Tisdag, blogg, regn, blåst, packning, ridning, bad, putsande och planerande – ungefär så kan man beskriva min tisdag.
Imorgonbitti går nämligen lasset med hästar och människor mot Elmia och Jönköping horse show. Med mig i hästväg kommer jag att ha tjejgänget Zizzi, Nina och Selma. Och i människoväg blir det mamma, pappa och Rikard som följer med denna gången. Zizzi och Nina kommer att få hoppa kval och förhoppningsvis final i lilla ATG Riders League och Selma hoppar 7-årsklasserna.
Det är alltid lika kul att komma tillbaka till Elmia som alltid bjuder på fantastisk sport, trevligt umgänge och massa annat kul så vi ser verkligen framemot ett par dagar i Jönköping.
I dagens blogg tänkte jag ta upp en grej som jag fick frågan av en kompis för inte så länge sedan som löd ungefär såhär, ”Du Erik, är det inte jobbigt när man som du bara rider hästar åt andra och att man ibland blir av med dem snabbt och eller att de oftast finns i ditt stall med försäljning som mål? Och hur håller du motivationen uppe när du kanske blir av med en riktigt bra häst?”.
En bra fråga som såklart har kommit att bli och är en stor del av min vardag. Sen jag började rida har vi i familjen bara ägt min gamla ponny Hamlet och utöver det har jag bara ridit andras hästar. Och i och med det har jag blivit ”utsatt” (om man kan kalla det för det) för ovan beskriven situation väldigt tidigt i min karriär och många gånger. Jag har haft ponnyer och hästar som sk. fodervärd, till försäljning och som jag har nu för träning och tävling. Och det har ju skett både att jag blivit av med hästar när jag minst anade det och eller att de försvunnit avsiktligt då man sålt dem eller att de tagit tillbaka den till sig som överenskommet.
Och situationen av att de säljs eller att överenskommelsen har varit att jag ska ha de en viss tid eller liknande är ju inte så farligt i den mån av att inte man blir ledsen eller liknande när de åker ifrån en då man ju vetat om det hela tiden. Såklart finns det gånger då man blir ledsen ändå för allt som oftast så får man ju ett starkt band till hästarna i och med att man spenderar så mycket tid med dem och upplever så mycket ihop med dem. Men då får man ju tänka att det varit en resa med den hästen som man lärt sig av, eller att man kanske fått någon provision av priset som man sålde hästen för och att det är ett steg i ens karriär och så vidare.
Men de fallen där man blir av med hästarna där man kanske inte anade det så mycket på förhand och eller de fallen med hästar som tas tillbaka eller säljs och man haft de under en längre tid eller att man bara fått ett riktigt starkt band med hästen och den betyder väldigt mycket för en. Då blir det jobbigt. Det vet ni nog alla om egentligen. Alla som läser denna bloggen vet mest troligt vad för känsla jag pratar om. Att bli av med eller förlora en häst som kan beskrivas på något av ovanstående sätt är ju som att bli av med en familjemedlem. Så mycket kan de som ni vet betyda och därmed är det ju otroligt jobbigt, svårt och hårt att ta sig tillbaka och finna motivationen igen. Men vad handlar det hela om, jo, att ta sig tillbaka och det ännu starkare och bevisa för både sig själv men också alla andra att jag kan och jag vill ta mig tillbaka till den högre sporten om det handlar om det eller att jobba hårt och tålmodigt för att bli ännu bättre eller vad det nu kan handla om.
Och just den biten. Att jobba sig tillbaka, det har jag fått öva på många gånger under min relativt korta karriär och liv och har därmed blivit ganska duktig på det. Men samtidigt måste jag säga och medge att jag också blir riktigt ledsen ibland när det blir såhär och att jag behöver ett par gånger då och då när jag gräver ner mig lite men inte längre än ett par minuter eller en timme och sen är det bara upp på hästen igen. Men att det är okej att det är så också och att jag vill att det ska framgå att jag ibland också blir ledsen och nere när dessa situationer sker, för så är det.
Jag står just nu utan någon häst som hoppar lite större och visst är det jobbigt och speciellt när jag så sent som i slutet på sommaren hade två stycken som hoppade felfritt i 1,50-klasser, men vet ni vad, jag har i stallet just nu ett par riktigt fina hästar som gör strålande utveckling och har en riktigt ljus framtid så jag är inte nere. Nästan tvärtom, jag är full av motivation och så spänd på vad framtiden har att ge mig, mina hästar och oss ihop som ekipage.
Idag avslutar jag bloggen med att säga att hårt jobb lönar sig och att det finns en mening med allt, så brukar jag i alla fall tänka!
Ha det så bra så hörs vi!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Följ Ridsport på