Gräset ÄR grönare i Dagstorp

Fyra dagar på Dagstorps fantastiska  grästävlingar, och vilken tävlingshelg det blev! Vädret visade sig från sin bästa sida, banan var fantastisk att rida på, och hela arrangemanget osade kvalitet och genuint engagemang. Det är nästan svårt att beskriva hur mycket den klubben gjorde för oss ryttare. Det är priser i överflöd, bra prispengar även i de lägre klasserna, en kiosk som slår det mesta och en atmosfär som faktiskt känns… rakt igenom, gemytlig och välkomnande.

Jag tävlar mycket runt om i Skåne, men jag vågar faktiskt säga att ingen klubb gjorde och gör så mycket för ryttarna som Dagstorp. Det märks att de bryr sig, och det är långt ifrån en självklarhet i dagens ”tävlingsarrangörsklimat” om man kan kalla det så. 

Och ändå… så är det förvånansvärt få som faktiskt väljer att tävla där. Eller rättare sagt: få som väljer att hoppa på gräs överhuvudtaget.

Maria Gretzer skrev ett inlägg nyligen som satte ord på exakt det jag själv tänkt på:

“En välskött gräsbana – som här i Dagstorp – är helt fantastiskt att rida på.

Dessutom klagas det på dåliga prispengar nu för tiden – men gå in och titta på Dagstorps! Svårt att hitta lika bra även i de lägre klasserna.”

Så varför kommer inte fler?

Är vi så bekväma att vi inte orkar brodda längre? Eller är det ovana som gör att vissa ryttare drar sig för att hoppa på annat än fibersand?

Jag tycker faktiskt att många hästar hoppar bättre på gräs. Det är något naturligt i sprången typ. Visst, några få är kanske lite försiktigare – men för många känns det som att de blir ännu bättre, mer hemma. Att inte fler tar chansen att rida på gräs när banan är så här välskött känns som ett fullständigt mysterium.

Jag blir lite fundersam när man hellre åker till ännu en fiberbana som ser ut som alla andra, istället för att utnyttja något så unikt som Dagstorp, och dessutom orolig för att de försvinner helt och hållet. För om man har som mål att rida mästerskap eller internationellt, så är gräsunderlag inget man kommer undan. Falsterbo, Aachen, Hickstead, Dublin – ja, där är det gräs som gäller. Borde vi inte då träna på det också? 

Hästarna då?

Jo, jag är så nöjd!

Jagger, Malaco och Zizzi hoppade riktigt fint hela helgen. Och Sheila fick göra ett lätt genrep, och känns nu helt redo för Falsterbo och sjuårsklassarna. Det ska bli så roligt att komma dit med henne och se vad vi kan göra.

Så tack Dagstorp – för ännu en helg som påminde mig om varför jag älskar den här sporten. Hoppas fler hittar till er nästa gång!!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Och så var den över, årets kanske bästa helg. Det känns som om Falsterboveckan alltid bara susar förbi i en svindlande fart, nästan innan man hunnit blinka. Men oj, vad den fyller på med inspiration och energi som räcker hela året!

Som ni läste i förra veckans blogg så kvalade jag och Shiela tyvärr inte vidare till de internationella sjuårsklasserna den här gången. Men vet ni, det gjorde faktiskt att jag kunde njuta ännu mer av allt det där som gör Falsterbo så speciellt. Jag fick tid att stå vid banan, titta, lyssna, analysera (och ja, skrika och gråta där emellan också … haha) och bara försöka ta in allt. För hur klyschigt det än låter så lär man sig så otroligt mycket bara av att stå där på andra sidan staketet och följa de bästa ekipagen på riktigt nära håll.

En extra höjdpunkt är som vanligt att få se min gudfar Rolf-Göran som hade med sig två yngre förmågor som han gjorde fantastiska resultat med, som alltid är det magiskt att se honom i sitt rätta element.

Men störst av allt: Amanda. Amanda Eriksson. Min väldigt nära vän. Att få stå där och se henne, som den stjärna hon är, det var nog årets största gåshudsmoment för mig. Hon knep en andraplats i 7star-touren och kvalade i och med det vidare till de internationella klasserna. Med sig hade hon tre hästar, och hon var felfri och placerad i princip alla klasserna. Hoppade Derbyt, och var placerad där också. Och sen … ja, sen kvalade hon in till den femstjärniga Rolex Grand Prix klassen på söndagen.. Bara en sån sak liksom!!

Och hon hoppade felfritt. I Rolex Grand Prix. Jag lovar, min haka har aldrig varit närmare marken. Jag grät. Skrek. Stod tyst. Fick gåshud. Och var helt tom och full av känslor på en och samma gång. Att få se ”lilla Amanda från lilla Nybro” hoppa felfritt på den nivån och i en sådan klass, det var så stort. Så inspirerande. Så välförtjänt.

All cred till henne, hennes mamma Jessica som alltid står vid hennes sida, och hela teamet runt omkring. Det är precis det här som är så fantastiskt med ridsporten, man vet hur mycket slit, svett och tårar som ligger bakom. Därför känns det extra magiskt när det bär frukt på detta vis. 

Tack Falsterbo för i år. Tack Amanda för att du påminde mig (och oss alla) om varför vi gör det här. Och tack alla ni andra som gör Falsterbo till det bästa av allt.

Nu laddar vi om. Stensäter i helgen och sedan West coast med första omgången av ATG Riders league.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu har jag precis kommit hem från Falsterbo Horse Show. Jag var där tillsammans med Shiela, vi hoppade sjuårsklasserna – och jag är så otroligt stolt och glad över henne och hennes prestationer.

Att tänka på den resan hon har gjort sen jag fick henne i vintras … Det är nästan svårt att sätta ord på. Hon har utvecklats rakt uppåt, hela tiden, och hon har kommit att bli en häst som betyder enormt mycket för mig. Hon har så många av de egenskaper man drömmer om i en häst, kapacitet men också ett fantastiskt stort och fint hjärta. Det är verkligen något speciellt med henne.

I lördags var det dags för första kvalet, som gick på Dressyrarenan. Vi fick ett nedslag, men det gjorde mig faktiskt inte ett dugg besviken. Shiela blev väldigt tittig och spänd, och det var förståeligt, det var mycket publik och stämningen var på topp, och hon blev lite tagen av stunden.

När publiken applåderade efter rundorna märkte jag att hon blev osäker, nästan som att hon tänkte: ”Oj, det här är stort.” Men trots det hoppade hon superfint, och även om vi fick ett litet nedslag så höll hon sig ändå fokuserad och kämpade med mig. Men vi fick kanske inte riktigt till den avslappnade fina hoppningen som i Göteborg för ett par veckor sedan.

I söndags red vi andra kvalet. Hon började riktigt bra, hoppade fint och kändes med mig. Men mot slutet märktes det att energin började tryta, vilket inte är så konstigt med tanke på hur mycket intryck hon hanterat. Vi fick två ner och hamnade några utanför finalen, som nu går under de internationella klasserna kommande helg.

Klart man hade velat ta sig dit, men ibland måste man kunna zooma ut och se hela bilden. 

Och då känns det faktiskt bara så kul att vi ens var där. Att hon hoppade sina största klasser hittills, på en sådan arena, med så mycket publik och allt som händer runt omkring, det blev mycket och många intryck för henne att ta med sig.

Det är en milstolpe både för henne och för mig, och något jag bär med mig i fortsatt utveckling. 

Nu ser jag fram emot att åka tillbaka ner till Falsterbo som åskådare. Jag ska självklart heja på kompisen Amanda Eriksson som rider de femstjärniga klasserna genom sin andraplats i 7-star finalen, så roligt!

Och jag får ju hålla någon tumme för gudfar RGB också såklart. Och så ska jag också passa på att kika på min gamla stjärna Iwan som nu tävlar med Viggo Bergstrand i juniorklasserna. Det ska bli fantastiskt att se honom igen!!!

Hoppas vi ses där, och tack till alla som hejade på mig och Shiela i helgen ❤️

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I början av förra veckan var jag i Göteborg och tävlade på Åby travbana med Shiela och Malle, och alltså wow, jag måste bara säga hur otroligt imponerad jag är av Shiela just nu.

Hon har verkligen utvecklats i raketfart den här säsongen. Hon tävlade lite i början av utesäsongen, fick sedan två veckors ledighet och har nu kommit tillbaka i en form som jag knappt vågat drömma om. Så fin i kroppen, starkare än någonsin, och det visade hon verkligen i Göteborg.

I 7-årsfinalen, som gick över 140 cm och var den största och svåraste bana hon någonsin hoppat, gör vi vår bästa runda hittills ihop. Hon hoppade prickfritt i både grundomgång och omhoppning, och vi slutade på en fantastisk 4:e plats! Vi var först ut i omhoppningen, jag red inte på max för det var första gången jag red henne mot klockan i en större klass, men ändå levererade hon på den nivån. Wow.

Inför Falsterbo om två veckor var målet att ha gjort en större 140-klass, så att vi båda känner oss redo för vad som väntar. Och med den här rundan i ryggen känns det nästan galet hur bra det blev. Nu i helgen hoppar vi en lite lättare 120-klass på gräs i Dagstorp, för att få några språng i kroppen inför de internationella klasserna som vi har målet att kvala oss till senare i veckan i Falsterbo, som ju går på gräs. Till skillnad från kvalklasserna som går på sand för första gången iår.

Vi fortsätter ladda, träna och förbereda oss, och det känns så otroligt roligt att göra det tillsammans med Shiela. Hon har gått från valpig unghäst till en riktig superwoman på den tid jag haft henne. Jag är så tacksam för att jag får rida henne, men också riktigt stolt över att mitt system och min tanke kring träning ger resultat. Klapp på axeln där du Erik! 

Och Malle, som också var med i Göteborg. Man kan väl säga såhär, första dagen spela han fullständigt spratt med mig och han var inte helt lätt att styra runt där inne på banan haha. Men i finalen av 7-star finalen i 140cm så hoppade han galet fint med ett nedslag. ”Bus ponny pojken”! 

Syns vi i Falsterbo? 🌟

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Välmåendet är något jag värderar otroligt högt. Inte minst på senaste året. Och jag älskar att vara med hästarna, det är ju min vardag och min passion. Men det har också blivit allt viktigare för mig att hitta utrymme för annat. Att inte bara köra på i 180 med hästar och tävlingar hela tiden, utan faktiskt pausa och fylla på med sånt som får mig att må bra på riktigt.

Det är faktiskt ganska skönt att ha människor omkring mig som inte är mitt uppe i hästlivet. Det är faktiskt en av de roligaste grejerna med att ha en sambo som inte är så hästintresserad, jag blir liksom “tvungen” att göra annat också haha!!

I veckan har jag och Rikard varit på Ullevi och sett Håkan Hellström, tillsammans med typ 73 000 andra. Helt magiskt! Efter konserten blev det en sen kväll med några av de vänner jag kommit att lära känna genom tävlingarna i Paris i våras, bästa David och Hanna, som groomar åt Andreas Schou, var också där. Det blev så mycket skratt, snack och bara genuint mysigt häng. Och vet ni, jag sprang till och med på Olivia, som jag inte träffat sen våra ponnyår! Så kul!!!!

Vi tog en hotellnatt i Göteborg efter konserten, och nästa dag blev det shopping och ännu mer kvalitetstid tillsammans. Att bara få gå runt och strosa och ta det lugnt, det ger så mycket mer energi än man ibland tror.

Sen fortsatte vi kvällen hemma hos mamma och pappa, tillsammans med mina fantastiska hästägare Agneta och Nisse. Vi åt middag och kollade på vår unghäst som pappa och jag ju köpte av dem tidigare i år! 

Och nu… tillbaka till hästlivet igen! Just nu är vi på tävling i Göteborg och det känns kul att vara tillbaka i tävlingsbubblan med lite ny energi i kroppen.

Önska oss lycka till, så hörs vi nästa vecka!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I torsdags styrde vi lastbilen mot Norge och Drammen för några dagars tävling. Vi rullade in på eftermiddagen, hann installera oss i lugn och ro, och senare på kvällen besiktade vi hästarna. Ny tävlingsplats för mig och där var riktigt fint och mysigt! 

Fredagen började med tävling för min nya stjärna i stallet, Mick Jagger-EM. Det var bara vår andra start tillsammans, i en 1,35-klass. Vi fick ett nedslag, men vilken känsla han gav! Han hoppade superfint och det känns som att vi har något riktigt spännande på gång ihop.

Senare på dagen var det Ninas tur att gå in i hetluften. Hon hoppade en 1,45-klass, i ett fullständigt fruktansvärt regnväder. Himlen öppnade sig totalt. Men trots vädret gjorde hon en fantastisk runda, felfri och kanske en av våra bästa tillsammans. En sån där runda som man lever på länge efteråt. Jag var (och är!) så otroligt stolt över henne.

Lördagen var tävlingsfri, så jag var uppe tidigt och rörde på båda hästarna innan vi tog tillfället i akt att se lite av Drammen. Det är lätt att bara se tävlingsplatser när man åker runt, men vi försöker faktiskt uppleva lite mer när vi är iväg på tävlingar och har tid, och det var riktigt kul. Ett välkommet avbrott i tävlingsbubblan tycker jag.

Söndagen… ja, det blev inte riktigt min bästa dag på jobbet. Förhållandena var tuffa, återigen regn, åska och en bana som mer liknade ett vattenland. Landslagsledare Ancan försökte både vid tävlingarna i Danmark och nu i Norge peppa på oss ryttare som var trötta på regnet att vi är vikingar i grunden och att lite regn inte stoppar oss haha, jag försökte mitt bästa haha! 

Nina, som är väldigt känslig för underlaget, kände sig inte alls bekväm. Redan på framhoppningen var hon spänd, och väl inne på banan ville hon knappt gå genom vattenpölarna vid ingången. Jag fick inget flyt från början och det blev en runda där vi helt enkelt inte kom till vår rätt. Sånt som händer, och som man får ta med sig som lärdom.

Måndagen bjöd på revansch! Vi gick ner ett snäpp och hoppade en 1,40-klass. Nina kändes som sig själv igen, och vi avslutade med en fin femteplats. Världens bästa Nina, vilken kämpe hon är.

Jagger hoppade också 1,40-klassen och även om han fick två nedslag på slutet när orken tröt lite, så var känslan och rytmen något helt annat. Med mer tid och rutin ihop tror jag verkligen vi kan bli ett riktigt team. Det känns spännande inför framtiden.

Nu väntar välförtjänt vila för Nina i ett par veckor. Jag tycker det är så viktigt att planera in återhämtning, särskilt efter intensiva tävlingsperioder. Hon ska bara få gå i hage och ta det lugnt, och vi har även en liten rutinkoll inbokad hos veterinären. Hon känns i riktigt fint skick, vilket alltid är skönt att känna efter såna här resor och tävlingar.

Själv får jag inte så mycket vila,  sju andra hästar står hemma och väntar på träning och tävling. Det är bara att hoppa upp i sadeln igen och köra vidare!

Vi hörs snart igen!

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att tävla på hög nivå inom hoppning kräver mer än bara teknisk skicklighet och samspel med hästen. Det kräver mental styrka, analysförmåga, självkritik – och ibland, en förmåga att släppa taget.

Vi alla inom ridsporten vet ju att vi förlorar oftare än vi vinner.

Jag har alltid haft lätt för att analysera. Det är en egenskap som tagit mig en bit antar jag, att se detaljer, att förstå vad som hände i ett språng, varför ett galoppsprång blev för kort eller för långt eller varför rytmen bröts och så vidare. Och det har och är nog en liten superkraft för mig. Men ibland övergår den där superkraften till något som slår tillbaka.

Efter en dålig runda kan jag kolla på filmen fem, tio, femton gånger. Jag vet egentligen vad som gick fel, men det är som att jag söker något mer, en “perfekt” förklaring, eller kanske en känsla av att jag ska ha kontroll på läget. Jag kan liksom fastna lite i tanken på rundan som redan är riden.

Och det har lite alltid varit en ”grej” som jag har och gör men skillnaden är att jag nu är medveten om det. Jag kan komma på tanken eller känna när jag hamnar i den men har också blivit bättre på att komma ur det och ta allt som en lärdom och gå vidare. 

Men ibland när det har tagit över och blivit överanalysering så har det tärt på mig. På självförtroendet. Men nu vänder jag på det snabbare och blir nästan ännu mer motiverad utav och från det. 

Att analysera är vägen till framgång, men överanalysering kan vara en fälla.

Det är en svår balans. För att bli riktigt bra måste man förstå sina misstag. Reflektera. Lära sig. Men när reflektionen går över i ältande, och när varje analys blir en dom över ens egen prestation, då går det från utveckling till ett nästan nedtryckande av en själv skulle jag vilja förklara det som.

Jag har fått höra: “Titta på rundan en, två gånger. Ta med dig tre saker. Gå vidare.” Det är ett jättebra råd. För många funkar det. Men för mig… har det varit och är fortfarande svårt. Jag vill helst förstå in i minsta detalj. 

Så vad gör man då?

Man jobbar på det. Jag försöker bli medveten om när jag går från reflektion till överanalys. Jag försöker sätta gränser, se rundan en gång, ta med mig tre saker, sedan lägga undan mobilen. Jag påminner mig om att nästa runda är viktigare än den som redan är riden.

Och jag försöker vara snällare mot mig själv. Det är okej att inte alltid vara perfekt. Det är okej att ha en dålig dag. Det är en del av sporten men också en del av livet.

Till dig som också överanalyserar

För det första, som du märker är du inte ensam. Du vill förstå. Du vill utvecklas. Men kom ihåg: att som med mycket är det ibland modigare, skönare och mer utvecklande att släppa taget än att hålla fast. Och sen gör du som min kära sambo brukar säga till mig när jag ska in på en omhoppning eller rida en snabb runda på Zizzi, släpp tyglarna och låt Zizzi bestämma farten haha!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är vi hemma igen efter drygt en vecka i Martofte på Fyn i Danmark, där vi tävlade på Stutteri Ask – en helt fantastisk anläggning!

Men först, tack för det fina mottagandet av förra veckans blogg och vad roligt det var att läsa era tankar och känslor i olika kommentarer! Och till er som kom fram och pratade om det med mig vid olika tillfällen – så kul verkligen! 

Det var Nina och Zizzi som stod i startgropen den här gången. Tävlingarna hölls på en otroligt fin bana, men vädret… ja, det var lite sisådär. Regn och blåst, ofta samtidigt. Tråkigt, men det är ju inte så mycket man kan göra åt det haha, kläder efter väder. 

Zizzi var helt otrolig! Hon vann sin klass, över 96 startande, och kändes super. I lilla finalen var hon felfri både i grundomgången och i omhoppningen. Tyvärr bestod omhoppningen bara av vänstersvängar, vilket är vårt svårare varv, så vi tappade lite tid och slutade på en hedrande sjundeplats i ett väldigt stort och snabbt startfält. I sista klassen visade hon tydligt att något inte kändes helt rätt, så med hjälp av min veterinär fick hon lite behandling igår. Hon är snart fit for fight igen! Sånt händer när man hoppar och springer i full fart rakt in i kaklet inne på banan. Världens bästa Zizzan.

Nina var också i toppform! Felfri och placerad i både första och andra klassen. I söndagens Grand Prix-klass fick vi ett nedslag i slutet av banan, men själva hoppningen var magisk. Nina blir lite het och stark mot slutet av rundorna, så det gäller att försöka hålla rytmen – utan att det går för fort, men inte heller dra ner tempot för mycket. En svår balans, men jag tycker att jag blir bättre och bättre på att hantera det. Man lär sig – ibland av misstagen, ibland när man plötsligt får till det och kan ta med sig känslan till nästa gång.

Detta är något som jag tänkt ta upp och prata med er om här i bloggen, tycker ni om att höra och diskutera sådana typer av saker? Höra hur jag tänker och sedan kanske kunna skriva era erfarenheter i kommentarsfält? 

Nu väntar nya tävlingar med resten av hästarna som varit hemma den här helgen. Full fart framåt, vi hörs och syns!

/Erik Nordström

Jag har tidigare skrivit om hur jag ibland upplever att vissa 110-klasser avdelning B-klasser är onödigt svåra. Den känslan dök upp igen i helgen när jag fick se en banskiss från en annan tävling än den jag var på. 110 är en klass som inte ger några kval till någon tävling. Den är till för att ge hästarna erfarenhet, trygghet och en positiv känsla inne på banan.

Men när banorna i de klasserna blir alltför tekniska, trånga distanser eller svårlösta för en unghäst, riskerar vi att förlora just det syftet. Det blir istället en negativ upplevelse för hästar (och ryttare), vilket kan påverka självförtroendet och viljan att fortsätta utvecklas i sporten.

Jag säger inte att det ska vara “för lätt”, men jag tycker det är viktigt att vi kommer ihåg varför dessa klasser finns, inte som en uppgift att testa hästens maxkapacitet, utan som en utbildande och stärkande del av deras utvecklingsresa.

Det här är något jag tycker vi behöver prata mer om, och jag är nyfiken på att höra vad andra tycker. Tål att pratas om då och då tror jag. Har ni upplevt samma sak? 

I helgen har jag haft med mig tre av mina fantastiska hästar till Ribersborg i Malmö, och vilken helg det blev! Sol, nästintill havsutsikt och riktigt fin hoppning, det finns få platser som slår Ribban när vädret visar sig från sin bästa sida.

Signe var först ut och gjorde en felfri runda i just en 110-klass, så rytmiskt och fint. I 120 debuterade hon och rev ett hinder, men hoppade annars jättefint, dock var hon väldigt mycket mer spänd och så är det ju ibland med hästar, då är det bara att försöka överföra självförtroende till dem och finnas där med extra stöd. Trots detta tycker jag verkligen att hon visade att hon är redo för den nivån.

Bulan gick två rundor på 130. I den ena hoppade vi felfritt och i den andra rev vi ettan, men sen flöt det på och han gjorde resten av banan klockrent. Det är en så härlig känsla att sitta på en häst som verkligen växer med uppgiften hela tiden!

Och så Sheila, wow vad hon hoppar! Hon gjorde sin andra 140- klass någonsin och var så himla fin. Vi fick ett litet pet, bara en tå på ett räcke som föll, men i övrigt kändes det så mycket lättare än sist vi hoppade höjden i Sundbyholm. Hon gjorde hela uppgiften med en annan typ av självklarhet den här gången, och det var verkligen en rolig känsla att bära med sig hem.

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I onsdags fick jag en kort film skickad till mig av Jens Fredricson, som ju sen ett par år tillbaka är min tränare men också lite mentor till mig ibland. Filmen var kort och enkel, men den satte verkligen igång tankarna.

Det är fascinerande hur något så ”litet” kan påminna en om något så viktigt. Jag tog verkligen till mig av det och har försökt applicera tankesättet inför förra helgens starter, då med nya stjärnan Malaco, som jag fortfarande håller på att lära känna.

Vi har gjort våra två första tävlingar tillsammans, där jag mest red på känsla och i flow, precis så som jag vill ha det. Vi hoppade inte så stora eller svåra klasser, men jag hittade ett fint flyt och fick till en riktigt härlig runda med placering i 130 centimeter.

Sen åkte vi till Sundbyholm. Där var det lite större, lite svårare och Malle som jag kallar honom blev också lite mer spänd. Jag tänkte att jag skulle rida lite säkrare, drog ner tempot lite för att kunna parera om något skulle hända då han inte kändes lika självsäker i och med att han var lite spänd. En ny situation för mig med honom.

Men som många av er vet, så får man ofta motsatt effekt av det. Och ja – det vet jag ju egentligen mycket väl. Men där inne på banan är det som att ryttarinstinkten ibland kliver in och gör precis det man inte borde. Det vill säga tar bort galoppen istället. 

När man plockar bort galoppen lite grann, tappar man ofta både rytm och bjudning. Hästen kan hamna lite bakom hand, vissa tappar formen, och då blir det ännu svårare att få fram näsan och ett bra tryck och galopp till hindret.

Språngkurvan blir sämre, och ibland kommer de där nedslagen som man minst vill ha, särskilt med en redan lite spänd häst. Ett klassiskt exempel, och precis det som hände mig i första rundan i Sundbyholm. Ett nedslag i omhoppningen, men framför allt, en känsla som inte alls var densamma som tävlingen innan.

Jag valde att gå ner lite i klass resten av helgen för att hitta tillbaka till mer rätt ridning. Vi avslutade med två felfria rundor och placering, men känslan satt ändå inte riktigt där. Malle är egentligen en ganska cool liten kille, men som många valacker har han både en mjukissida och en liten räv bakom örat. En kombination som gör att man inte direkt kan somna på vägen, om ni förstår vad jag menar, haha.

Så kom det där lilla klippet från Jens. Jag tittade, log lite och tänkte: Kan det verkligen vara så enkelt? Men jag bestämde mig för att försöka. Jag menar hästarna som hoppar på filmen måste ju varit lite ”spooky” när de hoppar över stock och sten, bäckar och broar, men ryttarna bara fortsätter i flowet och har så fin och lätt sits oavsett vad hästen gör, och har all balans i stigbyglarna. 

Så jag tog ett djupt andetag när jag travade in på banan. Litade på ögat och förmågan. Satte upp galoppen. Lät hindren komma till oss, som ett rinnande vatten i rytmen.

Och vips.

I helgen hoppade vi första omgången i elitallsvenskan, och omhoppningen – felfritt, med två så fina rundor. På söndagen debuterade vi dessutom 140 centimeter i allsvenskans sista omgång. Och vips igen sa det, en klockren felfri runda!

Wow. Heja Malle, och heja mig! Jag kan faktiskt ändå, haha.

Tack Jens, ännu en gång.

Hästar och ridning är verkligen något av det roligaste som finns, allt som oftast. 

Och till er som orkat läsa – tack (och kanske förlåt?) för att ni fick en liten inblick i mitt ständiga nörderi och tankeverksamhet. Den är ganska ofta överhettad, men brukar bli ganska bra till slut!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare