Eriks blogg: Resan ingen visste om – förrän nu

Tisdag och ännu en vecka har sprungit förbi innan man ens hann blinka.

I förra veckans blogg avslutade jag med att säga att det snart var dags för skidskytte-VM och de första tävlingsdagarna är redan förbi, en medalj hittills och fler hoppas jag att det blir. Jag älskar skidskytte så mycket, en riktigt cool sport där det händer massor. Men man kan ju inte låta bli att bli lite avundsjuk på skidskyttet ibland. Vad menar jag med det? Jo, att jag hade mer än gärna kunnat reparera mina misstag på banan och rida lite snabbare för att ändå kunna vinna liksom. Man kan ju göra det i en klass med bedömning C men hur ofta händer det haha. Aja skämt åsido men ni förstår vad jag menar.

I tisdags kväll råkade jag ut för en liten olycka när jag trillade av en unghäst och fick spendera kvällen på akuten i Lund med en fraktur i fingret. Men jag är glad att det inte blev något värre och att jag ändå kunnat fortsätta rida nästan som vanligt. Så i Scandinavium nästa vecka kommer ni få se mig rida med tyglar med öglor på och en omlagd finger med skena. Jag och hästarna fick stå över tävlingarna i Borås i helgen och rehabar och förbereder oss inför Scandinavium istället.

Vad som hänt i hästväg annars i veckan är att jag innan det lilla fallet på kvällen där i tisdags tränade med Selma för Jens och det var första riktiga hoppningen för henne efter hennes långa vintervila. Selma är som många av er vet en väldigt stor tjej som behövt mycket tid att växa i sin kropp och jag och hästägaren Iwona kände att hon behövde ett långt break efter tävlingssäsongen. Vilket hon fick och nu känns otroligt fin och redo för mer och större uppgifter under året och det ska bli riktigt kul att få fortsätta utveckla henne och oss tillsammans.

Ett par gånger här i min blogg har jag blivit ganska personlig, gått ifrån det klassiska hästsnacket och uppdateringar från min vardag och tävlingar med hästarna. Vilket har visat sig vara väldigt uppskattat. Jag gillar ju att se min blogg lite som en dagbok även fast den ju publiceras här på Tidningen Ridsport där det som tas upp alltid angår hästar på något sätt. Men bakom allt finns ju alltid du, en helt vanlig människa som lever med alla olika sorters vardagliga utmaningar och erfarenheter. Idag tänkte jag att bloggen skulle gå ifrån häst och bli lite sådär personlig istället. Väldigt personlig faktiskt.

Alla som följt mig här genom bloggen det senaste året har fått ta del av nästintill allt som skett och hänt runt om kring mig och det har minst sagt varit ett år med stora händelser och främst känslor.

Jag träffade och blev för första gången i mitt liv tillsammans med en människa. Jag berättade för min familj, vänner och er om människan som dessutom var en kille. Och just det att skulle vara en kille jag ville träffa var det ingen som visste om mig så bara det var en stor grej att berätta för alla. I somras fick jag vinster och placeringar i 150cm klasser med två olika hästar för att på sensommaren sedan bli av med båda två och det var väldigt tufft även fast jag ju var och är otroligt tacksam över den tid och framgång jag fick med dem två älskade killarna. Och sedan var det ju mycket därtill.

Men den nästan största resan jag genomgått och faktiskt genomgår än idag under hela mitt liv är det nästan ingen som vet förens nu. Idag måndag när jag skriver denna blogg så skickar jag den till min familj och nära vänner så de får läsa den innan den publiceras för allmänheten under morgondagen, så väldigt få personer är det faktiskt som vet om detta. Jag har länge velat berätta men jag har inte vetat hur, inte tagit mig själv på allvar, tryckt ner och förminskat mina egna känslor angående detta men nu äntligen känner jag att jag landat, kommit en lång bit på vägen och känner att jag vill och är redo att dela med mig. Och vem vet, kanske kan jag hjälpa eller inspirera andra samtidigt.

Alla har vi nog någon hört citatet ”Du måste älska dig själv först innan du kan älska någon annan!” och det kan jag absolut hålla med om. För mig blev det faktiskt tvärtom. Tidigare i bloggen kunde ni läsa att jag träffat och blivit kär i en annan människa (vid namn Rikard förövrigt haha) och han är också i stor utsträckning anledningen till att jag började och nu gillar mig själv för första gången. Må låta lite klyschigt men så är det faktiskt.

Sen jag kan minnas så har jag aldrig trivts eller varit nöjd med hur jag sett ut. Allt ifrån mitt utseende eller min kropp. Jag har aldrig gått igenom huset hemma med handduken runt midjan när jag duschat för att gå in på rummet och byta om utan har alltid haft ombyte med mig in på toaletten. Jag har knappt gått utan tröja hemma överhuvudtaget ens, inte en chans att jag skulle gå från rummet till toaletten i bara kalsonger eller liknande. Jag har hatat och har än idag lite svårt för stränder, poolområden eller liknande. Jag har haft det jobbigt med olika omklädningsrum. Jag har även fast jag vetat att det är killar jag gillar knappt träffat någon för att jag inte vågat och varit rent ut sagt livrädd för den dagen då jag eventuellt skulle ta av ett klädesplagg inför en annan kille.

I många av dessa fall har detta bara varit inför familjen och jag önskar att jag vågat berätta för folk tidigare. Jag har en fantastisk familj som jag vet och alltid har vetat egentligen skulle stöttat och hjälpt mig i det här men jag har helt enkelt inte varit redo och inte vågat. Men nu idag äntligen känner jag att jag vill och vågar och det är jag så glad för.

Men min räddning och anledningen till att jag kommit så långt med att äntligen börja tycka om mig själv blev att jag bara slängde mig ut egentligen. Vad men menar med det är att jag bara åkte och träffade en kille jag skrivit med ett tag och hade fattat tycke för. Och utan att jag i början berättade något om det här ”problemet” jag hade så förstod han mig och väntade och gjorde så att jag kände mig trygg. Efter ett tag kände jag att jag vågade och var tvungen att berätta och sen dess har jag för varje dag som gått blivit mer självsäker i mig själv och hur jag ser ut. Det har varit en stor resa för mig själv men med hjälp och påhejning av bästa Rikard har utvecklingen skett överhuvudtaget men också blivit en lättare resa att genomföra.

Och igår var första gången jag på sju år publicerade en bild på mig själv på sociala medier, stort steg för mig och så kul!

Så mitt råd till er alla där ute som känt eller känner något liknande till det jag beskrivit ovan är att våga berätta för någon! Det kan vara till någon i din familj, en vän, någon du träffar, en psykolog eller någon du bara känner att du kan lita på. Ensam eller själv är inte bäst. Och det finns hjälp att få!

Du är fin exakt så som du är och ser ut!

Kram på er allihopa där ute så kanske vi ses nästa vecka uppe i ”Götelaborg”!!!

// Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Att Paris är en magisk plats på denna jord har man ju förstått och vetat sen barnsben men att också få möjlighet att tävla med sin häst mitt i allt detta var helt fantastiskt att få vara med om. 

Jag och pappa började vår resa mot Paris tidigt på onsdagsmorgonen och kom fram till Holland och övernattningsstoppet på förmiddagen på onsdagen. På torsdagsmorgonen fortsatte vi sedan den sista biten in mot stadskärnan av Paris. Den sista biten var det ganska mycket kö och att ta sig igenom rondellen vid Triumfbågen var inte det lättaste men det gick. Pappa och jag var ganska nöjda med att inte köra fel en enda gång på resan haha! 

Nästa dag, dvs fredagen, väntade resans höjdpunkt även fast att uppleva Paris bara var en grej i sig. Men först. 

Grand Palais Éphémère – en fantastisk arena.

Tävlingen hölls i den vackra och storslagna Grand Palais, belägen mellan Louvren och Eiffeltornet, precis intill floden Seine. Den sjukt majestätiska glaskupolen och de enorma vita ballongerna som svävade i taket skapade en helt galen atmosfär. Och att dessutom få rida där inne på min älskade Nina och att egentligen bara få se den femstjärniga hoppningen där inne var helt fantastisk! Verkligen en upplevelse bara det. 

Tävlingsarenan var som sagt väldigt unik och det blev både väldigt speciellt ljus där inne men också ljud. Det som nästan ekade och skapades ett helt galet ljud där inne. Arenan var relativt liten och kompakt, för att inte tala om den lilla framhoppningen intill och framridningen som var mitt i en korsning på Champś Elysée. Väldigt speciellt och utmanande. 

Nu till hur det gick. 

Första dagen, alltså i fredags, var Nina väldigt pigg och lite spänd men vi lyckades ändå få till en riktigt fin runda med bra känsla, felfria och sexa i klassen!

Dagen därpå var det en 145cm Grand Prix klass, även då hoppade Nina otroligt fint och ryttaren red riktigt bra tills dess att han fick något sorts hjärnsläpp och försökte rida fyra steg på en linje där det var tilltänkt fem steg på cirka 22,5 meter ut ur en trekombination, som dock är ett väldigt kort och svår distans ur en kombination. Om man får ha en lite ursäkt haha. Nä men utöver det lilla misstaget så var känslan helt magisk!!!

Sista dagen i söndags var det laghoppning för mig och Philip Svitzer som red ihop, med Petronella Andersson som coach. Jag började första rundan helt galet bra, känslan var bättre än någonsin måste jag faktiskt säga utan att överdriva. Banan var den absolut svåraste som OS-banbyggaren Santiago Varela byggt upp för oss U25 ryttare under helgen men allt bara klaffade för mig och Nina.

Tills ryttaren gjorde en liten miss igen…, jag tappade linjen jag skulle hålla på bågen mot sista hindret, fick in ett extra steg och sista rackarns bommen trilla. Sånt som händer men surt i stunden! Till andra rundan sen var Nina lite matt efter tre dagars tävling i rad men jag är så otroligt glad och nöjd över hur hon presterade och tog sig an denna arenan och resan. 

Vi har aldrig gjort något liknande ihop och Nina trivs ju helst med lite större yta och plats så att vi gjorde det så bra som vi gjorde det på både de största och svåraste banorna vi hoppat så kan jag inte vara annat än magisk glad och nöjd!!!

Tänk redan allt jag fått och får göra med denna fantastiska häst!!!

En helg att minnas

Paris levererade verkligen på alla plan – från Eiffeltornet, Louvren, Seine och Triumfbågen till den fartfyllda hästhoppningen i en av stadens mest imponerande byggnader, Grand Palais. Att få uppleva detta tillsammans sambon Rikard, mamma och pappa, gudmor Jessica och ”del Nina-ägaren” Agneta Tegnér gjorde resan ännu mer speciell och magisk!!

Nu mot nästa mål och resa!!

Vi hörs och syns allihopa!! 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Hej på er!

Jag vill börja med att säga ett stort tack för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Det betyder verkligen mycket att så många kom fram under tävlingarna i Kungsbacka och pratade om den – så kul att höra era tankar!

Och vilken helg det blev! Hästarna presterade helt magiskt, och jag är så stolt över varenda en av dem.

Zizzi – tillbaka med självförtroende
Zizzi kändes som att hon var tillbaka på rätt spår, med mer självförtroende och en känsla av att vi hittar tillbaka till varandra igen. Hon var tvåa i både 125 och 130, och i söndagens 135 hade ryttaren (dvs jag, haha) ett nedslag på sitt konto – men hennes hoppning var helt fantastisk!

Sheila – felfri och full pott
Sheila hoppade sin andra och tredje 130-start i livet – båda felfria! Söndagens runda var verkligen en sådan runda man kan leva på länge. Helt perfekt, och om man kan säga att en häst hoppar en 10-poängsrunda, så var det precis vad hon gjorde.

Kjell – Mr. Consistent
Kjell var felfri alla tre dagarna! Som enda killen i gänget gäller det ju att hålla fanan högt, och det gjorde han verkligen. Vi debuterade 130 tillsammans på lördagen – felfritt! – och hoppade 130 igen på söndagen, även då felfritt. Vilken go pojk han är!

Bulan – på väg mot något stort
Bulan debuterade också 130 och hoppade helt fantastiskt, speciellt på söndagen. Jag har några knappar kvar att hitta på henne och måste klura ut hur jag kan få fram ännu bättre hoppning. Hon är känslig, precis som sin syster Nina, men hennes egenskaper är helt otroliga. Med mer styrka och fler rundor tillsammans tror jag att det kan bli riktig succé!

Margit – debut i 135 med en drömkänsla
Margit hoppade felfritt med placering både fredag och lördag. På söndagen debuterade vi 135 tillsammans, och det blev en fantastisk runda! Sista bommen föll när jag gav henne lite för mycket plats mot frambommen, men känslan var helt magisk. Hon har blivit så framåt, positiv och kvick i tassarna – nästan så att jag har svårt att hänga med, haha. Tur att Zizzi har lärt mig ett och annat om det!

Nina – toppform och wow-känsla
Och sist men inte minst – min älskade Nina. Hon hoppade en mindre 130-klass på fredagen som uppvärmning inför lördagens 145-klass, och W O W vad hon hoppade! Jag har sagt det förr, men jag har nog aldrig suttit på en häst i bättre form än hon är just nu. Hon var felfri och blev placerad.

På söndagen vilade hon, och både igår och idag har vi tränat för Rolf-Göran hos fina Majo Stables tillsammans med de andra i landslags- och utvecklingsgrupperna. Så kul och inspirerande!

Tack återigen till bästa Kungsbacka ridklubb också för som vanligt helt fantastiska tävlingar. Vi alla i teamet pratade om att det nog inte finns många klubbar där det känns som att alla har så roligt med varandra och att det så tydligt känns av att det är god stämning i klubben. Ni är helt underbara att få vara hos över en helg, all eloge till er!

Mot en drömtävling!

Nästa vecka åker jag och Nina till en tävling som har stått på min bucket list sedan jag började med hästar. Kan ni gissa vart? Det kommer bli helt obeskrivligt!

Tack för att ni följer med på resan – vi hörs snart igen!

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare och egenföretagare

För mig har det bara varit vanligt arbete hemmavid för mig och hästarna. Så det har inte hänt något speciellt annat än att jag håller på hela dagarna långa – och trivs som fisken i vattnet. 

Jag åker till Kungsbacka med alla hästarna på torsdag för tävling i dagarna tre. Det ska bli väldigt roligt i och med att tävlingssäsongen blivit lite som den blivit och det inte har varit så många tävlingar på schemat för mig och mina hästar. Hästarna kommer nog att vara minst lika pigga, fräscha och taggade som jag är, antar jag. 

De senaste veckorna har Falsterbo och dess namnbyte varit SNACKET som gått på stan (det vill säga i hästvärlden). Det lär ingen ha missat. Jag misstänker att Jana Wannius kan vara den 80-åring med flest samtal och meddelanden att svara på den senaste veckan. 

Först och främst skulle jag nog säga att vi alla skulle behöva tänka ett varv extra kring hur vi uttrycker oss i kommentarsfält, vilket jag varit inne på även i tidigare bloggar. Ibland kan artiklar, bilder, filmer eller liknande röra upp känslor. Allt som oftast är det ju så i och med att media vill komma åt och väcka reaktioner, oavsett om det handlar om något positivt eller negativt. 

Och det vet vi ju alla, men ibland skulle man nog behöva tänka ett varv extra innan man låter fingrarna smattra där på tangenterna. Trycka på ”lås hemskärmen” knappen och bara fundera ett varv om och hur man inte ska eller ska kommentera saker. Jag säger som sagt inte att man inte ska kommentera när man vill, men ibland vore det nog klokare att inte göra det. Eller som sagt, åtminstone tänka ett varv extra innan man delar med sig av sin åsikt. 

Jag tycker att det i många fall är så otroligt tråkig ton i kommentarerna. Man hugger, smutskastar och nedvärderar folk även fast man för det först varken känner dem eller för det andra vet att så som man kanske formulerat sin kommentar inte alltid är så som andra uppfattar den. Jag tror ni fattar vad jag menar. 

Tänk hur världen skulle se ut om vi skulle kunna kommunicera med varandra på ett bättre sätt. 

Och tänk också hur världen skulle kunna se ut om man inte hade pratat skit och kastat skit mot någon för hur den klär sig eller ser ut…. På tal om andra dispyter och konflikter. 

Även jag tycker att det är otroligt tråkigt att inte ett svenskt bolag eller en svensk sponsor skulle kunna gå in med pengar så att Falsterbo inte bara kan fortsätta, utan även utveckla, tävlingarna. 

Falsterbo har utvecklats och blivit ännu bättre för varje år som gått men samtidigt finns det ju förbättringspotential även där som för allt och alla. De har fått utstå mycket kritik de senaste åren för att till exempel den mindre gräsbanan den så kallade ”Falsterbobanan” varit i för dåligt skick.

Man har också kunnat höra och läsa hur folk tyckt att framridning- och framhoppningsmöjligheterna till Falsterbobanan varit för dåliga, speciellt i och med att unghästarna hoppar där mest.

Vi alla förstår nog också att det kostar otroligt mycket att underhålla och bevara den stora internationella gräsbanan i skick och dessutom göra den ännu bättre. Många kan nog tycka att ”varför gör de inte bara en fibersandsbana av alltihopa?”. Men då tycker i alla fall jag att Falsterbo förlorar sin charm och jag tycker också att nu måste vi hålla hårt i och bevara de få fantastiska gräsbanor vi har. Det är verkligen något extra att galoppera in på en sådan typ av bana, och jag tycker även att de flesta hästar hoppar ännu bättre på gräs. 

Vi ser samtidigt att prispengar spelar ännu större roll i sporten än vad det har gjort tidigare. Det är dyrt att tävla och resa som vi alla vet och förstår och ja då kanske man reser en extra dag för att samtidigt kanske kunna tävla om ytterligare ett par miljoner. Och även fast många av de bästa ryttarna i världen tycker att Falsterbo är helig mark och vill dit och tävla så har vi de senaste åren sett att startfälten blivit allt mer glesa på de allra största namnen i sporten. 

Även fast det här företaget kanske inte delar sitt lands syn på för att nämna något till exempel kvinnor och homosexuella, är det väldigt svårt för mig att blunda för det. 

Så jag förstår verkligen att Falsterbo, med Jana i spetsen, såg positivt på samarbetet med Al Shira’aa Stables. Mer pengar in betyder större chans till utveckling av allt möjligt, till exempel som sagt arenor och dylikt. Mer prispengar. Troligtvis bättre startfält. Ännu fler åskådare, i alla fall ännu fler utländska åskådare, som i sin tur gynnar både Vellinge och Malmö kommun som kanske i och med det också vill sponsra och vara en ännu större del i tävlingen? 

Men. 

Är det värt det när man plockar in denna typen av sponsor och ger länder och företag som dessa ännu mer utrymme och plats att synas? Kommer denna typen av sponsorer, företag och länder ta över hoppningen (och världen?) helt och hållet? Om och hur kommer det att förändra sporten?

Även fast det här företaget kanske inte delar sitt lands syn på för att nämna något till exempel kvinnor och homosexuella, är det väldigt svårt för mig att blunda för det. 

Jag har spenderat hela veckan i Falsterbo i alla år som jag har levt, och så vill jag att det ska fortsätta. Och jag vill att tävlingsplatsen utvecklas. Och jag vill att ryttarna ska kunna rida med och mot ett bättre startfält. Och jag vill att de ska få ännu mer och större sponsorer så att tävlingen kan fortsätta. 

Men blev detta beslut rätt? Är det värt det att ta in detta företag? Hur kommer det att påverka åskådare, tävlingen i stort, utställare, hästarna, tävlande och säkerheten?

Kan vi annat än att vänta och se?

Ja jag har haft och har många frågor.

Men en sak är säker, jag älskar Falsterbo och vill verkligen inget annat än att åka dit även i sommar.

Men till vilket pris? 

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att få komma till Göteborg Horse Show är alltid lika magiskt. Det är något speciellt med att kliva in i arenan, känna atmosfären och se så många människor samlas för kärleken till hästar och sporten. Jag var där onsdag och torsdag, och det blev två riktigt bra dagar med hoppning, möten och en hel del annat kul.

Jag kollade på hoppningen, och som alltid var det inspirerande att se så många duktiga ryttare och hästar prestera på topp. Dessutom var jag på U25-möte som var så otroligt givande, spelade in en podd och hann träffa några av mina sponsorer. Det är alltid givande att få tid att prata med dem som stöttar mig och min satsning – jag är otroligt tacksam för deras engagemang!

Det är verkligen synd att det finns de som skriver negativa saker om hästsporten. Hade de varit i Göteborg och fått uppleva stämningen, sett de fantastiska hästarna och den kärlek och passion som finns i sporten, tror jag att de hade fått en helt annan bild. Hästsport handlar om så mycket mer än det som syns utifrån, och Göteborg Horse Show är verkligen ett bevis på det.

Efter några intensiva dagar i Göteborg var det tillbaka till vardagen – och idag, tisdag, har jag tränat både Bulan och Nina för Jens. Det var så kul, och båda hästarna hoppade helt fantastiskt! Ett extra stort tack till Jens, inte bara för hans träningar utan också för det stöd han gett mig under de senaste månaderna, när allt varit som tuffast. Det betyder mer än jag kan beskriva. 

Nu ser jag fram emot kommande tävlingar och att fortsätta utvecklas tillsammans med mina hästar. Tack till alla som följer och hejar på – det betyder allt!

Vi hörs snart igen! 💛

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen var jag och tränade på öppen bana tillsammans med Nina, Sheila, Bulan och Kjell. Det var så kul att få känna på lite mer banhoppning i deras fantastiska ridhus och att få till lite bra rundor i både kroppen för mig men också hästarna såklart! Extra roligt var det att känna och se Nina hoppa, och om ni är nyfikna finns film från hennes runda att se på mina sociala medier. Hon hoppade verkligen helt fantastiskt!

Som många av er redan läst här på bloggen skulle jag egentligen ha tävlat i Flyinge förra veckan, men på grund av det aktuella coronaviruset blev det tyvärr inget. Jag hoppas verkligen att situationen löser sig på bästa möjliga sätt för Flyinge och framför allt för de berörda hästarna.

Imorgon åker jag upp till Göteborg för en snabb visit på Göteborg Horse Show! Jag ser verkligen fram emot att vara där – det blir en mix av en U25-landslagsträff, att kolla på hoppningen, spela in podd och träffa några av mina sponsorer i deras montrar på mässan. Det ska bli en riktigt rolig onsdag och torsdag!

Utöver träningen och förberedelserna för kommande tävlingar har jag också spelat in en YouTube-video med Jennifer Bratt, som ju gör comeback på YouTube efter några år. Det var så kul att spela in, och jag ser fram emot att både få se resultatet själv och att ni också ska få en inblick i min vardag, snacka gamla minnen och saker som hänt i mitt liv och karriär! Så håll utkik efter det!

Tävlingssäsongen har hittills varit lite fram och tillbaka för mig, som ni vet, med inställda tävlingar av olika anledningar. Men nu känns det verkligen som att jag och hästarna är mer taggade än någonsin på det som väntar! 

Vi hörs snart igen – kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Som jag nämnde i förra veckans blogg så skulle jag egentligen ha varit i Belgien och tävlat förra helgen med Nina, men ibland vill ödet (eller i det här fallet lilla hästlastbilen) något annat… På vägen dit valde den helt enkelt att säga upp sig, och istället för en tävlingshelg fick vi fokusera på att bara ta oss hem igen. Så himla tråkigt, men inget att göra åt ju. Allt ska ju inte gå på en räls alltid och det vet ju speciellt alla vi med häst tänker jag haha. 

Istället har jag ridit och jobbat på hemma, med fullt fokus på helgens tävling i Flyinge. Alla sex hästar ska hoppa, och det ska bli riktigt kul! Planen är att få till bra rundor och ge hästarna en bra start på säsongen. De flesta ska också steppa upp och hoppa ett par centimeter högre än vad vi gjort på tävling än så länge och det ska bli både kul och spännande!

En annan höjdpunkt den här veckan var att jag igår var på Bollerups Naturbruksgymnasium och höll ett litet föredrag om mig själv, min verksamhet, lite om min min karriär och allt annat jag brukar skriva om här i bloggen. Det var verkligen så roligt! Det var längesen man stod inför en publik och pratade, men det var kul att få dela med mig av min resa och att det var så många engagerade elever som ställde frågor. Vi satt kvar hur länge som helst i matsalen och fortsatte prata – så inspirerande även för mig!

Nu laddar vi för en spännande helg i Flyinge. Jag uppdaterar nästa vecka med tävlingsresultat – vi hörs då!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det är så många fina människor som kommer fram när jag är ute på tävlingar och frågar om hur jag mår. Det betyder så mycket att ni bryr er, att man tar sig tid att fråga och verkligen lyssnar. Det är så fint och snällt, och till er vill jag bara säga – tack.

Och jag mår mycket bättre nu. Jag har hittat en trygghet i att vara hemma, nära mina nära och kära. Det ger mig en stabil grund, en plats där jag kan landa samla kraft och bara få vara mig själv. Men min panikångest är något jag fortfarande lever med, något jag lär mig hantera lite bättre för varje dag försöker jag se det som. 

Det kommer återfall ibland, men de är inte lika starka eller lika ofta som förr. Jag försöker utmana mig själv, ta mig an situationer som jag på förhand tycker är lite jobbiga. Det är inte alltid lätt, men jag märker att det gör skillnad faktiskt.

En sak jag verkligen har lärt mig är att uppskatta de stunder då jag bara mår bra och har kul. Förut tog jag dem nästan för givet, men nu vet jag att de är värdefulla. Jag försöker verkligen ta in dem, vara tacksam och vara i de situationerna fullt ut.

På tävlingsfronten har det också hänt en del! Kjell, Nina, Bulan och Margit gjorde sin debut på banan i Helsingborg och skötte sig riktigt fint. Det är alltid speciellt att känna hästarna prestera och vara taggade och trivas i tävlingsmiljön.

Nu väntar nästa äventyr – en resa till Belgien med Nina för att tävla över helgen. Det ska bli så spännande! Jag ser verkligen fram emot att se vad vi kan göra tillsammans där, hon känns super fräsch och redo! 

Tack för att ni följer med på min resa, både inom sporten och livet.

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är tävlingssäsongen igång och jag har gjort mina första starter för året tillsammans med Zizzi och Sheila. Det känns fantastiskt att vara tillbaka på banan och dessutom med så fina resultat!

Zizzi presterade riktigt bra första klassen, vilket resulterade i en tredjeplacering. I andra klassen fick jag inte till den gamla goda känslan vi hade för ett par månader sedan och som i första klassen. Hon blev lite för försiktig och tog inte för sig så som hon brukar. Hon är verkligen ingen lätt häst att rida och jag tror bara vi behöver mer tid, träning och ett par mindre tävlingsrundor innan vi kommer tillbaka till gammal god form igen! Världens mest älskade Zizzan. 

Sheila däremot fortsätter att överraska mig på ett helt otroligt sätt. Hon hoppade felfritt både i 120 cm och i sin debut på 130 cm! Det är svårt att beskriva hur mycket hon har utvecklats på så kort tid – hon känns bara bättre och bättre för varje gång jag rider henne och tävlar. Den här resan med henne känns otroligt spännande, och jag kan knappt vänta på att se vad framtiden har att erbjuda.

En av de verkligen största och coolaste känslorna för mig är att se hur hästarna först växer i självförtroende och sedan prestation. 

Samtidigt som jag är tacksam för en fin start på året kan jag inte låta bli att reflektera över en annan nyhet som nått oss nyligen. Ännu en ryttare på hög nivå har blivit anmäld för att ha varit hård mot en eller flera hästar. Det är en nyhet som lämnar en bitter eftersmak och en påminnelse om att vi inom hästsporten verkar ha en bit kvar att gå när det gäller att sätta hästarnas välmående i första rummet. En bransch under granskning – dags för förändring?

Det är dags att vi rannsakar oss själva, både som individer och som sport. Vi måste ställa oss frågan: Hur kan vi arbeta för att skapa en bättre kultur? En kultur där hästens välbefinnande ALLTID går först och där vi som ryttare bär ett ännu större ansvar för att föregå med gott exempel.

För mig handlar det inte om att döma de som begår misstag, utan om att hitta lösningar för att förhindra att det händer från början. Hur utbildar vi framtida ryttare och tränare? Hur stärker vi kommunikationen kring vad som är acceptabelt och vad som inte är det? Och hur skapar vi en miljö där man vågar säga ifrån när man ser något som inte är okej?

Det här är frågor vi alla borde fundera på, oavsett om vi är ryttare, tränare, hästägare, förälder, domare eller tävlingsarrangörer. Det är bara tillsammans vi kan göra skillnad – för våra hästars skull.

Vad tänker ni? Hur ska vi ta oss an den här frågan och skapa en förändring som håller i längden? Kommentera gärna era tankar, jag vill gärna höra vad ni tycker.

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Nu i helgen drar tävlingssäsongen äntligen igång, och jag kunde inte vara mer taggad! Sheila och Zizzi är redo efter allt vinterjobb och jag ser verkligen fram emot att se vad vi kan åstadkomma tillsammans den här säsongen.

Känslan av att äntligen få komma ut på tävlingsbanan och visa vad vi har jobbat för är något alldeles speciellt. Nu är det dags, och det ska bli så kul att få kicka igång säsongen med just Zizzan och Sheila. Resten av gänget gör sina första starter nästa helg i Helsingborg är tanken.

Samtidigt som jag ser fram emot tävlingssäsongen har den senaste tiden också varit känslosam på ett helt annat plan. Min älskade mormor gick bort för några veckor sedan. Hon har haft MS sjukdom under många år, och trots att vi alla visste att hon var sjuk så är det svårt att förbereda sig på att någon så betydelsefull lämnar.

I helgen var jag och familjen i Sundsvall för att gå på hennes begravning. Det blev en tung, men också fin stund att få ta avsked och minnas henne tillsammans med familjen. Hon var en sådan viktig del av mitt liv även fast hon bodde hundra mil norrut, och jag är tacksam för alla stunder vi fick ihop.

Det får mig också att tänka på hur viktigt det är att höra av sig till våra äldre, till de som kanske inte alltid kan eller orkar ta initiativet själva. Jag har ändå försökt vara bra på det – ringa, skicka filmer från när jag tränar och tävlar och så vidare – men i efterhand känner jag ändå att jag kunde ha gjort mer. Och jag tror att vi är många som känner så i stunder som dessa men också skulle kunna bli lite bättre på det faktiskt. Det betyder så mycket, både för dem men också för oss själva såklart.

Livet är skört, och ibland påminns man om att det gäller att ta vara på det vi har medan vi har det.

Så även om tankarna är både högt och lågt i veckans blogg så ser jag fram emot att tävlingssäsongen drar igång. Jag vet att mormor hade velat att jag gör det jag älskar och jag ska försöka vara snabbast även om jag bara hoppar avdelning B för det var något hon och morfar alltid sa när man ringde efter en tävling. ”Du hade ju en riktigt bra tid!”, haha! 

Ta hand om er och era nära.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare