Bädda för det bruna guldet

En häst på 500 kilo producerar 8–10 ton gödsel per år, och för stallägaren kan gödselhanteringen vara en stor kostnad. Ofta talar man om hästgödseln som ett problem, till och med ett miljöproblem, där den sägs bidra till övergödning av våra vattendrag.

Men hästen och dess gödsel kan spela en viktig roll i kretsloppet, på ett både ekologiskt och miljövänligt sätt. Det finns ett stort värde i det bruna guldet, som man slåss om i Facebookgrupper där hobbyodlare skriker efter hästskit och där man särskilt uppskattar den långsammare kväveutsöndringen och de jordförbättrande egenskaperna.

Intresset för hästens gödsel ökar

Efter förra vinterns galna elpriser och en prisökning på över 100 procent för värmepellets har också intresset för att tillverka biogas eller eldningspellets av hästgödsel ökat.

Genom åren har många forskningsprojekt visat att hästgödsel kan vara en tillgång, samtidigt som till exempel övergödningsutredningen från 2020 gav hela hästnäringen skrämselhicka. Där framfördes flera förslag som drastiskt skulle påverka hästhållningen, särskilt den bilaga som förespråkade att hästhagar bara bör användas i tio år och att maximalt tio procent av en hästhage får bestå av söndertrampad mark. Inget har dock hänt på området i fråga om reella lagförslag.

Många forskningsprojekt har visat att hästgödsel kan vara en tillgång, samtidigt som övergödningsutredningen gav hela näringen skrämselhicka.

Något som skulle kunna få genomslagskraft på bred front är att använda hästgödsel till förnybar energi genom biogasanläggningar eller eldning i avfallskraftvärmeverk. Det senare genomfördes vid årets Gothenburg Horse Show, då de 84 ton hästgödsel som hästarna producerade under eventet återvanns som energi. Hästgödseln kunde värma Skandinavium i fyra dygn och genererade dessutom el som täcker cirka fyra lägenheters behov under ett års tid. Detta genom att gödseln brändes i ett avfallskraftvärmeverk och ångan från den processen drev en turbin som producerade el.

Halm ger bäst resultat för biogas

För närvarande finns ett stort intresse för mindre biogasanläggningar på gårdar runt om i landet och det byggs allt fler sådana. Det finns redan beprövad teknik för rötning av hästgödsel, men stötestenen kan vara vilket strömedel som används till hästarna. Här har JTI, institutet för jordbruks- och miljöteknik, gjort försök som visar att hackad halm eller halmpellets ger bäst resultat.

Vid studier av biogastillverkning har man sett att gödsel från hästar som äter hö blir mer effektivt än gödsel från hästar som fodrats med ensilage.

Ytterligare fakta att ta med i beräkningen är att det i  en ”normal” gödselhög med en blandning av gödsel och strö och en fukthalt mellan 50 och 60 procent sker en aerob (syresatt) nedbrytningsprocess. I en alltför kompakt gödselhög eller där fukthalten blir för hög övergår processen att bli anaerob, vilket leder till att växthusgasen metan frigörs.

Många kommuner kräver att man har tak över sin gödselplatta, men risken är då att högen blir för torr och måste vattnas.

Lokala lösningar är att föredra

Mycket faller tillbaka på hästägaren och vilka system som passar den egna hästhållningen. Lokala lösningar är att föredra och det gäller att följa med i utvecklingen och till exempel ta kontakt med lantbrukare som startar biogasanläggningar i närheten.

Andra samarbeten kan vara att den lantbrukare som levererar grovfodret till hästarna även hyr ut en container och hämtar hästgödseln på regelbunden basis för att kompostera den och sedan sprida på åkrarna.

I den mindre skalan finns den nytta som enskilda träckhögar kan göra på naturbetet. Också det är ett aktuellt område, för här kan hästgödseln hjälpa till att öka den biologiska mångfalden. Genom att träckhögarna ligger kvar på naturbeten och i andra hagar med stora arealer gynnas en mängd insekter. Nedbrytningen av en träckhög sköts av flera av de 410 insektsarter som lever i eller av spillning, bland dem flera hotade arter av dyngbaggar.

Oavsett antal hästar och därmed gödselmängd, är det viktigt att tänka igenom för- och nackdelar med olika system för att hitta den metod som passar bäst.

En ”skitbank” behövs

Det som skulle behövas är en central gödselförmedling, där hästägare och användare enkelt kan komma i kontakt med varandra. En ”skitbank” för insättningar och uttag.

Det skulle behövas en gödselförmedling, där hästägare och användare enkelt kan komma i kontakt med varandra. En ’skitbank’ för insättningar och uttag.

Möjligheten att få avsättning för gödseln har alltså blivit en allt viktigare aspekt, så att den inte bara blir en hög – allt högre – kostnad. Valet av strö blir då avgörande för om gödslet kan återvinnas på åker, i förbränning eller på annat sätt. Men som hästägare vill man också att strö-materialet ska ha god uppsugningsförmåga, lukta gott, vara hygieniskt, uppskattas av hästarna, vara lätt att hantera och mocka, inte frysa på vintern och gärna se trevligt ut.

Examensarbete har gjorts

I ett examensarbete vid SLU från 2011 jämfördes halmpellets och kutterspån. Bäddar anlades i 14 boxar, varav sju boxar med halmpellets och sju boxar med kutterspån. Gödselvolym, ströåtgång och arbetstid dokumenterades i sex veckors tid. Man gjorde två ammoniakmätningar och filmade hästar nattetid för att se eventuella skillnader i liggbeteende.

Halmpellets gav en avsevärt lägre gödselmängd, men boxarna med kutterspån hade en mindre ströåtgång. Med dåvarande priser blev halmpellets dyrare i inköp, men arbetstiden var kortare för halmpellets än kutterspån och man upplevde att det var lättarbetat.

Det fanns ingen signifikant skillnad avseende ammoniakavgång och liggbeteende mellan de två strömaterialen. I två olika forskningsstudier har man däremot sett att hästarna ligger ner mer när de står på halm. Möjligheten att plocka och äta av halmen kan också vara viktigt för hästens välbefinnande, särskilt för hästar som tillbringar mer tid på box. Studier har visat att vid mockning kan upp till 90 procent bestå av strömaterial. Bra teknik och högabsorberande strömaterial kan minska åtgången, liksom att välja permanentbädd eller djupbädd.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2023.