Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
28 augusti 14:10

100 saker som kan hända en ponnypappa

100 saker som kan hända en ponnypappa
Det har hänt mycket under Ponnypappa Daniels 100 blogginlägg

Tiden går fort när man har roligt. Jag vet inte riktigt hur det gått till, men det här är den 100:e fredagen i rad jag postar en bloggtext på denna härliga sajt.

Ett jubileum är alltid ett jubileum och det firar jag, baserat på verkliga händelser, med att lista 100 saker som kan hända en ponnypappa.

1. Du tänker att hästar är gulliga och lätthanterliga djur.

2. Du går in i ett stall.

3. Du ser för första gången en häst bli rädd.

4. Du blir rädd.

5. Du tänker att hästar inte alltid är gulliga och lätthanterliga.

6. Du tänker på att dina barn kommer att sitta på stora tunga hästar som kan bli rädda.

7. Du blir ännu räddare.

8. Du ser ditt barn falla av en häst som blivit rädd.

9. Du tappar det fullständigt, rädslan rinner av dig och du och rusar fram till ditt barn.

10. Du blir förvånad när ditt barn borstar av sig gruset och insisterar på att omedelbart hoppa upp i sadeln igen.

11. Du inser att ditt barn är mycket tuffare än vad du själv är.

12. Du känner att detta faktum skrämmer dig.

13. Du får i uppgift att mocka en box.

14. Du tar bort allt hästbajs du ser och tänker att det här var ju lätt som en plätt.

15. Din mockning inspekteras och underkänns på alla punkter, förutom att det ytliga hästbajset är borta.

16. Du inser att mockning betyder att du måste vända upp och ner på vartenda sågspån i jakt på dolt bajs och kiss som måste tas bort.

17. Du tycker inte längre att mockning är lätt som en plätt.

18. Dina barn vill ha nya ridhjälmar.

19. Du tror att en bra hjälm kostar typ 500 kronor.

20. Du inser snart att en okej hjälm kostar 2000 kronor.

21. Av dina barn lär du dig namn på hjälmmodeller som enligt både barnen och din fru är ett ”absolut måste” och att dessa kostar mellan 5000 och 8000 kronor.

22. Du skickas iväg för att hämta ut kvadratformade paket.

23. Du upptäcker att paketen innehåller den typ av hjälmar som är ett ”absolut måste”.

24. Du gillar läget trots att du inte gillar läget.

25. Du drar slutsatsen att det är en god idé att se till att ha pengar på dina konton.

26. Du anar att dessa pengar kommer att behöva användas till dina barns ridning.

27. Du lär dig att en pålitlig häst kostar mer än en mindre pålitlig häst.

28. Du lär dig att det kostar lika mycket att ha en pålitlig häst som att ha en lite mindre pålitlig häst.

29. Du förstår att en pålitlig häst ger dina barn större glädje än en mindre pålitlig häst.

30. Du förstår att en pålitlig häst innebär klart minskad skaderisk för ditt barn än en mindre pålitlig häst.

31. Du får besök av veterinären.

32. Du tycker att veterinären är trevlig.

33. Du får en faktura av veterinären.

34. Du tycker inte längre att veterinären är lika trevlig.

35. Efter att tag upptäcker du att dina nävar är valkiga.

36. För att undvika fler valkar försöker du träna på att ge intrycket av att du sliter som ett djur medan du i själva verket maskar en smula.

37. Du njuter medan du maskar. Det är den enda andhämtning du får.

38. Du klagar inte eftersom du vet att ingen någonsin kommer att lyssna på dina klagomål.

39. Du lyssnar noga när andra klagar och löser deras problem omedelbart.

40. Du noterar att ingen tackar dig för att du löser deras problem omedelbart.

41. Du förstår att anledningen till det är att du står lägst i rang.

42. Rangordningen är en naturlag. Du kan inte upphäva den. Du är och förblir lägst rankad.

43. Omröstningar och familjeråd är därför ingenting du bör hoppas på. Du kommer att bli konsekvent nedröstad och ignorerad.

44. Detta eftersom din röst är värd ungefär 0,2 röster.

45. Dina barn börjar tävla.

46. Du följer med på alla tävlingar.

47. Dina arbetsuppgifter under tävling är till en början oklara men du märker att du hela tiden har en uppgift att utföra.

48. Efter några tävlingar börjar du lära dig rutinerna.

49. Du förstår att din specialitet under tävling är att gå varv efter varv på framhoppningsbanan med ponnyerna medan din fru och dina barn går banan.

50. Du inser att du inte är ensam utan tvärtom är i gott sällskap bland andra ponnypappor som går varv efter varv på framhoppningsbanan.

51. Du känner dig för första gången inte helt utanför.

52. Du uppskattar närvaron av andra ponnypappor.

53. Ponnymammor börjar kalla dig för Bob.

54. Du förstår inte vad Bob betyder.

55. Ponnymammorna förklarar för dig att Bob är en förkortning för Bära Och Betala.

56. Du inser att Bob är ett ganska passande namn ändå.

57. Du försöker lära dig ridsportens termer. I början fattar du absolut ingenting.

58. Sedan lär du dig vad ett träns är och blir geniförklarad bland dina icke-hästkompisar på jobbet.

59. Du lär dig fler nyord.

60. Du blir kallad hästexpert på jobbet och känner en oförklarlig stolthet.

61. Du tror att du kan någonting om hästar och drabbas av hybris.

62. Din hybris gör dig korkat modig.

63. Ditt nyfunna mod gör att du dristar dig till en vadslagning.

64. Den där ponnyn kan aldrig hoppa felfritt på en tävling, tänker du.

65. Du erbjuder familjen att önska sig vad som helst om ponnyn nollar.

66. Plötsligt står en resa till Maldiverna på spel.

67. Ponnyn nollar.

68. Du börjar undra vad det är för ett märkligt liv du lever.

69. Du har allt mindre tid att titta på sport på tv.

70. Du har allt mer tid till att fylla hösäckar.

71. Du förväntas kunna backa med hästtransport, innehållande två levande djur, trots att du bara kört minisläp tidigare.

72. Du lyckas till en början inte backa speciellt bra med hästtransport.

73. Du tränar på att backa, utan hästar.

74. Du backar rakt in i garageväggen.

75. Du tänker att det var i alla fall tur att hästarna inte var med.

76. Du får tips om att inte backa in i garageväggar.

77. Du tackar för tipset och backar inte in i garageväggar igen.

78. Du hejar på ditt favoritlag.

79. Du ser ditt favoritlag.

80. Du väljer bort ditt favoritlag.

81. Du glömmer bort ditt favoritlag.

82. Du glömmer bort allt utom det som har med hästar att göra.

83. När du småpratar med ridfolk, undrar du vad de gör när de inte är engagerade i ridningen.

84. Efter ett tag inser du svaret: Nästan ingenting.

85. Du inser att frågan du ställt är dum.

86. Du ställer dig själv frågan vad du gör när du inte engagerar dig i ridsporten.

87. Du kommer inte på någonting av vikt.

88. Du ser en startlista.

89. I startlistan står det Kat B avd A 0.50-0.80 (lätt D) bed A.

90. Du tror att du fått en matematisk formel att lösa.

91. Du lär dig att A är den minsta storleken på en ponny och D är den största.

92. Du lär dig att A är den svåraste nivån inom varje ridklass och D den lättare.

93. Du tycker att det är ologiskt.

94. Du lär dig att nästa svårighetsgrad heter Medelsvår.

95. Du frågar om det också finns en klass som heter Svår.

96. Du får svaret att det inte finns en klass som heter Svår.

97. Ingen kan svara på varför det inte finns en klass som heter Svår, trots att det finns en som heter Lätt och en som heter Medelsvår.

98. Du tycker att detta är märkligt, men lyfter på hatten och går vidare.

99. Du somnar efter ännu en dag i vår herres märkliga hästhage.

100. Du vaknar upp, inser att din bästa tid i livet är nu, att den här tiden aldrig kommer tillbaka och att det gäller att njuta av den varje sekund så länge den varar.

Tack för att ni tog er tid – gör gärna mitt jubileum fulländat genom att följa mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
18 september 12:50

Fler sporter borde ha inverkan

Fler sporter borde ha inverkan
Angelo ler med hela ansiktet efter inverkansbetyget. Foto: Daniel Enestubbe

Inverkan är ett relativt nytt begrepp för mig. Först sommaren 2019, när jag på allvar började skala av ridsportens lager och sätta mig in i olika discipliner, bevittnade jag min första inverkanstävling.

Jag minns att jag gillade vad jag såg; en mix av det instantdramatiska (hinderfel, olydnader, uteslutningar) och ridsportens variant av långkok i form av en minutlång väntan på inverkanspoängen. För mig kändes det logiskt och klart att antal fel alltid är överordnat inverkanspoängen men jag tyckte också att det var lika logiskt att den som hanterat sin häst på bästa sätt står som segrare vid noll eller lika antal fel.

Som utomstående betraktare har det sedan varit hälsosamt intressant att googla bakåt i tiden och inse vilken debatt inverkan vållat sedan den infördes för tiotalet år sedan. Här har funnits allt från rasande föräldrar och ponnyryttare som skällt som hundar på det nya fenomenet till visionärer som benhårt hävdat att det är rätta vägen att gå. Jag sällar mig till det senare laget.

Jag har nämligen svårt att se någonting negativt med inverkan. Och den som tänker några steg längre inser att det funnits en agenda hos Maria Gretzer och de andra som stått i frontlinjen. För det självklara syftet på lång sikt måste väl ändå vara att vi ska få fram fler duktiga ryttare som nöter grunder än att få fram fler som jagar hundradelar för att få plaketter och rosetter? Dessutom framstår det ganska glasklart att det borde vara otroligt bra för varje ung ryttare att då och då få ett kvitto, svart på vitt, om vad som är bra och vad ryttaren behöver träna på?

103 Angeloklar
Efter en felfri runda väntar Angelo på inverkansresultatet. Foto: Daniel Enestubbe

Tänker vi ännu längre kan vi också formulera följande tes: ju större fokus på h-u-r svenska ryttare rider, desto ljusare ser framtiden ut för både bredd och elit i svensk ridsport. För ju tidigare en ryttare kan hantera en häst ”by the book”, desto större är chanserna till en framtida karriär som ryttare. Eller?

Jag tänker också på att ridsporten är banbrytande här. I ingen annan idrott, backhoppning undantaget, förekommer en mix av prestation och bedömd kontroll och estetik. Det är antingen eller. Antingen flest mål (bollsporter) eller högst poäng (simhopp, konstsim, gymnastik, konståkning).

Tänk om hockeyn plötsligt skulle komma på idén att genomföra individuella grenar där skridskoteknik, klubbteknik och hand-öga-koordination bedömdes separat av professionella domare samtidigt som prestationen, till exempel att försöka sätta straffar, kombinerades till en slutsiffra? Jag tror att det skulle utveckla sporten. Det behövs kanske tio år till för att göra en större utvärdering, men känslan är att ridsporten hittat en guldgruva.

103 Lillytw
Lilly tillsammans med klurige TW på tävlingar i Ringsjöorten. Foto: Daniel Enestubbe

Anledningen till att jag skriver om det här ämnet är att det är aktuellt – för mig. I helgen fick nämligen Angelo och LillyBelle för första gången delta i en inverkanstävling. Den hölls nere på Ringsjöorten i Skåne och klasserna som gällde var LE och LD.

Här får Angelo åter sätta sig på sin älskade Tindras rygg, vilket känns både bra och tryggt. LillyBelle ska rida en viss TW och för er som följt den här bloggen är det inte direkt en ponny vi omedelbart förknippar med inverkan.

Efter viss försening (inverkansdomaren hann inte i tid till första start) drar tävlingarna igång. Som enda A-ekipage i den 15 starter stora AB-klassen är Angelo först ut. Jag hinner tänka att han nog måste ha mycket att tänka på, men Angelo ser koncentrerad ut och sätter igång. Jag ser direkt att Tindra bara älskar det här, fixar alla hinder följt av en nervös väntan. Mitt öga är inte tillräckligt tränat för att ana vad som ska komma, men till slut kommer beskedet:

”Inverkanspoängen för Angelo Enestubbe och Tindra är 25,5”.

25,5. Superbra! Angelo är nöjd, ler med hela ansiktet.

103 Angelotindra
Angelo och Tindra. Foto: Daniel Enestubbe

Som startnummer 13 kommer LillyBelle och TW. Min initiala känsla att precis allt kan hända övergår snabbt i ett lugn. Ekipaget ser harmoniskt ut, nollar och får poängen 21,5. Hästen jag dömde ut bevisar än en gång hur fel jag har. Det hela slutar med en härlig andraplats för Angelo och Tindra medan jag är minst lika stolt över LillyBelles och TW:s sjundeplats.

Sedan laddar vi snabbt om batterierna och gör oss redo för LD, med tolv starter. Även här är Angelo och Tindra först ut och den här gången har mitt öga blivit något bättre tränat. Det ser lika bra ut nu, om inte bättre, och Tindra flyger över samtliga hinder.

Sedan kommer poängen: 26,5. Tre nior och en 8,5:a. Om Angelo var glad innan går det knappt att beskriva hans tillstånd nu. Han lyser av stolthet.

103 Protokoll

Och när de elva återstående ekipagen gått i mål och fått sina poäng står det klart att Angelo och Tindra vunnit klassen.

Protokollformuleringen ”supersött och fint ponnyekipage” gör inte heller ont att ta del av.

Att TW var mer intresserad av att gå tillbaka till transporten än att fortsätta leverera under sitt LD-framträdande är smällar man kan ta en sådan dag.

Tack för att ni tog er tid – och följ gärna mitt hästliv på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!


Ponnypappan
11 september 13:43

Kökskaos, små framsteg och stor lättnad

Kökskaos, små framsteg och stor lättnad
Som kökschef lämnar jag ingenting åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe

Jag har i hela mitt liv hyst en hemlig och stor beundran för en speciell yrkesgrupp, nämligen alla de som jobbar i gatukök. Det spelar ingen roll om du står ensam i kön och väntar på din meny eller om du köar tillsammans med en busslast pensionärer från Vänersborg som vill ha varsin grillad med mos och Pucko. Inne i gatuköket flyter allt på som vanligt. Med stoiskt lugn står oftast en ung tjej eller kille och multitaskar på ett imponerande sätt. Burgarna blir inte brända, pommesen är knaprigt gula och personen i luckan har hittills aldrig glömt att jag önskar byta ut dressing mot bostongurka. Jag har alltid funderat på om jag själv skulle ha en chans att klara det om jag fick byta plats.

102 Fritös
Äntligen fick jag stå på andra sidan. Foto: Daniel Enestubbe

Den här söndagen får jag svaret. Tävling på hemmaklubben, barnen tävlar och vi föräldrar tilldelas funktionärsroller. Uppgiften som faller på mig och Malin är serveringen. Vi delar upp oss. Malin sköter försäljningen utomhus medan jag, just det, blir gatukökschef under ett tretimmarspass. Först när jag står där i skarpt läge och ser vad snart är på väg att hända inser jag att jag direkt kastats in i hetluften. Vi börjar vårt pass klockan 12.00, mitt i lunchrusningen, har haft cirka en minut på oss att slå fast vilka rutiner som gäller och allt jag hör är:
”Tre burgare med pommes!”
”Två pommes!”
”Fyra burgare!”

102 Kökschef
Som kökschef lämnar jag ingenting åt slumpen. Fokuset är totalt. Foto: Daniel Enestubbe

Nu kommer stressen. Jag tänker på ungdomarna i gatuköken jag beskrev ovan. Försöker intala mig att jag kan vara lika kylig och multitaskande som de. Jag kastar ett gäng burgare på gasolgrillen, väntar någon minut, vänder. Kutar in i köket, lägger in en laddning pommes i fritösen och kutar ut till grillen igen.
”Tre burgare till!”
”Och tre pommes!”
Jag har redan tappat räkningen på beställningarna. Vi saknar penna och papper, har inte tid att leta heller. Dessutom börjar det regna ymnigt samtidigt som beställningarna fortsätter att välla in. Folk är hungriga. Min uppgift är att snabbt stilla deras hunger.
Jag öppnar locket till grillen. Vänder. Ser att burgarna inte ändrat vare sig konsistens eller färg. Märkligt. Eller egentligen inte, när det i nästa sekund står klart för mig att gastuben är slut. Någon ny finns inte!

”Hur går det? Är min burgare klar?” undrar en förälder med en smula irritation i rösten.
”Ge mig ett par minuter” ljuger jag.
Paniken nära nu. Jag springer in i köket. Svårt att tänka klart. Kommer ändå fram till den enda farbara lösningen. Stekpanna. Måste finnas här någonstans. Letar. Hittar. Startar spisen. Inser att jag maximalt kan lägga på fyra 90-grammare jämfört med tio tolv som ledigt skulle fått plats på Landmann-grillen.
”Jag beställde en pommes för rätt länge sedan. Är det inte klar?”.
Panik deluxe. Pommesen!
I ett steg är jag framme vid fritösen. Har tur. De är precis klara. De första tre pommestallrikarna kan levereras.

102 Lillysteker
LillyBelle dyker upp som en räddande ängel och fixar burgarna mitt i lunchrusningen. Foto: Daniel Enestubbe

Mitt i stressen och paniken kommer LillyBelle in i köket.
”Jag fixar burgarna” säger hon.
Jag tänker först tala om för henne att hon absolut inte får, men inser att jag saknar valmöjligheter. Vända burgare kan väl vem som helst göra och det köper mig tid. Tid att tänka, tid att planera.
Fyller fritösen med pommes. Värmer några bröd i mikron. Väntar några minuter. LillyBelle vänder burgarna, som snart ser helt okej ut. Jag delar ut de första, på måfå. Har ingen aning om vem som ska ha först.
”Jag beställde min burgare före de två där, som redan fått sina. Nu har jag väntat i en kvart!”.
Uppretad ponnymamma. Rösten skarp, uppfordrande. Behåll lugnet nu, Daniel. L-u-g-n och f-i-n.

Blixtsnabbt serverar jag burgaren, adderar gratis pommes och ber så hemskt mycket om ursäkt. En ursäkt som godtas. Gratis är gott, även om man fått vänta en stund på det. Skönt. Bra taktik.
Det tar en kvart, kanske mer än så. Men på något sätt lyckas jag lägga upp en strategi för den fortsatta lunchrusningen. Jag minns att jag i snabbgenomgången fått tips om att förfritera pommesen och sedan snabbfritera dem under ett par minuter. Ett system jag omedelbart inser är framgångsrikt. På det här sättet arbetar jag mig in i matchen och LillyBelles oväntade gästspel blir precis den räddning jag behöver när nöden är som störst.

Mina kunder går från att se skeptiska och lätt irriterade ut till att vara det alla som säljer någonting drömmer om: nöjda. När jag sedan summerar en avklarad lunchrusning trots en gaslös grill och med ett pommessystem som till en början var rena kaoset infinner sig en känsla av belåtenhet. Därefter ligger jag steget före. Har sex sju burgare klara och inlagda på eftervärme i ugnen. Mjuka fina bröd upplagda på en tallrik. Fritösen redo att slutfixa x antal portioner på kort tid. Inte ens när jag upptäcker att 90-gramsburgarna är slut och att det bara finns stora 150-grammare kvar blir jag orolig. Tvärtom ser jag en möjlighet att erbjuda en service vanliga gatukök aldrig skulle göra. Jag låter nämligen mina kunder välja om de vill ha en vanlig 90-grammare eller önskar uppgradera till en 150-grammare utan extra kostnad.

102 Angelo
Angelo och Tango klarar i LC. Foto: Daniel Enestubbe

Kunderna tittar förvånat på mig. Ett fåtal verkar skämmas över erbjudandet och svarar 90 medan de flesta kommer med det givna svaret: ”150, tack!”.
När det hela är över konstaterar jag, trots fadäser, stress och panik, att jag haft mina tre roligaste timmar på länge. Dessutom har jag tidigare på dagen fått se Angelo dubbelnolla i LC och LillyBelle A-ponnydebutera felfritt i LB på tävlingsbanan ett stenkast från köket.
Små framsteg och stor lättnad, på flera plan. Det känns bra. Det är faktiskt precis som jag vill ha det.

102 Lilly
LillyBelle och Peggy debuterar felfritt i LB. Foto: Daniel Enestubbe

Tack för att ni tog er tid – fortsätt att njuta av hösten och följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 


Ponnypappan
4 september 18:53

Ponnypappan: ”Se upp för ridsportens fiender”

Ponnypappan: ”Se upp för ridsportens fiender”
Förslagen i övergödningsutredningen är ett hot mot ridskolorna som vi känner dem idag. Foto: iStock

Boovallen är en idrottsplats i Nacka. Den byggdes på 1940-talet och har sedan dess varit ett centrum för aktiva idrottsutövande barn och ungdomar. Anläggningen har sedan dess följt med i utvecklingen fram till i dag och i takt med att vår befolkning stadigt ökat och samhällena vuxit tränar nu ungdomar fotboll på Boovallens konstgräsplaner med intilliggande bostäder som närmaste grannar.

Sura grannar.

Tvära grannar som trots att de valt att bo i tättbebyggt område vill ha samma tystnad och ro som om de befann sig i retreatcentret i Rättvik.

Om rätten går på de sura grannarnas linje sätter de krokben för ungdomsidrotten i vår överlägset största sport.

Grannar, så sura och tvära att de ansett att ljudnivån från Boovallen är så störande att de klagat, anmält och dessutom fått rätt i mark- och miljödomstolen. Enligt domen likställs fotbollsspelande barn med industribuller, vilket får den katastrofala följden att samtliga drygt 6 000 centralt belägna idrottsplatser i Sverige riskerar att dels bygga bullerplank för miljardbelopp och dessutom tvingas ha strikta öppettider och gå miste om massor av viktiga träningstimmar.

Ärendet har av Nacka kommun överklagats till högsta instans, till mark- och miljööverdomstolen vid Svea Hovrätt som under hösten kommer med en prejudicerande dom i ärendet. Om rätten går på de sura grannarnas linje sätter de krokben för ungdomsidrotten i vår överlägset största sport.

Händelserna i Nacka är ett exempel på hur idrotten utsätts för allvarliga hot.

Ett annat exempel stavas SOU 2020:10.

Där har vi tre bokstäver, sex siffror och ett kolon som i sig själva ser ut som ett harmlöst chiffer men som i praktiken kan bli ödesdigert för alla oss som gillar ljudet av trampande hovar. SOU 2020:10 är nämligen id-numret på den statliga utredning som kan sticka en kniv rakt in i den svenska hästnäringen.

Jag har skummat igenom hela det nästan 324 sidor långa betänkandet som blev klart i vintras. Utredningen heter ”Stärkt lokalt åtgärdsarbete – att nå målet Ingen övergödning” och är en i stora stycken gedigen papperslunta som, precis som namnet antyder, syftar till att minska övergödningen i vår natur med hjälp av lokala åtgärder.

Att bekämpa övergödning är viktigt. Miljö är viktigt. Viktigare än att grannar som valt att köpa hus intill en idrottsplats tvingas stå ut med ljudet från entusiastiska barn som sparkar boll. Men är kriget mot övergödning så viktigt att ändamålen, hur rigida de än ser ut, alltid helgar medlen?

Det är där Sveriges 105 300 hästanläggningar kommer in i bilden. Hästnäringen pekas ut som en särskild miljöbov i sammanhanget och gång på gång i utredningen betonas att åtgärder behövs. Hur ska hästgödsel förvaras och spridas? Kan ett landsomfattande register över samtliga 355 000 hästar upprättas för att miljöinspektörerna redan från skrivbordet ska ges möjlighet till översyn?

Det låter så där lagom byråkratiskt och oskyldigt att gemene man kan skriva under på det mesta.

Det är när vi skrollar ner till sidan 311 i utredningen där frånvaron av konsekvensanalys och närvaron av ren aktivism mot och rent förakt för hästnäringen står skriven svart på vitt. Där utredarna mellan raderna stör sig på att inte bara personer som bor på landet rider på häst.
Det är här, mot slutet av utredningen, de konkreta och farliga åtgärderna skymtar fram.

Jag citerar:
”Mark bör inte användas som hästhage i mer än 10 år eftersom ackumulationen av näringsämnen då blir för stor.”

”För att minimera näringsläckage från hagar rekommenderas att hästtätheten i hagar inte bör överstiga 2–3 hästar per hektar.”

Tio år? Två till tre hästar per hektar? Låt dessa två förslag marinera en stund.

Här har Ridsportsverige fått sitt eget Boovallen. Skulle ovanstående bli verklighet kan vi från en dag till en annan ta farväl av vår världsunika form att bedriva ridskolor, som bygger på att alla – oavsett status eller inkomst – kan ges möjlighet att få lära sig en sport som i övrigt är oerhört dyr att utöva.

Med en begränsning om två till tre hästar per hektar skulle det bli helt svårt, nästan omöjligt, för ridklubbarna att få ekonomi i sin verksamhet. Och efter tio år, när en hästhage är utdömd: hur ska nya ytor hittas?

Vår stolta historia av att få fram trav- och galopphästar och hela trav- och galoppsporten i övrigt – ska den bara kastas överbord?

Miljön är viktig och övergödningen helt klart ett problem men att i princip offra en av våra största och, lovar jag, mest ansvarstagande och kärleksfulla sporter för att minska andelen fosfor med några mikroprocent – hur tänkte man här?

Ridsporten är dock, enligt min mening, den sport med störst förmåga till enighet och mobilisering när läget är skarpt.

Ridsporten är dock, enligt min mening, den sport med störst förmåga till enighet och mobilisering när läget är skarpt. Tonläget har den senaste tiden skärps från hästnäringens företrädare, åtskilliga debattörer har totalsågat förslagen och Facebookgrupper har samlat tiotusentals i protest mot betänkandet.

Jag hoppas att det slutar precis som i den komiska scenen i Lorry från Patent- och registreringsverket. Scenen där uppfinnaren, spelad av Peter Dalle, kommer med en idé han tycker är briljant men efter ett antal tuffa motfrågor glatt utbrister ”Tänkte inte på det” och idén hamnar i papperskorgen.

Det är i papperskorgen SOU 2020:10 bör kastas. Om inte kastas ridsporten in i ett krig den redan har förlorat.

Tack för att ni tog er tid – jag finns på Instagramkontot ponnypappandaniel för er som vill följa mig där!


Ponnypappan
21 augusti 11:46

Ponnypappan: ”Min häst har det fulaste namnet”

Ponnypappan: ”Min häst har det fulaste namnet”
Hindret klaras av med viss elegans.

I flera års tid har jag sett på när mina barn hoppat käpphäst. Sett hur de med liv och lust hittat på namn på olika ekipage. Sett men också hört att de anordnat fantasitävlingar där de turats om att vara ryttare, kommentator och tränare. De gör precis det jag själv gjorde hemma i pojkrummet i Älmhult där jag stod och slog med en minitennisracket och en skumgummiboll mot dörren. Jag hittade på egna tennisspelare, skapade mina egna stortävlingar och skrev, baserat på min egen lilla värld, ner en egen världsrankning i mitt skrivhäfte. Ibland var en amerikan bäst i världen, ibland en fransman men oftast en svensk.

Men ibland, märker jag när jag spanar ut i hagarna och gräsmattan, är det på blodigt allvar. Angelo vs LillyBelle, nedslag, tidtagning, den bästa ryttaren för tillfället vinner. Då kryper vinnarskallarna fram, då höjs rösterna, då hörs besvikelsen hos den som kommit tvåa.

Det lockar mig. Jag vill också vara med, vill också vinna. För några veckor sedan frågade jag därför Angelo och LillyBelle om inte jag också kan få en käpphäst. En helt egen som bara jag får rida på. Förvånat svarade de ja. De tyckte att det var en utmärkt idé att även pappa får en häst i stallet.

– Jag har bara ett krav och det är att jag själv får välja namn på hästen, sa jag.

Inte heller detta hade de några invändningar mot.

Min plan var nämligen att ge min käpphäst det fulaste namn jag över huvud taget kunde komma på. Hästnamn är ett kapitel för sig, där bara fantasin sätter gränserna. Och bland Pricken, Raket, Love, Knutte, Filur, Snapchat och andra smågulliga käppisnamn var min plan att slå till med ett namn, för fult för att inte kommas ihåg för evigt. Jag hade tänkt igenom det hela ett tag och när Angelo och LillyBelle äntligen tagit fram en alldeles egen häst till mig droppade jag det fulaste namnet jag kunde komma på.

Kenta.

Det är absolut inget fel på Kenta som smeknamn på en människa. En av våra största hockeyspelare genom tiderna heter exempelvis Kenta Nilsson. Men som namn på en käpphäst? Kenta – obetalbart fult. Så fult att barnen antingen skrattar rakt ut eller åtminstone blir på gott humör när Kentas namn nämns.

Som den vinnarskalle jag innerst inne är vill jag sedan direkt mäta mina och Kentas krafter med barnens. Jag ber dem bygga en bana och göra allt klart för start. Entusiastiskt plockar de fram hindren men gör sedan ett historiskt misstag: de sätter bommarna högt. De må vara smidigare och snabbare än jag på låg höjd, men när ribban ligger på mellan 80 och 90 centimeter kan ni ju räkna ut vad som händer. Jag och Kenta lunkar fram, tar oss sakta men säkert över alla hinder och går i mål som nollade med en tid som inte kan användas till skryt. LillyBelle och Angelo är chanslösa. Båda river och Kenta vinner i sin debut.

Därefter har den hämndlystna vinnarskallen LillyBelle tjatat oavbrutet om att få sin revansch. Jag har kommit med både sanna och mer tveksamma undanflykter men i måndags kväll fick hon sin vilja igenom. Läxan var gjord, bommarna placerade betydligt lägre än tidigare och Kenta skulle krossas.

99lillyjagochkenta
Jag och Kenta. Fokuset är totalt.
99lillyhoppar
LillyBelle och Pricken seglar över.
99jagochlilly
Jag och LillyBelle. Bittra fiender under tävling. Goda vänner efteråt.
99lillyochangelo
LillyBelle och Angelo på fälttävlansbanan för käpphästar.

Det blir en far mot dotter-duell med Angelo som domare och tidtagare. Jag och Kenta är först ut och jag kör min vanliga taktik. Fokuserar på att ta varje hinder i tur och ordning och struntar helt i tiden. Vet att jag är chanslös mot LillyBelle, som är den snabbaste åttaåring jag sett. Lugnt och sansat tar jag och Kenta oss i mål och LillyBelle ställer sig på startlinjen. Hon drar iväg och redan på andra hindret river hon.

Jag har vunnit – eller? Tydligen inte.

– Jag ska köra om! skriker LillyBelle och ställer sig på startlinjen igen.

Varken jag eller Angelo vågar protestera. Det fungerar inte när LillyBelle är på tävlingshumör. Hon startar igen och på trean faller hon. Det är nämligen fuktigt i gräset.

Har jag vunnit nu då?

Nej.

– Det räknas inte. Det går om, fräser LillyBelle, som nu börjar närma sig kokpunkten.

Tredje försöket slutar med en plockepinnrivning och en rejäl smäll på benet. Nu känns LillyBelle mer som en boxare som envisas med att resa sig trots att hon blivit nedslagen än som en sportslig förlorare.

Ytterligare två försök följer och på det sjätte klarar hon slutligen banan med noll fel och på en tid som är mer än tre sekunder snabbare än min och Kentas.

– Vann jag? undrar jag.

– Nej, skriker LillyBelle och springer in i huset.

Jag låter tävlingsmänniskan och vinnarskallen vara. Det är fel läge för diskussion. Men efter en god natts sömn och under än ännu godare frukost ställer jag frågan:

– Lilly, vem var det egentligen som vann i går?

Hon tittar upp, lite skamset och säger:

– Jag blev utesluten. Du och Kenta vann.

Revanschen får vänta, för på tronen sitter Kenta.

Tack för att ni tog er tid – och om ni mot all förmodan kan droppa ett fulare namn på en käpphäst än Kenta får ni gärna skriva det i kommentarfältet på min Insta, där jag som vanligt heter ponnypappandaniel.


Ponnypappan
14 augusti 09:59

”Min dotter kan se in i framtiden”

”Min dotter kan se in i framtiden”
Inget slår ett segersmajl. Foto: Daniel Enestubbe

För tre år sedan sitter två barn, sju och fem år gamla, tillsammans med sina föräldrar på Värendsvallens betonggrå sittplatsläktare. Barnen bevittnar storögt det som pågår på innerplan. Den gröna fotbollsmattan har som i ett trollslag förvandlats till en ridbana.

På banan syns nu ekipage efter ekipage som tar sig över oxrar och kombinationer.
– Jag ska också tävla där, säger femåringen bestämt.
Hon har precis börjat i ridskola. Under lektionerna håller hon sig fast med sina små händer i sadeln under skrittandet för att inte ramla av.
– TW kommer att flyga över hindren som en ängel, fortsätter femåringen.

98-lillytindra
Lilla Tindra flög över hindren och nollade alla tre dagarna. En drömsituation för tre år sedan konstaterar ponnypappan Daniel.

Sjuåringen är lika imponerad. När han ser hur alla de tävlande galopperar blir han både avundsjuk och arg. Avundsjuk för att han inte kan, arg för att hans mamma ännu inte tillåter honom att galoppera.

De två hästar som finns hemma på gården är mer tänkta som sällskap och maskotar än som tävlingsponnyer. När barnen sitter till häst får mamma och pappa turas om att hålla i ett grimskaft för att inte den lilla hästen, Tindra, ska dra iväg. När det gäller den andra, Teeny Weeny, får de hålla hårt i grimskaftet för att förhindra att hon böjer ner huvudet för att äta gräs.

Det var tider det.

Jag minns att jag tänkte ”visst, dröm du, det kommer aldrig att hända” när den då femåriga LillyBelle tvärsäkert siade om sin framtid som ryttare.

Den här söndagen har tre år passerat sedan vårt första besök på Karl Oskar Cup. Nu är cupen av coronaskäl visserligen flyttad till barnens hemmaarena på Växjöortens Fältrittklubb men den är nästan lika stor som vanligt med sina 700 starter under tre dagar.

98-lillyskarm
LillyBelle och Peggy i förgrunden. Hennes och Tindras tid i bakgrunden. Foto: Daniel Enestubbe

Jag står med kameran på innerplan medan Malin filmar. Tre meter längre bort står LillyBelle, nu åtta år gammal, och är så täckt av blommor och priser att hon nästan inte syns. Det är en segerintervju vi ska föreviga. LillyBelle har precis vunnit Karl Oskar Cups minsta tävling, Lilla Anna Cup, med Peggy, ponnyn hon fått låna av snälla Tove.

I ett startfält som bestått av hela sju A-ponnyer (”världsrekord” enligt hoppdomaren Emil Bolin) har hon lyckats komma både etta och tvåa efter tre nollor vardera med Peggy och Tindra och med en segertid som var överlägset snabbast och som i cupen faktiskt bara överträffades av två andra ekipage i kategori B, C och D.

Och när man vinner, då blir man intervjuad. Så här låter det då:

När jag hör min dotter ge sin första segerintervju kommer det en klump i halsen. Hon strålar av lycka och hennes lycka gör mig så sentimental att det nästan brister för mig. Malin, sentimentaliteten personifierad, gråter så det sprutar.

Vår dotter har vunnit Lilla Anna Cup.

Hur underbart är inte det?

LillyBelle fick rätt, inte bara när det gällde hennes egen framtid som tävlingsryttare. Hon var också helt rätt på det när hon sa att TW, Teeny Weeny, skulle ”flyga över hindren som en ängel”.

Vi visste ju att det inte skulle ske.

Jag visste det så mycket att det kommer att kosta mig en resa till Maldiverna, som ni kunnat läsa här.

98-angelotw
Jodå, det var inte bara under Maldivernaritten TW nollade. I fredags hände det igen. Foto: Daniel Enestubbe

Men på fredagen denna åttonde upplaga av Karl Oskar Cup blir LillyBelles ord sanna. Det ser Angelo till genom att på ett mycket övertygande sätt nolla på TW i tävlingarnas inledande klass. Därpå följer 13 fel på lördagen och fyra fel på söndagen. TW fortsätter att kämpa på och imponera på mig.

Det är okej att vara stolt ibland och den här helgen fyller stoltheten alla mina inre bränsledepåer. LillyBelle attackerar banorna som en raket både på Peggy och Tindra som kutar runt, så charmigt som bara A-ponnyer kan göra.

Här är LillyBelles och Peggys segerrunda:


Jag är också oerhört stolt över Angelo. I månader har han tränat på att förutse hur Tango agerar, kämpat med att inte få honom att stanna och plötsligt sitter det. Tango är hur lugn och fin som helst och tillsammans rider han och Angelo fantastiskt fint.
98-angelotango
Angelo och Tango taktade så fint ihop. Foto: Daniel Enestubbe

De tar sig runt de tre dagarna med facit 0–4–4 efter två försmädliga petningar och slutar på tionde plats av 22 i kategori B. Angelo är såklart ledsen  direkt efter tävlingen men förstår samtidigt att han gjort det väldigt bra.

Så här såg deras avslutande runda ut:

Nu har hästarna fått gå på en synnerligen välförtjänt vila. Vi andra varvar ner mentalt och njuter av att Karl Oskar Cup, årets stora mål, blev så lyckat att vi knappt tror att det är sant.

Tack för att ni tog er tid – häng gärna med mig och se vad barnen har för sig på Instakontot ponnypappandaniel!


Ponnypappan
7 augusti 13:56

Ponnypappan: ”Glöm aldrig att förbereda dig”

Ponnypappan: ”Glöm aldrig att förbereda dig”
Angelo och LillyBelle laddar.

Förberedelser.

Det vilar något dubbelt över ordet. Att förbereda sig inför en uppgift kräver tid, fokus och tålamod. Förberedelser kan upplevas som väldigt tråkigt och oinspirerande. Men i potten finns något större, något mycket viktigt. I potten finns tryggheten, alldeles oavsett vad du förbereder dig för.

Jag har alltid varit noga med att förbereda mig. Mitt resonemang går ut på att det inte alltid räcker med att gå på magkänsla och rutin och hoppas på att allt ska lösa sig. Som sportjournalist har jag ett antal gånger under årens lopp blivit inbjuden att hålla föredrag – både inför skolklasser, föreningar och andra sällskap.

”Du behöver inte förbereda dig. Bara kom hit och prata lite om ditt jobb. Vi ställer frågor, det är lugnt” brukar jag få höra.

Jag har aldrig lyssnat på det örat. Aldrig bara dykt upp utan att ha stolpat ner tankar, observationer och allt som kan vara viktigt att prata om. När det kommer till skarpa lägen har jag alltid satt en ära i att göra mitt yttersta för att vara trygg och avslappnad när jag ska börja prata. Därför har det hittills alltid slutat bra. När föredragen varit över har jag haft minst en handfull ämnen kvar på min fusklapp i kavajfickan som inte kommit till användning. Hellre plugga för mycket än för lite, annars kan det stå dig dyrt.

En tidigare kollega till mig gjorde nämligen tvärtom när han blev inbjuden till en skolklass för att prata om sitt jobb. Han litade på magkänslan, struntade i förberedelserna och när han väl inlett sitt föredrag – inför en mer än lovlig tyst och ointresserad skolklass – fick han tunghäfta efter bara fem minuter. De utlovade frågorna kom aldrig, stämningen blev stel och det slutade på värsta tänkbara sätt, nämligen med att kollegan fick tacka för sig och lämna klassrummet redan efter de fem inledande minuterna. Ett hemskt fiasko. Jag lider än i dag med honom.

Sensmoralen: vad du än gör, vilket intresse du än har – se till att komma ordentligt förberedd när du ställs inför en riktigt tuff uppgift.

97 Angelo Och Tw
Angelo och TW laddar.
97 Doris
Doris laddar.
97 Lilly Och Tindra
LillyBelle och Tindra laddar.
97 Peggy Och Tw
Peggy och TW laddar.

Jag kan lugnt försäkra er att vi denna vecka ägnat oss nästan uteslutande åt förberedelser. Årets stora mål står nämligen för dörren: Karl Oskar Cup på hemmaplan här i Växjö. Karl Oskar Cup är den allra största grejen för många unga ponnyryttare i vår region. Tre dagars tävlingar på Östers IF:s gamla tidigare hemmaarena Värendsvallen skapar känslan av ett Falsterbo för ponnyryttare.

I år är det lite annorlunda. På grund av viruset svävade alla länge i stor ovisshet. Blir det ens någon Karl Oskar Cup eller ställs det in? Det slutade med en sorts kompromiss.

Ja, tävlingarna blir av men nej, inte på Värendsvallen. Karl Oskar Cup 2020 hålls istället på Växjöortens Fältrittklubb, vår hemmaklubb. Ingen publik men ändå nästan 700 starter från fredag till söndag.

För första gången kommer Team Enestubbe till start med inte mindre än fyra hästar. Angelo rider Tango och TW medan LillyBelle ställer upp med både Tindra och Peggy i kategori A-klasserna.

Då, mina vänner, krävs förberedelser utöver det vanliga och det är precis vad vi ägnat denna vecka åt. Vi har stigit upp tidigt flera morgnar för att träna på samma bana tävlingarna hålls. Där har Malin stått för träningsupplägget på ett mycket bra sätt. De bra sakerna har förstärkts. Små detaljer i ridningen har understrukits och skärpts. Repetitioner har skett på hemma i vår egen paddock.

En av dagarna hade vi, på tävlingsbanan, bokat ett pass för barnens tränare Katarina Torstensson och därigenom har vi sett till att alla fyra hästar har fått genrepa i lugn och ro. Malin har även varit extremt noga med utfodringen av varje häst. En ponny som TW, lat och bekväm till naturen, behöver energikickar för att inte åter lyckas med konststycket att stanna mitt i en oxer och se dum ut. Små racerbilar som TW:s mor Tindra behöver snarare kylas ner för att inte bli övertända när det ropas varsågod och rid i högtalarna.

Vi har varvat allvaret med avslappnade trivselrundor i skogen och använt skrattet och skämten som vår egen föda.

Redan timmarna efter att den här texten publiceras får vi ett första test hur det går. Sent på fredagens eftermiddag går ridan upp för Karl Oskar Cup 2020. Hur det går för Angelo och LillyBelle och de fyra ponnyerna återstår som vanligt att se. Precis allt kan hända, men jag kan försäkra er en sak. De är förberedda.

Tack för att ni tog er tid – jag återkommer med en rapport nästa vecka! Tills dess får ni gärna följa mig och barnen på Instagramkontot ponnypappandaniel!

 


Ponnypappan
31 juli 15:43

Ponnypappan: ”Återkomsten i Åsbo – när ridning blev regi”

Ponnypappan: ”Återkomsten i Åsbo – när ridning blev regi”
Få saker slår känslan av att rida ärevarv. Foto: Privat

Har ni någon gång upplevt känslan av att vara med om någonting som skulle kunna ha varit på film? När jag ser tillbaka på mitt liv hittar jag ett par tre episoder, samtliga relaterade till idrottsprestationer.

När jag sommaren 1985, med bandagerad stukad vänsterarm, hade matchboll emot mig i Kalle Anka Cup-tennisens första omgång men lyckades rädda den, vinna matchen och sedan hela turneringen.

När slumpens märkliga skördar förde mitt basketlag – bestående av sex killar varav ingen kunde spela basket – till seger i skolmästerskapet på gymnasiet i Älmhult 1990.

Och den märkliga sommaren 1993 när jag helt enkelt inte kunde förlora en enda match på tennisplanen och vann fyra turneringar i följd. Det som skedde var för bra för att egentligen vara sant, det var stories som egentligen kräver en regissör och ett filmteam.

Nu har jag även som vuxen fått uppleva den innerliga lycka det innebär att insupa känslan av någonting otroligt sällsynt. Att dessutom få se sitt barn i huvudrollen i den filmliknande händelsen är smått obeskrivlig.

Den lilla filmen, eller ska vi kalla det det lilla miraklet, utspelar sig i Skåne, på Åsbo Ryttarförenings underbara anläggning i Ljungbyhed. Där ska Angelo tävla och han ska faktiskt göra det på sitt livs största kärlek, 16-åringen Tindra som är den definitiva anledningen till att han över huvud taget kan rida.

96 Angelohopp
Tillsammans igen: Angelo och Tindra. Foto: Privat

Kärleken till henne saknar gräns och tårarna har varit många över vetskapen att Angelo håller på att växa ifrån henne. Vi har under stor vånda sagt att det är sluttävlat men samtidigt sett att det fortfarande fungerar. Angelo är lätt som en fjäder, har inte stuckit iväg speciellt mycket i längd och rider så bra att han inte stör Tindra.

De har aldrig tidigare sett finare ut tillsammans än nu. Vi har till och med konsulterat ett par hoppdomare och annat initierat ryttarfolk som tittat på ekipaget och sagt att det ser helt okej ut. Därför fattade vi beslutet att låta Angelo och Tindra få tävla tillsammans igen.

Denna sista gång är i Åsbo och det är med en Angelo som ingenting annat önskar och hoppas än att få ett fint avslut. Tre ekipage är anmälda till LE plus-klassen; Angelo och Tindra, LillyBelle och Peggy och ett annat ekipage. LillyBelle är först ut. Hon rider säkert, tar inga risker med Peggy som hon inte tävlat på länge och dubbelnollar på en beskedlig tid. Angelo är sist ut av de tre och när tävlande nummer två gått i mål har vi en ny dubbelnolla och en ny ledare i tävlingen.

Så är det dags för Angelo.

Sista tävlingsdagen på Tindras rygg. De ger sig iväg. Ser fint och harmoniskt ut. Lätt tar de sig över hinder 1-7. Åttan kvar, sedan omhoppning. Det känns som en formalitet, men plötsligt händer något. Från där jag står ser det ut som om Tindra drar iväg åt vänster. Fyra fel. Ingen omhoppning. Det är över.

Angelo och Tindra står still inne på ridbanan. Som paralyserade. Jag har aldrig tidigare sett Angelo ledsnare. Jag lider när jag ser hans besvikelse.

Jaha – det var så här det slutade? Med en försmädlig olydnad på åttonde hindret. Jag och Malin suckar i kör, gör oss redo att försiktigt ta oss fram till Angelo, som sent omsider fått sinnesnärvaro nog att lämna banan.

Det är då det händer. Det är då filmen tar över, den del av den här berättelsen som ser ut att vara regisserad. För plötsligt tar hoppdomaren till orda.
– Rätt ska vara rätt, säger hon ljudligt i högtalarna.
Och fortsätter:
– En av våra funktionärer har upptäckt att det låg en flagga framför hinder åtta. Det betyder att Angelo Enestubbe får rida om det åttonde hindret.

Hör vi verkligen rätt? Får han en ny chans? En andraserve – i ponnyridning? På motsatta sidan ser vi LillyBelle säga någonting till Angelo, antagligen någonting om att han ska rida in på banan igen. För det gör han. När hoppdomaren frågar om han vill fortsätta sätter han blixtsnabbt upp en tumme i luften och kör igång.

96 Guld
Guldmedalj, rosett och segertäcke. Angelo hade en av sina bästa dagar i livet på Åsbos trevliga anläggning. Foto: Privat
96 Lillyblommor
Även LillyBelle var jublande glad. Hon och Peggy vann LD-klassen. Foto: Privat

Filmen fortsätter och jag tror nästan att ni kan räkna ut hur den slutar. Angelo klarar åttonde, sätter fart i omhoppningen, Tindra älskar att vara i centrum och knattrar fram i en ljuvlig galopp. När de når mållinjen är de nästan tre sekunder snabbare än ledaren.

Seger. Segertäcke. Ärevarv. Priser i mängder (otroligt prisbord för alla deltagare, tack Åsbo RF!). Jag tror att det vi ser är Angelos hittills lyckligaste stund i livet. Nu går han vidare, nu blir det större hästar men det är Tindra som ger honom en sista kärleksfull boost.

En cirkel är sluten.

Och det är så vackert att jag får gåshud och en klump i halsen.

Tack för att ni tog er tid – njut av den värme jag såg skulle återvända till Sverige och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel!


Ponnypappan
24 juli 11:28

Ponnypappan: ”Veterinärernas situation gör alla till förlorare”

Ponnypappan: ”Veterinärernas situation gör alla till förlorare”
Har du allt som behövs i stallet för att ta hand om en skada eller är det dags att se över ditt stallapotek? Bilden är tagen i ett annat sammanhang.

Under ett av mina mer planlösa och närmast slösurfande facebookbesök hajar jag plötsligt till. Jag klickar, tittar igen, läser med stigande förvåning, klickar vidare till nästa kommentar. Och nästa. Det går inte att sluta läsa.

Tråden handlar om veterinärer eller rättare sagt om fakturorna som skickas ut efter det att veterinären varit på besök hos en häst. Trådskaparen klagar, med full rätt, på en räkning hen nyss fått. Räkningen avser fyra sydda stygn, antibiotika, stelkrampsspruta och ett bandage under en timmes arbetstid. För detta landar notan på 13 000 kronor.

Tretton tusen. För det kan man med lite tur hitta en restresa för två eller fler. Men för fyra stygn, en spruta och lite bandage? Hutlöst.

När jag skrollar ner i kommentarfältet finner jag fler exempel. En annan hästägare har tvingats punga ut med 16 000 kronor för ungefär samma sorts behandling som ovan.

Någon gör en jämförelse med Danmark som känns relevant. En veterinärbesiktning som nyligen utförts i vårt grannland och omfattat 37 röntgenplåtar gick på 11 000 kronor jämfört med året före då besiktningen utfördes i Sverige, med bara en fjärdedel så många röntgenplåtar men till en totalkostnad om 25 000 kronor. Tjugofem tusen. Jag baxnar. Hur kan det vara möjligt? Jag kan till fullo förstå att skåningar och hästägare från andra sydliga landskap väljer bort Sverige när deras hästar ska få behandling och besiktning.

Det är i de ovan nämnda fallen Distriktsveterinärerna som pekas ut, alltså den landsomfattande veterinärorganisation som opererar under statliga Jordbruksverket. En annan hästägare i tråden påpekar den absurda kostnadsutvecklingen i form av ett kvitto från 2005 då en veterinär från Distriktet debiterade endast 700 kronor för behandling av en häst med kolik. Mycket har hänt på 15 år. Beloppen på veterinärernas fakturor har, med en bild som känns passande här, skenat iväg som en förrymd hingst.

Jag vet inte vad som hänt, vad som ligger bakom denna kostnadsgalopp men det är inte svårt att landa i följande slutsats: det här håller inte. Speciellt inte i en tid där en pandemi är på väg att framkalla massarbetslöshet och ofrånkomligt kommer att leda till en klart försämrad köpkraft hos hushållen. Hur ska hästägare kunna överleva debiteringar som skulle kunna göra vilken stjärnadvokat som helst grön av avund?

Det är den ena sidan av myntet.

Det andra sidan är minst lika viktig, eftersom den också ger svaret på varför det ser ut som det gör just nu. Den andra sidan av myntet handlar om de klassiska komponenterna i en marknadsekonomi: utbud och efterfrågan. Där utbudet är stort och efterfrågan liten kan priser pressas. Där är det kundernas marknad. När det gäller veterinärskrået i Sverige är det precis tvärtom. Här är utbudet alldeles för litet och efterfrågan gigantisk. Det går i dag att debitera i princip hur feta belopp som helst, eftersom det är slagsmål om varenda aktiv veterinär.

I veckan gjorde SVT en granskning av veterinärerna, som landade i ett par dystra slutsatser.

• Den första slutsatsen: Det finns alldeles för få veterinärer i Sverige.

Arbetsgivarorganisationen Svensk djursjukvård gör bedömningen att vi under det kommande året behöver rekrytera 365 veterinärer, alltså en veterinär om dagen. Problemet: det finns bara 90 platser per år på veterinärutbildningarna, trots att intresset för att bli veterinär är betydligt större än så. Prognos: undertaligheten bland veterinärer är någonting vi kommer att tvingas fortsätta att vänja oss vid, liksom de feta fakturorna.

• Den andra och minst lika viktiga slutsatsen: Veterinärerna mår inte bra.

Många slutar. Enligt de veterinärer SVT talat med upplever de obehag både vad gäller de obekväma jourarbetstiderna och arbetsmiljön i sig. Framför allt är, enligt de intervjuade veterinärerna, bristen på veterinärer som jobbar utanför kontorstid stor, samtidigt som trycket är stort under just dessa tider. Det framgår också att veterinärerna upplever press, stress och rädsla. Det är långtifrån ovanligt att de hamnar i konflikt med djurägare som ifrågasätter vården och framför allt – som i exemplen ovan – kostnaderna för den. En av de intervjuade veterinärerna säger att flera av hans kollegor går på antidepressiva för att orka med yrkesvardagen.

Det här är ett flerbottnat problem där alla egentligen är förlorare. Djurägarna som snart inte har råd att betala, veterinärerna som mår dåligt och till och med slutar och inte minst djuren, som av kostnadsskäl högst troligt inte får den vård de skulle behöva i tillräckligt stor utsträckning. Man behöver varken känna till de bakomliggande orsakerna eller sitta på en lösning för att inse att läget är allvarligt.

Frågan är inte om det här är ett problem.

Frågan är om problemet går att lösa.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna vidare på ponnypappandaniel som är mitt konto på Instagram!


Ponnypappan
17 juli 12:23

Ponnypappan: ”Klyschornas återkomst ger nytt hopp”

Ponnypappan: ”Klyschornas återkomst ger nytt hopp”
Angelo och LillyBelle tillsammans med Andre Brandt, deras största idol.

”Den största utmaningen för oss nu blir den mentala”.

”Vi måste tro på det vi gör, och spelar vi som vi gjorde i dag är jag inte orolig”.

”När vi inte får vinna matcherna så blir det en mental utmaning”.

”Det här var en match vi skulle ha vunnit”.

”Det finns saker vi måste göra bättre för att det ska generera i poäng”.

Ovanstående fem citat är, tro det eller ej, saxade från en och samma text. Texten handlar om ett hårt pressat IFK Göteborg, som är inne i en rejäl formsvacka i fotbollsallsvenskan. Förutom att orden är hämtade från samma artikel har de två andra saker gemensamt.

1. Vi har hört dem förut.

2. De säger egentligen ingenting utan är bara konstaterade självklarheter.

Men trots att min största ledstjärna som sportskribent genom åren varit att så långt det är möjligt undvika att skriva egna klyschor såväl som att citera andras ser jag nu klyschorna på ett nytt sätt.

Jag känner, hur märkligt det än kan låta, att jag saknat dem. Saknat de förutsägbara kommentarerna. Saknat snömoset om att ”ta en match i taget”, ”stå upp för varandra” och ”vi vet att vi är bra”.

Klyschornas återkomst är här och jag hoppas att de är här för att stanna. Att idrottens hjul sakta men ack så säkert åter börjar rulla ger mig hopp mitt i en av de värsta kriser världen skådat. Klyschorna är kossan i båset som saknas först när båset står tomt.

Ännu är det långt till dess att våra liv och vårt samhälle befinner sig i normalläge. För idrottens del återstår många stentuffa frågor att lösa, samtliga relaterade till ekonomi. Vem överlever, vem går under, har idrotten en framtid över huvud taget? Det är den plågsamma frågeställningen vi snart kommer att ställas inför. Facit ligger ännu ett antal månader fram men att åter få höra elitidrottare uttala sig om den idrott de håller på med istället för att prata om hur de gör för att hålla humöret uppe under ett ofrivilligt tävlingsuppehåll är som en stor nypa frisk luft.

94 Lilly Och Tindra

94 Cement

94 Andre
Angelo och LillyBelle tillsammans med Andre Brandt, deras största idol.

Att läsa om Henrik Ankarcronas glädje över att få vara ute på tävlingar igen och spana in kommande landslag gör mig glad. Att höra Malin Baryard-Johnsson lyriskt prata om SM i Falsterbo, som tack vare/på grund av coronan blivit årets absoluta höjdpunkt, likaså. Att Equipe-appen numera piper nästan okontrollerat och levererar resultat från tävlingar över hela ridsportsverige ger en känsla av hopp i en svår tid.

Även här hemma i Växjö är den återöppnade tävlingskalendern en källa till glädje. I helgen bjöds det på SM-kvaltävlingar i Växjö, där barnens stora idol Andre Brandt fanns på plats med många hästar. Andre, för övrigt rankad som Sveriges tredje största hopptalang i en färsk lista i Aftonbladet, var i en klass för sig. Han vann inte bara 1,45-hoppningen utan hade tre hästar placerade som etta, tvåa och trea i 1,40-klassen. Angelo och LillyBelle, som för övrigt har Andre etta på sina listor, fick till slut också träffa sin störste idol.

Precis som i fjol är Karl Oskar Cup på hemmaplan det stora målet för Angelo och LillyBelle. Länge var det osäkert om tävlingarna ens skulle kunna genomföras, men sedan klubbades en plan B igenom. Karl Oskar genomförs, men detta år sker det på Växjöortens Fältrittklubbs anläggning och inte, som tidigare upplagor, på stora mäktiga Värendsvallens gräsmatta. Det blir ett mindre men otroligt efterlängtat arrangemang.

Tiden fram till Karl Oskar Cup balanserar vi mellan barnens träningsupplägg och våra egna semesterprojekt. Det förstnämnda tog barnens kompis Tove hand om tidigare i veckan genom att spontananordna ett tvådagars ridläger, där Angelo red Tango och LillyBelle Tindra. Sedan avslutades det hela med en pay and jump i Braås, där jag och Malin mötte upp.

Det syntes tydligt att träningen gett resultat. Kolla in Angelo och Tango här:

Huset barnfritt under nästan två dagar gav mig och Malin möjlighet att jobba effektivt. Malin med sina fotokunder och sin sommarshop. Själv fick jag tid att rensa rabatter, plocka ogräs och att äntligen styra upp ett staketprojekt.

Det går framåt och vi tar en dag i taget.

Precis som klyschan säger.

Tack för att ni tog er tid – nu laddar vi för bättre väder och fler klyschor! Följ mig gärna på Instagram där kontot är ponnypappandaniel.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden