Eriks blogg: ”Unghästklasserna måste ändras”

Veckan som gått

Den här veckan inleder jag med lite genomgång av veckan och avslutar med ett förslag till ändring av svårighetsgraden i 110-klasser. Cliffhanger? Jajamen, men nu börjar vi med veckan som gått:

Sen sist vi hördes av har det hänt en hel del faktiskt. Redan i onsdags så var jag en del av Jens Fredricsons clinic i Flyinge. Det var en fantastisk clinic med fokus på anridning, position och tempo där jag och Nina fick vara med oss visa våra så kallades ”skills”. Nina kändes riktigt fin och visade verkligen upp sig från sin bästa sida och hoppade fantastiskt fint och jag red ändå hyfsat. Det var en otroligt rolig och inspirerande kväll i Flyinges ridhus med cirka 950 personer i publiken. Kvällen avslutades med uppvisning av Jens och Markans Cosmopolit, ”Cosmo”.

Vilket radarpar de är ihop och det var så coolt att få se dem live! 

På torsdagen var det sedan dags för lite ”kick-off” hoppning/träff med IM Sportriders lag inför elitallsvenskan som drar igång om ett par veckor. Selma och Crille (Cristals Gemstone BT) fick vara med och hoppa och de skötte sig galant och även dessa två kusarna känns riktigt fina och fräscha. 

I fredags åkte jag med favoriten Nina till Lund en sväng och hoppade en 130-klass som lite uppladdning inför denna veckans meeting i Kungsbacka där hon ska få hoppa lite större klasser. Hon hoppade återigen väldigt fint och fixade en lugn och trevlig felfri runda!

I lördags styrdes sedan skutan till Trelleborg där det var dags för lite bebishoppning. Crille och jag gjorde tävlingsdebut och det med en felfri runda, Crille är verkligen en Erikhäst och jag tycker om honom sjukt mycket efter väldigt kort tid! Utöver Crille så var även Fabbe med (Faboulus Rock) som gjorde livsdebut på tävlingsbanan. Det var dock inte speciellt läskigt eller konstigt tyckte Fabbe som tog även detta med en klackspark. Fabbe är en otroligt personlig kille som kan allt redan, fem år egentligen men beter sig som han har femton års erfarenhet på axlarna. Så skulle alla vara, Fabbe kan man då alltid lita på!

Och sista dagen ut för veckan men absolut inte den lugnaste var söndagen som även den spenderades i Lund på tävling. Denna gången med Elsie, Charlie och Bella. Elsie och Charlie hoppade hoppade felfritt medans Bella hade en bom ner. Även alla dessa tre kändes fina och känns redo inför tävling i Kungsbacka till veckan dit hela sex hästar följer med. Fullt upp vill säga men det ska bli väldigt roligt.

Erik tycker till

Just denna veckans blogg skulle jag vilja avsluta med en liten åsikt. Jag vet inte om jag kanske är den enda som tycker så här men jag tänker att jag delar med mig av min åsikt ändå. 

På sista tiden har jag tagit emot lite fler gröna och oerfarna hästar för träning och tävling och en sak jag tycker skulle kunna förbättras och ändras är svårigheten på de lägre unghästklasserna. De klasser jag specifikt anspelar på är 100- 120-klasser, men kanske allra mest just 110-klasserna.

Allt för ofta upplever jag att första hindret står alldeles för svårt, kanske ur en sväng eller längst med långsidorna. Det är linjer med korta distanser. Distanser in i kombinationer eller ut ur kombinationer kan jag också tycka är lite överkurs för att vara en 110-klass. Det kan också vara så att banan består av för många språng enligt min åsikt. Till exempel hoppade jag för ett par veckor sedan en avdelning B 120-klass med tolv hinder och fjorton språng, lite för mycket kan jag tycka. 

Jag vet inte om jag bara upplevs som en kille med mycket åsikter. Men jag tycker verkligen att vi behöver en förändring och förbättring av banorna i lägre klasser och speciellt då i unghästklasserna. 

Visst kan man kvala till årgångschampionaten i 120-klasserna för de 5-åriga hästarna och visst att man vill att dessa ibland kanske ska vara lite svårare inför championaten. Men rider du en 110-klass, där du startar för att unghästarna ska få mer erfarenhet och utvecklas, varför då göra det så svårt?

Det finns ju heller ingen aspekt av att man gärna vill ha cirka 25 procent av klassen felfria som man kanske vill ha i en vanlig större klass eller liknande.

Jag tycker i alla fall hellre ett helt startfält med hästar som kommer ut från banan glada, vid gott mod och med viljan att kunna gå tillbaka och göra det en gång till än att sju av femton har stannat ut sig eller där ryttaren fått utgå på grund utav att den ställts inför för svåra uppgifter.

Ja, jag vet att man inte ska styra in en klass om man inte är 100 procent redo inför den men jag tränar i alla fall inte mina gröna 5-åringar på distanser in i kombinationer eller med ett första hinder ifrån utgången ur sväng hemma… 

Sammanfattningsvis, hellre för enkelt än för svårt när vi ska lära och utveckla våra unga fina hästar!

Jag vet inte om ni tycker att jag är fel ute eller att ni inte håller med mig i denna frågan men detta är vad jag tycker och känner angående detta. Skriv till mig eller kommentera gärna nedan om ni håller med eller vad ni tycker!

Vi hörs nästa vecka med nya tävlingsuppdateringar och vardagsfilosofiska tankar! 

Kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Efter en lugnare men intensiv träningsperiod under jul- och nyårshelgerna börjar vi äntligen känna spänningen inför den kommande tävlingssäsongen! Att ha haft möjligheten att verkligen fokusera på hästarna, finslipa detaljer och bygga upp både form och samspel har varit ovärderligt. Nu känns vi ännu mer redo att sätta allt detta på prov på tävlingsbanan.

Under de senaste veckorna har jag och hästarna arbetat med allt från grundarbete till mer specifika moment beroende på hästarnas behov och de uppsatta målen man har för varje individ. Det har varit fantastiskt att se utvecklingen – stora som små framsteg som vi nu bär med oss in i tävlingsåret. Julen, mellandagarna och nyår har fått gå i hästarnas tecken, med mysiga dagar i stallet, planerade träningspass och tid att verkligen ge varje individ den uppmärksamhet de förtjänar.

Nyåret markerar alltid en nystart för mig, och det är något speciellt med känslan av ett helt nytt tävlingsår framför sig. Vilka banor och arenor ska vi få och välja att rida på? Vilka utmaningar ska vi möta? Och framför allt, hur långt kan vi nå med allt hårt arbete som redan lagts ner? Det är frågor man längtar efter att få svar på. Jag gillar verkligen det här med nytt år och nystart, det motiverar och driver mig faktiskt och jag tycker om att sätta upp både små som stora mål att jobba emot.

Jag har också passat på att tänka, visualisera och sätta upp mål för säsongen – både små, realistiska delmål och de där större drömmarna som motiverar en varje dag. Jag försöker få en härlig blandning av ambition och ödmjukhet i det, där hästarnas välmående såklart alltid står i centrum.

Nu väntar de sista förberedelserna innan det är dags att lasta och bege oss till årets första tävling. Oavsett resultat ser jag fram emot att njuta av resan, att vi ska lära oss längs vägen och fortsätta stärka banden mellan mig och mina hästar. För i slutändan är det samarbetet och glädjen vi delar med våra fyrbenta vänner som betyder allra mest, eller hur?

Och jag ser så mycket fram emot att dela säsongen med er – både här på bloggen och kanske ute på tävlingsbanorna. Nu kör vi!

Kram på er allihop!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nyårsafton och årets absolut sista blogg.

Jag har haft en fantastisk jul som började med en sväng till sambons familj i Dalarna för att sedan fortsätta med min familj här nere i Skåne. Så otroligt mysigt och välbehövligt att få små mikropauser ibland för att hitta på annat. Hästarna har fått lite ledig tid över denna sk. ”juleperiod” men har sedan lite mer än en vecka nu kommit igång igen och nu jobbar vi på med lite vinterträning innan säsongen drar igång ett par veckor in i januari. Och så spännande det ska bli och vart år 2025 ska ta oss!

En annan rolig sak som jag tänkte jag kunde dela med mig av är att inom en snar framtid kommer ni kunna se mig i TV rutan en snabb vända. Spännande…. 😉
Efter min blogg som jag skrev angående min psykiska ohälsa och erfarenheterna av det så snappade SVT upp det och utifrån det blev det en heldag men inspelning för mig och deras filmteam. Det var väldigt nervöst och speciellt men det ska bli otroligt roligt att få se slutresultatet ihop med alla er andra.

Jag har de senaste dagarna sett två saker som fångat mitt intresse och som jag tänkte ta upp och prata lite om här i slutet på årets sista bloggen.

Det första är det fina och välskrivna inlägg som fd. landslagsryttaren Helena Persson skrev i sina sociala medier häromdagen. Hon tar där upp och skriver sina egna tankar om hur ridsporten förändrats över åren och hur många ryttare och familjer i dagens ridsportsamhälle både går lite fort fram men inte heller är så bra på att lära sig av sina misstag eller inte vill lära sig alls faktiskt känns det som.

Hon tar även upp i sitt inlägg att förr var inte aveln så långt kommen som den är idag och att hästarna förr i tiden inte var alls lika naturligt duktiga talanger. Utan att man jobbade med dem genom träning och gymnastiserades och på så sätt fick en snabbare, mer försiktig och konkurrenskraftig häst. Det jag tyckte var bra sagt med detta är att jag själv märker av det så mycket när folk hör av sig till mig och letar häst. De vill gärna ha en häst från sju till tolv år, med ren röntgen, gå på tygeln själv, snäll i allt, inte riva, inte stanna och ha minst tre år av bra resultat bakom sig. Och jag glömde, helst inte kosta en förmögenhet.

Jag försöker mitt bästa med att hjälpa kunden i fråga alltid såklart men samtidigt skulle denna människa, familj eller ryttare istället behöva lägga pengarna på både träning med den häst dem mest troligt har hemma i stallet som är ”för dålig” men de skulle också behöva en och annan kurs i lära om häst överhuvudtaget.

Nä jag säger inte att jag själv, Erik som skriver, har gjort allt rätt på min väg dit jag är idag men mycket av att jag fått en fantastisk grund genom min familj och nära släkt så har jag ändå kunnat ta mig så pass långt med många olika hästar.

Och nä, jag är inte sur eller bitter men någonstans måste vi ändra på denna utveckling som finns och sker i sporten och de som just nu är ”up and coming” för fortsätter det på samma sätt så kan det vara förödande för ridsporten och sporten i och med att det redan ser ut som det gör för oss idag…

Jag tyckte Helena även avslutade bloggen otroligt fint och delar den här nedan, hon skriver citat ”Jag som amatör köper gladeligen en fin färg o en superb pensel o målar. Det blir superfint!!! Ett tag. Sen spricker färgen o flagnar för att inte underarbetet är ordentligt gjort. Då är det jobbigt att börja om o göra rätt, jag ger upp!
Ett proffs hade slipat o spacklat innan målning(=grundarbete), för att denne vet vad det ger i slutänden, ett långsiktigt o hållbart resultat! Man kan välja fel färg, ingen fara, målar över med en annan tills man är nöjd. Det kallas att söka perfektion, det man letar efter. Och det är möjligt för att underarbetet är gediget o grundligt gjort. Det är därför de bästa är så fängslade o motiverade av grundarbetet, vad det än gäller.”

Nu till min andra spaning. En gladare sådan. Nämligen Erika Lickhammer – Van Helmonds ”genombrott” igår med hennes helt magiskt fina egenuppfödda Comme Tessa VHL. Visst ser vi alla och tänker ”WOW vilken häst!!!” och det gör jag också men jag säger minst lika mycket WOW på både Erikas ridning såklart men det jag mest tänker på är hur stort föredöme hon är med hur hon tagit fram och gjort hästen till vad den är idag. Jag tycker det är så otroligt roligt och inspirerande att se hur hon långsamt matchat Tessa till att nu helt redo och färdig för uppgiften komma in i världscup och hoppa en femstjärnig 160 cm klass så otroligt lätt. Här snackar vi både horse- men också sportmanship utan dess like! Helt magiskt roligt och vad man unnar Erika all framgång och hennes fantastiska häst. Det ska bli så spännande att se Erika och Tessa på de ännu större arenorna under det kommande året!

Kanske skulle vi behöva en svensk egen version av nederländska NOP som försäkrar att ryttarna får behålla sina fina hästar i sitt stall. Så att vi får behålla hästar som Tessa i vårt landslag och att det inte blir som för t.ex Emma Emanuelsson och hennes Canbella Blue PS som såldes för ett par månader sedan. Vi vill ju fortsätta vara högst upp på pallen som vi varit de sista åren!!! Eller vad tycker ni?

Kram på er allihopa och GOTT NYTT ÅR!!!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var det bloggdags igen och nu blir det äntligen lite tävlingsuppdatering.

Jag måste faktiskt bara börja även veckans blogg med att tacka för det fortsatt otroligt fina mottagandet av bloggen jag skrev för två veckor sedan. Det är helt otroligt vilka fina människor det finns där ute och jag blir så tacksam och glad när ni hör av er och skriver. I början på förra veckan skrev Sydsvenskan en fantastisk artikel om bloggen och idag har jag spelat in en längre intervju som kommer att synas på TV inom snar framtid. Ja, det är verkligen fantastiskt hur bloggen tagits emot och jag är helt överväldigad. Tack snälla!

I förra veckan begav sig jag, groomen mamma Carina och den coachande chauffören pappa Bengt tillsammans med Nina, Margit, Sheila och Zizzi till Vilhelmsborg i Danmark för årets sista tävling. På onsdagen kom vi fram och i torsdags hoppade vi första klasserna. Zizzi var snabb som en vessla men styrservon gick inte som tänkt i näst sista svängen så det blev en liten volt innan vi kunde fortsätta. Zizzan är ju verkligen snabb som vinden men att bromsa är vi inte lika bra på, tro mig jag övar varje dag men ni som känner Zizzi vet att hon gillar mest bara fart haha. Sheila och Margit hoppade båda två varsin otroligt fin runda och blev båda placerade. Nina värmde upp inför helgens större klasser med att hoppa en fantastiskt fin runda i en 135cm klass och var placerad. 

På fredagen fortsatte tävlandet med att sexåriga Sheila debuterade 125cm och vad stolt jag blev över henne och hennes hoppning, klockren felfri runda och på något sätt lyckades vi bli femte placerade bland närmre sjuttio stycken. Jag är verkligen glad över hennes utveckling det senaste.

Även Margit hoppade samma klass med bara första hindret ned men efter det vaknade vi till och gjorde en fin runda. Zizzis runda är en sådan man bara ska glömma, lägga bakom sig och gå vidare ifrån. Ryttaren gjorde ett misstag och felbedömning av ett avstånd och sen valde jag att utgå och komma tillbaka bättre nästa gång. Nina avslutade kvällen med att hoppa en väldigt fin runda i 145cm klassen. Jag gjorde en bedömning när jag gick banan att göra sju steg från ett hinder till ett annat i slutet på banan men så kollade jag på en ryttare, ändrade mig och det skulle jag inte gjort… Halvhalten gick igenom lite för mycket och en del av trycket försvann och klonk så trillade bakbommen, åhhh tänkte jag. Så skulle jag inte gjort men men gjort är gjort och nästa gång ska jag lita på min egna bedömning bättre. Så liten ryttarmiss men Nina hoppade fantastiskt och med så bra känsla inför lördagens 150cm Grand Prix klass. 

Lördagen började med att Zizzi hoppade bronsfinalen och hoppade magiskt fint, snabbt och med bra styrservo, haha, och slutade på en fjärdeplats. Sheila hoppade samma klass lika fint som de andra dagarna men en bom trillade lite lätt på slutet. Dagen avslutades med Ninas 150cm klass och jag säger bara wow. Vilken otroligt fin häst det är jag har, som hon hoppade. Ett ner på inhoppet i trekombinationen men vad gör väl det. Det är endast vår tredje 150cm klass ihop. Jag är verkligen så glad över den fortsatta utveckling Nina gör, vilken resa vi är på!

Söndagen avslutades sen med att Margit hoppade en klass felfritt och blev placerad även där. Allt som allt en väldigt bra tävling resultatmässigt men också så kul och fin tävling med allt runtomkring. Danskarna kan verkligen det där med att ordna tävlingar, innan lördagens Grand Prix-klass var det helt fullsatt och ett riktigt tryck där inne. Så kul och full med motivation och glädje inför framtiden åkte vi hem till Sverige igen. 

Nu väntar lite lugnare period för mig och hästarna och imorgon åker jag och sambon Rikard mot hans familj i Dalarna vilket ska bli mysigt medans hästarna får ta det lite lugnt hemmavid.

Kram på er så hörs vi!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu har vi bara ytterligare tre tisdagar kvar innan året 2024 lämnar över stafettpinnen till år 2025. Tycker inte ni också att det känns helt sjukt? Jag tycker i alla fall att det känns som att året bara flugit förbi. Och samtidigt är jag otroligt spänd och taggad på vad 2025 har att erbjuda för mig och oss allihopa. 

Jag vill börja med att tacka så otroligt mycket för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Jag kan verkligen inte uttrycka med ord hur glad jag blev och blivit av alla er som gillat, kommenterat och hört av sig till mig. Ni är helt fantastiska allihop.

Psykisk ohälsa är något som det pratas väldigt mycket mer om nu än vad de bara gjorde för ett par år sedan, men samtidigt känns det som att det inte kan pratas nog om. Ju mer vi människor får höra och lära oss ju bättre kan vi både hantera det själva eller också hjälpa andra som utsätts för det. Som sagt upplever jag att det pratas otroligt mycket mer om det i dagens samhälle, men när jag tänkte på det nu häromdagen så undrar jag hur det är i ridsporten, pratas det överhuvudtaget om det?

Upp tidigt, fodring, mocka, utsläpp, höpåsar, göra rent och iordning hästar, av och på med täcken, rida, insläpp, harva bana, köra till träning, hämta strö, köra vatten till hage, insläpp, fylla på foder, sopa, natthö. Ja ni alla vet hur det ser ut för oss hästälskare. Och ja alla vet att man blir otroligt trött fysiskt och är dålig på att försöka återhämta sig själv. Men pratas det tillräckligt om den mentala tröttheten och ibland psykiska ohälsan som kan komma av att jobba väldigt mycket och hårt varje, varje, varje dag? Ja vi alla jobbar så hårt för att ge det bästa till våra älskade hästar men jag vill bara säga att det är okej att känna sig helt slut mentalt också. För det kan man verkligen bli. 

Tycker inte ni också att det skulle behöva pratas mer om fysisk och psykisk ohälsa inom ridsporten och hur man ska förhålla sig till det och komma bättre ur sådana situationer?

Jag skulle verkligen vilja se något av det i något slag. 

Men samtidigt tror jag också att bara av att som jag nu gjorde i förra veckan, berättade min historia så tror jag att många kan dra nytta av det, känna igen sig och känna en trygghet i att någon känner samma eller likt mig. Det är så himla lätt att vi ryttare och hästälskare tänker att man bara ska bita i och inte gnälla. Jag skulle vilja påstå att vi har och lever i ett ganska hårt klimat. Med hårt klimat menar jag just det att man som jag nämnde ovan jobbar hårt och mycket från tidig morgon till sen kväll och att gnälla eller vika ner sig inte är ett alternativ. Även fast det på den fronten också blivit en absolut märkvärt bättre miljö för alla även där de sista åren.

Jag själv är sådan att jag motiveras och ser upp otroligt mycket till folk som berättar sina historier och kan tydligt känna mig berörd och stärkt av det. Och jag hoppas både att folk kan känna den känslan när de läser mina bloggar, men jag hoppas samtidigt jag skulle vilja att fler inom ridsporten tar vid och gör likadant. Det behövs tror jag. Men sluta för guds skull inte bara för det med att visa upp era hopp-, dressyr- eller markarbetesövningar. Det vill jag också se, haha. 

Jag tror ni förstår vad jag menar och vill säga med dagens blogg. Håller ni med?

Kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

Men Erik, är du inte ute i lite för god tid med sammanfattningen av året när december just börjat, kanske ni tänker. Och jo, det kanske det är men någon måste ju vara först tänker jag. För när alla andra skriver sina årskrönikor närmare nyår är ni så trötta på att läsa dem så därför sitter jag här nu. Men jag måste vara ärlig, för jag kan samtidigt se mig själv skaka på huvudet och undra vad som försiggår i de där hemmen där folk sätter upp julgran i november och julbelysning och adventsljusstakar i oktober… Men nu kör jag. 

Ni som har följt mig de sista åren vet ju att en av mina ”grejer” som jag brukar göra är att skriva en sammanfattning av året i en så kallad ”Berg-och dalbana-version” för det är så det brukar se ut för mig de flesta åren. Och så kan man verkligen säga att det blev i år med. 

Året började med att jag skrev ett inlägg här på min blogg på Tidningen Ridsport som var ett av de mest personliga blogginlägg jag skrivit. Och som även kom att bli ett av mina absolut mest uppskattade som jag är så glad för. Inlägget kan ni läsa nedan men det handlade kort och gott om att jag inte trivts i min kropp och hur den resan har sett och ser ut samt hur jag förbättrat min syn på min kropp och så vidare. Det var ett stort steg för mig att berätta för er men också för familjen som i och med detta inlägg fick veta hela sanningen. 

En av årets höjdpunkter kom sedan tätt följt i form av tävlandet i Scandinavium med Zizzi och Kaffe. Zizzi som försvarade sin fjärdeplats i ATG Riders League finalen från året innan och Kaffe som var felfri i sin 135-debut och var placerad i finalen.

I samband med Scandinavium tävlingarna fick jag jobberbjudande om att åka till Grekland för beridarjobb, vilket jag någon månad senare hoppade på.

Innan flytt till Grekland såldes två fantastiska hästar som jag saknar något oerhört i form av Elsie och även Crille som fortsatte sig resa med Shane Sweetnam. Zizzi hittade en ny liten ryttare och samma fick Charlie, Bella, Nisse, Fabbe och Selma göra. Nina hann även debutera 145cm innan flytten bar av, vilket var helt fantastiskt. 

Så gick flytten och vilken erfarenhet i livet det blev, jag fick rida många fina hästar, leva på ett fantastiskt ställe i fina Grekland men det visade sig inte passa mig och ett par månader senare gick flytten hem till Sverige igen. Jag är väldigt glad att jag hoppade på det hela för jag lärde mig inte minst så otroligt mycket om mig själv. 

Tiden innan, under och direkt efter har varit och är nog en av de viktigaste perioderna i mitt liv. Men också de tuffaste. Jag ifrågasatte mig själv väldigt mycket, var inte snäll mot mig själv i tankarna i huvudet, var väldigt stressad och som ett brev på posten utvecklade jag en måttlig grad av paniksyndrom. Det vill säga panikångestattacker.

Jag har aldrig i mitt liv haft en panikattack tidigare och blev otroligt rädd de första gångerna såklart. Men med snabb och ovärderlig hjälp från familj och vänner som varit i samma situationer, fick jag sedan värdefull hjälp av en psykolog. I och med att jag fick hjälp i ett så tidigt skede som jag fick, har man och jag kunnat lindra symptomen och mitt mående relativt snabbt genom att jag fick tips och råd hur jag ska hantera olika situationer. Än idag ett par månader senare sker det att jag får små återfall men inte alls i samma storlek och utsträckning, allt tack vare min familj, vänner och psykologen jag har fått hjälp av. Och för det är jag så otroligt tacksam. Jag tror att det här kommer att vara en del av mitt liv för alltid, men jag är inte alls lika rädd för det som jag var för en tid sedan.

Och till alla er där ute, det finns hjälp att få och för guds skull, smsa, ring eller prata med någon du litar på och kan prata med. Det kommer hjälpa dig något oerhört. Jag lovar.

Efter hemflytten avskrev jag tidigt en sak på min sk. ”Bucketlist” genom att se Adele live i München, det var bland det absolut häftigaste jag varit med om!

Nina hoppade till sig en andraplats i 145cm i Henriksdal och jag var lyckligare än någonsin, du magiska häst!

I september drog jag igång mitt eget företag igen och det genom att börja ta emot hästar för träning, tävling och försäljning. Numera bedriver jag min verksamhet hos fantastiska Tove, som tog emot mig och mina nya hästar med öppen famn och vi är så glada och tacksamma för att vi får spendera våra dagar på ett så fantastiskt fint och varmt ställe som vi får hos dig. Och i och med det kom Zizzi tillbaka till mig, och nytillskott fick jag genom Bulan, Kjell, Sheila och Margit vilka jag är så glad för!

Vi fick åka och träna för gudfar Rolf-Göran i ett par dagar, första tävlingarna ihop, Nina hoppade till sig en placering i den tvåstjärniga Grand Prix klassen 145cm i Oslo, Jönköping Horse show och debut i 150cm med Nina och härom veckan hoppade vi vår andra 150cm klass ihop med endast ett litet nedslag. Några av höjdpunkterna de senaste månaderna. 

Som ni kan läsa och förstår har det varit ett helt fantastiskt år med många helt fantastiska händelser, men också ett par lite jobbigare men samtidigt lärorika sådana. Som det ska vara, har jag som sagt förstått…

Nu har vi gått in i december och först väntar träning med Nina för Rolf-Göran i dagarna två på Flyinge i veckan då vi så magiskt roligt blivit uttagna i en U25-grupp. Sedan väntar årets sista tävling i Danmark nästa vecka och det ska också bli väldigt kul. Sen såklart, julfirande och nyårsfirande. 

Vi hörs och syns alla ni fina därute!

Och glöm inte, det finns hjälp att få i tider när det är som jobbigast eller när man bara behöver någon att prata med!

Kram från Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I förra veckans blogg nämnde jag ju att det var tävling i Flyinge som stod på schemat för mig och alla stallets sex hästar. 

I fredags började vi och då var det Bulan Belgravia, Kjell Limonchello och Sheila Sheila som fick åka med i lastbilen. De alla tre hoppade varsin 120-runda, Sheila hade ett nedslag men Kjell och Bulan var felfria och alla kändes pigga och fina. 

I lördags tog vi med hela fem hästar och gjorde kvällsaktivitet i Flyinge, bland inte så många andra, så där var det verkligen tur att jag har familjen och många snälla hästägare som vill hjälpa till. Men det hela löste sig väldigt fint och jag fick många bra rundor och resultat med mig hem. Kjell var felfri i ytterligare en 120-klass. Bulan hade ett nedslag men hoppade riktigt fint. Nina gjorde en uppvärmningsklass i 130 och var felfri. Margit debuterade 130 felfritt med mig i sadeln och Zizzan avslutade det hela med att även hon vara felfri och tvåa i 130-klassen, snabb som en vessla som vanligt. 

Och sen avslutade vi tävlingshelgen med söndagen och då hoppade först Shiela felfritt i sin klass, så duktigt! Margit hoppade ytterligare en 130-klass och var väldigt pigg och spänd till en början vilket gjorde att ryttaren red lite väl offensivt och två bommar trillade men sen tog vi ett djupt andetag och hittade tillbaka till varandra och avslutade banan riktigt fint ihop. Zizzan hoppade samma klass och hade fortfarande sportväxeln ilagd sen kvällen innan och fick med sig ännu en andra plats hem. Vroom sa det…

Dagen avslutades sen med att Nina hoppade den fina 150-klassen som blev sent inlagd i propositionen men som fick ett riktigt roligt och bra startfält. Så himla kul och viktigt för hästsverige med sådana klasser. Det var ju min och Ninas andra 150-klass ihop efter debuten senast på Elmia. Och vi hade verkligen lärt oss från den rundan och lyckades få till en riktigt bra runda med helt fantastiska språng. Ryttaren fick ett nedslag på hinder nummer sju när jag la in ett litet språng mer än vad jag skulle haft innan ett räcke kort ur en vänstersväng. Så vi fick lite mycket höjd men inte tillräcklig rundhet i själva språnget så Nina touchade bommen med ena bakbenet på vägen ner. Ett litet misstag men även det lär man ju av sig av och tränar på och blir bättre. Men som ni förstår, wow vilken känsla att få hoppa runt en sådan klass på en så fin häst, man kan inte sluta le när man går ut från banan. Så nöjd och tacksam!

Nu väntar ungefär två lite lugna veckor hemmavid innan teamet drar iväg till årets sista tävling med ett par av stallets hästar. Så då passar ryttaren på att kolla på helgens filmer som syster Sara filmat och eller klipp ifrån Equisport samtidigt som man försöker visualisera känslan igen och så försöker man hitta bitar att jobba på, ändra på och förbättra.

Om jag gör såhär kanske det blir ännu bättre, sådär ska jag inte göra för det fungerade inte, om jag provar detta. Ja ni förstår, som ni vet, det är lite av en never ending story det här vi håller på med. Men vad gör man inte för att hitta och få DEN känslan? Jo allt, så det är bara att jobba på och bli bättre och smartare! Ellerhur? 

Kram på er allihopa!

Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Veckorna kommer och veckorna går och helt plötsligt så var det tisdag igen. 

Sedan sist vi hördes av så har jag varit på den sista träffen med ATG Talang i onsdags och torsdags och det var exakt lika intressant som de varit vid de andra tre träffarna. 

I onsdags började vi med att få låna och köra bakom Solvalla travskolas fina travhästar. Och takterna jag fick vid hästarnas mästare förra året satt i, som om jag inte gjort något annat. Haha skämt åsido så var det exakt lika roligt som sist jag fick prova på det, men samtidigt lite läskigt måste jag säga, man har ju inte alls samma kontakt med hästen som vid vanlig ridning. 

Dagen fortsatte sedan med föreläsning med Lars Roepstorff om underlag samt konditionsträning för häst. Vi fick med oss massa lärorik information och ta del av olika sorters studier samt Lars egna erfarenheter av både underlag och kondition. Det blev många frågor från oss talanger för Lars att svara på men vi fick såklart med oss många bra svar och gick ännu mer lärda utifrån föreläsningen måste jag säga. Men för att sammanfatta det hela kan man väl säga att variation är nyckeln, på alla olika sätt. 

På eftermiddagen fick vi ynnesten att prata med Lisen Bratt Fredricson på videolänk. Lisen delade med sig av starten av Grevlunda och vardagen hemma hos dem. Mötet gick mest ut på att vi talanger fick vara nyfikna och ställa alla möjliga olika frågor till Lisen. Det var verkligen väldigt intressant och så kul att Lisen gav sig tiden till ett litet möte med oss. 

På kvällen fick vi sedan kolla på häftig travsport i form av V86 på Solvalla samt sitta ner och prata med en av Sveriges mest framgångsrika travtränare Jörgen Westholm samt ihop med honom en av Sveriges mest framgångsrika fotbollstränare i Hasse Backe.

Och det var verkligen två roliga människor att få prata med. Jörgen delade med sig av sin vardag med 120 travhästar och berättade hur deras team jobbar samt hur hans ser på att jobba ihop med hästägare bland annat. Hasse berättade om sina ledarskapsförmågor och olika erfarenheter han har fått av att få jobba i några av världens största fotbollsklubbar. Där gick man verkligen ut med ett leende på läpparna men samtidigt lite svårt att komma ihåg allt man fått höra! 

Torsdagen startade sedan med att riktigt roligt men tufft fysträningspass ihop med Hanna Dahlström och både jag och talang kompisen Viktor Edvinsson har fortfarande träningsvärk såhär ett par dagar senare… 

Senare hade vi även en föreläsning med Yogi Breisner om att rida i lag. Det är ju som ni alla vet lite extra press när man rider i lag och från Yogi fick vi olika tips på hur man kan se saker och ting samt höra på alla hans anekdoter ifrån olika förbundskaptens roller för en rad olika nationer och mästerskap. 

Och sist men inte minst så avslutade vi med en föreläsning och uppvisning av Nina Magnusson som pratade om hästen biomekanik. Vi fick med oss massa olika information, bland annat olika sätt man kan stretcha och massera hästen själv och så vidare. 

Som ni hör blir man helt fullmatad med massa nya roliga lärdomar och får komma ännu närmre målet bli en fullärd hästperson. Svårt att bli jag vet men man kan ju alltid försöka!

I helgen väntar tävling med alla mina sex hästar och det ser vi framemot, så nästa vecka hörs vi med tävlingsuppdateringar!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare

I skrivande stund är jag mitt emellan att skriva bloggen samtidigt som jag har börjat och skulle behöva bli färdig med packningen inför onsdagens trip till Stockholm för sista ATG Talang-träffen. Sorgligt men sant. 

Jag är lite sådan, att jag startar med en sak och sen kommer jag på något och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att ha mat på spisen, en halvfärdig kaka på sidan, en hög av disk i diskhon, en öppen tom väska på marken och en påse med tvätt som står ouppackad bredvid den. Någon som känner igen sig? Men jag måste ändå säga att jag faktiskt är ganska bra på att få ordning på allt till slut, det vill jag ändå vara tydlig med, haha. 

Jag är väldigt glad och tacksam över att jag fick chansen att vara en del av ATG Talang i år och vad det har gett mig. Inte bara i form av information och ökad medvetenhet utan också att jag fått träffa många nya fantastiska människor i de andra talangerna. 

Men i dagens blogg skulle jag vilja ta upp och hylla familjen som är ATG och ATG i stort. Under otroligt många år har som ni säkert vet ATG spelat en stor roll för den svenska både hästsporten men också hästvälfärden genom både dess kliniker som funnits runt om i landet men också genom de pengar som häst-sverige fått ta del av på olika sätt. 

För ett par år sedan så kom ATG in i ridsporten genom ATG Riders League och de åren som jag varit tillräckligt gammal för att få vara med så har jag varit det. Och i och med det har jag hunnit lära känna människorna bakom det hela, och vilka fantastiska människor det är. De har även kommit att bli personer som betyder oerhört mycket för mig och som gör tävlingarna de är på så mycket roligare. Deras otroliga värme, glädje och galenskaper sprider sig runtom hela tävlingsplatser och att åka på tävlingar där Riders League ska gå av stapeln är det absolut bästa jag vet. Jessica, Cissi, Anna, Angelica, Stefan, slipsen Mickan och ett stycken därtill – NI är helt fantastiska och snälla jag ber er, ingen av er får någonsin sluta!

Tack snälla ATG och hela er stora familj för allt ni gjort och gör för våran fantastiska sport, utan er hade troligtvis den svenska hästsporten inte sett ut som den gör idag!

Nu på eftermiddagen idag har jag gjort något jag inte gjort på ett tag faktiskt, åkt och tränat för Jens. Med Bulan och Kjell, och det var otroligt roligt och lärorikt. Jag har verkligen längtat och saknat Jens tisdagsträningar!

Kram på er alla så hörs vi!

Då var tisdagen kommen och jag och hästarna har kommit hem från Elmia och Jönköping Horse show. 

Som ni kunde läsa i förra veckans blogg så var det Zizzi och Nina som fick följa med den här gången och de hoppade i den lilla respektive stora ATG-klassen. Med Zizzi hade vi en tuff uppgift att försöka ta oss vidare ifrån kvalklassen där det var cirka 120 starter varav 24 av dessa skulle ta sig vidare till lördagens final. Ryttaren, det vill säga jag, gjorde en liten satsning till första hindret i omhoppningen vilket gjorde att Zizzi inte riktigt fick bästa möjligheterna att klara hindret så det blev fyra fel och ingen final.

Sånt som händer och vi har ju inte fått så mycket tid ihop sen vi började om med varandra för att par veckor sedan. Så det är bara att träna på hemma och hitta tillbaka ännu mer till varandra och samtidigt kanske hoppa ett par lite mindre klasser ihop innan vi är back on top igen så att säga. Min fina, älskade Zizzi som ger mig så mycket glädje varje dag. 

Och till Nina då, vi började vårt tävlande i onsdags med en uppvärmningsrunda i en 135-klass som hon hoppade fint och felfritt i. I torsdags fortsatte tävlandet med kvalet till ATG-heaten på lördagen och som hon hoppade i den 145-klassen. Vilken känsla jag fick och det kändes så enkelt, rytmiskt och trevligt – vilken fantastisk häst jag får förmånen att tävla med på denna nivån. 

Vi lyckades placera oss på en niondeplacering i klassen och kvalade alltså vidare till lördagens final som skulle bli debut i 150-hoppning för oss tillsammans. En dag jag bara drömt om att få vakna upp till, att få hoppa 150cm med Nina som hoppade en meters klasser för lite mer än ett och ett halvt år sedan. Nina är ju som jag förklarat och berättat tidigare här i bloggen en otroligt känslig häst som samtidigt också är väldigt försiktig och denna blandningen är ju till största del anledningen till att jag jobbat mig uppåt så långsamt och metodiskt med henne.

Så när jag nu skulle debutera 150-hoppning så vill jag ju ännu mer ge henne de absolut bästa förutsättningarna till att göra uppgiften på ett så enkelt och förtroendeingivande sätt som möjligt. Så är det ju såklart alltid men ännu mer nu när vi hoppar så pass stora och svåra klasser.

Nina hoppade helt magiskt bra tills jag mellan hinder nummer sex och sju missbedömer en distans helt och vänder vid sidan och gör en volt, Nina blir väldigt spänd och lite stressad av situationen så hoppningen blir inte den bästa och felen kommer lite därefter resten av banan. 

Jag vet att situationer som dessa händer och kommer hända mig fler gånger under min karriär men där och då i lördags blev jag otroligt missnöjd över min missbedömning och att Nina blev spänd efteråt. Som sagt är det helt normalt att misstag sker men Nina är en så fantastiskt fin häst som har exakt alla egenskaper en häst behöver för att hoppa det allra största och att jag då ska vara i vägen för det och göra misstag som dessa ska hon inte behöva ta.

Det var vad jag tyckte där och då. Sur på mig själv och nere allmänt var jag. Men efter ett tag kommer man på, Nina har aldrig hoppat en så stor och svår klass innan, inte vi ihop, jag har inte ridit en 150cm klass sen juli förra året och misstag gör alla. Så då kommer man på att det nog inte var så farligt och att man lär sig ifrån det, åker hem och tränar och repeterar ännu mer så ska ni nog se att jag kan hålla min plan från början till slut samt att Nina kan hoppa en 150cm sådär lätt och trevligt som jag kan visualisera oss göra. 

Jag vet, jag är väldigt hård mot mig själv och jobbar på att bli bättre på det. Samtidigt har nog min ”självkritikshet” tagit mig dit jag är idag, att man inte blir nöjd så lätt och jobbar hårt för varje minsta detalj. Samtidigt som hårdheten jag har mot mig själv nog en eller annan gång satt lite käppar för mig faktiskt. Men man kan ju inte vara bra på allt, ellerhur? Men vi fortsätter att jobba på det!

Hur är ni, är ni också hårda mot er själva? Hur tacklar ni misstag som ni gör och hur går ni vidare ifrån dem? Hade varit spännande att höra era tankar och erfarenheter av liknande situationer!

Kram på er!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare