Jag bad tjejerna i Stall Grana Ponnyteam att prata ihop sig om tips för att bygga bättre sammanhållning och kompisanda i stallet.

Ponnygängets tips till bättre teamkänsla:

1. Säg hej när ni ser varandra i stallet. Det är ett enkelt sätt att få andra att känna sig sedda.
2. Följ med när kompisar tävlar; du kan erbjuda dig att hjälpa till och vara groom samt stå på läktaren som hejarklack. 
3. Stötta och lyft upp varandra när det inte går som tänkt. Försök hjälpas åt att hitta det positiva när det inte går bra,  till exempel kan känslan vara viktigare än resultaten.
4. Spendera tid tillsammans utöver att rida ihop. Det behöver inte vara mer avancerat än att samåka till stallet, göra stallsysslor ihop eller smörja träns tillsammans.
5. Våga be om hjälp. Något som du tycker är svårt, kanske stallkompisen tycker är enkelt och kan ge dig förklaringar och tips. Hitta varandras styrkor och svagheter; arbeta med att inspireras av varandra istället för att vara avis.
6. Stanna kvar en extra halvtimme för att hjälpa eller vänta på den som har träning sist. Nästa gång är det du som står själv i stallet när det är mörkt och då kommer du att uppskatta sällskap. 
7. Följ med på borta träning! Det är inte bara en träning som du lär dig massor utan samtidigt visar du engagemang. Din kompis kommer känna sig uppskattad och sedd av att du vill följa med. 
8. Önska varandra lycka till innan träning och tävling. 
9. Fråga andra hur de tyckte träningen var. Det kan ha sett bra ut men kännas dåligt och tvärtom; ett tips är att prata och analysera tillsammans!
10. Hjälp varandra. Om det är stopp i trafiken på väg till stallet så att kompisen blir sen, kan du börja borsta deras häst inför träning eller hjälpa till med mockning. Då slipper ni stress och förseningar. 

Inspirationen kommer från Sara W, Agnes, Alma, Emmie, Sara J, Tilda, Madde, Vendela och Fredrika!

Vill du se hur våra veckor i Stall Grana Ponnyteam ser ut? Följ oss på Instagram @stallgranaponnyteam2023.

Vi kommer alltid tillbaka till hur vi behöver anpassa oss efter att hästarna är flyktdjur. De är designade för att överleva på prärien. För överlevnad i det vilda så behöver hästarna antingen fly för sitt liv eller samla energi för att kunna göra det.

Vad vi begär är att de ska göra något där emellan; vi vill ha energi när vi ber om det, utan att hästen springer för överlevnad. För att klara sig i det vilda behöver hästarna läsa av energier och kroppsspråk. De lyssnar till vår andning och läser av om pulsen är hög eller låg.

Vi vill ha energi när vi ber om det, utan att hästen springer för överlevnad.

Vi människor lever i vardag i högt tempo och söker oss till stallet för lugn och ro. Vi vill varva ned. Kanske är det ingen slump att vi ofta upplever att det går bättre i slutet av ett ridpass – då vi arbetat kroppen en stund, kommit ned i varv och måste börja ta andetag (för annars faller vi av hästen på grund av bristande syresättning).

Korta, snabba andetag högt uppe i bröstkorgen signalerar risk för fara till våra hästar. Längre, långsammare andetag ned i magen ger hästen ett lugn; ökar vår följsamhet, medvetenhet till ryttarens sits och bättre samspel med hästen.

Jag fick för några år sedan lära mig att galopp är den enda gångart där hästen inte kan hålla andan. I skritt och trav kan hästen välja att hålla andan, detta för att obemärkt kunna smyga förbi rovdjur och faror i det vilda. Galoppen som gångart fungerar som en ”blåsbälg” och gör att hästen syresätter sig automatiskt.

Galopp är den enda gångart där hästen inte kan hålla andan.

Det jag helst vill, är att arbeta min häst i skritt. När den i skrittjobbet ger mig en frustning, är det signalen för att den är redo att gå vidare till trav. När samma frustning sker i trav så är det hästens signal till mig att vi är redo för galopparbete.

”Min häst blir jättespänd på tävling!”
Ja, jo, eller en kombination av tävlingsnerver hos både häst och ryttare.

”Du skulle sett oss på framridningen, där var det jättebra!”
Hur kommer det sig att alla ”som vinner framridningen”, sjunker många procent i resultat på väg in på tävlingsbanan? Det är som att 15% dunstar bort på den lilla skrittsträckan mellan framridning och tävlingsbana.

Mina senaste tre dressyrstarter har varit ett experimenterande. Vilket upplägg behöver vi hemma? Hur mycket tid behöver vi på tävlingsplatsen? Vad behöver jag göra på framridningen? Hur ska jag invänta min startsignal?

Jag kom hem med fler svar från min tävling i lördags. Vi gick in på banan och började direkt galoppera. Efter ett och ett halvt varv fick jag den frustning som jag behövde – sedan var det bara att rida.

Vad behöver mina elever – det är frågan jag ställer mig själv varje gång jag undervisar. 

Jag tror att mitt eget tränande och tävlande gör mig bättre i min roll att undervisa. Det gör att jag kan dra paralleller, hitta exempel och samla nya intryck.

Ofta när jag åker till mina tränare så vet jag vart jag vill men inte riktigt hur jag ska komma dit. Det är deras uppgift att hjälpa mig fokusera på rätt saker. 

Precis som det är min uppgift att hjälpa mina elever att fokusera på rätt saker; det som leder till målet, det som gör skillnad och det som utvecklar. 

Vad behöver mina elever, frågar jag mig själv oavsett om eleven är nybörjare, precis lärt sig rida i alla gångarter, börjar träna lösgjordhet eller tävlar.

För oavsett vilket mål eleven hamnar vid (tävlingsryttare, egen häst, hästar som yrke, duktig ridskoleelev eller bara njuta av tid i sadeln) så är mitt uppdrag detsamma.

Mitt uppdrag är att lära ut god hästhållning och ridning. Mina ryttare ska bli mer lyhörda för hästen, följsammare ridning, ge mindre signaler och ha ett gott horsemanship.

Det ger oss mer hållbara hästar, ridpass där både ryttare och hästar trivs samt ryttare som är bättre förberedda för uppgifter som de möter.

För att vi som övar ska veta vart vi ska, så behövs förebilder. De behövs på närmre håll än i form av Peder Fredricson och Charlotte Dujardin.

För att vi som övar ska veta vart vi ska, så behövs förebilder. De behövs på närmre håll än i form av Peder Fredricson och Charlotte Dujardin.

Förebilderna behövs i vardagen, inte bara med de blågula rosetterna.

De behövs till och från hagen, samt i stallgången. 

De behövs på uteritten och på läktaren. 

De behövs även när de kommer sist på tävling och även när det tar fem timmar att lasta hästen.

Hur ska vi veta hur vi når dit vi vill om vi aldrig ser bra exempel på nära håll?

Vi kan skapa ringar på vattnet. Vi kan göra att fler hästar mår bra och att fler hästmänniskor blir både tryggare och gladare. 

I stallet möts en stor variation av personer som alla har ett eget sätt att motiveras till hästarna och miljön. 

Vissa elever hjälper jag att hitta rätt genom lek eller skapar bilder för att leda dem till ett visst resultat i ridningen. 

Att tävla behöver inte vara något negativt. Det finns elever som hittar sin motivation i tävlande; det kan vara att under lektion skapa olika förutsättningar för det.
”Vilken volt har bäst fördelning först?”
”Vem gör halt snabbast?”
”Vem kommer först till andra sidan?”
”Vem kan korta trava mest?” 

Jag har även elever som inte rider i grupp men som gillar när jag ”skapar tävlingar” under lektionerna.
Sedan har jag elever som inte alls motiveras av tävling; de har inte ens uppfattat att det går att tävla med hästar. De hittar motivation på andra sätt och jag behöver möta dem i det. 

För ett par år sedan hade jag en elev på ridskolan, Mini-Elsa, med en hjälm lika stor som henne själv på huvudet.
”Vet du, Lollo”, sade Mini-Elsa. ”Min mamma har sagt att om jag gör som du säger på lektionen idag så kommer jag få köpa TVÅ toasts i kafeterian!”
”Orkar du verkligen äta två stycken toast?”
”Nä, men den andra får jag nästa vecka.” 

Efter lektionen ser jag hur Mini-Elsa kliver ut ur kafeterian med en stor toast, som hon bär med båda händerna. 
”Lollo”, säger hon med ett stort leende. ”De har väldigt goda toasts här på ridskolan.” 

Det finns elever där jag frågar mig själv, varför de fortsätter rida varje termin. De gråter, de är rädda, de står still på mitten och trots många års lektioner så tycker de fortfarande att det är läskigt. Ändå fortsätter de i flera år. Det har hänt att ridskolehästar stått still i 60 minuter och föräldrar förtvivlat försökt få sina barn att vilja åtminstone skritta ett varv runt fyrkantspåret med ledare. Nä, säger barnen med sammanbitna läppar. 

Det mest fascinerande är att många år senare så rider samma elev i ridskolans tävlingsgrupp och är en av våra mest lovande ryttare. 

Det behövde bara ta lite tid. 

Elever som åker av närmre hundra gånger på bara ett år. Men som reser sig upp, torkar tårarna, spottar ut grus ur munnen och borstar av ridbyxorna; för upp i sadeln vill de igen. 

Jag har haft elever som varit rädda för hästarna, trots att jag erbjudit mig att hjälpa dem. Nio år gammal kunde hon istället stå i stallet och sopa, putsa träns och kratta grus i flera timmar. Det var egentligen inte hästarna som var det betydande. Stallet gav henne en paus en gång varje vecka; en paus från att vara lillasyster till en väldigt sjuk bror på sjukhuset. 

Och elever som varje vecka, år in och år ut, sköter sin favorithäst. Trots att favorithästen inte tycker om att bli borstad. 

Hästtjejer och hästkillar, de finns på riktigt. Och i fredags sprang en av dem nedför backen till ridskolan.
”Vad gör du här”, frågade jag.
”Jag har håltimme i skolan så jag tänkte hjälpa till att ta in hästar från hagen, innan min nästa lektion börjar. Då hinner jag schamponera hästen som min kompis ska tävla, så vi har mer tid över ikväll till att få henne fin till imorgon.”

/Louise

På vägen hem efter en clinic med John Ricketts reflekterade jag över det som han pratat om och visat. Hur viktiga de dagliga rutinerna är, hur tydlighet löser problem, hur vi ska läsa hästen, hur vi ska minska säkerhetsrisker i hantering, kommunikation och hur vi ska bli bättre i vår tajming. John berättade att han lagt ner flera år och timmar på att öva och träna. Han har haft sömnlösa nätter, varit frustrerad och besviken över att inte alltid lyckas.

Jag parkerade bilen utanför mitt hus och styrde stegen mot stallet, fylld med inspiration. 36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva. Läsa häst, lösa situationer och öva min timing. 

36 hästar skulle ledas in i stallet; det vill säga 36 tillfällen för mig att öva.

Därefter skulle fyra av mina hästar promeneras som motion istället för ridning. Slippa sadel, ryttare och bett för en gångs skull men ändå byta underlag för lederna och röra muskulaturen. Jag valde att leda dem två och två.

Jag har mina senaste 15 år varit inspirerad av John. Han har löst så många av mina problem i hästhantering, gett mig en självständig trygghet och förklarat så mycket jag inte förstått tidigare. Han har fått allt att bli så självklart för mig.

Jag har velat dela med mig av det här till andra och deras hästar. Jag har så gärna velat berätta att det finns lösningar som jag prövat på mina hästar. Och det har fungerat!

Till svar har jag ibland fått ”det är inte på grund av det du gjort, Lollo. Det är för att dina hästar råkar vara enkla. Min häst är mycket mer komplicerad än dina.”

Dessa tankar gick genom mitt huvud medan jag gick. I mörkret, det regnade och en häst i varje hand. Tillbaka till stallet igen och hämtade nästa två. 

Ingen av de fyra hästarna jag promenerade försökte kliva på mig, skyggade för skuggor, drog iväg mig, släpades efter mig eller stannade plötsligt. Istället marscherade de med avspända steg och öronen framåt. Vi hade en tyst överenskommelse om att vi litade på varandra.

Istället för att berätta vad John lärt mig, kan jag berätta vad jag sett. Vilka skillnader jag sett.

Med Johns hjälp fick jag en bättre förståelse för Portos. När John första gången mötte oss fanns inget samspel, bara en stark missförståelse och en hög energi från två håll som försökte göra rätt men allt blev bara fel. John förvandlade oss. Portos kunde i slutet av vår resa följa minsta rörelse jag gjorde med axeln, jag behövde bara lägga en blick på hans bakhov för att han skulle flytta den. 

Han kunde galoppera lös i ridhuset i full galopp, sänkte jag min ena axel tvärstannade han och vände sig om mot mig. Såg rakt in i mina ögon.

När Imma kom till oss var hon svår att fånga i boxen. Kände sig långt ifrån trygg i alla situationer, blev lätt spänd och reagerade starkt på förändring. Med sättet John lärt mig, kunde jag få Imma till att ”be soft and listen”.

Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma.

Beviset fick jag på en framhoppning i ett stort ridhus då min 10-åriga elev red Imma. En ponny skickade av sin ryttare och satte av i sken mot utgången. Drog förbi Imma i högsta fart, snett bakom henne. Det naturliga för en häst i det läget är att fly, följa den som springer. Det gjorde inte Imma. Hon stannade och inväntade vad hennes ryttare ville att hon skulle göra.

Jag minns när vi var med Czardas, 4år och 165 cm hög, på sin första hopptävling. Min mamma ledde honom medan jag gick banan inne i ridhuset. Då hör jag hur en fyrhjuling drar förbi utanför ridhuset i full fart, med en tom vagn bakom som skapade ett väldigt oväsen på väg dit Czardas var.

Jag skyndade ut ur ridhuset ifall Czardas skulle bli skrämd, min mamma har svårigheter med sitt ena ben och är inte så snabb att flytta sig om hästar skyggar.

Längre bort på stallplanen passerar fyrhjulingen förbi Czardas som mamma står och håller. Jag ser på hela Czardas uttryck; ”det här är en ny situation och jag vet inte hur jag ska reagera, men jag står still tills någon säger vad jag förväntas göra.” 

Då kunde jag slappna av, han tänkte inte dra iväg med mamma.

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned.

Ibland ser jag inte utvecklingen av allt jobb jag lägger ned. Då känner jag mig trött, frustrerad och tårarna rinner av besvikelse. I de lägena har John kunnat hjälpa mig och bekräftat – det kommer inte bli 100 % rätt varje gång jag övar men han ser förbättring hos min häst. Alltså är jag på rätt väg.

Jag har tackat John och sagt att de kunskaper jag fått med mig har gjort skillnad. Hans svar var:

”Kom ihåg att det är du som har lagt ned allt arbete. Jag har bara visat dig hur du ska göra. Det är du som gjort skillnaden.”

Oavsett om det är jag själv, John eller någon annan – ibland känns våra försök otillräckliga. Men det är helt fantastiskt för varje gång vi får det att fungera, varje gång vi lyckas.

På jobbet har mina kollegor ett uttryck som vi använder när vi stöter på motgångar med hästarna:

”What would John do?”

• Vara en uppfinnare av miljoner sätt att använda silvertejp. 

• Ha en inofficiell undersköterske-utbildning där förberedande av mediciner, omfattande sårvård, identifierade av frakturer och användandet av kanyler vid sjukdom ingår. 
• Kunskap i att få loss fastrullade hästar från boxväggar och fastkilade hästben från fönstergaller; veta vilka rep och verktyg jag kan använda. 
• Vara en tankeläsare av både hästar och människor. 
• Kunna använda startkablar, åtminstone via instruktion över telefon. 
• Ha något slags mätningsinstrument inbyggt i mig som mäter temperatur, lutning, luftfuktighet, konsistens, friktion och dammpartiklar. På så vis kan jag se till att ridbanor duger till sina ändamål. 
• Vara någon slags expert på hur vattenslangar fungerar och hur jag får dem att göra som jag säger. 
• Kunna hantera en hammare. Slå till hagstolpar, spika i en söm, hamra bort sten ur broddhål och få bort is ur vattenkar. 
• Antalet användningsområden för en hovkrats. Den monterar stigläder, får upp luckan på släpet och agerar stövelpådragare. 

• Agera diplomat för att lyckas övertyga min häst till att bli avmaskad, klippt, infångad från hagen och flugsprayad. 
• Känna till hur förhållandet mellan elektronik och vatten fungerar (eller rättare sagt inte fungerar) ihop. 
• Varje år upptäcka nya sätt att slippa frysa på. Plastpåsar runt raggsockorna, plasthandskar innanför ridhandskarna, underställ, uppvärmnings-sladdar i skor och onepiece under uhip-kappan (då syns det inte) när jag undervisar. 
• Ha vägassistans inlagt som en kontakt i telefonen. 
• Kunna skydda en hov med misstänkt hovböld från att lera, tappat bandage eller att trasas sönder. Det krävs klisterlinda, ikea-höpåse och silvertejp. 
• Inte bara använda en klippmaskin utan också montera isär, montera ihop, konstruera och helst bygga en som trillat ihop till en sats legobitar. Många svordomar senare är jag nästan proffs. 
• Kvalificerad arboristutbildning; efter alla timmar av bekämpande mot ogräs, sly och oönskad vegetation. 
• Professionell ghostbuster som hittar många användningsområden i stallmiljön för en lövblås. 
• Med ålder så ökar kunskapen i vilka situationer som hästen väger mer än jag själv. 
• För varje år så lär jag mig uppskatta halkbekämpning vintertid ännu mer. 
• Ofrivilligt (men med stort intresse) har jag utvecklat mina kunskaper i rehabilitering av hästar och ser hela tiden mina hästar med nya ögon. 
• Utveckla en inbyggd våg i armen för höpåsar.

”Gratitude instead of attitude”

”The horse comes with longitude and the rider with altitude. When you come in with an attitude, bring gratitude instead.” 

Jag kollade på en WE-kurs i helgen där tränaren pratade om att en häst tillför längd på ett ekipage och ryttaren tillför höjd. Att en ryttare ibland kan bli hjälpt av att byta ut sin inställning mot tacksamhet. 
”Vi får inte glömma bort att visa tacksamhet till hästen, den bär oss.” 

De senaste veckorna har jag även hört Linda Hemmingsson prata om att vi inte kan ta våra hästar för givet. 
”Tänk allt de gör för oss”, säger Linda och hennes budskap genomsyras i allt hon levererar.
Hon pratar om smart träning för ryttare och hur det skapar bättre ridning och mer hållbara hästar. Hur jag ska bli en bättre ryggsäck för min häst är något som jag fundera mycket på; jag funderar också på hur jag ska göra mina elever till bättre ryggsäckar för de hästar som de rider. 

Min hopptränare Per Dahlgren försöker få mig till att rida smartare. Han lägger upp träningarna så att jag kan rida mjukare, med mindre hjälper och utnyttja krafterna som redan finns i hästen istället för att jag ska göra för mycket. 
Jag har aldrig riktigt litat på min egen känsla när jag rider men känner mig mer hemma för varje dag som går. 

Min dressyrtränare Nina Känsälä hjälper mig att jobba efter hästens förutsättningar, lägga upp ridpassen mer pedagogiskt för hästen och samtidigt utveckla den häst jag sitter på. Det blir förståeligt hur allt hänger ihop, och samtidigt så blir jag hela tiden en lite bättre ryggsäck för min häst. 

En av mina elever i veckan ifrågasatte ett pass som jag tyckte hon skulle rida.
”Du borde istället ifrågasätta hur din inställning hjälper dig nå dina mål”, blev mitt svar till henne. ”Eftersom att min inställning är att du ska bli en bättre ryttare.” 

Efter många minuters tystnad fick jag elevens svar.
”Du har helt rätt om min inställning. Jag har nu funderat på vad jag ska svara dig. Jag kom fram till att när jag skrev ner allt lät det patetiskt och att det bara var tankar som drog ner mig. Vilket jag tror är mitt största hinder i ridningen.
Jag vill utvecklas vilket betyder att jag måste utmana mig själv.
Förlåt för att du behöver leka psykolog till mig, men jag inser ofta inte saker förrän någon ifrågasätter mig. Vilket du gör och det är jag väldigt glad för.” 

Jag kliver in i veckan med en skopa gratitude. Att jag hela tiden försöker bli en bättre ryggsäck och att mina hästar fortsätter vilja bära mig.

/Lollo

Jag är övertygad om att det finns rätt frågor och fel frågor att ställa till en elev.
Det är inte bara ett sätt att få eleven till att börja tänka själv, skapa reflektion och att jag som tränare får tillbaka av elevens uppfattning. 

På ridlärarutbildningen pratades det om att ekipageträning och undervisning i grupp är två olika saker. Min ambition redan då var att mina ridskoleelever skulle få känslan av individuell undervisning när de tränade i grupp.
Omöjligt eller för stor ambition från min sida tror jag inte att det är. Jag tror inte heller att jag alltid lyckas men jag hoppas att med mer erfarenhet kunna lyckas oftare. 

Utgångsläget jag försöker ha är att konkretisera instruktionerna jag ger.
Vi vill att ryttarna rider på känsla, vilket sällan är något konkret; det bygger på ryttarens upplevelse. En känsla är svårt att påverka, men den kan bli resultatet av det som vi kan påverka. 

I kommunikationen med ryttaren, så hamnar vi automatiskt på att reda ut orsak och verkan. 
Om vi vet varför en häst har svårare att fatta galopp i ena varvet, så kan vi också jobba fram ett ”hur-ska-vi-göra” i vår lösning. 

Jag har provat mig fram och prövar mig fram fortfarande. Vilka frågor hjälper ryttaren? Vilka frågor bidrar till de lösningar vi vill hitta?

”Hur känns det”, kan vara en fråga som lika gärna ger svar eller inga svar alls. Det kan vara svårt att svara på för någon som inte vet vilken känsla den letar efter. 

”Gick det bra idag?” Frågan skapar fokus på prestationen. Vilket ibland kan hjälpa, men ibland blir det fel fokus.
”Var det roligt idag?” Sätter fokus på känslan och de mjuka värdena samtidigt som det ofta svarar på samma fråga som om det gått bra. 

”Vad vill du förändra?” Ibland har ryttaren svaret och ibland behöver hen resonera sig dit. Istället för att bara säga att ett pass gick dåligt så kan jag då få ryttaren att se vad under ridningen som hen kan påverka. 

”Vad tar du med dig från idag?” Ryttarna har nästan alltid ett svar och fokuset hamnar på vad vi ska göra istället för vad vi inte ska göra. 

”Var det en skillnad i slutet av passet motr du började?” Ryttaren något att jämföra med. Antingen att hästen svarade bättre i slutet som ett resultat av övningarna eller att något tappades på vägen. 

”Vad har vi övat på idag” kan verka vara en enkel fråga, men många gånger när jag ställer frågan till eleven så har hen svårt att svara. Det gör att jag själv får fråga mig vilken röd tråd jag använt i undervisningen samt att eleven får tillfälle att se vad som faktiskt tränats på. 

Jag ställer mina frågor till elever i alla åldrar och på alla nivåer. 
Ett härligt minne är när jag frågade en av mina yngsta elever om hon tyckte min förklaring var bra och jag fick ett ärligt svar tillbaka:
”Du är inte sämst på att förklara.” 

Mitt viktigaste fokus ligger på att utgångsläget är vad ryttaren behöver göra; det vill säga vilka faktorer kan du som ryttare påverka? Om vi så bra som möjligt påverkar det vi kan påverka, så brukar det leda till att vi får det resultat i hästen som vi vill ha.

Det finns ett ämne som jag längre klurat på och fortfarande utforskar. Det här med att ha hästen framme för skänkeln. 

Jag har många gånger ställt frågan till tränare och fått otydliga svar tillbaka; det har varit svårt att få något konkret tillbaka. 

Vad innebär ”framme för skänkeln”? Vad är det, hur gör man? Vad är rätt och vad är fel? Och hur förklarar man det för någon som inte har en aning; en nybakad ryttare? 

Jag tycker mig inte ha hela sanningen ännu, men tänker att den kommer till mig i takt med att jag blir äldre (eller inte alls, haha).

Jag fortsätter vara nyfiken på att hitta instruktioner som hjälper ryttaren rätt: 

– Tänk dig att du har tre växlar. Tvåan är mittemellan-växeln, trean är mer framåt än tvåan och ettan är mer tillbaka än tvåan. Om du rider på tvåan, och enkelt kan växla emellan alla tre växlar, då har du bjudning i hästen. 

– Dragläget pratar många om, densamma känsla som dragläget i bilkörning. När du enkelt kan rida hästen framåt och ta den tillbaka i tempot men samtidigt behålla takten så hittar du dragläget. 

– Det finns en annan beskrivning också, hur du använder din skänkel för att tydligt arbeta hästen för att svara för mindre hjälper. 

Tänk dig att en fluga sätter sig på din arm. Om du inte tar bort armen för flugan så kommer myggan och den sticker till. Blir det ingen reaktion för myggan så kommer en geting och då vill du verkligen ha reaktion. 

När barnen lär sig att alltid börja med flugan för att följa upp med mygga och sedan geting när det saknas svar, så blir hästen reaktiv för flugan. Det är viktigt att aldrig börja med getingen, då skrämmer vi hästen samt att ryttaren själv får utgå ifrån vad som är dens fluga, mygga och geting. 

– Jag gillar att använda beskrivningen en flaska julmust. När du skakar flaskan så bildas skum som vill ut och du kan med hjälp av korken reglera i vilken utsträckning du släpper ut trycket.

Skänkeln är när du skakar flaskan och kontakten är hur du skruvar av korken. 

– ”Om du ska använda mobiltelefonen så måste du först ladda den”, brukar Nina säga. 

Vi behöver skapa energi för att kunna använda energin i hästen. 

– Det finns hästar där rakriktningen är viktig för att kunna nå bjudning. Det svåra är när det är ponnyer som kräver rakriktning och samtidigt har ett litet barn i sadeln.

Jag brukar säga till barnet att om du ska cykla snabbt så måste styret peka rakt fram, ju mer du svänger med cykeln desto långsammare går det. Resultatet brukar bli bra: Ryttaren fokuserar på rätt saker och får ett gensvar av hästen.

Jag sitter här med min kaffekopp och försöker reflektera över allt som hänt de senaste dagarna; funderar över hur mycket som hinner hända innan vi ens kommit halvvägs in på en ny vecka. 

Efter månader av rehabilitering, vila och arbete kom veterinärens konstaterande; inget mer finns att göra. Alla våra insatser hade inte hjälpt och jag vet inte vad som känns tuffast; att vi arbetat hårt för att få hästen smärtfri, insikten att hästen kommer somna in eller att vi ska vara någon slags gud i att fatta beslut. 

Ett sörjande täcke lägger sig över stallet. Hästen får några sista äpplen innan ledsna människor blir lämnade kvar; någon behöver en kram och någon annan vill bli lämnad i fred. 

En av mina ponnyer byter hem efter godkänd besiktning. Jag borde kanske vara glad. Och jag borde kanske inte vara ledsen eftersom jag kommer fortsätta träffa min ponny.

Ändå känner jag mig inte glad; för det känns som jag förlorar något. All tid jag lagt på denna ponny, alla minnen och all glädje som getts oss; det känns som jag tar farväl av så mycket när jag lämnar över grimskaftet. 

Den här ponnyn, tillsammans med alla andra hästar jag haft, har ju gett mig det jag har idag. Jag känner att jag står i skuld till hästarna för det. Jag är tacksam. 

Jag inser hur lite jag kan styra vad som händer mig. Hur länge får jag behålla en häst? Tänk om Cajsa bryter ett ben i hagen; jag själv kommer gå sönder om det händer. 

Vi har precis köpt en ny häst som ska flytta till oss och tankar snurrar såklart över alla tänkbara risker vi står inför. 

Precis när jag funderar över det här så ringer telefonen. En ordentligt skadad häst i hagen; den här gången var det ingen av mina hästar. Vi släpper allt vi har för händer så vi kan hjälpa till. 

Allt går bra; det visade sig trots allt inte vara så allvarligt. 

Samtidigt så får en vän till mig akut säga hejdå till sin häst. Något som kom oförberett och alla runtomkring blir påverkade. En tung ledsamhet men vi försöker se framåt. Glädjas åt de hästar som är med oss och minnas allt vi fått från hästar som vandrat vidare. 

Ett par dagar senare styr jag runt Lizzie och Cajsa på dressyrtävling. De båda vill leverera inne på banan; de vill göra ritterna tillsammans med mig. Det är något som jag inte tar för givet men uppskattar varje minut ihop med dem. 

En annan vän till mig påminde om att vi har saker att se fram emot. Hösten består redan av mycket planer, förväntan och en stor tacksamhet till att vi kan göra det vi gör. 

”I den här takten så är ditt ponnyteam snart inte längre ett ponnyteam.”

Uttalandet syftar på att ponnyer lämnar mitt stall och stora hästar kliver in. Inget som egentligen är planerat men det har blivit så.

Men mitt ponnyteam kommer för alltid vara ett ponnyteam. Jag har ponnyerna att tacka för allt. Det är de som byggt upp det jag har idag; de har skapat möjligheter och öppnat nya samarbeten. 

Oavsett hästar i stallet, så är det mina ponnyer som lagt grunden till dit vi ska.

Det är något speciellt med våra uppfödare.

Min tränare Nina skulle beskriva Ann-Kristin ”Anki” Karlsson som vi skulle åka och hälsa på. En swb-uppfödare i Mantorp, stuteri Lindstud, som skulle visa oss flera av sina uppfödningar.

”Anki tycker om sina hästar”, valde Nina som beskrivning. 

Såhär i efterhand förstår jag vad Nina menade. Anki avlar för sporten och älskar samtidigt individerna. Trots antalet hästar på gården och att många föl föds där varje sommar; så har hon en förmåga att beskriva varje hästs personlighet.

Det är inte bara bakgrund, härstamning och antalet poäng som Anki berättar om respektive häst; hon berättar med värme om varje individ. 

När jag hälsat på Anki så känner jag en stor respekt inför det jobb hon lägger varje dag genom ett helt år. Hur hon har en slags magkänsla vad varje sto och föl behöver för att det ska bli så lite komplikationer som möjligt; undvika alla risker som finns på vägen från att fölet produceras till att den går att rida på.

Hon har ett annat öga än mig och har med erfarenhet lärt sig att se tecken som för mig är osynliga. 

Men som för en hästuppfödare är uppenbara. 

Nyligen träffade jag för första gången Kristina Magnusson, även hon en swb-uppfödare på stuteri Pilagården i Mariestad. 

Hon visade oss några av sina senaste föl och de kom nyfiket fram för att hälsa på oss.

”Jag lägger ned några minuter två gånger per dag under fölets två första veckor i livet” berättade Kristina. ”Då umgås jag lite med fölet, kliar och känner på benen. När de två veckorna har gått då har vi etablerat en kontakt och sedan brukar det inte vara några problem med den fortsatta hanteringen.”

Varje häst vi mötte så kunde Kristina berätta om fem generationer tillbaka; visa hästens släktingar som stod i hagen, berätta hur fölets mamma varit att rida och hur varje hästs liv sett ut fram till idag. 

Kristina visade oss en fyraårig valack som hon själv fött upp. 

Han stod lugnt på stallgången trots att han var själv i stallet och lämnat kompisarna kvar i hagen. Skritta ut själv från gården med ryttare var inga problem; han traskade lugnt bort över järnvägen och vi gick efter med Kristina. 

Jag frågade hur hon valde hingstar till sina ston. Det direkta svaret blev att hon helst väljer hingstar som hon kan åka och titta på. 

”Jag vill kunna se dem i ögonen”, sade Kristina. ”Jag vill kunna se individen och inte skapa en uppfattning utifrån filmer.” 

Medan hon berättar ser vi hur hästen stannar och blir osäker vid ett ställe längs med vägen. Men hästen vänder på huvudet och ser på Kristina som signalerar att det kommer gå bra. Då sänker han halsen och följer efter Kristina som är några meter ifrån honom.

Jag fascineras av hur starka band hon har med var och en av de femtio hästarna på gården. 

Att köpa hästar från våra svenska uppfödare innebär att vi får så mycket kvalitet på köpet. Vi får svar på alla frågor vi har, vi får garantier i form av vad de andra uppfödningarna från samma ställe och vi vet med säkerhet att hästen fått bästa möjliga start i livet. 

De här hästarna växer upp med så mycket trygghet som de tar med sig vidare genom livet. Deras uppfödare är otroligt viktiga för oss som rider, oavsett hobby eller tävling; de säkrar vår framtid i sporten och de skapar de hästar som vi vill ha.

Nu för tiden, med sociala medier, så ser spelplanen helt annorlunda ut än för tjugo år sedan. 

Väldigt unga personer kan på ett enkelt sätt marknadsföra sig och nå ut till ett stort antal personer. Plötsligt är inte ett konto i sociala medier något personligt, utan ett varumärke. 

Det finns unga personer som idag kan använda sina kanaler och faktiskt få inkomster på det. Flera som jag vet betalar sina ridträningar själva innan de fyllt 18år, för att de marknadsför produkter som de skapar och säljer. 

Det gäller att hänga med. Plötsligt är det inte längre annonser som ska följas vid hästköpsplaner, utan snarare att råka se rätt inlägg på Instagram. 

Och som säljare kan du göra full research av din köpare genom att se allt som lagts upp på sociala kanaler. 

”Vissa lyfter nackdelarna med Facebook”, sa en kompis till mig. ”Jag själv väljer att se det som ett alternativ till att skicka vykort till mina vänner.” 

Jag fascineras av hur det kan provocera andra huruvida någon väljer att lägga upp bilder, filmer och upplevelser i sociala medier; samt hur mycket det provocerar när någon väljer att inte dela med sig.

Det är upp till var och en hur man väljer att dela med sig av vad man gör och inte gör. Jag har aldrig sett det som att jag delar för någon annan när jag publicerar, utan att jag delar det jag själv vill ha. 

Jag sparar inte dåliga rundor eller missförstånd från ridpass. Det är inte det jag behöver att se när jag upprepade gånger spelar upp tidigare pass. 

För mig själv vill jag förstärka de gånger jag haft en bra känsla, för ju fler gånger jag upprepar den känslan mentalt desto större blir chansen att den upprepas när jag rider. 

Jag säger inte att man bara ska dela när det går bra, det finns en poäng i att dela med sig när det går mindre bra. Men för mig är det viktigaste att jag delar vad som får mig att må bra. 

Det finns de som känner sig tvingade att dela inlägg för att det förväntas av dem. Vad andra förväntar sig får stå för de själva; så kan var och en dela vad den känner sig trygg med. 

Att resultat syns snabbt och online gör att vi alla tävlingsryttare offentliggörs vare sig vi vill eller inte. I vissa fall väljs pay and jump och andra inofficiella tävlingar istället, så ryttare kan hålla resultat för sig själva. För det är inte alltid att syftet med en tävling är att visa upp ett resultat. 

Jag vet inte om vi skapar den bästa prestationsmiljön för små barn när deras ritter syns för alla i resultatlistor. Samtidigt är det en del i tävlandet att lära sig både med- och motgångar.

Men syns inte deras resultat så skapar det svårigheter för uppfödare med små ponnyer att följa sina uppfödningar på tävling. 

Genom Instagram och andra medier får vi tillgång till att se mycket ridning; något som tidigare var väldigt svårtillgängligt. Det är positivt att vi kan inspireras men det är fortfarande timmar av att se ridning från läktaren som kommer ge många svar. 

Alla dessa möjligheter vi står med innebär också svårigheter; men förenklad tillgänglighet ökar också ansvaret på vad vi väljer att göra med det. 

Jag skrittade ut från banan med känslan av att vi i alla fall har styrt runt.

I högtalarna ropade de ut 58% och jag har aldrig varit mer nöjd att få den procenten. Domaren hade lika gärna kunnat ge mig 48% för den katastrofritten. 

Jag leder Cajsa bort till stallet och möts av en flicka som är en tvärhand hög. Hjälmen ser gigantisk ut på hennes huvud.

”Jag såg din ritt!” Säger hon och firar av ett stort leende. ”Du red jättefint!” 

Sofia är sju år gammal och hennes peptalk hade inte kunnat komma vid ett bättre tillfälle. Tillsammans med lillebror och pappa var de med mamma på samma meeting som jag; dressyrmeeting på Föreningen Linde Ridskola. 

Hela familjen bodde i tält på tävlingsplatsen och mamman tävlade sin häst Rasika. 

Ute och promenerandes med Cajsa så mötte jag Sofia och hennes pappa när de kom gåendes med Rasika. 

Sofia log stort igen och riktade en tumme upp när hon fick syn på mig. 

Ett telefonsamtal senare hade jag och min tränare Nina en plan för nästa dags start med Cajsa. Ninas man Reed hade skickat henne ett sms att jag nog behövde pepp efter meetingets första start.

Jag älskar Reeds lösning på problemet; håll telefonen upp och ned så ser det bättre ut. 

Dag två lade jag upp framridningen enligt plan. Ritten på banan var bättre, med några missar, och vi höjde procenten från dagen innan. 

Dagarna på dressyrmeeting, egentid med Cajsa, kunna vara lite på min egen kant och samtidigt lära känna nya vänner har varit väldigt trevligt. Stort tack till arrangören för bra uppstart och att ni tänkt på många detaljer som underlättat för oss ryttare. 

Dag tre hade jag ytterligare delar i programmet som jag bestämt mig för att förändra och jag lade upp en växel till på framridningen. 

Sofia tog på sig uppgiften att vara min tränare och groom. Hon stod i hörnet av framridningen och ropade till mig att det var dags att börja trava.

I collecting ring meddelade Sofia mig att hon skulle känna på Cajsas temperatur och att det nog var bra om jag stod still lite. 

Vilken revansch. Jag och Cajsa kunde rida inne på banan. Några missar men vi slutade på 65% och fyra stycken åttor tar jag med mig hem.

Det är lärorikt att tävla några dagar i rad, hinna reflektera och förändra samt se andra ekipage. Fast det kanske var Sofias coachning som gav oss en blå rosett.

Vad är det som drar mig till fälttävlan?

Bara att nämna ordet fälttävlan väcker reaktioner. Och oftast blir den direkta responsen att prata om hur farligt det är med fasta hinder.

Att det skulle vara farligt är inget som lockar mig; det är inte därför jag dras dit.

Jag har alltid varit nyfiken på sporten, men det är hästarna som tagit mig dit. Jag har suttit på hästar som passat fälttävlan och gillat sporten. Jag gillar att rida både dressyr, hoppning och terräng så jag anpassar mig efter vilken gren som hästen trivs med.

Cajsa och jag gör nu en dressyrsatsning och Lizzie har jag hoppats ska passa fälttävlan; vilket hon verkar göra så det gläder mig.

Jag trivs med att träna inför och rida tre grenar. Det finns ett extra moment i sporten med att du kan klättra både uppför och nedför resultatlistan efter varje moment; vad som helst kan hända innan dagen är slut.
Att tävla fälttävlan är en heldag och vi åker alltid hem med många intryck och nya kunskaper.

Känslan när startsignalen går och vi får dundra iväg ut ur startfållan; hästen med öronen spikrakt framåt och helt med på uppgiften. Tänk dig en hund som förväntansfullt vill att du kastar en pinne som den kan hämta och som sedan tar sats efter den; det är så det känns att ta sats från startsignal och på väg mot första hindret.

Det som fälttävlan framförallt har lärt mig är rytmen. Hitta rytmen och behålla den är det som ger resultat i alla tre moment. Rytmen tillsammans med hästen.

Fälttävlan skiljer sig från dressyr och hoppning när du väljer det som satsning. Plötsligt är det inte bara en tränare att samarbeta med, utan tre stycken i respektive gren. Hästen behöver klara mycket träning, men får inte övertränas. Och när tävlingsdagen kommer så behöver hästen vara väl förberedd inte bara för ett moment.

Det svåra är att veta i förväg vilken förberedelse som är rätt, men med tid tillsammans med min häst så hittar vi vad som är lagom. Detta i kombination med långa avstånd i fälttävlan; mycket resor och ofta bo över på andra platser.

Det är svårt att komma in i fälttävlan. Dels på grund av all uppbackning som krävs runt ett tävlande ekipage men också för att det behövs personer som tar dig med in i sporten. Det är mycket mer att ha koll på än i dressyr och hoppning, samt svårare att genomföra en tävlingsdag.

Jag känner ingen rädsla för fälttävlan, men då får jag ofta frågan om jag inte känner en respekt för det.
Jag känner en respekt inför allt ihop med häst; efter att ha sett barn bli sparkade i ansiktet när de hämtat häst i hage, jag själv fastnat med tummen i ett grimskaft vid urlastning och vänner som skadat sig allvarligt vid uppsittning. Så nej, det är inte enbart vissa moment där jag hyser stor respekt.

Vid en träning jag skulle rida fick jag frågan hur jag vågar syssla med fälttävlan. Minuten efter så är det en annan på träningen som ska skritta sin häst över en mjuk bom på marken. Hästen fastnar i bommen, slänger sig bakåt, slår över och landar på rygg. Tack och lov gick det bra med både häst och ryttare.
Men jag känner mer rädsla inför att skritta över en mjuk bom än att galoppera en stor stock.

Slutligen så handlar allt om förberedelse. Riskerna i all hantering och ridning minskar när vi står med rätt förberedelse, men vi är aldrig garanterade att det räcker. Jag känner lycka över att ha hittat till fälttävlan; jag längtar efter nästa startsignal. 

En grundsten i all undervisning ska alltid vara att rida med hästen och inte mot hästen. 
Jag försöker hela tiden utveckla min undervisning, möta ekipaget där det befinner sig, hitta nycklar för att ryttare och häst ska kunna möta varandra samt ha ett då öppet sinne som möjligt för det jag ser. 

Jag vill öka min förmåga, utveckla mina verktyg och ta del av fler sätt att lyckas med undervisningen på.
Det sker ett energiutbyte i ridhuset eller på ridbanan; mellan mig, eleven och hästen. Ibland även med närvarande åskådare. Jag behöver vara lyhörd, anpassningsbar samt se till allas behov och förutsättningar. 

Hur vill vi att framtidens ridsport ska vara? Vad vill vi se mer av? Vad vill vi utveckla? 

”Om du inte får något motstånd så har du inte ridit tillräckligt. Rid tills du får motstånd och rid igenom det.”
”Slå den i huvudet, det är där den är dum.”
”Visa vem som bestämmer.”
Alla dessa ”sanningar” som har varit hoppas jag att vi hört för sista gången. Jag hoppas att vi höjer på oss själva istället för hästarna. 

Hästarna kräver att vi är tydliga, de vill inget hellre än att undvika missförstånd och konflikter.

”Där konsten tar slut, där tar våldet vid.” 

Hästarna kräver att vi är tydliga, de vill inget hellre än att undvika missförstånd och konflikter. De behöver att vi skapar rutiner och ger dem förutsättningar att lösa de uppgifter som vi presenterar. 
Ändå uppstår ibland problem, trots att vi försöker göra rätt. 

”Ha en plan och en taktik i förväg”, säger jag till mina elever. ”Utvärdera efteråt om du behöver en annan plan, men gå inte in i en uppgift utan en plan. Då blir det sällan bra.” 

Jag vill som ryttare rida med min häst, inte mot den. Ska jag uppnå det så behövs:
– Lyhördhet. Inte bara ge en signal utan uppmärksamma vilket svar jag får.
– Ha en tanke med vad jag gör; vilket svar jag vill ha från en viss signal. 
– Följsamhet, vilket är nyckeln till balans och en häst som arbetar avspänt.
– Se orsak och verkan, vilket är oss instruktörers viktigaste uppgift. 

Jag vill göra det lätt för mina hästar att göra rätt. Och jag vill så ofta som möjligt kunna få hästen att följa mig.

/Lollo

När Jonna var fem år så började hon rida lektioner för mig; det var samtidigt som jag började träna för Jonnas mamma Nina Känsälä.
”Det fungerar inte att jag ska träna min egen dotter”, suckade Nina.

Att Nina är ett levande dressyrlexikon och nu har tappat räkningen på hur många hästar och ryttare hon utbildat imponerade inte det minsta på hennes egen dotter.
”Mamma, du kan ingenting”, var hela tiden Jonnas svar.

För Jonna var det att börja rida och träna på riktigt när vi kom igång med att rida lektioner regelbundet. Hon är nog den första 5-åring jag träffat som skriver träningsdagbok över sina ridpass.

Hon är nog den första 5-åring jag träffat som skriver träningsdagbok över sina ridpass.

På den första lektionen så frågade jag vad hon ville att jag skulle lära henne.
”Skänkelvikning”, blev det direkta svaret.
Framför mig stod alltså en liten, rund ponny vars ryttare inte nådde nedanför sadeln med fötterna. Var det ens fysiskt möjligt att samma ryttare skulle kunna få sin ponny att gå sidvärtsrörelser?

Då inledde jag en genomgång i vad som krävdes för att lyckas; i vilken ordning vi behöver träna vad innan vi är redo för skänkelvikning. Den genomgången, liksom alla jag haft för Jonna efter det, satt hon knäpptyst och slukade allt jag sa.

Ett par dagar senare stod Nina i köket när Jonna plötsligt kliver in och berättar att ”Lollo ska lära mig skänkelvikning, det har hon sagt”. Förvånat frågade Nina lite mer och Jonna återberättade allt i detalj som jag sagt på senaste lektionen.

En vecka senare befann sig Nina på framridningen till dressyrklasserna på Friends Arena där Jonnas gudmor skulle starta. Jonna såg på och iakttog alla ekipage innan hon frågade:
”Vad har de här ryttarna gjort för att kvala hit?”

Nina hade aldrig trott att hon skulle få den frågan av sin 5-åriga dotter men förklarade hur det fungerade.
”Ja”, svarade Jonna. ”Men Peder behöver inte kvala till Friends.”
”Nä, det har du nog rätt i.”
”Ja, för han är bäst i världen så han kan välja vilka tävlingar han vill åka till.”

Att galoppera på lektionerna var inte aktuellt. Det var tillräckligt svårt att hålla igång i trav på fyrkantsspåret med den långsamma ponnyn.
”Jonna”, frågade jag. ”Tycker du det går långsamt, lagom fort eller för snabbt nu?”
”Lagom snabbt!” svarade Jonna medan det tog två hela varv innan det ens blev antydan till trav.

Jag såg hur Nina suckade i hörnet och jag kunde inte låta bli att le. Nina var ändå noga med att allt fick gå i Jonnas takt – det viktigaste var att dottern var nöjd.

Jonnas ponny Nutella kom på att det gick fint att rycka tygeln ur handen på ponnybarnet som då inte hade en chans att styra eller göra något alls. Jag föreslog att vi kunde prova en hjälptygel tills Jonna fick lite bättre koll i ridningen.
Nina föreslog detta för Jonna och nästa gång jag kom med min häst för att träna så möttes jag av dem i ridhuset.

”Jo”, började Nina. ”Det är så att Jonna vill prata med sin expert, det vill säga dig, om det här med hjälptygel.”
Bakom Ninas rygg stod Jonna, en tvärhand hög, och såg lika arg ut som ett åskmoln. ”Jonna menar att Peder rider ju inte med hjälptyglar så hon ser inte varför hon ska göra det.”

Peder kanske också hade hjälptygel när han var fem år gammal.

Efter att vi diskuterat en stund tillsammans kom vi fram till att Peder kanske också hade hjälptygel när han var fem år gammal. Sammanbitet gick Jonna med på att pröva.

Jonna följde med mig på två terrängträningar samma dag och utan minsta ljud om trötthet höll hon jämna steg med terrängtränaren utan att vara i vägen för ekipagen.
När hon kom hem var hon fylld med inspiration, sadlade sin ponny, tog med sin mamma på cykel och hittade gräskanter längs grusvägarna. Där övade hon att rida på gräs.

Att hela tiden bli modigare har fått komma i Jonnas takt. Amanda tränar dressyrhästar på anläggningen Stjärnborg där Jonna bor och det har gjort Jonna så mycket modigare att få köra ”skritt- och travtävling” mot Amanda.

Jag trodde aldrig att det skulle gå att lära ett så litet barn att rida på rätt sittben. Men Jonna missade inte ett ord av min genomgång, vi övade och efteråt gick hon hem och återberättade samma genomgång för sin pappa. Nina konstaterade att Jonna hade uppfattat allt jag sagt.

Stackars Nina har det inte lätt alla gånger med sin envisa dotter. Jonna fick följa med när hennes mamma skulle ha en föreläsning i hästvälfärd och fick under tiden sitta längst bak i salen med sina färgpennor.

Nina tog det som ett bra tecken att hennes dotter inte släppt henne med blicken en enda gång under föreläsningen; hon hade hört allt och inte hunnit med sina färgpennor. Efter föreläsningen fick Jonna frågan från en av de vuxna som lyssnat på Nina:
”Tränar du för din mamma?”
”Nä”, svarade Jonna. ”Jag tränar för en expert som heter Lollo.”

Jonnas motivation för att träna är på topp, eller som hon själv säger: ”Kan Peder, så kan jag.” Jonna tar ut sin ponny på ridtur upp till fyra gånger per dag, så jag har sagt till Nina att i den här takten kommer hon behöva köpa fler ponnyer.

Idag är Jonna snart nio år. Hon bor på en gård med seminstation och har tillbringat sina somrar med att hämta sperma från hingststationen i en korg på sin cykel till stället där de inseminerar stona samt varit assistent till en engelsktalande veterinär. I år är Jonnas sommarprojekt att utbilda den envisa shetlandsponnyn Dexter, vid sidan av att hon tävlar sin egna ponny Bella.

Tack Jonna för att jag får vara med på din resa och tack för att du inspirerar!

/Lollo

Samtidigt som tävlandet i ridsport ger mig stor glädje, så växer också en oro i mig. Vi står inför många framtida utmaningar och jag vill hoppas att vi hinner möta dem med lösningar. 

Utvecklingen går framåt, förutsättningarna blir bättre och det jobbas på alla fronter för att höja kvaliteten.

Ändå blöder ridsporten. 

Kommer vi ens få fortsätta tävla?

Vi står inför utmaningar om vi ens ska få fortsätta tävla i ridsport. Dels yttre krafter, som ifrågasätter om vi ska få tävla med djur och göra längre resor utifrån klimatperspektiv. Framtiden kanske innebär att vi som ridsport inte ens får existera.

Samtidigt som vi jobbar med att förklara och stärka ridsportens varumärke utåt, så sliter tävlingsarrangörer med sina förutsättningar.
Gräset är grönare på andra sidan; tävlande ekipage väljer längre resväg framför tävlingsplatser i samma distrikt. Tävlingsplaneringar krockar när det saknas kommunikation; med mer transparens så går det att kombinera starter i och utanför Sverige. 

Vad betalar vi för?

Allt går upp i pris, det blir dyrare att göra det vi älskar mest. Vi ryttare behöver allt oftare väga av om de val vi gör smakar lika mycket som det kostar.

Tanken slog mig, senast jag var på tävling. När vi ryttare betalar för tävlingsstarter; betalar vi för erfarenheten, resultatet eller upplevelsen?

Just den här tävlingen bestod av totalt fyra ideella funktionärer som tog emot strykningar, ropade ut resultat, bar bommar, harvade och sålde kaffe.
En mamma uttryckte att hon inte tyckte det var bra att det inte fanns funktionärer vid grinden till banan, varpå jag pekade ut antalet funktionärer för henne.
Tänk, vad enkelt det vore för vilken åskådare som helst att erbjuda sig hjälpa till att genomföra tävlingen. 

Antalet hästar i landet förväntas öka de kommande tjugo åren. Kommer vi kunna hänga med i ökningen och samtidigt erbjuda utbildade tränare, hovslagare och veterinärer till alla de hästarna?

Bara för att du har råd att betala de ökade kostnaderna i en tävlingshäst, så är inte det lika med att du innehar den kunskap som krävs.
Kanske ligger förväntningarna i att det är kunskap som kan köpas. Kommer den tjänsten finnas att köpa? Och kommer det vara rätt kompetens som säljer, när en hästägare vill betala för kunskap den själv saknar?

Vi är gäster, inte kunder

Men det är inte där min största oro ligger, utan det är i den generella inställningen. 
Tävlingsarrangörer tvingas ställa in tävlingar, lägga ned livsprojekt i byggandet av dem samt kasta in handduken för kostnaderna. Det blir för tungt att ro runt stora arrangemang på några få eldsjälar, som inte ens får betalt för sin tid.

Om framtiden kommer innebära en majoritet av tävlande som ser sig själva som kunder och vill betala för upplevelsen att tävla; då har vi problem på riktigt. 

Jag vet att vi som tävlar betalar avgifter för våra starter, men det är fel att vi ser på oss själva som kunder. Vi är gäst på någon annans tävlingsplats, men vi kan ta gemensamt ansvar. 

Det ligger inte i någon annans intresse att våra tävlingar överlever; det är vi ryttare som vill det mest av allt. ’

/Lollo

Det händer ofta att andra har något att tycka om vad jag gör eller inte gör. Det kan handla om hur jag väljer att bygga min vardag, om hur mycket jag väljer att rida, hur mycket jag väljer att engagera mig i hästar och elever eller hur många dagar per år jag väljer att lägga i stallet. 

Jag har svårt att veta hur jag ska bemöta det, eller rättare sagt har jag svårt att veta hur jag förväntas bemöta det. 

För jag tar inte det här för givet och väljer att njuta av varje stund. 

Ta tillvara på varje dag

Vi går runt i tron att vi har många ridpass kvar ihop med vår häst och många tävlingar kvar att rida. Sanningen är att vi vet inte hur många ridpass som är kvar.
Jag har också tänkt så; vilket gjort mig oförberedd på att resan plötsligt tagit slut. Jag inser att vi kan aldrig veta hur många dagar vi har med varje häst; därför är de viktiga att ta till vara på. 

Det har inte alltid varit så att jag haft flera hästar per dag att rida. Nu är det så och jag ser det inte som en belastning utan som en investering. Jag är så tacksam för att de hjälper mig jobba mot mina mål, gör mig till en bättre ryttare och lär mig mer om mig själv. 

Jag inser att inte alla har ridhus och ridbanor att träna på. Gräsängar att galoppera på eller backar att rida intervallträning i. Omgiven av tränare och nära till flera större anläggningar. 

Egenvård viktigt

Att jag mår bra är en förutsättning för det jag gör. Hur mycket behöver jag sova, hur mycket och vad behöver jag äta samt hur mycket behöver jag vila? För att ge mig själv bästa förutsättningar att bli mitt bästa jag.
Jag vet inte när jag kommer begränsas av skador eller hur länge jag kan fortsätta må bra. I min närhet finns många som tvingats säga nej till saker på grund av sin hälsa. Det absolut enda jag önskar dem är ett liv utan smärta. 

Morgnarna med fodring, uteritter, knoppa hästar, frukost med kaffe eller på väg till tävling; betyder mycket. 

Mina elever som fortsätter utveckla mina undervisningsmetoder; det är underbart att dela skratt och nyfikenhet för sporten med dem.

Jag är omgiven av personer som vill vara med på resan framåt och vi hjälps åt att lyfta varandra. Även om hästarna (som ställer upp på att vara med på våra äventyr) är viktiga så vore jag ingenting utan de personerna. 

Jag tar inte allt det här för givet. Det är därför jag jobbar hårt och dagarna blir långa. 

Jag är tacksam. Det är därför jag fortsätter. 

/Lollo

Rollen som ridlärare innebär många möten. En av mina elever, Fredrika, vill dela med sig av sin berättelse och vad hästarna betytt för henne.

Fredrikas väg tillbaka

”Under pandemin år 2020 sökte jag hjälp för min bristande energi. Det var inte längre roligt att göra saker som jag egentligen tyckte om. Jag ville inte umgås med vänner, min hund eller ens tillbringa tid i stallet.

Jag fick diagnosen depression.

Under hösten samma år kom det även fram att jag hade en ätstörning. 

Under den här tiden hade jag blivit medryttare på en 21-årig dressyrponny som hette Cleo. Jag red henne två gånger i veckan; nästan alltid ute på fältet varierat med någon dressyrträning ibland. 

Läkarens krav

Hoppning var inget för henne. En gång lade jag fram travbommar när jag longerade. Hennes svar var att stanna och kolla på mig som om hon frågade vad bommarna skulle användas till. 

”Jag är dressyrponny”, sa Cleo till mig. 

Drygt sex månader senare hade mitt måeende försämrats och jag fick tid hos en ätstörningsklinik . När jag åkte från mitt första möte där så mådde jag illa och grät mer än jag någonsin gjort förut. 

Ett av kraven från kliniken var ingen fysisk träning; vilket innebar ingen ridning. 

Jag försökte förklara för läkaren att hästarna och ridsporten var min livsglädje. Mamma som också är ryttare förstod mig, men det gjorde inte läkaren. 

Hela bilresan hem grät jag och från den dagen började jag distansera mig från hästarna. Jag fortsatte vara i stallet lika mycket men var inte närvarande rent mentalt. 

Vändningen

Jag kunde inte släppa tanken på att en ätstörning kunde ta stallet ifrån mig. Stallet var min favoritplats. All oro över att förlora hästarna i mitt liv; resluterade i att jag inte kunde njuta av mina dagar i stallet. 

Sommaren gick. Cleo fortsatte ta med mig på uteritterna i skogen, för att vi sedan kunde dansa dressyr ihop på ängen. 

I början av sommaren var jag på ridläger på Roslagswestern i en vecka. Under den veckan blev allt som vanligt igen. Jag bodde på gården större delen av sommaren eftersom den platsen gav bäst effekter på mitt måeende.

Det blev den bästa sommaren i mitt liv. 

Tidiga morgnar för fodring, hålla lektioner för yngre barn och rida hästar under dagen och därefter den sena kvällsfodringen. Det var det som gjorde att mitt liv kändes perfekt. 

Mötet med Monty

Samtidigt som min ätstörningsbehandling börjades under hösten, så fick Cleo somna in. Det blev några riktigt jobbiga månader utan hästar. 

Jag frågade min ridlärare Lollo om det fanns någon möjlighet att rida hästarna som hon har hemma i sitt stall. 

Jag fick åka dit och provrida en ponny, Monty. Jag tyckte han var svår i jämförelse med ridskolehästarna men blev kär. En vecka senare började jag i Stall Grana Ponnyteam. 

Jag började rida Monty tre dagar i veckan. Jag utvecklades mycket på kort tid, men insåg snabbt att det faktiskt inte gick att träna för att tävla utan mat i kroppen. Hela min inställning ändrades och jag bestämde mig för att bli frisk. 

Egentligen inte för min egen skull, men för att kunna ge tillbaka lika mycket som Monty gav mig varje dag. 

Panikångesten minskade

Problemen jag haft tidigare i ridningen, försvann sakta men säkert i samband med att jag började tillfriskna. Jag blev inte längre sur på hästen utan kunde acceptera att det blev fel ibland. 

Mina mentala spärrar försvann, hopprädslan fanns inte kvar och panikångesten inför tävling minskade snabbt för att sedan helt försvinna. 

Cleo och Monty hjälpte mig genom min resa i mig själv.

Jag hade aldrig klarat det utan dem. 

Cleo hjälpte mig att hålla kvar intresset för att rida även när jag inte ville. Monty hjälpte mig få tillbaka intresset för att utvecklas. De här två hästarna visade mig hur jag kunde leva ett normalt liv. De är anledningen till att jag idag kan säga att jag är frisk från ätstörningar. 

Hästarna läker alla sår

I början på sommaren 2022 förlorade jag en familjemedlem och viljan att endast ligga i sängen hela dagen började ta över. Jag bestämde mig för avboka allt jag hade planerat den sommaren och bo hos Marika på Roslagswestern hela sommaren. 

Om det är en sak jag lärt mig under tidigare år, så är det att hästarna läker alla sår. Jag spenderade ännu en sommar med tidiga morgonar, sena kvällar och lektioner däremellan. 

Förlusten var svår för mig och även om hästarna inte läkte det såret, så hjälpte de mig att få tillbaka livslusten. De gjorde att jag insåg att livets motgångar är värda att möta. 

Livet är kort

Min syster hade inte velat att jag låg hemma stirrandes i taket, dag in och dag ut. Hon hade velat att jag spenderade mitt liv med att göra det som gör mig glad. Livet är kort och du vet aldrig när det tar slut, varför ska man då lägga tid och energi på saker som bara drar ner en? 

Idag rider jag kvar i Stall Grana Ponnyteam men rider nu ett danskt varmblod som heter Vivvi. Hon är en perfekt utmaning för mig. Vi har på endast två månader hunnit starta allsvenskan i dressyr för Stockholms Fältrittklubb och nästa helg ska vi iväg på en första hoppning på bortaplan. 

Mina framtidsförhoppningar med Vivvi, är att vi ska bli ett fälttävlansekipage vilket vi har goda förutsättningar för. Jag kämpar fortfarande dagligen med min depression, men hästarna hjälper mig framåt varje dag.

Vivvi lyfter mig med sin positiva inställning till allt, Monty med hans pussar från boxen brevid och Cleo i mitt hjärta.”

Fredrika

Vissa tävlingsdagar blir mer speciella minnen än andra. Jag minns när jag tävlade fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.) En timme kvar tills jag startar och jag befinner mig 6 km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare. Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.

Räddare i nöden

Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet. Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen. Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behövde helt enkelt rida bättre).

Först då har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.

Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.

Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.

Pensionärer rycker ut

Jag ringer vägassistans eftersom jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.

Strax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.

Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.

Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.

Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.

Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.

Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.

Lagarbete ur krisen

Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.

Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.

Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.

Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.

Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.

De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.

Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.

Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda. Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.

Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.

Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.

Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

PS. Min pappa får än idag stresspåslag när någon nämner Muskö-tunneln.