När man varit ute och tävlat som ponnyfamilj under ett antal år skaffar man sig favoriter. Klubbar man gärna återvänder till med glädje till och tävlingar man tidigt bokar in i kalendern. Ställen där personalen ger det lilla extra i form av vänlighet och hjälpsamhet. Platser där ryttarna är glada och nöjda nästan oavsett hur det går.

Börjes Cup i regi av Tingsryds Rid- och Körklubb som vi besökte förra veckan är ett bra exempel.

En annan av dessa tävlingar och platser är Ponnypokalen på Gislaved-Anderstorps anläggning, belägen några galoppsprång från riksväg 27 mellan just Gislaved och Anderstorp.

Här på Gark trivs vi, och många med oss.

Själv har jag inte befunnit mig mer en ett par minuter på anläggningen förrän jag blir igenkänd.

– Har du sett vilken fin skylt vi gjort? utbrister tävlingsledaren Louise Söderlund glatt och slår ut med armen.

Minuterna senare hälsar jag på den lika rutinerade som trevlige överdomaren Lars Englund. Även han är inne på samma tema.

– Har du sett skylten? undrar Lars.

Jodå, jag har sett skylten. Den var det första jag noterade efter att vi klivit ut ur lastbilen. En stor vit skylt med tydliga svarta bokstäver: SEKRETARIAT. Ni som minns kommer ihåg min senaste recension av Gislaved-Anderstorp, där jag gav en fet tumme upp för allt utom en sak. Den orangea metallskylten där det stod SEKRETERIAT. Då, för ett år sedan, kallade jag det för ridsportens mest felstavade ord eftersom jag noterat den felaktiga stavningen på ganska många anläggningar. Trots att jag är språkpolis skrev jag det förstås med glimten i ögat men känner mig inte så lite stolt över att klubben nu gjort om, gjort rätt och pimpat sekretariatet. Det säger väl allt om Gark?

Klubben kan inte bara skryta med att ha domargiganten Lars Englund i sitt tävlingsteam. En annan mycket uppskattad detalj i den här cupen är att Stefan Fur är speaker – och som vanligt får han det att låta som om det handlade om Gothenburg Horse Show. Jag tänker att det måste betyda enormt mycket för varje liten tjej eller kille som är ny i gemet att höra Furs dramatiskt positiva sätt att kommentera varje ritt.

Det här är LillyBelles tävling. Med Woodie hemma i Växjö på vila tillsammans med Angelos Rosie och en Hilda som ännu inte är redo för comeback åker vi till Gark med Tango och Peggy. Det går riktigt bra. På lördagen vinner Tango de två första omgångarna i Lilla Cupen och Peggy vinner första omgången i Stora Cupen.

Under söndagens final med bedömning A:1a går LillyBelle och Tango ut sist i fältet efter felfri grund. De rider bra, de rider snabbt men en bom faller och förstaplatsen blir till en nionde – men med en andraplats sammanlagt i cupen som ger en ny pokal i handen.

En stor och spännande nyhet under årets cuphelg var söndagens derby. Tack vare Allmänna arvsfonden och Leader Västra Småland har Gark givits möjligheten att investera hela 3,5 miljoner i bygget av en naturbana som mäter 1100 meter. Det ger en derbytävling med först tre hinder på ridbanan, sedan en tur ut i naturbanan med åtta hinder och slutligen tillbaka till ridbanan för en avslutning med två hinder.

Det här är ett tävlingsformat vi tidigare aldrig testat. Den går i Lätt B och LillyBelle och Peggy är först ut. Jag vet inte vad jag ska tro. Kan en A-ponny ta sig över så många naturhinder? Det kan hon. Efter all träning tillsammans i skog och mark de senaste åren är det en miljö som passar LillyBelle och Peggy som hand i handske. De nollar, vinner klassen och ytterligare en pokal får följa med hem i lastbilen. Tango kämpar också fint men det räcker inte hela vägen in i mål utan tar stopp på näst sista hindret.

Vi summerar ännu en Ponnypokal med betyget mycket väl godkänt för Gislaved-Anderstorps Ridklubb och ser fram emot nästa derby.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förra veckans blogg var till stora delar ett preludium till det som väntade den gångna helgen: Börjes Cup i Tingsryd. Mina barns absoluta favoritmeeting, sommarens höjdpunkt, en tre dagar lång källa till glädje.

Med facit i hand blev det inte riktigt så.

Med facit i hand sitter jag här och är heligt förbannad när jag skriver dessa rader.

Jag, alltså. J-a-g är förbannad. Malin också. För barnen har Börjes Cup varit precis så spännande och intensivt sommarroligt som de hoppats på. De har hängt med kompisar, plaskat i vatten och gjort sitt bästa på ridbanan.

De lyckades dessutom vinna var sin klass under cupen. LillyBelle och Woodie vann fredagens kval i konkurrens med 45 andra, med Peggy på tredje plats, och Angelo och Rosie vann lördagens kval 2 i lika tuff konkurrens. Båda var mycket nöjda när allt var över.

För mig och Malin tog meetinget däremot en olustig vändning under finalsöndagen.

Upprinnelsen var en händelse under lördagen.

Efter sin inledande seger på fredagen gick LillyBelle in med sin nya kärlek Woodie för kval nummer två. Efter en lugn och samlad grundomgång går sedan det mesta fel i omhoppningen.

Det är ekipagets blott tredje start tillsammans.

Woodie är stark, har en rejäl turbomotor och här, i sin tredje start med sin nya ponny, råkar LillyBelle ut för problem. Efter den första svängen blir det ”kalabalik” som hon senare ska beskriva det på sitt Instagramkonto. Ryttare och häst hamnar i osynk, Woodie hoppar nästan från stillastående över det andra hindret och resten är lika osynkat.

Det är, rätt och slätt, en dålig omhoppning, inte mer. Det är sådant som kan hända och sådant man ser lite här och där under i princip varje tävling. Det vi inte har en aning om i det läget är att just LillyBelles omhoppning ska bli helgens i särklass mest omtalade under Börjes Cup.

Det är på söndagen Malin förstår att någonting hänt, när en annan ponnymamma kommer fram till henne och försiktigt frågar: ”Hur mår du egentligen efter det som hänt?”.

Malin lägger snabbt ihop ett och ett och det går upp för både henne och mig vad som hänt några timmar tidigare i en stor Facebookgrupp för ponnyföräldrar med nästan 6000 medlemmar.

Där har en anonym medlem (anonym!!!) hängt ut LillyBelle i ett brutalt inlägg där min elvaåriga dotter målas ut som en brottsling på grund av lördagens omhoppning. LillyBelle nämns inte vid namn, men inlägget är skrivet med en så utstuderad och kalkylerad illvilja att detaljerna i inlägget (bland annat beskylls även Angelo för att rida illa) gör det omöjligt att inte identifiera henne.

Jag har inte hört talas om någonting liknande. Trots alla tomtar och troll som dyker upp i kommentarfält och andra forum kan jag inte dra mig till minnes att någon forumskribent – hur vrickad den än må vara – har hängt ut en elvaårig flicka och i ett långt inlägg beskyllt henne för än det ena, än det andra.

Inlägget plockades bort ganska snabbt, men skadan skedde redan sekunderna efter att det tilläts att bli publicerat. Att inlägget hann få en massa kommentarer, varav ingen höll med den elake anonyme fegisen, är ingen tröst. Det här ska bara inte få hända, inte få k-u-n-n-a hända. Inte på ett till synes fredligt föräldraforum. Inte i Sverige. Inte 2023.

Jag tar givetvis kontakt med en av administratörerna för gruppen, Lotta, som beklagar att inlägget blivit publicerat och att det dröjt innan det raderats. Hon visar stor förståelse, skriver direkt ett skarpt inlägg i gruppen där hon berättar att varningar kommer att utdelas vid liknande inlägg framöver. Själv kan jag spontant tycka att anonyma inlägg inte hör hemma i Facebookgrupper över huvud taget. Elaka fegisar och troll hör möjligen hemma på Twitter, men inte ens där – i den sociala mediekloakens mörkaste skitstorm av hat, hot och hets – ger man sig på barn.

Facebook är ju det snälla sociala mediet, åtminstone trodde jag det. Familjära Facebook, som kan användas till så enormt mycket gott. En föräldragrupp på Facebook borde naturligtvis vara ett öppet och välkomnande forum för alla inblandade. Så är det tyvärr inte – och här vill jag ge en stor tumme upp för samma administratörs-Lotta. Dagen efter incidenten postar Lotta ett eget inlägg som inleds så här:

”Varför är många så elaka mot varandra inom ridsporten? Den frågan dyker upp hos mig till och från och jag undrar om det är likadant i andra sporter? Tänker också att vi kanske är lite skarpare mot varandra för att vi anser att vi för de värnlösa hästarnas talan?

Som så många andra ponny- och hästfamiljer har vi också fått oss skopor. Det har handlat om hur vi hanterar våra hästar, hur de beter sig, vilken form hästen rids i och så vidare. Gemensamt för de som skickar ut skoporna är att de är självlärda och sådana som jag själv lite styggt kallar staketryttare. Min dotters framgångar har till exempel vid flera tillfällen solkats av en av mina tidigare vänners elakheter, ju bättre det gått desto mer negativt har vi fått oss till livs.”

Precis så här är det. Och just här finns svaret på frågan varför min dotter blir uthängd.

Någon är missunnsam, någon som till slut inte kan hantera sin missunnsamhet. Den som inte kan hantera sin missunnsamhet utvecklar elaka tankar. Och när de elaka tankarna till sist fyller hjärnan finns det – som vi tydligt kan se – ingen gräns för vad elakheten kan ställa till med.

Vi ser en tydlig kedja här. En kedja av händelser som bildar starka indicier, som i sin tur pekar i en och samma riktning: Mot en missunnsam människa som bara väntat på rätt läge att tömma ett helt magasin av elakhet. Det accepterar vi aldrig. Det ska ingen acceptera.

Vi har valt att, av ren princip, polisanmäla inlägget. Vi är väl medvetna om hur svårt det är att samla bevis i ett fall som detta och medvetna om att domskäl lär saknas även om sanningen kommer fram.

Vi har även varit i kontakt med Svenska Ridsportförbundet där vi fått viktig information och bra tips på vad vi kan göra och hur vi kan agera framöver.

Och till Lotta, du som undrar om elakheten är lika utbredd i andra sporter, kan jag komma med lugnande besked. Nej, de andra sporterna är inte ens nära. Ridsport spelar i en helt egen division när det kommer till elakhet. Den liknar ingen annan sport. Det finns många elefanter i ridsportens rum. Och störst av dem är elakheten.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Jag kan garantera er att inga elakheter tillåts förekomma där. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I maj skrev jag en text här på bloggen där jag påstod att maj är årets bästa månad. Det tycker jag fortfarande. Maj är bäst därför att vinterns plågor är över men framför allt är maj bäst för att allt drar igång och vetskapen om att ett pärlband av höjdpunkter ligger framför. Så: om maj är årets bästa månad, på sitt lilla speciella vis, är juni och juli årets två roligaste månader. Det är innehållet i dem som gör maj så full av förväntningar och glädje.

Nu är vi i skarven juni/juli och det inte bara borde vara roligt. Det ä-r roligt. Så roligt att det nästan blir farligt när risken att man glömmer bort att njuta av varje dag dyker upp. Vi kan se tillbaka på en juni där vi varit i Strömsholm, i Karlstad och inte minst på Grevagården där LillyBelle tävlade tre ponnyer förra helgen.

Hon har två stora mål med den här sommaren. Det första var att kvala in till Falsterbo Pony Equitation med Tango. Där blev det stolpe ut gånger tre. LillyBelle och Tango gjorde tre riktigt bra försök, fick bra poäng men hamnade precis utanför kvalplats. Som minst skiljde det ynka 0,3 poäng.

Hennes andra mål är att få rida Agria Pony Trophy på Elmia för andra hösten i rad och därför åkte vi förra helgen till Grevagården. Vi var där med tre hästar; Tango, Rosie och nykomlingen Woodie, en oprövad irländare som LillyBelle fått chansen att rida till i väntan på försäljning. Först gör hon en enastående och snabb ritt med Tango och är på väg mot en tid som med stor sannolikhet ger henne en biljett till Jönköping. Så kommer de fram till omhoppningens allra sista hinder – och får ett stopp.

Bara bryta ihop en minut och sedan bokstavligen hoppa upp på hästen igen. Nu är det Woodie som gäller. LillyBelle och han har hittills bara haft en vecka på sig att träna och Woodie vet vi inte mycket mer om än att han ännu inte tävlat i Sverige. Att döma av det vi hittills sett känns han mycket lovande.

Och tävla kan han, visar det sig snabbt. Trots att LillyBelle tvingas hålla tillbaka Woodie en hel del syns det tydligt att det går undan när de far fram över hindren. Distanserna sitter inte riktigt men Woodie är aldrig nära att riva och när det hela är över har de lagt beslag på tredjeplatsen. LillyBelle är klar för Elmia! Ett av säsongens stora mål är infriat. Och det var förresten ruskigt nära att hon kvalat in med Rosie också.

Nu navigerar vi vidare genom sommarens höjdpunkter. Om jag sagt till Angelo och LillyBelle att de bara fick välja att delta i e-t-t meeting vet jag vad svaret skulle bli.

Börjes Ponnycup i Tingsryd.

Klassikern.

Mastodontcupen.

Alla som en gång varit på Börjes älskar Börjes och den här veckan har barnen rastlöst gått omkring och längtat, packat och analyserat startlistor. Tre dagar på samma ställe. Spännande tävlingar, mysigt husvagnsboende, kompisar överallt. Kvällsbad i intilliggande sjön Tiken, fullsatt tacokväll på lördag och en i vanlig ordning rafflande finaldag som avslutning på ponnyfesten.

Nästan TUSEN starter kommer att ske fredag till söndag och det sägs att årets upplaga var fullbokad mindre än en kvart efter att anmälan öppnats. Det här är verkligen den roligaste tiden på året både för ponnybarn och ponnyföräldrar. Nu njuter vi vidare!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När Tidningen Ridsport i måndags skrev om kritiken mot GCT:s behandling av fotograflegendaren Roland Thunholm noterade jag glädjande en sak när jag läste igenom kommentarerna på sociala medier.

De allra flesta stod på medias sida. De tyckte att GCT-vakternas agerande var precis så klandervärt som det var. Roland Thunholm gjorde bara det har var där för att göra. Han gjorde sitt jobb. Han fotograferade en dramatisk händelse som slutade med två dagars sjukhusvistelse för Peder Fredricson. Det han gjorde var att fotografera det som varit den här veckans toppnyhet tillsammans med sågningarna av vårt usla fotbollslandslag.

Jag hoppas också att åsikterna varit lika samstämmiga om det exempelvis handlat om en fotograf från Aftonbladet eller Expressen som blivit knuffad, hotad med att få sin ackrediteringsbricka indragen och tvingad att radera bilder i sin kamera. Det spelar nämligen inte någon roll vilken medierepresentant det handlar om. Vi lever i en av världens största demokratier, utrustad med en helig pressfrihet som har ett starkt skydd i grundlagen. I Sverige får du skriva och dokumentera i princip vad du vill, så enkelt är det. På Stockholms stadion – i samband med Peder Fredricsons olyckliga fall – skedde ett övergrepp på pressfriheten. Det framkom också att andra journalister blivit hånade, kallats hyenor och andra tillmälen – av tävlingarnas funktionärer.

Ibland skadar det inte att påminna om att medias uppgift är att observera, granska, berätta och avslöja – oavsett vad det handlar om. Goda nyheter. Dåliga nyheter. Är det sant och korrekt – ja, då ska vi vara där och ge medborgarna senaste nytt om högt som lågt och servera positiva såväl som negativa nyheter.

Vad som hände på Stockholms stadion var en incident jag under mina år som ponnypappa hunnit se oroväckande många gånger: En ryttare som efter ett fall förs bort från tävlingsbanan i ambulans. Det är i sig ingen negativ nyhet utan en dramatisk nyhet som väcker oro för och sympati med den drabbade. Det kunde och borde naturligtvis ha stannat där.

Det gjorde det inte. Angreppet på Roland Thunholm och de andra ledde till ett kraftfullt fördömande från flera håll, bland annat från Svenska Sportjournalistförbundet, och snart var nyheten om vakternas agerande en TT-nyhet som därmed automatiskt dök upp i samtliga svenska tidningars nyhetsflöden.

Det hade inte GCT-ledningen räknat med. Jag gissar att dess PR-entourage av kommunikatörer snabbt kallade till krismöte. Nu handlade det om damage control eller, på svenska, skademinimering som jag hellre föredrar.

Skademinimering är en konst ytterst få behärskar, hur drillade de än må vara inom PR-maskineriet.

Det finns egentligen bara två vägar att gå.

• En väg som leder till skademinimering. Den vägen går den som lägger sig platt, erkänner fel, uppvisar ånger och ber om ursäkt. Genom att göra exakt så och lägga alla kort på bordet lyckades exempelvis Ingvar Kamprad med det märkliga konststycket att rädda både sitt och Ikeas rykte på nolltid när avslöjandena om hans naziförflutna briserade.

• Den andra vägen är vägen som förvärrar skadan. På den vägen vandrar den som faller för frestelsen att gå till motattack, agera överlägset, nonchalant och ignorant. Mona Sahlins presskonferens under den så kallade Tobleroneaffären är en fallstudie i detta, lika plågsam att se än i dag.

Vilken väg väljer då GCT:s presschef Floss Bish-Jones när hon ska skademinimera?

Jag läser med stigande förvåning hennes skriftliga uttalande efter händelserna på stadion. Floss Bish-Jones verkar inte ens försöka skademinimera. Med ett närmast byråkratiskt mumbo-jumbo lyckas som med det tvivelaktiga konstnumret att knappt ens nämna vad som hänt, bara att det ”ska utredas internt”. Uttalandet är inte ens nära att innehålla en ursäkt. En mening i uttalandet känns dessutom rent provocerande för mig som journalist:

”Om bilderna bedöms påverka sporten negativt eller vara upprörande för tittarna, kommer media att uppmanas att lämna”.

B-e-d-ö-m-s påverka.

Uppmanas att l-ä-m-n-a.

I klartext betyder det:

Skriv gärna om ridsport så länge ni bara skriver positivt och gulligt. När något vi inte gillar händer får ni absolut inte skriva om det utan gå hem.

Va? Är GCT en nordkoreansk tävling? Det är ärligt talat så dumt att jag saknar ord.

Det är så här diktaturers ”pressfrihet” fungerar – och fallet som blev ett fall för GCT:s ängsliga PR-entourage är värt att fundera på för alla som fortfarande föredrar korrekt information framför propaganda.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här. Jag önskar er en underbar midsommar!

Länkar Insta och Facebook

För fem år sedan vid den här tiden minns jag hur jag gick runt och myste. Efter en i vanlig ordning vidrig vinter med allt vad därtill hör för en hästägare gick vi in i den förlovade årstiden. Till en början var jag hypnotiskt förtrollad av den underbara solen. Allt var grönt och allt växte – åtminstone på håll. Vi grillade flera gånger i veckan. Badade i poolen flera timmar om dagen.

Sedan minns jag den dagen jag gick ut i en av hagarna där det på håll såg grönt ut. När jag kom närmare insåg jag att jag lurats av avståndet. Det gröna gräset var i själva verket en synvilla, en reflektion av ormbunkar och kvistars löv. Det som kunde kallas för gräs var inte grönt utan rött, brunt, nästan svart. Det såg sönderbränt ut. Jag förstod också direkt att det måste vara i princip obetbart för en häst.

I den stunden insåg jag också att en riktigt stekhet sommar är allt annat än bra för alla oss som har fyrfotingar att ta hand om, som kräver x antal mål mat om dagen. Speciellt när djurens mat plötsligt börjar ta slut och den mat som finns till försäljning har ett accelererande pris i takt med en stadigt ökande efterfrågan.

Vi minns berättelserna. Om djur som nödslaktades. Om förtvivlade bönder. Vi minns de sorgliga historierna om desperat ridskolepersonal vid åsynen av dyrt inhandlade storbalar från utlandet, som visade sig vara så mögliga att fodret var oanvändbart.

Det var sommaren där regnet sa upp sig och tog semester. Nu, fem år senare, ser vi ut att uppleva en repris på den sommar många utanför ridsportsfären nog upplevde som fullkomligt underbar.

För vem som bara har sig själv eller sin familj att tänka på vill inte bada i svenskt 27-gradigt havsvatten och ha solgaranti under ett helt sommarlov? Att spara på vatten kan varje klok människa göra och bara en ytterst korkad person skulle få för sig att grilla ute i naturen under en sådan sommar.

Men den som lever med hästar får se – och höra – den andra sidan och ställa de obehagliga frågorna.

Var kan jag hitta hö?

Hur mycket dyrare är det?

Har vi råd att ha hästarna kvar eller tvingas vi ge upp?

Många överlevde 2018 även om det smärtade. Men 2018 var 2018. 2023 är 2023. För fem år sedan rasade inga krig mitt i Europa, med dels obegripligt mänskligt lidande och död, dels med ekonomiska konsekvenser och hög inflation för en hel värld. 2018 behövde svensken knappt reflektera över att elektricitet kostade pengar.

I dag tvingas staten betala ut stöd över hela linjen för att folk ska kunna duscha utan att bli ruinerade. 2018 låg Riksbankens styrränta på minus 0,50 procent. I dag är den sex gånger högre och fler höjningar väntas, vilket får ytterligare negativa effekter för redan ansträngda hushåll.

Jag tittar i min väderapp ungefär varannan dag. Studerar långtidsprognoserna. Ser just nu att det väntas mindre men likväl nederbördsmängder både på söndag, måndag och tisdag. Och för en liten stund sedan kom faktiskt de första små dropparna sedan april. Knappt märkbara, men ändå: Det kom vatten från himlen. Aldrig tidigare har jag med en sådan kraft önskat mig regn som jag gör just nu. Inget nytt 2018, tack! Vi har fullt upp med 2023 redan som det är.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Vinnarskalle. Jag gillar det. Det är bara ett enda ord men det säger så otroligt mycket. Vissa gillar inte att tävla. De kan gå genom ett helt liv utan att frivilligt jämföra sina prestationer med andras – och trivas med det. Andra har en ljummen syn på att tävla. De tycker visserligen att det är kul att tävla då och då men resonerar i termer av att ”det är väl inte så farligt att förlora”.

För vinnarskallen är det bara en sak som gäller.

Vinna till varje pris.

Förluster finns inte på kartan men när de då och då ofrånkomligen dyker upp – ja, då är besvikelsen bottenlös.

Jag står och funderar över detta på Strömsholms pedantiskt skötta gräsmatta under en mäktig nationaldag. Inte på grund av svenska flaggor och blågult firande utan på grund av blåvita vajande VFK-flaggor och ett enormt tryck från vår mäktiga hejaklack.

De nästan löjligt vackra omgivningarna med den avlånga banan, kantad av prunkande grönska och med slottet som fond skapar nästan känslan av att befinna sig på tornerspel i 1100-talets England. Det är egentligen bara Ivanhoe, en tempelriddare och ett par lansar som saknas för att fullända regin på Strömsholm.

Nu står jag här och bevittnar tolv lag, alla bestående av vinnarskallar. Ett av lagen kommer att bli svenska lagmästare i hoppning. Vi är ett av lagen. Jag skriver ”vi” därför att det känns ofattbart skönt att få göra det. Precis som var och en av oss blir en del av ett ”vi” när Sveriges landslag spelar mästerskapsmatcher blir man ”vi” med sin hemmaklubb när det är lagtävling. Denna vi-känsla är svår att beskriva; den måste upplevas för att kunna förstås. Men i vi-känslan finns bara vi. De andra är ”dom”. Det är vi mot dom. Punkt.

Växjöortens Fältrittklubb i lag-SM-final. För första gången någonsin. Och på Strömsholm. Det är stort.

Reglerna är enkla: Sex av tolv lag går vidare från kvalomgång till finalomgång.

Det är upp till vinnarskallarna att fixa det.

Som fotograf vet jag hur det fungerar i den här typen av sammanhang. Ska du ta foton på laget – se till att göra det innan tävlingen börjat. Det är nämligen ingen tillfällighet att till exempel fotbollslag alltid plåtas f-ö-r-e avspark och inte efter slutsignal. Om matchen inte går som förväntat får du svårt att samla laget och om du mot förmodan lyckas samla lagmedlemmarna lär de garanterat mer se ut som galna massmördare än som målmedvetna vinnarskallar på bild. Därför säkrar jag upp med glada härliga somriga bilder under den förväntansfulla uppladdningen.

Slutet? Värsta tänkbara. För att beskriva det som händer får jag sno uttrycket ”second place is the first loser” och göra om det till ”sjunde plats är den värsta placeringen”.

Det är där vi hamnar.

Precis utanför den andra och avgörande omgången i kampen om medaljerna.

Om en bom till legat kvar hade vi gått vidare.

Om bara, om inte, om ändå – och så vidare. Marginalerna är små och den här gången är de skoningslösa.

Tilda Otterdahl, Alicia Jönberg, Elvira Aaby-Ericsson och Noelle Ekander har alla gjort sitt yttersta och lyfts fram av hejaklacken som sjungit personliga sånger om var och en.

Vi har kämpat tillsammans på olika sätt men hamnat utanför andra omgången med minsta möjliga marginal. När sanningen går upp för oss är det som att luften går ur en ballong. Det mumlas, suckas. Blir sedan knäpptyst. Istället för att ladda för en ny omgång får vi alla packa ihop och förbereda för hemfärden.

Så är det med vinnarskallar. De gillar inte att förlora. De gillar framför allt inte att hamna utanför topp sex med minsta möjliga marginal.

Men stopp ett tag! Här gäller det att zooma ut. Byta grodperspektiv mot helikopterperspektiv och betrakta det som hänt på avstånd. Vinnarskallar hatar att förlora – visst, men vad är det vi just sett?

Vi har sett en SM-debuterande klubb sluta sjua.

Växjöortens Fältrittklubb är Sveriges sjunde bästa klubb.

Sjunde bästa.

Det är fantastiskt.

Om glaset är halvtomt eller halvfullt? Halvfullt, givetvis. Mer än så. Det är mer än halvfullt. Det vi gjort tillsammans är någonting vi alla kommer att minnas för resten av våra liv.

Gemenskapen. Peppningen. Hejaramsorna. Glädjen.

Vi är ett 30-tal VFK-medlemmar som under tre dagar umgåtts, mockat, hejat, grillat, skrattat och hoppats tillsammans.

Allt tack vare ett lag med vinnarskallar som lyckats kvala in till klubbens första lag-SM någonsin.

Det finns någonting väldigt vackert i det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Tidigare i år ägnade jag mig åt en förutsägelse här i bloggen. Jag hade en tydlig föraning om att mitt ponnypappaliv skulle gå in i en ny fas. Från att i stort sett alltid ha kunnat finnas på plats på varje tävlingsställe men även några större cuper och meetings per år bedömde jag att jag skulle gå in i en fas på distans. En tråkigare fas, där känslan av att vara åsyna vittne till allt som händer och finnas där för sina barn mer och mer övergår i en nervös titt i Equipe eller – om jag har tur – Equisport.

Så har det också blivit.

Högre tävlingsklasser kräver fler mil att köra och ibland även en övernattning eller två, vilket i vissa fall omöjliggör närvaro av samtliga medlemmar i Team Enestubbe.

Det började redan i Trettonspelen i januari och har fortsatt med ett antal andra, mer långväga, tävlingar.

Övriga familjen med två hästar är iväg.

Jag stannar hemma och ser till att resterande fyrfota kvintett har det bra och får mat i rätt tid.

Jag kan redan slå fast att jag inte kommer att vänja mig. Att känslan av tomhet nog alltid kommer att finnas där. Så är det bara. Det är tråkigt att vara ponnypappa på distans, om sanningen ska fram.

I dag var det likadant. Strax efter klockan 09.00 tog jag farväl av Malin, Angelo och LillyBelle och en mycket välpackad lastbil som rullade iväg på grusvägen med slutdestination Strömsholm.

Men vet ni?

Min fysiska frånvaro gäller bara i dag.

Känslan av tomhet är bara högst tillfällig.

I morgon sätter jag mig i bilen och hakar på upp till den anrika riksanläggningen jag än så länge bara sett på bild.

Jag ska till Strömsholm i fyra hela dagar – och jag kan knappt hitta orden som beskriver hur glad jag är över det! Om jag ändå ska försöka känns det som det gör inför en sedan länge emotsedd semesterresa utomlands. Man räknar dagar, man gör mentala och fysiska anteckningar över vad som ska packas ner och framför allt: Man visualiserar resmålet, försöker tänka ut vad som väntar, vad som ska hända och hur roligt allt kommer att bli.

Anledningen till att vi över huvud taget genomför ett meeting från fredag till tisdag 45 mil hemifrån är att Växjöortens Fältrittklubb för första gången någonsin kvalificerat sig till lag-SM för ponny. Angelo är reserv i laget, kommer inte att hoppa SM-finalen men vill så innerligt gärna uppleva det, heja på sitt lag och dessutom rida ett gäng kringklasser. Upplägget är detsamma för LillyBelle. Hon kommer att heja på Angelos lag och själv rida ett antal klasser under helgen. Känslan att få vara med om någonting stort tillsammans, på en mytomspunnen plats, med en väderlek som inte lär svika – det spelar liksom ingen roll hur det går. Det bästa är att bara vara där. En förmån.

Tack vare att några hjältar ställer upp och sköter ruljansen med övriga hästar och tre kaniner här på hemmaplan kan jag nu – troligen bara tillfälligt, men ändå – återgå till den första sköna fasen som ponnypappa: Fasen där jag är på plats.

Det ska jag verkligen vara.

Jag ska vara otroligt mycket på plats.

Jag ska heja, boosta och uppmuntra.

Jag ska skoja, skratta och äta gott.

Jag ska fota, skriva och intervjua – för givetvis tänker jag skicka in lite texter till Smålandsposten också och rapportera från livet under Strömsholmsdagarna. Jag går på semester i mitten av juni men ärligt talat känns det som att den redan börjat.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I dag vill jag rikta ett stort tack till följande personer: Nils Peter Mathiasson, Oscar Andersson, Gunnar Collin och Helmer Key.

Känner ni igen dem?

Skulle inte tro det.

Och faktum är att det inte är dessa herrar jag egentligen avser hylla. Däremot vill jag hylla ett ord som kvartetten gett upphov till. Herrarna grundade 1916 företaget AB Mackmeter, som tillverkade bensinpumpar. Namnet Mackmeter var till de första fyra bokstäverna en akronym av de fyra ägarnas efternamnsinitialer. Med åren utvecklades Mackmeter till en allmän benämning på bensinpumpar oavsett märke och sedan 1950-talet har ordet i avhuggen form blivit ”mack”, även år 2023 ett ord vi i dagligt tal använder som synonym till bensinstation.

Denna fredagseftermiddag inser jag ännu en gång att ordet mack är väldigt coolt och att en mack är ett underbart ställe att stanna till vid. Bara minuter tidigare har jag lagt i ettans växel för hemfärd från Värnamobygdens pittoreska anläggning vid lilla Sörsjöns strand. Eftersom Malin jobbar och jag är schemaledig är jag den ende vuxne på resan. Det händer inte speciellt ofta men när det händer är det en stor sak för mig.

Till höger om mig, i lastbilens passagerarsäte, sitter en i vanlig ordning munter och pratglad Angelo. Han är med som groom och ska tävla först i morgon, när det väntas lagtävling i division 1 i samma Värnamo. Längst bak i bilen står en samlad Tango och äter sitt hö. I baksätet, mellan oss och Tango, sitter ett levande åskmoln och grymtar ohörbara ord.

Vi vet att det är lönlöst men vi försöker ändå säga vad vi tycker.

Att LillyBelle ridit bra.

Att Tango skött sig än en gång på den för honom ovana Lätt B-höjden.

Att det kommer en ny tävling, på samma plats, redan på söndag.

Ingenting hjälper.

Hon har blivit utesluten i sina två starter och åskan bakom oss ser ut att vara över oss vilken sekund som helst.

Då får jag syn på den.

Macken, i Värnamokrysset precis vid E4:an.

Till och med två mackar.

Med mackarna föds en idé.

Plötsligt kommer jag på vad LillyBelle frågade mig i går.

– Pappa, får jag en massa godis när vi ska till Värnamo?

– Klart du får, svarade jag.

Nu har jag fått idén, ser läget och överger helt de tafatta försöken att framhålla de bra sakerna LillyBelle gjort på banan.

– Det där godiset vi snackade om i går – ska vi inte köpa det nu? undrar jag.

Inget svar.

Jag fortsätter:

– Det finns ett ställe precis här borta. Jag stannar här.

– Okej då.

Sedan sker magin. Jag parkerar, slår av tändningen och går ut ur bilen. Barnen följer med. Angelo först, men LillyBelle är verkligen inte sen att haka på. Redan här syns en förändring hos LillyBelle och två minuter senare är allt glömt. När jag betalat har Angelo valt en godispåse och en dricka medan LillyBelle med stor entusiasm plockat till sig tre kinderägg, en mindre chokladkaka och en softdrink.

Förtrollningen är bruten.

Resterande sex mil blir en ren triumffärd med massor av skratt i bilen. Uteslutningarna är som bortblåsta och det hotande åskregnet i baksätet har övergått i samma väder som finns på andra sidan vindrutan: strålande sol och 19 grader.

Macken är magisk, inte bara när du behöver trolla fram ett gott humör hos en tävlingsmänniska med hett temperament. Macken har någonting för alla, alltid. Den är det sköna avbrottet från den ofta sega och långdragna tristess bilåkande innebär. Det ska mycket till för att någon ska sitta kvar i bilen under ett mackstopp och jag kan nicka gillande när jag ser slogans av typen ”En vän på vägen” och ”Det du behöver, när du behöver det” eftersom de verkligen stämmer.

Mack, det är akronymen vi alla älskar.

Och dra dig inte för att köra macktricket – när ingenting annat hjälper.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Mellan den djupaste besvikelse och den största glädje finns de. De små luriga marginalerna. Turen och oturen. Det lilla som som får brädan att tippa över åt det ena eller det andra hållet. Den senaste tiden har jag, med en blick på vår egen hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb, bevittnat detta på nära håll. För man kan lugnt säga att VFK fått smaka på båda medicinerna.

Inför förra helgen kunde vi nästan känna förväntningarna i luften, ta på dem. Efter en lång lång vinter hade kalendern äntligen letat sig en bit in i maj. Maj, förresten. Årets bästa månad.

Innan mina barns hästintresse gick från medelstort till ren besatthet och vi gick från två till sju ponnyer hade jag alltid september som årets favoritmånad. Efter en lång härlig och varm sommar kändes det skönt att välkomna den milda hösten. Att hantera två små ponnyer var en promenad i parken året runt. Inte ens ansträngande.

Nu har jag kommit på andra tankar. För en som anammat ridsportens livsstil är maj oslagbart. Ingen is att hacka sönder, inga fingrar som fryser sönder, inga frysboxar till ridhus att plågas i vecka ut och vecka in.

Maj är värme, utomhussäsong och utomhustävlingar där allt roligt finns inom räckhåll och känslan är att vintern, den kommer aldrig mer tillbaka.

Det är därför man nästan kunde ta på förväntningarna på VFK inför föregående helg. Växjö Spring Show står nämligen på programmet. Den första av flera stortävlingar i VFK-regi den här säsongen och med drygt 600 starter.

Som vi längtat.

Som vi väntat.

Då kommer chockbeskedet.

Tävlingen inställd!

Ett enda litet fall av virus i stallet och vips, hela tävlingen blir till en icke-tävling. Alla förberedelser, allt ideellt arbete som lagts ner, alla pengar, alla mobila boxar som monterats upp – allt är plötsligt förgäves och tredagarstävlingen blir till en nolldagarstävling. Virusfallet leder även till att Växjö Distansryttarförening tvingas skrota sin årliga klassiker Dackeritten, som i år skulle ha innehållit SM för juniorer och young riders.

Det är sämsta tänkbara tajming och hopplös besvikelse efter att små saker gjort stora förödande skillnader. Jag kan bara hoppas att anläggningen snart är virusfri. Vad jag hört mår den smittade hästen bra, inga andra hästar har visat symptom och karensdagarna tickar på.

Det är bara för klubben att bryta ihop och komma igen. Och ett bättre sätt eller en större morot för att komma igen än det som hände på andra tävlingsplatser medan VFK:s stod ofrivilligt tom är svår att finna.

Det var i tävlingarna i Västervik det hände. Sista omgången av ponnyelitens laghoppning i den östra zonen. VFK, som tidigare haft lite stolpe ut, är inte bara tvingat att vinna för att ha chansen att ta sig vidare till SM i Strömsholm. De måste även – som vi sportjournalister som bevakar bollsporter brukar säga – ha tur med andra resultat på tavlan. Ett visst lag måste komma sist samtidigt som VFK vinner – annars skrivs ingen historia.

Men det otroliga händer. Efter att första ryttaren Casper Jönberg gjort vad han kunnat men till slut blivit utesluten sätter de tre resterande ryttarna varsin nolla. Först Noelle Ekander, sedan Alicia Jönberg och till sist Elvira Aaby-Ericsson. VFK vinner, har tur med övriga resultat och saken är klar. För första gången i klubbens historia har Växjöortens Fältrittklubb ett ponnylag med på lag-SM i Strömsholm den 6 juni. Det anses så stort att klubben till och med fattat beslut om att boka en supporterbuss som är gratis för alla som vill åka upp och heja fram laget.

Angelo har varit reserv i laget och känner samma glädje som de andra, trots att han inte hoppat ett hinder. Även han ska till Strömsholm, för att rida kringklasser och heja fram lagkamraterna, och just nu pågår planering och logistik inför resan.

Inte nog med det. Apropå lagframgångar var LillyBelle och VFK i farten under söndagens division 3 i Älmhult. Tolv lag kämpade mot varandra och två av dem gick till omhoppning: VFK lag 1 och VFK lag 2. LillyBelle och Peggy brukar vara pålitligheten själva i laghoppning men hade inte sin bästa dag. Det blev ett nedslag i såväl grund- som omhoppning, men vad gjorde det? I lag kan du räddas av dina lagkamrater och det var precis vad som hände när de unga VFK:arna Kajsa Niesel, Alma Lüning och Svea Karlsson svarade för dubbla nollor. De hade dessutom snabbast tid och kunde fira segern med klubbkompisarna i lag 2 som tvåor.

En plats i Strömsholm och dubbelt VFK i topp i division 3.

Det tycker jag att vi är värda efter två hastigt inställda tävlingar.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter att ha följt Svenska Ridsportförbundets stämma under lördagen vet jag inte riktigt var jag ska börja. Jo, jag börjar med en bekännelse: Jag kunde inte sluta titta. Blev helt såld. Satt först som förstenad framför datorn innan jag insåg att ”här kan jag inte sitta hela dagen”. Men fascinationen var lika stor när jag kombinerade arbetet på gården med att fortsätta lyssna på stämman i lurarna.

Att sammanfatta vad jag känner, tänker och tycker är egentligen ingen bra idé.

Det är alltför mycket information som ska kokas ner i en enda text, du kommer säkert inte att hålla med om det jag skriver men jag kan samtidigt inte låta bli.

För det första vill jag säga att jag är knockad-till-golvet-överväldigad över det enorma engagemang som finns kring vår sport. 40 motioner. 40! Bara en sån sak säger allt om engagemanget. Att merparten av motionerna berörde de under de senaste åren så omdebatterade trygghetsfrågorna återkommer jag till längre ner i texten.

Men wow! Jag är inte van vid den här typen av engagemang och då ska ni veta att jag är en extremt rutinerad bevakare av årsmöten och stämmor efter snart 30 år i journalistikens tjänst.

Det här var… bra, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Bra, i allt från den excellenta ledningen av mötet av Christer Pallin till föredragningar och inspel utifrån distrikt och föreningar. Det kändes spännande och se – och hörvärt från start till mål. Jag upplevde ingen dötid och ingen seghet trots alla punkter på dagordningen och trots alla dessa 40 motioner.

Det fanns också en särskild anledning till att jag över huvud taget satte mig framför datorn. Det fanns till och med två anledningar. Den ena anledningen var förstås att se om Sandra Ruuda skulle gå från nominerad till nyvald ordförande. Eftersom inga andra förslag än valberedningens, det vill säga Sandra Ruuda själv, inkom blev punkten 12 på dagordningen en av mötets mest odramatiska.

Den andra anledningen till mitt intresse för stämman var Ulf Brömster.

Sandra Ruudas företrädare.

Ridsportsveriges i särklass mest utskällda och bespottade man de senaste åren. Att döma av all den kritik i krönikor och bloggar och alla de fruktansvärt upprörda Facebookkommentarer jag sett riktas mot Brömster hade jag väntat mig att någon form av Darth Vader, Tengil eller annan gestalt med ondskefull aura skulle dyka upp på stämman.

Upp på podiet klev en välklädd och till synes fullt normal människa som inte bar några synliga tecken på ondska. Med lågmäld stämma och väl valda konstpauser redogjorde Brömster sedan lugnt, torrt och sakligt för de ärenden som låg på den avgående ordförandens bord. Han svarade för styrelsen och dess förslag i olika frågor som sedan gick till omröstning hos de cirka 550 röstberättigade ute i distrikten. Rätta mig om jag har fel, men visst röstades det med kraftfull majoritet för styrelsens förslag i samtliga fall?

Ulf Brömster och förbundet har säkert gjort en hel del tabbar och tavlor. Rubrikerna och turerna är många. Ilskan ute i landet har varit stor, för att uttrycka det milt, och det uppstår som bekant sällan någon rök utan eld. Ett stort misstag jag direkt kan fastslå är att styrelsen varit usel på kommunikation. Jag undrar i mitt stilla sinna vad förbundets kommunikationsavdelning haft för strategi när det kommer till hantering av de ämnen som skapat rubriker? Här har Sandra Ruuda att göra för att öka insyn och transparens, den saken är klar.

Samtidigt har någonting gnagt i mig när jag sett all den artillerield som riktats mot ridsportförbundet i de trygghetsfrågor som vållat debatt och skapat rubriker. Min känsla: Det är någonting som inte stämmer här.

Två saker först, för att undvika missförstånd:

• Varje normalt funtad människa har nolltolerans mot alla former av sexuella trakasserier och övergrepp.

• Varje normalt funtad människa vill att förövare får sina straff, att ryttare stängs av och att licenser dras in vid den här typen av fruktansvärda brott.

Detta behöver vi inte ens diskutera. Det är självklarheter. Det är det svensk ridsport kämpar och strider för.

Det jag tycker att vi bör diskutera är vilket förbund vi i första hand ska rikta udden mot när det kommer till trygghetsfrågor i maj 2023. Är det verkligen Svenska Ridsportförbundet? Mitt svar på den frågan är nej. Mitt svar på frågan är Riksidrottsförbundet, RF.

Svensk idrotts hierarki är komplex på ett sätt som möjligen kan tilltala de värsta proffsbyråkraterna men inte många andra. Högst upp finns RF, den av staten utsedda organisation som sköter statens årliga fördelning av drygt två miljarder kronor som delas ut till svensk idrott. Det gör RF till Idrottssveriges i särklass största maktfaktor.

Under RF:s paraply finns alla de 72 specialförbunden. Och tillhör du RF lyder du RF. Punkt.

För mig är RF ett förbund med förlegade arbetsmetoder som inte hör hemma i dagens höga tempo och krav på snabb förändring. Jag vågar påstå att RF:s saktfärdighet bromsar utvecklingen i många specialförbund, kanske framför allt ridsporten.

Man skulle rentav kunna påstå att Svenska Ridsportförbundet blivit en fånge under ett gigantiskt paraply.

Varför?

Det redogjorde Ulf Brömster plågsamt tydligt för när han gick igenom några av de senaste årens mest omskrivna ärenden. Ärenden där ridsportförbundet beskyllts för både det ena och det andra men där sanningen är att förbundets stadgar krockat med RF:s stadgar och bakbundit förbundet.

Två case illustrerar detta med plågsam tydlighet.

• Ungdomsryttaren som anklagades för sexuella trakasserier. Förbundet valde att stänga av ryttaren från landslagsuppdrag. Att förbundet däremot INTE drog in ryttarens licens skapade debatt och väckte ilska. Sanningen: förbundet KAN inte dra in en licens. Visserligen finns stöd för det i de nya stärkta egna stadgarna men eftersom stöd för licensindragning saknas i RF:s stadgar är ridsportförbundet bakbundet.

• Fälttävlansryttaren är ett lika tydligt exempel på när olika regelverk sätter käppar i hjulet. Där valde FEI, det internationella ridsportförbundet, att stänga av ryttaren under utredning efter anklagelser om sexuella trakasserier. FEI har sitt eget regelverk, lyder inte under RF och kan göra som de själva vill. Ryttaren utreddes parallellt av Svenska Ridsportförbundet, som dock valde att INTE stänga av honom under utredningstiden. Något som också ledde till skarp kritik från flera håll. Sanningen och anledningen till det är dessvärre samma som i fallet med ungdomsryttaren: Ridsportförbundet saknade stöd för att göra det, eftersom RF:s stadgar är överordnade specialförbundens.

Detta är allvarligt. Hur kan det vara så här? Jo, om vi liknar förändringsarbete i trygghetsfrågor vid bilkörning har Svenska Ridsportförbundet med de senaste årens stadgeändringar gjort det möjligt att köra i 140 kilometer i timmen på motorvägen medan Riksidrottsförbundet, som bestämmer, beslutat att hastigheten får vara max 70. Att det är så illa bevisas av casen ovan.

Men vadå? Då är det väl bara att bryta sig ur RF och stå på egna ben?

Om det vore så enkelt hade till exempel jätten fotbollförbundet, som länge ansett sig förfördelat, lämnat RF för länge sedan. Det finns mig veterligen inget förbund som ens tänkt tanken att lämna RF. För utan ett medlemskap i RF får du inga statliga pengar, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva föreningsidrott i den utsträckning vi gör. Om ridsportförbundet skulle dra sig ur RF tappar man intäkter på omkring 30 miljoner kronor årligen, vilket skulle ge en omöjlig ekvation och heller inte lösa några problem.

Svenska Ridsportförbundet är absolut inget mönsterförbund, men i de frågor som ligger många av oss närmast hjärtat är Svenska Ridsportförbundet till stor del en fånge under det stora RF-paraplyet. Att ridsportförbundet sedan 2015 vidtagit 15 åtgärder för att stärka trygghetsarbetet medan RF under samma tidsperiod mäktat med tre (visselblåsarfunktion, uppförandekod och begränsat registerutdrag) understryker en förödande otakt i arbetstempot och viljan till förändring.

Vi ska fortsätta att med kritiska ögon granska och ifrågasätta Svenska Ridsportförbundet.

Varje förbund ska granskas och ifrågasättas.

Men vi ska heller inte glömma att det finns ett annat större och mäktigare förbund som bromsar mycket av det vi vill förändra och stärka i svensk ridsport.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag har precis gått in på Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige för att göra ett inlägg när jag noterar två saker. En gruppmedlem, Fredrik, har nyligen gjort ett inlägg med exakt samma ämne som jag tänkt skriva om. Jag noterar även att det Fredrik skrivit är exakt de ord jag själv vill få ur mig:

”Visst är det något speciellt när det är lag. Vanlig individuell tävling i all ära. Men när det är lag så är det något speciellt. Men ser gemenskapen hur alla stöttar varandra och hejar på.”

Precis så är det.

Jag ser även i kommentarfältet att känslan delas av fler.

”Rida lag är en ynnest” skriver en medlem.

”Lagtävlingar är underbart” skriver en annan.

Det är bara att hålla med.

Att en av de individuella sporter där utövarna är som mest utsatta och ensamma när de tävlar också kan erbjuda tävling i lag är inte bara otroligt bra utan framför allt otroligt viktigt. Tre eller fyra ryttare går ihop och blir ett lag, med allt vad det innebär. Plötsligt blir klubben eller rentav hela nationen en mittpunkt, vilket vi inte minst fått uppleva under senaste OS och VM. Kanske har de två blågula laggulden bidragit till att vi i dag om möjligt känner ännu mer för lagtävlingen och än tydligare sjunger dess lov.

För något speciellt är det, tveklöst. A:1a-bedömningen. De ständiga omkastningarna i resultatlistan. Ovissheten. Hejaropen. Applåderna. Nervositeten. Allt finns där även i en ponnylagtävling. Mekanismerna och regin är exakt likadana som under stora mästerskap. Känslan av att alla måste göra det tillsammans, känslan av att man både kan rädda sina lagkamrater såväl som att man kan bli räddad av dem. Lagtävlingen är faktiskt den enda disciplin som ger hoppryttaren en chans att reparera sina misstag genom en lagkamrat och jag är övertygad om att den känslan är viktig och skapar just lagsammanhållning.

Själv har jag och de andra på Abena Arena i Växjö serverats en minst sagt spännande avslutning på premiärtävlingarna på hemmaplan, där den avslutande klassen var ponnylagens division 1. Det är den andra omgången och fem entusiastiska klubbar ska mäta sina krafter med varandra. Angelo ingår i Växjöortens lag tillsammans med Wille, Ayleen och Elvira. Alla fyra har ridit bra i de individuella klasserna där särskilt Elvira utmärkt sig genom att vinna Guldcupen, den största cupen under Valborgshoppet, som tävlingarna kallas.

Det spelar ingen roll om det är grundomgång eller omhoppning. Lagtävlingar är lika spännande hela tiden. Eller rättare sagt: i de fall där de tre första ryttarna nollar infinner sig ett alltid lika lättat lugn före stormen. LillyBelle, som tävlat bra individuellt och vunnit Bronscupen med Peggy och kommit trea i en klass med TW, utgör nu hejaklack tillsammans med en handfull klubbkompisar. De har ambitiöst skrivit ner ramsor, en ramsa för varje ekipage. När klacken sjungit för tredje gången har i tur och ordning Wille, Ayleen och Angelo svarat för varsin felfri ritt. Elvira kan därför unna sig lyxen att avstå och spara sin ponny. Vi är klara för omhoppning! Känslan är magisk.

Till final går också Vaggeryd-Skillingaryd, som ridit mycket skickligt, och Tingsryd, där sista ryttaren Molly behåller ett iskallt lugn i sista omgången och säkrar lagets tredje nolla.

Tre lag ska göra upp.

Svårighetsgraden är Lätt B+.

Ni vet känslan.

Först ut för oss är Wille, som siktat in sig på att göra en snäv sväng mellan två hinder. Wille rider fint men chansningen går inte hem. Det blir fyra fel. Efter Wille kommer Ayleen som kämpar stenhårt och lyckas fixa en nolla. Sedan stiger den personliga nervositeten till ohälsosamma grader.

Pulsen är hög oavsett när eller var jag ser mina barn tävla. Att se Angelo och Rosie i en lagomhoppning är nästan outhärdligt spännande. Men Angelo har en fin rytm i sin hoppning, Rosie svarar på allt han gör och snart jublar både hejaklacken och vi andra Växjösupportrar. Två nollor är hemma. Återstår gör Elvira med sin D-ponny Bobbys Son, som strålat av självförtroende hela helgen. Det finns ingen osäkerhet i Elviras ridning, bara en sund självsäkerhet. Hon hittar den snäva svängen få andra vågar sig på och tar sig sedan lekande lätt över hindret. Elvira fixar tredje nollan och klockas dessutom för en supertid.

Vi noterar att vi ligger etta, sju sekunder före Vaggeryd-Skillingaryd. När sedan Tingsryd inte lyckas komma upp i tre nollor är det klart. Växjöortens Fältrittklubb vinner, dessutom på hemmaplan. Och här kommer lagglädjen in. Vi som tittar kan dela den med fyra ryttare, med ett helt lag och att se ett helt lag rida ärevarv är snudd på oslagbart.

Det är sant det som står i kommentarfältet på Facebook:

Rida lag är en ynnest.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här. 

Jag befinner mig långt inne i en dröm. En dröm om en hund. Vår hund Doris. I gränslandet mellan dröm och verklighet börjar jag höra musik, eller i alla fall sång. Sedan känner jag en liten varelse som hoppar rakt på min mage och sedan fortsätter uppåt. När jag blir slickad i ansiktet av den Doris jag nyss drömt om slår vakenheten till. Då hör jag även sången från de tre övriga i huset: ”Ja må han leva, ja må han leva…”.

Just det, slår det mig.

Jag fyller ju år i dag.

Att fylla 50, som jag gjorde i fjol, var lättare att ha koll på. Det är jämnt och fint och på ett sätt kanske den största födelsedagen i livet. 51 – det är något annat. En siffra som glöms bort och en födelsedag jag själv haft svårt att komma ihåg.

Likväl pryds frukostbordet av två paket; ett stort och ett litet. Jag öppnar och ser en högtryckstvätt (som av en händelse något hushållet är i behov av sedan den förra blivit uttjänt). I det lilla paketet ryms ett gäng tvättsvampar. Signalen är tydlig: Grattis på födelsedagen – lastbilen skulle må bra av en tvätt!

Det känns ändå skönt att bli firad – och firande är faktiskt det enda temat i den här texten.

För firat kan man lugnt säga att den här staden gjort under den senaste veckan. I måndags satt hela Växjö (nåja, kanske inte men det låter mer dramatiskt) på helspänn i en nervös nagelbitande väntan på om det skulle bli ännu en guldfest. Samma måndag firade jag först att min torrhosta äntligen försvunnit (fick en värstinginhalator utskriven av min doktor som gav omedelbar effekt) och kunde äntligen använda min röst i professionella sammanhang. På Smålandsposten sände vi direkt och snackade upp matchen från Växjö Lakers förmiddagsträning och i pauserna under matchen var jag gäst i Lakers studio där vi analyserade matchen bit för bit. När det hela var över hade Växjö Lakers gjort det man är bäst i Sverige på och vunnit sin fjärde SM-final på åtta år. Isen i Vida Arena täcktes av guldkonfetti och atmosfären kokade av guldglädje. Det stora firandet fortsatte under tisdagen då hjältarna möttes av närmare 7000 supportrar på Stortorget och mottog folkets jubel och hyllningar.

Jag firade därmed också att jag är ute ur slutspelsbubblan som starkt påverkat vardagen under de sex senaste veckorna.

Men inte nog med det.

Söndagen innebar hopptävlingar i Braås och vi kan väl lugnt påstå att det blev firande även där. Braås är ett i raden av små smultronställen på tävlingskartan man gärna reser till då och då. Det är en inbjudande och anspråkslös men samtidigt oerhört mysig anläggning mitt ute i skogen som erbjuder klasser både för de allra yngsta och för de som hållit på ett tag.

Vi beger oss till Braås med Tango och Peggy i lastbilen. Det är åter LillyBelle som ska tävla och upplägget skiljer sig en aning mot det normala. Att Peggy och Tango är anmälda till två klasser är inga konstigheter. Det som sticker ut är att det är LillyBelles bästis Ayleen som tävlar Peggy i den första klassen. Tjejerna går banan tillsammans, tipsar varandra om svängar där det går att tjäna lite extra tid och sedan drar det igång.

Ayleen och Peggy gillar varandra direkt och när det hela är över kan både Ayleen och vi andra fira dagens första seger. LillyBelle rider sedan Tango superfint och tar hem segern i kategori B. Efter att vi tagit en skön paus i det milda sköna vädret med varsin tacotallrik är det sedan dags för nästa klass, en LC. Nu är det LillyBelle för hela slanten. Hon är först ut med Peggy (som är ensam A-ponny) och sist ut med Tango. Efter att hon hittat några spektakulära svängar i omhoppningen är hon och Peggy i ledning när hon åter ska bege sig ut med Tango, som sista startande. Tangos fina form håller i sig och det blir en dubbelseger.

Sedan är det dags att fira ännu en gång under denna firandets vecka i Växjö.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag befinner mig inuti två bubblor. En bubbla som är väldigt kul att vara i. En annan som är ett rent helvete. Den roliga bubblan är det pågående SM-slutspelet i hockey där ni som följer det vet att Växjö just nu spelar final, med chans att ta hem sitt fjärde SM-guld på åtta år.

Att leva i en sådan bubbla med match, förhandstexter, resa, match, förhandstexter, resa dag efter dag är ett speciellt sätt att leva. Att göra det som sportjournalist med hockey som specialämne är en av årets stora höjdpunkter.

Livet vore ljuvligt just nu om det bara var den bubblan jag befann mig i. Den andra bubblan är motsatsen till allt vad den första erbjuder. Jag går nu nämligen snart in på min fjärde vecka med torrhostan från helvetet och ärligt talat: en del av mig har upphört att existera normalt, en del av mig är komplett galen. Jag lever i ett smärtsamt töcken, med en känsla av att vara under vatten och aldrig lyckas ta mig upp till ytan.

När det var som värst hade jag fyra raka nätter i princip helt utan sömn. Jag har vid det laget testat allt som finns och kommit fram till en märklig slutsats: Varför finns det år 2023 ingen enda hostmedicin som hjälper mot hosta?

Någonstans anar jag att det finns hjälp. Riktig hjälp. Jag tänker: om jag var statsminister, Kung Carl XVI Gustaf eller Ed Sheeran mitt ute på världsturné och var tvingad att använda min röst – hade jag då inte fått hjälp? Bättre hjälp? Någon hemlig specialmedicin som verkligen tar bort hostan? Någonting i mig tror det.

Därför kontaktar jag vårdcentralen, där man numera måste ha världens bonnröta för att över huvud taget få en tid. När det inte går uppsöker jag vad jag tror är ett säkert kort: jourläkarcentralen, som hjälpt mig ett antal gånger tidigare i livet. Väl framme på jourläkarcentralen är dörren låst och jag uppmanas att trycka på en knapp.

– Har du en bokad tid? svarar en röst.

– Nej, det här är väl JOURläkarcentralen? Hit får man väl komma in och sätta sig och vänta på sin tur?

– Inte längre. Numera tar vi bara emot bokade tider.

– Skojar du?

– Nej, så är det.

– Jaha, det finns ingen hjälp att få?

– Det enda du kan göra är att åka till akuten.

Jag tar rösten på orden. Åker till akuten och inser att akuten är fortfarande akuten. Här behöver man åtminstone inte boka tid, men det är väl också en tidsfråga, tänker jag. Får till slut prata med en vänlig sjuksköterska som säger som det är:

– Du kan få en plats här, vänta hela natten eftersom du är lågprioriterad. Sedan kommer doktorn att skicka hem dig.

– Jag kan alltså inte få någon hjälp?

– Nej, inte här. Om jag pratar som privatperson kan jag komma med ett tips. Koka upp vatten, skala en gul lök och lägg ner i vattnet. Sedan placerar du det i ditt sovrum.

Jag är så desperat och så utomjordiskt trött att jag lagt två grankvistar i kors och sprungit baklänges fem varv runt huset om någon tipsat om det. Därför testar jag hett vatten och lök, bara för att konstatera att den enda effekten blir en märklig lukt i rummet men ingen förbättring när det gäller hostan.

Jag har tagit ledigt från jobbet när jag kunnat men slutspelstider är tajta tider och jag har även försökt jobba så gott det går. Sett matcher hemma, suttit i ett hörn och hostat i arenorna. Den senaste veckan har hostattackerna kommit med lite glesare mellanrum men jag har ändå hostat så kraftigt under så lång tid att det satt sig på stämbanden.

När jag i söndags skulle intervjua Växjös tränare Jörgen Jönsson fick jag ta intervjun via sms, eftersom jag inte fick fram ett ord. När C More i onsdags hörde av sig och ville ha mig som studiogäst under torsdagens match fick jag såklart också tacka nej, av samma anledning.

Mitt i allt detta var det en befrielse att förra helgen åka ut på hopptävling i lilla mysiga Lenhovda. Det var årets dittills soligaste dag (den har följts av ett par som varit ännu soligare), det var varmt, skönt och underbart att bara få vara. Ungefär en gång i kvarten fick jag smyga iväg och ge en hostkonsert för mig själv men den övriga tiden kändes precis som det ska kännas när livet är perfekt.

Tävlingssäsongen är äntligen här, det kan bli nytt SM-guldfirande på Stortorget i Växjö – och trots att det inte finns några hostmediciner som hjälper mot hosta ska jag nog ändå snart kunna sticka hål på helvetesbubblan

Jag såg Angelo för första gången tävla på Erika (slutade med fyra fel). Jag fick sedan se LillyBelle och Tango, som hon tagit till sitt hjärta och börjat tävla igen. För mig lyste de upp hela tävlingen med ett väldigt fint sätt att ta sig an banorna. Det slutade med dubbelseger; både i LD och LC, innan jag körde tillbaka till Växjö för att inom ramen för x antal nya hostattacker bevaka Växjö Lakers första finalmatch.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Han gjorde det. Han tog hem det. Ismannen Henrik von Eckermann blev den förste svensken att vinna världscupfinalen och vi sitter alla här och är jätteförvånade.

Nej, det gör vi inte.

Nej, det är vi inte.

Ryttaren som är bäst i världen, ryttaren som mer eller mindre bestämt sig för att sluta riva hinder – det är klart att han gjorde det. Och att en som inte längre behärskar den tvivelaktiga konsten att riva är den som river mur efter mur är en kul liten ordlek i sig.

Han rev VM-muren.

Han rev top 10-muren.

Nu har han rivit världscupmuren och en gång för alla skrivit in Sverige i historieböckerna där också.

Sommaren 2024 återstår den sista blågula muren att riva för Henrik von Eckermann. Gör han det och vinner individuellt OS-guld i Paris har Sverige vunnit allt som går att vinna. Jag är så otroligt tacksam över att få leva i en tid där jag haft äran att bevittna dessa historiska idrottsbragder en efter en. Fått uppleva svensk ridsports absoluta genombrott som global stormakt. Fått känna stoltheten över att dela nationstillhörighet med världens bäste utövare av den sport man själv så intensivt följer.

Att vinna världscupen i hoppning är enormt stort. Det är fullt jämförbart med en Grand Slam i tennis eller en majortävling i golf. Eftersom jag konsumerat massor av tennis och golf i ett tidigare liv – innan ridsporten tog över både mina tankar och mitt förstånd – vet jag också vilken enorm uppmärksamhet de stora segrarna fick. Det skrevs sida upp och sida ner i varje publikation med självaktning när Henrik Stenson 2016 spelade sitt livs golf och vann The Open, världens mest prestigefyllda golftävling, som förste svenske herrspelare någonsin. För detta belönades han i slutet av året, utan minsta protest, med Svenska Dagbladets bragdguld. Samma sak när en 17-årig Mats Wilander vann Franska Öppna Tennismästerskapen 1982. Inga protester då heller, men däremot ett roligt grattistelegram från huvudutmanaren IFK Göteborg, som samma år vunnit Uefacupen: ”Grattis Mats! Vi slog för många bollar i nät!”.

Henrik von Eckermanns bragd håller jag lika högt som Stensons och Wilanders. Det är prestationer på samma höga nivå, i samma knivskarpa konkurrens, i samma utsatta läge. Om världscupfinalen gått säg i Stockholm, Göteborg eller Köpenhamn tror jag också att stora delar av svensk sportmedia varit på plats. Nu var det i Omaha den iskylige supersvensken återigen visade att han vägrar att ta stryk av någon och Omaha är knappast ett resmål dit svenska tidningsredaktioner skickar sina anställda. Speciellt inte under årets mest späckade sportårstid där SM-slutspelen i alla vintersporter avgörs samtidigt som giganten fotboll startar sin säsong. Även om jag kan tycka det är synd vet jag att resurserna helt enkelt inte finns. Därför blev det TT som, via tv-sändningarna, fick vara alibiombud åt de etablerade tidningsredaktionerna under världscupfinalen. Den enda krönikan om von Eckermann jag hittat utanför ridsportens egna sajter skrevs av min goda vän Malin Fransson på Dagens Nyheter. Även om Malins krönika som vanligt var välskriven hade jag velat läsa intryck från fler tyckare.

Som jag skrev: prestationen Henrik von Eckermann utfört ligger i paritet med och uppfyller alla krav för ett bragdguld och borde lätt förtjäna en kandidatur till Jerringpriset. Jag önskar att vi alla håller det i minnet och att vi inte är sena att påtala det för diverse nomineringsjuryer till hösten.

Ska vi lova varandra att höja vår röst för Henrik von Eckermann?

Det är det minsta vi kan göra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

De senaste dagarna har varit en ”å ena sidan, å andra sidan”-period på året.

Å ena sidan en vecka där alla i familjen turats om att vara sjuka, Angelo först, sen LillyBelle, Malin och jag (hostig och snuvig för närvarande). Det har skapat det där oundvikliga tillståndet där man är lite gnälligare och surare än vanligt, även när det gäller småsaker. Det i sin tur orsakas av att man i allt väsentligt är långsammare i både tanke och handling. Gruppkrassligheten medför en tröghet som är störande, svår att kontrollera och som inte direkt inbjuder till mysiga familjekvällar.

Å andra sidan befinner vi oss i en tid där vi tagit oss in i årets fjärde månad. En månad där ljuset i tunneln bara lyser starkare för varje dag. Bara det är en seger som mjukar upp krasslighetens tjäle av likgiltighet. En månad som inleds med omväxlande kassa och roliga skämt, och innehåller både påsk som påsklov är en bra månad, trots att snön kan komma på korta oväntade besök.

Fram till för några år sedan såg jag även vårens intåg som en skön hälsning om att fotbollssäsongen är nära förestående. Det gör jag fortfarande, trots att jag vet att den romantiska föreställningen om en grön gräsmatta, fullt på läktarna och underhållande spel brutalt krossas av stelfrusna fingrar efter ett besök på en trist arena, en gräsmatta som mer liknar en potatisåker och en publiksiffra som understiger 50 personer.

Nu finns det någonting annat som får mig att längta på ett helt annat sätt. April är månaden då ridsportens utomhussäsong drar igång. Få saker slår känslan av en nyharvad paddock, en välputsad hinderpark och en trimmad anläggning. Det är precis det jag upplever den här måndagen. Krassligheten gör sig visserligen påmind en smula men inte värre än att jag kan hjälpa till att bygga upp en öppen bana på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Vi är ett tiotal som trivs tillsammans och bara en sån sak som att solen skiner på oss är den enda lön som behövs för den lilla mödan.

Här har det förresten under den senaste tiden klubbats ett viktigt beslut av Växjö kommun. 7,5 nya miljoner kronor beviljas till Växjöorten och de ska användas till att bygga ytterligare ett ridhus intill det redan nybyggda. När allt står klart framåt hösten kommer Abena Arena, som anläggningen heter, att bestå av fyra ridhus och tre ridbanor. Det gör känslan av och längtan efter utomhussäsongen ännu starkare. Inom bara några veckor blir det tävlingar både här i Växjö och på hundratals andra ställen i Sverige. Det blir nygrillade burgare, camping med semesterkänsla redan i maj och starter i tusental.

Det är med det i åtanke jag med glädje bär hinderstöd, sätter fast skållor, hänger upp plank och placerar bommar. Banan ser ut att ha genomgått flera spabehandlingar efter en tung vinter. Den är i så fin kondition att jag själv, som knappt suttit på en häst, blir sugen på att testa den.

Sist men inte minst på ”å andra sidan”-kontot ska jag också nämna att klubben i veckan lanserat en nyhet som kallas Månadens ryttare. I samarbete med en sponsor väljs två ryttare ut varje månad som får schabrak, täcke och väst samt en summa pengar att användas till träning och tävling. Den som utses kan vara en tävlingsryttare men likväl en elev på ridskolan. Kriterierna är att ryttaren är en bra kamrat, tar väl hand om sina hästar och bidrar till god stämning. Det gör mig stolt att meddela att LillyBelle som en av två blivit utsedd till april månads ryttare i VFK. Jag är part i målet men jag vet få som sliter så hårt i stallet och som ger sina hästar mer kärlek än hon. Jag tycker att juryn gjort ett bra val!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det låg i luften, som man brukar säga. De senaste årens händelser, turbulens och stenhårda kritik mot Svenska Ridsportförbundet i allmänhet och ordförande Ulf Brömster i synnerhet krävde en förändring.

Jag är för dåligt insatt i turerna kring de allvarliga och känsliga frågor som bland annat den här tidningen berättat om för att kunna uttala mig i någon sorts sakfråga. Men det räcker med att ha tagit del av kritikstormarna i sociala medier för att inse att ett omtag är nödvändigt om förbundet vill återskapa ett förtroende och en trovärdighet gentemot medlemmar och övriga ridsportsverige. 

Jag har sett det förr, i andra förbund och organisationer. Man vet liksom när det inte går länge, när förtroendekapitalet är förbrukat och, som Janne Loffe Carlsson säger i Göta Kanal, när någon ”skitit i det blå skåpet”.

Det turbulenta 2022 har krävt mer än så. På något sätt har det, efter allt som hänt, känts givet och logiskt att den som får uppdraget att leda ett hårt kritiserat förbund mot en bättre framtid är en kvinna. Och ärligt talat: efter 111 år med män i toppen kan man väl lugnt påstå att det också är på tiden att det sker. Kvinnor på tunga ordförandeposter inom idrotten generellt är nästan lika ovanligt som att plocka kantareller i februari. 

När det gäller styrelsearbetet i den lilla lokala klubben har jag inga problem med att ett visst kön dominerar. Där är jag faktiskt mer förvånad över att det ens finns styrelser. Att sitta i en styrelse i en liten förening som omsätter ett par miljoner kronor och utföra ideellt arbete är en allt annat än avundsvärd syssla.

Jag vet valberedningar som sliter sitt hår i jakten på personer som kan tänka sig att ingå i en styrelse. Den valberedning som får någon att ens ställa upp, man eller kvinna, är en nöjd valberedning. Att männen dominerar där, brukar jag skämtsamt säga, beror på att kvinnor är smartare än män och har vett att tacka nej när valberedningen ringer.

Att leda arbetet i en hel sport och ingå i en förbundsstyrelse är en helt annan sak. Här handlar det inte om att få någon att vara snäll och ställa upp. Här handlar det om vilka som ska ges makten, förmånen och det yttersta ansvaret för att staka ut en framtida väg för sporten både lokalt, nationellt och internationellt. Att leda ett förbund är ett prestigeuppdrag många strävar efter.

Här har kvinnor historiskt varit en enorm bristvara, men sakta men säkert håller det på att ändras. Jag ser det till och med i sporten jag skriver om mest, den machostämplade ishockeyn. Den som leder tvåmiljardersorganisationen Svenska Hockeyligan i dag heter Jenny Silfverstrand, en ultrakompetent kvinna från Göteborg som tidigare innehaft vd-posten i Djurgården Hockey. Hon gör ett strålande jobb. Växjö Lakers, laget jag bevakar, blev 2018 den första svenska elitklubben i hockey att utse en kvinna till ny ordförande. När ordföranden tackade för sig valde valberedningen åter att nominera en kvinna att hålla i ordförandeklubban.  

Det går framåt – och nu är det äntligen dags för ridsporten. Att valberedningen sökte en kvinna tog jag för givet. När jag på torsdagens förmiddag såg vem den nominerade till ordförandeposten är kände jag mig både glad och lokalpatriotiskt stolt.

Sandra Ruuda!

Från min egen klubb Växjöortens Fältrittklubb.

Min frus tidigare chef.

Mamman till mina barns kompis Doris.

Wow!

Nu är det upp till årsstämman den 6 maj att rösta fram Sandra Ruuda till ny ordförande men det är formalia. Precis allt tyder på att det blir 48-åringen från Växjö som kommer att ställas inför lika inspirerande som tuffa utmaningar.

Om hon kommer att klara av det?

Det är jag helt övertygad om.

Den Sandra jag känner tar ingen skit, hon vet hur man leder företag och är sedan länge ett proffs på styrelsearbete. Hon är ponnymamma, har rötterna i den lokala ridsportmyllan och är därmed van att slita hårt i stallet varje dag utan att störas av lite smuts under naglarna. Hon är påläst, kompetent och kan hantera det dagliga och samtidigt hålla en stadig blick in i framtiden. Hon är inte konflikträdd, sopar ingenting under mattan och är inte främmande för att fatta de mest obekväma beslut.

Fel kan man alltid ha, men jag tror att jag har rätt när jag påstår att Sandra Ruuda är exakt vad svensk ridsport behöver 2023.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

I onsdags var jag kallad till ett digitalt krismöte på Smålandpostens sportredaktion. Jag satt samtidigt i en digital ekonomiutbildning för journalister som vill lära sig mer om hur man gräver fram nyheter. Jag fick smita ifrån de avslutande minuterna av ekonomimötet för att kasta mig rakt in i krismötet.

Det fanns en direkt anledning till att chefen kallade oss alla till krismöte, nämligen denna:

Det går antingen alldeles för bra, eller alldeles för dåligt, för alldeles för många av de idrottslag vi bevakar. Vi ska snart kastas rakt in i en tornado av slutspel och nedflyttningsångest och satt i det nerviga lugnet före den perfekta stormen. Krismötet gällde den fullkomliga orgie i sportdramatik som inträffar några timmar efter att den här texten publiceras:

• Växjö Lakers spelar SM-kvartsfinal hemma mot Luleå.

• Tingsryd spelar ödeskval borta mot Västervik.

• Alvesta spelar en direkt avgörande match för att ta sig upp i Hockeyettan uppe i Mjölby.

• Mitt ute i de mörkaste Smålandsskogarna ska vårt handbollslag Amo HK säkra en plats i Handbollsligan.

• Växjö Vipers spelar SM-kvartsfinal mot Helsingborg i innebandyns slutspel.

• Utöver det kan ännu ett hockeylag, Åseda IF, ta klivet upp i en högre division medan ett annat innebandylag, Hovshaga, kan göra samma sak.

Vi är egentligen två reportrar i tjänst och två som är schemalediga men i kristider är hela styrkan inkallad till tjänstgöring, plus chefen själv som får rycka in. Dessutom är statusen oklar hos två kollegor som aviserar vissa förkylningssymptom. Egentligen bör vi vara på plats på alla dessa avgörande matcher men fem pers på sju matcher är en omöjlighet. Krismötet utvecklas dock till ett kreativt möte. Vi är inte ovana vid tokspäckade sportkvällar utan skarpt lösningsorienterade och efter några små trolleritrick har vi gjort en skiss som ska fungera, åtminstone på papperet. På min lott: bevaka Växjö Lakers, ha en krönika klar när slutsignalen går, kuta iväg på presskonferens, sedan intervjua ett gäng spelare och knattra ner ytterligare tre fyra texter.

Det är så här mitt liv ser ut just nu. Kvällstid kliver jag in i den här enorma slutspelsbubblan där bara dramatiken i heta och avgörande matcher får plats. Allt annat är bortkopplat, fokuset totalt och arbetstempot på en nivå som är direkt ohälsosamt. Jag vet, jag borde ta det lugnt men så här har jag levt varje vår sedan mitten av 90-talet och försök lära den här gamla hunden att sitta, den som kan.

Motmedlet? Rätt gissat. Hästar. Dagpassen är visserligen lika fullspäckade som kvällspassen och ibland undrar jag om jag ens har tid att andas, men det är samtidigt på en helt annan nivå. För att hantera livet i kvällsbubblan finns det få saker som känns bättre än att, efter frukost strax före 07.00, gå ut och ta sikte på stallet. Där finns alltid fyra omockade boxar som hästarna sponsrat under natten. Där finns även två mockade uteboxar med samma typ av generösa bajs-sponsorer som gör att jag kan starta mitt eget meditationspass.

Jag fungerar nämligen så här: När slutspelsbubblan tid pågår – mellan början av mars och slutet av april varje år – skulle det vara till noll hjälp om jag gick omkring sysslolös dagtid. I sådana lägen kan jag inte slappna av utan går runt och visualiserar det som ska ske om x antal timmar. Jag går bort mig i tankar på vilka vinklar jag ska ha i mitt skrivande senare under dagen och vilka jag ska intervjua.

Att då hitta ett schema som är späckat även dagtid får mig, hur underligt det kan låta, i djup koncentration. Faktiskt är det få saker som under denna tidsperiod kan mäta sig med ett omockat stall, sex vattenkärl inomhus som behöver påfyllning, lika många kärl utomhus som behöver påfyllning och 13 hökassar som kräver att bli pånyttpackade.

Att krydda anrättningen med att hämta ett gäng spånbalar och omsorgsfullt fördela innehållet i behövande boxutrymmen får mig att känna att livet leker. Att tömma proppfyllda skottkärror på gödselstacken ger en inre frid som ingenting annat kan skänka mig just där och då. Att genomföra detta arbete med en snäcka i varje öra, lyssnande på en ljudbok eller podcast, utgör det kitt som håller ihop hela den här smått galna tiden.

När det här blogginlägget publiceras (jag tippar på strax efter lunch på fredag) är det några timmar kvar till nedsläpp. Men tro inte att jag går runt och gör ingenting. Just denna fredag är jag så lyckligt lottad att mina barn är anmälda till en tävling i Ljungby. Där tänker jag tillbringa tiden utanför slutspelsbubblan och invänta Superfredagen på Smålandsposten.

Vilken tur att det finns hästjobb när man som bäst behöver det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns ett problem med tiden. Den går alldeles för fort. Det känns inte som i går men det känns knappast som att fyra och ett halvt år passerat mellan mitt första blogginlägg här på sajten och det jag skriver nu. Då var Angelo och LillyBelle åtta och snart sju år gamla. Till sommaren blir Angelo tonåring och LillyBelle går ut femman. Då knatade de runt på vår älskade A-ponny Tindra på pay and jumps med en hinderhöjd på 20-30 centimeter. Nu drömmer Angelo om SM medan LillyBelle gärna skulle vilja kvala in till Elmia en andra gång.

Ett återkommande citat från olika personer under dessa fyra och ett halvt åt har bränt sig fast i mitt minne:

– Njut av den första ponnytiden. Den är den allra bästa.

Jag förstod innebörden redan första gången någon sa det till mig. Jag förstår innebörden ännu mer i dag. Leken övergår, vare sig vi vill de eller inte, snabbare än vi kan ana till ett stegrande allvar. Det är oundvikligt, ett läge att gilla men samtidigt ett läge man inte måste älska. Ju längre tid som passerar, ju äldre barnen blir och ju mer seriöst de ser på sitt idrottande, desto viktigare är det att ha roligt mitt i allvaret. Få saker gör mig gladare än när jag ser Angelo och LillyBelle busa runt på varsin ponny här hemma. Att på hundra meters avstånd höra deras gapskratt fyller mig med en mjuk och varm glädje i hjärtat. Ja, det börjar bli allvar men det absolut viktigaste är att glädjen alltid finns där och övertrumfar pressen i alla lägen.

Det gäller att vara vaksam. Se till att det roliga verkligen finns där varje dag. Barn kan tröttna, även barn kan bli deprimerade och många barn väljer tyvärr av någon eller rentav båda dessa anledningar att sluta med sitt idrottande.

Samtidigt kan du inte bara lalla runt och lattja. Allvaret är en av de delar som gör idrott attraktivt och därför gäller det att hälla både glädje och allvar i bägaren och mixa runt det till en välsmakande barndrink. Vi gör det genom att varva tävlingar av mer allvarsam karaktär – exempelvis Angelos försök att klara Medelsvår B – med den typ av tävlingar barnen red under sina första år. LillyBelle är till exempel fortfarande så liten i kroppen att hon till sin stora glädje fortfarande kan rida på A-ponnyer. Därför tävlar hon med enorm glädje fortfarande sin älskade Peggy. Angelo kan å sin sida ibland njuta av att tävla sin B-ponny Hilda på lite lägre nivåer för att bara slappna av och ha kul.

Helgen som gick var en helg där vi enbart fokuserade på att ha roligt och på att lägga bort allvaret. Nu var det LillyBelles tur att få tävla och i lastbilen ner mot Skåne stod två B-ponnyer: den notoriska TW och en comebackande Tango, som inte tävlat sedan midsommar men som nu är redo för låga klasser igen.

Hässleholm bjuder alltid på den sortens glädjefyllda och prestigelösa tävlingar som mina barn älskar. Här är det som att dra klockan tillbaka fyra år. Låga klasser, många deltagare och lagom utmanande banor. Det är på en nivå där det visst förekommer besvikna ryttare som gråter en skvätt, men där samtidigt det tråkiga är glömt fem minuter senare. Här kvalas det inte till något, här står den enkla tävlingen i fokus och ett misslyckande är inte hela världen.

Visst blir LillyBelle lite besviken när Tango plötsligt tycker att ett polkagrisfärgat hinder är så läskigt att han tar till ett stopp redan i Lätt E. Men missen är glömd redan långt innan de laddar om till Lätt D, som de sedan vinner. Viss besvikelse råder också när TW får ett stopp i sin Lätt D, men hon har å andra sidan tidigare spurtat starkt och kommit tvåa i Lätt E.

Livet innehåller så himla mycket allvar – och ibland måste det bara få vara roligt. 

Tack för att ni tog er tid – och jag rekommenderar er alla att lyssna på miraklet på väg 23 i podden Fria Tyglar som ni hittar på Spotify, Podcaster och på andra ställen där poddar finns!

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När jag skriver detta har vi precis genomlidit vinterns kallaste natt och morgon. Kvicksilvret var nere på minus 20 grader i morse innan det vände uppåt. Backar jag bandet ytterligare ett dygn ser jag mig själv köra bilen mellan Växjö och Göteborg tur och retur med en aldrig tidigare skådad försiktighet. Jag kryper nästan fram under de första 13 milen fram till Halmstad. Därefter är E6:an i så gott och saltat skick att jag kan följa vad som står på hastighetsskyltarna utan att känna oro eller skräck.

Om jag backar bandet en dag till konverserar jag med en lastbilschaufför. Han var nyss hemkommen från just Göteborg där han i höjd med Landvetter flygplats fått stå i en 3,5 timme lång kö, orsakad av att andra lastbilar fått stopp i halkan. Från förarplats bevittnar han hur unga somrigt klädda människor lämnar sina bilar i panik för att till fots ta sig till den väntande flighten mot sydligare breddgrader.

Backar vi bandet ytterligare en vecka hittar vi anledningen till att jag den senaste veckan tänkt väldigt mycket på hur lömskt vädret är så här års. Det är söndagen den 26 februari. Här hemma i Växjö upplever vi den härliga dag på Theleborgs Ryttarsällskap jag skrev om i förra veckans blogg. Vad jag i-n-t-e skrev var vad som hände mot slutet av dagen. Då har jag, efter att Angelos träning avslutats, lämnat ridanläggningen för hemfärd och middag. Efter middagen sätter jag mig snabbt i bilen för att köra tillbaka till Theleborgs Ryttarsällskap och hjälpa till med att plocka in hinder och bommar.

Då ringer det.

Det är Malin.

– Har du hört vad som hänt Lussi? säger hon med illavarslande röst.

Jag fryser till is. Vad har hänt med min vän och poddpartner Louise Wemlerth?

– Trafikolycka – med hästtransport, säger Malin oroligt som i övrigt inte vet mycket mer.

Det är den här sortens oväntade nyheter man alltid minns eftersom de är så otäcka. Lussi, olycka? Det kan inte stämma. Jag såg ju hennes sambo Ola och dotter Molly, som red på Theleborg tidigare i dag? Sa Malin fel? Är det Ola och Molly som råkat ut för något när de körde hem? Nej, hon sa väl Lussi?

Tankarna slår som pisksnärtar i skallen. Ovisshet, oro och ännu värre tankar skapar en cocktail av mentalt kaos. Vad har hänt? Hur har det gått? Lever alla? Hästarna i transporten – hur gick det för dem?

Det värsta är att inte veta. Samtidigt vet man inte om man vill veta. Sanningen är att en högst oväntad halka på riksväg 23 utanför Älmhult slagit till utan förvarning under eftermiddagen och orsakat ett flertal trafikolyckor. Ingen av olyckorna är mer dramatisk än den Lussi och hennes sällskap råkar ut för. Tillsammans med tre medpassagerare och två hästar i transporten är hon på väg hem från tävlingar i Skåne. Transporten börjar plötsligt vingla kraftigt vilket får Kingcaben att tryckas ut i snömodden. Sedan tar det tvärstopp.

Bilen flyger ner i diket. Transporten, innehållande två hästar, separeras från bilen, slungas iväg och fångas upp av viltstängslet.

Katastrofen borde vara total men den här är en händelse Lussi senare beskriver som ett mirakel. Det som följer är minuter då oväntade hjältar ska kliva fram, plocka fram batteridrivna tigersågar ur bagageluckorna och se till att förvandla taket på den sidoliggande transporten till en dörr. Minuter då förbipasserande trollar fram grimma och grimskaft för att hjälpa till. Minuter då allt ställs på sin spets och när en hotande katastrof som genom ett mirakel får ett lyckligt slut.

Tio dagar efter olyckan trycker jag på REC-knappen inne i Smålandspostens poddstudio. Mitt emot mig sitter Lussi. Det är alltid roligt att starta en inspelning men jag har aldrig tidigare varit gladare över att se Lussi än vad jag är nu. Livs levande. Skärrad men skarp, redo att berätta sin dramatiska historia.

Vi skriver i dag den 10 mars. Vintern har gjort en farlig comeback i nästan hela vårt land samtidigt som ridsportens tävlingssäsong är igång för fullt. Det är en farlig kombo. Mitt budskapet är ett: Ta det lugnt därute!

Tack för att ni tog er tid – och jag rekommenderar er alla att lyssna på miraklet på väg 23 i podden Fria Tyglar som ni hittar på Spotify, Podcaster och på andra ställen där poddar finns!

Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag greppar handtaget, vrider om och känner att dörren är öppen. Sedan kliver jag in i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som en mix av vemod och framtidstro. Vemod, eftersom jag har massor av härliga minnen från den här platsen och som etsat sig fast. Framtidstro, eftersom dörren faktiskt är öppen efter att ha varit låst i över ett år. Jag tittar in i kontoret och möts av exakt samma syn som när jag senast såg det. Lektions- och ekonomipärmarna står prydligt uppställda på hyllorna. Pokalerna är kvar i ett skåp. Till och med datorn finns kvar på skrivbordet. Det är välstädat men i övrigt känns det precis som om någon flyttat ut ur sitt hus utan att ta med sin en enda liten pinal.

Jag befinner mig på Theleborgs Ryttarsällskap. Den mysiga lilla klubben mitt i inne Växjö där social trivsel hade lika hög prioritet som hästvården och undervisningen. Det var här Angelo och LillyBelle lärde sig rida, här de skaffade sina första ridkompisar och här de hängde på mysiga skollovsaktiviteter. Det var här LillyBelle blev så svårt förälskad i Erika att vi till slut köpte ponnyn till henne. Så många minnen.

Men Theleborgs Ryttarsällskap är också en klubb som inte längre existerar. Konkursens järnnäve slog till i april förra året, då stallet sedan länge var tömt på allt tänkbart hästliv. Sedan dess har allt varit låst och igenbommat.

Fram till nu. Sedan årsskiftet har vår nuvarande klubb, Växjöortens Fältrittklubb (VFK), tagit över som nya hyresgäster hos Växjö kommun, som i höstas köpte konkursboet. På köpet följde namnrättigheterna till Theleborgs Ryttarsällskap och någonstans känns det skönt att namnet får leva kvar.

Den här historiska söndagen skakar vi nytt liv i den fina anläggningen med det enorma ridhuset, uppfört så sent som 2005. VFK har nämligen beslutat att anordna en dag för klubbens elit- och division 1-lag på ponnysidan, där trivsel och teambuilding varvas med träningspass för Ann Liwing. Det är en underbar syn att se den grusade parkeringen fyllas av lastbilar och hästtransporter. Det andas liv, mening och glädje i stadsdelen Teleborg igen.

När jag sedan öppnar dörren in till ridhuset för att gå upp till den generöst tilltagna läktaren upptäcker jag att det finns obehöriga därinne. Närmare bestämt en kvinna med vad jag gissar är hennes två barnbarn. Småttingarna kutar runt under läktaren och har roligt. Kvinnan tittar på mig och säger:

– Har klubben öppnat på nytt?

Jag förklarar läget, att det är VFK som genomför en tränings- och trivseldag för sina lagryttare.

Kvinnan säger:

– Åh, vad roligt. Det har varit så hemskt att se det här stället stå tomt. Det var alltid fullt av liv här varje dag.

Tänka sig. Stället har inte varit upplåst i mer än max en halvtimme och det lockar redan till sig folk utifrån. Jag inser att fler än jag känner precis som jag. Känner den där mixen av vemod och framtidstro i magtrakten.

Det blir en perfekt dag. Den inleds med att de unga ryttarna får presentera sig för varandra, fortsätter med inspirerande tips och undervisning av klubbtränaren Katarina Torstensson. Efter att lunch delats ut och ätits upp förflyttar sig skaran av unga ryttare till ridhuset, där vi föräldrar redan tagit plats. Katarina går den uppbyggda banan med ryttarna och kommer med tips på vad som är viktigt att tänka på.

Därefter tar Ann Liwing över och följer ett logiskt upplägg där först B-, sedan C- och till sist D-ponnyekipagen tränas. Theleborgs Ryttarsällskap lever igen. I ny regi men på samma anläggning och med någonting nytt och hållbart på gång. Det gör mig glad.

Tack för att ni tog er tid – jag tipsar gärna om ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar som du hittar där poddar finns! Senaste avsnittet bjuder på en ponnypappaspecial med en avslutningsstory jag tror får er att häpna och skratta. Vill du diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.