I Sverige har vi en kultur av att vi ska rida/jobba våra hästar mycket själva. Oavsett om det handlar om att rida ut, rida dressyr, hoppa, tömkörning etc. Nu kanske jag bara har en vald sanning och att det kanske inte alls är så egentligen, men min känsla är generellt att ryttare gärna nischar sig mot en disciplin eller träningssätt och fastnar lite i det spåret.
Poängen med mitt inlägg är inte på något sätt att minimera eller klanka ner på ett visst system eller upplägg som andra har. Jag har själv haft perioder med mina hästar där arbetet blivit lite för ensidigt när man tittar i backspegeln. Såklart blir det kanske lite mer ridning inomhus under vinterhalvåret, speciellt under de isiga perioderna när snön inte riktigt har lagt sig och allt bara är en isgata. Men nu ska vi bortse från de yttre faktorerna och mer fokusera på variationen av träning med olika ryttare.
Jag är väl medveten om att hästar är känsliga djur och att vissa hästar ibland kan ha det svårare och vissa lättare att ha olika ryttare på ryggen. Jag personligen kan tycka det är nyttigt ibland när andra rider mina hästar, så länge de inte skiljer alltför långt ifrån mig i ridstilen. På samma sätt som det är nyttigt att vi rider olika hästar då vi lär oss mer i vår ridning, tror jag att hästar lär sig av sina olika ryttare.
För mig har det blivit mest ridning på banan och mycket inomhus de senaste åren. Dels på grund av min ridrädsla, men också för att risken är mindre att något dyker upp bakom en buske och skrämmer hästen jag rider. Det här har gjort att jag har tagit hjälp av andra ryttare för att göra det som jag inte kan/känner att jag klarar av. Så då får andra personer runtomkring mig till exempel hoppa och rida ut på mina hästar, just för det är viktigt att det görs.
Som pararyttare ser man väldigt tydligt sina fysiska begränsningar. Mycket för att man även ser sina begränsningar i andra sammanhang också, vilket gör att man har accepterat att man inte kan göra allt.
Speciellt om man har en större funktionsnedsättning.
Jag gör det jag är bra på och känner att jag klarar av, sen tar jag hjälp med det andra. En mentalitet som jag inte tror är helt fel bland “vanliga” ryttare heller, ibland har man helt enkelt sina begränsningar. Kanske på grund av rädsla, mindre erfarenhet, tillfällig fysisk nedsättning, obalans i livet, ointresse osv.
Nu menar inte jag att man ska fokusera på allt man inte kan, utan mer se “vad är mina styrkor och vad kan jag ta hjälp med?”. Hur kan vi som ryttare och hästmänniskor hjälpa varandra? Kanske kan din stallkompis hoppa din häst och så kan du som dressyrryttare rida ett pass på hopphästen? Om du kan göra allting med din häst så är det ju toppen och då behöver du kanske ingen hjälp, jag tror att många strävar efter att kunna göra det mesta med sina hästar själva såklart.
Men om du känner att du faktiskt inte kan/vill göra allting, så tycker jag att du ska ta hjälp av de duktiga hästmänniskor som finns. Jag tror att det är viktigt för de hästar som till exempel är väldigt osäkra vid uteritt, att man sätter upp en säker och modig ryttare. Istället för om man själv känner sig väldigt osäker men ändå rider ut på hästen, som med stor sannolikhet kommer känna osäkerheten och kanske blir ännu mer osäker vid framtida uteritter.
Vi dressyrryttare är duktiga på att ta hjälp av våra tränare och även att våra tränare rider våra hästar, jag vet inte hur det är i andra discipliner. Mycket för att få hjälp med våra svagheter, få hästen att förstå vad som förväntas och utföra momenten ännu bättre i dressyren. Jag tror vi ska ha en liknande inställning även kring alla träningssätt med våra hästar.
För att en häst ska förstå vad som förväntas av den, oavsett om det är en uteritt, hoppning, dressyr, tömkörning, ledarskapsträning eller annat, så behöver ibland kompetenta/kababla personer först etablera en bra grund för att hästen ska vara trygg och självsäker i alla de olika träningssätten och utmaningarna som den ställs inför.
/Felicia
Följ Ridsport på