hade full närvaro.

Veckan efter var han på plats och bad om ursäkt för att han glömt avboka. 

”Jag var i fjällen och åkte skidor.”

Idag träffade jag en äldre dam som det fullkomligt strålade om när hon berättade om sin häst. 

Hon berättade att hon fortfarande dressyrtränar och känner att det är otänkbart att missa en dags ridning. Hon delade med sig av sin hästs viktiga träningsprogram varje vecka och den målsättning hon arbetar för.

Hennes stora bekymmer var att hon behöver gå en grönt kortkurs för att få rida sina tävlingar.

”Men Lollo,” sade hon. ”Det känns ju märkligt eftersom jag var en av de första som tog grönt kort innan allt blev digitalt. Jag borde ju inte behöva gå kursen; jag kan ju allt det där redan?”

Hon kände stor lättnad när jag tipsade henne om hur hon skulle få hjälp att lägga sitt gröna kort i tdb. 

”Ja, för jag har det ju kvar!”

Henne ser vi nog snart på tävlingsbanorna. 

/Lollo

 ”Ridskolor lär inte barn rida med små hjälper.” Sagt från en person som själv inte undervisar elever. Ett påstående som jag ställde mig frågande till. 

Jag minns när Jonna, 6 år, red lektion för mig på sin ponny Nutella.  ”Titta, jag kan rida som en fjäril!” Jonna kunde plötsligt hålla ut armarna medan ponnyn travar och släppa tygeln på halsen.  Vi övade ridvägar, travade bommar, travade hinder, övergångar, red hinderbanor. Jonnas favorit var att rida på fyrkantsspåret; hon ägnade gärna en hel lektion till just det. 

”Jonna”, frågade jag. ”Går det långsamt, lagom fort eller för snabbt just nu?” ”Lagom fort!” Svarade Jonna nöjt medan jag och Jonnas mamma Nina såg ponnyn röra sig så långsamt att klockorna stannar. Jonna hade inga problem med att det tog två varv runt fyrkantsspåret innan hon fick ponnyn att börja trava… 

Jonna styrde på ett litet hinder. Ponnyn stack inte iväg i full fart när den såg hindret, utan klev snällt över på mitten. Nutella höll igång i trav bara under förutsättning att Jonna inte glömde skänkla. 

Men det fanns en fördel med att tempot sällan når höga hastigheter. Jonna kände sig trygg när hon visste att ponnyn aldrig gick oväntat fort. Hon behövde aldrig hantera för mycket nerv i ponnyn eller oväntade situationer. Ändå var ponnyn tillräckligt känslig för att även svara för små signaler, men viktigast av allt var hon tillåtande för att Jonna ibland vinglade till med balansen eller armen. 

Nina sade det ofta; hon kunde inte vara mer tacksam för vad Nutella lärde Jonna. Ponnyn lärde barnet rida bra; jag som ridlärare och Nina som förälder behövde aldrig ha ett hjärta i halsgropen. 

Jag tänker, att små barn innebär stora hjälper och stora barn små hjälper. Men det är inte hela sanningen; det är balansen som avgör. Någon som håller på att lära sig rida, har svårt att hålla balansen på hästen. Det går att jämföra med någon som står uppepå en surfingbräda; ju bättre balans desto mindre rör sig personen. 

Ridning går ut på att ge en signal i taget. Vi ger aldrig flera signaler samtidigt, utan ju högre nivå vi rider på desto längre och mer avancerade följder av signaler lyckas vi utföra. Som med matteboken; vi börjar med plus och minus vilket så småningom leder till ekvationer. 

När vi tappar balansen, ökar risken att vi ger fler signaler samtidigt. Lutar oss vänster för att ta i mer med vänster skänkel; men då säger vikthjälpen ”gå vänster” och skänkeln säger ”gå höger”. Hästen försöker uppnå balans. Vi ska skänkla men samtidigt rör sig armarna ”för att hjälpa till” vilket istället betyder broms. 

Känsliga hästar hjälper med andra ord inte till i början av ryttarkarriären, utan skapar mer problem. De missförstår de dubbla signalerna, ökar hastigheten för att hålla balansen, det blir för mycket av allt och de vinglar i takt med ryttaren. 

Men, i takt med att balansen ökar så blir ryttaren mer stilla och med i rörelsen. I takt med att eleven mognar med uppgiften blir hen redo för mer finstämda instruktioner; vi leker fram små signaler. Det är magiskt när man lyckas instruera eleverna att rida för vikthjälperna och hästen svarar blixtsnabbt för signalen. 

Nybörjarbarnen har fullt sjå att hålla en sträckt tygel, hålla sig kvar på hästen och samtidigt få den att följa fyrkantspåret. På mitt jobb har vi fantastiska med förmågan att lotsa och ”gissa rätt” med de oerfarna samt utmana och bjuda upp till dans för de erfarna. 

Måste små barn rida med stora hjälper? Jag har elever som fortfarande är små men större än de var när de började sin ”ridkarriär” med mig och mina kollegor. De är inga stora barn ännu, trots det lyckas de rida med små hjälper och snappar snabbt upp mina signaler. Orättvist att vissa hittar det tidigt i livet. Jag menar, jag har ju precis börjat lära mig rida: trettio år efter att jag började.

Jag upplever att många stretar på i det tysta och känner sig väldigt tyngda. Emellanåt också jag själv, men jag hoppas att de värsta av de perioderna ligger bakom mig. 

Tyngden av skuld och skam; gentemot våra hästar. 

Helgen som varit så reagerar jag över hur många ledsna personer jag mött. Personer där jag behövt torka tårar. Deras tårar är bevis på en besvikelse; de tror att de är väldigt ensamma att känna så. 

Besvikelsen är gentemot de själva men framförallt hästarna. De arbetar hårt och målmedvetet men når ända inte fram. De vill prestera, visa att de kan. Inte inför de själva, men gentemot hästarna och till viss del så vill de visa mig att de kan. De vill leverera; besvikelsen kommer när deras insats inte räcker till. 

Jag vänder mig mot dem och vågar fråga varför. När jag inser att tårarna inte är en rädsla på att misslyckas utan en besvikelse mot dem själva; så kan jag möta dem i det. 

– Du är inte unik. Du är inte ensam om att brottas med dessa känslor och du är inte själv i att känna så. Det enda du behöver är verktygen i att hantera det. 

En tränare berättade för mig om en elev hon hade. Eleven var förtvivlad över hur hon inte lyckades rida bra på träningen.
”Vad gör jag för fel?” undrade eleven.
”Du rider för dåligt” blev tränarens svar, varpå eleven blev ännu mer förtvivlad. 
Eleven kände en stark övertygelse om att enda alternativet var att lägga ned med ridning och sluta helt.
”Nej, nej, nej” sade tränaren. ”Det är inte det jag menar.”
Tränaren förklarade att det hon menade var att eleven där och då hade för få timmar i sadeln, för lite erfarenhet, för få verktyg och otillräckligt med erfarenhet. 
”Du behöver mer av allt det innan du får det resultat du vill ha” sade tränaren.
Eleven slutade aldrig med hästar och ridning efter den feedbacken. 

Vi måste någonstans inse att vi gör vårt bästa, så gott vi kan.  Att vi medan vi lär oss, ofta kommer göra fel och behöva hantera att misslyckas. 

Det handlar inte om att misslyckas mindre, bara försöka träna på ett sätt där vi gör det mer sällan. Se ett bra resultat som en belöning och ett sämre resultat som en lärdom. 

Och var inte frustrerad; hjälp finns att få. Du behöver inte vara ensam när du strävar. Och var inte besviken; du gör så gott du kan och senare kommer resultatet av det du gör idag. 

”Hur känns det?” frågade jag. 

”Nä inget bra” svarade Tilda. 

Känslan ljuger aldrig, men ibland kan det vara svårt att veta vad man letar efter. Det kan också behövas möjlighet att rida andra hästar; kunna jämföra, få fler verktyg, känna efter andra vinklar. 

”Tilda” sade jag. ”Du är en person som alltid äter samma frukost. Det är väldigt sällan du byter ut dina frukostrutiner.

”Det är sant” svarade hon med ett leende.

”Du åker också hem från skolan på exakt samma sätt varje dag. Det skulle aldrig falla dig in att lifta med någon motorcyklist hem från skolan. 

Tilda skrattade.

”Nä, aldrig!” 

Jag förklarade för Tilda att hon gör alltid allt på exakt samma sätt. Det gör också att hon kommer alltid landa i samma känsla när hon rider.

”Du behöver våga experimentera” förklarade jag. ”Våga prova, våga förändra. För fortsätter du göra som du alltid har gjort så landar du i samma resultat.” 

Tilda fick något att tänka på, även om vi båda inser att det Tilda gör är väldigt bra. Hon ska definitivt inte ändra allt, men våga förändra lite grann. 

Samtidigt är en av Tildas stora styrkor hennes förutsägbara ledarskap till hästen Cajsa. Det är just det som gör att Cajsa trivs extra bra med Tilda och verkligen vill ha Tilda som ”sin person”.

Cajsa finner trygghet i att Tilda alltid gör samma lika. Hon behöver aldrig vara orolig för att Tilda sätter henne i skrämmande situationer och hon kan enkelt göra rätt eftersom hon vet vad Tilda ber om. 

Cajsa är en häst med nerv som inte behöver ”en äventyrlig vardag”. Hon behöver lugn, ro, stabilitet och trygghet. Allt det ger Tilda till henne och Cajsa får känna sig speciell. 

Tilda kommer aldrig sätta mer stress i Cajsa samtidigt som Cajsa hjälper Tilda att våga prova nya saker utanför sin komfortzon. 

De gör båda varandra lite bättre. 

Jag hade inte en tanke på att en häst i halsring kunde väcka misstankar hos andra.
”Varför har du halsring…?”

Jag förstod först inte frågan. För mig så är halsringen en naturlig del i min utrustning – jag blir nästan stressad av tanken på att vara utan en.

Nej, jag har inte halsring på alla hästar i alla lägen. Men jag har helst en alltid när jag hoppar och alltid på unghäst. Ibland oftare än så också. Många gånger har halsringen varit en räddning för mig när en häst hoppat till eller jag kommit ur balans; jag slipper ta hästen i munnen.

En insikt jag fått de senaste åren är användandet av martingal. Det visar sig att den ibland används till samma syfte som när jag använder halsring. Det är bara det att det är coolare med martingal än med mitt fegsnöre (halsring).

En annan insikt är hur mycket definitionen ”en snäll häst” kan skilja sig beroende på vem du pratar med; kanske är insikten en liten del allvar blandat med en stor andel humor.

• ”Den blir lugnare när den har huva på sig.”
  Lugnare är inte samma sak som att den blir lugn.
• ”Den har ett skarpare bett för att det ska bli lättare för barnen att bromsa.”
  Samma ponny visade sig vara en avkastarkung.
• ”Den har aldrig tappat en ryttare.”
  Anledningen kan vara att den bara blivit riden fem gånger.
• ”Hur lugn som helst.”
  Du kommer inte få hästen att röra på sig.
• ”Har en tydlig broms.”
  Men ingen tydlig gas.
• ”Älskar uteritter.”
  Vad en uteritt är kan behöva definieras. För vissa så är det sträckan till och från stallets ridhus.
• ”Oj, den har aldrig gjort så förut.”
  Efter att hovslagaren fått ett bakben i magen.
• ”Oj, jag trodde att den bara gjorde så hemma.”
  Efter att veterinären fått ett bakben i magen.
• ”Lite vaken.”
  Håll i dig. Minsta ljud drar igång ett fyrverkeri i hästen.
• ”Lite pigg i början.”
  Efter att den bockat av sig i 20 minuter så är det lugnt.
• ”Jättesnäll, men gillar inte andra hästar.”
  Det är på egen risk som du rider din häst samtidigt som den hästen.
• ”Älskar att hoppa.”
  Det visade sig sedan att hästen jag skulle provrida skenade mot hinder och ibland sprängde hinder för att den inte hann hoppa i tid. Jag avbokade provridningen innan den hann bli av.
• ”Lätt att lasta.”
  Med hjälp av morötter, longerlina, rätt transport och/eller rätt person som lastar.
• ”Perfekt nybörjarhäst.”
  Så länge den går på led och du inte begär mer av den. 
• ”Perfekt första häst.”
  Den är begränsad.
• ”Perfekt tanthäst.”
  Den gör inget oväntat.
• ”Den snällaste hästen jag har i stallet.”
  De andra kandidaterna påminner mer om oinridna mustanger.
• ”Till och med min pojkvän kan rida den här hästen.”
  Ja, med ledare.

För somliga så är en snäll häst någon som alltid har öronen framåt. Eller inte rör sig mer än nödvändigt. Eller rör sig alltid rakt fram, inte oväntat åt sidorna. Eller visar noll uttryck i alla lägen. Eller ”är lätt att sitta kvar på” när den bockar.

Allting är relativt och kopplat till hur små eller stora krav du kan ställa på dig själv eller din häst. För i slutändan så handlar det om vår egen förmåga och begåvning att läsa av hästen – eftersom alla hästar är snälla. 

/Lollo

”Hur vet jag vad det är som brister”, en fråga jag ställde som saknar ett svartvitt svar. 

Oavsett vilken satsning som vi står i (platsa i en svårare grupp på ridskolan, debutera en högre klass, skapa en tävlingshäst, hobbyhästägare och så vidare) så har vi flera ingredienser som påverkar oss. Hur vet vi vilken ingrediens som saknas, är fel, behöver bytas ut eller förändras?

Svaret på den frågan hämtar jag från det nätverk av tränare och kunniga jag har skapat omkring mig. 

Vilka är ingredienserna i vår satsning? Om jag ser på det utifrån mitt eget tränande och tävlande så ser det till stor del ut så här: 

• Ambition. Har jag ett utstakat mål framför mig? Om jag inte kan formulera mitt mål så är det svårt att veta vart jag är på väg. Om jag har målet så är alla beslut längs vägens gång betydligt enklare att fatta. 
• Hästmaterial. Det hästmaterial jag sitter på idag måste inte ta mig till slutmålet; det kan räcka till att ge mig erfarenhet en bit på vägen. Antingen reglerar jag mina ambitioner efter den häst jag har tillgång till, eller så behöver jag vara beredd att byta häst för att nå mina mål. 
• Mina egna förutsättningar. Vilken balans behöver jag ha i sadeln för att kunna göra vad jag vill? Hur mycket koordination och styrka behöver jag? Räcker min ork? 
• Omgivande förutsättningar. Har jag möjlighet att transportera min häst om så krävs? Anläggningen jag är på, vad erbjuder den för möjligheter i min träning? Hur mycket förhindrar/förbättrar omgivningen det jag har som målsättning? 
• Mina resurser. Att vara rik behöver inte vara ett måste för att nå sina mål. Men jag behöver reflektera över hur tid, ekonomi, arbete/skola samt energi påverkar mina förutsättningar i mitt tränande/tävlande. 
• Mina tränare. En tränares roll är att kunna möta eleven där den står. Det är väldigt individuellt i vad jag som tränar behöver från min tränare och det kan också förändras över tid; beroende på var jag är i min satsning. Kan tränaren hjälpa mig att fatta svåra (nödvändiga) beslut? Kan tränaren hjälpa mig att se vad jag saknar? Och hjälpa mig att bygga ett system som får mig att känna mig trygg? 
• Mitt team. Hur mycket hjälp behöver jag omkring mig och hur mycket klarar jag på egen hand? Vet alla i teamet om deras roll och vad som förväntas av dem, till exempel på en framridning? Kan jag få hjälp från veterinär och hovslagare; kan vi tillsammans se hur häst och träning hänger ihop? 

Till sist står jag igen och frågar mig själv om jag har nått mina mål; om jag är klar än. Jag inser att bästa sättet att få svar är att vända mig till mina tränare och andra mentorer omkring mig. Och min slutsats är att jag är närmre mina mål idag än vad jag var för ett år sedan. 

/Lollo

Jag bor på en hästgård där jag försöker kombinera min vardag med min familjs inackorderingsstall, min verksamhet Stall Grana Ponnyteam samt mitt jobb som ridlärare på Hufvudsta Ridskola.

Ponnyteamet innebär att jag skräddarsyr upplägg åt tävlingssatsande ryttare inom dressyr, hoppning och fälttävlan.

För åtta år sedan startade jag Ponnyteamet med ambitionen att erbjuda kvalitet; att vara ett alternativ till alla gånger det råkar bli fel för nyblivna hästägare. Kunna erbjuda egen tävlingshäst i den mån som passar ryttarna, att föräldrarna inte måste vara hästkunniga och att ge möjligheter som ryttare annars inte får.

Att vara ett alternativ till alla gånger det råkar bli fel för nyblivna hästägare.

De här åtta åren har varit en ledarskapsutbildning som jag aldrig hade kunnat få på något annat sätt. Jag har aldrig ångrat något val, samlat på mig massor av roliga minnen och vuxit ihop mig med företaget.

Att vara entreprenör innebär långa dagar, lägga ned mycket tid, ofta stå ensam och samtidigt vara omgiven av många. I dagsläget, ihopräknat ridskolan samt övriga, har jag 200 elever som varje eller varannan vecka tränar regelbundet för mig.

Vid sidan av det här så försöker jag göra min egen satsning – träna och tävla dressyr, hoppning och fälttävlan.

Jag reflekterar ständigt och frågar mig själv hur jag ska bli mitt bästa jag.

• Vilka verktyg har jag och vilka verktyg saknar jag?
• Vem vill jag vara, i mina olika roller?
• Hur fördelar jag tid som jag investerar?
• Vad genererar energi?
• Vad kan jag styra och vad behöver jag acceptera?

Jag arbetar dagligen med att hantera mina rädslor samt sortera vad som är min yrkesroll, min person och min passion. Det är delar som minst sagt vävs samman och ibland är svårt att skilja på. Det är knappt att ens mina närmaste vet vad som är vad i min tillvaro.

Det är inte bara min ridning, mina hästar och min undervisning som jag vill utveckla. Det är allt runtomkring också. Men jag får ta lite i taget.

Jag vill leverera i det jag presterar.
Jag vill njuta och vara tacksam över att kunna göra det jag gör.
Jag vill bidra till att mina hästar, elever och omgivning mår bra.
Jag vill förverkliga drömmar – jag vet oftast vad jag vill men behöver hitta medel för att nå dit.

Det har varit, och är fortfarande, en resa i att lära känna sig själv.

• Vad behöver jag för att må bra?
• Hur är det viktigt att jag fördelar min tid?
• Vad behöver jag för att orka (räknat i mat, sömn, återhämtning, träning).
• Hur kommer jag väl förberedd?
• Vilka rutiner fungerar och vilka kan fungera bättre?

Det är märkligt, hur en lång vecka kantad av motgångar snabbt kan vända till något annat. Hur det där ridpasset i samspel med min häst kan fylla på med energi för en månad framåt.

Hur telefonsamtalet med en vän kan ge trygghet och svar på frågan om jag resonerar rimligt. Hur personen jag möter i stallgången eller i ridhuset kan råka säga det som jag behövde höra just då. Hur den där fåniga rosetten kan boosta på ett helt obeskrivligt sätt.

Varje gång jag möts av omtänksamhet, oavsett hur liten eller stor, så hoppas jag att den personen känner att jag vill ge det tillbaka.

Jag fortsätter trampa ut till stallet för att fodra, möta mina hästar, nöta timmar i sadeln, skratta med vänner och familj. För jag är inte klar än och jag älskar resan jag är på.

”Hur går det med din fälttävlan?” sa Allan när han fick syn på mig.
”När får jag se dig rida på Segersjö?”

”Det går bra”, skrattade jag.
”Men det lär nog dröja innan du ser mig tävla på Segersjö!”

Som vanligt så hade Allan alltid en stund över att prata. Han visade alltid ett genuint intresse för alla personer han mötte på stallplanen och han trivdes med att lära känna hästarna.

Allan var på många sätt aktiv och närvarande på ridskolan. Därför infann sig en tomhetskänsla när vi nåddes av beskedet att Allan gått bort. Bara två dagar tidigare var han på ridskolan och red lektion.

Marie Eklund valde att skriva ett mail till oss på ridskolan och uttrycka vad hon och många med henne kände. Jag är glad och tacksam för att Marie och Allans dotter Erica tycker det är okej att jag delar det här på bloggen.

”Till ridklubben och ridskolan med anledning av Allans oväntade bortgång

I onsdags morse hade vi i ridgruppen en minnesstund efter Allans död. Det var många tankar och ett fint samtal vi hade. Vi har dock förstått, ännu mer nu, hur viktiga vi i stallet är för varandra. Annars hade det knappast väckt sådan uppmärksamhet och en vilja att starta insamling till minnesgåva. Till och med från människor som inte ens visste Allans fullständiga namn!

Vi som är i stallet är både elever och klubbmedlemmar. Ni ska veta att detta betyder så mycket för så många. När vi satt i klubbrummet i onsdags blev vi som var där klara över vad det handlar om. Detta vill jag försöka förmedla till er.

Många av oss är nu till åren komna. Vi är lite kantstötta och har inga som helst ambitioner att tävla eller utmärka oss. Men vi älskar hästar och att få fortsätta att rida. Inte åka häst och ha det som förevändning för social samvaro. Vi vill fortsätta att lära oss, både att rida vettigt och att få en ökad kommunikation med hästen. Detta får vi i Hufvudsta. Vi känner oss inte som stofiler utan som ryttare och vi behandlas också så. Allan var så tydlig i detta, alltid nyfiken och en vilja att lära sig mer. Även när kroppen svek.

Under vår minnesstund blev det många tårar men också skratt. Vi pratade om hur viktiga vi är för varandra. I stallet faller de fasader vi har i andra sammanhang; här behöver vi inte upprätthålla en roll utan kan vara precis de vi är. I stallet är vi människor som älskar hästar och som vill stötta varandra.

Att få krya-på-dig blommor från stallkompisar efter en operation värmer mest av allt, så uttryckte en i gruppen det. När kroppen är svag under rehab hjälps vi åt att lyfta upp och ner sadlar. Linda och alla ridlärarna kämpar för att ge oss hästar som vi klarar av, oavsett hur skraltiga vi är för tillfället.

Allan personifierade så mycket av det som är viktigt. Medmänsklighet, nyfikenhet, alltid beredd med en hjälpande hand och en stor kärlek till hästarna.

När vi skildes åt i onsdags morse var det med många kramar. Allan personifierade så mycket av det som är viktigt. Medmänsklighet, nyfikenhet, alltid beredd med en hjälpande hand och en stor kärlek till hästarna.

Vi vill att ni som representerar ridskolan och klubben ska veta vilken stor del ni är i våra liv. Det kan ju vara bra att förmedla det medan vi alltjämt lever och kan sitta upp.

Med många hälsningar
Marie Eklund”

Efter en lång sommar så var min känsla inför hösten att ”inga problem, vinter är ju inte särskilt jobbigt”.

Det visade sig att jag glömt bort hur det är att frysa. Hur mörkt det är när solen slutar lysa. Hur lerigt det blir. Och hur jobbigt det är att pulsa i snö. Och hacka sönder is.

”Det är lugnt, jag låter hästarna vila på vintern.”
Till viss del låter jag också mina hästar vila på vintern, så som många andra gör. Mina hästar har tillgång till stora hagar, men det gör det ju inte självklart att de faktiskt rör sig tillräckligt mycket.

Vintern kommer med många överhängande risker. Får hästarna i sig tillräckligt med vatten? Jag behöver arbeta för att minska kolikrisken, med hjälp av motion, extra mash, salt och granris i hagen för sysselsättning.

Det är lätt att glömma bort ibland vad man har; fokus hamnar ofta på det man inte har.

Jag åkte till ett stall för att ha lektion för Edith och hennes ponny. Vi drunknade i blöt snö, tårna frös och det blåste på tvären. Ediths ponny tänkte verkligen ”crazy horsepeople” och hade hellre varit kvar i stallet.

Utan tillgång till ridhus stod vi där på en ridbana i svag belysning som bara tillät skritt.
”Var är alla andra ryttare”, frågade jag Edith.
”Hemma!” blev svaret.

Jag insåg att det var ju såhär jag hade det under mina första nio år som hästtjej.
Vintermånader utan ridhus. Ibland tillät underlaget trav och galopp, men oftast blev det bara skritt. Kanske lite mer vilodagar då än sommartid.

Vi red dressyr i skritt på en isig ridbana. Det blev mycket barbacka, passade på att öva voltige i skritt och annan balansträning. Jag var med på hoppkurs och behövde rida dit. Det tog en timme enkel väg att skritta till ridhuset. Efter avslutad träning skulle jag fika min medhavda matsäck men den var då djupfryst och gick inte att äta. Så jag skrittade hem igen, värmde fingrarna innanför jackan och ponnyn hade istappar runt mulen.

Jag har aldrig haft rinnande vatten i det stall jag hade min ponny, vi bar alltid vatten till stallet. Störst problem hade vi med torvbalarna som frös vintertid. Jag behövde planera ett par dagar i förväg innan det behövdes strö, så balarna skulle hinna tina i pannrummet (som låg i källaren på vårt hus).

Men en vinter kom så mycket snö att pannrummet var igensnöat. Då gick snön på gräsmattan upp till midjan på mig – jag fick knuffa torvbalen framför mig, upp på altanen och sedan förvarades den i vardagsrummet tills användning.

Jag minns många gånger då vi trotsat snöstorm – siktet var bara inställt på att komma iväg på tävling. Crazy horsepeople, som sagt…

Jag tänker hur hästarnas värde ibland inte stämmer överens med vad de är värda. Det vill säga, många hästar har ett stort värde att ge men skulle inte vara så mycket värd i försäljningspris på marknaden. 

Ridskolor och andra verksamheter byggs upp av hästar som är ovärderliga. De kommer kanske inte bli några tävlingshästar på mästerskap men de kommer skapa grunden för många ryttares ridglädje. 

Andra hästar spås en lysande framtid som tävlingshästar, men kanske aldrig når hela vägen av flera anledningar. Men varje häst har möjlighet att fylla ryttares och hästmänniskors kunskapsbibliotek. 

Jag har funderat över vad skillnaden är mellan en utbildad och en outbildad häst. Den outbildade hästen har inte kommit upp i samma antal upprepningar som den utbildade hästen. 

För att nå ett bra resultat krävs upprepningar av bra saker. Hitta vägar att skapa avspändhet istället för spänning. 

Hur många gånger har vi råd att göra fel? Ju känsligare häst desto färre förlåtande misstag finns det utrymme för.

Har vi råd att inte ta hjälp från de som kan? Har vi råd att göra fel? Och varför prova sig fram genom misstag, när vi når snabbare resultat genom rätt metoder från början? 

Målet måste alltid vara att landa i harmoni på ett tryggt sätt för både hästar och hästfolk. 

När jag ser tillbaka på resan jag gjort med en häst, så inser jag hur mycket tid det tagit att nå dit man står. Att alla tusen upprepningar, timmar och all energi tagit oss dit.

Arbetet att skapa en utbildad häst ska inte underskattas och är sällan helt enkelt. Ja, det arbetet kommer kosta och en ”ofärdig häst” kommer kosta mindre; men en befäst utbildning innehåller ett värde. 

De ridpass vi lägger ned varje vecka är arbete som leder till målet. För en häst utbildas inte av sig själv, där den står i stallet eller hagen och väntar på att vi ska arbeta den.

Hufvudsta Ridskola ligger fyra minuters promenad från närmaste tunnelbanestation. En anläggning som hyser 43 hästar och arbetar med de förutsättningar som ges. 

Ridskolan som tillflyktsort är omringad av höghus. ”Skogen” som vi rider i består av en dunge på tio träd. Varför ska det finnas en ridskola som inte är belägen ute på landsbygden? Varför ska vi få finnas? 

Vi lever i känslan att omvärlden blir mörkare. Mer krig, mer våldsamheter, mer oroligheter. Samtidigt ökar antalet barn och ungdomar som väljer att lägga sin tid på ridskolan. 

Andra aktiva i ridsporten pratar om minskat engagemang och minskad vilja att hänga i stallet. Samtidigt upplever vi motsatsen. 

Varje dag har vi många barn och ungdomar på anläggningen. De vill sköta hästar, hjälpa till, hjälpa elever, hänga i teorisalen, umgås i kafeterian och sitta på läktaren. 

Det ger oss nya problem och nya punkter att ta upp på personalmöten. Hur mobiliserar vi de här barnen? Hur välkomnar vi att de är här, utan att de ska behöva vara i vägen? Hur bibehåller vi säkerheten?

Vi vill ju att de är hos oss. Vi vill att de engagerar sig. Men hur ska vi i personalen känna oss tillräckligt tillgängliga? 

Föräldrarna vill att barnen rider fler gånger i veckan. Föräldrarna vill gärna att deras barn är hos oss. Många av dessa ungdomar är i stallet på helgerna – från det att vi öppnar till att vi stänger. 

Några av dem är medlemmar i klubben utan att rida lektioner överhuvudtaget, så det är inte ridningen som gör att de vill vara hos oss. Det är något annat som lockar dem till att vara hos oss. 

Såklart att barnen och ungdomarna ska vara hos oss. För vad är deras alternativ? Vi kan skapa en meningsfull och viktig fritid för dem. 

Idag har vi inte alla svar på exakt hur vår verksamhet ska se ut i framtiden, men som ridskola erbjuder vi något viktigare än bara ridlektioner. Och vi vet säkert att vi behöver hjälpas åt: personal, ridklubben, ungdomssektion, föräldrar och elever.

Annars kommer vi inte räcka till.

Jag bad en av mina elever, Klara Burvall, att skriva en text om vad ridskolan betytt för henne. Jag är jätteglad att Klara velat dela med sig:

Ridskolan har alltid betytt mycket för mig genom alla år; ända sedan jag började rida för nästan tio år sedan. Då var jag väldigt blyg och hade svårt att prata med andra.

Men det gjorde ingenting; för hästar behöver jag inte kommunicera med genom ord. Med hästarna är det mitt kroppsspråk som dom kommer förstå och reagera utifrån. Hästarna betyder otroligt mycket för mig: det har för mig varit en anledning att fortsätta oavsett hur rädd jag känner mig ibland.

För några år sen (när jag inte hade ridit så länge) gick jag och en häst omkull. Båda klarade sig fint, men sedan fortsatte en period där jag hann se andra ryttare ramla av. Det byggde upp en rädsla; plötsligt var inte ridningen lika rolig längre.

Lektionerna bestod mer av att jag stod still på mitten med tårarna rinnandes.
Lollo och mamma diskuterade fram en lösning som skulle kunna fungera. Jag skulle få rida en ponny, Woody, som för alla andra inte såg så mycket ut men hon var guld värd. På hennes rygg var jag fortfarande osäker men samtidigt kände jag mig väldigt trygg, jag litade på henne.

Samtidigt skrev jag brev till Lollo, för att prata var fortfarande svårt. Jag fick chansen att uttrycka mig genom ord om hur lektionen hade varit.

Vid slutet av terminen så red jag igen en lektion jag hade missat. Men trots att jag fick en annan häst (lite piggare än Woody som jag då ridit varje vecka i ett halvår) så hade lektionen inte kunnat gå bättre. Jag skrev det i brevet som Lollo skulle få veckan därpå och sista lektionen för terminen fick jag samma häst: jag var inte alls lika rädd längre.

Rädslan har slagit tillbaka flera gånger, ibland under en längre period. Men jag har alltid haft motivationen till att fortsätta även när det känns som absolut jobbigast. För ridlärarna har stöttat och peppat mig genom hela resan. Jag har haft kompisar och såklart har jag haft hästarna runt mig.

Nu flera år senare är jag i stallet så ofta jag kan för det är där jag hör hemma. Hästarna finns där och kompisarna finns där. Det ger mig en möjlighet att glömma vardagen, skolan och alla prov. Nu har ridningen blivit mycket roligare även om den “skräckslagna kaninen” (som Lollo brukar uttrycka det) ibland kommer fram.

Som person har jag utvecklats ganska mycket; från att knappt våga säga ett ord till att nu våga prata mycket mer. Det är tack vare ridskolan. För mig är stallet en plats där man kan vara sig själv, vara med hästar och kompisar. Det är en plats med mycket gemenskap, skratt och minnen som finns med mig för resten av livet. 

Sommaren när jag var arton år så åkte jag till England för att jobba i ett tävlingsstall. Det blev veckor som på flera sätt betytt mycket för mig; för att sammanfatta det så skulle det behövas fler blogginlägg. 

Så här i oktober minns jag tillbaka på Rye, en häst jag mötte i England. 
En mager, bortglömd häst i en hage. Vad fastnade jag ens för? Jag vet inte. Men jag minns telefonsamtalet till mamma, där vi pratade om möjligheten att jag skulle ta med hästen hem till Sverige. 

Några minuter efter avslutat samtal ringde mamma upp igen. Hon hade hittat en transportör som kunde köra hästen från England. 

Varför var jag redo att köpa hästen? Det skulle i så fall bli min första egna storhäst. Hästen ägdes av Susan (som egentligen heter något annat) och hon hade varken tid eller ekonomi till att ha en häst. Hon behövde bli av med utgifterna för sin häst. 

Rye hette egentligen Ri-Tachie v/h Kastanjehof. Han var ett belgiskt halvblod efter Landetto – Pachat, tretton år gammal och 177 cm hög.
Susan hade fått Rye i födelsedagspresent av sin pappa när hon fyllde fjorton år. Han hade köpt en ung, lovande hopphäst från Belgien och för Susan gick en dröm i uppfyllelse. 

Hon ägnade all sin tid till hästarna och Rye var en möjlighet till hennes satsning. När Susan slutade skolan så började hon arbeta i stall som hästskötare vilket hon trivdes med. 

Men det var tajt ekonomiskt att bekosta både hennes egna utgifter och kostnaderna för hästen. Inte blev det enklare av att Susan blev en ung mamma till sina två döttrar. 

Hon kämpade för att räcka till och varje dag cyklade hon emellan stall, förskola och hem. 

Susan kände förtvivlan inför att sälja Rye. Det skulle innebära att säga farväl till så mycket. Hon ville inte säga ja till att sälja. Samtidigt som det var svårt att betala alla räkningar. 

Min chef på stallet i England pratade med Susan.
”Det bästa beslut du kan fatta är att sälja Rye till Lollo. Titta på din häst, han är bara skinn och ben. Vad är det för liv du ger honom? Ingen annan kommer vilja köpa honom och han kommer aldrig kunna få ett bättre hem än hos Lollo.”
Min chef gjorde sig nästan osams med Susan som inte kunde få stopp på sina tårar. Idag inser jag hur ont det måste ha gjort för Susan att inse vad som var rätt beslut. 

Jag skrev på papper och blev ägare till Rye. Våra sista dagar i England red vi ut ensamma i nationalparken som omgav stallet och mötte vilda New Forestponnyer. 

Rye kom hem till Sverige någon månad efter mig. Mamma hade oroat sig i veckor om vi skulle behöva såga upp en större öppning i stalldörren, eftersom Rye var större än de ponnyer vi då hade. 

Vi åkte till Örebro för att hämta Rye som kom med en stor lastbil. Mannen som kört Rye berättade att den unga kvinnan som lämnat över grimskaftet i England, hade varit helt otröstlig när hon sade farväl till sin häst. 
Rye klev snällt på vår hästtransport och stannade när huvudet nådde hönätet; då stod halva kroppen fortfarande kvar utanför transporten. 

Det oroade mamma att han var så tunn när han kom hem till oss; jag berättade att han var nu mindre tunn än när jag först mötte honom i England. 
Vad hade vi tagit hem egentligen? Rye luftsnappade (en form av krubbitning) och hade shivering (svårt att lyfta bakben eftersom bakbenet börjar skaka väldigt mycket). Men han var lika snäll som han var stor och det var något med honom som jag tyckte om. 

Jag lade ned mycket jobb på att fodra upp Rye och träna igång honom. Han var alltid vänligt inställd och följde med oss allt möjligt. 
Vi åkte på meeting i Dalarna, träningsläger, fälttävlanskurser och han var med mig på utbildning till ridlärare i Linköping. Han ställde upp när jag tävlade hoppning, han gav mig vingar och visade hur vändbar han var trots sin stora kropp. 

Vi var redo att ta nästa steg och utveckla vår hoppning vidare, när han visade något annorlunda hemma under ridpasset. Det visade sig att det inte bara var ett obotligt fel på bägge framhovar, utan tre fel på bägge framhovar. 
Oklart hur länge han haft det, men tre dagar tidigare hade han med stort hjärta hoppat till sig en andraplats med mig i sadeln. 

Rye fick en sista sommar hemma med smärtlindring. Men han föll ur; blicken var fortfarande levnadsglad men kroppen orkade inte längre. 
En sista morot, en sista klapp och det gjorde ont att se honom skritta iväg med spetsade öron en sista gång tillsammans med en vän till familjen. För ingen av oss orkade vara med vid slutet. Rye betydde mycket för mig och min familj. 

Älskade Rye. Tack för alla fina minnen och glädje du gett mig in i hästlivet. Idag hade jag säkert gjort många saker annorlunda men jag ångrar inte tiden med dig.