Fälttävlansgranskning: ”Vi rannsakar sporten och oss själva”

Skulle vi kunna släppa in press och tv i stallet på kvällen efter terrängprovet vid en stor tävling i fälttävlan? Det undrade Staffan Lidbeck på ett möte i Internationella Ridsportförbundets (FEI:s) säkerhetsgrupp. ”Nej, absolut inte!” blev reaktionen.

Frågan är om det som krävs för att hästarna ska klara hoppningen efter terrängen i fälttävlans långa format är försvarbart?
– Vi rannsakar sporten och oss själva, men det är också viktigt att poängtera att sporten har ett berättigande och är en positiv gren som handlar om gott horsemanship och allsidighet, säger Lars Christensson.

Därför vill Staffan Lidbeck och Lars Christensson att FEI ska införa fälttävlans korta format, där terrängprovet går sist,  ändå upp till mästerskaps- och OS-nivå.

Står bakom kravet:

Hoppningen efter terrängprovet i det långa formatet ska visa att hästarna är pigga och spänstiga nog att möta banhoppningshinder efter terrängen. Veterinärinspektionen på tredje dagens morgon ska garantera att inga skadade eller för trötta hästar får fullborda tävlingen.

Men Staffan Lidbeck och Lars Christensson tar nu bladet från munnen och berättar vad många i sporten redan vet: hästar som inte borde hoppa den dagen kommer till start.

Lämnar inga spår

Kontrollinstrumentet är för trubbigt. Moderna veterinärmedicinska rön och förfinad behandlingsteknik gör det möjligt att expressbehandla en trött, stel, muskelöm och i värsta fall även lätt skadad häst fram till ett presentabelt och startberättigat skick.

Det kan göras med metoder som inte lämnar spår. Och det kan ske helt inom ramen för vad som är tillåtet.

Vad är det då som händer i tävlingsstallen efter ett tufft terrängprov och inför sista dagens hoppning?

• Hästar ”isas” och hästar leds. Hästar står med stödstrumpor virade upp runt benen eller i höga gummiboots fyllda med krossad och packad is.
• Hästar stretchas och masseras och får ljusterapi eller elektromagnetiska alternativa behandlingar.
• Hästar står med dropp med långa slangar ur stora 10-literspåsar till kanyl i halsen. De får vitaminer och aminosyror och elektrolyter och kanske antibiotika intravenöst, och boostersprutor som pasta i munnen.
• Det springs med hästar och hästar vandrar med sina groomar. Alla lika trötta. Timme ut och timme in.

Så kan det se ut det i tävlingsstallen på en stor internationell fälttävlan, kvällen efter terrängen, natten före banhoppningen. Alla jobbar frenetiskt, efter den stora anspänningen och urladdningen under dagen.

Allt detta är tillåtet, märk väl.

Men är det etiskt rätt? Är det förenligt med hänsyn till god hästvälfärd?
– Nej, svarar Staffan Lidbeck.

”Något är fel”

Staffan Lidbeck har lång egen ryttarerfarenhet på högsta nivå. Han har varit landslagsveterinär och förbundskapten och han sitter i dag i FEI:s nyinrättade riskhanteringsgrupp, RMSG.

– Jag ställde frågan i säkerhetsgruppen. ”Är det här en miljö som vi vill visa upp för media? Skulle vi kunna släppa in press och tv i stallet på kvällen efter terrängen?” Alla reagerade med ryggmärgen: ”Absolut inte! Det vore otänkbart!”

– Då är det något som är fel. Kan vi inte stå för allt vi gör, då måste reglerna ändras. Sporten måste bli modern och transparent, säger han.

Staffan Lidbeck anser att det långa mästerskapsformatet har spelat ut sin roll. Han får medhåll i många läger.

– Det sorgligaste jag vet är när hästar ska isas hela natten, bara för att tas ut för att hoppa nästa dag, säger  den australiska världstoppryttaren Chris Burton, verksam i England.

 Det sorgligaste jag vet är när hästar ska isas hela natten, bara för att tas ut för att hoppa nästa dag. Chris Burton

Chris Burton vågar dessutom vittna om att det förekommer behandling han hade velat slippa se.
– Framför allt på mästerskap och stora lagtävlingar ser vi ibland hästar som behandlas hela natten på ett sätt som inte känns helt rätt, för att sedan springa upp på morgonen och så hoppa ovanpå det, säger han.

Formatet sliter på hästarna

Lisa Lidbeck är svensk fälttävlans landslagsveterinär sedan hösten 2012.
– Allt det vi i det svenska laget gör är helt enligt vad man får göra. Jag vill tydligt säga att den behandling jag ger som landslagsveterinär kan jag stå för.

Men.
– Det är bara så onödigt. Och det skulle inte behövas, om man inte hade den här hoppningen efteråt. Det känns bara förlegat, allt det här hårda och tuffa, och att uthållighet ska räknas mest. Föråldrat. Ingenting blir väl bättre av att hästarna galopperar i 13 minuter och hoppar 35 stora hinder, för att sedan hoppa en gång till, dagen efter det? Det långa formatet sliter väldigt på hästarna.

Många får betala ett högt pris, säger hon.
Hon vill slippa de typiska ”galopphästskadorna” på fälttävlanshästar.
– Vi ser mycket förslitningsskador och senskador – och i onödan.  Skadorna kommer inte heller enbart på tävling. Hela träningen av en häst som ska gå det långa formatet är krävande.

Alla deltagare är tyvärr inte lika samvetsgranna som svenskarna, konstaterar Lisa Lidbeck.
– Synen på hästarnas välfärd skiljer sig ganska mycket mellan olika länder och olika delar av världen. Det är inte okej. Men om vi inte hade det här systemet skulle ingen lockas att försöka pressa igenom en häst. Det vore så mycket trevligare om hästarna fick åka hem och vila i hagen efter terrängen – i stället för att promeneras hela natten och hoppa efter det. En idrottsman laddar och gör sin prestation, säger hon. Sedan är det rehab och vila. That’s it!

Vad är då tillåtet enligt den internationella ridsportens regler?

• Man får kyla hästen, men bara med vatten eller is. Inga mekaniska kylinstrument är tillåtna. Främst är det benen man kyler på en fälttävlanshäst. Kanske en svullnad efter en smäll någon annanstans på kroppen.
• Vidare får man massera hästen och behandla musklerna med exempelvis olika former av ljusterapi, elektromagnetisk apparatur eller andra godkända alternativa terapimetoder.
• Dessutom får man ge hästen viss behandling intravenöst, alltså med kanyl direkt i blodet.

Här är det skillnad mellan FEI:s regler och svensk djurskyddslag. Svensk lag är strängare och förbjuder all behandling med kanyl 96 timmar före tävling. Men på internationell tävling är det FEI:s regler som gäller.
– Från i år har reglerna ändå skärpts något, säger Lisa Lidbeck. Man får inte längre ge någon injektion i blodet samma dag som hästen ska starta.

Får injicera

Det finns regler för hur, var och vad man får spruta intravenöst på internationell tävling. Vitaminer, elektrolyter eller aminosyror får veterinären injicera i blodet utan att begära tillstånd, om hen anser det vara berättigat.

För att få ge dropp eller eventuellt antibiotika krävs ett godkännande: en ifylld blankett, underskriven av Ground Jury och den officiella tävlingsveterinären.
– Jag har aldrig blivit nekad att behandla en häst, säger hon.

Att ge hästen dropp är i dag snarare regel än undantag. Ofta är det en ren säkerhetsåtgärd att vätska upp hästarna, förklarar Lisa Lidbeck.
– Resan kan ha varit lång. Det kan vara varmt. Det kan vara klor i vattnet som gör att de inte dricker lika bra som hemma. Då ger man hellre dropp än riskerar något, säger hon.

– Och det vill jag säga, det är långtifrån bara fälttävlanshästarna som får dropp. Det får alla i dag. Om man går in i hoppstallet på ett mästerskap står var och varannan häst med dropp.

Ibland är ryttarna mest oroliga. Det bildas ett visst grupptryck. Alla vill förstås se sin häst frisk och fit nog för start.
– ”Nu står hästarna från det och det landet med dropp – då måste våra hästar också ha det!” Emellanåt blir det nästan mer djurägarbehandling, säger Lisa Lidbeck.

Och det är tillåtet att röra på hästen – leda hästen, springa med den.
– Det kyls och det springs med hästar hela tiden stallet är öppet, säger Staffan Lidbeck. Numera stänger de flesta vid midnatt och öppnar mellan 04 och 06, men det är ändå knepigt, för den natten behöver de egentligen mest av allt få vila.

Reglerna lägger ett stort etiskt ansvar på dem som ska sörja för hästens välfärd, konstaterar Staffan Lidbeck.

”Går att kyla bort nästan vad som helst”

Får hästarna behandling för att lindra och hjälpa inför hoppningen – eller för att skyla och dölja? Gränsen mellan lindra och skyla kan vara hårfin. Var det okej att kyla bort en svullnad och låta hästen hoppa? Facit kommer först i efterhand.
– Och man ska veta, säger Lisa Lidbeck, att det går att kyla bort nästan vad som helst.

Det långa formatet måste bort. Det hotar hästarnas välfärd. Och det gör inte tävlingen ett dugg bättre. Det är omodernt och negativt för sporten.

Den förre landslagsveterinären Staffan Lidbeck berättar att det hänt att han följt sitt uppdrag och gjort sitt bästa för att få en häst i skick att kunna tävla vidare – fast den helst inte skulle ha gjort det.

– Så länge vi har det system vi har i dag med horse inspection och banhoppning sist i tävlingen kommer vi att ha det här moraliska dilemmat, säger Staffan Lidbeck. Det är därför jag nu vill göra allt jag kan för att väcka frågan.

– Det långa formatet måste bort. Det hotar hästarnas välfärd. Och det gör inte tävlingen ett dugg bättre. Det är omodernt och negativt för sporten.

Nytt format sliter mindre

Men motargumenten då? Om det inte väntar en banhoppning sista dagen – rider inte ryttarna musten ur sina hästar i terrängen i så fall?

Nej, svarar alla tillfrågade.

– Först och främst är terrängen kortare i det korta formatet, säger Lisa Lidbeck. Det är bättre. Det sliter inte alls lika mycket. Vi ser nästan aldrig en häst komma i mål och vara för trött efter en tävling i det korta formatet. Efter sju-åtta minuter har vi pigga, glada hästar i mål. Så vill vi se dem. De sista fem minuterna sliter värst, och det är så onödigt.

Staffan Lidbeck vänder på frågan:
– Om banhoppningen sist vore en effektiv kontrollstation – varför ser vi i så fall ändå så många utmattade hästar i mål efter terrängen på en lång tävling?

Nu agerar Staffan Lidbeck och Lars Christensson gemensamt för att ändra tävlingsformatet, ända upp till VM- och OS-nivå.
– Vi vill ha den här förändringen för hästarnas bästa, för att vi älskar den här sporten och vill se en sund utveckling, säger Staffan Lidbeck.

Vi vill ha den här förändringen för hästarnas bästa, för att vi älskar den här sporten och vill se en sund utveckling. Staffan Lidbeck

Hästar störtade under OS

Fälttävlan är en klassisk sport med militära rötter och brittiska traditioner. Kavallerihästen skulle bevisa sin duglighet för strid. De tre momenten skulle ge svar, i ett test som kunde vara nästan hur tufft som helst. Terrängprovet vid ryttar-OS i Stockholm 1956 är ett historiskt exempel. Hästar galopperade i bottenlös lera. Hästar störtade. Hästar dog.

Sedan dess har sporten utvecklats och mycket har gjorts för att minska riskerna och öka säkerheten för både häst och ryttare. Många initiativ har varit svenska.

Nu anser de att det är dags för nästa avgörande steg för fälttävlans framtid; det är dags att införa det kortare tävlingsformatet.

Positivt

Både SVT och SOK öppna för förändring

Sveriges Television hör till de nationella tv-bolag i världen som livesänder mest ridsport.  SVT stångas också med fälttävlansformatet.

Hur gör man fälttävlan begriplig och spännande för en bredare publik och säkrar sportens plats som olympisk gren?
Med nuvarande regler är det svårt, tycker Staffan Lidbeck.

Han tar Badminton som exempel, världens kanske största och mest prestigefyllda tävling vid sidan av mästerskapen.
– Du är media, säger han. Du ska bevaka tävlingen. Du får resurser att göra det – en dag. Vilken dag väljer du? Terrängdagen, men utan att veta något om hur tävlingen slutar? Eller enbart banhoppningen, för att få resultatet?

– En modern sport är enkel och lätt att förstå. I dag har vi ett sportformat som är både svårbegripligt och ointressant. Det gör också att fälttävlan tappar mark.

En banhoppning efter terrängen på en femstjärnig nivå kan aldrig bli idrott på publikt lockande toppnivå, påpekar han. Den gör varken ryttarna eller hästarna – eller för den delen sportgrenen fälttävlan – rättvisa.

Svårt i tv

Jan Olsson är rättighetschef på SVT Sport. Han har ansvarat för sändningarna från ridsportmästerskapen under senare år och han var bland annat projektledare för fälttävlans-EM i Malmö 2013.

– Det är svårt att få ett bra flöde i tv-sändningar från fälttävlan, konstaterar han. Fälttävlan i dag – det är ingen seedning i startfältet, en ström av ekipage, en utdragen tävling och väldigt svårt att få en resultatöverblick. Inte ens för nördar är det bra.

En sport som inte går i takt med tiden riskerar att försvinna från tv-kartan, är budskapet.
– Utan förändring riskerar vi åtminstone att sporten inte utvecklas, utan för en tynande tillvaro. Nu jobbar vi genom EBU, den europeiska tv-unionen, för att försöka få till en förändring den vägen, säger Jan Olsson.

SOK-chef försiktigt positiv

Fälttävlan är en olympisk gren och det betyder mycket för sporten.

Peter Reinebo, sportchef på Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, ser inget omedelbart hot mot fälttävlans existens. I alla fall inte så länge kraven på utbredning över världen, idrottsliga förutsättningar, presentabelt format och sportslig hållbarhet – läs hästarnas välfärd – är uppfyllda.

Men terrängmomentet är det viktigaste och måste ha en framträdande plats, anser sportchefen:
– Grenens kärna väger tyngst, säger Peter Reinebo.

Han är försiktigt positiv till förslaget att lägga terrängen sist, även på OS.

– Jag tycker att det verkar intressant. Och det passar bra att det väcks ett svenskt initiativ. Jag hoppas att det svenska förbundet kommer att ställa sig bakom det. Jag kommer att följa utvecklingen.

Expandera

Aachen har lyckats

med korta formatet

Det finns exempel på att det korta formatet fungerar, även på högsta nivå. Stortävlingen CHIO Aachen är ett sådant.

Tävlingsgeneralen Frank Kemperman har målmedvetet och med höga publiksiffror drivit fälttävlan i det korta formatet på den fyrstjärniga tävlingen, varje år sedan Aachen stod värd för ryttar-VM 2006.

Dressyr på förmiddagen, dag ett. Banhoppning på kvällen. Terräng på en komprimerad, publik- och mediavänlig slinga med väl preparerat underlag dag två. Max 40 kvalificerade ekipage. Omvänd startordning, segern klar när sista ryttaren har ridit i mål.

– ”Keine Masse aber Klasse”, säger Frank Kemperman. Vi vill ha kvalitet och inte kvantitet. Med det nya konceptet gör vi sporten attraktiv, säker, modern. Det lockar sponsorer, och det får nya hästägare att komma in.

Ryttarna står i kö för att få rida. Tävlingen är uppskattad.
– Vi måste lyfta fram terrängen, det är sportens highlight, säger den Englandsbaserade och Sverigebekante australiern Chris Burton, lika framgångsrik i både det långa och det korta formatet.
– Jag vill alltid till Aachen. Det är precis så här en tävling ska vara. Det korta formatet är bättre, helt enkelt.

– Det är definitivt bättre, säger EM-medaljören Ludwig Svennerstål. Det bygger upp spänningen och intresset för tävlingen att ha terrängen sist. Och det sliter mindre på hästarna.

Upplagt för tv

Upplägget i Aachen är skräddarsytt för teve. Fyra punkter styr tänket bakom tävlingen, enligt Frank Kemperman.
– Terrängen är fälttävlans höjdpunkt. Terrängen måste komma sist. Sista ryttaren måste ha avgörandet i sin hand. Teve vill ha en segrare när terrängen är slut.

Sedan hjälper inga kommersiella argument i världen, om det viktigaste brister.
– För att sälja in sporten till publiken måste vi göra den så säker som det bara går, säger han. Vi vill inte ha några olyckor. Och sporten måste vara ”Pferdefreundlich”, hästvänlig, hästarnas bästa måste stå i centrum.

Många toppryttare är förstås skickliga nog, och sätter en ära i att kunna träna sina hästar både klokt och tillräckligt för att möta alla ställda krav.
– Det är en tjusning att kunna förbereda hästen för att gå de långa tävlingarna, säger den erfarne mästerskapsryttaren och dubble EM-medaljören Niklas Lindbäck.
– Jag anser ändå att det korta formatet är bäst. Vi måste tänka nytt. Terrängen sist och omvänd startordning – det gör sporten intressant.

Expandera

Väckarklocka för Lidbeck

En händelse härom året blev en väckarklocka för Staffan Lidbeck. Han var inbjuden att tala vid årskongressen för ett grannlands veterinärer. Han skulle berätta om arbetet som landslagsveterinär och han tog upp en del exempel från stora mästerskap.

– Bland annat berättade jag om en häst vid ett OS under min tid som team-vet, säger han. Det var problematiskt. Hästen var inte helt ohalt när den kom. Vi jobbade med den. Den gick igenom alla besiktningar, och genomförde hela tävlingen. Den blev naturligtvis inte bättre under tävlingens gång.

Den hästen återhämtade sig, och tävlade sedan vidare i viss omfattning.

– Men det väckte en massa frågor från veterinärerna som lyssnade, säger Staffan Lidbeck.
– Hur kunde vi, som ska vara djurens väktare i hälsofrågor, arbeta på det viset? Och det fick mig att tänka. Hur har det blivit legio att behandla på tävling så som alla gör i dag? Veterinären ska värna djurens hälsa – i det här fallet hästarnas välfärd. Samtidigt ska tävlingsveterinären se till att få lagets, landets, hästar att kunna genomföra tävlingen eller mästerskapet. Det skapar ett moraliskt dilemma, helt i onödan.

Vill ha kortad terräng

Christensson och Lidbeck vill få Svenska Ridsportförbundet med sig bakom en skrivelse till FEI. De vill gå den officiella, formella, vägen för att få till en ändring av reglerna.

– I det korta formatet har terrängsträckan kapats ned till sju-åtta minuter, och dressyr och banhoppning seedar fram till det som är tävlingens höjdpunkt: det är terrängen som är fälttävlans clou.

– Jag brinner verkligen för detta, fortsätter Staffan Lidbeck, som lyfter fram en ny aspekt på frågan om vad som verkligen är för hästens bästa.
– Den sista hoppningen gör inte tävlingen mer intressant. Tvärtom. Ingenting blir bättre, varken sportsligt, publikt eller för hästarnas välfärd.

Banhoppningen som avslutning på ett VM eller OS i fälttävlan blir en antiklimax för publiken – samtidigt som momentet kan utsätta hästarna för oönskade, kanske förödande, påfrestningar, argumenterar han.

Stinger var slut

Ludwig Svennerstål vet vad det handlar om. Hans minnen från upplösningen av ryttar-VM i Tryon förra året är inte ljusa.
– Min häst Stinger var helt slut inne på hoppbanan. Helt slut.

Hästen var väl förberedd för uppgiften, menar Ludwig Svennerstål, men den tog inte resan över Atlanten bra. Orkanskyfallen över North Carolina, det nyanlagda underlaget på terrängbanan och flyttade tävlingsdagar på det blev sammantaget för mycket för Stinger.

Hästen var helt slut, upprepar han. Träningsvärk. Väldigt mör i kroppen.Ludwig Svennerstål

– Hästen var helt slut, upprepar han. Träningsvärk. Väldigt mör i kroppen. Värmningen var ok. Inne på banan blev allting tomt. Man har sitt land, ett lag. Man fullföljer. Men jag kände bara ”det här är inte schysst!”. Det blir en etisk fråga. Jag hade jätteproblem med mig själv. Med det korta formatet hade allt varit annorlunda.

Tveksamma fall ett dilemma

Med en tydligt skadad häst är saken glasklar. Den stryks från tävlingen. Den behandlas. Den kan få smärtlindring och all annan behandling som är adekvat och relevant att sätta in.

Dilemmat uppstår kring de  tveksamma fallen, menar Staffan Lidbeck:
– Du har en häst som kommer in efter terrängen och står där med någonting. Du vet inte säkert vad, en diffus svullnad. Du kyler frenetiskt. Den kanske blir så pass okej att den går igenom och kan starta nästa dag.

Bäst för hästen, menar den förre landslagsveterinären, hade självklart varit att i stället ge den några dagars vila och återhämtning, och sedan en ordentlig undersökning hemma, på klinik.

– Men som tävlingsveterinär på ett stort mästerskap är en av dina huvuduppgifter att försöka få alla hästar i laget att kunna genomföra tävlingen. Och det jag vänder mig emot är att vi faktiskt utsätter hästarna för den här pressen i onödan.

Staffan Lidbeck och Lars Christensson är beredda på mothugg. Det vet att det finns en konservatism inom fälttävlan. Men de är redo att möta argumenten. De har noga tänkt igenom saken.

Tyst när motfrågor ställdes

Inte minst från brittiskt håll hörs ofta röster för att bevara rådande ordning. Men Lars Christensson lobbar för förändring på sin plats i FEI:s fälttävlanskommitté.
– Vid vårt senaste möte kom en fråga upp, säger han. Om vi skulle starta sporten på nytt – hur skulle den då se ut?

Sveriges man i kommittén ställde några motfrågor.
– Skulle vi bygga banorna med fasta hinder? Skulle vi placera terrängmomentet mitt i tävlingen? Skulle det vara dressyrdomarna i Ground Jury som utförde veterinärbesiktningen?

Det blev tyst i salen.
– Jag kan säga att alla gentlemännen satt med en min av fågelholk i ansiktet.

– De långa distanserna i terrängen ökar risken för skador markant. Risken att hästar pressas fram till hoppningen är större än den att hästar skulle pressas för hårt i terrängen utan hoppningen efteråt, säger Staffan Lidbeck och fortsätter:

– Ryttarna älskar sina hästar. De vill hålla dem friska. De vill fortsätta tävla. Dessutom finns det ingen ryttare  som går ut i terrängen på en femstjärnig bana och tänker ”Jag ska rida lite försiktigt, eftersom det är hoppning i morgon.” Det finns inte på den här nivån. Med så stora hinder måste man ge allt.

Rätt upplägg boostar hälsan

De båda har  landat i samma slutsats utifrån den långa erfarenhet de har, från alla sidor av sporten.
– Redan som landslagsryttare tyckte jag att det var knepigt, det här att ta ut hästen till banhoppning dagen efter terrängen, säger Staffan Lidbeck. Men så var det ju, så man bara gjorde det.

– När jag sedan började se sporten från andra sidan, som veterinär,  som banbyggare och tävlingsledare med kontakter med sponsorer och media – då såg jag ju också alla de andra bristerna med systemet. Allt blir bitar i samma pussel.

Fälttävlan, säger Lars Christensson, det är management, horsemanship, långsiktig träning. Det är ett långsiktigt arbete. Och ryttarna är måna om sina hästar.

– Jag hävdar, säger Staffan Lidbeck, att fälttävlan rätt genomförd är någonting väldigt positivt för hästarnas välfärd. Det är mångsidig träning på olika underlag, det är naturlig ridning som utvecklar gott horsemanship. Fälttävlan med rätt upplägg är en boost för hästarnas hälsa.

”Veterinärerna ska sköta hästarnas hälsa”

Det finns flera faktorer att förändra för att göra fälttävlan säkrare och mer rätt i tiden. Staffan Lidbeck har lyckats åstadkomma en del. I FEI:s säkerhetsgrupp RMSG argumenterar han ofta för att mer ansvar ska föras över till veterinärerna.

Nästa år blir det  till exempel möjligt även för de officiella tävlingsveterinärerna att gripa in aktivt, och vid behov stoppa en häst som är skadad eller för trött under pågående ritt. Hittills har enbart ordföranden i Ground Jury kunnat göra det.

– Totalt otidsenligt, utbrister Staffan Lidbeck. Tänk om tävlingsläkaren inte skulle få gå in och bryta i boxning eller maraton? Det här är jag stolt att ha varit med och drivit igenom.

Jag hävdar stenhårt att det är veterinärerna som ska sköta allt som rör hästarnas hälsa. Stafffan Lidbeck

Han vill också modernisera momentet Veterinary Inspection. Av hävd är det tävlingens Ground Jury, alltså dressyrdomarna, som utför de två obligatoriska besiktningarna av hästarna i en lång fälttävlan; före förs-ta start, och före banhoppningen.

– Jag hävdar stenhårt att det är veterinärerna som ska sköta allt som rör hästarnas hälsa, säger han. I dag är det Ground Jury som har vetorätt och avgör vilka hästar som får klartecken för start.

Inspektionen är dessutom av hävd mer uppvisning än veterinär kontroll, reflekterar Staffan Lidbeck. Spektakel är ett ord han nämner.
– Men högst prioritet just nu har ändå arbetet för en växling till det korta formatet.

Enkät: Vill du införa det korta formatet?

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 13, som gavs ut den 11 juli 2019.