Ofta möter jag ungdomar som säger att de så gärna vill det här; satsa på hästar och ridning. 

”Du får vara beredd på att lägga ned hårt jobb”, säger jag.

.”Jag är motiverad”, får jag till svar. 

”Det kommer ta mycket tid och ibland vara jobbigt.”

”Inga problem.”

Föräldern berättar hur otroligt intresserad ungdomen är av hästar och väldigt ambitiös; har en drivkraft utöver det vanliga. Plötsligt inser jag att det som föräldern baserar sina ord på är antalet timmar som barnet lägger på att kolla hästar på Instagram och YouTube. 

”Om din tonåring har ett stort intresse”, brukar jag svara. ”Så kommer du inte behöva berätta det för mig, jag kommer se det.”

De hästmänniskor som är typ 20 år äldre än mig suckar och säger att ungdomarna inte hänger i stallet längre, på samma sätt de gjorde förr.

Mitt svar blir att jo, det gör de visst. Tills jag inser att anledningen till att det är så är för att jag bokat tid med ungdomarna. 

Med ens inser jag att jag haft fel när jag svarat mina äldre kollegor. 

Och om inte jag har bokat träff i stallet med dem, så har ungdomarna bokat träff med varandra i stallet. 

”Det är viktigt att min dotter får rida i samma grupp som sina kompisar”, meddelar ibland föräldrar till mig.

Jag själv har aldrig haft det behovet under min uppväxt i stallet; hästarna har alltid lockat mer än annat.

Föräldrar och ungdomar meddelar mig att de önskar mer utveckling men inte har råd att rida fler gånger i veckan eller att de kört fast med sin egen häst. 

”Lägg tid på att se andra rida, sitt på läktaren och titta på träningar.”

Till svar får jag en oförstående blick.

Jag lyfter fram möjligheten att följa med på träning eller hjälpa till på tävling. 

”Vi skulle gärna vilja men du vet; skolan tar tid, andra intressen och tid med familjen.”

Jag tänker då på alla ungdomar som hittat tiden trots skola, andra intressen och familj.

Tyvärr är svaret; hästungdomar skapas av tiden de investerar i stallet.

Jag brukar ofta tänka att idag, mer än tio år efter avslutad ridlärarutbildning, så skulle jag vilja göra ridlärarutbildningen igen. Idag skulle jag ha helt nya ögon att se och ta in de saker jag lärde mig då. Jag skulle också veta starkare idag, vad jag behöver mest. 

Jag undrar ibland vad vår roll som ridlärare är. Var börjar och slutar vårt ansvar? Vilka förväntningar har andra på oss?

Var börjar och slutar vårt ansvar? Vilka förväntningar har andra på oss?

Det kan omöjligt vara så att jag är ensam om att känna mig otillräcklig i min roll.

När våra elever upplever att vi slutar leverera, då flyger de vidare. Sedan möter vi ridlärare andra yrkesutövare i hästbranschen som säger att de nyblivna hästägarna saknar grundkunskaper och inte är redo för uppgiften. 

Den bollen kommer tillbaka till oss, ridlärarna, som introducerat dessa till världen av häst och ridning. 

På ridskolan ser vi i personalen ofta tillbaka på oss själva. När våra elever brister i till exempel galoppfattningar eller hästkunskap, så är det vi som har missat i att förbereda dem. Då brukar vi lägga om strategin och snart se resultatet i förändringarna vi gör.

Praktikanter eller grön extrapersonal, är än så länge inte uppe i ett högt tempo att kunna utföra arbetsuppgifter i. De behöver vår guidning i vad de ska titta efter för att se att hästen är frisk eller veta hur de ska planera en arbetsdag. 

Mina chefer brukar belysa att oavsett om det är elever, praktikanter eller extrapersonal; så är det viktigt att vi utbildar dem eftersom de är framtiden för hästar och ridsport. De är våra efterträdare. 

Mina elever bokar hopplektion och förväntar sig att hoppa hinder. Eller dressyrlektion och vill ha en ridupplevelse. Någonstans här behöver jag kombinera det med att det är djur vi jobbar med och att där ligger största delen av mitt ansvar.

Mina arbetsdagar går åt till att se hästen jag jobbar med, lyssna på den och vara en del av dens upplevelse. Jag vill få mina elever att tänka detsamma. 

Kommer jag lyckas? Är det en omöjlig uppgift? Kanske kommer jag inte nå fram till alla elever?

Förra veckan kom en ung elev fram till mig under sin ridlektion och sa:

”Lollo, nu rör sig ponnyn på det där sättet som han brukar när han börjar känna sig trött. Jag vill inte att han ska bete sig så men jag kan ju inte bli arg på honom för han visar ju bara vad han känner. Hur ska jag göra istället?”

Där och då tänkte jag; det här är framtidens hästmänniskor som jag jobbar med. Mina efterträdare.

”Lollo, ibland behöver man kolla så att alla är med på tåget”, sade Jossan. ”Ibland står liksom några kvar på perrongen medan du redan är framme vid nästa station.”

Att arbeta med hästar innebär inte bara timmarna i sadeln och tiden i stallet. Det innebär också att arbeta i team; oavsett hur ensamt jobbet ibland känns.

Vare dig det är jag och hovslagaren, jag och eleverna eller jag och min tränare så är det ständigt olika former av samarbeten. 

Ibland flyter det på, ibland inte. När kommunikation krockar, ser jag det som en möjlighet till att lära mig mer.

Jag ifrågasätter ofta mina egna brister, men inser att jag redan är på väg att utveckla dem eftersom att jag reflekterar.

Till exempel kan så är jag själv redan klar i min tanke över olika beslut när mottagaren av beslutet tar det som en som en överraskning. 

”Ibland lär man sig mest av de personerna man minst förväntade det av”, hörde jag nyligen i en intervju. Jag inser att det stämmer; om vi är öppna för att se fler perspektiv. 

Jag tror att vissa i min omgivning kan tycka att jag ställer höga krav på dem, när jag egentligen ställer störst krav på mig själv.

Förra veckan såg jag John Ricketts arbeta några hästar och han visade hur han ger beröm till hästen även när det inte blir helt rätt. 

”Den får beröm även när den försöker”, sade han.

Det kan vara så att jag ibland har förväntningar på andra personer som de inte har förmåga att leva upp till. Men jag får ge beröm när jag ser att de försöker, samt öva på att se när de försöker.

En av mina hästar visar en osäkerhet i olika situationer och går då upp i energi. Jag arbetar med att vägleda den i hur energin kan riktas rätt istället. 

Jag inser att detsamma gäller andra i min omgivning. Man kan ha otur i hur man uttrycker sig eller någon pratar illa om någon annan på grund av låg självkänsla. 

Det går att vägleda energierna till bättre saker och det går att hjälpa till att hitta bättre uttryck. 

Jag har inte facit för allt, men är tacksam över att fortsätta utveckla mig själv med teamet omkring mig.

/Lollo

En kompis till mig, Therese Lindqvist, skrev häromdagen en text som hon delade med sig av:

”En annan verklighet från en helt vanlig hästmänniska.

Jag är outbildad stödassistent på ett LSS-boende i Falu kommun. Efter 19 års erfarenhet i min nuvarande tjänst där jag började som timvikarie ser min lön ut som den gör. Jag arbetar idag 70 %, men månadslönen som står på min lönespecifikation är densamma som ska räcka till allt: boende, bil, försäkringar, mat, telefon, min son och elräkningar som inte direkt blivit billigare.

Parallellt med mitt kommunala jobb har jag alltid arbetat med hästar. Det är så jag har kunnat finansiera mitt hästintresse. Jag har inga sponsorer. Det dimper inte ner en ny sadel eller ett par exklusiva bett i brevlådan. Jag köper mitt strö själv. Jag betalar mina transporter själv. Precis som många andra.

När jag scrollar i sociala medier möts jag ofta av dyr utrustning, sponsrade produkter och en bild av hästsporten som kostar mycket. Träns för 2 500 kronor. Vintertäcken för 4 000. Ni kan ju göra matematiken själv, det finns inte en möjlighet att ha råd med detta.

Nyligen behövde jag sälja en av mina hästar, vilket innebar att jag behövde en ny sadel som passade. För att ha råd med en sadel fick jag sälja två. Värdet låg på 42 000 kronor och det anses ändå vara en “relativt billig” ny sadel. Idag står jag utan dressyrsadel igen, för jag har helt enkelt inte råd med en till.

Jag köper begagnat. Jag letar reor. Jag väljer det billigaste alternativet och får väldigt mycket kläder skänkt till mig som jag använder. Ibland får jag vända i dörren när jag ens kikar in på vissa utrustningssidor.

Vad vill jag säga med detta?

Inte att jag är missnöjd med mitt liv eller missunnsam någon annan. Jag älskar mitt liv. Jag är stolt över det jag och min familj har slitit för och fortsätter slita för. Dyrare utrustning gör mig inte till en bättre ryttare. Men jag vill lyfta något som jag tror att många känner: klyftan inom hästsporten känns större än någonsin.

Det är normalt att prioritera elräkningen före ett nytt schabrak.

På sociala medier syns ofta en livsstil som inte är verklighet för majoriteten. Jag vill tro – och är ganska säker på – att vi är många “vanliga Svenssons” som inte har möjlighet att handla utrustning för de här summorna. 

Barn och ungdomar påverkas. De ser det senaste, det dyraste, det som marknadsförs som “måste-ha”. Men det är inte verkligheten för de flesta av oss. Och det är viktigt att säga det högt: det är normalt att inte ha råd. Det är normalt att köpa begagnat. Det är normalt att prioritera elräkningen före ett nytt schabrak.

Jag önskar att fler verkligheter får ta plats. Hästsporten behöver synas mer för oss som inte har en stor plånbok. Framför allt för att öka förståelsen för våra barn och ungdomar. Vi tillhör hästsporten ändå!”

Telefonen ringde och jag förstod snabbt att det var de som jag väntade möte med.

”Hej Lollo, vi är på parkeringen nu!”
”Toppen, jag kommer strax!”

Jag skulle bara tömma skottkärran först. Jag halkade inte, men det gjorde skottkärran. Rakt ned i gödselcontainern.

Jag diskuterade snabbt med mig själv. Jag kan inte låta skottkärran ligga kvar där, för mötet kanske tar en timme. 

Man skulle kunna hoppas att det var en normalstor skottkärra, men denna var av size storlek större. Man skulle kunna hoppas att gödselcontainern var full, men den var i det närmaste tom.

Hur kommer jag ned i containern? Hur får jag upp kärran? Och hur kommer jag upp ur containern? Och hinner jag på typ två minuter, så de andra inte behöver vänta för länge?

Jag skuttade ned efter skottkärran, lutade den mot kanten, klättrade uppför kärran, stod på kanten och skulle dra upp kärran med mig. Det gick bra, men så tappade jag ned kärran igen. Skuttade ned i containern en gång till och upprepade samma procedur.

Samtidigt så hann jag gå igenom ganska många saker i mitt huvud. 

Det här med att ta sig upp ur en gödselcontainer med en skottkärra på snabbast tid, skulle kunna vara en tävlingsgren i TV-programmet ”Farmen”. Jag hade varit snabbast av alla. 

Skillnaden mellan att vara en hästtjej och nån slags ninja kändes hårfin. Tur att inte min skyddsombuds-kompis Diddi såg mig.

Skillnaden mellan att vara en hästtjej och nån slags ninja kändes hårfin.

Avsutten träning för ryttare är ju ett aktuellt ämne. Men det här borde ju kunna ersätta timmar på gymmet?

Hoppas inte jag kommer till mötet täckt i gödsel. Undrar hur många fler motgångar jag orkar ta just idag.

Till sist var jag och skottkärran uppe ur containern. Jag torkade bort svetten ur pannan och försökte andas normalt igen. Bara att gå vidare till nästa ”att göra” på listan.

Så nästa gång ni tycker jag är tre minuter sen till ett möte, då vet ni varför. 

Vad jag trodde skulle bli en kortare hälsning, letade sig till att bli en egen berättelse. Efter ett okej från övriga i teamet; så blev det ett blogginlägg. 

Att leka och hänga med sina kompisar i hagen var det bästa Rollo visste. Det var svårt att tro att han var 22 år gammal, när han agerade fritidspedagog med sin mankhöjd på 184cm. 

När jag köpte Rollo av Linda sade hon att han alltid vill gå in från hagen klockan 14.00 varje dag. När knappt en vecka gått, insåg jag att de rutinerna hade Rollo nu skippat; han hade inte tid att komma in från hagen eftersom kompisarna var roligare.

Jag glömmer aldrig Rollos första gång i sin nya flock. Min lilla D-ponny Monty var självutnämnd chef i hagen och fast besluten om att tala om det för nykomlingen. Monty marscherade bestämt fram men stannade en bit ifrån och såg upp på Rollo; insåg att ”honom rår jag inte på”, vände och gick åt andra hållet. 

På riktigt, så vet jag inte hur vi ska ersätta Rollo. För det går inte. 

Hans sätt att vägleda otrygga unghästar, i både uppförande, hantering och ridning, har varit ovärderlig. En tydlig, rättvis och trygg individ; men samtidigt väldigt känslig, vänlig och alltid nära till humor.

Och ska jag vara ärlig så var han inte bara fritidspedagog åt hästarna i stallet. Han vägledde även oss människor. 

Det var inte självklart att jag skulle köpa en nästan 20 år gammal häst, men han blev ändå vår nya familjemedlem.

”Jag tror inte du förstår, Lollo”, sade Linda. ”Den här hästen är speciell.”

Vi har varit rädda om vår Rollo, haft ett noga planerat upplägg och foderstat samt alltid frågat vår häst vad han behöver. 

Det han har gett tillbaka till oss är ärevarv på hopptävlingar, agerat lagkamrat i dressyrallsvenskan och lärt sina ryttare hur man tekniskt förbättrar sin ridning. 

Rollo var speciell för oss men extra speciell var han för den ryttare som red honom mest. 

En ryttare som med sin fina inställning aldrig har något negativt att säga om någon häst och alltid utgår ifrån vad hon som ryttare behöver göra för att hästen ska få det så bra som möjligt. Hennes första ridpass på Rollo var mest att hon prövade sig fram, men snart förstod jag att hon hittade ett samspel med honom som är omöjligt för andra att kopiera.

Jag vet inte vem som haft det största privileget; Rollo som hade henne, hon som hade Rollo eller jag som stod bredvid och fick följa vad de gjorde för varandra. 

Vi är ledsna, men framförallt väldigt glada över att han gjort hovavtryck på vår stallplan. Vår resa slutade tidigare än vad vi ville och vi är fortfarande i chock.

Tack bästa Rollo. Vi är många som kommer sakna stunderna med dig.

”Det blir väl skönt att få en lugn fredagskväll.”

Ja, det tänkte jag också. Åka hem, göra det sista i stallet och sedan ta det lugnt.

Innan jag hunnit åka hem från jobbet får jag meddelanden om att min häst som är konvalescent blivit sämre. Efter oro fram och tillbaka, bollande med veterinär och min familj, så åkte vi in till kliniken under fredagskvällen.

Vi har ungefär en timme att köra dit, vilket är långt enligt många men väldigt nära om man jämför med övriga häst-Sverige…

Väl på plats, var min häst plötsligt på tå och skulle visa upp sig för veterinär med tillhörande tre veterinärstudenter. ”Han mådde sämre hemma”, fick jag övertyga dem om.

På vägen till kliniken var jag övertygad om att prognosen var väldigt dålig. Trots det, åkte vi hem med en piggare häst och fortsätta medicineringen hemma. Om jag bara köpt mig mer tid eller om hästen blir återställd, återstår att se.

På vägen till kliniken var jag övertygad om att prognosen var väldigt dålig. Trots det åkte vi hem med en piggare häst.

Hemma igen sent på kvällen; några timmars sömn innan det var dags att lasta till tävling. Två av mina ryttare skulle rida deras första tävling för året och vi hade långt att åka.

Först till start var vårt äldre SWB-sto Lyck-Anne som idag är vår fina läromästare till ungdomarna. Under förra året har Lyck-Anne haft en del rehab och uppbyggande jobb, så det blev inte så mycket tävling. 

Nu travade hon runt på framridningen, utomhus i snö, med höga knälyft och ett ansiktsuttryck som strålade av glädje. Lika lycklig blev hon att få startsignal och sedan taktade hon ut efter att ha hoppat felfritt.

”Lollo, hon kändes jätteglad när hon gick i mål!” sade ryttaren. 

På tävlingen sprang jag på en tjej som många år tidigare köpt en häst av min familj. Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om hur det känns lätt att sälja när det är rätt köpare, trots att det kändes som en bit av mig gick sönder när hästen flyttade ifrån oss.

Jag hade inte hört så mycket efter köpet och hur det gått för dem, men hon berättade att hästen levt många år hos dem innan han akut fick tas bort i tarmvred. Även fast hästen idag inte längre finns, känner jag stor lycka i att han fick ett för-alltid-hem med mycket kärlek och ett liv anpassat för honom. Precis som jag önskat det skulle bli. 

Min nästa ryttare gick in och startade sin debut på ponnyn hon rider. Min coachning till henne blev; lita på din känsla och dina beslut du tar för de stämmer. 

Debut blev dubbelnolla och vinst. 

Lång resa hem, frusna tår men framförallt var vi alla väldigt glada över lyckade rundor.

Jag hann kort reflektera över hur mycket som hinner hända på ett enda dygn; elever på lektion som får aha-upplevelser, en häst jag är nära på att förlora, en häst som återuppstått på tävlingsbanan, en saknad häst jag minns med kärlek och en ponny som lotsas fint runt debutbanan av sin ryttare. Och framförallt tänker jag på alla timmar som ligger bakom detta dygn.

Dels de anläggningar jag själv vistas på, men även åker och besöker på olika sätt, är en del av Ridsport-Sverige. Oavsett hur lätt eller svårt det är att ta sig dit, med eller utan kommunala färdmedel, så blir varje anläggning i sig isolerad. 

På varje anläggning vistas ett antal personer. Oftast en mindre del som är där nästintill all sin vakna tid, några spenderar all sin fritid där och en tredjedel kommer dit regelbundet ett fåtal timmar. 

De som fördelar sin tid på många anläggningar blir oftast svagt insatta i respektive verksamhet. Och de som ser sitt liv på en anläggning som en livsstil får sällan inblick i hur det fungerar hos andra. 

Hästföretagare och anläggningar knegar på, sneglar åt varandras håll utan att veta om man är kollegor eller konkurrenter. Samtidigt som nätverksträffar fyller på med energi och inspiration. 

Hästföretagare och anläggningar knegar på, sneglar åt varandras håll utan att veta om man är kollegor eller konkurrenter.

Kan vi arbeta smartare; ihop istället för isolerat?

Varje hästanläggning blir som en egen ö. De unga och vuxna som vill lära sig samlas där; oavsett om det är ridskola, turridning eller privat träningsanläggning.

Det finns frågor att ställa till oss själva, som kommer leda till att vi stärker ridsporten framåt:

• De som leder anläggningen; vilken ambition och målsättning har de? Vart vill de? Och vad är deras bakgrund? 
• Vilka förebilder finns på anläggningen? De som lär sig; vilken ridning och horsemanship har de tillgång till att se?
• Vilken kultur vill anläggningen ha? Hur bygger man kulturen? Arbeta för inkludering, öka engagemang och klargöra vad som är ok eller inte. 

Det går att se alla dessa anläggningar som öar. Det är lätt att bli ofrivilligt isolerad, även om det inte måste vara så.

Det krävs lite arbete från mig själv för att inte bli en isolerad ö utan istället forma ögrupper. 

Viktiga frågor jag ställer till mig själv är:

• Hur ser min omvärldsanalys ut?
• Hur går jag tillgång till information utifrån som jag behöver?
• Kan jag ifrågasätta mina sanningar; måste jag göra som jag alltid har gjort?

Det är klart vi kan rikta våra ögon utåt, bjuda in och tillsammans dela varför vi just väljer hästar som livsstil. 

En kompis till mig hade bestämt sig för att minsann granska att bostadsrättsföreningens styrelse skötte sig och inte gjorde några fel.

”Men om du vill lägga tid på att granska dem, kan du inte istället erbjuda dig att vara med i styrelsen och hjälpa till?”
”Nej vet du vad”, fick jag till svar. ”Min fritid är alldeles för dyrbar för att lägga tid på sånt.”

Jag minns det samtalet och tänker ibland tillbaka på det. Som till exempel idag när jag skrittade av min häst; besviken på att jag inte kunde ge den bättre ridning.

Funderingar kring vad som saknas i min förmåga eller kanske i utrustningsväg. När jag inte har någon att bolla med så får jag själv försöka hitta vad i träningsväg det behövs mer av. Min största svårighet är att prioritera mitt eget ridande och ge mig själv bra förutsättningar; samtidigt som stall och gård ska skötas ihop med familjen. Sy ihop vardagen med häst, jobb och elever.

Många gånger har jag kommit på mig själv med att hamna i situationer. En hästägare bekymrad över sin skadade häst, någon som kört fast med sitt hästsläp i ett träd eller ett barns ponny som vägrar röra sig med ryttare på ryggen.

”Klart jag kan hjälpa dig”, hör jag mig själv säga när jag egentligen inte har tid. Det finns någon konstant vilja att hellre hitta lösningar än problem. 

I ett försök att planera hur jag ska fördela min tid så lyfte jag upp frågan att det ibland saknas information till tävlingar eller propositioner. En arrangör svarade mig att många tävlingar saknar tillräckligt med hjälp. 

Jag skulle vilja ta över stafettpinnen som Stockholms äldsta funktionär när jag känner mig klar med mitt eget tävlande. 

Från ett annat håll önskades det att jag lyfte upp ämnet till debatt, men mitt svar blev att ridsporten behöver istället mer att vi hjälps åt.

De senaste tre helgerna har jag varit på tävling och jag vet inte om andra lägger märke till samma saker som jag.

Förutom de ideella funktionärerna som förgyller tillvaron på tävling med att bjuda på tacobuffé, glatt ropa in ekipage till banan eller hjälpa mig parkera min bil så finns det andra som möjliggör att jag kan tävla.

En dressyrdomare som egentligen hade behövt stanna hemma och kurera sig ville ge ryttarna chansen att genomföra sina starter. En banbyggare som jag träffar typ varje helg är en av Stockholms äldsta funktionärer och han stod som hinderpersonal när jag startade eftersom det saknades medhjälpare.  

Tänk att de här personerna, ideellt eller ej, ägnar sina lediga helger åt att ge mig den här möjligheten? De är mina superhjältar och tills den dag jag blir som dem, superhjälte på heltid, försöker jag vara deras medhjälpare så ofta jag kan.

Tänk att de här personerna, ideellt eller ej, ägnar sina lediga helger åt att ge mig den här möjligheten?

Jag tänker på att det behövs mer hjälp för att hålla liv i tävlingarna och jag ser mig själv bli en superhjälte i framtiden. Jag skulle vilja ta över stafettpinnen som Stockholms äldsta funktionär när jag känner mig klar med mitt eget tävlande. 

Samtidigt så tänker jag att jag inte behöver känna mig otillräcklig; jag får inte glömma bort att jag har en viktig roll.

Jag vägleder ung som gammal in i ridsporten, hjälper ovana föräldrar, försöker lotsa hästarnas första vingliga steg in på banan. Och jag tänker över vem i ridsporten jag vill vara; den som ser på, pekar ut felen eller som försöker göra skillnad där den står.

”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.”

Efter mellandagar och julhelger så är planeringen för 2026 igång. Ponnyteamet har just nu elva hästar i stallet att jobba med. 

Vår arbetsmyra Lyckan, som nu fyllt 20 år men med sin outtömliga energi är en riktig pantertant. Jag känner tacksamhet för alla gånger hon hjälper mina elever bli till bättre ryttare. 

Rollo på 184 cm fyller 22 år nu och känns som han bara blir yngre. Pålitligare häst finns nog inte och hans förmåga att vägleda yngre och nya hästar är en stor tillgång för oss.

Det är nog svårt för andra att förstå hur viktig Cajsa är för mig. Vi utbyter så mycket kommunikation bara i att se på varandra och hon säger aldrig nej till att gå till jobbet. Jag tror att hon trivs med sin tillvaro hos oss. 

Vi fick börja med en ”never-ending” tappsko-problematik när Bubben flyttade hem till oss. Långa perioder av att det kändes omöjligt att hålla igång träningen (tappskor, överskottsenergi, slagit i ett ben när han busade) men nu känns det äntligen som vi hittat rätt stig. Vi är överlyckliga över att Bubben nu är ridhäst istället för vår hamster.

Sissi är en ponny som, liksom våra andra hästar som flyttat in, vi behövt hitta rätt upplägg till. Det tar mellan ett halvår och två år för en nyinflyttad häst innan rutinerna sitter. Och då är det inte hästen som ska komma in i rutinerna; nej det tar så lång tid för oss människor att hitta rutinerna för hästen. Det känns jätteroligt att ha en så fin ponny i stallet att jobba med. 

Det tar mellan ett halvår och två år för en nyinflyttad häst innan rutinerna sitter.

Stella är Sissis lillasyster, precis fyllt fyra år. Jag tycker det är otroligt hur de yngsta hästarna alltid lär mig mest och gör mig till en bättre hästmänniska. De hästar som flyttar hit i samma ålder som Stella skapar man tajtare relationer med 

Lilleman flyttade hit för mindre än ett år sedan och vi försöker fortfarande hitta rätt i upplägg och vardag. En väldigt följsam häst att arbeta med som hela tiden arbetet små signaler. 

Världens bästa Monty, säger de andra i teamet om vår ponny som vägleder alla möjliga ryttare in i ridsportens värld. Jag hävdar att han är vår känsligaste häst; som alltid ställer upp. 

”Galoppera tills han blir trött” fungerar dåligt som taktik på vår ponny Sockan. Han slutar aldrig galoppera och säger aldrig nej, så det gäller att alltid hitta sättet att arbeta ihop med honom.

Cally är en ponny som flyttade hit i höstas. Het, känslig och genomsnäll. Visar väldigt tydligt när man har hennes förtroende, då litar hon helhjärtat på sin människa. 

Uppladdningen för fälttävlanssäsongen är redan i gång med Lizzie. Jag vill ju förvalta mina hästar och hoppas att jag jobbar i rätt riktning. Men facit får vi inte förrän efteråt.

När jag står i ridhuset i rollen som instruktör möter jag inte bara många hästar, utan även många människor. 

Det finns hela tiden en ambition att läsa av var ryttaren, hästen och ekipaget befinner sig för dagen. Många gånger undervisar vi även för de medföljande på läktaren, trots att det egentligen inte är tanken. 

Min roll där i ridhuset är att leverera undervisning och ”en bra känsla” för ekipaget. Att stämma av ryttarens dagsform är ett sätt för att jag ska nå resultat. Beroende på vad ryttaren svarar så kan jag stämma av hästens dagsform. 

Ibland handlar det om att ryttaren misstolkat sin häst, när något blir fel i träning. Kan även vara brist på kunskap eller att ryttaren missat att uppfatta andra tecken.

Jag har ibland mötts av att ryttare säger ”du borde ha förstått hur jag kände eller mådde”. När jag själv reflekterar över det så landar jag i att det är svårt att läsa tankar. Kollegor bekräftar hur de ibland känner sig mer som psykologer än ridlärare när de jobbar. 

Det är väl en del i det; hästarna svarar på våra känslor och mår vi själva bra så svarar hästarna på det. Och ridningen går inte bara ut på att utföra tekniskt utan våga känna efter.

Ibland kör vi fast i att känna för mycket. Då behöver jag stå där som ridlärare och balansera alla känslor som sker i ridhuset, till exempel när jag undervisar tonåringar. Ändå härligt; de ger mig direkt feedback åt alla håll när jag försöker nå fram till resultat. 

En tränare gav sin elev feedback i form av att ”den här hästen kommer du kunna tävla medelsvår nivå på”. 

Eleven återberättade detta för sin förälder som sedan berättade för mig att tränaren kritiserat ryttaren. Ord som tränaren menat som positivt hade landat som kritik hos ryttaren; inte lätt att hitta rätt alla gånger i den yttre dialogen. 

Jag vill tro att all feedback är till för att hjälpa mig; att jag ska bli lite bättre. Men ibland är det svårt att veta vad jag ska använda feedbacken till. Fördelen är att feedback som inte gör mig till en bättre ryttare gör mig till en bättre instruktör. 

Jag vill tro att all feedback är till för att hjälpa mig; att jag ska bli lite bättre.

Jag försöker bli bättre på att istället för att säga vad ryttaren inte ska göra, undervisa ryttaren till vad den ska göra. 

Att vara engagerad är både en gåva och en förbannelse; dedikerad att vilja hjälpa ryttaren men svårt när kommunikation krockar. Jag försöker få ryttaren att se att det jag säger är för att hjälpa hen framåt; även när det känns svårt eller vi behöver backa bandet.

Min inre dialog är alltid pågående och processen att lära känna sig själv känns som ett livslångt projekt. Alla tankar hjälper oss inte utan vi behöver träning i hur vi ska använda den inre dialogen med oss själva. 

Jag försöker ge näring till det som tar mig framåt; det andra får inte ta för stor plats. 

När mina elever själva brottas med de här sakerna brukar mitt svar vara; du är inte unik. Ibland skrattar vi när jag svarar så. Sedan pratar vi vidare om hur vi ska vända tvivel, självkritik, oro, stress eller rädsla till något bra istället.

”Du vet att för vissa så räknas elva hästar som en hel verksamhet”, sa en vän till mig.

Tidigare hade jag inte reflekterat över att det är så. Jag har inte tänkt så mycket på att jag kombinerar jobb som ridlärare med eget företagande och eget tävlande.

Mitt Stall Grana Ponnyteam innebär att organisera elva hästars träning, vardag och tävlande med ett gäng ambitiösa ryttare. Inför varje månad lägger jag en planering för varje häst och ryttare individuellt, planerar mina timmar och styr ihop de elever jag har utöver dessa.

Månadsplaneringen styckas även ned till veckovis planering, vilket i sin tur blir en daglig planering som ska kommuniceras ut till alla. För plötsligt händer hovbölder, släp ska lagas och ponnyer åka på mätning.

Oavsett typ av elev möts jag ofta av att jag förväntas ge dem ett recept på vilket antal timmar, lektioner och ridpass som kommer göra att de når sina mål. Jag förväntas också svara hur mycket det kommer kosta.
Dit vi är på väg finns inga garantier; rätt recept garanterar dig inte att nå dina mål. Istället handlar det om att göra det bästa med det vi har.

”Lollo har en form av likadan klocka som Skalman”, beskrev en kompis. ”Den är uppdelad i tiominuters intervaller och Lollo lever hela tiden sitt liv på optimaltid, troligen inspirerad av fälttävlan. Alltid ge saker och ting tillräcklig tid samtidigt som vi njuter av upplevelsen.”

Fin beskrivning ändå, men ibland uppstår situationer som stör min optimaltid.

Jag skulle köpa sadel från en privatperson men sadeln behövde ett annat koppjärn än det som satt i. Bra att det var en modell som det gick att byta på.
Sadelsäljaren hade sadeln i samma kommun som jag bor i och jag var välkommen dit under eftermiddagen. Jag hittade även en återförsäljare av koppjärn i samma kommun, så på väg till sadeln stannade jag först och köpte två koppjärn eftersom jag var osäker på exakt vilken storlek jag behövde ha.

Anländer till sadelsäljaren som inte sett mitt sista meddelande. Efter detektivarbete ringer jag upp hen som svarar oj, jag har åkt hem men åker tillbaka till stallet om ett tag. Jag kan tyvärr inte vänta, svarade jag och frågade om hen kunde leverera sadeln hem till mig.

Jag hann hem för att ha mina elever och säljaren levererade sadeln till ridhuset. Alla nöjda och glada! Men jag tyckte att jag kunde ha nyttjat tiden för min roadtrip bättre.

”Jag vet inte hur du hinner med allt”, sa någon. Inte jag heller, när jag uppgiven gled ned på stallgolvet sittandes på en påse hö medan hästarna åt av sitt kvällsfoder. En känsla av otillräcklighet som jag ibland brottas med, i stunder som känns ganska ensamma. Ibland kommer verkligheten ikapp när ambitionerna är höga.

Dagen efter åkte jag på hoppträning med Lizzie. Efter ett av hindren lade Lizzie en lång serie bockningar i ren glädje och jag lät henne släppa loss – själv satt jag med ett enda stort leende.
Lizzie bjöd mig på fina språng och hoppningen kändes sådär lekande lätt. Efteråt kände jag mig helt påfylld med energi; det är viktigt att vi inte tappar bort de stunder som vi lever för.

Jag vet inte om det är ett fenomen som existerar nationellt eller om det bara är jag som upplever det. När jag börjar prata om de här sakerna med mina ponnyteamryttare, verkar de kalla mig gammal även om de inte säger det högt.

När jag själv var ponnyryttare, då var blåbärshoppningen hos grannen höstens stora höjdpunkt. Jag har starka minnen från de tillfällena, minns en av traktens blåbärshoppningar med flera hundra starter på en dag. Varje höjd hade bedömning omhoppning, ibland clear round. 60cm med omhoppning och i samma klass deltog alla typer av ekipage.

Prisutdelningen kunde se ut såhär;
Första plats, Elsa Olsson på sin travhäst Samuraj. 
Andra plats, Villiam Nilsson på sin welshponny Gunpowder.
Tredje plats, Lisa Ek på shetlandsponnyn Blixten.

Varje ekipage fick orimligt många chanser att ta sig runt banan och i publiken stod tillhörande familj, vänner och släktingar till alla deltagare. 

Rosetterna från den tiden sitter fortfarande på min vägg. Eftersom min ponny inte vill låta sig lastas så red jag till ”tävlingarna”. Närmsta ridhus låg en timmes skritt hemifrån. 

Idag ser det annorlunda ut, ridhus finns runt varje hörn. 

Blåbärshoppningarna har dött ut, antagligen av förklarliga skäl med bristande säkerhet där alltifrån barn på shettis till vuxen på halvblod behövdes trängas på samma ytor. Jag minns olyckorna också, bland annat hästar som klättrade ut genom transportdörrar. En gång så hade en bonde glömt stänga in sina kor så de sprang lösa bland alla våra hästar på ”tävlingsplatsen”.

De pay and jump’s som finns idag, går inte att jämföra blåbärshoppningarna med. De var något annat. 

De lokala hopp- och dressyrtävlingarna var även de folkfest; tillfällen då vi var flera kompisgäng som hängde hela dagarna. Idag har flera av de arrangörerna svårt att få ihop starter.

Häromdagen var jag på träning med min häst och kom på mig själv med att inse att det knappt finns vanliga transporter längre. Inte på samma sätt som förr; när föräldrar hade en hederlig volvo och kopplade på något som dög till hästsläp. 

De där ”vanliga hästfamiljerna” minskar i antal, för inte alla familjer har råd med egen hästbuss som bara används till hästen som är inköpt till ett enda syfte. Tävling. 

För bara några år sedan var vi flera som gladeligen red för tränare många gånger per vecka. Nu tvingas vi inse att vi måste välja våra tillfällen; är det en hårfin linje mellan ”roligt att träna” och att träningen räknas till investering?

Jag hajar till när jag inser att ”ridhushyra” på en träning ibland är dyrare än en startavgift på tävling. Hur? Dessutom ska tränaren betalas. 

Ett ekipage jag mötte på tävling i vintras har inget ridhus att rida i, så de konstaterade att det var billigare för dem att åka på tävling istället. 

”Särskilt om vi kan vinna tillbaka anmälningsavgiften”, sade de.

Har vi ”dödat” vår egen folksport, genom att vi blev mer medvetna? Vi ville väl, skapa goda förutsättningar till tävling, öka kvaliteten på träning och prioritera utbildningsmöjligheter för ekipage. 

Lyckades vi? Blev vår sport säkrare genom att ta bort leken med ökat säkerhetstänk? Många hävdar att säkerhetstänket minskat när medvetenheten om riskerna ökat.

Jag tror det finns fler orsaker till att vår sport ser annorlunda ut idag. Kraven på oss utövare ökar, vi påminns om hästvälfärd och har mycket att leva upp till. Vilket är jättebra; men alla orkar inte klarar de förväntningarna. Helt plötsligt krävs större förutsättningar och spelplanen har förändrats. 

Jag ser att vi redan har börjat tappa ”de vanliga familjerna med egen häst”. Men förhoppning är att ridsporten utvecklas på ett sätt som kan välkomna och omfamna dem.

Klimatet idag är annorlunda; medan vi dömer varandra har vi glömt bort glädjen i att hålla på med ridsport.

För i slutändan, så är jag bara en vanlig tjej som vill vara med mina hästar. 

Ibland undrar jag om gränsen mellan ambition och dårskap är hårfin.
Under våren har jag haft en lite udda tävlingsvecka ihop med min häst Lizzie.

På söndagen red vi en omgång i allsvenskan dressyr; jag och Lizzie gjorde sista starten för laget.
Jag ledde in Lizzie i ridhuset där framridningen var och i dörröppningen reagerade hon för något. Jag hann inte ens uppfatta att Lizzie på en sekund lämnat ridhuset och nu galopperade runt lös på Berga naturbruksgymnasiums anläggning.

Tävlingsledaren fångade in Lizzie som var oskadd. Jag satt upp direkt för att undvika en repris. Mamma erbjöd sig att leda mig bort till framridningen men det sade jag nej till; jag ville inte att mamma skulle vara i vägen ifall det blev en repris.

Väl inne på banan gick Lizzie in i tävlingsbubblan. Hon var med mig och kändes bra. Visade sig sedan att vi slagit nytt personbästa på 70 procent, kom på andra plats och laget gick vidare till final.

Dagen efter red jag lite bommar hemma. Mamma ville vara snäll och sa att det såg fint ut men känslan var inte där, det kändes som att vi föll isär för mycket. Jag ringde Gabriella för stöttning och vi bestämde att ses på onsdagen.

Tisdagen hade jag lång dag på jobbet så Jossan skrittade ut Lizzie i skogen.  
Onsdag hade jag många elever men när lektionerna var klara lastade jag Lizzie och åkte till Gabriella som bor en kort bit ifrån mig.

Vi körde välbehövlig sitsträning, justerade utrustning och skakade på huvudet åt oss själva där vi stod kl 21.00 på en utebana för att fundera ut lösningar. Två nördar som nördar ned sig i ridning.

Torsdagen hade min tränare hoppträning på andra sidan stan vilket kändes som bra uppladdning inför helgens tävling.
Träningen gick bra, det var fler bitar som satt bättre än senaste träningen. Tills det var dags för dagens sista språng och det blev en miss i kommunikationen. Lizzie tappade ryttaren, det vill säga mig, och jag kände viss besvikelse av att avsluta träningen så.

På vägen hem från träningen visade sig E4:an och Essingeleden vara helt avstängt, så vi var inte hemma igen förrän närmre midnatt.

Dagen efter upp tidigt för att morgonfodra på jobbet. Jag kände av min vänsteraxel, som jag slagit i vid min avsittning kvällen innan. På lunchrasten kom jag iväg till en av mina ”jättebra-att-ha” personer som kunde känna igenom och behandla muskeln i min axel. Jag fick frågan om det inte var bättre att strunta i tävling i helgen, men ärligt talat så hörde jag frågan ganska dåligt och lovade (som vanligt) att ta det lugnt resten av kvällen och helgen.

Därefter hem, packa och rida en stund på Lizzie. Passet kändes sådär, jag hittade inget riktigt flyt och jag styrde på ett sockerbitshinder ett par gånger för att stämma av kommunikationen på bommar men Lizzie kändes opåverkad av händelsen från dagen innan.

Lördagen var det dags att starta dressyr och hoppning inne på Ryttarstadion. Jag var bekymrad över om vi skulle hamna i en repris från veckan innan, där Lizzie teleporterade bort sig över tävlingsplatsen. Eller en repris från torsdagen med missförstånd på sista språnget. Detta kombinerat med tävlingsnerver.

Dressyren kändes bra förutom ett omslag i galoppen. Såhär i efterhand kan jag se ett samband mellan omslaget och en ganska öm vänsteraxel.

Efter dressyren skulle jag brodda i till hoppningen och på plats hade jag både mamma, Jossan och Sara som support. Om jag oroat mig över om Lizzie skulle varit hispig så var det inte fallet; hon stod och sov på tävlingsplatsen.

På väg till framhoppningen hoppades jag att jag fortfarande kom ihåg hur man styr på hinder. Bollade med Sara och efter ett par språng kändes det som det var dags att starta. Lizzie hoppade felfritt med fin bjudning och den rundan gjorde att vi klättrade upp till en andraplats.

Nu var det bara att ladda om till dagen efter, då det var dags för terräng. Banan var tekniskt svår men det skulle bli väldigt roligt att rida den.

Optimist som jag är så kändes söndagens planering lite väl optimistisk.
Mamma skulle köra två av mina ponnyryttare på hopptävling i Uppsala och jag skulle hinna hem från fälttävlan för att skjutsa en av mina dressyrelever på tävling.

Hennes tävlingsplats ligger visserligen bara ett par kilometer från vår gård, men just för den hästen så är inte en uteritt dit någon bra uppladdning för tävlingsstart.
Min dressyrelev skulle starta efter lunch och jag innan lunch på Ryttarstadion. Tidsplanen borde fungera, tänkte jag.

Startsignalen gick för mig och Lizzie tuggade sig igenom banan. Fast besluten att ta revansch från min förra fälttävlan så lyckades jag pricka tiden och samtidigt vara felfri på hinder. Lycklig gick jag i mål och var så upptagen i känslan att jag glömde bort min stela axel en stund.

Jag ringer till min dressyrelev och konstaterar att nu är tidsplanen ännu mer orealistiskt optimistisk. Jag har klättrat upp till ledning och behöver vänta in prisutdelning.

För att vara lite tidseffektiva så skrittar hon fram hästen hemma innan lastning så vi sedan kan åka de två minuterna bort till tävlingen. Och Esther tar emot Lizzie när vi kommer hem så jag kan skjutsa nästa häst.

Jag inser att med den här tidsplanen har jag inte planerat in eventuell svårlastad häst eller bilköer hem från Ryttarstadion.

Medan jag väntar på prisutdelning kan jag i lugn och ro pyssla med Lizzie samt hinna med en fika. Jag tar emot mitt förstapris och åker hemåt. Vi slipper bilköer, svårlastade hästar och Esther tar hand om Lizzie hemma.

Det enda som lite sinkar vår tidsplan är den onödigt trevliga parkeringsvakten som på dressyrtävlingen lägger flera minuter på att hälsa oss välkomna.

Men min elev var i tid till sin start och hann med sin dressyrtävling, samtidigt som jag fick min lunch och kunde vara orimligt nöjd med min helg.

Det finns personer i ridsporten som tillhör en målgrupp som sällan är aktuell i någon debatt. De gör sig inte rika på hästar, strävar i det tysta och är alltid närvarande. Ibland utan att vi tänker på det. Den här målgruppen är ridsportens viktigaste maskineri som ser till att hästnäringen fortsätter existera.

Med de här personerna diskuterar jag de viktigaste frågorna. En av mina elever försöker balansera tävlingsambitionen ihop med tillvaron för två egna hästar. Samtidigt som hon jobbar heltid, är förälder, hundägare och ska styra hemmet. Vi pratar om ett rimligt upplägg; vad som är en realistisk vågskål.

En annan har förverkligat sin dröm om ett eget stall och kan bestämma allt själv, göra sin satsning med sin häst i lugn och ro. Men det innebär också att hon är själv; på årets alla dagar och dygnets alla tider. Det går ihop sig, med heltidsjobb och extrajobb. Tiden till stallet finns, för hon ser bara till att få det att fungera.

Någon ryttare står på en fantastisk träningsanläggning och kan förverkliga sina tävlingsambitioner. Klart vi ställer upp och hjälps åt, tänker hon när andra i stallet åker på tävling och hon sköter stalltjänsten hemma. Däremot visar det sig svårare att få andra att hjälpa till när hon själv ska på tävling.

En tjej har sin tävlingshäst uppstallad där hon kan köpa sig service med fodringar och stalltjänst. Känns smidigt, enkelt. Men livspusslet kräver ändå att hinna med hästen efter jobbet, organisera eventuella medryttare och vara hemma tillräckligt mycket för att göra sambon nöjd. Hästen är en godkänd fritidssysselsättning men får inte inkräkta på resten av privatlivet.

På tävling står en mamma i kafeterian. Hon som själv inte rider men möjliggör att dotterns satsning på ponny är en fungerande karusell. Ingen ser hur hon vänder ut och in på dygnet för att vara tillräcklig; det vi möter är en glädjespridare och vi förstår inte att hon är en av våra förebilder som aldrig nämns i debatterna.

Hon möjliggör ridsporten och det glömmer vi ofta bort.

Det pratas om hur vi ska arbeta för hållbara hästar och långsiktigt hållbar sport för våra ungdomar. Men jag undrar hur vi ska skapa hållbarhet för alla vuxna i sporten.

Det är för oss en vardag; långa dagar, lite sömnbrist och ringar under ögonen, en kaffe i farten, haltar ibland på grund av senaste skavanken och vid behov lite silvertejp på bilen som provisorisk lagning.

Jag fikade med en mamma som delade med sig om ett år i hennes liv. Barnets bästa tävlingshäst åkte till himlen, hon lade alla pengar på att köpa en ny som skadades och ett föl hon hoppats stort på föddes inte friskt.
Med en klump i halsen frågade jag hur man gör för att känslomässigt klara sådana motgångar. För är det något som skulle få mig att lägga av med ridsport så skulle det vara just den typen av motgångar.
”Det gör man inte”, svarade hon. ”Känslomässigt så klarar man det inte. Jag har behövt ta hjälp.”

Vi är vanliga människor som försöker.
När jag tänker på att man förr talade om det speciella släktet hästkarlar, som till viss del finns kvar, så har jag svårt att identifiera mig själv som något liknande.
Jag är en tjej som lever med hästar.

”Vad synd, Lollo!”
Orden var menade som uppmuntrande pepp när jag kom ut från banan, men kändes istället som motsatsen. Hästen hade blivit ”rädd” för ett hörn i ridhuset tre gånger vilket drog ned poängen.

Jag vet inte vad som hade känts bra att höra där och då. Jag hade inte heller velat bli lämnad i fred; bara tillåtas vara besviken i fem minuter, för att sedan gå vidare med en taktik för hur jag hanterar samma situation nästa gång.

Tävlingssituation och nerver i kombination med kommunikationen ihop med häst. En svår balansgång samtidigt som en otroligt rolig resa. Det är egentligen inte tävlandet som är grejen, utan jag tycker det är ett väldigt roligt äventyr ihop med min häst. Det ger vardagen ett mål och skapar upplevelser som jag annars inte skulle ha mött.

När mina elever är nervösa på tävling försöker jag få dem att lägga fokus på rätt saker. När jag själv ska tävla kan jag komma på mig själv att spana in färgen på ridhusväggarna medan jag går banan. Jag pendlar mellan något icke närvarande fokus och en inställning om blodigt allvar. När pendeln står däremellan är tävlingssituationen rolig, när den slår över för mycket åt något håll börjar jag fråga mig själv vad jag gör där.

Ja just det, tänker jag när jag kommer på svaret, och börjar då jobba med att pendeln ska hamna på mitten igen.

”Tävlingsbubblan”, säger Jossan.
Och som vi älskar den bubblan. Känns som ett alternativt universum som vi kliver in i, bland människor vi annars inte möter och verkligen bara andas häst. Lämnar allt annat kvar hemma.

Plötsligt känns inte tidiga morgnar, timmar i bil eller långa dagar som någon uppoffring. Bara glädje och privilegium att få göra just det. Njuta och ta vara på stunden, innan den tar slut.

Tävling kan ge rosetter, erfarenhet, minnen, roliga stunder eller allt tillsammans. I ponnyteamet försöker vi hela tiden hitta sätt att hantera motgång och framgång på.

”Antingen så vinner man eller så lär man sig.”
En av ryttarna behöver bara rida felfritt in i mål för att ta segern. Vilket hon gjorde, men tyvärr avslutade med att hoppa fel hinder. Vilket hon aldrig kommer göra igen…

”Det är kul när det går bra för andra.”
Funkar alltid som slutsats när man själv ligger långt ned på resultatlistan.

En vuxen tröttnade på att alla tonåringar grät när de var besvikna på sina resultat.
”Varför gråter ni”, frågade hon. ”Om ni gjorde ert bästa så finns det ingen anledning att gråta. Och gjorde ni inte ert bästa så kan inte heller förvänta er de resultat ni ska ha.”

En förälder vägrade acceptera att köra sitt barn på tävling om hon skulle gråta varje gång en start gått dåligt.
”Om du ramlar av och skadar dig är det ok att gråta”, resonerade föräldern som ville fortsätta skjutsa till tävling utan tonårsdramatik.
Fullt rimligt ändå, tänkte jag.

Om jag håller resultatlistan upp och ned så ser det riktigt bra ut!

Ibland överraskar man sig själv med ett bättre resultat än förväntat. Och ibland finner man sig själv i stor besvikelse, när planen varit att bara åka dit och hämta hem en blågul rosett.

Det är sällan så enkelt. Mycket kan bli fel längs vägen.

På vägen hem från en tävling fick jag sms av en kompis:
”Hej Lollo! Jag kollade precis Equipe. Om jag håller resultatlistan upp och ned så ser det riktigt bra ut!”

”Lollo, jag är här tidigt imorgon bitti och hjälper dig fodra.”
Det var min elev som även arbetar som helgpersonal på ridskolan; hon skulle följande morgon rida lektion för mig kl 08.00. När hon inte går i skolan, då hittar vi henne i stallet; både när hon jobbar och är ledig.

En ponnyryttare lyckas inte komma iväg på träning eftersom föräldrarna jobbar den tiden. Då ställer en annan ponnyryttares förälder upp utan att tveka och skjutsar till träningen.

Det har berättats om en ponnyfamilj som var på väg till en fälttävlan men halvvägs dit gick deras bil sönder. Medan de väntade på vägassistans frågade en förbipasserande bil med hästsläp om de skulle till samma tävling. Ja, blev svaret.
Den förbipasserande ponnyfamiljen var främlingar för de som fått problem med bilen men de blev ändå erbjudna hjälp.
Ponnyryttaren lastade på sin ponny och åkte med dem till tävlingen medan föräldern blev kvar med den trasiga bilen.

Bara ett litet bekymmer. När ryttaren anlände till tävlingen med sin ponny ringde hon sin pappa och frågade på vilken anläggning han bokat uppstallning så hon kunde köras dit. Resultatet blev en lärorik helg där allt till slut löste sig.

Senaste tiden har jag funderar över vad det är som skapar att jag känner mig omgiven av personer som vill hjälpa till. De underlättar på ett sätt som gör det lättare för mig att göra ett bra jobb; de erbjuder sin hjälp, sträcker ut en hand och framförallt kan vi skratta ihop.

På ridskolan finns en ponnymormor som blev överlycklig när jag ställde frågan om hon vill vara med och hjälpa de yngre barnen i stallet på helgerna. Hon är bara närvarande och kan tillsammans med personalen hjälpa de som är osäkra i att vara med hästen I boxen.

Jag tror det finns små sätt att få andra att känna sig sedda. Då kliver de fram och det erbjuds hjälp som man inte visste fanns. Plötsligt har man vänner som man inte visste att man hade.

Det är inte helt enkelt att som ridlärare eller annan ledare räcka till; ge alla den tid de behöver, se var och en samtidigt som man är sitt bästa jag. Ibland är det en utmaning och ibland landar det jag säger fel hos den jag möter.

Jag frågade en vän: ”Hur vet jag att mitt sätt att leda är sunt? Hur vet jag att jag räcker till och hur arbetar jag med rädslan att göra fel?”
Min kloka vän svarade;
”Bara det att du hela tiden reflekterar över vad du själv gör är sunt, du lyssnar in andra. Du kan lita på din inre kompass och lyssna när den säger att du ska säga ifrån för att något är fel.”

När jag är på ridskolan så ser jag verksamheten som att den har flera lager. Jag tänker att vad som styr verksamheten är chefernas ambitioner, ledstjärnor och mående; är det sunt så leder det till att vi andra kan göra att verksamheten växer och utvecklas. Det börjar med deras vision och vandrar vidare till personal, styrelse, föräldrar och elever.

Jag försöker hitta en balansgång i rollen som ledare; bjuda in men samtidigt sätta gränser. Hur kan alla känna sig viktiga och samtidigt veta vad som gäller?
Hur skapas en trygghet i en att kunna be om hjälp eller säga till om något är fel?

Jag tror att min egna vision och att jag ger mig själv bränsle skapar förutsättningarna till att nå mål.
Jag försöker ofta prata med elever om vikten av att ge sig själv bränsle och vad det innebär; ordentlig sömn, äta näringsrikt, egentid, träning eller tid till förberedelse. Jag själv behöver bränslet för att kunna fungera gentemot mig själv, mina hästar och de i min närhet.

Förra helgen kunde jag inte låta bli att le när en av mina tonårselever sade till mig på en tävling;
”Lollo, jag tror det är bättre att jag hjälper henne på framhoppningen”, hon pekade på hennes kompis som också är min elev. ”Hon blir mindre nervös då.”
Det underbara i den situationen, är att min elev vågar säga det till mig. Hon vågar vara öppen, tydlig, ta initiativ och vill använda det till att hjälpa andra. För mig kändes det som en seger.

På Hufvudsta diskuterar vi en hel del hur vi ska öka kunskapen i hästhantering och få in det i undervisningen. Vi ser att det ofta är där det brister, både på ridskolan och utanför verksamheten, därför försöker vi bli bättre på att höja säkerheten för elever och hästar.

Vi har utöver teorilektionerna lagt in lektioner med hästhantering, där elever praktiskt och avsuttet arbetar med hästarna.

För några veckor sedan hade jag en sådan lektion med en grupp yngre barn, runt nio till tolv år gamla.

Målsättningen med lektionen var att öka elevernas kunskap i att kunna flytta hästen från marken medan de leder. För att nå resultat blev det också en anledning till att prata om hur en häst lär sig våra signaler.

Att backa på fyra sätt

Här beskriver Tuva vad hon lärde sig från hästhanteringslektionen:
”Jag tyckte det var kul. Vi började med att diskutera med varandra hur man ska göra för att få hästen att göra det man vill. Lollo lärde mig att få Pärlan att backa på fyra olika sätt. Jag lärde mig att man kan använda sina fötter och trampa på stället för att få hästen att backa.
Hon lärde oss hur man kan kommunicera med hästen genom att visa med sitt kroppsspråk. Om man övar på det från marken så kan man använda det på ridlektionerna sen, för att få hästen att förstå vad vi menar.”

Jag tror eleverna var lite klokare när de lämnade lektionen. Vi pratade om att hitta fyra olika sätt för att till exempel backa hästen, och att alltid börja med den minsta signalen. Tänka ett – två – tre – fyra; om hästen inte förstår på ett förstärker vi med två och så vidare. Det som eleverna upptäckte var att ganska snabbt förstod hästarna vad de skulle göra på signal ett, så länge eleverna gjorde allt i rätt ordning.

/Lollo

Jag reflekterar ibland över att vi har ett ansvar att inte utsätta hästen för onödig stress, samt vad det innebär. 

Jag tror att vi ibland tolkar in vad hästen upplever som stress med vad vi själva känner och att inte alla har kunskapen att se signalerna.

Jag funderar över om tävlingssituation är lika med en stressig situation, bara för att det kan vara så vi människor ser på det.

Vi förenklar det gärna genom att säga att tävling är stress och hemmamiljö är lugn.

För att hästen ska känna detsamma så förutsätter det att hästen känner sin hemmamiljö som lugn. 

Finns det garantier för det? Finner den ett lugn i sin hage? Har stallet rutiner som uppfyller hästens behov? Trivs den?

Jag har alltid haft en bild av att alla hästar trivs med mycket uteritt i skogen och ute dygnet runt på sommarbete. Men idag vet jag att en av mina hästar upplever den drömbilden mer som stress än som harmoni; jag har behövt anpassa mig efter det medan de andra hästarna liksom jag ser skogen som avkoppling. 

Vi har en bild av att en vildhäst lever i frihet och att tamhästen inte gör det. Jag undrar vilken av de två hästarna som upplever mest stress. 

Vildhästen behöver röra sig långt, söka sin föda, hela tiden vara orolig för faror och redo att försvara sig. Tamhästen har tryggheten i tillgång till rent vatten och näring, vi skyddar dem mot sjukdomar och kan tillgodose deras behov. 

Detta förutsätter att vi ser deras behov och läser deras signaler.

Vi ansvarar för att ge dem rörelse, en trygg miljö, foder och en flock.

Det är inte bara rovdjur och tävlingsmiljö som kan stressa en häst. En tamhäst erbjuds en tryggare miljö än en vildhäst men om hästen inte förstår vad vi ber av den i hantering så ökar risken för konflikt. Vi har ett ansvar att skapa dagliga rutiner som ökar vår och hästarnas säkerhet.

En häst som inte är frisk kan visa det genom att vara spänd eller orolig, eftersom de är flyktdjur i naturen så får de inte visa sina svagheter. Det kräver mycket kunskap av oss, för att kunna urskilja vad som är vad.

Forskningen utvecklas framåt på hur vi ska läsa hästens mående och förhoppningsvis utvecklas kunskapen i takt med den. Jag ser på mina hästar med nya ögon idag mot vad jag gjorde för många år sedan; jag hittar tecken som jag tidigare inte visste fanns.

Jag hoppas kunna bli klokare, i vad som är vad, ju längre tiden går.

/Lollo

Vi åkte till ponnyhopptävling med en vattentät plan. Jag åkte dit på morgonen med två ponnyer, Jossan skulle komma lite senare med ytterligare en ponny och ta med sig den hem som hoppat klart första klassen. Sedan skulle Jossan hem och köra vidare nästa häst på träning medan jag var kvar på tävling.

När Jossan kommer fram till tävlingen är ett däck på släpet platt. Jag ska precis in på framhoppningen med Linnea men får be henne klara sig själv där istället.
”Jag måste hjälpa Jossan med däck på släpet!”
”Ok!” svarade Linnea och fann sig i situationen.

På parkeringen hade Jossan engagerat ett gäng människor. Vi provade ett reservdäck från en annan transport men det passade inte.
”Jossan, ta släpet på min bil så löser jag det där sen.”
Snabbt bytte vi släp på bilarna och Jossan hann hem för att åka vidare på träning.

Helene bestämde sig för att engagera Robert i däckproblemet; han hade precis hämtat Agnes mormor och var på väg till tävlingen för att titta.
”Kan du åka till Grana och hämta reservdäcket till släpet?”
”Varför ska jag köra en timme åt fel håll och missa Agnes start?”
Helene förklarade krissituationen och sålde in det hela med:
”Tänk vad mycket härlig kvalitetstid du får med Agnes mormor, vi bjuder på kaffe när ni kommer och vi kan filma Agnes ritt om ni missar den!”

Robert hann komma med däcket till tävlingen innan Agnes startat och vi hann även byta på transporten innan klassen startade igång. En underbar funktionär hjälpte oss samtidigt som han följde Vasaloppet på telefonen.

Slutet gott, allting gott. Helgen efter var det dags för ponnyhopptävling igen och ännu en gång hade vi en vattentät plan.
Ponnyerna lastade och vi var på väg.

Jag har Vilma och Agnes i baksätet och vi har bara hunnit rulla ut från gårdsplanen när Agnes säger:
”Lollo, du vet om att de har ändrat starttid?”
”Va?”

Det visar sig att samma tävling skrivit olika starttider på olika sidor och inte meddelat oss som anmält. Nu var det tydligen så att ponnyerna skulle starta kl 09.30 och storhästarna kl 11.00. När jag inser detta är klockan 09.10 och vi befinner oss en timmes resväg från tävlingen.
I de här situationerna så lägger jag ingen tid på att känna stress.

”Tjejer”, sade jag till Vilma och Agnes. ”Om man hamnar i en krissituation, vet ni vad man gör då?”
”Nej?”
”Man löser problemet.”

Jag tänkte att jag ringer till tävlingsplatsen. Men det finns inget telefonnummer i propositionen. Inte i ryttarmeddelandet heller. Vi letar på ridskolans hemsida men hamnar bara på stallkontorets telefonsvarare. Finns inget telefonnummer på ridklubbens hemsida.

Jag ber Agnes ta fram namnen på de i ridklubbens styrelse och sedan googlar vi deras telefonnummer. Ordförande finns inte på Google. Vice ordförande hittar vi en person som KANSKE är rätt person.

Jag ringer, hon svarar att hon är rätt person men hon är inte på tävlingen idag. Hon ringer dock den som är ansvarig, vi är välkomna ändå och våra ponnyer får starta med storhästarna.

Vad skönt, tänker vi. Framme vid tävlingen går tjejerna banan medan jag samt medhjälpare förbereder ponnyerna.

Vi kom inte in på framhoppningen med ponny nummer ett eftersom funktionären konstaterade att det var en ponny och den fanns inte med på storhäststartlistan. Jag förklarade att ponnyn var efteranmäld och att funktionärens listor inte var uppdaterade.
Väl inne på banan hoppade ponnyn felfritt och jag frågade ryttaren om jag skulle efteranmäla till nästa höjd också vilket vi gjorde.

Ponny två skulle in på framhoppningen och jag fick förklara samma sak igen för funktionären. Även den ryttaren felfri på banan och efteranmäldes till nästa höjd.

I ögonvrån såg jag Ponnyteamets fem medföljande föräldrar kliva åt sidan, sade försiktigt ”vi låter Lollo sköta det här” och gick till cafeterian för att fika.

Ponny nummer tre fick inte heller komma in på framhoppningen eftersom funktionären konstaterade att det var en ponny och den fanns inte med på storhäststartlistan. Jag förklarade igen att ponnyn var efteranmäld och att funktionärens listor inte var uppdaterade.
Den tredje ryttaren var också felfri men tillsammans beslutade vi att inte göra ytterligare en start.

Slutligen stod vi med fem felfria ritter av fem möjliga och det var dags att åka hem. Jag och ryttarna valde att fira dagens framgångar med ett besök på en stor godisbutik på vägen hem.

/Lollo