Bland kaktusar och tequila på andra sidan haven

Jag är i Mexiko -på ridresa! Trots att livet är så mycket häst hemma har jag haft drömmen att någon gång åka bort och rida i ett annat land, helst någonstans där det är varmt 😉 … Så här är jag nu, i Mexikos inland cirka 45 mil från stillahavskusten.

Vi var sex stycken som skulle rida ihop under veckan: Olle, Petra och Yvonne från Sverige och Severine och Marie från Frankrike. Jag kände ingen av dem, och alla utom jag hade varit på ridresor tidigare.

Upplägget är att man rider från hacienda till hacienda med en guide, och sover på olika ställen varje gång. En hacienda är en gård, ofta med stora ägor, som också fungerar som värdshus. Ägarna tar ofta emot sina gäster personligen och berättar gärna om sina ställen. I de här delarna är turister sällsynta, därför blev det ett möte med ett väldigt genuint Mexiko. Jag trodde det skulle bli rörigt att hela tiden flytta, men det var spännande och vi fick uppleva massor. Bagaget fraktades från ställe till ställe med bil.

Ridturerna är långa, ofta tre timmar eller mer, och ofta två om dagen. Dag två red vi i hela sju timmar med bara en kort paus. Ni kan ju tänka er själva hur man känner sig efter en sådan mangling! Vid middagen satt vi alla och tröttfnissade och sen stöp alla i säng. Jag sov i tolv timmar den natten.

Så var det det här med att rida ”western”. Jag kände mig som ett ufo inför westernsadlarna och tränsen med de speciella betten. Hela veckan hade jag ett bryderi med att rida på ”deras” sätt. Det gäller att vara extremt lätt på handen, och de kör med vändande yttertygel väldigt långt fram på halsen. Jag var säkert helt kass, men vi kom ändå bra överens, min häst och jag.

Först på tredje dagen kom jag på att fråga något  om min häst, så upptagen hade jag varit av alla intryck. Det visade sig att jag red ett femårigt fullblod (eller fullblodskorsning, jag fick aldrig klarhet i det) som hette Chill. Han var en fin kompis hela veckan. De andra hästarna var av varierande amerikanska raser och relativt små.

Första turen började med klättring uppför en bergssida. Vår guide Pancho red i täten med en machete och högg av kakutsar och grenar. Det var tydligen en stig de inte använt på ett tag. Jag ångrade genast att jag inte satt på mig mina shortchaps. Innan vi ens var halvvägs upp hade jag rispat upp anklarna och armarna på taggbuskar.

Redan här var jag imponerad av hästarna, som tog sig fram som bergsetter i en bitvis helt extremt svår terräng. Vi var inte tvungna att rida i någon speciell ordning och det var skönt. Enda instruktionerna var att hålla oss på avstånd från en viss häst som kunde sparka, och att inte rida om guiderna.

Efter ett par timmar stannade guiderna och frågade om vi inte tyckte att det var dags för lite tequila. Pancho tog fram en fickplunta som gick laget runt. Med en härlig brand i svalget och sol på skinnet tog vi så den första galoppen uppför en lätt sluttande backe. Ett av många härliga ögonblick den här resan!

Några hästar byttes ut under resans gång, främst för att de var unga och inte skulle orka hela veckan. Pancho, vår guide, hade jobbat som cowboy i Wyoming i många år. En sann hästkarl med enorm kärlek för hästarna. Han såg varje hästs behov och såg till att de fick det de behövde efter de långa ritterna i hettan. Pancho kunde prata avel och hästhållning i timmar, och gjorde gärna practical jokes som att kasta lasso på oss när vi red.

Vi red över berg och dalar, genom fattiga byar, genom raviner och över floder och längs oändliga vägar. I Mexiko är ridning en manlig sak, så vi damer väckte uppmärksamhet när vi red genom byarna. Männen är stolta över sina hästar och de stajlar mer än gärna med sina lassokonster om någon vill titta på.

Boskap och andra djur går ofta helt lösa. Rätt som det var befann man sig mitt i en flock med kor eller får. I en mycket ödslig men rasande vacker bergstrakt kom plötsligt tre lösa hästar farande från ingenstans. Pancho körde bort dem, men de hängde efter oss ett tag och det var inte så kul tyckte fransyskorna som red längst bak. Själv svor jag över att jag inte hade min kamera med mig just då!

Strax senare träffade vi på en skallerorm på en bergssida. Den rasslade med svansen och försvann in i en buske, ingen blev biten!

Bland det mest minnesvärda var när man hade ordnat en barbecue åt oss i en mindre stad. Vi satt av och fick en kall öl i näven och de lagade mat där mitt bland lösgående höns och kalkoner. Vi fick prova att göra tacos från deg. Min blev bara trasor och mexikanerna skrattade åt den hopplösa kvinnan som inte ens kunde göra en taco. Men jag måste säga att vi överallt mötte en rörande vänlighet från alla.

På den helt magnifika haciendan La Estancia togs vi emot efter en lång, varm ridtur och där levde vi som kungligheter. Stället var ett palats från 1600-talet och våra rum var som slottssalar. Stallarna var också i en klass för sig. Här hade vi gärna stannat några dagar, men dagen därpå bar det iväg till nästa hacienda. Som inte heller var så pjåkig.

Taggar, tacos, tegel och tequila. Det är kaktusar överallt, man äter verkligen tacos hela tiden, man bygger med tegel och tequilan är aldrig långt borta. Det var en kontrasternas resa, från barbecue bland höns och kalkoner i en fattig by till det förnäma palatset La Estancia. Dessutom besök hos erfarna hästuppfödare och imponerande ryttare.

Jag kommer lämna Mexiko glad att jag kunde ta mig iväg och viss om att jag nog kan få blodad tand på ridresor. Mexiko på det här sättet finns hos Greenways Travels. En annan gång skulle jag kunna tänka mig att åka till Portugal eller Spanien, har alltid velat prova att rida spanska hästar.

En sak grämer mig lite, och det var att jag inte fick driva boskap som jag hade hoppats. Min resa var en dag kortare än de andras, och det verkade som om boskapsskötseln stod på programmet den sista dagen. Det kanske kan bli av en annan gång!

/ULRIKA

PS
Hur gick det då med familjen och hästarna hemma? Jo det kom ett par sms om några saker, men jag kunde inte svara på dem. Jag hade inget internet och telefonen fungerade bara ibland, det var bara att acceptera. Det var kanske nyttigt för oss allihop.