Louise Nyberg
Blogg
Louise Nyberg driver hästgård i Vallentuna ihop med sin familj. I bloggen delar hon med sig av sin vardag med Stall Grana Ponnyteam, livet på tävlingsplatser och jobbet som ridlärare på Hufvudsta Ridskola i Solna.
Louise Nyberg
11 september 2023 13:59

Ridlärarbloggen: Saker som jag inte visste att jag behövde som hästföretagare

Ridlärarbloggen: Saker som jag inte visste att jag behövde som hästföretagare
Portos med sitt täcke. Hela täcken är en definitionsfråga. Går det kanske faktiskt att laga med silvertejp? Foto: Lollo Nyberg
  • Vara en uppfinnare av miljoner sätt att använda silvertejp. 
  • Ha en inofficiell undersköterske-utbildning där förberedande av mediciner, omfattande sårvård, identifierade av frakturer och användandet av kanyler vid sjukdom ingår. 
  • Kunskap i att få loss fastrullade hästar från boxväggar och fastkilade hästben från fönstergaller; veta vilka rep och verktyg jag kan använda. 
  • Vara en tankeläsare av både hästar och människor. 
  • Kunna använda startkablar, åtminstone via instruktion över telefon. 
  • Ha något slags mätningsinstrument inbyggt i mig som mäter temperatur, lutning, luftfuktighet, konsistens, friktion och dammpartiklar. På så vis kan jag se till att ridbanor duger till sina ändamål. 
  • Vara någon slags expert på hur vattenslangar fungerar och hur jag får dem att göra som jag säger. 
  • Kunna hantera en hammare. Slå till hagstolpar, spika i en söm, hamra bort sten ur broddhål och få bort is ur vattenkar. 
  • Antalet användningsområden för en hovkrats. Den monterar stigläder, får upp luckan på släpet och agerar stövelpådragare. 
Fb_img_1694361924365
Ahaaaa! En bumling modell större! Foto: Lollo Nyberg
Fb_img_1694361928030
Universalverktyget nummer ett – hovkratsen! Foto: Lollo Nyberg
  • Agera diplomat för att lyckas övertyga min häst till att bli avmaskad, klippt, infångad från hagen och flugsprayad. 
  • Känna till hur förhållandet mellan elektronik och vatten fungerar (eller rättare sagt inte fungerar) ihop. 
  • Varje år upptäcka nya sätt att slippa frysa på. Plastpåsar runt raggsockorna, plasthandskar innanför ridhandskarna, underställ, uppvärmnings-sladdar i skor och onepiece under uhip-kappan (då syns det inte) när jag undervisar. 
  • Ha vägassistans inlagt som en kontakt i telefonen. 
  • Kunna skydda en hov med misstänkt hovböld från att lera, tappat bandage eller att trasas sönder. Det krävs klisterlinda, ikea-höpåse och silvertejp. 
  • Inte bara använda en klippmaskin utan också montera isär, montera ihop, konstruera och helst bygga en som trillat ihop till en sats legobitar. Många svordomar senare är jag nästan proffs. 
  • Kvalificerad arboristutbildning; efter alla timmar av bekämpande mot ogräs, sly och oönskad vegetation. 
  • Professionell ghostbuster som hittar många användningsområden i stallmiljön för en lövblås. 
  • Med ålder så ökar kunskapen i vilka situationer som hästen väger mer än jag själv. 
  • För varje år så lär jag mig uppskatta halkbekämpning vintertid ännu mer. 
  • Ofrivilligt (men med stort intresse) har jag utvecklat mina kunskaper i rehabilitering av hästar och ser hela tiden mina hästar med nya ögon. 
  • Utveckla en inbyggd våg i armen för höpåsar.
Louise Nyberg
4 september 2023 14:43

Ridlärarbloggen: ”Jag kliver in i veckan med en skopa gratitude”

Ridlärarbloggen: ”Jag kliver in i veckan med en skopa gratitude”
Jag och Queen Elisabet. Foto: Mi Ritzen

”Gratitude instead of attitude”

”The horse comes with longitude and the rider with altitude. When you come in with an attitude, bring gratitude instead.” 

Jag kollade på en WE-kurs i helgen där tränaren pratade om att en häst tillför längd på ett ekipage och ryttaren tillför höjd. Att en ryttare ibland kan bli hjälpt av att byta ut sin inställning mot tacksamhet. 
”Vi får inte glömma bort att visa tacksamhet till hästen, den bär oss.” 

De senaste veckorna har jag även hört Linda Hemmingsson prata om att vi inte kan ta våra hästar för givet. 
”Tänk allt de gör för oss”, säger Linda och hennes budskap genomsyras i allt hon levererar.
Hon pratar om smart träning för ryttare och hur det skapar bättre ridning och mer hållbara hästar. Hur jag ska bli en bättre ryggsäck för min häst är något som jag fundera mycket på; jag funderar också på hur jag ska göra mina elever till bättre ryggsäckar för de hästar som de rider. 

Min hopptränare Per Dahlgren försöker få mig till att rida smartare. Han lägger upp träningarna så att jag kan rida mjukare, med mindre hjälper och utnyttja krafterna som redan finns i hästen istället för att jag ska göra för mycket. 
Jag har aldrig riktigt litat på min egen känsla när jag rider men känner mig mer hemma för varje dag som går. 

Min dressyrtränare Nina Känsälä hjälper mig att jobba efter hästens förutsättningar, lägga upp ridpassen mer pedagogiskt för hästen och samtidigt utveckla den häst jag sitter på. Det blir förståeligt hur allt hänger ihop, och samtidigt så blir jag hela tiden en lite bättre ryggsäck för min häst. 

En av mina elever i veckan ifrågasatte ett pass som jag tyckte hon skulle rida.
”Du borde istället ifrågasätta hur din inställning hjälper dig nå dina mål”, blev mitt svar till henne. ”Eftersom att min inställning är att du ska bli en bättre ryttare.” 

Efter många minuters tystnad fick jag elevens svar.
”Du har helt rätt om min inställning. Jag har nu funderat på vad jag ska svara dig. Jag kom fram till att när jag skrev ner allt lät det patetiskt och att det bara var tankar som drog ner mig. Vilket jag tror är mitt största hinder i ridningen.
Jag vill utvecklas vilket betyder att jag måste utmana mig själv.
Förlåt för att du behöver leka psykolog till mig, men jag inser ofta inte saker förrän någon ifrågasätter mig. Vilket du gör och det är jag väldigt glad för.” 

Jag kliver in i veckan med en skopa gratitude. Att jag hela tiden försöker bli en bättre ryggsäck och att mina hästar fortsätter vilja bära mig.

/Lollo

Louise Nyberg
28 augusti 2023 14:47

Ridlärarbloggen: I samtal med eleven

Ridlärarbloggen: I samtal med eleven
Jonna Alveheim med ponnyn Janosha Foto: Reed Alveheim

Jag är övertygad om att det finns rätt frågor och fel frågor att ställa till en elev.
Det är inte bara ett sätt att få eleven till att börja tänka själv, skapa reflektion och att jag som tränare får tillbaka av elevens uppfattning. 

På ridlärarutbildningen pratades det om att ekipageträning och undervisning i grupp är två olika saker. Min ambition redan då var att mina ridskoleelever skulle få känslan av individuell undervisning när de tränade i grupp.
Omöjligt eller för stor ambition från min sida tror jag inte att det är. Jag tror inte heller att jag alltid lyckas men jag hoppas att med mer erfarenhet kunna lyckas oftare. 

Utgångsläget jag försöker ha är att konkretisera instruktionerna jag ger.
Vi vill att ryttarna rider på känsla, vilket sällan är något konkret; det bygger på ryttarens upplevelse. En känsla är svårt att påverka, men den kan bli resultatet av det som vi kan påverka. 

I kommunikationen med ryttaren, så hamnar vi automatiskt på att reda ut orsak och verkan. 
Om vi vet varför en häst har svårare att fatta galopp i ena varvet, så kan vi också jobba fram ett ”hur-ska-vi-göra” i vår lösning. 

Jag har provat mig fram och prövar mig fram fortfarande. Vilka frågor hjälper ryttaren? Vilka frågor bidrar till de lösningar vi vill hitta?

Received307853468360691
Foto: Reed Alveheim

”Hur känns det”, kan vara en fråga som lika gärna ger svar eller inga svar alls. Det kan vara svårt att svara på för någon som inte vet vilken känsla den letar efter. 

”Gick det bra idag?” Frågan skapar fokus på prestationen. Vilket ibland kan hjälpa, men ibland blir det fel fokus.
”Var det roligt idag?” Sätter fokus på känslan och de mjuka värdena samtidigt som det ofta svarar på samma fråga som om det gått bra. 

”Vad vill du förändra?” Ibland har ryttaren svaret och ibland behöver hen resonera sig dit. Istället för att bara säga att ett pass gick dåligt så kan jag då få ryttaren att se vad under ridningen som hen kan påverka. 

”Vad tar du med dig från idag?” Ryttarna har nästan alltid ett svar och fokuset hamnar på vad vi ska göra istället för vad vi inte ska göra. 

”Var det en skillnad i slutet av passet motr du började?” Ryttaren något att jämföra med. Antingen att hästen svarade bättre i slutet som ett resultat av övningarna eller att något tappades på vägen. 

”Vad har vi övat på idag” kan verka vara en enkel fråga, men många gånger när jag ställer frågan till eleven så har hen svårt att svara. Det gör att jag själv får fråga mig vilken röd tråd jag använt i undervisningen samt att eleven får tillfälle att se vad som faktiskt tränats på. 

Jag ställer mina frågor till elever i alla åldrar och på alla nivåer. 
Ett härligt minne är när jag frågade en av mina yngsta elever om hon tyckte min förklaring var bra och jag fick ett ärligt svar tillbaka:
”Du är inte sämst på att förklara.” 

Mitt viktigaste fokus ligger på att utgångsläget är vad ryttaren behöver göra; det vill säga vilka faktorer kan du som ryttare påverka? Om vi så bra som möjligt påverkar det vi kan påverka, så brukar det leda till att vi får det resultat i hästen som vi vill ha.

Louise Nyberg
22 augusti 2023 10:29

Ridlärarbloggen: Hästen framme för skänkeln

Ridlärarbloggen: Hästen framme för skänkeln
Ridlektion med Tilda och Cajsa. Foto; Privat

Det finns ett ämne som jag längre klurat på och fortfarande utforskar. Det här med att ha hästen framme för skänkeln. 

Jag har många gånger ställt frågan till tränare och fått otydliga svar tillbaka; det har varit svårt att få något konkret tillbaka. 

230822 Ridlärarblogg 1
Frasse och Vendela Foto: Privat

Vad innebär ”framme för skänkeln”? Vad är det, hur gör man? Vad är rätt och vad är fel? Och hur förklarar man det för någon som inte har en aning; en nybakad ryttare? 

Jag tycker mig inte ha hela sanningen ännu, men tänker att den kommer till mig i takt med att jag blir äldre (eller inte alls, haha).

Jag fortsätter vara nyfiken på att hitta instruktioner som hjälper ryttaren rätt: 

– Tänk dig att du har tre växlar. Tvåan är mittemellan-växeln, trean är mer framåt än tvåan och ettan är mer tillbaka än tvåan. Om du rider på tvåan, och enkelt kan växla emellan alla tre växlar, då har du bjudning i hästen

– Dragläget pratar många om, densamma känsla som dragläget i bilkörning. När du enkelt kan rida hästen framåt och ta den tillbaka i tempot men samtidigt behålla takten så hittar du dragläget. 

– Det finns en annan beskrivning också, hur du använder din skänkel för att tydligt arbeta hästen för att svara för mindre hjälper. 

Tänk dig att en fluga sätter sig på din arm. Om du inte tar bort armen för flugan så kommer myggan och den sticker till. Blir det ingen reaktion för myggan så kommer en geting och då vill du verkligen ha reaktion. 

När barnen lär sig att alltid börja med flugan för att följa upp med mygga och sedan geting när det saknas svar, så blir hästen reaktiv för flugan. Det är viktigt att aldrig börja med getingen, då skrämmer vi hästen samt att ryttaren själv får utgå ifrån vad som är dens fluga, mygga och geting. 

– Jag gillar att använda beskrivningen en flaska julmust. När du skakar flaskan så bildas skum som vill ut och du kan med hjälp av korken reglera i vilken utsträckning du släpper ut trycket.

Skänkeln är när du skakar flaskan och kontakten är hur du skruvar av korken. 

– ”Om du ska använda mobiltelefonen så måste du först ladda den”, brukar Nina säga. 

Vi behöver skapa energi för att kunna använda energin i hästen. 

– Det finns hästar där rakriktningen är viktig för att kunna nå bjudning. Det svåra är när det är ponnyer som kräver rakriktning och samtidigt har ett litet barn i sadeln.

Jag brukar säga till barnet att om du ska cykla snabbt så måste styret peka rakt fram, ju mer du svänger med cykeln desto långsammare går det. Resultatet brukar bli bra: Ryttaren fokuserar på rätt saker och får ett gensvar av hästen.

Louise Nyberg
15 augusti 2023 14:30

Ridlärarbloggen: En berg-och-dalbana med hästar 

Ridlärarbloggen: En berg-och-dalbana med hästar 
Så mycket lycka i varje liten häst. Foto: Privat

Jag sitter här med min kaffekopp och försöker reflektera över allt som hänt de senaste dagarna; funderar över hur mycket som hinner hända innan vi ens kommit halvvägs in på en ny vecka. 

Efter månader av rehabilitering, vila och arbete kom veterinärens konstaterande; inget mer finns att göra. Alla våra insatser hade inte hjälpt och jag vet inte vad som känns tuffast; att vi arbetat hårt för att få hästen smärtfri, insikten att hästen kommer somna in eller att vi ska vara någon slags gud i att fatta beslut. 

Ett sörjande täcke lägger sig över stallet. Hästen får några sista äpplen innan ledsna människor blir lämnade kvar; någon behöver en kram och någon annan vill bli lämnad i fred. 

En av mina ponnyer byter hem efter godkänd besiktning. Jag borde kanske vara glad. Och jag borde kanske inte vara ledsen eftersom jag kommer fortsätta träffa min ponny.

Ändå känner jag mig inte glad; för det känns som jag förlorar något. All tid jag lagt på denna ponny, alla minnen och all glädje som getts oss; det känns som jag tar farväl av så mycket när jag lämnar över grimskaftet. 

Den här ponnyn, tillsammans med alla andra hästar jag haft, har ju gett mig det jag har idag. Jag känner att jag står i skuld till hästarna för det. Jag är tacksam. 

Jag inser hur lite jag kan styra vad som händer mig. Hur länge får jag behålla en häst? Tänk om Cajsa bryter ett ben i hagen; jag själv kommer gå sönder om det händer. 

Vi har precis köpt en ny häst som ska flytta till oss och tankar snurrar såklart över alla tänkbara risker vi står inför. 

20230812142752
Jag och Cajsa med rosett.

Precis när jag funderar över det här så ringer telefonen. En ordentligt skadad häst i hagen; den här gången var det ingen av mina hästar. Vi släpper allt vi har för händer så vi kan hjälpa till. 

Allt går bra; det visade sig trots allt inte vara så allvarligt. 

Samtidigt så får en vän till mig akut säga hejdå till sin häst. Något som kom oförberett och alla runtomkring blir påverkade. En tung ledsamhet men vi försöker se framåt. Glädjas åt de hästar som är med oss och minnas allt vi fått från hästar som vandrat vidare. 

Ett par dagar senare styr jag runt Lizzie och Cajsa på dressyrtävling. De båda vill leverera inne på banan; de vill göra ritterna tillsammans med mig. Det är något som jag inte tar för givet men uppskattar varje minut ihop med dem. 

En annan vän till mig påminde om att vi har saker att se fram emot. Hösten består redan av mycket planer, förväntan och en stor tacksamhet till att vi kan göra det vi gör. 

”I den här takten så är ditt ponnyteam snart inte längre ett ponnyteam.”

Uttalandet syftar på att ponnyer lämnar mitt stall och stora hästar kliver in. Inget som egentligen är planerat men det har blivit så.

Men mitt ponnyteam kommer för alltid vara ett ponnyteam. Jag har ponnyerna att tacka för allt. Det är de som byggt upp det jag har idag; de har skapat möjligheter och öppnat nya samarbeten. 

Oavsett hästar i stallet, så är det mina ponnyer som lagt grunden till dit vi ska.

Louise Nyberg
7 augusti 2023 05:54

Ridlärarbloggens hyllning till svenska uppfödare

Ridlärarbloggens hyllning till svenska uppfödare
Kristina Magnusson lär känna ett av sina många föl.

Det är något speciellt med våra uppfödare.

Min tränare Nina skulle beskriva Ann-Kristin ”Anki” Karlsson som vi skulle åka och hälsa på. En swb-uppfödare i Mantorp, stuteri Lindstud, som skulle visa oss flera av sina uppfödningar.

”Anki tycker om sina hästar”, valde Nina som beskrivning. 

Såhär i efterhand förstår jag vad Nina menade. Anki avlar för sporten och älskar samtidigt individerna. Trots antalet hästar på gården och att många föl föds där varje sommar; så har hon en förmåga att beskriva varje hästs personlighet.

Det är inte bara bakgrund, härstamning och antalet poäng som Anki berättar om respektive häst; hon berättar med värme om varje individ. 

När jag hälsat på Anki så känner jag en stor respekt inför det jobb hon lägger varje dag genom ett helt år. Hur hon har en slags magkänsla vad varje sto och föl behöver för att det ska bli så lite komplikationer som möjligt; undvika alla risker som finns på vägen från att fölet produceras till att den går att rida på.

Received_1044031530302919
Anki i en av sina många roller; seminassistent.

Hon har ett annat öga än mig och har med erfarenhet lärt sig att se tecken som för mig är osynliga. 

Men som för en hästuppfödare är uppenbara. 

Nyligen träffade jag för första gången Kristina Magnusson, även hon en swb-uppfödare på stuteri Pilagården i Mariestad. 

Hon visade oss några av sina senaste föl och de kom nyfiket fram för att hälsa på oss.

”Jag lägger ned några minuter två gånger per dag under fölets två första veckor i livet” berättade Kristina. ”Då umgås jag lite med fölet, kliar och känner på benen. När de två veckorna har gått då har vi etablerat en kontakt och sedan brukar det inte vara några problem med den fortsatta hanteringen.”

Varje häst vi mötte så kunde Kristina berätta om fem generationer tillbaka; visa hästens släktingar som stod i hagen, berätta hur fölets mamma varit att rida och hur varje hästs liv sett ut fram till idag. 

Kristina visade oss en fyraårig valack som hon själv fött upp. 

Han stod lugnt på stallgången trots att han var själv i stallet och lämnat kompisarna kvar i hagen. Skritta ut själv från gården med ryttare var inga problem; han traskade lugnt bort över järnvägen och vi gick efter med Kristina. 

Jag frågade hur hon valde hingstar till sina ston. Det direkta svaret blev att hon helst väljer hingstar som hon kan åka och titta på. 

”Jag vill kunna se dem i ögonen”, sade Kristina. ”Jag vill kunna se individen och inte skapa en uppfattning utifrån filmer.” 

Medan hon berättar ser vi hur hästen stannar och blir osäker vid ett ställe längs med vägen. Men hästen vänder på huvudet och ser på Kristina som signalerar att det kommer gå bra. Då sänker han halsen och följer efter Kristina som är några meter ifrån honom.

Jag fascineras av hur starka band hon har med var och en av de femtio hästarna på gården. 

Att köpa hästar från våra svenska uppfödare innebär att vi får så mycket kvalitet på köpet. Vi får svar på alla frågor vi har, vi får garantier i form av vad de andra uppfödningarna från samma ställe och vi vet med säkerhet att hästen fått bästa möjliga start i livet. 

De här hästarna växer upp med så mycket trygghet som de tar med sig vidare genom livet. Deras uppfödare är otroligt viktiga för oss som rider, oavsett hobby eller tävling; de säkrar vår framtid i sporten och de skapar de hästar som vi vill ha.

Louise Nyberg
31 juli 2023 16:26

Ridlärarbloggen: Nya möjligheter ger nya problem 

Ridlärarbloggen: Nya möjligheter ger nya problem 
Sociala medier och hur vi påverkas av dem är ett tema i ridlärarbloggen. Foto: Privat

Nu för tiden, med sociala medier, så ser spelplanen helt annorlunda ut än för tjugo år sedan. 

Väldigt unga personer kan på ett enkelt sätt marknadsföra sig och nå ut till ett stort antal personer. Plötsligt är inte ett konto i sociala medier något personligt, utan ett varumärke. 

Det finns unga personer som idag kan använda sina kanaler och faktiskt få inkomster på det. Flera som jag vet betalar sina ridträningar själva innan de fyllt 18år, för att de marknadsför produkter som de skapar och säljer. 

Det gäller att hänga med. Plötsligt är det inte längre annonser som ska följas vid hästköpsplaner, utan snarare att råka se rätt inlägg på Instagram. 

Och som säljare kan du göra full research av din köpare genom att se allt som lagts upp på sociala kanaler. 

”Vissa lyfter nackdelarna med Facebook”, sa en kompis till mig. ”Jag själv väljer att se det som ett alternativ till att skicka vykort till mina vänner.” 

Jag fascineras av hur det kan provocera andra huruvida någon väljer att lägga upp bilder, filmer och upplevelser i sociala medier; samt hur mycket det provocerar när någon väljer att inte dela med sig.

Det är upp till var och en hur man väljer att dela med sig av vad man gör och inte gör. Jag har aldrig sett det som att jag delar för någon annan när jag publicerar, utan att jag delar det jag själv vill ha. 

Jag sparar inte dåliga rundor eller missförstånd från ridpass. Det är inte det jag behöver att se när jag upprepade gånger spelar upp tidigare pass. 

För mig själv vill jag förstärka de gånger jag haft en bra känsla, för ju fler gånger jag upprepar den känslan mentalt desto större blir chansen att den upprepas när jag rider. 

Jag säger inte att man bara ska dela när det går bra, det finns en poäng i att dela med sig när det går mindre bra. Men för mig är det viktigaste att jag delar vad som får mig att må bra. 

Det finns de som känner sig tvingade att dela inlägg för att det förväntas av dem. Vad andra förväntar sig får stå för de själva; så kan var och en dela vad den känner sig trygg med. 

Att resultat syns snabbt och online gör att vi alla tävlingsryttare offentliggörs vare sig vi vill eller inte. I vissa fall väljs pay and jump och andra inofficiella tävlingar istället, så ryttare kan hålla resultat för sig själva. För det är inte alltid att syftet med en tävling är att visa upp ett resultat. 

230731 Ridlärare 2
Facebook kan helt enkelt ses som ett alternativ till att skicka vykort. Foto: Privat

Jag vet inte om vi skapar den bästa prestationsmiljön för små barn när deras ritter syns för alla i resultatlistor. Samtidigt är det en del i tävlandet att lära sig både med- och motgångar.

Men syns inte deras resultat så skapar det svårigheter för uppfödare med små ponnyer att följa sina uppfödningar på tävling. 

Genom Instagram och andra medier får vi tillgång till att se mycket ridning; något som tidigare var väldigt svårtillgängligt. Det är positivt att vi kan inspireras men det är fortfarande timmar av att se ridning från läktaren som kommer ge många svar. 

Alla dessa möjligheter vi står med innebär också svårigheter; men förenklad tillgänglighet ökar också ansvaret på vad vi väljer att göra med det. 

Louise Nyberg
24 juli 2023 16:05

Ridlärarbloggen: Antingen så vinner vi eller så lär vi oss

Ridlärarbloggen: Antingen så vinner vi eller så lär vi oss
Louise Nyberg med Cajsa och Lizzie. Eget foto.

Jag skrittade ut från banan med känslan av att vi i alla fall har styrt runt.

I högtalarna ropade de ut 58% och jag har aldrig varit mer nöjd att få den procenten. Domaren hade lika gärna kunnat ge mig 48% för den katastrofritten. 

Jag leder Cajsa bort till stallet och möts av en flicka som är en tvärhand hög. Hjälmen ser gigantisk ut på hennes huvud.

”Jag såg din ritt!” Säger hon och firar av ett stort leende. ”Du red jättefint!” 

Sofia är sju år gammal och hennes peptalk hade inte kunnat komma vid ett bättre tillfälle. Tillsammans med lillebror och pappa var de med mamma på samma meeting som jag; dressyrmeeting på Föreningen Linde Ridskola. 

Hela familjen bodde i tält på tävlingsplatsen och mamman tävlade sin häst Rasika. 

Sms Konversation

Ute och promenerandes med Cajsa så mötte jag Sofia och hennes pappa när de kom gåendes med Rasika. 

Sofia log stort igen och riktade en tumme upp när hon fick syn på mig. 

Ett telefonsamtal senare hade jag och min tränare Nina en plan för nästa dags start med Cajsa. Ninas man Reed hade skickat henne ett sms att jag nog behövde pepp efter meetingets första start.

Jag älskar Reeds lösning på problemet; håll telefonen upp och ned så ser det bättre ut. 

Dag två lade jag upp framridningen enligt plan. Ritten på banan var bättre, med några missar, och vi höjde procenten från dagen innan. 

Dagarna på dressyrmeeting, egentid med Cajsa, kunna vara lite på min egen kant och samtidigt lära känna nya vänner har varit väldigt trevligt. Stort tack till arrangören för bra uppstart och att ni tänkt på många detaljer som underlättat för oss ryttare. 

Dag tre hade jag ytterligare delar i programmet som jag bestämt mig för att förändra och jag lade upp en växel till på framridningen. 

Cajsa
Cajsa.

Sofia tog på sig uppgiften att vara min tränare och groom. Hon stod i hörnet av framridningen och ropade till mig att det var dags att börja trava.

I collecting ring meddelade Sofia mig att hon skulle känna på Cajsas temperatur och att det nog var bra om jag stod still lite. 

Vilken revansch. Jag och Cajsa kunde rida inne på banan. Några missar men vi slutade på 65% och fyra stycken åttor tar jag med mig hem.

Det är lärorikt att tävla några dagar i rad, hinna reflektera och förändra samt se andra ekipage. Fast det kanske var Sofias coachning som gav oss en blå rosett.

Louise Nyberg
17 juli 2023 21:00

Ridlärarbloggen: ”Bara att nämna ordet fälttävlan väcker reaktioner”

Ridlärarbloggen: ”Bara att nämna ordet fälttävlan väcker reaktioner”
Lollo Nyberg Och Queen Elisabet Foto: Mi Ritzen

Vad är det som drar mig till fälttävlan?

Bara att nämna ordet fälttävlan väcker reaktioner. Och oftast blir den direkta responsen att prata om hur farligt det är med fasta hinder.

Att det skulle vara farligt är inget som lockar mig; det är inte därför jag dras dit.

Jag har alltid varit nyfiken på sporten, men det är hästarna som tagit mig dit. Jag har suttit på hästar som passat fälttävlan och gillat sporten. Jag gillar att rida både dressyr, hoppning och terräng så jag anpassar mig efter vilken gren som hästen trivs med.

Cajsa och jag gör nu en dressyrsatsning och Lizzie har jag hoppats ska passa fälttävlan; vilket hon verkar göra så det gläder mig.

Lollo Nyberg Och Queen Elisabet
Foto: Joanne Tärnstedt

Jag trivs med att träna inför och rida tre grenar. Det finns ett extra moment i sporten med att du kan klättra både uppför och nedför resultatlistan efter varje moment; vad som helst kan hända innan dagen är slut.
Att tävla fälttävlan är en heldag och vi åker alltid hem med många intryck och nya kunskaper.

Känslan när startsignalen går och vi får dundra iväg ut ur startfållan; hästen med öronen spikrakt framåt och helt med på uppgiften. Tänk dig en hund som förväntansfullt vill att du kastar en pinne som den kan hämta och som sedan tar sats efter den; det är så det känns att ta sats från startsignal och på väg mot första hindret.

Det som fälttävlan framförallt har lärt mig är rytmen. Hitta rytmen och behålla den är det som ger resultat i alla tre moment. Rytmen tillsammans med hästen.

Fälttävlan skiljer sig från dressyr och hoppning när du väljer det som satsning. Plötsligt är det inte bara en tränare att samarbeta med, utan tre stycken i respektive gren. Hästen behöver klara mycket träning, men får inte övertränas. Och när tävlingsdagen kommer så behöver hästen vara väl förberedd inte bara för ett moment.

Det svåra är att veta i förväg vilken förberedelse som är rätt, men med tid tillsammans med min häst så hittar vi vad som är lagom. Detta i kombination med långa avstånd i fälttävlan; mycket resor och ofta bo över på andra platser.

Det är svårt att komma in i fälttävlan. Dels på grund av all uppbackning som krävs runt ett tävlande ekipage men också för att det behövs personer som tar dig med in i sporten. Det är mycket mer att ha koll på än i dressyr och hoppning, samt svårare att genomföra en tävlingsdag.

Jag känner ingen rädsla för fälttävlan, men då får jag ofta frågan om jag inte känner en respekt för det.
Jag känner en respekt inför allt ihop med häst; efter att ha sett barn bli sparkade i ansiktet när de hämtat häst i hage, jag själv fastnat med tummen i ett grimskaft vid urlastning och vänner som skadat sig allvarligt vid uppsittning. Så nej, det är inte enbart vissa moment där jag hyser stor respekt.

Vid en träning jag skulle rida fick jag frågan hur jag vågar syssla med fälttävlan. Minuten efter så är det en annan på träningen som ska skritta sin häst över en mjuk bom på marken. Hästen fastnar i bommen, slänger sig bakåt, slår över och landar på rygg. Tack och lov gick det bra med både häst och ryttare.
Men jag känner mer rädsla inför att skritta över en mjuk bom än att galoppera en stor stock.

Slutligen så handlar allt om förberedelse. Riskerna i all hantering och ridning minskar när vi står med rätt förberedelse, men vi är aldrig garanterade att det räcker. Jag känner lycka över att ha hittat till fälttävlan; jag längtar efter nästa startsignal. 

Louise Nyberg
10 juli 2023 18:21

Ridlärarbloggen: Rida med eller mot hästen

Ridlärarbloggen: Rida med eller mot hästen
Louise Nyberg med Cajsa och Lizzie. Eget foto.

En grundsten i all undervisning ska alltid vara att rida med hästen och inte mot hästen. 
Jag försöker hela tiden utveckla min undervisning, möta ekipaget där det befinner sig, hitta nycklar för att ryttare och häst ska kunna möta varandra samt ha ett då öppet sinne som möjligt för det jag ser. 

Jag vill öka min förmåga, utveckla mina verktyg och ta del av fler sätt att lyckas med undervisningen på.
Det sker ett energiutbyte i ridhuset eller på ridbanan; mellan mig, eleven och hästen. Ibland även med närvarande åskådare. Jag behöver vara lyhörd, anpassningsbar samt se till allas behov och förutsättningar. 

Hur vill vi att framtidens ridsport ska vara? Vad vill vi se mer av? Vad vill vi utveckla? 

”Om du inte får något motstånd så har du inte ridit tillräckligt. Rid tills du får motstånd och rid igenom det.”
”Slå den i huvudet, det är där den är dum.”
”Visa vem som bestämmer.”
Alla dessa ”sanningar” som har varit hoppas jag att vi hört för sista gången. Jag hoppas att vi höjer på oss själva istället för hästarna. 

Hästarna kräver att vi är tydliga, de vill inget hellre än att undvika missförstånd och konflikter.

”Där konsten tar slut, där tar våldet vid.” 

Hästarna kräver att vi är tydliga, de vill inget hellre än att undvika missförstånd och konflikter. De behöver att vi skapar rutiner och ger dem förutsättningar att lösa de uppgifter som vi presenterar. 
Ändå uppstår ibland problem, trots att vi försöker göra rätt. 

”Ha en plan och en taktik i förväg”, säger jag till mina elever. ”Utvärdera efteråt om du behöver en annan plan, men gå inte in i en uppgift utan en plan. Då blir det sällan bra.” 

Img_20230626_212002_656
Louise Nyberg och Queen Elisabet. Foto Hasse Röjder Foto: Hasse Röjder

Jag vill som ryttare rida med min häst, inte mot den. Ska jag uppnå det så behövs:
– Lyhördhet. Inte bara ge en signal utan uppmärksamma vilket svar jag får.
– Ha en tanke med vad jag gör; vilket svar jag vill ha från en viss signal. 
– Följsamhet, vilket är nyckeln till balans och en häst som arbetar avspänt.
– Se orsak och verkan, vilket är oss instruktörers viktigaste uppgift. 

Jag vill göra det lätt för mina hästar att göra rätt. Och jag vill så ofta som möjligt kunna få hästen att följa mig.

/Lollo

Louise Nyberg
26 juni 2023 18:30

Ridlärarbloggen: ”Kan Peder, så kan jag”

Ridlärarbloggen: ”Kan Peder, så kan jag”
Jonna och en av hennes första ponnyer, Munsboro Nutella. Foto: Privat

När Jonna var fem år så började hon rida lektioner för mig; det var samtidigt som jag började träna för Jonnas mamma Nina Känsälä.
”Det fungerar inte att jag ska träna min egen dotter”, suckade Nina.

Att Nina är ett levande dressyrlexikon och nu har tappat räkningen på hur många hästar och ryttare hon utbildat imponerade inte det minsta på hennes egen dotter.
”Mamma, du kan ingenting”, var hela tiden Jonnas svar.

För Jonna var det att börja rida och träna på riktigt när vi kom igång med att rida lektioner regelbundet. Hon är nog den första 5-åring jag träffat som skriver träningsdagbok över sina ridpass.

Hon är nog den första 5-åring jag träffat som skriver träningsdagbok över sina ridpass.

På den första lektionen så frågade jag vad hon ville att jag skulle lära henne.
”Skänkelvikning”, blev det direkta svaret.
Framför mig stod alltså en liten, rund ponny vars ryttare inte nådde nedanför sadeln med fötterna. Var det ens fysiskt möjligt att samma ryttare skulle kunna få sin ponny att gå sidvärtsrörelser?

Då inledde jag en genomgång i vad som krävdes för att lyckas; i vilken ordning vi behöver träna vad innan vi är redo för skänkelvikning. Den genomgången, liksom alla jag haft för Jonna efter det, satt hon knäpptyst och slukade allt jag sa.

Ett par dagar senare stod Nina i köket när Jonna plötsligt kliver in och berättar att ”Lollo ska lära mig skänkelvikning, det har hon sagt”. Förvånat frågade Nina lite mer och Jonna återberättade allt i detalj som jag sagt på senaste lektionen.

En vecka senare befann sig Nina på framridningen till dressyrklasserna på Friends Arena där Jonnas gudmor skulle starta. Jonna såg på och iakttog alla ekipage innan hon frågade:
”Vad har de här ryttarna gjort för att kvala hit?”

Nina hade aldrig trott att hon skulle få den frågan av sin 5-åriga dotter men förklarade hur det fungerade.
”Ja”, svarade Jonna. ”Men Peder behöver inte kvala till Friends.”
”Nä, det har du nog rätt i.”
”Ja, för han är bäst i världen så han kan välja vilka tävlingar han vill åka till.”

Att galoppera på lektionerna var inte aktuellt. Det var tillräckligt svårt att hålla igång i trav på fyrkantsspåret med den långsamma ponnyn.
”Jonna”, frågade jag. ”Tycker du det går långsamt, lagom fort eller för snabbt nu?”
”Lagom snabbt!” svarade Jonna medan det tog två hela varv innan det ens blev antydan till trav.

Jag såg hur Nina suckade i hörnet och jag kunde inte låta bli att le. Nina var ändå noga med att allt fick gå i Jonnas takt – det viktigaste var att dottern var nöjd.

Jonnas ponny Nutella kom på att det gick fint att rycka tygeln ur handen på ponnybarnet som då inte hade en chans att styra eller göra något alls. Jag föreslog att vi kunde prova en hjälptygel tills Jonna fick lite bättre koll i ridningen.
Nina föreslog detta för Jonna och nästa gång jag kom med min häst för att träna så möttes jag av dem i ridhuset.

”Jo”, började Nina. ”Det är så att Jonna vill prata med sin expert, det vill säga dig, om det här med hjälptygel.”
Bakom Ninas rygg stod Jonna, en tvärhand hög, och såg lika arg ut som ett åskmoln. ”Jonna menar att Peder rider ju inte med hjälptyglar så hon ser inte varför hon ska göra det.”

Peder kanske också hade hjälptygel när han var fem år gammal.

Efter att vi diskuterat en stund tillsammans kom vi fram till att Peder kanske också hade hjälptygel när han var fem år gammal. Sammanbitet gick Jonna med på att pröva.

Jonna3
Jonna och Munsboro Nutella. Foto: Privat

Jonna följde med mig på två terrängträningar samma dag och utan minsta ljud om trötthet höll hon jämna steg med terrängtränaren utan att vara i vägen för ekipagen.
När hon kom hem var hon fylld med inspiration, sadlade sin ponny, tog med sin mamma på cykel och hittade gräskanter längs grusvägarna. Där övade hon att rida på gräs.

Att hela tiden bli modigare har fått komma i Jonnas takt. Amanda tränar dressyrhästar på anläggningen Stjärnborg där Jonna bor och det har gjort Jonna så mycket modigare att få köra ”skritt- och travtävling” mot Amanda.

Jag trodde aldrig att det skulle gå att lära ett så litet barn att rida på rätt sittben. Men Jonna missade inte ett ord av min genomgång, vi övade och efteråt gick hon hem och återberättade samma genomgång för sin pappa. Nina konstaterade att Jonna hade uppfattat allt jag sagt.

Stackars Nina har det inte lätt alla gånger med sin envisa dotter. Jonna fick följa med när hennes mamma skulle ha en föreläsning i hästvälfärd och fick under tiden sitta längst bak i salen med sina färgpennor.

Nina tog det som ett bra tecken att hennes dotter inte släppt henne med blicken en enda gång under föreläsningen; hon hade hört allt och inte hunnit med sina färgpennor. Efter föreläsningen fick Jonna frågan från en av de vuxna som lyssnat på Nina:
”Tränar du för din mamma?”
”Nä”, svarade Jonna. ”Jag tränar för en expert som heter Lollo.”

Jonnas motivation för att träna är på topp, eller som hon själv säger: ”Kan Peder, så kan jag.” Jonna tar ut sin ponny på ridtur upp till fyra gånger per dag, så jag har sagt till Nina att i den här takten kommer hon behöva köpa fler ponnyer.

Jonna2
Jonna Alveheim och hennes ponny Bellezza Nera, som hon idag tävlar i LC hoppning och siktar på Sugarcup finalen med i sommar. Foto: Privat

Idag är Jonna snart nio år. Hon bor på en gård med seminstation och har tillbringat sina somrar med att hämta sperma från hingststationen i en korg på sin cykel till stället där de inseminerar stona samt varit assistent till en engelsktalande veterinär. I år är Jonnas sommarprojekt att utbilda den envisa shetlandsponnyn Dexter, vid sidan av att hon tävlar sin egna ponny Bella.

Tack Jonna för att jag får vara med på din resa och tack för att du inspirerar!

/Lollo

Louise Nyberg
19 juni 2023 16:47

Ridlärarbloggen:”Vart är vi på väg?”

Ridlärarbloggen:”Vart är vi på väg?”
Jonna Alveheim på Bella och Madeleine Sandell på Monty. Foto: Reed Alveheim

Samtidigt som tävlandet i ridsport ger mig stor glädje, så växer också en oro i mig. Vi står inför många framtida utmaningar och jag vill hoppas att vi hinner möta dem med lösningar. 

Utvecklingen går framåt, förutsättningarna blir bättre och det jobbas på alla fronter för att höja kvaliteten.

Ändå blöder ridsporten. 

Kommer vi ens få fortsätta tävla?

Vi står inför utmaningar om vi ens ska få fortsätta tävla i ridsport. Dels yttre krafter, som ifrågasätter om vi ska få tävla med djur och göra längre resor utifrån klimatperspektiv. Framtiden kanske innebär att vi som ridsport inte ens får existera.

Samtidigt som vi jobbar med att förklara och stärka ridsportens varumärke utåt, så sliter tävlingsarrangörer med sina förutsättningar.
Gräset är grönare på andra sidan; tävlande ekipage väljer längre resväg framför tävlingsplatser i samma distrikt. Tävlingsplaneringar krockar när det saknas kommunikation; med mer transparens så går det att kombinera starter i och utanför Sverige. 

Img_20230604_224458_073
Kommer vi alls tävla i framtiden? Det frågar sig vår bloggande ridlärare Louise ”Lollo” Nyberg, här på Queen Elisabet. Foto: Sara Westling

Vad betalar vi för?

Allt går upp i pris, det blir dyrare att göra det vi älskar mest. Vi ryttare behöver allt oftare väga av om de val vi gör smakar lika mycket som det kostar.

Tanken slog mig, senast jag var på tävling. När vi ryttare betalar för tävlingsstarter; betalar vi för erfarenheten, resultatet eller upplevelsen?

Just den här tävlingen bestod av totalt fyra ideella funktionärer som tog emot strykningar, ropade ut resultat, bar bommar, harvade och sålde kaffe.
En mamma uttryckte att hon inte tyckte det var bra att det inte fanns funktionärer vid grinden till banan, varpå jag pekade ut antalet funktionärer för henne.
Tänk, vad enkelt det vore för vilken åskådare som helst att erbjuda sig hjälpa till att genomföra tävlingen. 

Antalet hästar i landet förväntas öka de kommande tjugo åren. Kommer vi kunna hänga med i ökningen och samtidigt erbjuda utbildade tränare, hovslagare och veterinärer till alla de hästarna?

Bara för att du har råd att betala de ökade kostnaderna i en tävlingshäst, så är inte det lika med att du innehar den kunskap som krävs.
Kanske ligger förväntningarna i att det är kunskap som kan köpas. Kommer den tjänsten finnas att köpa? Och kommer det vara rätt kompetens som säljer, när en hästägare vill betala för kunskap den själv saknar?

Vi är gäster, inte kunder

Men det är inte där min största oro ligger, utan det är i den generella inställningen. 
Tävlingsarrangörer tvingas ställa in tävlingar, lägga ned livsprojekt i byggandet av dem samt kasta in handduken för kostnaderna. Det blir för tungt att ro runt stora arrangemang på några få eldsjälar, som inte ens får betalt för sin tid.

Om framtiden kommer innebära en majoritet av tävlande som ser sig själva som kunder och vill betala för upplevelsen att tävla; då har vi problem på riktigt. 

Jag vet att vi som tävlar betalar avgifter för våra starter, men det är fel att vi ser på oss själva som kunder. Vi är gäst på någon annans tävlingsplats, men vi kan ta gemensamt ansvar. 

Det ligger inte i någon annans intresse att våra tävlingar överlever; det är vi ryttare som vill det mest av allt. ’

/Lollo

Louise Nyberg
12 juni 2023 11:59

Ridlärarbloggen: ”Vi vet aldrig hur många ridpass som är kvar”

Ridlärarbloggen: ”Vi vet aldrig hur många ridpass som är kvar”
Måndag på mitt favoritkontor ihop med Vivvi. Foto: Louise Nyberg

Det händer ofta att andra har något att tycka om vad jag gör eller inte gör. Det kan handla om hur jag väljer att bygga min vardag, om hur mycket jag väljer att rida, hur mycket jag väljer att engagera mig i hästar och elever eller hur många dagar per år jag väljer att lägga i stallet. 

Jag har svårt att veta hur jag ska bemöta det, eller rättare sagt har jag svårt att veta hur jag förväntas bemöta det. 

För jag tar inte det här för givet och väljer att njuta av varje stund. 

Ta tillvara på varje dag

Vi går runt i tron att vi har många ridpass kvar ihop med vår häst och många tävlingar kvar att rida. Sanningen är att vi vet inte hur många ridpass som är kvar.
Jag har också tänkt så; vilket gjort mig oförberedd på att resan plötsligt tagit slut. Jag inser att vi kan aldrig veta hur många dagar vi har med varje häst; därför är de viktiga att ta till vara på. 

Det har inte alltid varit så att jag haft flera hästar per dag att rida. Nu är det så och jag ser det inte som en belastning utan som en investering. Jag är så tacksam för att de hjälper mig jobba mot mina mål, gör mig till en bättre ryttare och lär mig mer om mig själv. 

Jag inser att inte alla har ridhus och ridbanor att träna på. Gräsängar att galoppera på eller backar att rida intervallträning i. Omgiven av tränare och nära till flera större anläggningar. 

Img20230518100023589
Foto: Fredrika Tjeder

Egenvård viktigt

Att jag mår bra är en förutsättning för det jag gör. Hur mycket behöver jag sova, hur mycket och vad behöver jag äta samt hur mycket behöver jag vila? För att ge mig själv bästa förutsättningar att bli mitt bästa jag.
Jag vet inte när jag kommer begränsas av skador eller hur länge jag kan fortsätta må bra. I min närhet finns många som tvingats säga nej till saker på grund av sin hälsa. Det absolut enda jag önskar dem är ett liv utan smärta. 

Morgnarna med fodring, uteritter, knoppa hästar, frukost med kaffe eller på väg till tävling; betyder mycket. 

Mina elever som fortsätter utveckla mina undervisningsmetoder; det är underbart att dela skratt och nyfikenhet för sporten med dem.

Img20230518wa0005
Foto: Sara Westling


Jag är omgiven av personer som vill vara med på resan framåt och vi hjälps åt att lyfta varandra. Även om hästarna (som ställer upp på att vara med på våra äventyr) är viktiga så vore jag ingenting utan de personerna. 

Jag tar inte allt det här för givet. Det är därför jag jobbar hårt och dagarna blir långa. 

Jag är tacksam. Det är därför jag fortsätter. 

/Lollo

Louise Nyberg
5 juni 2023 20:30

Ridlärarbloggen: Hästarna gav Fredrika livslusten tillbaka

Ridlärarbloggen: Hästarna gav Fredrika livslusten tillbaka
Monty och Fredrika på terrängträning. Foto: Reed Alveheim

Rollen som ridlärare innebär många möten. En av mina elever, Fredrika, vill dela med sig av sin berättelse och vad hästarna betytt för henne.

Fredrikas väg tillbaka

Under pandemin år 2020 sökte jag hjälp för min bristande energi. Det var inte längre roligt att göra saker som jag egentligen tyckte om. Jag ville inte umgås med vänner, min hund eller ens tillbringa tid i stallet.

Jag fick diagnosen depression.

Under hösten samma år kom det även fram att jag hade en ätstörning. 

Under den här tiden hade jag blivit medryttare på en 21-årig dressyrponny som hette Cleo. Jag red henne två gånger i veckan; nästan alltid ute på fältet varierat med någon dressyrträning ibland. 

Läkarens krav

Hoppning var inget för henne. En gång lade jag fram travbommar när jag longerade. Hennes svar var att stanna och kolla på mig som om hon frågade vad bommarna skulle användas till. 

”Jag är dressyrponny”, sa Cleo till mig. 

Drygt sex månader senare hade mitt måeende försämrats och jag fick tid hos en ätstörningsklinik . När jag åkte från mitt första möte där så mådde jag illa och grät mer än jag någonsin gjort förut. 

Ett av kraven från kliniken var ingen fysisk träning; vilket innebar ingen ridning. 

Jag försökte förklara för läkaren att hästarna och ridsporten var min livsglädje. Mamma som också är ryttare förstod mig, men det gjorde inte läkaren. 

Hela bilresan hem grät jag och från den dagen började jag distansera mig från hästarna. Jag fortsatte vara i stallet lika mycket men var inte närvarande rent mentalt. 

Vändningen

Jag kunde inte släppa tanken på att en ätstörning kunde ta stallet ifrån mig. Stallet var min favoritplats. All oro över att förlora hästarna i mitt liv; resluterade i att jag inte kunde njuta av mina dagar i stallet. 

Sommaren gick. Cleo fortsatte ta med mig på uteritterna i skogen, för att vi sedan kunde dansa dressyr ihop på ängen. 

I början av sommaren var jag på ridläger på Roslagswestern i en vecka. Under den veckan blev allt som vanligt igen. Jag bodde på gården större delen av sommaren eftersom den platsen gav bäst effekter på mitt måeende.

Det blev den bästa sommaren i mitt liv. 

Tidiga morgnar för fodring, hålla lektioner för yngre barn och rida hästar under dagen och därefter den sena kvällsfodringen. Det var det som gjorde att mitt liv kändes perfekt. 

Mötet med Monty

Samtidigt som min ätstörningsbehandling börjades under hösten, så fick Cleo somna in. Det blev några riktigt jobbiga månader utan hästar. 

Jag frågade min ridlärare Lollo om det fanns någon möjlighet att rida hästarna som hon har hemma i sitt stall. 

Jag fick åka dit och provrida en ponny, Monty. Jag tyckte han var svår i jämförelse med ridskolehästarna men blev kär. En vecka senare började jag i Stall Grana Ponnyteam. 

Received572071251719042
Monty och Fredrika. Foto: Cecilia Tjeder 

Jag började rida Monty tre dagar i veckan. Jag utvecklades mycket på kort tid, men insåg snabbt att det faktiskt inte gick att träna för att tävla utan mat i kroppen. Hela min inställning ändrades och jag bestämde mig för att bli frisk. 

Egentligen inte för min egen skull, men för att kunna ge tillbaka lika mycket som Monty gav mig varje dag. 

Panikångesten minskade

Problemen jag haft tidigare i ridningen, försvann sakta men säkert i samband med att jag började tillfriskna. Jag blev inte längre sur på hästen utan kunde acceptera att det blev fel ibland. 

Mina mentala spärrar försvann, hopprädslan fanns inte kvar och panikångesten inför tävling minskade snabbt för att sedan helt försvinna. 

Cleo och Monty hjälpte mig genom min resa i mig själv.

Jag hade aldrig klarat det utan dem. 

Cleo hjälpte mig att hålla kvar intresset för att rida även när jag inte ville. Monty hjälpte mig få tillbaka intresset för att utvecklas. De här två hästarna visade mig hur jag kunde leva ett normalt liv. De är anledningen till att jag idag kan säga att jag är frisk från ätstörningar. 

Hästarna läker alla sår

I början på sommaren 2022 förlorade jag en familjemedlem och viljan att endast ligga i sängen hela dagen började ta över. Jag bestämde mig för avboka allt jag hade planerat den sommaren och bo hos Marika på Roslagswestern hela sommaren. 

Om det är en sak jag lärt mig under tidigare år, så är det att hästarna läker alla sår. Jag spenderade ännu en sommar med tidiga morgonar, sena kvällar och lektioner däremellan. 

Förlusten var svår för mig och även om hästarna inte läkte det såret, så hjälpte de mig att få tillbaka livslusten. De gjorde att jag insåg att livets motgångar är värda att möta. 

Livet är kort

Min syster hade inte velat att jag låg hemma stirrandes i taket, dag in och dag ut. Hon hade velat att jag spenderade mitt liv med att göra det som gör mig glad. Livet är kort och du vet aldrig när det tar slut, varför ska man då lägga tid och energi på saker som bara drar ner en? 

Idag rider jag kvar i Stall Grana Ponnyteam men rider nu ett danskt varmblod som heter Vivvi. Hon är en perfekt utmaning för mig. Vi har på endast två månader hunnit starta allsvenskan i dressyr för Stockholms Fältrittklubb och nästa helg ska vi iväg på en första hoppning på bortaplan. 

Received952504485894556
Vivvi och Fredrika. Foto: Cecilia Tjeder

Mina framtidsförhoppningar med Vivvi, är att vi ska bli ett fälttävlansekipage vilket vi har goda förutsättningar för. Jag kämpar fortfarande dagligen med min depression, men hästarna hjälper mig framåt varje dag.

Vivvi lyfter mig med sin positiva inställning till allt, Monty med hans pussar från boxen brevid och Cleo i mitt hjärta.”

Fredrika

Louise Nyberg
29 maj 2023 20:00

Ridlärarbloggen: När precis allt går fel

Ridlärarbloggen: När precis allt går fel
Fälttävlansdagar kan flyta på...eller inte. Det senare var vad som hände Ridsports bloggande ridlärare Louise "Lollo" Nyberg. Foto: Privat

Vissa tävlingsdagar blir mer speciella minnen än andra. Jag minns när jag tävlade fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.) En timme kvar tills jag startar och jag befinner mig 6 km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare. Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.

Räddare i nöden

Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet. Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen. Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behövde helt enkelt rida bättre).

Först då har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.

Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.

Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.

Pensionärer rycker ut

Received_248483880992311
Tävlingsdagar kan vara alldeles underbar…och alldeles fulla med mindre kul saker. Foto: Privat

Jag ringer vägassistans eftersom jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.

Strax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.

Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.

Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.

Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.

Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.

Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.

Lagarbete ur krisen

Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.

Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.

Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.

Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.

Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.

De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.

Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.

Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda. Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.

Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.

Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.

Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

PS. Min pappa får än idag stresspåslag när någon nämner Muskö-tunneln.

Louise Nyberg
22 maj 2023 17:12

Ridlärarbloggen: Ridskoletipset

Ridlärarbloggen: Ridskoletipset
Lovisa Larsson på Lovisas Ponnystall har gjort om ett "Vem Där" spel till hästtema. Foto Lovisa Larsson

Samtidigt som barn börjar på ridskola så är det många föräldrar som introduceras till en helt ny värld. Jag får ibland frågan om tips på hur barnen kan öva mer mellan lektionerna och därigenom få ut mer av varje lektionstillfälle.

Så jag har sammanställt lite idéer:

– Oftast är det inte bristen på ridvana utan snarare bristen på hästvana som bromsar elevers utveckling. Första tipset är att vara i stallet utöver de dagar eleverna rider lektion och, på de sätt som verksamheten tillåter, umgås mer med hästen.

– Titta på ridlektioner. Många gånger ökar förståelsen från det perspektivet. 

– Stå på trappsteg med hälen utanför trappsteget och på så sätt öva balans som behövs i stigbyglarna. Öva att stå på ett ben, byta ben att stå på samt prova att blunda samtidigt.

– Hoppa hopprep tränar upp balans och koordination, vilket är bra för ridningen. 

– En förälder tyckte, precis som många andra, att uppsittning på lektionerna tog lång tid. Så föräldern byggde en egen trähäst att ha hemma i trädgården, med full utrustning som barnen övade uppsittning på. Skillnaden märktes på lektionerna. 

– Vissa barn har svårt med tygeltagen och hitta tekniken. Då har jag föreslagit för föräldrarna att köpa egna tyglar att träna med hemma. Har man inga så fungerar hopprep och hundkoppel också bra.

– Käpphästar är perfekta att öva hoppa banor med och springa dressyrprogram. Ungdomssektioner ordnar även tävlingar i käpphästhoppning.

Ridskoleblogg 2
På Hufvudsta finns flitiga medhjälpare på helgerna. Foto Louise Nyberg

– På Svenska Ridsportförbundets hemsida finns Hästkunskapssajten, där de har olika quiz och faktasidor att läsa på mer om hästar. 

– På appen Ridely finns ett kapitel filmer som går igenom alla moment (tränsning, sadling med mera) så barnen kan se och lättare komma ihåg inför nästa ridlektion.

– På vår ridskola är det populärt bland barnen att hjälpa de yngre grupperna inför lektionerna. De lär sig och blir trygga av att hjälpa andra.

Louise Nyberg
15 maj 2023 22:02

Ridlärarbloggen: Funktionärer som inte finns eller som inte får vara med 

Ridlärarbloggen: Funktionärer som inte finns eller som inte får vara med 
Apache blir omhändertagen i spolspiltan. Foto: Louise Nyberg

Tiderna förändras. Allt är inte längre som förr. Att en ungdom under 18 år lämnas ensam ansvarig för stall och hästar på en anläggning, är inte lika självklart idag. 

Att sticka åt en tonåring en hundralapp för en kvällsfodring (om betalning ens var aktuellt) var inget som det höjdes på ögonbrynen åt. Idag ska löner redovisas. 

Att arbeta utan lön för möjligheten att tävla är idag mycket mer ifrågasatt än tidigare. Engagemang är en sak, lön i form av ridning är en annan.

Frågor i vem som bär ansvar, vilka villkor som gäller samt vilka försäkringar som träder i kraft tar idag större plats än tidigare. 

Jag säger inte att det är så överallt eller existerar till 100 procent; men utvecklingen jobbar hela tiden i den riktningen. Viljan för mer rättvisa villkor finns. Vilket är bra och positivt, även fast det finns mycket kvar att göra. 

Samtidigt som det ställs högre krav på de som yrkesutövar hästar och ridsport, förutsättningarna skärps, så sker en förändring även bland de ideella krafterna. 

Många tävlingsarrangörer efterlyser funktionärer. Flera anläggningar består av några få personer som jobbar hårt. Men det finns också tävlingsarrangörer som säger nej till unga funktionärer. Vilket är fullt förståeligt; de kan inte hållas ansvariga på för stora uppgifter. 

Anledningen är säkerhetstänk, men konsekvensen blir exkludering av funktionärer som behöver stå på tillväxt. 

Följden blir tyvärr att vi riskerar att tappa framtidens ridsport. All vilja som finns till att lära sig mer och vara delaktig, behöver tas till vara på.

Om 30 år är det dagens ungdomar som driver tävlingsverksamheten framåt.

Om 30 år är det dagens ungdomar som driver tävlingsverksamheten framåt. Välkomna dem in i att förstå hur tävlingar byggs upp och genomförs. De kanske ännu inte kan stå på en framhoppning, sköta tidtagning och datasystem; men ge dem lagom svåra uppgifter eller låt dem skugga en vuxen. 

Lollo1
Foto: Jenny Zachén

Öka gemenskapen, se dem och bjud in dem till att bidra; vara en del av att tävlingsverksamheten blomstrar på klubben. 

Ungdomarna kan hålla koll på vilka funktionärer som behöver matleverans till sina poster, springa med protokoll, hjälpa till att flytta bommar eller hämta påfyllning till kafeterian. 

Det finns såklart tävlingsplatser med ungdomar i funktionärsskaran, men det finns också de som tackar nej till att unga funktionärer hjälper till. 

Utbildningen till framtidens ridsport börjar idag. 

Louise Nyberg
8 maj 2023 19:30

Ridlärarbloggen: ”Vad är det som gör att vi orkar?”

Ridlärarbloggen: ”Vad är det som gör att vi orkar?”
Lyckliga elever som gör framsteg - det är en av anledningarna till att vi orkar. Foto: Privat

Vad är det som gör att vi orkar? Fylla vatten varma sommardagar, skrapa fram hästar ur lera och överleva långa, mörka vintrar?

Vad är det som gör att jag trots att jag inte är en morgonmänniska, skuttar upp ur sängen och rör mig målmedvetet ut till stallet? Varför känner vi i slutet av en lång dag i stallet, att vi bara vill ha mer? Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Efter att ha slitits mellan oro och hopp i fem dagar, tror vi oss se ljuset i tunneln. Kommer hästen orka de här motgångarna som den utsätts för, det här kritiska tillståndet?

Veterinärerna jobbar hårt och vi försöker. Men så ser hästen på oss; söker kontakt, lyser upp en stund och tigger morötter. Han har inte gett upp. Han orkar lite till, fortfarande.

Jag kliar på bogen och han njuter. Vår krigare och jag känner hopp.

Dagen efter är vi på tävling. En elev som kämpat mot hjärnspöken och motgångar har plötsligt hittat botemedlet. Lyckan när vi ser eleven rida ärevarv till publikens jubel och mamman kan inte hindra glädjetårarna.

Besvikelsen över att ha förlorat en häst, men hoppfull inför resan med en ny häst. Ett grönt sto, ett oskrivet blad. Mycket jobb kvar men gör framsteg med elefantkliv. Hon kommer gåendes för att möta mig i hagen och hon får mig att le. Jag vågar drömma.

Lollo_blogg2

”Vet du, Lollo. Förra veckan kände jag det för första gången. Känslan att hästen var med mig, vi pratade samma språk och vi var faktiskt samspelta. Kanske inte perfekt men känslan var obeskrivlig!”

”Ungefär som att vara nykär?”

”Ja!”

Just det, ja. Det är därför vi orkar. Det är därför vi fortsätter. Det är därifrån vi hittar kraft.

Louise Nyberg
2 maj 2023 14:52

Ridlärarbloggen: Kaffekoppar och berg-och-dalbanor 

Ridlärarbloggen: Kaffekoppar och berg-och-dalbanor 
Louise Nyberg är ridlärare på Hufvudsta ridskola i Solna, driver också Stall Grana Ponnyteam. Bloggar på Ridsport under namnet Ridlärarbloggen. Foto: Privat

Louise och Åsa tittade in när gruppen innan red i väntan på att deras egen lektion skulle börja. De konstaterade att även om de rider i samma grupp, så brukar inte ridläraren (det vill säga jag) tilldela dem samma typ av hästar. 

De resonerade en stund kring vilka hästar jag brukade tilldela dem, tills de kom fram till en slutsats. 
”Jag brukar få kaffekopparna och Åsa får alltid berg-och-dalbanorna”, skrattade Louise. 

Img-20230304-wa0004
Jag och Queen Elisabet. Foto: Tilda Lingman Svahn

En annan elev har uttryckt ”ni ridlärare är som rena rama matchmakers!” 
Det finns nog en viss sanning i det. I tilldelningen av hästar kollar jag på ryttarnas styrkor och svagheter. Jag har med i beräkningen elevens tidigare upplevelser (eventuell avramling eller få revansch efter ett pass med dålig dagsform ). 

Ryttarens personlighet spelar in på valet av häst. Louise skulle aldrig uppskatta ”en berg-och-dalbana” lika mycket som Åsa, samtidigt som Åsa tycker kaffekopparna på Gröna Lund blir långtråkigt i längden. 

Louise har en styrka att hon skulle aldrig bli frustrerad på en häst när hon rider eller låta misslyckanden påverka hästen. Åsa har en styrka i att göra hästarnas ridpass till ”roliga timmen” (där jag är den tråkiga läraren som begränsar utrymmet till ”roliga timmen”). 

Jag har ryttare i Ponnyteamet som jag matchat ihop med hästarna innan de ens provridit, ibland till och med innan jag själv ens sett hästen. Oftast stämmer min magkänsla; jag ser vad jag vill slutresultatet ska bli och så jobbar vi dit. 

Jag ser det som att varje häst ger mig verktyg att lägga i min verktygslåda. Jag försöker hämta något hos varje häst och jag själv vill växa med uppgiften. 

Img-20230305-wa0001
Fredrika, Sara och Silver. Foto: Josefine Jälminger

På senare tid har flera nämnt att jag sitter bättre nu när jag rider. När jag själv kollar filmer så ser jag nu skillnad, att envist tränande gett resultat. 
Inte bara timmarna med tränare, utan också alla timmar däremellan samt en medvetenhet i det jag gör avsuttet från hästryggen. 
Jag tror kombinationen i att jag har både Cajsa och Lizzie, har hjälpt mig mycket snabbare än om jag bara haft en av dem. Det som är svårt på den ena är enkelt på den andra, och tvärtom. 

Så, nu ställer jag klockan på 06.30, för att vara redo att börja min dressyrträning för Nina klockan 08.00 imorgon!

Louise Nyberg
24 april 2023 22:06

Ridlärarbloggen: ”Olycka eller slarv?”

Ridlärarbloggen: ”Olycka eller slarv?”
Tilda Lingman Svahn och Classic Touch är elever till Ridlärarbloggens Lollo Nyberg. Foto: Pernilla Lingman

I en svensk undersökning 2008 av 14.000 hästrelaterade olyckor som ledde till akutvård hade nästan två tredjedelar av skadorna uppstått genom att ryttaren ramlat av hästen eller genom att både häst och ryttare ramlat. En fjärdedel av skadorna uppstod genom att hästen sparkat, trampat, bitit eller klämt den skadade. Andra vanliga orsaker till skador är ryck i grimskaft och att hästen sprungit på den skadade.

Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.

Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?

Siffran 14.000 tror jag går att sänka avsevärt.

Vi pratar om säkerhet och hästens bästa i första hand. På ridskolor kallas vi i personalen för tjatiga; men verkligheten är den att när eleverna försvinner från ridskolan på andra hästäventyr så finns det ingen som tjatar på dem. Helt plötsligt måste de lära sig hästsäkerhet genom att göra fel och misstag istället för bli lärda rätt från början. Få har den möjligheten utanför ridskolans väggar: de som har den möjligheten trots allt, de har också tur.

”Min häst skulle aldrig göra något dumt”. Trots den meningen sker olyckor. Även om du litar på din häst så har du ett ansvar gentemot den att aldrig utsätta den för onödiga risker.

Vi har sett farliga situationer på tävling då ryttare eller de som hanterar häst för stunden har mer fokus på sin telefon istället. Jag har sagt till ryttare som skulle skritta sin häst barbacka (som vid tillfället var på väg att tillfriskna från en skada) att det var olämpligt att hen lade mer fokus på sin mobiltelefon istället för sin häst. Jag själv satt på en häst som var nyss inriden.
Trots att ryttarens förälder såg situationen, så var det jag som sa till (vilket inte passade ryttaren).

Received_992960292066379
Lollos elever Fredrika Tjeder och Auburn Monty. Foto: Cecilia Tjeder

Jag hade kunnat slippa få min tumnagel utryckt som 12-åring, om jag låtit bli att linda grimskaftet ett varv runt tummen.

En kvinna jag träffade för ett år sedan, hade kunnat slippa sex månaders rehab från en skada om hon hållit i tygeln när hon satt på hästen. Hon släppte tygeln när hon tog av sig jackan och hästen kastade sig iväg när den blev skrämd.

En annan kvinna fick ge upp hela sin framtid med hästar efter att hon lett en häst ut till hagen i bara grimma och inget grimskaft. Hästen ryckte till så hon skadade sin axel. När jag träffade henne femton år senare var axeln fortfarande i så dåligt skick att hon inte klarade av enkel hästhantering, såsom att rykta eller sadla.

Exemplen är många och de sker när vi är som minst beredda. Vi hästfolk tvingas att vid tidig ålder börja tänka före och hantera alla möjliga och omöjliga situationer. Vi lär oss läsa situationer och vi måste läsa av hästarna.

En olycka är när vi tilltagit alla säkerhetsåtgärder som finns men trots det skador oss. I annat fall är det slarv; försöker vi tänka säkerhet i allt så tror jag att siffran 14.000 (och dess mörkertal) kommer att minska.

/Lollo

Hingstar Online

Just nu 84 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden