Avla för bättre hållbarhet

Kristian von Krusenstierna

Dressyrryttare

Dressyrryttaren Kristian von Krusenstierna är känd för att ha hästar som fungerar högt upp i åldrarna, såväl ridskolehästar som tävlingshästar. Han lyfter ett varnande finger för utvecklingen då han märkt en trend att vi går mot mindre hållbara hästar.

– Dagens moderna hästar rör sig naturligt med stor elasticitet, men de gör det hela tiden, säger han. De går så att säga på max oavbrutet, vilket innebär att kroppen slits bara de finns till. Det blir slitage direkt och hela tiden.
– I framtiden tror jag att vi måste ta med hållbarhetsaspekten i avelsarbetet, titta på härstamning och undersöka att såväl hingst som sto har hunnit visa att de håller för att användas. För alla hästar gäller att de ska kunna arbeta, vilja arbeta och hålla för arbete.
– Aveln av sporthästar har gått mot fler extremt rörliga individer, stora hästar med spektakulära rörelser. Samtidigt finns en gräns för hur mycket det går att tänja på de biomekaniska förutsättningarna, de ändras inte. Ju rörligare hästen är, desto mer styrka och stabilitet behöver tränas upp i vävnaderna som ska ta emot rörelsen.

Personligen vill jag hellre ha en blivande dressyrhäst med shettis-trav…”

Kristian von Krusenstierna

– Den motivations- och konditionsträning som jag brukar göra på den normala unghästen klarar inte de moderna individerna utan att gå sönder. Personligen vill jag hellre ha en blivande dressyrhäst med ”shettistrav” och bärig galopp, den kan jag arbeta med och bygga upp utan förslitningsskador.
– Hästar ska inte bara ha bra gång, de ska ha förutsättning för att klara att gå i skolan också. Tidigare hade vi hästar med vardagsgång som ryttaren förbättrade genom träning. Dessa hästar fick gå konditionsträning på väg samt teknik- och styrketränades. Med tiden förbättrades deras gångarter och man kunde koppla på det elastiska uttrycket vid behov.

Anne Haglund

Veterinär

En som håller med Kristian von Krusenstierna är veterinär Anne Haglund.
– Jag möter ofta ledsna och besvikna ägare där hästen inte har hållit ens för normalridning. Det kan visserligen finnas många anledningar till det, men en del är att uppfödarna har siktat på elitsporthästar i stället för att försöka få fram en hygglig, användbar normalhäst, säger Anne Haglund.
– Det finns en risk med att avla fram hästar med mycket lång hals, stora gångarter och ett elektriskt temperament. Det blir lätt att en mycket talangfull häst tränas på fel sätt och tävlas alltför tidigt, utan att ha fått bygga upp styrkan först, som de behöver för att hålla.

Känsligheten hos dessa hästar gör ofta att de blir för svåra att användas av den stora gruppen vanliga ryttare som vill kunna rida omväxlande, umgås med sin häst och kanske tävla upp till Lätt A och medelsvåra klasser, menar Ann Haglund.

Under sina 30 år som veterinär har hon sett utvecklingen av SWB-hästar över tid.
– Framför allt har vi i dag långa halsar med en knyck i nacken, det blir en hävstångseffekt – ju längre hävstång, desto mer belastning blir det vid infästningen vid de sista halskotorna. Tränar man sedan den unga hästen på ett sätt där nacken knäcks in, då finns inga muskelstrukturer som håller upp halskotpelaren och resultatet kan bli ataxi.

Som veterinär önskar jag se mindre stora gångarter och mer hanterbara hästar, så att fler ryttare kan ha glädje av sina hästar under lång tid.

Anne Haglund

En annan sak som Anne Haglund ser i sin praktik är hästar som har ont av kissing spines. Det finns flera exempel på duktiga ryttare som kan använda hästar med kissing spines med genomtänkt träning, men alla har inte kunskap om detta.
– Jag ser hästar som lider när de ska ha en ryttare på ryggen. Därför skulle jag gärna se att avelshingstarna röntgades i hals och rygg, som en varudeklaration till stoägare.
– I dag röntgas hingstarna i has och knä avseende osteochondros, men detta är oftast något som kan åtgärdas och sedan är problemet borta. Att sprida kissing spines på hästar som vi använder genom att sitta på deras rygg blir fel.
– Även om avelsurval är en sak och utbildning/träning en annan, hör de ihop på så sätt att en talangfull häst riskerar att tränas på ett felaktigt sätt och deras känsliga temperament gör att det krävs mycket duktiga ryttare för att kunna rida ut och träna på ett omväxlande sätt.
– Som veterinär önskar jag se mindre gångarter och mer hanterbara hästar, så att fler ryttare kan ha glädje av sina hästar under lång tid, säger Anne Haglund.

Jens Fredricson

Hoppryttare och stallmästare

Jens Fredricson tycker att uppfödare måste göra ett grundligt förarbete innan ett sto sätts i avel och en hingst väljs ut.
– Ta reda på så mycket som möjligt om stoet, hingsten och deras förfäder och andra släktingar. Det är en rätt stor bit genetik inblandad, inte enbart exteriören utan hårdheten i skelett och konstitution som är av vikt för hållbara hästar.
– Det blir fel avelsurval om ett sto som har gått sönder flera gånger sätts i avel.

Även andra faktorer inverkar om individen ska bli hållbar.
– Under hela uppväxten, redan från föltiden, är rörelse oerhört viktigt, allra helst i grupp på kuperade marker och olika underlag, poängterar Jens Fredricson. Den vanliga skötseln är förstås också viktig; hovvård, mineraler och koll på hullet så att unghästen inte blir för tjock.
– Sedan kommer vi till utbildningen, som inte ska styras av tävlingssäsongen eller marknadskrafter, utan det är hästen som ska styra den. Det innebär att de rena, fria gångarterna uppmuntras och att hästen inte dras ihop framifrån och bakåt.
– I slutändan är de det välutbildade hästarna som fått rätt grundskolning som kommer att hålla och prestera, oavsett vad de används till.

Jeanette Joelsson

Uppfödare på Stall Goddag

Dressyrhästuppfödaren Jeanette Joelsson lägger mycket tid på planering, både vad gäller avelsurvalet och uppfödningen.
– Vi tänker hållbarhet från början och avlar på ston som antingen själva fungerat i sporten eller har gett avkommor som gör det. Vi väljer bort hingstar som vi vet kan ge svårhanterliga avkommor eller för stor trav och ser hellre att de har lite kvickhet i benen.
– Vi har koll på blodslinjerna långt tillbaka och vet vilka stammar som ger känsliga individer.

Unghästarnas uppväxt följer en plan som ska ge de bästa förutsättningarna; lösdrift med mycket rörelse och vila, 2-åringarna röntgas avseende OCD, hovslagare är inkopplad redan från föltiden, tänderna kontrolleras regelbundet och man har god kontakt med veterinär.

I all hantering och i inridningen är syftet att hästen ska få förtroende för människor.
– Eftersom vi har haft dem hela vägen sedan de var små och vet vad stona har levererat tidigare, vet vi från början vilka individer som är känsliga och kan behöva extra tid. Målet är att hästarna ska kunna placeras inte enbart hos de duktigaste ryttarna, utan även hos dem som är snäppet under.

Jeanette Joelsson trycker på att rörelserna under utbildningen behöver tonas ner på unghästar med stor gång, för att de inte ska slita ut sig. De måste bli starka och lära sig att bära sig själv.
– Vi har lärt oss att ligga steget före och ha en plan för varje häst. Den kan revideras flera gånger, men finns där i botten. Hantering och utbildning ska ske utan stress.

Jan-Ove Olsson

Avelsdomare

Jan-Ove Olsson ger följande råd till en ny uppfödare som vill ta fram hållbara hästar:
– Skaffa ett diplomston från en annan uppfödare, det är ett säkert kort att börja med. Gärna ett sto som har jämn exteriör och är välproportionerad. Var noga med extremiteterna och hovarna, de utgör mycket av grunden till hållbarheten – träna ögat att studera benställningen.
– Även om individen är viktig, måste man titta lite bakåt i hästpasset. Kontrollera i fyra generationer på både stoet och hingsten vilken mankhöjd hästarna haft, poäng på extremiteterna och vilka avkommor de gett.

Vid val av hingst anser Jan-Ove Olsson att det är vettigt att gå på en beprövad hingst som redan har gett bra avkommor. – Annat som påverkar hållbarheten är uppväxten; utrymme, vila, kompisar och bete. Jag trycker gärna på möjligheten att vila. Sedan lämplig hantering som syftar till att ge förtroende och respekt, utan att man håller på så mycket med fölet att det blir utled och trött på det hela. 

Till sist…

• Vila, utrymme, kompisar, och bete. Det är faktorer som påverkar hållbarheten enligt Jan-Ove Olsson.
• Kissing spines innebär urkalkningar eller pålagringar som kan uppstå på ryggkotornas tornutskott, där de trycker mot varandra.
• Ataxi gör så att  hästen får svårt att kontrollera sin kropp, den är vinglig eller snubblig och verkar ostadig i bakdelen. Förslitning eller trauma kan ligga bakom.

Fakta

Rörlighet utan kontroll skapar skador

Pernilla Stenfeldt är fysioterapeut på häst och tittar därför på hästars rörelser ut ett annat perspektiv än det gängse: hon ser till funktion och i vilken riktning en kraft utvecklas.

Hon varnar för en avel mot extrem rörlighet och alltför finlemmade huvuden – det senare ökar risken för att betten inte får plats i munnen.
– En häst med stor rörlighet kräver extra styrka och stabilitet eftersom bakbenen producerar en väldig kraft som passerar genom bakknän, SI-leder och ländrygg.
– Den kraften måste tas emot någonstans av stabila vävnader, för om rörligheten sker i ytterläge utan att stabiliteten har tränats upp riskerar vi skador. Rörligheten måste kontrolleras genom stabil muskulatur runt leder och rygg- och halskotor.
– Därför måste vi tänka om i sättet att utbilda hästarna så att de får tid att utvecklas och stärkas tillräckligt mycket.

Pernilla Stenfeldt poängterar att den kroppsliga utvecklingen hos hästen är likadan som hos tidigare modell av varmblodiga hästar. Till exempel tar skelettet lika lång tid på sig att utvecklas. Ryggen är inte färdig förrän vid sex till sju års ålder och där kan det vara en fara med för stort fokus på unghästtävlingar.
– Hästen behöver tålmodig matchning i rätt tempo – låt den jogga och se lite tråkig ut under uppträningen, i stället för att stoltsera med flashiga gångarter hela tiden.
– Det mest skadliga man kan göra är att dra in nosen framifrån och bakåt, det sätter biomekaniken ur spel. De stabiliserande musklerna hämmas och sätts ur funktion i detta läge.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2023.