Vi kom iväg på vad jag tror blir årets sista meeting för vår del. Två av mina ponnyelever skulle starta, jag och en förälder åkte med och två andra föräldrar anslöt på plats.

De två ponnyer som vi hade med oss är otroligt okomplicerade att åka med och gjorde allt betydligt enklare under resan. Tacksamt när man samtidigt ska hantera en del nerver.

Ponnyerna bodde på tävlingsplatsen och jag hade hyrt en stuga tio minuter därifrån för oss tvåbenta. ”Inga husdjur” stod det i beskrivningen för stugan men det är ju lugnt tänkte jag, vi har ju ingen hund med oss.

Frid och fröjd, planeringen i ordning, tills hyresvärden läser recensionerna på mig från ställen jag tidigare hyrt boende på. Veckan innan var jag på meeting i Mantorp och hyrde stuga av Anki. Hon skrev recension på mig med orden ”trevlig hästtjej”.
Nu hörde hyresvärden av sig och ville säkerställa att vi inte hade ridkläder med oss. Nejdå, svarade jag – vilket kanske var en smula skruvad sanning. Vi hade ju ombyte med till stugan.

Vi hade fått en kod till stugan men dörren gick ändå inte att öppna. Tills vi insåg att koden var till lådan som nyckeln låg förvarad i. Tanken slog oss då att man kanske inte har portkod på sommarstugor.

Nyckeln till ytterdörren var inte helt enkel. Efter en hel del jobb så lyckades vi låsa ytterdörren innan det var läggdags. Bara det att på morgonen krånglade låset ännu mer, vilket vi löste med att klättra ut genom fönstret och låsa upp dörren från utsidan. Det var enklare.

Framme på tävlingsplatsen och morgonfodrade ponnyerna, sedan dukade vi upp en frukostbuffé i ridhuset. Perfekt uppladdning. Förklassen gick bra men till andra klassen var det betydligt mer nerver att få ordning på. När vi gick banan fick jag ge ena eleven andningsövningar och den andra sa jag till att ta korta svängar.

När båda kom ut felfria från banan så var det tonåringar med känslor på utsidan; leenden, tårar och ”jag älskar dig Lollo!”.
Det är ändå något charmigt med att coacha tonåringar och väldigt fascinerande hur jag ofta behöver anpassa mitt sätt att möta mina elever. Ena ryttaren vann klassen och den andra kom trea.

Dagen efter och på väg till framhoppningen frågade jag eleven om hennes mamma var nervös.
”Ja! Jätte! Och det gör mig nervös!”
När jag lite senare berättade det för mamman såg hon förvånat på mig.
”Men jag gjorde ju ingenting!”
”Nej”, fnissade jag. ”Men vi såg det på dig från långt håll.”

Helgen innebar lärdomar och eleverna fick öva sig till att hitta system och rutiner; det gör att de kan bli mindre oroliga att missa saker och fokusera mer på själva tävlandet.

Och sedan undrar ni väl vad jag fick för recension efter vistelsen i stugan:
”Louise och hennes vänner var trevliga och lätta gäster att ha. Lämnade huset i jättefint städat skick och är välkomna tillbaka närsomhelst!”

Puh. Känns skönt att allt slutade bra! Jag har nu lärt mig att att vara hästtjej innebär samma sak som att ha med sig en hund, katt eller kanin.

Jag har landat i att min ambition när jag står och undervisar är att hitta en slags harmoni och avspändhet. Jag vill göra arbetet bekvämt för hästen i första hand; för ryttaren i andra hand. Detta oavsett nivå, ekipage på ridskolehäst och ekipage på egen häst.

Ska hästen leverera och vara mottaglig för vår kommunikation, så ger vi den de möjligheterna när vi erbjuder arbetssätt som de kan trivas i. Sedan kan vi börja tänka utveckling.

Jag är ständigt på jakt efter nya sätt att kommunicera mina instruktioner till eleverna. Kan jag göra ridningen enkel och lättförståelig för eleverna så kan de arbeta sina hästar mer bekvämt och skonsamt.

Någonstans längs vägen så går ridningen från att stanna i bekväm och mer sträcka sig till att göra förändring. 

När jag så länge letat efter lägen att göra det bekvämt för mig och min häst, så trivs jag i att vara där. Men ska jag kunna be om mer, hitta mer och kunna utveckla till högre svårigheter så behöver jag våga förändra.

När är det dags att göra förändringen? Upptäcker jag det själv eller behöver jag att någon annan upptäcker det åt mig?

Att göra förändring är svårt. Oftast är allt nytt och obekant svårt att sig an. Det är ju något som ryttarna och hästarna inte känner sig trygga i, men kan bli trygga genom träning. 

En del elever är inte nöjda med känslan under ridpasset, men de är vill heller inte prova att ändra så mycket. Då blir det svårt att hitta en annan känsla. 

Sedan gäller det att stegvis göra förändringar. Att inte göra ridningen så teknisk att ryttaren tappar bort att kunna rida på egen feeling. 

Om jag lyckas få ryttaren att göra små förändringar, lite i taget, så kommer ryttaren utveckla sin egen känsla och sina tekniska färdigheter. 

Ibland landar jag i att ryttaren inte söker förändring. Ryttaren själv pratar om utveckling men vill utvecklas där den är, den vill inte vidare. Som ridlärare får jag också acceptera i att en del elever vill vara i det som är bekvämt.

Jag fortsätter vidare att hitta balansen mellan bekväm vardagsridning, våga pröva förändring i träningen och låta tävlandet utvärdera var jag ligger. Vår målsättning behöver vara långsiktigt hållbar och inte bara fungera fram till slutet av veckan. 

Jag minns att jag tidigt hade en dröm.

Mitt rum organiserades till olika stallmiljöer där leksakshästar bodde. Min pappa suckade varje gång kopieringspapper och anteckningsblock försvann; allt förbrukades av att jag skrev foderstater, träningsupplägg och stamtavlor till hästar som inte fanns. Golvet nedanför min säng täcktes av alla dessa anteckningar och skisser…

Idag inser jag att de drömmar jag lekte fram för trettio år sedan är till stor del verklighet idag. 

Jag är uppväxt i en tid då inga förebilder fanns i sociala medier. Instagram och Facebook var inte uppfunnet. Jag fullkomligt slukade all annan information jag fick tag i, böcker, magasin, alla tidningsnummer av Min Häst och Wendy. 

Mina förebilder fanns i de stallmiljöer jag vistades i. Jag såg de ryttare som tävlade på den nivån som jag också ville nå. Som tolv år gammal förstod jag inga sammanhang, men försökte kopiera.

Tränarna och instruktörerna skapade magi på mer än ett sätt. De tränade hästar och fick dem att dansa bara genom att skruva ringfingret. Deras instruktioner gjorde att eleverna förändrade de hästar som de satt på, hästar som annars släpade hovarna i marken och var otympliga att rida.

Jag drömde om att en dag kunna stå med samma kunskap. Att genom små rörelser få hästar att dansa och genom viskningar få elever att följa sina hästar. 

Dessa tränare och instruktörer är anledningen till mina första och starkaste minnen med hästarna. Förtroendet att få visa att jag klarade av de känsliga hästarna. Första gången med känslan av att hästen använde sin rygg och fjädrande bar mig genom ridhusspånet. När de gav mig modet att våga när jag inte trodde på mig själv. Och att de lyssnade på vad jag hade att säga.

Jag är dem evigt tacksam för allt och jag har alltid velat bli som mina förebilder.

Idag står jag med en oro om att inte få fortsätta med vad jag gör. En oro att misslyckas leverera i min roll. Jag har ett ansvar att förklara ridsportens varför och hur. Med samhällets ögon på oss är det viktigare än någonsin att få hästar att dansa och ryttare att följa sina hästar.

Jag vill göra det jag gör bra, men ansvaret känns som en tung sten.

Idag står jag med ett arv. Ett arv som jag är otroligt stolt över. 
Jag minns tillbaka på några av de tillfällen då jag upplevt magi. Hur linan låg i handen när Björn visade mig longering. Hur galoppsprången för första gången gick från platta till runda på Afrodite under Carinas instruktioner. Doften av fuktigt ridhusspån, hur ljuset letade sig in genom fönstren och tystnaden som lade sig i manegen. 
Ett annat minne är hur Mira satt barbacka på sin vita arab och fick den att stegra utan träns på kommando.

Idag står jag i en ridlärares skor och vill bli som en av de förebilder jag alltid sett upp till. Jag känner en stolthet för det arv som tagit oss hit idag. Ändå möts jag av frågan om vi inte borde vara bättre än vad vi är?

Bättre på att läsa häst, mjukare ridning, undervisa mer hållbart och träna hästarna bättre. Jag drömmer mig tillbaka till de där minnena av ridlärarnas arv.

Jag tror inte allt av vårt arv är fel. Mycket är rätt och vi kan fortfarande bli bättre. Vi är inte klara med vår utveckling. Men vi står där vi är idag därför att förutsättningarna har tidigare sett helt annorlunda ut.

Förutsättningarna att inhämta kunskap är inte enbart bättre idag när det finns fler alternativ än tidningen Min Häst. Förebilderna i stallgången, i ridhuset och på sociala medier som visar vägen behövs fortfarande. 

/Lollo

Det finns en tanke om att det krävs hästkunskap för hästhantering. Många gånger sker hämtningen av hästkunskap från boxen bredvid.

Det råder ibland en frustration, från olika håll. Hästnäringen som möter nyblivna hästägare menar att de kan för lite häst. Vissa ridskoleelever söker sig vidare, till exempel hittar medryttarhäst eller egen, därför att de känner att de inte lär sig tillräckligt på ridskolan. Samtidigt som ridskolan vill kunna lära ut kunskapen på ett attraktivt sätt för eleverna.

Jag inser att det finns många olika förväntningar på ridskolorna. Både från elever och från oss som arbetar där. Men även från de som inte alls har med ridskola att göra.

Jag börjar fundera över vad vårt uppdrag faktiskt innebär, vad omfattar det?

Från mitt perspektiv så innebär en ridlektion så mycket mer utöver det som händer i sadeln. Vi vill ha friska hästar att rida och ansvaret att hålla dem friska kan inte landa på någon annan än oss själva.

Är det ridskolans ansvar att skapa framtidens hästmänniskor, eller någon annans? Bygger vi bara grunder för att någon annan tar vid? Erbjuder vi eleverna för lite, tillräckligt eller behöver vi kunna ändra oss?

Ridskolan är en mötesplats för barns första möte med stallet, föräldrar som aldrig trodde de skulle hänga med hästar på fritiden, återvändare, ryttare med drömmar i form av tävlingsambitioner, frihetssökare och de som varje vecka kombinerar sin ridlektion med fikastund.

Oavsett vilka så är de personer som jag har i uppgift att sprida mer kunskap till. I slutändan så är det hästarna som möter konsekvenserna av förlorad kunskap. Det är därför frågan är viktig för mig och det är därför jag försöker gräva där jag står för att hitta svar.

Vi har möjlighet att skapa den fortsatta utvecklingen.

/Lollo

Det är konstigt att mina elever blir äldre när jag själv inte blir det. För inte så länge sedan mötte jag dem i stallgången när de skulle rida livets första ridlektion.

På något sätt blev de kvar, de stannade. Trots motgångarna; trampade fötter, trasiga hjälmar efter att ha ramlat av och tårar av besvikelse vid misslyckanden.
Något gjorde att de stannade kvar. Kanske var det hästarna, vännerna eller pirret i magen när de för första gången galopperade. Vissa elever har också uttryckt att ridskolans kafeteria har väldigt goda toasts…

Deras energi har gjort att de engagerat sig. Varit funktionärer, hjälpt yngre barn i stallet och varit delaktiga i ungdomssektionen.
Någon slags nyfikenhet har gjort att de vidareutbildat sig. Gymnasium, ungdomskurser, ridledare och så vidare.

Plötsligt står jag i stallgången och inser att mina elever blivit mina kollegor. De har numera som yrke att arbeta med hästar. De har, liksom jag, svårt att skilja på vad som är arbetstid och fritid. Engagemanget och nyfikenheten lever kvar.

De har, liksom jag, svårt att skilja på vad som är arbetstid och fritid.

Jag vänder mig gärna till dem. Frågar om jag fattar rätt beslut, bollar idéer och vill veta deras åsikter. Jag har inget problem med att de delegerar arbetsuppgifter till mig och när det behövs så delegerar jag. På samma sätt vänder de sig till mig; rådfrågar och vill lyfta olika tankar. Det finns ingen prestige.

Idag är de förebilder som både barn och vuxna ser upp till. De arbetar aktivt för att utveckla sig som ”hästmänniskor” och känner en lojalitet gentemot hästarna och verksamheten.

Hästar som yrke känns fortfarande inte som att det är helt erkänt. Jag får ibland frågan vad jag arbetar med ”egentligen”. De som vill arbeta i branschen får ofta höra att de gör det en period tills de gör något vettigare, och ibland är det inte ens accepterat att ha praktik på en ridanläggning.

Hästar som yrke känns fortfarande inte som att det är helt erkänt.

Ingen rök utan eld när det gäller alla dessa tankar mot ”häst-yrket”. Svarta löner, oseriösa företagare, krav på ideella timmar och omöjliga ekonomiska förutsättningar är bara några av de saker som skapat viss skepsis till att jobba med hästar.

Jag ser hur utvecklingen går mot att sortera hästnäringen till det bättre; mer seriöst, hållbart och professionellt. Vi är på rätt väg men det finns mer kvar att göra.

Samtidigt så ser jag hur framtidens yrkesverksamma finns i stallgången. Oavsett om de väljer att bli chef på ett företag, entreprenör, läkare eller min efterträdare.

/Lollo

Varje gång jag stått i beslutet att sälja en häst så har jag ifrågasatt mig själv om det är rätt. Därefter har jag hittat mig i känslan av att det kommer vara omöjligt att hitta rätt hem.

Jag har inte sålt så många hästar. Men de senaste dagarna har jag fått hälsningar från olika håll och inser att, jo, jag är snart uppe i att ha sålt ett antal hästar. Av olika anledningar och utspritt över de senaste tio åren.

Fyra (hur blev det så många?) ponnyer har jag sålt till ridskola. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av hälsningar från tre hästar jag sålt till privatpersoner.

Först ut Goldie, som jag köpte som fyraåring. Han har alltid visat sig vara en mångsidig, genomsnäll och okomplicerad häst. Hos mig tävlade han hoppning och dressyr, tränade terräng och riddarspel.

Maria berättar:
”2017 fick jag förtroendet att köpa Lollos pärla; Guldhästen, Goldie eller Goldan som vi kallar honom för. En sån klok och fantastisk häst som vi haft mycket roligt med genom åren. Förutom vanliga träningar i hoppning och dressyr har vi gjort mycket kul som allt från att simma i älven, ridit långturer, lett turridningar, gjort några filminspelningar med mera.

Nu är han 18 år och en fantastisk förebild för min unghäst, så trygg och stabil. Det har blivit en hel del bilder genom åren, bland annat en affisch som Gocountry hade på Stockholm Pride i somras där han var modell!”

En annan jag sålt är Ballycar, en D-ponny som jag tävlade fälttävlan på i storhästklasser.

Jenny berättar:
”I dagarna var det precis tre år sedan Ballycar kom till mig, och vilka år det har varit! Det känns som hela livet samtidigt som jag minns dagen han kom till mig som om det var igår.

Från min sida var det kärlek vid första ögonkastet, men Ballycar var nog lite mer svårflörtad den första tiden, han är en ponny med stor integritet. Nu är vi dock bästa vänner och för några dagar sedan satt jag för första gången bredvid honom när han låg och sov ute i hagen.

Det var varit en omvälvande resa och trots att det så klart är fantastiskt med en så känslig, lyhörd och energisk häst så är det inte alltid helt lätt. Han väntar sig kalligrafi och jag målar tidvis med kladdkritor. Ballycar är en ponny med nerverna utanpå och alltid full av energi. Men nu när jag på den senaste dressyrträningen kunde galoppera i ett lugnt tempo på lång tygel, med armarna utsträckta åt sidorna och dessutom sakta av med bara vikthjälperna så märker jag hur långt vi har kommit och vilket förtroende vi har för varandra.

Varje dag är en ren ynnest med denna fantastiska lilla häst och han lär mig så mycket. Tack Ballycar för att jag får vara din vän!”

Nu i somras flyttade min ponny Killen till nytt hem. En ponny som kom till oss outbildad och som sparkat in så många ryttare på en tävlingskarriär i ridsporten. Dressyr, hoppning men hans starkaste gren var fälttävlan.

Jag behövde hitta ett nytt hem till Killen där han fick pensioneras från tävlande på högre nivå. Jag trodde knappt det var sant när vi hittade ett drömhem.

Liliane berättar:
”Hej Lollo!
Ville bara skicka en hälsning från mig och Killen nu efter vår första månad tillsammans! Allt har gått så bra och han är så otroligt snäll och gullig, alltid glad och kommer som ett skott när han hör min röst, jag känner mig så trygg med honom, han känns verkligen ”bombproof” och är så lycklig för att han kommit in i mitt liv, ren glädje! Tror han och jag kan bli en jättebra matchning, vi kan ”rehaba” ihop!”

Det finns ett ordspråk som heter ”där konsten tar slut tar våldet vid”. Ett ordspråk som är lika aktuellt idag, oavsett om vi pratar att bemöta andra människor eller hästträning, som för flera hundra år sedan.

Många frågar sig vart vi är på väg, om vi verkligen blir klokare eller blir sämre i vad vi gör.

Jag vill tro att vi blir klokare och jag vill tipsa alla om att söka kunskap. Det finns så många bra föreläsningar runt om i landet som ger svar på de här frågorna och bemöter diskussionerna på ett nyktert sätt.

Jag frågar mig själv varje dag hur jag säkrar min egen, mina elevers och mina hästars säkerhet. Hur jag undviker olyckor och att ingen av oss har råd att skada sig. Hur okunskap och misstag kostar oss dyrt.

Ett sätt att uppnå högre säkerhet är att undvika missförstånd. Men vi vet ju alla hur många missförstånd som kan förekomma till exempel på ett kontor där bara människor jobbar. Trots att de pratar samma språk så förstår de inte alltid varandra.

Så självklart kommer det uppstå missförstånd mellan mig och min häst; innan vi lärt oss förstå varandra.

För varje ny häst som kliver in i stallet, så inser jag hur långt jag faktiskt kommit med ”de gamla” hästarna. De nya hästarna tvingar mig att bli lite bättre i vad jag gör. De ställer rätt frågor och jag får träna på att ge rätt svar.

De nya hästarna tvingar mig att bli lite bättre i vad jag gör.

Något som min tränare Nina lärt mig är att arbeta de unga hästarna få minuter med kvalitet ofta, istället för långa pass med dålig kvalitet sällan. Det ger ett bättre slutresultat.

En annan tränare, John, har lärt mig att se fler signaler och ett större sammanhang samt möta hästen där vi är idag. Behöver vi träna uppsittning från pall så är det ett moment som får bli den dagens träning.

Jag är dålig på att förlåta mig själv när det blir fel. Men jag hoppas att jag med träning kan göra lite mer rätt för varje gång.

/Lollo

Jag ser varje lektionstillfälle som en möjlighet till ett möte. Det är eleven jag undervisar och möter men det är alltid i kombination med hästen och alla faktorer runtomkring.

I mötet med eleven har jag alltid en bild om vart vi är på väg, en målbild. Jag har oftast en tanke och en plan om hur vi når dit.

Men mitt viktigaste verktyg är att kunna vara kreativ, lösningsorienterad, flexibel och beredd att ändra beslut mitt under pågående lektion. 

Förberedelse är bra, men det är ännu viktigare att möta eleven där den är.

Det kanske finns en viktig ambition men det behöver inte vara samma sak som vad som behövs för dagen. Någonstans är det viktigaste målen; att alla är trygga, att träningen är hästvänlig och att ryttaren går därifrån lite starkare i sina verktyg och kunskaper.

Jag vill att träningen ska vara uppbyggande, ge glada hästar och skapa mjukare ridning. Jag vill hitta följsamhet. 

Föräldrar frågar ibland varför jag inte undervisar deras barn på de punkter föräldern ser brister i. Jag brukar svara att just för stunden är andra delar viktigare. 

De vuxna eleverna upplever oftast att de sista tio minuterna på lektionen ger bäst ridning. Då vill de helst fortsätta 30 minuter till.

Ibland är inte ryttare eller elev redo för de minuternas ridning tidigare på passet. Kanske behövs uppvärmningen eller övningarna för att hitta varje del. Det måste inte vara hästen som är redo i slutet av passet, det kan också vara ryttaren som behövde tiden på sig.

En av många elever jag har visar nu en otrolig resa i sin ridning. Utan tävlingsambitioner men gillar träningen ihop med hästen. Idag är eleven mottaglig för instruktioner som för ett halvår sedan hade varit omöjliga.

Det är ett resultat av att ha byggt upp eleven, hittat positiva spiraler och att ryttaren suttit på läktaren och sett mycket ridning. Duktig på att härma bra ridning och har nu en ökad förståelse. 

Nina suckade och sa att nu, efter flera år, ser hon en skillnad i min ridning. 

En annan tränare kallar mig för sökare. Jag letar kunskap och försöker hitta rätt men behöver landa i ett system. Någon annan säger att jag är anpassningsbar.

Jag tror att det jag känner i min egen ridning nu, det har andra försökt förmedla till mig tidigare. Men först nu är jag mottaglig att ta in det. Jag behövde tid, upprepade försök och många olika sätt att se det på för att nå hit.

Nu fortsätter jag gå till stallet och jag hoppas jag utvecklas ännu mer kommande 30 år!

/Lollo

Midsommarhelgen innebar ett äventyr till Skåne. Tillsammans med min häst Queen Elisabet åkte jag till Munka Ljungby för att tävla fälttävlan.

Att starta en H90-klass är inget särskilt speciellt. Men resan till att rida den tävlingen har inneburit mycket förberedelser som pågått i ett halvår. Det är aldrig någon som ser vad som ligger bakom.

Förberedelserna har pågått i ett halvår. Det är aldrig någon som ser vad som ligger bakom.

Våren har inte varit kantad av tävlingar, vilket var den ursprungliga planen. Den har istället inneburit rehabilitering och anpassad träning. In i det sista så visste jag inte om Skåne-resan skulle bli av. Men snart kunde jag boka varje del och kände att vi var på väg.

Fälttävlan i Skåne med Lizzie innebar många ”första gången”. Första långa resan ihop, första resan själva ihop. Första terrängen på en bana hon aldrig varit på tidigare och ingen uppsutten banvisning innan.

Vi åkte hem från Skåne nöjda med resultatet och en känsla av att vara starkare än vad vi var på vägen ned. Precis som det ska vara. Men framförallt, så var jag imponerad efter den helgen:

• Ryttare som ensamma eller med ett team omkring sig gjort långa resor med sina hästar för den tävlingen. Så många som visade trevlig ridning och lyckades hantera det stundom väldigt blöta vädret.
• Jag är imponerad över ryttare som vissa tävlingar startar fyra hästar eller fler och samtidigt kommer ihåg alla banor eftersom hästarna går olika klasser. Att göra det bra kan bara vara ett resultat av rutin.
• Ett ekipage föll på ett hinder och kunde lämna banan utan skador på häst eller ryttare. Hindret däremot behövde ordnas till och lagas. Funktionärer var snabbt på plats med verktyg och löste uppgiften innan nästa ryttare var framme bara minuter senare. De arbetade så snabbt att ingen paus behövde göras.
• Det är väldigt sällan stökigt bland alla hästar på en fälttävlan. Vi är många som rider fram, pysslar med hästarna på parkeringen och besiktar hos veterinären. Jag frågar mig själv om fälttävlanshästar naturligt får mer hantering än inom andra sporter. Men jag tror också, att hästar med en viss typ av temperament inte heller lämpar sig för fälttävlan.
• En hovslagare som snabbt hjälpte mig med en tappsko.
• Arrangörer som inte lämnat detaljer åt slumpen utan som minutiöst arbetat med att få till vackra banor att rida på. Några av terrängbanorna gick genom hjorthägn, där funktionärer ”passade” grindöppningarna där de tävlande ekipagen galopperade förbi för att ta sig genom hjorthägnet.
• Jag är imponerad av min häst. Hur hon som 6-åring rest bra den här helgen. Hon visar en stor nerv men är samtidigt stencool i situationer. Hon gör det enkelt för mig att göra en sådan här resa ensam.
• Men framförallt är jag imponerad av de tävlingsarrangörer som gör det möjligt för oss att göra det vi älskar mest. Tack Össjö och Munka Ljungby för att ni tog emot fälttävlansfamiljen denna midsommarhelg. Vi ser fram emot att kalla det tradition!

Det pratas om brist på hästar. Att det är svårt att köpa häst. Svårt att överhuvudtaget hitta hästar.

Vissa menar att det idag är svårare att hitta friska hästar. Jag frågar mig om hästarna är mindre friska, eller om vi idag har fler medel att hitta defekter på hästarna med.

En häst som fungerar i sitt nya hem, levererar ridglädje och trivs med sin uppgift; den hästen letar vi inte fel på.
Den häst som inte motsvarar förväntningarna i det nya hemmet; den letar vi fel på tills vi hittar fel.

Ibland hävdas det att sadeln som följde med i köpet skadat hästen. Andra kräver att säljaren erkänner dolda fel, att säljaren hållit undan sanningen.
Det finns köpare som oförberett upptäcker hur hästen förändras i ett byte av hem; det var inte den här stressade personligheten som de köpte.

Hästar byter hem, de byts ut. Sanningen är inte att de byter hem för ofta; ibland byter de hem för sällan.
Ska en häst trivas med sitt hem så behöver den befinna sig på rätt nivå för att motsvara förväntningarna. Är kraven på vad hästen ska utföra desamma under många år så blir det ett livslångt hem för hästen. Men förändras kraven eller hästens förutsättningar så är det inte rätt hem; så länge vi inte gör de anpassningar som krävs.

Vissa hästar pressas för hårt, över sin förmåga. Andra kommer inte till arbete, får för lite stimulans.

Många gånger blir det fel för hästen därför att kunskap saknas. Det avlas fram känsliga hästar med explosivitet; jag vet inte om det kräver nya kunskaper eller speciella kunskaper för att utbilda dem. Men risken för skador hos hästar och människor är överhängande om vi inte är lyhörda.

Vi kan kalla det brist på hästar men sanningen är kanske brist på tid.
Det tar tid att utbilda och bygga upp en häst. Utveckla ett förtroende, stärka svagheter eller läka skador.
Hästen behöver ges tid att anpassa sig till nya saker. Den behöver ges tid att förstå vad vi menar. Vi behöver lägga tid på att förstå vad varje enskild häst behöver och mår bra av.

Vi har inte råd att inte förvalta vårt hästmaterial. Rätt hem, rätt anpassning och rätt utbildning kan ge hästar mycket längre hållbarhet och möjliggöra att vi förvaltar de hästar vi arbetar med.
Arbetar vi utefter att det är enkelt, tryggt och roligt att utbilda hästar, då gör vi rätt.

I mitt yrke utbildar jag ryttare, hästar och hästfolk. Jag strävar dagligen efter nya lösningar och mer inspiration, vill utmana mig själv och blir sällan nöjd. 

Det där med att jag sällan blir nöjd, det är både min styrka och min svaghet. 

Det är framför allt två delar som jag lägger mycket vikt i varje dags arbete. 

Den första är att jag behöver göra aktiva val; jag behöver veta vilka val jag medvetet väljer och vilka omvägar jag omedvetet tar.

Det kan vara att jag aktivt väljer bort situationer där min häst är otrygg och som kan betyda olycksrisk för oss båda. Ett omedvetet val kan vara att jag inte tänker på att jag tar en annan väg i stället för att ”möta en fara”. 

Så länge jag är medveten om vilka aktiva val jag gör, så äger jag kunskapen kring styrkorna och svagheterna hos mig och min häst. 

Den andra delen jag dagligen arbetar med, är att ”gräva där jag står”. Kunna anpassa träningen till där jag är i dag. Mina egna förutsättningar i dagsformen, hästens hälsostatus och vad omgivningen erbjuder oss.

Jag kanske har planerat att träna skänkelvikning, men vad hästen behövde i dag var att vi lade fler minuter på att öva stillhet vid uppsittning. 

Oavsett vem eller vad vi utbildar, så behöver vi tänka ”trafikljus-metoden” som min vän Jossan beskrev. 

En elev eller häst som inte ser några faror befinner sig i grönt ljus. Är hen orolig så är ljuset gult. Och nästan fullständig panik innebär rött ljus. 

Den vi utbildar klarar att ta till sig ny kunskap om den befinner sig i grön eller gult ljus, men är inte kontaktbar i rött ljus. 

Ska vi välja ljuddämpande huva i stället för att göra hästen trygg

Jag tror mig inte vara ensam om att se ekipage i svåra situationer som de försöker läsa. Även jag själv hittar mig där.

Problem på en hoppträning där problemen inte ligger i hoppningen, utan brister i grundarbete. Problem i lastning som inte handlar om transporten, utan i grundhantering. 

Ska vi välja skarpare bett i stället för att tydliggöra kommunikation mellan ryttare och häst? Ska vi välja ljuddämpande huva i stället för att göra hästen trygg med situationen? 

Är det mer utbildande att beskriva beteende och hitta dess orsaker än att arbeta med vad vi själva behöver förändra? Vad lär oss mest; orsaken eller lösningen? 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 11/2024.

Det var inte fel ponny.

Det var inte fel ryttare. 

Och det var inte fel ställe.

Men det var fel ponny med fel ryttare på fel ställe; vilket faktiskt är en helt annan sak.

Det var min elev som satt på sin ponny. Jag som tränare fick se allt genom ett utifrån perspektiv. 

Jag såg en ponny som inte ville vara med och som inte ville ställa upp. Den kände sig obekväm i situationen. 

Ryttaren var försiktig, väldigt mjuk i sitt sätt och ville lära sig rida. Helst utan att ramla av. 

Bredvid stod en mamma som vände ut och in på sig själv för att få hela cirkusen att fungera. Stallet skötte inte sig själv och ponnyn hade haft skadeperioder under vilka den blev svår att hantera. Det krävdes mycket av mamman att lösa situationer som var för svårt, och ibland farligt, för ryttaren.

Hur länge skulle det fortsätta vara såhär; en ponny som inte trivdes trots världens bästa hem. En ryttare som behövde en läromästare medan hennes ponny behövde utbildning. Samt en mamma som som försökte räcka till på alla fronter. 

Hur skulle jag säga vad jag tyckte till mamman? Hur skulle jag lägga fram det?

Det visade sig att jag inte ens behövde förklara. Mamman och ryttaren ville så gärna hitta en annan, mer hållbar lösning. Tanken från början var att det skulle bli rätt, men det blev fel. 

Situationen kändes spårlöst samtidigt som de älskade sin ponny. 

I helgen som var, det vill säga ett halvår efter att beslutet fattades om att hitta en annan lösning, så satt min elev på en av mina ponnyer. 

För henne var det premiär på terrängträning vilket skapade massor av nerver. Men för ponnyn så var det knappast första gången. 

”Håll i dig”, sa ponnyn. Han lade upp tempot och tog ryttaren med sig runt banan.

Efteråt berättade tränaren skrattandes för mig att ponnyn kunde banan helt själv.

Frågan är vem som var nöjdast efteråt, men det var nog ryttaren. Hon log från öra till öra och lever nog på tacksamhet för det passet i en vecka. 

Allt har löst sig bra. Den förra ponnyn har hittat rätt hem och ryttaren sitter nu på en ponny som tar henne under sin vingar.

Tänk vad bra det vore, om alla kunde få den starten in i ridsporten. 

Livet med häst behöver inte vara komplicerat, men det är modigt att våga be om hjälp. 

Jag skulle säga att en väldigt liten andel berättar för oss ridlärare. Dels tror jag att det finns tvivel hos föräldrar att prata om det, och ibland tror jag faktiskt inte att de själva vet än.

Många gånger finns det en oro när de lyfter ämnet. Jag tror att de är rädda för missförstånd; att vi inte ska förstå.

Vi kan kalla det vad vi vill; många väljer att säga personer med diagnoser.

När jag ser ridgruppen framför mig (oavsett barn, tonåringar eller vuxna) så inser jag att många inte vet hur stor del av dessa som faktiskt möts i ridsporten. 

Jag vet inte om det är rätt att säga diagnoser, men det är väl ett sätt för att vi lättare ska förstå.

-Det är ju inte de med diagnos som är problemet, säger min kollega Tamika.

-Det är alla andra som är problemet. Det handlar ju om att inse att vi alla är olika, fortsätter hon.

Det finns föräldrar som bett mig skriva det här; lyfta att de inte är ensamma.

Måns Lööf berättade på sin föreläsning om ”Förutsägbart Ledarskap”, att vi ridlärare kommer möta en större del av dessa ungdomar och vuxna än andra sporter. Det finns flera svar på varför:

– Tydliga rutiner, vi gör alltid likadant. 

– Möjligheten till att känna gemenskap men ändå inte behöva vara i en lagsport.

– Tydliga instruktioner som inte lindas in; ”korta tygeln”, ”fatta galopp” eller ”gör halt”.

– Möjligheten till växande självkänsla och självförtroende; att lyckas hoppa ett hinder eller bidra till att ta hand om en häst. 

– Närheten till djur.

-Det är inte konstigt att många av de här personerna drar sig till djur. För det är komplicerat att förstå människor, trots att vi pratar samma språk så blir det ofta missförstånd, säger min vän Reed.

Ett djur säger inte något som den inte menar, låter oss prata till punkt och känner in vad vi känner. 

Vad är det som säger att jag själv inte har en diagnos? Eller en släng av varje diagnos?

När mina introverta sidor gör att jag drar mig undan. När andra delar av mig speedar upp energin så att jag inte hinner uppfatta vad som händer runtomkring. När jag reagerar emotionellt snabbare än vad jag hinner agera rationellt. Eller när jag tar in vad andra känner alldeles för mycket och glömmer bort mig själv.

Jag själv kanske också har en eller flera diagnoser, men jag har hittat och hittar fortfarande sätt att hantera det på. Vilket gör att min vardag fungerar. 

Ibland är min roll som ridlärare något mer än att instruera skänkelvikning. Ibland behöver jag stötta andra till att få deras vardag att fungera. Och jag vill så gärna räcka till men lyckas inte alltid. 

Jag försöker säga till föräldrarna att jag förstår vad de går igenom, men det känns som att de tror att jag förminskar vad de känner. När de precis delat med sig om sitt barns svåra situation i skolan eller hemma. 

De vill skydda sitt barn och tänker att jag omöjligt kan förstå.

Ja, hur kan jag förstå? Jag är ingen förälder och kommer kanske aldrig att bli; troligen så kommer jag inte befinna mig i samma svåra sits som de här föräldrarna.

Men jag tror jag förstår. För jag ser hur de brottas med vardagen. Hur föräldrar försöker räcka till och hur barn försöker hitta sig själva. Jag ser oro och att föräldrar så gärna vill att barnen ska finna trygghet, vänner och självkänsla. 

Många barn, oberoende av svårigheter, ska anpassa sig i skolan och med kompisar. De kan ofta höra att de beter sig fel. Att de inte sitter still, pratar mycket eller stör. Massor av energi går åt till att passa in och försöka vara en i gänget.

En del av dessa barn har inte förmågan oavsett hur mycket de försöker. 

I stallet duger man som man är. Oavsett diagnos, utseende och kläder. 

Stallet är rätt plats. Det är inte jag som gör jobbet till att utveckla ditt barn till en trygg vuxen.

Det gör hästarna. Jag själv råkar bara finnas där.

/Lollo

Jag kommer på mig själv ibland när jag sitter i sadeln, med att fundera över vad kvalitet i ett ridpass är.

Är det antalet minuter som skapar kvaliteten i ett ridpass? Kommer vi inte upp i kvalitet om det är för få minuter som vi rider? Hur lång är egentligen uppvärmningen innan vi når den där kvaliteten?

Är det våra egna färdigheter som avgör hur snabbt och hur mycket kvalitet vi når under ridpasset? Ju fler timmar i sadeln, desto mer utvecklar vi våra tekniker. Men det förutsätter att vi inte har tränat på fel saker…

Jag blir för varje år mer varse om att kvaliteten i det jag gör höjs när jag utvecklar mig själv. Ökad kroppskontroll, balans och koordination gör att jag kan rida ännu mer följsamt; vara still i rätt lägen och ge signalerna i bättre timing. 
Det behöver inte vara svårt att utveckla detta; små verktyg och metoder kan ge mer resultat. 

Går kvaliteten att mäta i hur stor del av passet som hästen arbetar i korrekt form? Tja, korrekt form kan ju vara mer än en sak. Jag tänker snarare att varierad form i balans; viktigast är att ryttaren jobbar mitt över hästen och hästen mitt under ryttaren. 

Kanske ligger kvaliteten i framåtbjudning, vilket vissa missförstår till att jaga hästen framåt. Det finns fler, och bättre, metoder att hitta bjudningen på.

Är det svårighetsgraden på vad vi gör som är svaret på vad kvaliteten är? Jo, om vi gör det bra. Annars är det låg kvalitet. 
Men för att dit behöver vi lägga träningen stegvis, i etapper, och skapa möjligheter för ekipaget att lyckas 

Kvalitet kan mätas i att hästen är avspänd. Mjuka muskler minskar skaderisken. En häst som jobbar avspänt mentalt och fysiskt innebär större hållbarhet på lång sikt. För att nå detta, krävs utbildning. Jag försöker varje vecka, på olika sätt, öka mina elevers kunskap i det området. 

Jag själv mäter kvaliteten i ridpasset på antalet minuter som jag och min häst kommunicerat med varandra. Jag arbetar varje dag för att vi ska förstå varandra mer. Känna tillit. Vill jag att hästen lyssnar på mig så behöver jag lyssna tillbaka. Vara ett så bra jag som jag bara kan vara.

/Lollo

 ”Det här är ovanligt”, sade Gabriella, en vän till mig som arbetar både med hästar och ungdomar. 

”Vadå?”, frågade jag.

Då pekade hon på ridskolans ungdomar i alla åldrar som var upptagna med hästpyssel i alla former. 

”Det är ingen slump att ungdomar engagerar sig”, sade min chef Davina och syftade på att vi i personalen möjliggjort engagemanget.

”Du vet väl om att ni ridlärare är förebilder”, sade en förälder.

Jodå, vi är mycket väl medvetna om det. Vi agerar på det vi hör, ser och det som händer. Vi kan vara närvarande; lyfta en individ, skapa ett ekipage och bygga ihop en grupp på en och samma gång. 

Vi är med i utvecklingen och utbildar inte bara vilka hästmänniskor vi vill se i framtiden; vi kan även skapa medmänniskor.

Men det är inte tack vare oss som ridskolan kryllar av engagerade ungdomar. För det är sällan vi som skapar de förutsättningar som vi arbetar i.

Att vår arbetsmiljö är slitig, det undkommer ingen. Kärleken till häst innebär inte bara dedikerat engagemang och glädje; det kommer ofta med ett pris av motgångar som bryter ned oss.

Det är tack vare arbetsledning, styrelsearbete och gemenskap som vi kan leverera på jobbet. Det behöver finnas ett skyddsnät som hjälper oss till strandkanten när hästverksamheten känns som en tungrodd båt. 

Små och stora insatser möjliggör att vi kan lägga vår energi rätt. Insatser som kan vara tydligare vägledning, ökat hållbarhetstänk, rimliga arbetsscheman eller mer lättarbetade hagar och stall. 

Jag ser hästverksamheter som en pyramid där alla delar behöver må bra för att kunna ge mest. Det är något som alla vinner på i längden.

Vi vill göra ett bra jobb på jobbet. För oss är ridskolans hästar och elever viktiga; vi vet att vi bär med oss ett stort ansvar. Men vi kan inte ensamma bygga ett ”vi” på ridskolan.

Det finns fortfarande förbättringar kvar att göra på många ridskolor; hitta effektivare och mer energisparande sätt att arbeta. Det behöver inte vara en slitsam bransch att arbeta i; den kan blomstra personlig utveckling och ge eleverna mer i form av kvalitet och mjuka värden.

Jag ser stallgången full med ungdomar som sköter hästar och jag hör hur de erbjuder varandra hjälp. Det är tack vare ett fungerande system som vi kan göra ridskolan till ett piano som spelar musik.

/Lollo

Våra hästar ställs inför flera svårigheter när de kommer ut på tävling. De ska hantera en ny miljö, rida fram tillsammans med många andra hästar, möta publik, klara av ljud och mycket annat. 

Det finns mer än ett sätt att lösa spända situationer ihop med våra hästar; allt behöver inte handla om extra utrustning och röda rosetter. 

Jag frågade några av mina tränare om hur jag kan förbereda min häst så bra som möjligt och fick kloka råd som jag vill dela med er:

Helena Johnsson, tränare fälttävlan, utbildar unghästar

Jag ser många hästar som är spända istället för avspända. En spänd häst har mycket närmare till flykt; till exempel vänder vid möten, sparkar eller far iväg när någon kommer bakifrån.

Spänning förväxlas ibland med att hästen är pigg/het eller trög/saknar bjudning.

Vi rider på hästar som är avlade för att vara känsliga och uppmärksamma, vilka dessutom har lättare bli spända. Vi behöver fråga oss; varför är hästen spänd? Det kan finnas flera orsaker:

• Hästen förstår inte ryttaren; behöver hitta ett samarbete istället för motarbete.
• Nr 2 på utbildningsskalan glöms bort: lösgjordhet. Många av hästarna jag ser på träning är inte lösgjorda. En lösgjord kropp ger en avspänd knopp.
• Smärta i kroppen, besvär av till exempel sadel.
• Hästen rids med för mycket hand och får då för kort hals; den tappar sin naturliga balans. Jag har hört en siffra att 70% av hästens balans ”sitter i halsen”. Ett skarpt bett gör oftast saken värre i de lägena.

Är hästen lösgjord och mellan hjälperna, framme för skänklarna samt rids med en stilla, mjuk hand så blir den avspänd och därmed sänks flyktbenägenheten. Därefter kan jag börja träna hästen i en miljö som liknar framhoppning. Är den spänd och jag tränar i den miljön så kan jag göra saken värre.

Fråga din tränare, våga be om att få hjälp med att få hästen lösgjord och att kunna ridas för skänklarna. 

Vi tränare behöver fundera hur vi kan lägga upp träningarna för att få in mer grundarbete, den så kallade utbildningsskalan.

Till exempel tävlar jag nu en häst som var väldigt explosiv när andra hästar var i närheten, den var tittig och extremt uppmärksam på omgivningen. Inför hennes första tävling som 5-åring var jag med på en terrängträning med cirka tio ekipage som hoppade i typ ström, det var fart runt omkring hela passet. Började med att stå still i mitten, minskade efterhand avståndet till övriga hästar och kollade hela tiden av att hon litade på mig. I slutet kunde det komma hästar galopperande bakifrån och framifrån. Innan denna träning visste jag att hon litade på mig och var mellan hjälperna, ridbarheten var god. Det blev en bra erfarenhet för henne och har efter det inte haft några problem på uppvärmningar med andra hästar.

Nina Känsälä, ridlärare level III, B-tränare i dressyr, arbetat som beridare samt har tränat och tävlat dressyrhästar, kandidatexamen i hippologi och en masterexamen i animal science.

• Se till att träna en klass högre hemma än vad du ska tävla. Många gånger tävlar hästarna för tidigt en uppgift som de inte är redo för.
• Ge din häst mer aktivering om den kräver det, i form av mer rörelse, hagvistelse eller lösdrift. 
• Öva mer innan tävling genom att åka till andra anläggningar och träna att rida ihop med andra hästar. Ge unghästen tid att vänja sig vid möte, att andra galopperar och ridning i olika varv.

Per Dahlgren, B-tränare hoppning

Mina tankar runt framridning är att det är svårt att rida fram på ett bra sätt, men med tid blir det bättre. 

Det finns två viktiga saker ett tänka på. Det ena är att framridningen måste inte vara perfekt och framförallt måste man inte hoppa många språng. Hoppar man på lätt klass nivå (upp till 120 cm) så räcker det med några språng och de behöver inte vara upp till maxhöjd. Helt enkelt att ryttaren mentalt accepterar att det inte behöver vara perfekt. 

Tänk istället att det har gått bra på de sista träningarna eller liknande, lita på den känslan och låt dig inte störas. 

Sedan tror jag att det är bra att försöka krypa in i sin egen bubbla så man inte låter sig störas av omgivning, vilket kräver träning. 

Idag har vi många hästar som är känsliga, både mötes- och bakskygga. Planera noga och försök hålla koll på omgivningen, där är det bra att vi oftast hoppar fram i ett varv. 

Att träna en känslig häst är viktigt och under lugna former från början. När jag har unghästar med i grupp de första gångerna brukar jag säga till övriga att visa extra hänsyn så de får bra upplevelser från början.

John Ricketts, utbildar ryttare och hästfolk i säkrare hästhantering samt ökad hästförståelse

Om min häst reagerar med rädsla och flykt på tävling så har jag slarvat med det grundläggande arbetet hemma.

En faktor till att det blir fel är ofta att vi lagt för lite tid på hästarna och att vi vill ha snabba resultat. Vi tittar oftast på symptomen (hur hästen reagerar) och löser det med utrustning men glömmer bort att se orsaken. 

Varför hästen reagerar med rädsla är för att jag inte befäst ett system. För att kunna befästa det så behöver jag veta;

• Vad vill jag uppnå, hur vill jag ha min häst. 
• Varför vill jag uppnå det. 
• Hur ska jag uppnå det, vad är min plan.
• Tränar jag min häst med positiv eller negativ förstärkning?

Kan jag flytta min häst från marken så kan jag lättare få den att svara för mina hjälper i ridningen. Jag får en trygg häst av att använda ett system som min häst känner igen och förstår. Ju fler frågor jag ger min häst svar på, desto tryggare blir min häst. 

En bra sak vore att det skulle finnas möjlighet att vänja sin häst vid tävlingsmiljö. Kunna åka till en tävling utan att tävla, och bara vistas där. Därefter kunna åka dit och bara skritta, gången efter det trava sin häst. 

Tanken är att bygga på svårighetsgraden och göra sin häst trygg i situationen. Ju mer avspänd jag får min häst desto mer minskar risken för flykt.

Att tänka om och tänka rätt

En vän till mig var anmäld till ett meeting med sin ena häst, som dagen innan konstaterades ha en skada som krävde sex månaders rehabilitering. 

– Så jag åker med den andra hästen istället, som precis är igång igen, sa hon till mig.

– Vänta. Den har väl inte börjat hoppa ännu?, svarade jag.

– Nej.

– Men ni ska på tävling?

– Ja, arrangören vet ju inte att jag kommer stryka mig på framhoppningen. Så länge vi är anmälda till en klass så kan vi vara på meeting. Det passar perfekt, då kan vi ju öva att han vänjer sig vid tävlingsmiljö och det ger oss möjlighet att träna massor av hantering i den situationen!

/Lollo

Hur gör man som hästföretagare, för att hitta kontorstid?

Mornar så ska det fodras och släppas ut hästar. Därefter rida hästar och sköta stalltjänst. Däremellan äta något själv, ta hand om konvalescenter, köra till veterinären och servera hästar till hovslagaren. 

Sedan börjar lektionerna,  alla elever vill rida klockan 19. Men det går inte att alla rider just den tiden, så det slutar med en kompromiss med elever från kl 16 fram till klockan 21. Sedan ska stallet avslutas för dagen.

Det är en evig ekvation. Var ska kontorstiden ligga? Jag vet att jag som hästföretagare inte är ensam om att leta lösningar.

Många av oss sköter den på natten, eller medan vi äter frukost, lunch eller middag. Om vi ens hinner med alla måltider på en dag. Jag ser alltid till att ha ätbara saker i bilen; för att kunna fylla på medan jag åker till jobb, träning, tävling eller veterinär. 

Vi förväntas att inte använda telefoner när vi hanterar hästar och ändå förväntas vi att svara i telefon när det ringer.
En kund till mig ringde och jag svarade. Hon frågade vad jag gjorde och sade sedan; ”Ja, du jobbar ju jämt”.
Jovisst, tänkte jag för mig själv. Men mina samtal med dig som kund är också arbetstid.

Jag hälsade på ett tävlingsstall i Holland. Ryttaren red drygt tio hästar om dagen. 
Samtidigt som han red häst nummer tre så undervisade han en elev. 
När han skrittade fram häst nummer fyra så ringde en hästköpare från Danmark med frågor.

När hästskötare förberedde häst nummer fem så skickade han över veterinärutlåtanden på hästköparens häst till en veterinär i Tyskland. 
Och när han skrittade av häst nummer sex så ringde han upp köparen i Danmark igen.

Jag får ibland önskemål om utvecklingssamtal med elever. Jovisst, svarar jag, följ med på träning eller tävling så tar vi det i bilen. Alternativt om vi ska ta det på avtalad tid så får du betala för en privatlektion. 

Jag vet att många med mig funderar över hur vi ska prissätta våra tjänster. Och jag vet att jag liksom andra har arbetsuppgifter som äter upp min tid; är ingen direkt inkomst men viktiga på lång sikt.

”Hon som alltid pratar i telefon”, log Ann när hon beskrev mig.
För när jag mockar och sopar stall så passar jag på att ringa kunder, veterinärer och vänner. Ann blev inte alls förvånad när jag i torsdags släppte av en elev på hoppträning, åkte vidare för att ha en lektion och kom tillbaka för att se elevens träning.

Men ibland slår jag mig till ro, oftast åker jag till ett fik och sitter där för mig själv. I sällskap av en kaffe kan jag planera tävlingar, viloperioder och arbetstimmar. 

/Lollo

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på. Vi bad honom filma under träningen. 

På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.

Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ”i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15 år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.

Föräldrar ställer frågor till oss ridlärare: Barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?

Svaret är:

– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.

– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.

– Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar. 

”De hoppar ju fortfarande bara 50 cm”.

Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.

Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion. 

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen, har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst. 

Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning. 

Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.

– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga. 

– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp. 

– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant. 

– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.

– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.

– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.

”Jag har stor respekt för er ridlärare”, sade en förälder på ridskolan. ”Nu har jag suttit på läktaren och sett min dotter rida lektioner, från det att hon var nybörjare till att hon idag rider i tävlingsgrupp. Jag är otroligt imponerad, för det är ju som att ni ridlärare är utbildade för att undervisa allt från förskola upp till universitet!”

Jag tror inte att det alltid syns vad vi ridlärare förväntas göra under en helt vanlig ridlektion. Därför bestämde jag mig för att lista några av de punkter som jag jobbar efter medan jag undervisar.
En vanlig grupp för mig, är tolv elever i ett ridhus på 20×40 meter och min checklista ser ut som följande (punkterna är inte i någon speciell ordning):

– Hur ser gruppen ut? För mig så är betydelsen om eleverna rider på samma nivå väldigt liten. Jag vill vara så pass kompetent i min ridlärarroll att jag kan leverera individuellt till en grupp, även om var och en av dem har olika kunskapsnivå.
– Vad är det långsiktiga målet för gruppen, vilken sorts ryttare vill vi att de ska bli?
– Vad är terminsmålet för gruppen?

– Jag behöver inte bara veta vilket tema det är på dagens lektion, utan också vilket resultat jag vill uppnå. Då blir det enklare att lägga en förberedande uppvärmningsövning och påminna eleverna under lektionen vad vi arbetar med just idag.
– Hur lång är lektionen, hur många minuter? Viktigt är att intensiteten ger hästarna ett flow där de hinner andas och att fokus ligger på ryttarna.
– Kommunikation med eleverna. På ett enkelt sätt gör jag alla elever sedda genom att alltid börja lektionen med ”Hej, hur mår du?”  Det här har mina elever numera lärt sig, och det ger dem ett fönster att våga kommunicera med mig om behovet finns. Även de yngsta eleverna. Jag vill alltid avsluta lektionen med att ge var och en några ord att ta med sig hem.
– Var brister det oftast, vilka moment har jag inte varit tillräckligt bra på att förbereda mina elever i tidigare? Det jag jämför med kan vara lektionen de red veckan innan eller senaste tävlingsstarten.
– Hur mår hästarna? Hur rör de sig, hur står de på medellinjen, ansiktsuttryck, andning, pälsen, utrustningen?
– Ridning i båda varven, lägga övningarna så att risken för skador på hästarna minskar.
– Två fokus i undervisningen; sits och inverkan. Ibland börjar jag instruera elevernas inverkan och sedan sitsen men ibland gör jag tvärtom. Vilket jag börjar med beror på dagsformen och vilket behov som är störst för stunden.
– Mina instruktioner lägger fokus på att göra det bekvämt för hästen, utveckla eleven och att målet är att ekipagen lämnar ridhuset i en känsla av att ha blivit starkare.
– Hur lektionen läggs upp beror på hur resten av dagen ser ut; så att hästens arbetsdag blir bra för den.
– När jag lägger övningar så vill jag få till att slitaget på ridhusunderlaget växlas. Jag ändrar ”ridvägarna” vid behov, justerar övningar och ”tvingar” eleverna att växla de spår de rider på.
– Vilka hästar har särskilda behov? Några av dem trivs bäst på raka spår, andra på böjda. Vissa vill ha galopp som absolut sista övningen på lektionen, andra blir hjälpta av att galoppera tidigt på passet.
– Vad behöver hästen i form utav att vidare stärkas och utvecklas?
– Vilka elever har särskilda behov? Någon har en hörselskada, en annan dålig rygg, rädslor, balanssvårigheter. Vissa tar mycket plats i gruppen, andra tar ingen plats alls. Någon vågar inte fråga när hen inte förstår och vissa behöver tid på sig att formulera sina tankar till mig.

Och slutligen, variation som innehåller en röd tråd; för hästarna och för ryttarna. 

På senare tid har jag funderat mycket kring hästar och våra förväntningar på dem.

Oavsett om vi är ryttare, tränare, hovslagare, ponnyförälder eller vad som helst; så är vår uppgift att underlätta för hästen att kunna göra ett bra jobb.

Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende. Vi behöver se var vårt eget ansvar ligger; var vi brister i att läsa av och förstå våra hästar. 

Problemet är inte okunskap bland oss som omger hästen; problemet är att vi inte ser vår egen okunskap. 

Jag har hela tiden ett ansvar gentemot mina hästar;

• Att söka kunskap. (Inte bara att söka någon form av kunskap utan rätt kunskap).

• Bli mitt bästa jag. Komma till stallet utvilad, stoppa i mig energi och se till att jag är i fas för att umgås med hästen.

• Lägga tid på min häst. Den förtjänar de minuter som jag lägger på den.

• Arbeta på min härvaro, inte bara närvaro. Bara för att jag är hos hästen så är inte det samma sak som att jag är närvarande. 

När hästen inte fungerar till det jag vill göra så behöver jag ställa mig själv frågan;

• Är hästen frisk?

• Mår den bra?

• Anpassar jag kraven efter hästen?

• När jag ber den arbeta, formulerar jag mig på rätt sätt till min häst?

• Arbetar jag med allt runtomkring för att möjliggöra att hästen presterar?

• Är den i rätt miljö?

• Trivs den med uppgifterna som jag ger den?

När vi tycker att hästarna presterar fel, så behöver vi istället fråga oss själva om våra förväntningar är rätt. 

Vi behöver se vad som är vad oavsett om det är en fas i inlärning, bristande system eller om vi helt enkelt börjat i fel ände.

På ridskolan har vi varje månad hästmöten och ibland har det diskuterats om vilka hästar som fungerar i verksamheten eller inte. Min ena chef brukar då ställa den fullt rimliga frågeställningen; har vi gjort allt vi kan för att skapa förutsättningar där hästen kan prestera i verksamheten?

Med mina egna hästar kanske jag funderar alldeles för mycket på de här sakerna. 

Jag gillar att se mina hästars utveckling och vara en del av den. 

Jag vill att de ska trivas med jobbet. Jag vill att de ska frusta nöjt under ridpassen och känna sig trygga med att leverera. 

Är det inte så, då är något fel. 

/Lollo