Motivationen tryter lite just nu, men jag försöker tänka positivt.
Det är mörkt, kallt men framförallt gör snön att det blir svårare och svårare med rullstolen. Det är svårt att ta sig fram, man fryser om händerna som blir kalla och blöta av snön. Händerna glider på drivringarna, man tappar greppet gång på gång och länkhjulen fastnar i drivorna av snö.
I de här perioderna när det är lite tuffare fysiskt saknar jag mina ben. Jag saknar att kunna pulsa genom snön, slänga mig ner och göra snöänglar och kanske åka skidor eller pulka. Jag saknar att med lätthet gå promenader i snötäckta landskap och inte göra illa händerna som åker in i både ekrar och kanter på drivringarna, så de är helt svullna när man kommer hem.
Men samtidigt försöker jag hålla mig positiv, försöker hela tiden ta mig ut genom dörren med en positiv attityd och att svårigheterna jag stöter på kommer lösa sig. Ibland funderar jag på om det är en överlevnadsinstinkt för att orka med vardagen. När man sitter i rullstol (eller kanske har någon annan form av funktionsnedsättning) stöter man ofta på så många fler motgångar under dagen än en “normalfungerande” person, och för att orka måste man hela tiden tackla dem motgångarna på rätt sätt.
Ibland tycker jag att det är svårt när alla andra klagar över hur kallt det är, hur jobbigt det är med snön osv. Det är som att man dras ner i poolen av gnäll och det slutar med att man inte kan ta sig upp därifrån, och man hamnar själv i gnällträsket. Problemet är att när jag hamnar där förändras hela min attityd hur jag tacklar min vardag och allting känns mer omständligt och jobbigt. Jag tappar energi och tacklar inte min vardag med samma kraft när jag tänker negativt, som när jag tänker positivt.
Att tänka positivt tänker jag handlar inte alltid om att göra allting med ett leende eller glädje. Utan det handlar om att klä på sig lite extra kläder när det är kallt och göra allt som vanligt, istället för att klä på sig för lite och gnälla över att man fryser. Det handlar om att se möjligheterna i att rida i snön, istället för att klaga över att man måste ta sig till ett ridhus. Att istället för att gnälla över att man vill ha en till häst, vara glad att man kanske redan har en häst. Att inte klaga över mörkret, utan istället tänka att man kan ha det lite mer mysigt med ljus och att det så småningom kommer vända.
Min poäng är inte att man inte får gnälla, för såklart får man göra det ibland. Men att kanske inställningen vi har i vår vardag bestämmer hur mycket energi vissa saker tar från oss, och att om vi tänker positivt så känns vissa saker lite lättare att genomföra.
Bästa hälsningar, Felicia
Följ Ridsport på