Trots allt det tuffa och svåra vi går igenom är ändå livet det mest fantastiska av gåvor. För den som dessutom är lycklig nog att ha hälsan någorlunda intakt kan livet bli ett behagligt maratonlopp i olika faser. Jag har själv förmånen att vara inne på mitt 52:a levnadsår och har de senaste åren märkt att jag – medan jag lever och mår bra av nuet – mer intresserar mig för historien än för framtiden. Jag börjar nu förstå varför intresset för släktforskning ökat lavinartat under de senaste decennierna.

Folk vill veta, se tillbaka och lära sig om de förfäder och mödrar vars liv och gärning lett fram till att vi över huvud taget existerar i dag. Problemet är tiden eller bristen på den. Jag skulle vilja men saknar möjlighet att börja släktforska. Som tur är har min kusin Johan lyckats uppfinna extratid, som lagts på att kartlägga vår gemensamma släkt i flera led. Av Johan har jag fått ett 100-sidigt första utkast till vår släkthistoria – och varje stavelse fyller mig med intresse.

Som ponnypappa går jag runt och bär på samma sorts längtan efter kunskap när det gäller den sport mina barns, min frus och nu även mitt liv till största delen kretsar kring. Som inkastad i en sport jag inte känt från början slår jag snabbt fast att jag nästan inte vet någonting. Om hockey vet jag nästan allt som är värt att veta. Hur hockeyn kom till Sverige, vilka som såg till att den spreds till de breda folklagren och vilka ledare som format den svenska hockeykulturen. Om ridsport vet jag nästan ingenting – och jag känner att jag mer än gärna skulle vilja ha en bok om svensk ridsports släkthistoria i min hand.

Nu har jag det. Bredvid mig på bordet där jag skriver dessa rader ligger den: ”Ridsportprofiler i Sverige berättar ridsporthistoria”. Boken är skriven av Karin Carlsson. Av förordet i boken förstår jag att Karin i början av 2021 fattade beslutet att skriva en bok som utgår från äldre ridsportprofiler och deras berättelser. Det kan vara ett av de bästa beslut jag hört talas om. Den här boken ger mig exakt den kunskap och de svar jag söker efter.

Vad ligger bakom Gothenburg Horse Show, Sweden International Horse Show, Falsterbo Horse Show som vi tar helt för givna i dag?

Vem räddade fälttävlan från att försvinna som tävlingsgren under det tidiga 70-talet?

Jag känner till Ulla Håkansons Ajaxstipendium men vet nästan ingenting om den legendariska hästen som gett upphov till stipendiet. Här finns den förbluffande sagan med tragiskt slut för evigt nedpräntad, berättad av Ulla Håkanson själv.

Att jag som 18-åring 1990 inte reflekterade nämnvärt över att Sverige ens arrangerade ett samlat ridsport-VM må jag vara förlåten för. Att mer än tre decennier senare läsa och förstå hur lyckat VM-et var, vilka som såg till att det blev verklighet och vilka enorma effekter det skulle få för svensk ridsport inser jag nu, när jag läser den här historieboken.

Jag kände vagt till namn som Jan Jönsson, Lasse Parmler och Louise Nathhorst tidigare. Nu vet jag vilken betydelse de haft och var de ska placeras in i den svenska ridsporthistorien. Ulf Rosengren kände jag inte till alls men vet nu att utan honom hade inte närmare 70 000 sökt sig till Gärdet under det där magiska världsmästerskapet i Stockholm.

Välskrivet och nyfiket berättar Karin Carlsson historierna bakom historien i svensk ridsport. Hon gör det sida vid sida med pionjärerna och profilerna. Med ett enkelt och rakt språk och med smarta och många underrubriker gör hon den här läsresan till ett utdraget nöje.

Här finns de roliga anekdoterna, de varma visdomsorden insvept i massor av övrig intressant fakta. Alltsammans är dessutom illustrerat med oräkneliga bilder från historien som en stor prick över I:et. Känslan jag får när jag lägger ifrån mig boken är att den innehåller allt jag behöver veta om den svenska ridsporthistorien.

Det är förresten inte bara en historiebok utan innehåller mängder av citat och tankar som i högsta grad gäller än i dag.

Särskilt fascineras jag av Roland Nilsson. Nu vet jag att han en gång i tiden utsågs till världens bäste banbyggare. Nu vet jag att det var han som 1975 vågade satsa på en internationell stortävling i Sverige, som i sin förlängning utmynnade i Gothenburg Horse Show.

Och apropå den senaste tidens skandal som ruskat om en hel dressyrvärld tänker jag på Roland Nilssons kloka ord:

”Använd inte gramantygel eller annan inspänning. Använd kunskap”.

Tack, Karin Carlsson, för att du tog dig tid att skriva den här boken. Du har gjort någonting enastående. Du har träffat de största och äldsta profilerna och låtit dem berätta sin historia medan de ännu kan. Jag tror att många andra kommer att tacka dig för det.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Förutom att de är dyra i drift och kan bli rädda både för allt som rör sig och för allt som inte rör sig finns det nästan inga gränser för vår kärlek till hästar. Det är liksom ”En gång hästmänniska, alltid hästmänniska” som gäller eftersom hästar inte är en hobby utan en livsstil. Den livsstil du har valt har du valt för att du älskar just den livsstilen och därmed är kärleken till hästar helt given för den som gjort hästar till sin livsstil.

Så långt inga problem.

Jag kan bara gå till mig själv och till min hästiga livsstilsfamilj för att se hur kärleken flödar när hästarna kommer i vår närhet. Det gosas hejvilt, det pratas med barnsliga röster (japp, jag erkänner) och vem kan motstå att öppna locket på en burk hästgodis och bjuda dem vi älskar på en bit?

Inte heller så långt ser jag några problem.

Problemen uppstår vid den här tiden och vid det här vädret på året. Tempen har den senaste veckan nattetid varit nere på tolv minus och vänt. Ett fint lager nysnö har landat och färgat landskapet vackert vitt. Mitt i allt detta lever våra hästar sina liv. De går givetvis ute på dagen och aktiveras genom schemalagd träning och motion, precis som vanligt. De står givetvis inne på natten, precis som vanligt, men när det är ett tvåsiffrigt antal minusgrader gillar jag inte läget. Då ser jag problem, då kommer oron, då spiller kärleken till hästar över i orons och det dåliga samvetets bägare.

Jag vet och jag har upprepade gånger läst att man inte ska ”förmänskliga” sina hästar och det håller jag med om. Men när jag själv har uppvärmda vantar, två tröjor under vinterjackan och dubbla sockor i kängorna och ändå fryser – då sänder jag en tanke till hästarna. Jag tror knappast att de fryser lika mycket som jag, ynkliga och svaga människa, men det är likväl ett faktum att hästar kan frysa.

Alla våra hästar har givetvis sina vintertäcken på sig, de får givetvis extra foder varje dag och givetvis den tillsyn och kärlek de förtjänar.

Men fryser de?

Även om en häst inte står och skakar – vet man med säkerhet att den inte fryser?

Den sortens tankar träffar mig som en lavett i ansiktet när jag själv ligger nedbäddad under ett varmt täcke och tänker på djuren som står i stallet 25 meter från mig.

Jag inser vad det verkliga problemet är. Det verkliga problemet för mig handlar för mig om två saker.

1. Hästars utseende.

2. Hästars sätt att kommunicera.

Första punkten: Jag tycker att hästar är vackra djur. Samtidigt har i princip alla hästar ett utseende som ser allvarsamt och lite sorgligt ut. Jag tycker ofta att det ser synd ut om hästar när jag tittar på dem och redan att jag tycker innebär dåliga nyheter när det är tolv minus ute. Då tycker jag ännu mer synd om dem och får dåligt samvete. Hästarnas utseende är, trots allt det vackra, ett problem för mig.

Andra punkten: Åh, vad jag ibland önskar att hästar kunde vara mer som våra mest kända husdjur. Ingen kan ta miste på humöret hos en hund vars svans viftar som en propeller. Den hunden är på ett strålande humör. Inte heller är det svårt att lista ut hur en katt som spinner och gnider sig mot dig i soffan mår.

Men hur ser man att en häst mår bra?

Den har svans, men när den viftas betyder det knappast att hästen mår bra utan på irriterade insekter eller annat som stör den.

Hästar kan inte skälla eller jama. De kan gnägga, men i de fall våra hästar gnäggar när de får syn på mig är när jag kommer med fullpackade höpåsar för att mata dem. Det gnägget är bara ett tecken på att de vet att hungern snart ska stillas. I övrigt säger det ingenting om hur de mår.

Nu TROR jag verkligen att hästarna på vår gård mår bra. Det lilla jag läst om tecken som tyder på välmående hos hästen säger att hästar som är öppna, nyfikna och intresserade av sin omgivning är lyckliga hästar. Att de hästar som känns avslappnade och rofyllda i stallet är detsamma som hästar som mår bra.

Där känns det bra att kunna checka av punkt efter punkt på listan.

Men trots alla tecken som tyder på det kan jag inte VETA om hästarna mår bra – och det är det som stör mig och min nattsömn så här års. Kanske är jag bara fånig men i så fall vet jag att det är kärleken till hästar som gjort mig fånig. Och det kan jag ta.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

269 Häst

Jag har varit på tävling. Absolut ingenting konstigt med det. Jag befinner mig så ofta på tävling att det nästan känns som att livet består av två saker: 1) tävlingar och 2) tiden som passerar mellan två tävlingar.

Nu har jag varit på tävling igen, Novemberhoppet, och jag betonar återigen att det inte är någonting konstigt med det. Det som sticker ut, det som är rent sensationellt är att tävlingen skedde på Växjöortens Fältrittklubb. Det är egentligen heller ingenting konstigt. VFK är en väldigt flitig tävlingsarrangör och det finns ingen plats där Angelo och LillyBelle tävlat mer än där.

Det som gör den här tävlingen historisk är att den sker inomhus – i ett splitternytt ridhus. Mina barn började tävla vintern 2019 och för dem och vår familj är vår hemmaklubb VFK klubben där det arrangeras tävlingar under vår, sommar och tidig höst.

Sedan tar det stopp. Mellan oktober och maj ges inga möjligheter till tävling. Anledningen är, tror jag, att det drygt 50 år gamla ridhuset helt enkelt inte uppfyller kriterierna för att fungera som tävlingsarena. Åtminstone inte i större klasser.

Därför har vi alla gått omkring och burit på drömmen om att tävla inomhus fem minuters bilfärd från där vi själva bor. Nu har vi fått uppleva den lyxen – och lyx är verkligen ordet som stämmer in på Abena Arena, som den nya anläggningen heter. Inte lyx för att det kostat speciellt mycket pengar att bygga; tvärtom är det klassisk småländsk kloksnålhet som varit ledstjärnan i projektet.

Att manegen mäter 30×70 meter tycker jag däremot är en välinvesterad lyx. Det gör den helt fri från klaustrofobi och uppfyller dessutom kraven för att kunna hålla internationella tävlingar i Växjö.

Men det finns en lyx i detta stora underbara ridhus som övertrumfar all annan lyx man kan önska under en vintertävling.

Det är varmt.

Javisst, du läser helt rätt.

Det är varmt i det stora härliga nya ridhuset. Det i sig är en närmast unik känsla. En känsla av utopi. Jag har åtskilliga gånger varit fullt övertygad om att jag varit på väg att dö av köld när jag vistats i ridhus runt om i södra Sverige. När jag för en vecka sedan för första gången, då som journalist, klev in i ridhuset var det därför som att kastas ner till Alice i underlandet. Om jag velat hade jag faktiskt kunnat ta av mig vinterjackan utan att frysa.

I den kanske smartaste satsning som någonsin gjorts inom bygg-ridsporten har VFK valt att installera en gigantisk avfuktningsanläggning som å ena sidan gör precis vad det låter som men å andra sidan skickar tillbaka fukten in i byggnaden i form av värme.

Ni kanske tror att jag driver med er men även så här bra är det: Om en köldknäpp på minus 20 skulle drabba Växjö garanterar avfuktnings- och värmesystemet att temperaturen inne i ridhuset aldrig understiger tio grader.

Tio grader PLUS alltså.

I onsdags stod jag även och studerade bygget av det intilliggande ridhuset, det som ska användas i den dagliga verksamheten och under tävlingsdagar. Snart är även det klart och då kan VFK stoltsera med fyra intill varandra liggande ridhus som vart och ett kan och kommer att användas vid tävlingar: ett ridhus till trimning, ett till framridning, ett till framhoppning och så den varma centrecourten där allt ska avgöras och rosetter delas ut.

Jag har sett, följt och som journalist skrivit om den nästan tio år långa kampen som i synnerhet två kämpar – ordföranden Tobias Jönberg och kassören Lars Nilsson – utkämpat mot de långsamt malande kvarnarna i kommunhuset. Jag har sett dem få tvärnej men ändå inte ge upp. Sett klubben beviljas lånelöfte på 55 miljoner kronor som sedan drogs tillbaka och landade på 15. Sett dem hitta nya finansieringslösningar, övertala kommunen att låna klubben några miljoner till och sedan ytterligare några. Efter Växjö kommuns halvmiljardsatsning på arenor för hockey, fotboll, innebandy och friidrott tyckte maktens män och kvinnor till slut att det var dags att satsa på ridsporten. Och nu hästsportcentret snart helt färdigbyggt.

Växjö är på gång och jag känner mig stolt över min hemmaklubbs inomhusanläggning, som nu går från i princip ingenting till att hålla absolut toppklass i Sverige. Min känsla just nu är att jag blir förvånad om det inte arrangeras ett SM här inom ett par år.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Idrottsåret går sakta men säkert ner för landning. Det är redan den 17 november och om bara någon vecka eller två, när adventsstakar och annat pynt dyker upp i fönstren, vet vi som nördat ner oss i ridsporten att aktiviteterna i tävlingskalendern glesas ut. Både ryttare och hästar tar vintervila och en punkt sätts för året 2023.

Samtidigt är det då en ny sorts tävlingssäsong börjar. En tävlingssäsong där alla tävlar mot alla, där de största prestationerna i alla sportgrenar ska bedömas och rankas och där ett bra resultat i ett mästerskap inte alltid leder till ett bra resultat i en omröstning.

Nu inleds juryernas tid.

Att skriva om juryer och utmärkelser på en ridsportsajt är bland det bästa som finns. Det är ju vi – den stora ridsportfamiljen – som gjort oss kända som den stora hästsekten. Vi inte bara kräver att våra mästerskapsguld ska uppmärksammas. Får vi dessutom chansen att rösta fram vår man, vår kvinna eller vårt lag – ja, då tar vi den, röstar som tokiga och ser till att vår kandidat ges de bästa förutsättningarna för att få en extra guldmedalj.

Jag gillar engagemanget.

Älskar de starka åsikterna.

Fascineras av vad ett ”felaktigt” juryval gör med oss.

Personligen har jag under åtminstone 30 års tid varit en stark skeptiker till idrottsjuryer överlag. Jag har ansett att de inte gjort sitt jobb, att de bevisligen inte kunnat skilja en sport med global stenhård konkurrens från en marginalsport som bara ett par tre nationer kan utöva. 

Grunden för min kritik har varit våra framgångar som ishockeynation kontra våra framgångar som skidnation (oavsett om det handlar om alpint, längd eller skidskytte). Allt som har med skidor att göra har av någon anledning varit alla juryers våta dröm och gullegris, medan hockeyn – trots otroliga framgångar – betraktats som någonting katten släpat in. Idrottare som stått på skidor har till exempel genom åren belönats med 22 bragdguld. 

Hockeyn? Ett. 

Det var efter VM-guldet 1987 men som en jurymarkering DELADES guldet med längdåkaren Billan Westin.

Under de senaste åren har ridsporten intagit mitt hjärta och därmed har jag två sporter vars prestationer jag kräver att juryerna tar hänsyn till och behandlar rättvist. Hockeyn är stor, bland de svåraste som finns att utöva och det är ett nålsöga att ta sig igenom för den som vill lyckas. Ridsporten är ännu större, den är verkligen en global företeelse och här får du ofta kämpa ett halvt liv för att ta dig till världstoppen.

Det var därför med 33 procent glädje, 33 procent skadeglädje och 33 ilska jag i veckan tog del av de nominerade till Idrottsgalan 2024.

• Glädjen. Henrik von Eckermann är en av de nominerade till Årets manlige idrottare. Ingen har varit världsetta längre än han och han ingick i EM-guldlaget men för några år sedan är det fullt möjligt att en jury helt hade förbisett HvE och ridsporten. Min känsla är att juryn vaknat, tagit till sig av vår kritik och numera bedömer ridsporten för vad den är: en av de stora idrotterna. Inte minst med tanke på att maestro Ankarcrona även finns bland de nominerade till årets ledare.

• Skadeglädjen. För första gången noterar jag hur längdskidåkarna närmast står och gråter över den chockartade insikten att de inte blivit nominerade till någonting. De tycks inte fatta vad som hänt. Skidexperter rasar och besvikelsen är enorm över att ett VM-guld i en sport där konkurrensen liknar den i bandyn (bara tre länder kan utöva den) inte ens är värt en nominering. Min känsla återigen: Juryn har vaknat, börjat jämföra sporternas globala konkurrens istället för att gå på känslan hemma i tv-soffan under Vinterstudion.

• Ilskan. Erik Karlsson borde givetvis varit nominerad i kategorierna Årets manlige idrottare och Årets prestation. Han är världens bäste hockeyback, gjorde den gångna säsongen fler poäng (101) i NHL än någon annan back klarat av under de senaste 30 åren. För tredje gången utsågs han till NHL:s och därmed även världens bäste back. Men att uppmärksammas hemma i Sverige? Nej, det är att hoppas på för mycket. Glädje är skönt, skadeglädjen sägs vara den enda sanna och lite spelad ilska kan väl inte skada? Man kan ju inte få allt på en gång.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

För några år sedan pratade jag med en rutinerad fystränare. Han driver sedan länge ett välrenommerat testcenter som bland mycket annat hjälper elitidrottare i olika sporter att mäta allt från spänst och explosivitet till fettprocent och råstyrka. Den här gången, berättade fystränaren, hade testcentret inlett ett samarbete med universitetet i samma stad. Universitetet har en stark idrottsprofil med flera akademiska utbildningar i sin portfölj.

Nu förklarade fystränaren för de ansvariga på universitetet att det var skarpt läge för samarbetet. Ett stort antal idrottare från flera lag och idrotter skulle genomföra omfattande fystester och studenterna skulle svara för ovärderlig hjälp.
– Okej, sa fystränaren. Då kör vi på lördag morgon klockan sju.

Då tystnade universitetets ansvarige, skruvade förläget på sig och sa:
– Eeeh, det går inte. Vi har verksamhet här måndag till fredag från åtta till sjutton. På helger är vi lediga.

Det blev inget samarbete.

Anledningen: Universitetet ”jobbar inte på helger”. Det bara är så. Punkt.

Anledningen till att denna episod dyker upp i mitt huvud just nu är betraktelser från den senaste veckan – från SM-veckan i Borås. Senaste bloggposten skrev jag för en vecka sedan inifrån det imposanta ridhuset i SM-staden. Då hade det regnat, det hade runnit floder av vatten in i vissa hästars boxar och kaosets lervälling hade sköljt över SM. Jag reagerade på att man först då, när översvämningarna redan var ett faktum, började bygga jordvallar som skydd mot vattnet nere vid stallarna. Först då rullade traktorer fram med grävskopor och såg till att det kommande utlovade regnet inte skulle slå till med lika förödande kraft. Det lyckades okej. Det syntes lite rännilar här och var men felet hade åtminstone åtgärdats.

Allt ovan sker under torsdagen och fredagen.

Sedan kommer lördagen.

Jag märker det inte direkt men inser när dagen lider mot sitt slut att någonting saknas. Jag saknar ljudet av maskiner. Containrarna med urmockat spån börjar bli överfulla och den föredömligt febrila maskin-aktivitet som synts till under föregående dagar är ersatt av ett ingenting. Det här är den stora SM-dagen, där mästare i alla ponnykategorierna och children just korats. Det är en dag där många tackar för sig, mockar ur sina boxar och åker hem.

Sedan kommer söndagen. Direkt när jag går ner till stallarna ser jag problem. Då är containern så fullproppad att de som mockat tvingats börja tömma spån och hästbajs bredvid.

Var är maskinerna? hinner jag tänka innan det slår mig.

Det var lördag i går.

Det är söndag i dag.

Jag tänker på mitt samtal med fystränaren om universitetets rigida uppfattning om när det är okej att utföra arbete.

Det är nog inte klubben, Borås Fältrittklubb, som har ansvaret för den här delen av SM. När jag frågar en funktionär får jag det bekräftat.
– Kommunen jobbar inte riktigt på de här tiderna, säger han och himlar med ögonen.

Det är alltså som jag anar.

Klubben och Svenska Ridsportförbundet har hand om allt som fungerar bra, nämligen det sportsliga.

Kommunen, som i det här fallet nog formellt är Borås Stad, har ansvar för allt det som kräver insatser från större maskiner – allt det som fungerar uselt.

Det förklarar varför det knappt går att trycka in en enda liten avfallspåse i den väldiga sopcontainern. Det förklarar varför vallarna byggts reaktivt och inte proaktivt. Det förklarar framför allt det växande berg av spån och skit som mer och mer antar formen av en sanitär olägenhet när jag ska försöka tömma mina skottkärror. Det går till slut knappt att ta sig ut från stallet körande med en full kärra. Det är spån precis överallt och jag märker att den allmänna stämningen är irriterad. Folk är med rätta förbannade och jag tycker synd om arrangören. Att ett sportsligt helt friktionsfritt mästerskap ska solkas ner på grund av uteblivet kommunalt engagemang är lite sorgligt.

Jag kan bara ge två feta tummar upp för tävlingarna i sig. Detsamma gör även Angelo och LillyBelle, som är mycket nöjda när det hela är över. Angelo och Rosie får på lördagen till en mycket fin runda och vinner omgång 2 i sin cup. LillyBelle och Peggy har däremot stannat ut sig i Lätt B både på fredagen och lördagen. Jag säger det inte men inför finalen, som går i Lätt B+, tänker jag i mitt stilla sinne: ”Ska de inte stryka sig? De har inte en chans att ta sig runt”.

Så fel jag har. Med SM-veckans enda A-ponny lotsar LillyBelle ljudligt berömmande sin älskade lilla häst runt banan. Det blir ett stopp men jag har nog aldrig sett en mer överlycklig tjej gå i mål med fyra fel än LillyBelle den här söndagen.

Vi lämnar Borås med fina minnen från tävlingarna och med en önskan om att klubben håller kommunen utanför nästa gång det är dags för stortävling på den fina anläggningen. Sorry, men kan du bara jobba dagtid måndag till fredag har du ingenting på en ridtävling att göra.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Ända sedan jag senast satt här och knattrade bakom tangentbordet har tempot varit uppskruvat till max. Det har egentligen inte funnits några möjligheter ens till kortare pauser. Allt har gått i ett; planering, logistik, förberedelse, problemlösning. De tre första momenten kan du nöta, gnugga och slita på medan det fjärde – problemlösningen – är någonting du får räkna med.

När detta skrivs sitter jag i personalpentryt på Borås Fältrittklubb som jag generöst tilldelats av tävlingsledningen. Här pågår SM för fullt och just i detta nu, när klockan passerat 11.00 med viss marginal, ser jag ingen påtaglig nederbörd när jag vrider huvudet bakåt och tar en titt ut genom fönstret.

Det är annars regnet som varit denna veckas största fiende.

När vi på måndagen efter minutiösa förberedelser och mindre nervsammanbrott äntligen rullat upp till Elmia möts vi av en syn som indikerar problem. Enorma regnmängder har föregått Jönköping Horse Show. Det nästan oändligt stora gräsfält som utgör campingområde för både små B-kortare, husvagnar, husbilar och värstinglastbilar ser hemskt ut.

En del hjulspår är flera decimeter djupa och vi får snart reda på att flera bilar fastnat och fått hjälp med att bli borttransporterade och att vissa områden är avstängda. Hällregnet återkommer dessutom och efter en halvtimmes polsk riksdag hittar vi ett ställe som ser någorlunda lindrigt blött ut. Husvagnen parkeras, underlaget är oroväckande mjukt men vi tar risken. Vi är i alla fall på plats.

Så kommer tisdagen. Omgång 1 av Agria Pony Trophy är först ut av alla klasser. Det blir tidig uppstigning och vi går ut i ett regn som fortfarande inte upphört. Sedan förbereder vi oss gör vad vi kan för att ge Lilly och hennes Hazelwood Bramble de bästa förutsättningarna för att prestera. Jag slås än en gång över hur stort Elmia är, hur den väldiga anläggningen tar tag i en och hur nervositeten smyger sig på trots att det är tredje året i rad något av våra barn tävlar här.

När jag sitter med kameran på läktaren kommer skakningarna från ingenstans. Det är dags för LillyBelle och Woodie (eller Hasse som jag börjat kalla honom) att starta. Det är förvånansvärt mycket folk på läktarna trots den tidiga timmen där flera vänner till LillyBelle åkt hela vägen upp från Växjö för att stötta henne. Fantastiskt.

Om LillyBelle själv är nervös syns det inte på henne. Hon går in i sin egen lilla bubbla och bara kör. Hon gör det så bra att hon går upp i ledningen. Jag kan pusta ut. Nervositeten är över. Jag ser hur glad hon är över det hon gjort och nu spelar placeringen mindre roll. Eller det gör den inte. Att bli just placerad och få rida ärevarv är något jag önskar och unnar LillyBelle att få uppleva och därför kommer nervositeten tillbaka.

När det är dags för sista ryttaren ut ligger LillyBelle på den femte och sista prisplaceringen. 60 sekunder senare står det klart att hon blir femma och det nöjda ansikte som sedan rider in på banan för prisutdelning säger allt. Ärevarv på Elmia – det är någonting alldeles extra.

Utanför banan fortsätter regnet att ställa till det. Det mjuka underlaget gör att husvagnens läge lever sitt eget liv och det blir omöjligt att ha vagnen i våg. Följden: Plötsligt börjar det droppa från ena takluckan. Droppet kommer i intervaller och upphör inte. Här gäller det att lösa problemen och det snabbt. Fram med ett starkt hållbart snöre, fram med en kastrull. Sedan binder Malin jag jag med gemensamma krafter fast kastrullen under den rinnande stället. Där fortsätter droppet fram tills dess att regnet plötsligt upphör och ersätts av sol.

Finaldagen för LillyBelle slutar med fyra fel efter ett för Woodie oväntat stopp. Elmia är över för den här gången och rimligen också för sista gången i Agria Pony Trophy för vår del. Ny logistik väntar. Efter att med viss svårighet och stor försiktighet lyckats rulla ut husvagnen från det inte längre lika plaskvåta gräset tar jag riksväg 40 med sikte på Borås tiotalet mil bort. Resten av familjen tar lastbilen och kör hem till Växjö. Där tar de hand om resterande hästar på gården, packar om, sover en natt i egna sängar och drar sedan till Borås under torsdagen.

Då har jag redan installerat mig och husvagnen här, lyckligtvis på ett hårt grusunderlag där jag kan bestämma lutningen själv. Direkt konstaterar jag däremot att regnet även är SM-veckans största fiende. Stallarna ligger nere i en dalgång och här handlar det om att ha tur eller otur. Vi har tur, noterar jag efter att ha sett vilka boxplatser vi tilldelats. Andra har haft otur och tilldelats boxar som översvämmats av regnmängderna. 

Men vi är här och tidigt i morse inledde LillyBelle och Angelo sitt tävlande i cupen som heter Änglahoppet. LillyBelles och Peggys resa slutade efter tre hinder medan Angelo och Rosie hade näst snabbast tid men där ett ”skitpet” i omhoppningen skickade ner dem till en 17:e-plats. Varken LillyBelle eller Angelo var dock särskilt besvikna.

LillyBelle kommer att leva länge på sin placering på Elmia och för Angelo kom säsongens fullträff i söndags. Då var det kval till Sverigeponnyn i Karlshamn, Angelo och Rosie fick 50,5 poäng och är klara för Gothenburg Horse Show i februari. Då kan han acceptera ett skitpet i Borås. 

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Efter knappt 30 år som sportjournalist finns det ord och begrepp som får mig att tända till lite extra.

Premiär.

Slutspel.

Kval.

Final.

Det ligger en laddning i de korta orden. De signalerar att någonting stort, betydelsefullt och ödesmättat är på gång. Någonting många sett fram emot under väldigt lång tid.

Sedan finns det ett ord som har rakt motsatt effekt.

Genrep.

Jag har nämligen sett alldeles för många genrep i alltför många sporter för att veta vilken lågenergiföreställning som väntar. Det handlar då ofta om sista träningsmatchen innan den riktiga säsongen drar igång för ett lag i fotboll, hockey, handboll eller annan lagsport. Genrepen är matcherna då det viktigaste för varje spelare är att till varje pris se till att inte bli skadad och riskera att missa allt det roliga som väntar i säsongspremiären. Därför vågar ingen ta i för fullt, alla går på halv maskin och matchernas underhållningsvärde brukar brukar därför befinna sig farligt nära den absoluta nollpunkten.

Givetvis sticker ridsporten ut även här. I ridsporten är genrep inte som ovanstående. Här är skaderisken densamma oavsett tävling och om en skada ändå uppstår handlar det om ren otur. Genrepar du i ridsport tjänar du ingenting på att gå på halv maskin, då kan du likaväl genrepa hemma i paddocken.

Just nu räknar vi dagarna till vecka 44, det sedan länge hett emotsedda höstlovet som i våra kretsar fått namnet hästlovet av en anledning. Skollovet under hösten har utvecklat sig till en enda stor hästfest, med Jönköping Horse Show som nationellt publikt dragplåster medan SM-veckan parallellt spelar en vacker andrafiol.

För vår del är det tredje året i rad något av våra barn har förmånen att få delta i samma jätteevent som de stora kanonerna på Elmia. LillyBelle kvalade in till Agria Pony Trophy med sin Woodie redan strax före midsommar och sedan dess har hon gått runt och längtat och förberett sig. Angelo tävlade på Elmia för två år sedan, missade att kvala in i fjol och tävlade då istället i Kingsröd Pony Trophy på Grevagården under SM.

I fjol krävdes avancerad logistik och körning till, från och mellan Jönköping och Grevagården med både lastbil och husvagn. I år går SM i Borås. Sett till avstånd jämförbart med Grevagården och därmed en logistik på ungefär samma nivå. Nu börjar vi känna oss redo. Packlistor är färdigskrivna, husvagn bokad, viktig utrustning inhandlad, måltider planerade.

Och vad gjorde Angelo och LillyBelle förra fredagen som jag skrev om i förra bloggen?

Jo, de genrepade och gjorde det väldigt bra. De red två klasser var på Grevagården och för Angelo blev det nästan full pott. Efter en excellent Lätt B tog han segern och efter en lika excellent Lätt A slutade han på andra plats i ett mycket starkt startfält. Han och Rosie känns redo för den cup som väntar dem i Borås. Även LillyBelle och Woodie svarade för insatser som känns lovande inför Elmia. Båda starterna (LA och LB) med fyra fel men med ett bra tempo och rytm. Två dagar senare passade de på att lägga in ännu ett genrep, denna gång i Vetlanda där de felfritt tog sig i mål som tvåor i LB.

Nu är det slut på genrepen. Nu börjar hästlovet, med hästfest varje dag. Hoppas att vi ses i Jönköping och Borås!

Följ mig gärna på Instagram eller gå med i den supertrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, oavsett om du är kvinna eller man.

Är det här ens en fråga? Ja, såklart det är. Men är det en fråga att ta på stort allvar? Jag vet faktiskt inte. Kanske, kanske inte. Frågan låter kanske provokativ men jag lovar, det är inte avsikten. Den går liksom bara inte att ställa på så många andra sätt.

Hur som helst är det ändå lite intressant att det ibland – nej, inte jätteofta men då och då – dyker upp ett meeting under tider på året då det varken är sommar-, vinter-, höst- eller sportlov och där tävlingarna inleds på en fredag.

I samtliga fall handlar det om dagar där exakt noll och ingen ponnyryttare är befriad från skolplikten och där samtliga enligt svensk lag ska genomföra lärarledda lektioner tills dess skoldagen är slut. Alla ponnyryttare under 16 år som tävlar en fredag gör det därför antingen med skolans goda minne eller tack vare en imaginär plötsligt uppkommen åkomma som lett till en lika plötslig sjukanmälan. Det finns inga andra möjligheter att kunna tävla på skoltid.

Att det fungerar så här har aldrig stört mig. Det är mer att jag noterat att ”Okej, det fredag, nu är vi på tävling och egentligen skulle alla dessa XX ryttare befunnit sig i ett klassrum nu”. Jag konstaterar också att läget för föräldrarna är snarlikt barnens. De som inte råkar vara schemalediga från sina jobb tvingas antingen ta ut en kompdag eller helt enkelt avstå från att åka på tävlingen. Själv har jag någon tävlingsfredag lyckats byta dagpass till kvällspass och kunnat följa med men flera gånger har det varit omöjligt att lösa.

Kanske ser vi en spegelbild av vår sport. Bilden av den väldigt komplicerade, bökiga och extremt tidskrävande sport som vi alla som befinner oss mitt inne i den älskar. Att tävla som ryttare kommer aldrig att bli enkelt och varför då inte slänga in ett par fredagstävlingar mitt i terminerna också?

En självklarhet för att barn ska få tävla på skoltid är givetvis att skoldagen jobbas in i efterhand och att hemuppgifterna sköts. Samtidigt är det lite roande att se vad en tävlingsdag bjuder på, rent pedagogiskt, jämfört med en skoldag. 

• Den bjuder på matematik. Ridande barn blir snabbt experter på att räkna, jämföra hundradelar och placeringar. Att vara snabb på huvudräkning är en tillgång som skolelev.

• Den bjuder på motivation. Den ridande skolelev som har förmånen att åka på tävling gör det med massor av motivation, energi och glädje. Det är viktiga byggstenar för det allmänna välmåendet.

• Den bjuder på problemlösning. ”Varsågod, här har du en banskiss. Vilket är det bästa sättet att ta sig igenom den?” Ärligt talat, det här skulle vara en väldigt intressant skoluppgift. Att lösa banskissgåtor är något barnen tränar på regelbundet och därigenom utvecklar de ett logiskt tänkande som de har stor nytta av i skolan.

• Den bjuder på prov, ordning och uppförande. Du kan inte bete dig hur som helst på tävling. Du har ögonen på dig, du har minst ett stort djur att ta hand om och du vet att läraren, som på tävling kallas domaren, ser allt du gör när du genomför provet, som här utgörs av din start i tävlingen. Om du fuskat i dina förberedelser går det sämre. Har du däremot gjort dina läxor i paddocken går det oftast bra. Det är väldigt likt skolan med skillnaden att ditt provresultat basuneras ut offentligt och förhoppningsvis tränar barnet mentalt inför kommande utmaningar i livet.

• Den bjuder på social samvaro. På tävling träffar barnen andra som tävlar och som de känner eller lär känna. Mellan starterna hänger man och är social innan det ringer in till nästa lektion, som på tävlingsarenan är detsamma som en start. Inte helt olikt en skolrast, faktiskt.

• Den bjuder inte minst på motion. Med tanke på att stillasittandet länge varit vår största hälsofiende och att exempelvis fetma ökar bland barn bör en tävlingsdag nästan ingå i Socialstyrelsens rekommendationer, eller hur? En tävlingsdag innebär kanske 10000 steg extra med allt inkluderat och bör vara en stor investering för hälsa och välmående.

Så: Mitt svar på frågan i rubriken?

Ja, det är klart att barnen ska få tävla även några fredagar om året. Just i dag är det förresten fredag. Det är den 20 oktober och medan jag skriver dessa rader är Malin, Angelo och LillyBelle i väg på en pedagogisk resa till Grevagården.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Så har jag varit på mitt livs första Breeders. På imposanta riksanläggningen Flyinge tillbringade jag en hel lördag från ljus lovande förmiddag till sen mörk kväll. Det var intressant ur många aspekter men när jag ska sammanfatta det för mig själv och göra en direkt koppling till min egen värld gör jag det med ett namn.

Connor McDavid.

För er som lever i en hästbubbla och inte känner till namnet kan jag berätta att Connor McDavid spelar hockey och är född den 13 januari 1997 i Richmond Hill, Ontario, Kanada.

I min dator har jag kvar ett dokument, skrivet den 28 april 2013 i programmet Textredigerare, där det står samma sak.

Connor McDavid.

Bara namnet.

Ingenting annat.

Vid den tidpunkten skulle Angelo fylla tre och LillyBelle två. Jag levde då ett helt annat liv än vad jag gör i dag. Barnen hade som bäst börjat förstå vad hästar var och livsstilen ridsport hade ännu inte hunnit kidnappa mig. Jag hade tid över och levde nördens liv i hockeyns värld. Under en femårsperiod skrev jag sju böcker om hockey. Det betyder att jag under den tiden konsumerade extremt mycket hockey och grävde så nördigt och djupt att jag fick ett intresse för att kunna se in i framtiden. Jag lusläste allt från expertanalyser till obskyra nordamerikanska hockeybloggar för att kunna vara steget före och i april 2013 kände jag att jag kunde se in i framtiden.

Därav min lilla notering för drygt tio år sedan.

Connor McDavid.

I dag är Connor McDavid världens bäste hockeyspelare. Han är så överlägsen att det nästan är löjligt, åker så snabbt och dribblar så överjordiskt bra att ingen annan hinner med. Han är bäst, rätt och slätt, och i dag känns det nördigt kul att redan 2013 – två och ett halvt år innan McDavid slog igenom – haft visshet om hur framtiden skulle se ut.

Så går det till i hockeyvärlden. Där är det unga ”prospects” som har ögonen på sig från det att de inte ens lämnat puberteten. Scouter och agenter krigar om att veta mest för att sedan, så tidigt det bara är tillåtet, skriva kontrakt med de bästa.

Det jag ser när jag tittar ut över Flyinges vackra ridhus är jakten på ridsportens Connor McDavid. Likheten mellan hockey och ridsport är slående, med en avgörande skillnad. I ridsporten kallas ingen för talangscout, sportchef eller agent och det handlar inte om att på något sätt se in i framtiden vad gäller vilka unga ryttare som om några år kan tänkas tillhöra världstoppen. Här handlar allt om hästen, om de rätta avelsgenerna, stamtavlor, egenskaper, ridbarhet och framtidsutsikter. Uppfödare, ägare och köpare är motsvarigheten till hockeyns agenter, sportchefer och scouter och Breeders är, inser jag, ett enda gigantiskt nördarnas möte för att hitta framtidens fyrfotade superstjärnor motsvarande hockeyns Connor McDavid.

Mitt avelsintresse har fram till den här dagen varit svalt, för att inte säga obefintligt. Men sittande på Flyinges läktare kommer jag på mig själv med att gilla det jag ser. Jag ägnar en godare stund än vad jag trott åt att lägga namn på minnet. Namn som kan vara kul att känna till om några år.

No Doubt.

Quinoa.

Sweet Niki.

Om så många inom den här sporten är intresserade av vad fyra-, fem- och sexåriga hästar gör i dag – varför då inte hänga med i matchen och ha koll i morgon? Ungefär så resonerar jag under denna märkligt upplyftande dag som snabbt utvecklar sig till någon sorts faktakorvstoppning.

Min andra hjärnhalva, den som gillar hockey, tycker ändå det är märkligt att elva femåringar i Flyinge för en dag kan vara mer intressanta för nördarna än den ryttare som sitter på dem – med tanke på vilken ryttare det är som sitter på dem.

Henrik von Eckermann.

Världsettan.

Den överlägsne.

Kul ändå att ridsportens sportsliga svar på Connor McDavid fick vara med på ett hörn.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det jag ska skriva om i dag har jag låtit marinera i huvudet ett tag. Funderat, fört en dialog med mig själv. Ska jag skriva eller inte skriva? har det inre resonemanget låtit. Nu kan jag inte hålla mig längre. Jag har landat i att det måste ut, måste fram i ljuset, måste belysas för att kanske kunna få ett stopp. Att flera läsare av denna blogg dessutom hört av sig och bett mig skriva i ämnet har också bidragit till den tändande gnistan.

Det är den 23 september. Tävlingar med ett späckat schema över fyra dagar. Både Angelo och LillyBelle är där och därmed även jag. På schemat står en Lätt B med 26 starter som även utgör ett integrerat distriktsmästerskap för Småland. LillyBelle och Woodie har förresten inte sin bästa dag. Flytet saknas, de noterar åtta fel och LillyBelle är besviken. Men sånt är livet. Ibland går det upp, ibland går det ner.

Så blir det prisutdelning. Ekipagen kommer in i den snudd på fullsatta arenan. Ceremonier och ärevarv väntar. LillyBelle sitter på Woodie precis utanför ridhuset för att få en glimt av prisutdelningen. Hennes vänner Wille och Ayleen har nämligen kommit tvåa och trea i DM-klassen. Segertäcken har redan placerats på vinnarponnyernas ryggar och alla väntar på presentation och applåder.

Då händer något lika chockerande som oväntat.

Speakern tar till orda och förklarar högt och ljudligt inför alla församlade att den ponny som ridit näst snabbast i den ”vanliga” klassen och blivit överlägsen segrare i distriktsmästerskapet haft otillåtna bakbenskydd och därmed blir diskvalificerad.

Bannorna fortsätter och det hela pågår i någonting som måste ha känts som en evighets helvete för alla i ridhuset. Föremålet för den offentliga uppläxningen: En tioårig flicka som tror att hon vunnit men sedan får uppleva ett mentalt trauma hon lär få bära med sig under resten av sitt liv. Hennes segertäcke tas av och hon lämnar gråtande ridhuset som ett offerlamm. Ärligt talat: Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara, ens som vuxen, att uppleva ett sådant skamligt agerande i tävlingssammanhang.

Detta är ingenting annat än en skandal av en sådan magnitud att vi borde ställa krav på att någonting liknande aldrig mer får inträffa. Det är en rättighet som barn att inte utsättas för någonting som ens liknar det här.

Åh nej – försök inte komma med några bortförklaringar!

Skyll inte på någonting!

Det finns ingenting förmildrande här!

Alla ni som sitter med mikrofon i er hand bör tvärtom inse vilken makt ni har när ni brukar den. Mikrofonen är ett oumbärligt redskap för att sakligt meddela information och att till exempel få flyt under en tävling. Jag vet många som använder den på rätt sätt, som berömmer fina ritter och kommer med milda tillrättavisningar när sådana krävs. Men i handen på fel person vid fel tillfälle är mikrofonen ett förödande vapen – som i det här fallet. Det får bara inte hända. Ingen ryttare ska behöva utstå någonting sådant – och absolut inte en tioårig flicka som tror att hon vunnit.

Vad som borde ha gjorts istället?

Ställ inte ens frågan.

Försök inte ens invända.

Men om ni ändå gör det – låt mig komma med ett enkelt och självklart svar.

Ni kunde till exempel ha sagt:

”Vi har fått in ny information om den här klassen som gör att vi måste räkna om resultatet. Vi beklagar detta, men om ryttarna vill vara vänliga att lämna ridhuset så återkommer vi om fem minuter med mer information”.

Ni kunde ha löst problemet på alla upptänkliga sätt – utom sättet ni valde att göra det på.

Därför förtjänar ni svidande kritik.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det finns lagar, regler och paragrafer. Överallt, hela tiden. Hela vårt samhälle är till allra största delen ett resultat av dem och hur de följs. Lagarna fungerar för människor som följer dem. För den som struntar i lagarna spelar det ingen roll hur lagen är skriven. Sådana personer, som ger långfingret åt det som är bestämt, klassas i varierande grad som kriminella. Så enkelt är det.

Både jag, du och alla andra som inte valt den kriminella banan har säkerligen någon gång utan att tänka på det brutit mot både en och annan lag och regel. Genom åren har jag exempelvis betalat ett antal sura pengar i böter efter att jag chansat eller, framför allt, glömt att betala för parkering.

Att kopiera blandband, datorspel eller ens spela av en LP-skriva på kassett lär nog heller inte vara med lagen överensstämmande. I så fall erkänner jag att halva mitt 80-tal bestod av systematisk barn- och ungdomsbrottslighet. Preskriptionstiden lär dock ha passerat för ett tag sedan och i dag känner jag att jag lugnt kan luta mig tillbaka och pusta ut vid tanken på min barndoms synder.

Men det finns också regler och lagar som är så dumma att man, på riktigt, inte vet om man ska skratta, gråta eller explodera av ilska när man förstår dess innebörd. Vet du till exempel att ett gäng stenar som läggs i en hög – tänk att du rensar och fräschar upp en åker – efter ett år klassas som ett röse och då inte får flyttas eftersom biotopskyddet slår till med full kraft?  

Det finns också regler och bestämmelser som antingen inte hängt med utvecklingen eller som tillkommit i någon sorts hafsverkets kompromiss. Även dessa regler är djupt störande och stötande. En sådan har den senaste veckan korsat min väg – eller rättare sagt: Jag har till slut insett att jag inte har något annat val än att rätta mig efter regeln. Regeln heter B96 och certifierar vilken vikt en släpvagn eller transport får ha när den dras efter en viss bil.

Det sjuka med regelverket är nämligen att du med vanligt B-körkort INTE får köra en SUV eller annat drömdragfordon när du ska iväg på tävling med dina hästar. Däremot går det alldeles utmärkt att dra djuren med en gammal vinglig Volvo 740 av årsmodell 1987. För bra och säkra bilar med perfekt väggrepp som gör körningen lugn och stabil för både människor och djur däremot – nej, då finns det sedan 1996 en ny regel och paragraf. Därav namnet B96 – utökad B-kortsbehörighet.

Det händer ganska ofta att vi är på två tävlingsplatser eller har fler än två ponnyer på samma tävling. Det händer också några gånger per år att vi bor i husvagn under meetings. Då behöver lastbilen kompletteras med ett bildraget ekipage. Fram till nu har jag bara fått dra med min gamla till-och-från-jobbet-V70 medan den underbara dragbilen XC90 är detsamma som olovlig körning, vilket innebär omedelbart indraget körkort vid en poliskontroll.

Alla jag pratat med, alltså även folk i motorbranschen, har skakat på huvudet åt detta skämt till regel, men vad gör man?

Det finns bara en sak att göra.

Köra upp.

Det krävs lyckligtvis inga teoristudier och uppskrivning utan bara ett förarprov för att få B96 tryckt på körkortet.

Den här fredagen är det äntligen dags. Allt är förberett. Jag har försett transporten med tio spånbalar, en höbal och några mindre halmpelletsbalar för att uppnå rätt lastvikt. Läst på lite om hur en säkerhetskontroll (som alla måste göra) går till.

För säkerhets skull har regelverket försetts med ett förbud mot att föraren (i det här fallet jag) själv kör fordonet och transporten till uppkörningsplatsen. Jag får därför be min pappa åka sex mil, sätta sig i bilen och sedan köra mig och hästtransporten till den angivna platsen. Jag har då sedan tidigare fotograferat mig hos Vägverket och betalat in uppkörningsavgiften på 800 spänn. 

När jag står öga mot öga med uppkörningsmannen slår det mig. Tänk om jag kuggar? Gör bort mig?  Missar en högerregel? 

Nervositeten kommer från ingenstans och för mig tillbaka till hösten 1990 då jag körde upp för mitt nuvarande körkort. De gick visserligen bra men jag minns samtidigt skräcken att göra fel bredvid det stenansikte till kontrollant som satt bredvid mig då.

Den som sitter bredvid mig nu är tack och lov raka motsatsen. En oerhört sympatisk och pedagogisk man i min egen ålder som kommer med tydliga direktiv och små tips. ”Tänk på att köra som om du inte har hästar i lasten” säger han när jag lägger i treans växel och det är ett bra råd. Med hästar därbak kör i alla fall jag så pass långsamt att hästarna ska ha det bra, vilket ofta upplevs irriterande för vanliga trafikanter.

Nu, med ”död” last, kan jag öka farten lite grann och därmed också flytet för mina medtrafikanter. Nervositeten försvinner lika snabbt som den kommit och jag kör med den sortens sunda självförtroende som kommer av 33 års erfarenhet bakom en ratt. Jag kör i stadstrafik, på motorväg, i villaområden och genomför slutligen provets enda svåra del – att backa runt ett hörn.

Sedan är saken klar.

Provkontrollanten och jag tar i hand, ett nytt körkort kommer på posten och redan dagen efter uppkörningen firar jag genom att köra Angelo till Laholm, med Miami tryggt stående i transporten som nu äntligen rullar stadigt och fint med hjälp av en säker och trygg dragbil.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Konstig rubrik? Ja, det är det kanske. Det beror på att den här bloggpostens rubrik är en direkt fortsättning av föregående veckas text, som bar rubriken ”Att se misstag är att se utveckling”.

Det stämmer ju.

Att se misstag ÄR att se utveckling.

Det är en sanning.

Och ju snabbare sanningen synliggörs, desto roligare är det, och ofta syns utvecklingen snabbare än man kan ana.

Veckan som gått har återigen bevisat att misstag leder till utveckling och glädjande nog har den synts hos både Angelo och LillyBelle.

Som 13-åring är Angelo är helt färsk som ryttare på storhäst. Som ni också kanske läst här i bloggen har han för närvarande förmånen att få rida den stora vänliga jätten Carrenrod Lad, aka Miami, som han generöst fått låna under en tid av Sandra Augustsson.

Nu, efter en och en halv månad, har han skaffat sig lite tävlingserfarenhet med Miami. För tre veckor sedan vann han rentav en 1,00-hoppning i Karlskrona.

Självförtroendet har byggts upp, bit för bit, och han har även hoppat några 1,10-klasser och tagit sig i mål. Angelo har själv fått välja vilken nivå han vill ligga på och jag tycker att han gjort bra val.

Hans målsättning är att så småningom ta sig an 1,20. En gång tidigare, i Ljungby för drygt en månad sedan, provade han på det för första gången. Han kände sig liten bland alla rutinerade vuxna ryttare på framhoppningen, tyckte bommarna låg väldigt högt och det blev en nervös ritt som han valde att avbryta.

Sedan dess har Angelo gått igenom sina ritter, hittat fel och misstag och sakta men säkert förberett sig för ett nytt försök på hinderhöjden 1,20. I lördags var han tillbaka i Ljungby igen, med massor av lärdomar och fortsatt stor respekt för nivån.

Jag, som förbereder mig för att bevaka en hockeymatch här i Växjö, följer det hela från den alltid lika dramatiska Equipe-appen och ser visserligen att en fyra dyker upp under antal fel, men sedan kommer ingenting mer. Angelo och Miami tar sig i mål med bara ett enda pet – i 1,20. Fantastiskt. Återigen: utveckling föregås alltid av små eller stora missar oavsett vad det handlar om i livet.

Samma lördag får LillyBelle frågan av sin bästis Ayleen och hennes familj om hon vill följa med till Norrköping och tävla dagen därpå. Det finns en plats över i transporten och jag gissar att frågan inte ens hinner bli färdigställd innan LillyBelle tackar ja.

Hennes nästa delmål är att nolla i en LA och som ni kanske minns från förra veckans blogg gjorde hon och Woodie två väldigt fina försök som med ett litet misstag i varje ledde till ett stopp i vardera start. Det kändes som en tidsfråga innan första LA-nollan kommer och i Norrköping är det dags för försök nummer tre.

Visst blev det tredje gången gillt.

Så här såg det ut – och skruva gärna upp volymen för att höra hur LillyBelle berömmer sin häst under ritten. Det är hon komiskt bra på.

Den här helgen väntar säkerligen några nya misstag men därmed också en hel del utveckling!

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

En insikt jag nåtts av som förälder till idrottande barn är vilken förmån det är att stå bredvid. Då tänker jag inte först och främst på det uppenbara – på glädjen det innebär att bara finnas där och njuta av att barnen gör något de älskar.

Jag tänker på den viktiga coachrollen. På att känna att du som vuxen kan dra nytta av alla de erfarenheter du själv samlat på dig och upptäcka vilken kunskapskälla det faktiskt är.

För oavsett om du vet om det eller inte är du är dina barns coach. Du har levt ett liv som inte är så kort som du kanske tror. Ett liv som likt andra liv innehållit massor av svåra uppgifter och nycklar till hur du löst dem.

Har du dessutom idrottat själv som barn eller tonåring eller rentav tävlar fortfarande kan du faktiskt kalla dig coach på riktigt, hur lite du än känner dig som en coach.

För trots att jag aldrig ens varit i närheten av att tävla till häst, knappt ens suttit på en, sitter jag på tillräckligt stora kunskaper för att kunna förstå vad mina barn går igenom ute på ridbanan i skarpt läge. Jag kan coacha dem, eftersom jag vet hur det är att tävla. Jag kan coacha dem på mitt sätt och med mina erfarenheter. Jag kan inte komma med avgörande tekniska tips men jag kan tipsa dem om annat. Hur de ska tänka, hur de ska resonera och hur de ska förbereda sig före en tävling. Vad de ska välja bort, vad de ska fokusera på och, baserat på mina egna misstag och erfarenheter, hur de ska göra för att tackla eller mota bort sina tävlingsnerver. Allt detta ryms inom samlingsnamnet mental träning och mental träning är summan av en massa misstag och erfarenheter som analyserats och övergått i goda råd och tips från coachen. En coach som är du.

En annan tillfredsställande och utvecklande sak med att stå bredvid är att man lär sig att se in i framtiden. Nej, det är inte det minsta förenat med magi utan bara med logik och normalt intellekt.

Det du gör ofta blir du nämligen till slut bra på – även om du, som jag, är en ponnypappa som aldrig ridit.

Nu har LillyBelle och Angelo tävlat så pass länge, ridit så pass många ritter med så pass många olika ponnyer att jag ser mönster, kurvor, trender och annat som ger en bild om vart utvecklingen är på väg. Med reservation för att ekipaget har en dålig dag stämmer känslan jag har på förhand väldigt ofta med hur det ser ut under tävlingen.

Resultat är någonting annat. Det är konkret, svart på vitt, det säger någonting. Det är mätbart på precis samma sätt som resultatet på ett matteprov.

Men bakom resultatet finns någonting som är mycket viktigare.

Prestationen.

Och bakom prestationen finns någonting ännu viktigare.

Förberedelserna.

Förberedelse – prestation – resultat. Det är en helig treenighet, grundbultar i nästan allt viktigt vi gör i våra liv. Ta bort en av dem och någonting saknas. Du får inget resultat om du inte presterar något och utan förberedelse (träning) presterar du inte lika bra som du annars gjort. En bra förberedelse och en bra prestation är dock ingen garanti för ett omedelbart bra resultat – men det viktiga är att det ger en hint om att någonting bra är på gång. Allt hänger ihop.

Mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en väldigt intressant tävlingshelg. Först inomhuspremiär (faktiskt) i Osby på lördagen. Sedan tävlingar på Karlskrona-Lyckås mysiga anläggning under en stekhet söndag då vi alla, människor som djur, bälgade i oss vatten.

I Osby var jag nyfiken på om mina föraningar stämde. Både Angelo och LillyBelle hade förberett sig föredömligt med bra och lagom mycket träning. Att LillyBelle och Woodie skulle få till en bra prestation var jag också övertygad om – och så blev det. I LB slutade de trea i ett väldigt bra startfält.

Därefter var det dags för deras LA-debut.

Det blev som jag trodde, en mycket bra prestation. En prestation som innebar ett stopp, fyra fel och näst sist bland åtta ekipage. Bra prestation, dåligt resultat – men ett resultat som inte är någonting att bry sig om eftersom prestationen var bra.

Efter det red Angelo och Rosie sin första MsvB på flera månader. Även här visste jag att Angelo var ordentligt förberedd men jag visste också att han låtit tidigare besvikelser sätta sig i huvudet och fått dåligt självförtroende. Trots att jag vet att han och Rosie har kapacitet att nå ett bra resultat även på så pass höga höjder och svåra banor var känslan att det mentala skulle påverka prestationen.

Så blev det också. Redan på andra hindret tog det stopp – och när prestationen är så svårt påverkad av det mentala, ja, då är det svårt att hjälpa, stötta och uppmuntra. Jag valde att låta Angelo vara för sig själv.

Efter en god natts sömn och en sen ankomst till Karlskrona var det sedan dags för varsin ny start för barnen.

För LillyBelle var det en ny LA, en klass hon för övrigt aldrig tidigare nollat. För Angelo och Rosie handlade det om LB med den alltid lika spännande bedömningen A:1a. Där vet jag att Angelo är trygg, avslappnad, full med självförtroende och kan lita till 100 procent på sin häst. Min erfarenhet av att se dem tävla i LB sa mig att det kommer att gå bra.

Det gjorde det också.

Efter avklarad felfri grund gick de ut näst sist i omhoppningen där Angelo, full av tillit, tog sig friheten att ta ett par rejält snäva svängar med Rosie. Det slutade med seger och ärevarv och säkert även en mental boost som kan hjälpa att ta sig förbi den psykologiskt tuffa Msv-barriären.

Till sist kom LillyBelle och Woodie i sitt livs andra LA. Precis som under lördagen var jag helt övertygad om att jag skulle få se en bra prestation – och det fick jag. En Woodie som är mer än bekväm med höjden, en LillyBelle som lär känna honom bättre och bättre för varje vecka som går. Även här kom ett litet misstag som gav ett stopp och av tre deltagande ekipage slutade LillyBelle och Woodie trea och sist.

Näst sist och sist om man tittar i helgens resultatlistor.

Det är inte viktigt, eftersom de fina prestationerna inte alltid syns i Equipe.

Det jag såg var ett ekipage som kommer att fortsätta att rada upp fina prestationer och går mot en ljus och rolig framtid – med fina resultat. Att se misstag är att se utveckling, och det fick jag se den här helgen.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Det är ännu en gång dags att sätta saker i perspektiv. Det triumftåg som just nu är svensk ridsport tuffar fram i en sådan fart att det är svårt att ta in, svårt att ens vara i närheten av att greppa det storslagna vi får vara med om i realtid.

Vrider vi tillbaka klockan några år och ser tillbaka är det nästan ofattbart vad vi fått uppleva.

Vi har sett två svenskar bli historiska världsettor. Först Peder Fredricson, sedan den nuvarande ettan Henrik von Eckermann. Bara en sån sak är för svensk del fullkomligt unikt. På mästerskapen har vi sett Eckermann vinna VM-guld 2022 och Fredricson vinna EM 2017 och ta hem dubbla OS-silver (2016, 2020).

Men det är någonting annat med mästerskapen som sticker ut.

Känslan av att det mer än någonsin handlat om konsten att få den svårframkallade trollformeln ”laget före jaget” att fungera i praktiken. Förmågan att få utövare att tänka ”vi” mer än att tänka ”jag” trots att vi talar om en extremt individuell och egocentrerad sport.

2017: Lag-silver i EM.

2018: Lag-silver i VM.

2021: Lag-guld i OS.

2022: Lag-guld i VM.

2023: Lag-guld i EM.

Fem medaljer på sex mästerskap, tre av dem av ädlaste valör. Vi kan också kasta in segern i Nations Cup i Aachen 2019 för att göra listan ännu längre. Tanken svindlar, tacksamheten över att få leva och uppleva allt detta är stor. Känslan av att se idrottshistoria skrivas på det här sättet är faktiskt svårt att sätta ord på.

Denna orgie i blågul mästerskapsframgång har en gemensam nämnare.

Henrik Ankarcrona.

Den lågmälde lagbyggaren. Guldmakaren från Södra Sandby. Den sympatiske förbundskaptenen. Alla lagframgångar som beskrivits ovan har skett efter att Ankarcrona tog över kaptensjobbet 2016.

Det Ankarcrona gjort saknar motstycke, både när vi zoomar in och ut. Han är givetvis den utan jämförelse mest framgångsrike svenske förbundskaptenen för hopplandslaget. Men det slutar inte där. Inte i någon annan sport har vi i Sverige haft en förbundskapten som kunnat skryta med de meriter Ankarcrona har. Inget svensk lag, oavsett sport, har ens varit i närheten att vinna de tre största mästerskapen i rad (OS, VM, EM). Inte ens nära.

Men vadå? Henrik hoppar ju inte, han är bara förbundskapten. Han gör ju inte jobbet ute på banan– han tar bara ut laget. Ska han hyllas så mycket?

Så kan invändningarna låta kring en förbundskaptens jobb.

Mitt svar: Jag tycker att Henrik Ankarcrona hyllats alldeles för lite. Egentligen förtjänar han att stå staty på Strömsholm eller åtminstone adlas efter det han gjort. Att vara förbundskapten är det svåraste jobbet du kan ha inom idrotten. Du har allas ögon på dig. Du ska ta ut en landslagstrupp där alla vill tävla så mycket som möjligt men någon ofta måste vara reserv. Som förbundskapten i en bollsport kan du köra ditt race, peka med hela handen och köra dina egna träningsövningar när ni samlas.

En förbundskapten i en extremt individuell sport måste ta hänsyn om han eller hon tänker bli långlivad. Ta skidlandslaget och det alpina landslaget som två jämförbara exempel. Alltid bråk, alltid problem. Varje år är det några åkare som vägrar träna med landslaget och enbart kör på egen hand, med sin egen tränare och sitt eget upplägg. Det skapar konflikter, eftersom andra åkare blir förbannade på dem som tjurigt måste gå sin egen väg. I centrum står förbundskaptenen som måste medla åt båda håll och samtidigt blir hårt pressad av media. Det är därför så många förbundskaptener byts ut, därför så många blir pressade och mår dåligt och därför många tvingas avgå, ofta i förtid.

I ridsporten, fullt jämförbar med skidor och alpint, har Henrik Ankarcrona lyckats med den otroliga bedriften att enbart skapa positiva rubriker under sex långa år. Han har inte förnekat att det förekommit konflikter, han har erkänt att han inte gillar konflikter men har också klargjort att när det väl kommer till konflikter tar han itu med dem omedelbart. Genom att störa så lite som möjligt har han visat ryttarna den största hänsyn och vunnit deras förtroende. Det är en av de svåraste konsterna och ingen har hanterat den med sådan bravur och sådan framgång som Henrik Ankarcrona. Lägg till hans ödmjuka framtoning och tilltalande personlighet i media och han har alla rätt.

Det är egentligen bara en sak som jag ställer mig frågande till efter denna orgie i guld och andra medaljer, nämligen detta:

Vad händer efter OS 2024 när Ankarcronas kontrakt går ut? Det är inte ens ett år kvar till OS i Paris är avgjort – och vad händer sedan? Vi har en förbundskapten som gjort allt rätt under sex år men jag har i alla fall inte kunnat läsa eller höra någonstans att det pågår diskussioner om framtiden.

Det senaste jag läste om Henrik Ankarcrona och framtiden var i en TT-intervju för drygt ett år sedan. Då sa han, å ena sidan:

”Det finns ingen övre gräns hur länge man kan vara förbundskapten, men den bollen ligger förstås hos ridsportförbundet. Jag trivs jättebra och brinner verkligen för resan till ett mästerskap.”

Å andra sidan sa han även, om sitt tuffa jobb:

”Det är inte alltid lätt, men jag har en fantastisk fru och vi försöker backa upp varandra. Utan Ingrid och familjen hade det inte fungerat, inte utan deras stöd. Det tror jag alla förstår, att det måste finnas, men det är aldrig enkelt.”

Det är hög tid att ta tag i den här frågan. De exempellösa framgångarna under Ankarcronas tid vid rodret har gjort svensk ridsport enormt attraktiv. Sponsorer vill samarbeta med vinnare, tv-bolag vill sända tävlingar och alla nya och gamla förebilder och idoler gör att allt fler vill börja rida. Framgång föder framgång med effekten att en hel sport stärks ekonomiskt, vilket ger utrymme för viktiga satsningar över hela linjen. Vi som älskar ridsport befinner oss både bildligt och bokstavligt i ett guldläge just nu.

Andrea Barth är sportchef på Svenska Ridsportförbundet. Det är hon som är Ankarcronas chef och den person, under förbundsstyrelsen, som är högst ansvarig för tillsättning av förbundskapten. När lyfter hon luren, ringer årets viktigaste samtal och inleder konkreta diskussioner om en avtalsförlängning med den unikt framgångsrike lagbyggaren från Södra Sandby?

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag minns när jag hösten 2018 var på clinic i det gamla gistna och råkalla ridhuset på Växjöortens Fältrittklubb. Trots kylan var det fullt till sista plats och vi som var församlade lyssnade andäktigt till det som sas.

Den som gästade Växjö var Jens Fredricson. Jag kände till honom som föredettingen, han som en gång för länge sedan var uppe och nosade på världstoppen men därefter la karriären på hyllan för att göra annat. Till exempel hålla clinic i Växjö.

När detta skrivs är Jens Fredricson den ende ryttaren i Europa som efter två dagars tävlande i Milano står på 0 fel. I eftermiddag kan Jens Fredricson och Sverige bli europamästare i lag och på söndag vet Jens att om han nollar igen – ja, då är han bäst i den här delen av världen även individuellt.

Jag hoppas såklart på dubbla guld igen, bortskämd som man blivit av de senaste årens närmast löjliga blågula framgångar.

Men det är inte det viktigaste för mig.

Det viktigaste för mig är att Jens Fredricson finns.

Inte för att han är Jens Fredricson utan för att han är one of a kind. Fullkomligt unik. Hela Jens Fredricsons liv innehåller så mycket intressant att ni som befunnit er i ridsporten i hela ert liv kanske inte ser det på samma sätt som jag.

Jag skrattade förresten högt på den där clinicen när Jens fick frågan om han någonsin kommer att ha en chans mot lillebror Peder igen.

– Får jag bara en tillräckligt bra häst ska jag slå honom, sa Jens.

Vi var 300 personer som skrattade och fram till förra våren trodde jag att Jens skämtade när han sa det där om att slå Peder. Det gjorde han inte. Jens Fredricson var inte den föredetting jag trodde.

Så fungerar det nämligen i den del av sportvärlden jag kommer ifrån. Där handlar det om korta karriärer, där den röda lampan börjar lysa redan runt 30-årsstrecket. Då handlar det om att undvika skador för att förlänga karriären till i bästa fall 35-36. Det är ofta med vemod jag sett dessa idrottares sista år innan de tvingas ta farväl av det de älskar mest. Och att lägga ner sitt tävlande och sedan tro att man kan återuppta den och bli någonting annat än en avlägsen skugga av sitt forna jag är bara att glömma. Det funkar inte.

När jag ser vad Jens Fredricson åstadkommit inser jag än en gång att ridsporten inte är som andra sporter, och den här gången menar jag det på ett odelat positivt sätt. Som en av ytterst få sporter erbjuder ridsporten ett snudd på livslångt utövande, även på hög nivå. I ridsporten är det inte den tävlande människans karriär som är kort utan det tävlande djurets. För mig öppnar detta tvärtomtänk helt oanade möjligheter, både när det gäller att se, höra, tänka och känna.

Se på Jens Fredricson, 56. Jag gillar den nästan episka berättelsen om när Jens, enligt egen utsago, som 30-åring kom fram till att han inte kunde rida, trots att han nått internationella framgångar. Hur han sedan tar hjälp av då rullstolsburne legendaren, major Anders Lindgren, som efter att ha sett Jens rida säger:

– Jens, du rider så dåligt att jag inte vet vad jag ska börja.

Han lärde sig något där. Det blev en ögonöppnare för honom som han ofta och gärna berättar om. Och nu fortsätter han med att lära ut, att förmedla kunskap och att så frön. Han är öppen, han bjussar på tips och knep, inspirerar, ifrågasätter gamla sanningar. Studera vad som händer när en mikrofon placeras framför Jens Fredricsons mun. Hur han gillar det, hur han ser det som en möjlighet att säga någonting vettigt som alla kan förstå och ta till sig istället för det vanliga intränade och intetsägande snömoset. Hans avslappnade och filterlösa sätt i intervjuer borde bilda skola bland landets mediecoacher.

Hos Jens Fredricson finns något vi alla kan ta efter. Han som kom tillbaka. Han som ingen trodde skulle bli bäst i familjen igen. Han som vill förmedla kunskap till andra. Han som lämnade den stora arenan för att bli stallmästare på Flyinge och Strömsholm – och nu har chans att bli Europas bäste ryttare. Oavsett hur det går ser vi historia skrivas framför våra ögon.

Hela Jens Fredricsons liv är faktiskt som gjort för att bli film. Och skulle han få till en fullträff på söndag – tänk vilken film-slutscen DET skulle bli – undrar jag om inte även ett gäng kända regissörer tänker samma tanke.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Plötsligt bara står han där, mitt i hagen. Jag är inte alls beredd på synen som möter mig. På den här gården har jag vant mig vid att först hantera små A-ponnyer, marginellt större än de största hundraserna. Det har fortsatt med nästa steg, B-ponnynivån, där det handlar om rejält mycket mer häst men fortfarande tämligen lätthanterliga djur. När C-ponnyn Rosie dök upp i början av förra sommaren började det kännas lite mer. Hon är inte på något sätt stor eller skrämmande, men i jämförelse med övriga i flocken kändes hon som en rejäl, ganska stor häst. Så har det sett ut fram till för drygt en vecka sedan.

Då står han där. Carrenrod Lad, aka Miami, och stirrar på mig. Jag vet inte exakt hur högt han mäter i mankhöjd men en sak står klar. Det är en rejäl så kallad storhäst som står framför mig. Hans mörka gestalt inger respekt och jag kan bara tänka mig vilken kraft som finns i de där enorma benen om de skulle få för sig att utöva karate eller annan valfri kampsport där benstyrka är ett plus.

Men precis lika respektingivande och farlig som Miami först ser ut, precis lika snäll och timid är han. Han är som vidundret Stora Vänliga Jätten från den animerade filmen med samma namn. Skrämmande vid första anblick. Tillgiven som en älskad hund därefter. Miami vill komma nära men är inte bufflig eller irriterande. Han älskar att bli kliad, följer mig nyfiket vart jag än går inne i hagen och är bland det mest sociala jag upplevt.

Det är tack vare fantastiska Sandra Augustsson han står i vår hage. Angelo har länge drömt om att få prova att rida storhäst och tack vare Sandras vänlighet får han under en period låna Miami. För två veckor sedan gjordes ett första test då Angelo fick provtävla Miami i Tingsryd, parallellt med Karl Oskar Cup i Växjö. Han åkte dit, bekantade sig med hästen och red sedan sitt unga livs första runda med storhäst. Lugnt, fint och med ett litet nedslag tog de sig runt banan och målgången var ett stolt ögonblick för Angelo.

Men nu står den Store Vänlige Jätten här hemma. Angelo har fått låna Miami och lånet gäller inte bara träning. Angelo tillåts även tävla honom och när fredagen kommer står de redo under tävlingarna i Ljungby. Hinderhöjden är 1,10 och jag följer det hela genom Equipe-appen eftersom jag även jobbar dagpass här hemma i Växjö. Återigen gör Angelo det riktigt bra och den här gången faller inga hinder. Hans nolla räcker till en tolfteplats bland 46 startande och betyder att han och Miami blir placerade och får rosett, som sista ekipage. En ny milstolpe!

På lördagen börjar jag jobba först under eftermiddagen och kan därför följa med till Ljungby, med ett litet nervöst pirr i magen. Det är trots allt en liten 13-årig pojke på en visserligen vänlig men samtidigt väldigt stor jätte. En kombination jag har stor respekt för.

Nu väntar åter 1,10-hoppning, en klass där även Smålandsmästerskapet för children ingår. Även denna klass har 46 starter varav tre är barn som rider storhäst. Angelos kompis Molly Nilsson-Green är först ut. Hon rider superfint och noterar en snabb omhoppningstid. Den här gången vågar även Angelo trycka lite på gasen och jag noterar med viss förvåning hur bra han hanterar allting. Angelo kommer i mål med en bom i grunden och en väldigt fin tid. När den tredje deltagaren, Kelsie Rönneke, ridit står det klart att Molly blir etta, Kelsie tvåa och Angelo trea. Trots att de bara är tre i klassen delar Smålands Ridsportförbund generöst ut både guld-, silver- och bronspriser. Normalt sett tycker jag att det är fel att den som kommer sist får pris men den här gången har det varit så jämnt (det skiljer bara 17 hundradelar mellan de tre i omhoppningstid) att jag faktiskt tycker att alla förtjänar att hyllas.

Tack till Stora Vänliga Jätten och framför allt Sandra Augustsson för att vi fick en liten inblick i den stora storhästvärlden! Den var mycket intressant.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Året är 2017. På Värendsvallens grå betongläktare sitter jag och Malin. Mellan oss sitter Angelo, 7, och LillyBelle, 5. Karl Oskar Cup pågår och eftersom barnen börjat intressera sig för hästar och så smått börjat gå i ridskola tycker vi att det är en bra idé att göra en utflykt till den anrika fotbollsarenan som klätts om till unik plats för ponnytävlingar.

Jag ser hur ekipagen svischar förbi, hur otroligt modiga och duktiga de unga ryttarna är. Jag kan heller inte undgå att notera hur fascinerat och storögt Angelo och LillyBelle följer skådespelet.

– Här ska jag flyga fram med min häst, säger plötsligt LillyBelle drömskt.

Där och då är jag helt säker på en sak.

Det kommer aldrig att hända. Det här är för avancerat. Jag säger det givetvis inte men i den stunden är jag övertygad om att mina barn aldrig någonsin kommer att rida Karl Oskar Cup. Det finns inte en chans. Den här sporten är alldeles för svår.

Men det är inte mycket jag vet sommaren 2017, ska det visa sig.

Framför allt vet jag där och då knappt någonting om hästar. Jag vet visserligen en massa om tävlingar men jag kan inte ana att mina barn ska tävla. Inte på hästar. Inte i en mastodonttävling som Karl Oskar Cup. Kanske lunka runt försiktigt på en ridskola eller hemma på gården, men inte här. Absolut inte här. På den här gräsmattan är det ju i princip proffs som rider.

Jag tänker ofta på besöket på Värendsvallen. Bara sex år har passerat sedan vi satt där på den gråa betongläktaren och inandades en dröm som kändes ouppnåelig. Det känns som en annan tid, ett annat liv och en annan galax i dag. Samtidigt har det bara gått sex år. Det är inte så himla mycket. När jag nu, i augusti 2023, summerar årets Karl Oskar Cup är det med stor förundran och ren häpnad jag konstaterar hur otroligt fel ute jag var i min känsla 2017.

Jag har precis sett tävlingarnas näst sista klass, en Lätt B+ för kategori C. Där har Angelo svischat fram i en hastighet som – förstår jag nu – varit minst lika hög som de fartvidunder jag med skräckblandad förtjusning bevittnade 2017. Sex år senare vinner 13-årige Angelo finalen av Karl Oskar Cup med Rosie efter en alltid lika spännande A:1a-rysare. När jag ser honom rida ärevarv med en blombukett i handen ryser kroppen till.

Då har jag ännu inte ens nämnt den som faktiskt var Karl Oskar Cups allra största vinnare.

LillyBelle, hon som drömde, hon som ville, hon som önskade.

För henne blir 2023 års Karl Oskar Cup en ”once in a lifetime-weekend”.

Hon ställer upp i alla tre cuperna, inalles nio starter. Hon blir placerad i åtta av dem, vinner fem, tar hem både den minsta cupen, Lilla Anna (med Tindra), och den mellersta, Kristina (där hon med A-ponnyn Peggy besegrar alla B-ekipagen) och slutar tvåa i den stora cupen, Karl Oskar, med sin nye vapendragare Woodie. Inte nog med det. Parallellt med ponnytävlingarna arrangeras käpphästtävlingar inne i ridhuset. LillyBelle, som med nöd och näppe hinner komma till start på grund av sitt tuffa schema ute på den riktiga ridbanan, får till en fullträff även med käpphästen. Hon är snabbast bland de 61 deltagarna och i pris får hon ett elegant rosa käpphästhinder. Det här är helgen när allt bara stämmer.

Direkt efter finalsegern i Kristina Cup med Peggy blir LillyBelle även intervjuad av min kollega och vän Alexander Jepsen på Smålandsposten som av tävlingsledningen snappat upp att LillyBelle ”rider som en biltjuv”. Dagen efter ska vi, visar det sig, få besök av Sveriges Radio Kronoberg som gör en lång intervju med LillyBelle.

Förundrad inser jag hur lite jag vet i dag och hur lite jag visste för sex år sedan. Ett nytt ordspråk formas i min hjärna:

Steget mellan ouppnåelig dröm och överträffad verklighet kan vara kortare än du tror.  

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

När man redan tyckte att det var alldeles för deppigt, fuktigt och kyligt för att vara i början av augusti – ja, då kom Hans. Ingen kan som Hans, och andra oväder, skölja bort den lilla lust och det lilla hopp som trots allt finns kvar där längst in i själen under ett sensommarlågtryck.

Särskilt inte hos den som håller på med utomhusaktiviteter.

Särskilt inte hos den vars utomhusaktiviteter dessutom utgörs av ridsport och tillfälliga snickeriprojekt.

Oväder som Hans försöker sälja in ett frestande flyktbeteende. Ger oss känslan av att det aldrig är för sent att ge upp. Känslan av att det är fullt tillåtet att vägra vistas ute och istället spela kort eller Yatzy, se på film eller serier eller inta horisontalläge med en ljudbok i öronen.

Men inget av detta har vi gjort.

Vi har kämpat tappert mot Hans, stått emot hans lockelser, gjort vårt bästa för att ignorera honom. Vi firade exempelvis Hans ankomst med att jobba i hällregn under sex långa timmar. Vi sågade, vi mätte, vi skruvade, vi spikade. Vi gjorde blyertsmarkeringar i virke som genast regnade bort, provade igen och igen och igen tills det gick att kapa på rätt ställe. På så sätt har vårt uteboxbygge sakta men säkert gått i rätt riktning även denna mörka vädervecka.

Inte heller våra djur tycker om Hans. Jack russeln Doris gillar vatten lika mycket som katter gör och har smugit runt i eller kring stallet de gånger hon vistats utomhus. Lilla Tindra har när hon befunnit sig i sin hage mest stått och sökt ögonkontakt med oss, som för att säga ”Kan jag få komma in nu?”. Vi har självklart gått Tindra till mötes alltmedan Hans kastat sin oupphörliga nederbörd över oss. Även de andra hästarna har visat stor uppskattning när vi erbjudit dem daghärbärge med ett extra mål mat under de värsta timmarna då Hans härjat. Till och med kaninerna har legat håglösa och uttråkade inne i sina små hus och bara i undantagsfall sökt sig ut för en nypa frisk men regnig luft.

I lördags var dagen före Hans utlovade besök och det känns just nu som att den kommer att bli den sista regnfria före oktober. Den dagen hade vi åtminstone turen att pricka in en träning med Ann Liwing inför denna veckas hemmaplansklassiker Karl Oskar Cup, där för övrigt Hans härjningar också ställt till det för arrangörerna.

Det blev en bra träning, precis som vanligt. Lärorikt och nyttigt för både barnen, Malin och mig själv. Förutom sin erfarenhet, skicklighet och öga för korrigering är Ann Liwing bra på många saker.

Framför allt tre:

• Hon är bra på att snabbt få ner ryttare som befinner sig uppe i det blå på jorden igen.

• Hon är bra på att omedelbart bygga upp och lyfta samma ryttare mot nya höjder igen.

• Hon är bra på att förklara på ett sätt som även sådana som jag förstår och lär mig.

Förutom träningen för Ann Liwing har alla aktiviteter utom en skett i regn, rusk och blåst. När Hans var på sitt sämsta humör lastade LillyBelle sin Woodie i lastbilen. Sedan körde jag ner dem till hemmaklubben fem minuter bort där kompisen Doris (människan, inte hunden) väntade tillsammans med sin B-ponny Susie. Ridhuset var ledigt, tjejerna fick rida en timme utan att bli blöta och – ja, sedan har det egentligen inte hänt så mycket mer.

På hästfronten intet nytt, liksom.

Och trots att vi trotsat honom är alltihop Hans fel.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Jag tar vid där den förra bloggen slutade och dröjer mig kvar en kort stund vid Växjö Summer Show. Hemmatävling. Det är något speciellt med ordet. En tävling vars klubb och arrangör du själv är en del av. Av den anledningen lyssnar man lite extra och är lite mer uppmärksam. Vad tycker gästande ryttare om tävlingen? Ser de ut att trivas? Flyter arrangemanget på som det ska eller hålls inte tiderna? Finns det förslag till förbättringar?

Alla farhågor kom på skam. Sommarshowen flöt på, vädret ställde upp och alla såg ut att trivas, från publik till personal och till ryttare från Lätt D till 1,45. För vår del matchades våra hästar sparsamt. Först under söndagen gick LillyBelle och Angelo in i tävlingen. LillyBelle red först lilla Tindra (LD och LC), sedan Erika (LC) och slutligen Woodie (LB). Väldigt bra ritter och prestationer rakt igenom även om rosetterna uteblev. Angelo och Rosie gick ut i tävlingarnas allra sista klass, en Lätt B.

Trots att det brukar finnas ett hemmasyndrom – där ryttare gärna spänner sig lite extra och har ett par fjärilar i magen – är Angelo och Rosie som ett strävsamt gammalt par. De förstår varandra, Rosie är hjälpsam och taggad och Angelo fokuserad. Det slutar med en snygg seger som sätter punkt för Växjö Summer Show 2023.

Efter att själv ha jobbat på redaktionen nio dagar på raken efter min semestercomeback njuter jag nu av ett par dagars ledighet. Att en tävlingsfri helg står på schemat känns bra. Efter en så pass lång streak med jobb är det skönt att göra någonting utan att lämna hemmet. Jag firade direkt ledigheten med att sladda ridbanan.

Jag älskar att sladda banor. Älskar att se slutresultatet. Jag är övertygad om att det har att göra med att jag spelat tennis i 20 år. Precis som det är någonting visst och särskilt inbjudande med en nysopad grusbana med blänkande vita linjer är det på samma sätt både lugnande och inspirerande att se en paddock som är helt ren, helt fri från hovavtryck, till synes oförstörd.

Det är det bästa med att bo på landet. Det finns alltid pågående och planerade projekt att sätta tänderna i. Sommarlovet är projektens tid, årstiden då det är läge att bygga, förnya och fräscha upp. I år har jag i vanlig ordning målat om och fräschat till stallet, en kär tradition som jag skulle sakna om den försvann. Jag har även dövat mitt dåliga samvete genom att äntligen gjuta en lutande ramp framför stallet. Fjolårets ännu pågående trädgårdsprojekt – den grusade platån – pryds nu av en vacker stenvall som även fått en sten att lätta från mitt hjärta. I skrivande stund är jag igång med nästa projekt; något som förhoppningsvis slutar med antingen en ligghall eller två uteboxar (vi har inte bestämt oss än). Men känslan av att som glad amatör bygga någonting, vad som helst, är översvallande.

Att i lugn och ro fundera ut var plintar lämpligen ska grävas ner, hur många kvadrat bygget landar i, hur stor åtgången av reglar och panel blir och vilken typ av skruv och spik som bör användas – allt detta adderar någonting som höjer livskvaliteten. Att koppla på transporten och åka till bygghandeln är lika spännande som att kika på vilket överblivet material hemma på brädgården som kan återbrukas. Jag känner att jag hittat en bra mix mellan begagnat och inhandlat och kommit en bit på vägen. I dag påbörjade jag bärläkten och när den är på plats är det dags att lägga taket. Livet på landet rullar på som det alltid gjort – och trots att det är slitigt och svettigt och knappast något för en ond tennisrygg är det svårt att inte tycka att livet på landet är livet.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.

Hux flux, pang bom. Plötsligt är jag tillbaka på jobbet igen efter en semester jag i vanlig ordning kallt räknade med att den aldrig skulle ta slut. Det var ändå fem veckor på raken, min längsta sammanhållande ledighet sedan sommaren 1999. Ändå lyckades den ta slut när den var som roligast. Men det är väl då man ska gå från festen, sägs det väl? När den är som roligast?

När jag snabbt tänker tillbaka känner jag att allt blev som jag hoppades. Fantastiska Börjes Cup. Mysiga Ponnypokalen i Gislaved. Mäktiga och förtrollande Falsterbo Horse Show. Och så som avslutning på det hela Skogens konung i Aneby, som förutom husvagnsdramat jag beskev förra veckan var lika ljuvligt som vi hoppats på. LillyBelle fick kvitton på att det finns en enorm kapacitet i samarbetet med Woodie och vad de behöver träna på framöver. Angelo och Rosie vann en Lätt B, var några millimeter från att nolla i Lätt A+ och när det hela var över syntes det på Angelo att hans självförtroende fått sig en skön kick.

Det är en klen tröst när jag nu kastats tillbaka till en sportredaktion där alla mina kolleger utom en, den duktiga vikarien Manda, strosar runt i den lediga frihet jag nyss berövades. Det råder nämligen tidernas torka här i Växjö.

Ni kan vara lugna. Epitetet Sveriges golvbrunn har vi fått för att det finns en poäng i det. Det regnar i stort sett varje dag. Det är inte den torkan vi lider av, utan nyhetstorka. En positiv sak med Växjö är annars att staden har fler elitlag än vad som är hälsosamt för den sportredaktion som ska bevaka dem. Normalt sett hinner vi knappt bevaka allt som händer. Nu är problemet att alla dessa sporter också gått på ledighet. Det händer ingenting. Den enda match som spelas sker på lördag. I övrigt: Inga matcher i sikte någonstans, i någon sport, vare sig bland juniorer, seniorer eller veteraner.

Vad göra i det läget, när ingenting händer men fem till sju sidor ska fyllas i tidningen varje dag?

Man skapar nyheter.

Tvingas tänka sju extra varv.

Lusläser nyhetsflödet i hopp om att hitta någon lokal koppling att göra journalistik av.

Intervjuar intressanta personer.

Hoppas på turen. 

Litar till rutinen.

Det har fungerat hittills. Vi har kämpat som dårar men vi har fyllt varenda kvadratcentimeter utrymme med text och bilder.

Men att ingenting händer i den lokala sportvärlden är lyckligtvis inte helt sant.

Det finns ett undantag och det undantaget gör mig lycklig.

Ridsporten vägrar ta semester och fortsätter leverera, vecka efter vecka, och känslan att äntligen få ägna betald arbetstid åt att skriva om det väger upp det faktum att semestern är över. Växjö Summer Show står nämligen på programmet torsdag, fredag, lördag och söndag. 900 härliga starter med både små och stora hästar på min egen hemmaklubb. Det firade jag redan i onsdags med att skriva en rejäl förhandtext där jag bland annat intervjuade Linda Heed, som besöker Växjö med fyra hästar och SM-genrepande dottern Isabell.

I dag är det fredag och då blir det nytt besök, intervjuer och texter från hopptävlingarna. Detsamma gäller både på lördag och söndag. Om ridsporten står för den lilla sportsliga nederbörd som faller är nyhetstorka inte så dumt, när jag tänker efter.

Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er. Vill ni följa mig på Instagram finns jag här.