Eriks blogg: ”Nu händer det grejer i lilla Eriks liv”
Nu händer det grejer i lilla Eriks liv och Team SEEN Sporthorses.
I tisdags förra veckan blev det officiellt att jag och min älskade fuxpojke Uno ska få rida på Stockholms Stadion och klasserna för U25-ryttare mellan den 16 – 18 juni, samtidigt som Globals Champions Tour går av stapeln. Bara det är ju helt otroligt, och det verkar som att lyckosagan Erik och Uno bara fortsätter och jag är så tacksam och glad över allt jag får göra med denna fantastiska häst. Nu är det bara en och en halv vecka bort och vi längtar ihjäl oss!!!
På tisdagen fick även Selma och Zizzi träna lite för Jens som uppladdning inför helgens tävlande i Norrköping och de hoppade väldigt fint och kändes fräscha inför sina starter.
Tidigt torsdag morgon packades allt det sista ihop, både saker och hästar och sedan blev det avfärd mot Norrköping. Med oss hade vi i hästväg Selma, Zizzi, Higge och Margit. Den sistnämnda är som ni märker ingen häst som brukar vara med i bloggen och det är för att det inte är en av mina hästar. Utan Maddes, och för er som inte vet vem Madde är så är det en av mina fantastiska vänner och första medhjälpare på både hemmaplan men också på tävlingar hemmavid. Och nu när lastbilen inte var full av mina egna hästar så fick Madde och Margit istället följa med och åka på stortävling.
I människoväg var även syster Sara med som ju annars brukar vilja ta hand om hästarna hemmavid i vanliga fall men som nu också ville följa med. Sen rullade ju inte lastbilen av sig själv utan den kördes denna gång av Maddes snälla sambo Fredrik. Perfekt uppställning som ni ju hör.
Tävlandet började i fredags när Zizzan som vanligt hoppade snabbt och felfritt och sprang hem en femte placering i en 130 cm klass. Samtidigt som Selma hoppade fint i en 140 cm klass på kvällen med ett nedslag.
Lördagen började sedan med att Higge fick hoppa en warm up-klass och känslan var magisk, han kändes väldigt fräsch och pigg. Sedan hoppade Zizzi återigen snabbt runt en runda, dock med ett förargligt nedslag men vi fick ändå med oss en elfte placering från det. Denna gång var vi faktiskt klara med tävlandet ganska tidigt på dagen, vilket inte hör till vanligheterna såååå det gav ju utrymme till att åka och hämta en ny häst en bit bort från tävlingsplatsen, fantastiskt eller hur??
Så med oss hem hit till Fulltofta i söndags hade vi också fina 6-åriga valacken Charming Boy, e Casaltino-Cassini som även den ägs av ALFAB och bästa familjen Behrens. Det ska bli otroligt roligt att lära känna honom och se vad vi kan åstadkomma! Spännande!
Söndagen blev sedan en mycket händelserik, lång och rolig dag. Dagen började med första omgången av semifinalen i elitallsvenskan. Higge levererade en fin felfri första runda för vårt lag IM Sportriders och efter första rundan låg vi på en delad första plats med fyra andra lag och då hade vi alla ett resultat på fyra fel.
Och innan andra omgången av laghoppningen började så startade Selma och Zizzi i en vanlig 140 cm klass, där Zizzan fick ett nedslag på vägen men hoppade väldigt fint samtidigt som 7-åriga Selma hoppade en felfri runda. Detta kvalificerade Selma till 7-årsklasserna i Falsterbo, så himla roligt, fina stora tjejen!
Sedan var det dags för avgörandet i semifinalen. Femton lag hade blivit tio inför sista omgången och därefter skulle det sållas ner till åtta lag som i sin tur kvalificerar sig till finalen i Falsterbo.
Vår junior i laget, Agnes Olofsson Idrizovic och hennes Diamant L hoppade felfritt i både första och andra omgången, Higge hoppade återigen felfritt även i andra omgången, Madeleine Larsen och hennes Pricewarrant F förbättrade sitt resultat i första omgången som var åtta fel till en felfri runda och detta gjorde att vår sista ryttare och ankare Anders Wemlerth och hans Ilex van de Boslandhoeve inte behövde förbättra sitt resultat ifrån första rundan som var ett nedslag utan istället så seglade vi, IM Sportriders helt plötsligt upp ohotat till en plats högst på podiet och vann hela semifinalen.
Med bästa resultat på 4 + 0 fel efter två omgångar. Så otroligt roligt att vi kunde lyckas med denna bedrift som vi faktiskt även gjorde förra året fast då i Strömsholm. Bästa laget och nu är vi så laddade inför att hoppa om lag-SM-medaljerna i Falsterbo!
Med andra ord, helt fantastiska dagar som jag och teamet haft och det är bara att njuta och glädjas åt alla framgångar.
Nu har vi ett par lugna dagar framför oss innan det i helgen blir ett par starter i Stensäter.
Vi syns och hörs nästa vecka! 🙂
/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg: ”Det hela handlar om dig själv”
Då var vi framme vid bloggdagen tisdag igen och ännu en vecka har alltså lämnats till historien.
Sen vi hördes av sist så har jag fortsatt att jobba på som vanligt hemmavid. I lördags gjorde jag, mamma och pappa en liten tur till Fjälkestad utanför Kristianstad med Fabbe ”Fabulous Rock” och Crille “Cristals Gemstone BT”. Som vanligt så skötte dig sig exakt så bra som de alltid gör, riktiga A-barn till småpojkar är de faktiskt. Varsin felfri runda i debuterna i en meter blev det.
I helgen väntar tävling igen i form av första omgången av elitallsvenskan. Som jag ser fram emot det! Den extra lilla spänning och nervositet som det blir av att rida ihop och tampas emot resten av Skånes bästa klubbar. Så jag hoppas att ni alla läsare här håller en extra tumme för oss i IM Sportriders och att jag i nästa veckas blogg kan meddela ett riktigt bra resultat!
På en träning jag hade i veckan så var det en person som frågade mig hur jag ser på avundsjuka i ridsporten och om hur lätt det är att jämföra sig med andra. Och vad jag hade för erfarenhet av det och mina tankar kring det. Så jag tänkte redogöra mina känslor och tankar angående detta lite här nedan.
Såklart har även jag tyckt i perioder att det är jobbigt med hur ojämlikt det kan vara i ridsporten. Såklart behöver det ju inte vara just i ridsporten detta handlar om utan denna ojämlikhet kan ju appliceras på hela samhället i stort. Jag har tyckt att det varit tufft och jobbigt att rida fem hästar i regn och storm från sidan när andra i min ålder sitter i sina fina nya ridhus, vissa isolerade dessutom!
Såklart har jag också tyckt det var skämmigt att rulla in på tävlingsplatser med en gammal lastbil från 1989 när andra i min ålder har sprillans nya lastbilar med utskjut och uppskjut. Såklart har jag också tyckt det var tråkigt och jobbigt att jag inte fått ha möjligheten att ha fler egna hästar utan nästan alltid behövt låna och rida andras hästar med allt vad det innebär.
Men hur ser jag på allt detta? Hur har jag tänkt och tagit mig an dessa tankar och situationer?
För det första så har jag aldrig låtit sådant påverka mig särskilt mycket. Min prestation har det aldrig påverkat, utan faktiskt mer sporrat mig att visa att jag med sämre förutsättningar än många andra kan vara med och fightas högt upp i resultatlistor ändå.
Rolf-Göran sa en gång något angående det där med gamla lastbilar vs nya lastbilar som jag alltid tagit med mig sen jag hörde det.
Och det var att: Det är ju faktiskt det du lastar ut ur lastbilen på tävlingsplatsen som spelar roll.
Man åker ju till en tävling för att tävla och inte vem som har mjukast och nyast säng i bodelen eller liknande. Och det är ju verkligen så sant som det är sagt.
Det kommer alltid finnas de som har det lite bättre än du själv har det oavsett vad och det är det bara att acceptera. Livet är också vad du gör det till. Jobbar du hårt med det du har och med de förutsättningar du har så ska du se att det lönar sig i slutändan. ”Hard work beats talent when talent doesn’t work hard”, som någon vis man eller kvinna sa.
Och så är det verkligen.
Mitt enkla svar var och är till er alla att ojämlikheten i ridsporten men också samhället i stort kommer alltid att finnas. Men det hela handlar om hur du tacklar och tar dig an det. Och om du låter det påverka dig i positiv eller negativ bemärkelse.
Kanske tråkigt svar men så ser jag på det hela.
Kram på er allihopa där ute i vårvädret och glad påsk!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg: Så här beter jag mig
Då var ännu en vecka gången och det har blivit dags för mig att sätta mig vid datorn och skriva och publicera min blogg!
Sedan sist så har det hänt en del, och då menar jag faktiskt inte hos mig hemma på gården utan i ridsportsverige. Det har nog inte undgått någon.
Det har varit fruktansvärda nyheter, bilder, material och historier som publicerats. Samtidigt som man såklart blir otroligt ledsen och berörd av det hela så blir man också förundrad över det otroligt stora mod som dessa anställda har haft när de gått ihop och framfört detta material och historier.
Såklart önskar man att dessa modiga människor vågat göra det ännu tidigare och eller direkt när de sett och varit med om dessa händelser. Samtidigt förstår jag rädslan i att göra det där och då. Det är ingen lätt situation att vara i.
Jag är som sagt väldigt stolt och glad över att det finns personer som vågar säga ifrån, även fast det i vissa fall är ett par år sedan. För det är genom exakt dessa personer som vi kan nå en förändring och förbättring av ridsporten. Men också av samhället i stort i situationer som kan liknas vid dessa.
Jag får ju lite kommentarer på mina inlägg då och då, läser kommentarer på diverse ställen samt hör och läser saker lite överallt och nu tänkte jag försöka svara på några av de saker jag läst och hört.
Först och främst, kom-ihåg kära ni där ute, att jag inte kan göra något åt dessa enskilda människor mer än att om man ser något kan säga till dem. Eller om det sker på tävling säga till en funktionär eller domare. Därefter kan jag och vi alla bara förhålla oss till att rättsväsendet fungerar. Att de som skall dömas blir dömda för det de gjort. I vissa kommentarsfält och hur folk skriver så kan man nästan tro att folk där ute vill att jag och sådana som mig ska lämna en tävling, skälla ut personen i fråga, inte vara i samma ridhus som dem eller berörda personer. Och det tror i alla fall jag inte hjälper särskilt mycket och det är inte något jag kommer göra i alla fall.
Men det står väl för mig.
”Hur har du det hos dig Erik och hur beter du dig mot personal och dina hästar?”. Är en fråga jag fick för inte så länge sedan.
För det första så har jag inte någon ”personal” direkt. Jag driver min verksamhet ihop med min syster på daglig basis och är jag på tävling så får jag allt som oftast hjälp av min mamma, pappa och min gudmor och eller ibland någon av mina elever. Vilka jag tycker att jag behandlar väldigt väl (men det kan ju inte jag svara för) men de har inte sagt upp kontakten än i alla fall!
Mina hästar bor i ett stall där alla får kolla ut från boxen, sju av tio hästar har extra stora boxar och de sista tre är även de större än standard. De får mat vid 7 och kommer ut i sina hagar vid 8 på morgonen där de går till cirka klockan 16.
Lite längre på sommaren och ibland lite kortare på vintern. Nästintill varje dag så rör sig hästarna en eller två gånger till på ett eller annat sätt, vid ridning, longering eller skrittmaskin. I hagarna går de själva men de går hela vägen upp till varandra och har alltid sällskap.
Jag rider hästarna på olika underlag, så de går på ridbanan, i ridhuset, i skogen, på grusvägar samt på ängar eller fält om gårdsägarna och vädret tillåter det. Det gör jag både för att hästarna älskar omväxlingen samt att de mår bra av att gå på olika sorters underlag.
De får individanpassat med grovfoder, kraftfoder, mash och tillskott då vissa är som shettisar och blir tjocka bara de kollar på höet typ, medans andra behöver mer än 12 kilo per dag för att hålla och nå rätt hull.
Jag har teorin av att ingen häst är dum eller korkad som man kan höra ibland utan att om hästen visar att den inte trivs på något sätt så är det mitt jobb som ryttare och dess så kallade ansvariga person att tillgodose varje individs behov för att de ska må och gå på bästa vis. Jag använder inte barrering för att få dem att hoppa felfritt i stora klasser och jag sporrar inte så att de börjar blöda för att nå de resultat jag nått eller för att nå den utveckling jag vill. Dessa ovan beskrivna tillvägagångssätt behövs verkligen inte för att nå stora klasser. Detta våld börjar då kunskapen försvinner eller inte finns från första början.
Detta är ungefär hur jag tänker och har det.
”Men Erik varför skriver och berättar du detta?” Jo för att jag vill berätta att det är så här det faktiskt kan se ut och ser ut i många stall där en proffsverksamhet pågår.
”Men Erik vill du bara framställa dig själv som något sorts helgon nu som gör alla rätt och som är den bästa och att alla andra gör fel?” Nej absolut inte. Jag vill berätta för er och försöka förmedla för folk som är utanför ridsporten att det är inte missförhållanden i alla stall där det tävlas eller bedrivs en verksamhet på hög nivå.
”Men Erik är inte dina hästar ute i hagarna för lite, står inte dina hästar i sina boxar för länge, skulle du inte vilja att de gick i större hagar, varför har du de inte ihop eller i alla fall med en kompis? Osv”.
Det svaret jag har på det är att den vardagen mina hästar och jag har är vad jag tycker funkar bäst för dem som individer och att det är just detta ”schema” som gör att de både mår bäst men också kan prestera på bästa vis, både i det vardagliga jobbet men också på tävling.
Och angående storleken på hagar och att det i mitt fall alla går ensamma just nu så svaret jag har på det att visst så hade jag önskat att jag hade ännu större hagar att tillgå, men på det stället jag står inhyrd så finns inte möjligheten.
”Men flytta hästarna då?”, kanske någon tänker. Det är inte så lätt att hitta ställen där dessa möjligheter finns faktiskt. ”Men då ska du kanske inte ha hästar överhuvudtaget?”, och min tanke och svar på det är för det första så följer jag alla de regler som finns genom att ha det så som jag har det idag samt att mina hästar trivs precis så som jag har det och det är för mig det viktigaste. Ser jag att någon individ inte får det som de behöver eller inte trivs så ändrar jag och gör allt i min makt för att förändra på den situationen.
Detta är min filosofi och så som jag faktiskt tycker att alla hästar minst borde få ha det i sina liv! Hur har ni det hemma hos er och hur ser en dag ut för eran häst eller hästar? Skriv gärna nedan. Men håll god ton till och mot varandra!
Till sist i veckans blogg så kommer jag att bifoga en länk nedan som är till en podd som Kristin Kaspersen gör som heter ”Nyfiken på!” där Henrik Johnsson är gäst. I slutet på avsnittet beskriver och pratar Henrik otroligt bra om nutiden och framtiden. Allt går inte att applicera på just min text eller så men jag tyckte han pratade så sunt och klokt där! Ni måste lyssna, jag tvingar (nästan) er.
Kram på er alla där ute!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg: Hörni hästsekt, nu gäller det att visa vilka vi är
Denna veckans blogg vill jag börja med att säga ett massivt tack till det fantastiska mottagandet som förra veckans blogg fick. Väldigt fin och bra respons! Och att läsa kommentarsfälten var också väldigt roligt, men också givande att läsa vad många av er där ute har för tankar om det hela! Så tack snälla för det, tillsammans kan vi nå en förändring och förbättring.
Nu lite tävlingsuppdatering ifrån helgen i Kungsbacka.
I onsdags kväll rullade stora hästlastbilen med tjejligan i form av Selma, Elsie, Nina, Bella och Zizzi mot Kungsbacka. Men då tänker ju ni, skulle du inte ha sex stycken hästar med dig dit?
Jo och det hade jag men enda killen i gänget Charlie fick åka ensam i lilla hästlastbilen när det var ”No Boys roadtrip” i stora lastbilen. Nä men skämt åsido, stora killen Charlie åker dels mycket bättre i lilla bilen samtidigt som vi ändå behövde köra den med eftersom att det är en hel del foder och saker som måste tas med. Ni som vet ni vet.
Charlie hoppade felfritt alla dagar och var så himla duktig! Bella hade ett nedslag totalt på tre klasser. Sexåriga Elsie hoppade två otroligt fina rundor i 120-klasser, en felfri och en med ett nedslag. Zizzi vann en klass, var fjärde placerad i en annan och hade ett nedslag i sista klassen. Åttaåriga Selma var helt toppad i första klassen, sjundeplacerade i 135-klassen andra dagen och sedan hoppade hon en helt magiskt fin runda i avslutande 140-klassen och blev fyra. Sist men inte minst så var Nina otroligt fin i första dagens 140-klass och blev niondeplacerad, dagen efter kändes hon inte riktigt hundra så jag hoppade henne inte mer under helgen. Det var absolut inget allvarligt så vi är snart tillbaka på banan igen!
Med andra ord en fantastisk vecka och helg med ännu en gång ovärderlig hjälp av min familj som alltid ställer upp och stöttar mig, utan er hade jag aldrig varit där jag är idag.
Nu väntar träning för gudfar Rolf-Göran Bengtsson i Flyinge i dagarna två med Kaffe och det ska bli så otroligt givande och roligt! Så nästa vecka kommer det uppdateringar, tankar och känslor från det och annat kul.
Vi höres och synes alla där ute. Och kom-ihåg att visa ridsporten extra mycket från dess ljusa och rätta sida i dessa tider, det är viktigare just nu än någonsin innan!
Kram på er!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg: ”Unghästklasserna måste ändras”
Veckan som gått
Den här veckan inleder jag med lite genomgång av veckan och avslutar med ett förslag till ändring av svårighetsgraden i 110-klasser. Cliffhanger? Jajamen, men nu börjar vi med veckan som gått:
Sen sist vi hördes av har det hänt en hel del faktiskt. Redan i onsdags så var jag en del av Jens Fredricsons clinic i Flyinge. Det var en fantastisk clinic med fokus på anridning, position och tempo där jag och Nina fick vara med oss visa våra så kallades ”skills”. Nina kändes riktigt fin och visade verkligen upp sig från sin bästa sida och hoppade fantastiskt fint och jag red ändå hyfsat. Det var en otroligt rolig och inspirerande kväll i Flyinges ridhus med cirka 950 personer i publiken. Kvällen avslutades med uppvisning av Jens och Markans Cosmopolit, ”Cosmo”.
Vilket radarpar de är ihop och det var så coolt att få se dem live!
På torsdagen var det sedan dags för lite ”kick-off” hoppning/träff med IM Sportriders lag inför elitallsvenskan som drar igång om ett par veckor. Selma och Crille (Cristals Gemstone BT) fick vara med och hoppa och de skötte sig galant och även dessa två kusarna känns riktigt fina och fräscha.
I fredags åkte jag med favoriten Nina till Lund en sväng och hoppade en 130-klass som lite uppladdning inför denna veckans meeting i Kungsbacka där hon ska få hoppa lite större klasser. Hon hoppade återigen väldigt fint och fixade en lugn och trevlig felfri runda!
I lördags styrdes sedan skutan till Trelleborg där det var dags för lite bebishoppning. Crille och jag gjorde tävlingsdebut och det med en felfri runda, Crille är verkligen en Erikhäst och jag tycker om honom sjukt mycket efter väldigt kort tid! Utöver Crille så var även Fabbe med (Faboulus Rock) som gjorde livsdebut på tävlingsbanan. Det var dock inte speciellt läskigt eller konstigt tyckte Fabbe som tog även detta med en klackspark. Fabbe är en otroligt personlig kille som kan allt redan, fem år egentligen men beter sig som han har femton års erfarenhet på axlarna. Så skulle alla vara, Fabbe kan man då alltid lita på!
Och sista dagen ut för veckan men absolut inte den lugnaste var söndagen som även den spenderades i Lund på tävling. Denna gången med Elsie, Charlie och Bella. Elsie och Charlie hoppade hoppade felfritt medans Bella hade en bom ner. Även alla dessa tre kändes fina och känns redo inför tävling i Kungsbacka till veckan dit hela sex hästar följer med. Fullt upp vill säga men det ska bli väldigt roligt.
Erik tycker till
Just denna veckans blogg skulle jag vilja avsluta med en liten åsikt. Jag vet inte om jag kanske är den enda som tycker så här men jag tänker att jag delar med mig av min åsikt ändå.
På sista tiden har jag tagit emot lite fler gröna och oerfarna hästar för träning och tävling och en sak jag tycker skulle kunna förbättras och ändras är svårigheten på de lägre unghästklasserna. De klasser jag specifikt anspelar på är 100- 120-klasser, men kanske allra mest just 110-klasserna.
Allt för ofta upplever jag att första hindret står alldeles för svårt, kanske ur en sväng eller längst med långsidorna. Det är linjer med korta distanser. Distanser in i kombinationer eller ut ur kombinationer kan jag också tycka är lite överkurs för att vara en 110-klass. Det kan också vara så att banan består av för många språng enligt min åsikt. Till exempel hoppade jag för ett par veckor sedan en avdelning B 120-klass med tolv hinder och fjorton språng, lite för mycket kan jag tycka.
Jag vet inte om jag bara upplevs som en kille med mycket åsikter. Men jag tycker verkligen att vi behöver en förändring och förbättring av banorna i lägre klasser och speciellt då i unghästklasserna.
Visst kan man kvala till årgångschampionaten i 120-klasserna för de 5-åriga hästarna och visst att man vill att dessa ibland kanske ska vara lite svårare inför championaten. Men rider du en 110-klass, där du startar för att unghästarna ska få mer erfarenhet och utvecklas, varför då göra det så svårt?
Det finns ju heller ingen aspekt av att man gärna vill ha cirka 25 procent av klassen felfria som man kanske vill ha i en vanlig större klass eller liknande.
Jag tycker i alla fall hellre ett helt startfält med hästar som kommer ut från banan glada, vid gott mod och med viljan att kunna gå tillbaka och göra det en gång till än att sju av femton har stannat ut sig eller där ryttaren fått utgå på grund utav att den ställts inför för svåra uppgifter.
Ja, jag vet att man inte ska styra in en klass om man inte är 100 procent redo inför den men jag tränar i alla fall inte mina gröna 5-åringar på distanser in i kombinationer eller med ett första hinder ifrån utgången ur sväng hemma…
Sammanfattningsvis, hellre för enkelt än för svårt när vi ska lära och utveckla våra unga fina hästar!
Jag vet inte om ni tycker att jag är fel ute eller att ni inte håller med mig i denna frågan men detta är vad jag tycker och känner angående detta. Skriv till mig eller kommentera gärna nedan om ni håller med eller vad ni tycker!
Vi hörs nästa vecka med nya tävlingsuppdateringar och vardagsfilosofiska tankar!
Kram på er allihopa!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg: ”Jag längtar redan tillbaka till Göteborg”
Då var det tisdag och bloggdags igen!
Som ni kunde läsa i förra veckans blogg så kommer det i bloggen idag mestadels bestå av uppdateringar ifrån veckan i Göteborg och tävlingarna i Scandinavium!
Avresan mot Göteborg gick i tisdags morse tidigt och då var det mamma Carina, Rikard, jag, Kaffe och Zizzi som fanns i bilen. När vi kommit fram lastade vi först ut hästarna för att sedan packa ut och upp alla saker. Sedan bars det väskor till hotellet för att sedan ackreditera in oss. Senare på eftermiddagen fick jag rida både Zizzi och Kaffe i arenan och båda var väldigt lugna och snälla. På kvällen hade Zizzi även sin besiktning och även den gick som på räls.
Dagen efter var det dags för Zizzis final i ATG Riders League och vi startade i det första heatet och var näst sist ut av de sju ekipagen. Zizzi hoppade fantastiskt fint en felfri runda och vi blev tredjeplacerade i heatet och sjundeplacerade totalt och det viktigaste, kvalificerade för kvällens winning round final.
I finalen lyckades vi även där komma runt med en felfri runda, inte lika snabbt som Kajsa Björe och hennes super snabba Ballyshan Copa Cabana dock utan vi slutade på exakt samma plats som förra året.
Alltså en fjärde plats, som jag är väldigt nöjd med! Jag och Zizzi är ganska snabba men inte så bra på att svänga, vilket krävs i denna typen av omhoppningar men vi är så otroligt nöjda med resultatet ändå! Världens bästa tjej!
I torsdags var det sedan dags för Kaffes första start i de sjuåriga klasserna som Lövsta Future Challenge anordnar. Det började med att det var ganska mycket kaos på framhoppningen då många hästar var antingen pigga eller spända vilket även Kaffe var. Så det var en lite spänd kille som äntrade arenan där i torsdags vilket resulterade i två nedslag.
I fredags var det vilodag för att det på lördagen sedan var dags för det andra kvalet och även debut i 135 för oss tillsammans. Då var det en mycket lugnare och mer avspänd Kaffe jag hade under mig och det resulterade i en fin och felfri runda. Så roligt!
Och till sist så var det då dags för final, även det över en 135 bana. Vi började rundan helt perfekt och sedan skulle jag balansera av honom lite in i sista kombinationen, dock blev det lite tomt precis i slutet vilket resulterade i en bom med i backen. Vi var dock snabbast fyra fels ekipage och det hela slutade med en nionde placering i finalen. Allt som allt är jag väldigt nöjd med både Kaffes och Zizzis hoppning och min ridning under veckan!!
Utöver själva tävlandet hann jag även med att besöka och hänga med och i mina samarbetspartners montrar– här kan ni se mig i Ridsports studio! Jag hade även uppdrag att agera lite spelexpert i ATG:s monter inför de spelbara klasserna som gick på kvällarna vilket var riktigt kul, jag satte två och tre av vinnarna så det var ju extra kul!
Och sedan hade jag även föredrag om mig själv, min karriär och verksamhet för personer som jobbar i och med Handelsbanken och det gjorde jag tre dagar i rad. Det var väldigt roligt och givande!!
Nu är alltså en av årets absolut bästa veckor över och man ser ju sjukt nog framemot nästa år redan nu, eller hur?
Den kommande veckan väntar clinic för Jens Fredricson som jag ska rida ihop med Nina på onsdag och sedan är det dags för lite tävlande i helgen med fem hästar!
Vi hörs och syns nästa vecka, kram på er!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg: Häng med till Scandinavium
I skrivande stund sitter jag på hotellrummet vid Scandinavium i Göteborg och färdigställer bloggen. Vi har en otroligt rolig vecka framför oss som startar i dag, onsdag, och pågår till söndag!
Men först vill jag börja med att säga ett stort tack till det fantastiska mottagandet av förra veckans blogg. Jag har fått så mycket fina meddelanden privat men också i olika kommentarsfält och det betyder så mycket, så tack för det! Förutom tacksamheten till er och er respons på förra veckans blogg så var det också otroligt skönt för mig att berätta om allt detta. Det var verkligen en sten som föll från mina axlar och vilken skillnad det kan bli bara av att dela med sig av sina erfarenheter eller som i detta fallet känslor, och hur mycket styrka man kan finna i att andra människor stöttar och pushar en! Tillsammans är man verkligen så mycket starkare!!!
I helgen var det tävling för två av stallets hästar på ”hemmaplan” i Flyinge, det är verkligen en sådan ynnest att få ha så fina tävlingar som Flyinge har bara femton minuter hemifrån. Elsie började helgen med en 120 cm klass men hon råkade riva första hindret lite konstigt och sedan blev hon väldigt försiktig så jag valde att utgå, för att dagen efter hoppa en mindre och lättare klass vilket hon gjorde väldigt fint, lätt och avspänt! Vid sådana tillfällen tycker jag det är väldigt viktigt att lyssna på hästen och som jag gjorde ta ett steg tillbaka och göra det lätt för både hästen och sig själv så man får tillbaka självförtroendet och kan komma starkare ur det hela. Världens bästa Elsie som har så många fina kvaliteter och egenskaper att bygga vidare på.
Förutom Elsie var även en viss pigg tjej Selma med och luftade sig. Hon har inte tävlat sedan i höstas på Elmia. Hon fick en lång vila efter säsongen och de stora klasserna hon gjorde på Elmia och det behövde hon. Återhämta sig och få ny energi och kraft inför den stundande säsongen vi har framför oss. Hon hoppade fantastiskt fint runt två 130 cm klasser med felfritt resultat och både vilan och vinterjobbet verkar ha gjort susen.
Som jag nämnde i början av bloggen så är jag, familjen, Zizzi och Kaffe nu på plats i Göteborg och Scandinavium och gör oss redo inför tävlandet som börjar på onsdagen. Då är det Zizzis final i ATG Riders League som går av stapeln, vi blev ju fjärdeplacerade förra året så det resultatet ska vi försöka förbättra. Snabbt kommer det gå, det kan jag lova, haha!
Senare i veckan, närmare bestämt torsdag, lördag och söndag så kommer man kunna se mig med Kaffe i Lövsta Future Challenges klasser för de nyblivna sjuåringarna. Det var vår fjärde placering i Breeders-finalen som kvalade oss hit tillsammans med elva andra svenska ekipage och vi kommer ställas emot internationella ekipage så det ska bli spännande.
Det är verkligen en helt magisk känsla att få rida in i Scandinavium och jag är så otroligt tacksam för mina fina hästar och dess hästägare som ger mig chansen att få uppleva det här. Wow säger jag bara!
Följ mig gärna på mina sociala medier för att få följa med på vad som händer här i Scandinavium i realtid typ! Annars hörs och ses vi kanske här i folkmängden på Scandinavium alternativt här i bloggen nästa tisdag. Ha det bäst!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg: Resan ingen visste om – förrän nu
Tisdag och ännu en vecka har sprungit förbi innan man ens hann blinka.
I förra veckans blogg avslutade jag med att säga att det snart var dags för skidskytte-VM och de första tävlingsdagarna är redan förbi, en medalj hittills och fler hoppas jag att det blir. Jag älskar skidskytte så mycket, en riktigt cool sport där det händer massor. Men man kan ju inte låta bli att bli lite avundsjuk på skidskyttet ibland. Vad menar jag med det? Jo, att jag hade mer än gärna kunnat reparera mina misstag på banan och rida lite snabbare för att ändå kunna vinna liksom. Man kan ju göra det i en klass med bedömning C men hur ofta händer det haha. Aja skämt åsido men ni förstår vad jag menar.
I tisdags kväll råkade jag ut för en liten olycka när jag trillade av en unghäst och fick spendera kvällen på akuten i Lund med en fraktur i fingret. Men jag är glad att det inte blev något värre och att jag ändå kunnat fortsätta rida nästan som vanligt. Så i Scandinavium nästa vecka kommer ni få se mig rida med tyglar med öglor på och en omlagd finger med skena. Jag och hästarna fick stå över tävlingarna i Borås i helgen och rehabar och förbereder oss inför Scandinavium istället.
Vad som hänt i hästväg annars i veckan är att jag innan det lilla fallet på kvällen där i tisdags tränade med Selma för Jens och det var första riktiga hoppningen för henne efter hennes långa vintervila. Selma är som många av er vet en väldigt stor tjej som behövt mycket tid att växa i sin kropp och jag och hästägaren Iwona kände att hon behövde ett långt break efter tävlingssäsongen. Vilket hon fick och nu känns otroligt fin och redo för mer och större uppgifter under året och det ska bli riktigt kul att få fortsätta utveckla henne och oss tillsammans.
Ett par gånger här i min blogg har jag blivit ganska personlig, gått ifrån det klassiska hästsnacket och uppdateringar från min vardag och tävlingar med hästarna. Vilket har visat sig vara väldigt uppskattat. Jag gillar ju att se min blogg lite som en dagbok även fast den ju publiceras här på Tidningen Ridsport där det som tas upp alltid angår hästar på något sätt. Men bakom allt finns ju alltid du, en helt vanlig människa som lever med alla olika sorters vardagliga utmaningar och erfarenheter. Idag tänkte jag att bloggen skulle gå ifrån häst och bli lite sådär personlig istället. Väldigt personlig faktiskt.
Alla som följt mig här genom bloggen det senaste året har fått ta del av nästintill allt som skett och hänt runt om kring mig och det har minst sagt varit ett år med stora händelser och främst känslor.
Jag träffade och blev för första gången i mitt liv tillsammans med en människa. Jag berättade för min familj, vänner och er om människan som dessutom var en kille. Och just det att skulle vara en kille jag ville träffa var det ingen som visste om mig så bara det var en stor grej att berätta för alla. I somras fick jag vinster och placeringar i 150cm klasser med två olika hästar för att på sensommaren sedan bli av med båda två och det var väldigt tufft även fast jag ju var och är otroligt tacksam över den tid och framgång jag fick med dem två älskade killarna. Och sedan var det ju mycket därtill.
Men den nästan största resan jag genomgått och faktiskt genomgår än idag under hela mitt liv är det nästan ingen som vet förens nu. Idag måndag när jag skriver denna blogg så skickar jag den till min familj och nära vänner så de får läsa den innan den publiceras för allmänheten under morgondagen, så väldigt få personer är det faktiskt som vet om detta. Jag har länge velat berätta men jag har inte vetat hur, inte tagit mig själv på allvar, tryckt ner och förminskat mina egna känslor angående detta men nu äntligen känner jag att jag landat, kommit en lång bit på vägen och känner att jag vill och är redo att dela med mig. Och vem vet, kanske kan jag hjälpa eller inspirera andra samtidigt.
Alla har vi nog någon hört citatet ”Du måste älska dig själv först innan du kan älska någon annan!” och det kan jag absolut hålla med om. För mig blev det faktiskt tvärtom. Tidigare i bloggen kunde ni läsa att jag träffat och blivit kär i en annan människa (vid namn Rikard förövrigt haha) och han är också i stor utsträckning anledningen till att jag började och nu gillar mig själv för första gången. Må låta lite klyschigt men så är det faktiskt.
Sen jag kan minnas så har jag aldrig trivts eller varit nöjd med hur jag sett ut. Allt ifrån mitt utseende eller min kropp. Jag har aldrig gått igenom huset hemma med handduken runt midjan när jag duschat för att gå in på rummet och byta om utan har alltid haft ombyte med mig in på toaletten. Jag har knappt gått utan tröja hemma överhuvudtaget ens, inte en chans att jag skulle gå från rummet till toaletten i bara kalsonger eller liknande. Jag har hatat och har än idag lite svårt för stränder, poolområden eller liknande. Jag har haft det jobbigt med olika omklädningsrum. Jag har även fast jag vetat att det är killar jag gillar knappt träffat någon för att jag inte vågat och varit rent ut sagt livrädd för den dagen då jag eventuellt skulle ta av ett klädesplagg inför en annan kille.
I många av dessa fall har detta bara varit inför familjen och jag önskar att jag vågat berätta för folk tidigare. Jag har en fantastisk familj som jag vet och alltid har vetat egentligen skulle stöttat och hjälpt mig i det här men jag har helt enkelt inte varit redo och inte vågat. Men nu idag äntligen känner jag att jag vill och vågar och det är jag så glad för.
Men min räddning och anledningen till att jag kommit så långt med att äntligen börja tycka om mig själv blev att jag bara slängde mig ut egentligen. Vad men menar med det är att jag bara åkte och träffade en kille jag skrivit med ett tag och hade fattat tycke för. Och utan att jag i början berättade något om det här ”problemet” jag hade så förstod han mig och väntade och gjorde så att jag kände mig trygg. Efter ett tag kände jag att jag vågade och var tvungen att berätta och sen dess har jag för varje dag som gått blivit mer självsäker i mig själv och hur jag ser ut. Det har varit en stor resa för mig själv men med hjälp och påhejning av bästa Rikard har utvecklingen skett överhuvudtaget men också blivit en lättare resa att genomföra.
Och igår var första gången jag på sju år publicerade en bild på mig själv på sociala medier, stort steg för mig och så kul!
Så mitt råd till er alla där ute som känt eller känner något liknande till det jag beskrivit ovan är att våga berätta för någon! Det kan vara till någon i din familj, en vän, någon du träffar, en psykolog eller någon du bara känner att du kan lita på. Ensam eller själv är inte bäst. Och det finns hjälp att få!
Du är fin exakt så som du är och ser ut!
Kram på er allihopa där ute så kanske vi ses nästa vecka uppe i ”Götelaborg”!!!
// Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg om varför Guerdat är hans stora förebild
Då var det tisdag igen och bloggdags.
Om vi går tillbaka tills för en vecka sedan så stod träning för Jens på agendan för mig, Kaffe och Nina. Jag trivs verkligen så himla bra med Jens och hans träningar och hur vi förstår varandra och tänker lika på många plan. Båda hästarna var väldigt pigga men kändes samtidigt väldigt fina och hoppade otroligt fint. Med Kaffe tränade vi mycket på att få mer ryggverkan, både i markarbetet men också i hoppningen. Han springer gärna med huvudet lite högt upp och sänker ryggen lite men med lite nya knep och tips så blev han väldigt fin i dressyr jobbet och hoppade sedan väldigt fint.
Med Nina jobbar vi mycket med att få en galopp med lite större steg, hon blir gärna lite kort i steget och lite hetare och hetare i känslan men hon blev också väldigt fin efter ett tag. I hoppningen jobbar vi med att hon ska hoppa lite mer runt och ut över bakbommarna på oxrarna, Nina är en otroligt försiktig häst och det blir lätt att hon hoppar lite för mycket upp än fram. Så det är inga direkta ”problem” vi jobbar med men vi slipar på detaljer och saker som kan göra att både utvecklingen av oss som ekipage blir bättre men samtidigt resultaten på banan. Jag är ju också lite perfektionist vilket Jens också är så att jobba tillsammans med honom är otroligt roligt och lärorikt. Jag är väldigt tacksam över den hjälpen!
I helgen gjorde även Kaffe sin sista uppladdning när det gäller tävling inför Lövsta Future Challenge i Scandinavium, vilket vi åker mot om lite mer än två veckor. Det ska bli så otroligt spännande och extremt kul! Kaffe hoppade en 125 cm klass i lördags och en 130 cm klass i söndags. Känslan i både klasserna var väldigt bra så nu bara väntar och längtar vi inför första start. I Scandinavium kommer jag även att rida i ATG Riders League i början på veckan, det är en deltävling kvar i Borås i helgen men poängen som jag samlat på mig under säsongen kommer räcka till final, hur kul??
Något annat som jag också hunnit göra i helgen är att i vanlig ordning kolla på världscupen som gick av stapeln i franska Bordeaux i lördags på mello tiden. Jag kollar väldigt mycket på hoppning och det kan vara från var som helst i världen faktiskt. Och i lördagens världscupklass så var det en otroligt bana ekipagen ställdes inför, kanske den svåraste hittills under alla omgångarna som gått. Något som jag dock slås av och som jag imponeras av otroligt ofta är Steve Guerdat, både hans ridning men också hästar. Att Steve Guerdat är en otroligt duktig ryttare är jag varken den första eller sista att påstå men hans förmåga att ta sig an hoppning i stort men också de allra svåraste och högsta av klasserna är något man bara blir helt hänförd av.
Det kan för ögat se ut som att han bara åker häst runt de där banorna men han är otroligt effektiv i det lilla eller hur man ska förklara det. Han har också förmågan att få exakt alla hästar att se väldigt tillfreds ut med hans ridning och dessutom ser det typ likadant ut oavsett vilken häst han rider på. Det vill säga att hästarna rör sig och hoppar på typ samma sätt. Håller ni inte med? Och för att inte tala om hans omhoppning i lördags, som han ju gjorde med en av hans fantastiska hästar ”Is-Minka”, ett elvaårigt sto efter Mylord carthago och med Flyinge hingsten Quite Easy som morfar. Steves förmåga att rida fort svänga snävt och dessutom hoppa 160 cm hinder och det ser så enkelt ut. Samtidigt som det för andra ser mycket jobbigare ut och dessutom går mycket långsammare.
Ja, som ni märker är Steve Guerdat en otroligt stor förebild för mig och jag försöker ta in minsta lilla av hans ridning samtidigt som jag förundras över allt han gör och tar för sig.
Kanske lite väl utsvävande utläggning och Steve där men jag ville bara få det sagt haha!
Vi hörs om en vecka!! Och glöm inte, imorgon börjar skidskytte VM, en annan av mina favorit sporter att följa!!! Heja Sverige!
Kram på er!!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Eriks blogg om att visa ridsportens fina sidor
Tisdag och då ska bloggen skrivas ännu en gång.
Sedan sist vi hördes av har det redan gått en vecka och det har hänt massor med kul sedan dess faktiskt. Som sagt har tävlingssäsongen dragit igång lite mer och i och med det så kommer man ju ut på lite roligheter lite hela tiden.
Denna helgen var det tävlingar i Lund som hägrade. Detta för Charlie, Bella och Elsie som fick hoppa vars två klasser under lördag och söndag och de skötte sig som vanligt hur bra som helst. Bella hoppade felfritt i en klass och hade en bom ner i en klass, och kändes mer lagom pigg nu än i Åstorp så det var ju skönt haha. Elsie var hur duktig som helst och utvecklas så otroligt fint och i söndags fick hon även debutera 120cm och gjorde det med bravur. Charlie fick lite scenskräck första dagen och tyckte allt var superläskigt så vi hoppade en lite enklare klass dagen efter och då var det inga problem med något. Dessa tre hästarna hur väldigt många bra egenskaper och det ska bli väldigt kul att få fortsätta utvecklas ihop med dem.
I förra veckans blogg så avslutade jag med att säga att jag bland annat skulle berätta vad vi hittade på på ATG Talangs sista dag på Bosön nu i denna veckans blogg. Så det tänkte jag berätta nu. Dagen började med att vi fick träffa Svenska ridsportförbundets nya generalsekreterare Johan Fyrberg och vi fick lära känna honom, höra lite om förbundets arbete samt att han fick lära känna oss lite snabbt. Vi kom snabbt in och pratade om trygghetsfrågor, ridsportens tystnadskultur, framtiden och hur vi som unga i ridsporten kan vara med och påverka samt förbättra ridsporten. Johan kom med många otroligt bra svar och vi fick utlopp för att berätta våra upplevelser och känslor samt vad vi tycker i de olika frågorna. Vilket var otroligt skönt och givande.
Som många av er vet så tog jag ställning i en av dessa frågor här i min blogg för snart ett och ett halvt år sedan och Johan menade på att på just dessa sätt, dvs att man uttrycker sin åsikt, lyfter ämnet och vågar göra sin röst hörd är exakt den vägen vi måste gå för att nå förbättring och förändring. Jag och många jag pratat med känner dock att våran röst inte blir tillräckligt hörd eller får den spridningen som man vill. Och just därför tänker många och så även jag innan jag publicerade min blogg att till exempel, ”Jag har bara ett par tusen följare på mina sociala medier så det är inte lönt att jag säger något för ingen kommer läsa det eller jag kommer inte nå ut till så många”. Men det är just där många måste och ska tänka om. Se bara på mig och hur det blev för mig. Jag nämnde min tanke för en kontakt här på tidningen ridsport, fick publicera min krönika här, den fick otroligt stor spridning på sociala medier och den blev såpass uppmärksammad att den togs upp i Sydsvenskan där jag fick både framsidan och ett helt uppslag.
Många, inklusive mig själv är också rädda för var sporten är på väg och konsekvenserna på vad som skett inom ridsporten senaste tiden. Det jag pratar om är såklart de skandalerna som kommit till ytan. Man känner sig nästintill maktlös inför att sporten kommer försvinna helt. Detta på grund utav att ridsporten är sedan innan en ifrågasatt sport av många och i och med den sista tidens skandaler så är den om möjligt ännu mer ifrågasatt. Mista mig inte för att jag verkligen tycker det är helt rätt och bra att händelserna tas upp och visas, först och främst för de påverkade hästarnas bästa men också så att ryttarna och personerna i fråga kan ställas inför svar och straffas för det dem gjort. Men hur ska jag och du som läser detta, som älskar våra hästar, inte kunnat tänka oss leva en annan livsstil än den vi gör ihop med hästarna samt som älskar sporten göra för att hålla den vid liv och låta oss hålla på med den fantastiska sport vi gör?
Jo, vi måste visa ridsporten från dess rätta och fina sida. Och kontentan av det hela och vad jag vill ha sagt är att våga berätta din historia för folk, uttryck dig på sociala medier, visa bilder och filmer ifrån din vardag och livsstil ihop med din häst så alla får se hur det faktiskt ser ut i ridsporten vid de allra flesta fall, helt fantastiskt och alldeles magiskt. Eller hur? Och allt detta även fast att du kanske inte har hundratusentals följare, kan vi nå minsta lilla skillnad så är det bättre än inget. Tillsammans kan vi visa ridsporten från dess rätta sida och göra hästvälfärden bättre.
Under ATG Talangs sista dag för den första avsuttna träffen så han vi även med att få höra en föreläsning med en legitimerad dietist vilket var väldigt ”nyttigt ;)” och lärorikt. (Dålig humor jag vet).
Och till sist så fick vi även träffa norska Maria Terese Engell och höra om hennes företag Rider in balance. Ett företag där hon jobbar med att sprida sin kunskap och erfarenhet om hur vi som ryttare kan utveckla vår balans men också medvetenhet i sadeln. Det var en otroligt rolig och lärorik stund där vi först fick lyssna på en föreläsning men sedan också få hjälp rent praktiskt och gjorde massa övingar. Man fick sig ett par ”Aha-moments” när man förstod sig på saker och kände vilken stor skillnad saker kunde göra. Det kunde vara allt ifrån att man kanske utan att tänka på det har bättre balans och styrka ett ben, att ett knä peka lite mer in bara av att man stod rakt upp, att man kanske la huvudet lite på sned och så vidare. Små saker som kan påverka i stort.
Så allt som allt var det två dagar fyllda med inspiration och jag är så tacksam till ATG samt Svenska Ridsportförbundet att jag får vara med och ta del av allt det här!!
Kram på er allihopa!!
//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare
Följ Ridsport på