Något som jag har funderat över så här i covid-tider är hur den absoluta toppen av vår sport egentligen är uppbyggd och varför den är så. Tankarna förstärktes ännu mer efter att jag tittat på dokumentären ”Nr.1” om Peder Fredricson nu under julhelgen och därefter har jag nördat ner mig i ett regelverk som jag inte hade full koll på tidigare – världsrankningens.
Jag ger mig nog ut på djupa vatten när jag försöker skriva om något jag egentligen inte har någon egen erfarenhet av, men ni får läsa detta inlägg mer som ett think piece än ett välgrundat debattinlägg. Min egna ”FEI World Ranking”-erfarenhet är väldigt begränsad och består utav totalt 5 stycken erhållna poäng från en 5* 145-klass jag fick möjlighet att starta i när jag red som YR under Göteborg Horse Show 2013.
Antalet poäng som utdelas i en klass är till stor del baserat på prissumman i klassen. Detta drivs av tankesättet att en klass med mycket prispengar attraherar en högre andel högt rankade ryttare och alltså leder till högre konkurrens. Mästerskap så som OS/VM/EM/Pan Am eller världscupfinaler ger i sin tur en stor andel poäng baserat på samma tankesätt.
I hoppningens världsrankningssystem så sammanställs vanligtvis ryttarnas trettio bästa resultat under den gångna 12-månadersperioden (alltså de trettio klasser där man fått högst poäng). Vissa regler tillkommer, så som att man bara får räkna ett resultat per dag, om man startar två hästar i samma klass får man bara räkna det ena resultatet och vissa mästerskapspoäng räknas i flera år men med avtagande värde.
Detta kan jämföras med dressyrens världsrankning som baseras på ekipaget och inte ryttaren och där endast de åtta bästa resultaten räknas.
Det höga antalet räknade resultat leder till att ryttarna mer eller mindre behöver tävla varje helg. Rankningen i sig avgör ryttarens attraktivitet för tävlingsarrangörer och därav deras förmåga att ta sig in på eftertraktade tävlingar. Själv undrar jag om det verkligen ska vara rimligt att hoppryttarna behöver tävla 45–50 veckor per år för att hänga med i toppen av världsrankningen? Är det bra ur ett välfärdsperspektiv för såväl hästar som ryttare? Och framförallt, är det något vi vill ska vara en av drivkrafterna i sporten?
Är det rimligt att hoppryttarna behöver tävla 45–50 veckor per år för att hänga med i toppen av världsrankningen?
Att resa till ett nytt land eller till och med ny kontinent varje vecka låter säkert väldigt lockande när man är yngre men jag kan inte se att det är hållbart i längden. Hästarna har så klart ett lugnare schema än vad ryttarna har men även för dem är det stora tävlingar över hela världen med ett bitvis väldigt intensivt schema.
Jag tror absolut att majoriteten av ryttarna i den absoluta toppen planerar och sköter sitt tävlingsupplägg med en långsiktig plan där hästarnas hälsa är i fokus, men bara det faktum att det finns incitament att överutnyttja hästarna för att kortsiktigt komma högre upp på rankningen är ett problem i sig.
Mycket tävlande sliter och det är något som jag tror behöver tas i beaktan till en högre grad. Framförallt för hästarnas välfärd men också för vår sports överlevnad. Hur vår sport betraktas av utomstående kommer vara direkt avgörande för dess framtid.
Bara det faktum att det finns incitament att överutnyttja hästarna för att kortsiktigt komma högre upp på rankningen är ett problem i sig.
Jag kan heller inte komma på någon annan sport som har en så lång och intensiv säsong. Tennis är till exempel en av de större sporterna med längst säsong, där ATP och WTA-touren sträcker sig från januari till november. Själv blev jag chockad över längden och intensiteten av en NBA-säsong när jag såg dokumentären ”The Last Game” om Michael Jordan. Men även de som tar sig till slutspel i NBA har två månader ”off-season”. Att föreställa sig att Serena Williams, Roger Federer eller Michael Jordan skulle spela matcher 3-5 dagar i veckan mer eller mindre varje helg året runt känns totalt orimligt.
Något som ändå talar för det nuvarande systemet tycker jag är att ryttare som Peder Fredricson och Steve Guerdat hänger med i toppen. Riktiga förebilder ur såväl ett sportsligt perspektiv som sett till hästhantering och grundfilosofi. Utöver det så finns det så klart flera potentiella baksidor utifall toppryttarna skulle börja tävla mer begränsat.
Man kan argumentera att det skulle bli svårare att arrangera de tävlingar som ekonomiskt drivs runt av publikintäkter eftersom att det indirekt blir svårare att locka de bästa ryttare till tävlingarna, vilket i sin tur kanske intensifierar skiftet till en alltmer pengadriven och publikfri sport.
Själv har jag ingen direkt lösning på problemet men jag tycker det är en intressant fråga att ta upp till diskussion. Vad vill vi att drivkrafterna i vår sport ska vara? Är det strävan efter att tillsammans med en häst uppnå det ultimata samspelet och prestera på topp i den allra tuffaste konkurrensen i världen? I så fall kanske världsrankningsystemet borde anpassats mer likt dressyrens nuvarande, baserat på ekipage och med ett lägre antal räknade resultat per år.
Eller så kanske man anser att det tillfredsställs genom mästerskap som VM och OS och att världsrankningen ska spegla de ryttare som kan prestera på topp under lång tid med ett stort antal hästar, likt vårt nuvarande system? Själv anser jag att vi bör hitta något slags mellanläge, där rankningen drivs vidare i en likartad men något begränsad form av det nuvarande systemet. Kanske med en officiell lågsäsong där inga rankningspoäng kan samlas och ekipagen på så vis tvingas till återhämtning? Det tror jag skulle kunna gynna ryttarna, hästarna och sporten i sig i längden.
/Kristina
Läs mer om FEI:s rankningspoäng
Följ Ridsport på