Det finns ju massor av hästar i vårt land som allihopa ”bara” är rena nöjeshästar. Vi har inte längre en kader av arbetshästar som är basen i vår försörjning så som det varit rent historiskt sett. Vår relation till hästarna har gått från att de var vår mest värdefulla tillgång som vi inte kunde överleva utan till en ren lyx som vi inte vill leva utan. Den förvandlingen innebär inte att hästarnas behov ändrats nämnvärt utan mer att vårt behov ändrats radikalt.
För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna.
När ett djur går från nyttodjur till sällskapsdjur börjar vi ställa helt andra krav på dem. När vissa köper en häst vill de alltså göra det enligt en specifikation, den ska kunna hoppa eller gå dressyr på exakt en viss nivå annars är den inte värd pengarna. Så är verkligheten för dem som föder upp och säljer hästar många gånger. Nu handlar det mest om de där kunderna som inte är särskilt kunniga eller som aldrig själva bildat en relation med en häst.
Jag har en vän som föder upp trevliga hopphästar som för ett tag sedan hamnade i det läget att en kund, eller rättare sagt en kunds betalande pappa, kom och sa att nu hade han kollat upp exakt marknadsvärde på en häst som gjort exakt vad den aktuella hästen kostade i snitt i det område hästen stod och det var minsann inte exakt vad som begärdes för hästen. Det var ungefär som att köpa en bil för honom, det fanns ett värde som gick att sätta exakt. Förväntningen var också att den skulle fungera felfritt i x antal tävlingar och år. Det var ett enligt honom logiskt sätt att pruta ner priset eftersom han kunde hitta vad han uppfattade som en likadan häst i samma område.
Det han hade missat i det här resonemanget är att den som skulle ha hästen såg en individ och att uppfödaren i fråga hade fler intressenter för det pris hon ville ha. Skillnaden mellan en bil som man måste ha för att ta sig fram och den där lyxen, eller guldkanten som man inte vill leva utan, är då just att en lyxvara kostar det den känslomässigt är värd. Det finns alltså ingen exakt marknad för det hela. Just den här pappan vet jag inte hur det gick för, det förtäljer inte historien, men man kan ju ana att det råder en viss irritation i hemmet eftersom uppfödaren då bara gick vidare till en kund som förstod det där med känslorna.
Hästen betyder ju inte bara prestation eller tävling även om vi ibland köper en och önskar att den ska vilja hoppa. Köpte man en arbetshäst så var det ju tvunget att den drog plogen, annars var den faktiskt värdelös. Nu har kanske inte alla förstått det där med att deras värde har ändrats, men de människorna är det synd om för de har missat hela grejen med att tycka om en individ.
För mig är det lite som att inleda en kärleksrelation när jag får en ny häst att lära känna. Först träffas man för första gången och får en känsla av att det här kan vara den rätta individen. Sedan känner man efter och trevar sig fram litegrann och har man tur så är det faktiskt en individ som man hamnar på samma våglängd med. Vissa relationer blir livslånga och vissa utvecklas åt olika håll. Det de har gemensamt är att om man tar in det hela så utvecklas man.
För oss som varit priviligierade nog att växa upp med hästar är det som livsluft att få vara i stallet. Vi blir ju enligt forskningen starka individer av att tidigt utsättas för just stallmiljö. Enligt mig så handlar det om att bli bra på att se en annan individ, sätta dem framför en själv och att kunna känna kärlek. Av det blir vi inte bara starka utan även lyckliga och om det är något unga människor behöver idag så är det just det. För den stackars prutande pappan innebär det här att han riskerar att inte bidra till att dottern får den chansen.
Börjar man förutsätta att det handlar om bara prestation och krav så finns det risk att man kanske inte tillåter barnet att slappna av och få komma in i den där relationen och utvecklas. Jag har sett en hel del av den varianten där föräldrar med prestationskrav missat att den verkliga vinsten ligger i att man får lära sig att bilda relation och att kämpa tillsammans mot ett mål. Men jag har också sett en hel del av den andra varianten där ett barn utvecklats till en ung människa och under resan tagit sig hela vägen upp i toppsporten tillsammans med en häst och det är fantastiskt att se.
Oavsett pandemier, tävlingsstopp och annat som ändrar de yttre förhållandena för hästhållning så finns känslorna kvar och det är en styrka som många andra saker i vårt liv inte har. Det kommer aldrig gå att jämföra hästsporten med andra sporter på grund av detta.
Den där individen som vi får lov att känna kärlek till varje dag och som ger oss kraft på ett helt unikt sätt.
Det går alltså att köpa lycka i form av en häst.
Följ Ridsport på