Betthistoria: Från senor till titan

4000 f Kr – Bett av senor eller läder

Från denna tid har forskare hittat hästtänder med förslitningar från bett. Själva betten saknas, eftersom de är gjorda av material som förmultnar, till exempel senor, ihoptvinnat gräs eller läder.

3500 f Kr – Tamhästar i Kazakstan

5 500 år gamla lämningar av tamhästar har påträffats på fyra utgrävningsplatser i norra Kazakstan. Man har bland annat hittat ett hästkranium med ett bett mellan tänderna.

2500 f Kr – Rider med tjurring

Hästar rids med hjälp av tjurring. En tygel går till ringen, och ryttaren använder en pinne som petas på hästens huvud för att styra den. Troligen har tjurring använts mycket tidigare än så.

2000 f Kr – Nosringar försvinner

Nosringar till hästar försvinner från mellanöstern.

1900 f Kr – Metallbett tas i bruk

Metallbett börjar användas. Från det antika Mesopotamien kommer de första bevisen på metallbett, som var lika dagens raka tränsbett. Bettet till vänster dateras till 1900-1800 fKr.

1100 f Kr – Föregångare till tränsbett

Bett som  i mycket liknar dagens tränsbett har hittats i gravar tillsammans med vapen och annan hästutrustning i dagens Ryssland, Kaukasus och Italien.

800 f Kr- Tog bort vargtänder

På hästkranier från denna tid syns att vargtänder har tagits bort. Antagligen för att man upptäckt att hästen annars fått ont av bettet.

400 f Kr – Börjar byta bett

Mästare inom ridkonsten talar om vikten av att byta bett.

300 f Kr – Romarna sprider betten

Stångbettet uppfinns, troligen på Balkan. Betten sprids sedan av romarna. När hästen används i krigföring behövs skarpare betsling och när hästarna blir allt större för att kunna bära ryttare i rustning blir också skänklarna på betten allt längre.

500 e Kr – Bett funna i Norden

De äldsta resterna av hästutrustningar som återfunnits i Norden är från en gotländsk kvinnograv från 500-talet. Två hästar är grav-offer och man hittade även två betsel med kindstänger. Längden på betten visar att hästarna varit små, ungefär som dagens gotlandsruss. Betten har varit smyckade med ringar som gav ljud ifrån sig vid rörelse och utrustningen var nött av långvarig användning. Gravfyndens utformning visar att hästarna spänts för en vagn.

1200 -1500-tal – Rena tortyren

Den vanligaste betslingen består av stångbett med två tyglar och läderrem som kindkedja. Ofta var tungfriheten hög vilket bidrog till bettens skarphet. Vissa bett från denna tid kan se ut som rena tortyrinstrument, med taggar eller skarpa kanter. Det var inte ovanligt att de var så tjocka att hästen inte kunde stänga munnen. En häst med öppen mun och frustande vit skummande mule var en statussymbol under denna tid.

1700-talet – Mildare bett

Tankar kring en mer human hästträning började sprida sig. Betten blir mildare. De la Guerinière (1688-1751) är en pionjär.

1800-talet – Undersöker munnarna

Munstegen börjar användas för att göra mer ingående kontroller av hästarnas munnar och man upptäcker att många hästar har sår i munnen. Man börjar också raspa hästarnas tänder för att ta bort vassa kanter.

1900-talet – Första dressyrtävlingarna

Tävling i dressyr, eller prisridning som det först kallades, infördes. Utrustningen ingick i reglementet och tillät ett fåtal typer av tränsbett, bridonger och kandarstänger. Även inom övrig ridning blev det mode att klara sig på ett tjockt “kronbett”, det vill säga arméns tränsbett.

2000-talet – Byt bett ofta och rid gärna bettlöst

Att byta bett ofta rekommenderas av experter, bland andra Ove Wattle, forskare vid SLU. En del går ännu längre och rekommenderar bettlöst. Många sätter fortfarande en ära i att rida på enkla tränsbett, medan hoppryttare inte sällan har en hel arsenal med bett. De akademiska ryttarna använder ofta hävstång likt förr i tiden, om än av mildare variant.

2020-talet – Mindre och lättare

På kort tid har det skett en snabb utveckling i utbudet av bett, där betten blir tunnare och lättare och man väljer mindre storlekar. Material som titan och sötmalm blir vanliga.

Källor: The Met Museum, Forskning och Framsteg, ”Produktutveckling av bett till hästar” från Chalmers, ”Den falska nyckeln” från Uppsala Universitet, Västerbottens Museum, Kulturminnet, Equine Welfare.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 15/2023.