Efter en hel sommar ute på ett mycket stort bete har nu fem små ponnyer traskat över den lilla vägen hem till det som en gång var vinterhagar för tjugo hästar.
I dagens snabba digitala samhälle är det faktiskt otroligt skönt att se deras lugna takt, ingen stress här inte. De tyckte nog inte att det var särskilt tråkigt att lämna betet då de har mer bete i den hagen de hamnade i nu, den stora skillnaden ligger i att det är betydligt mycket enklare för mig att ta in dem om det skulle behövas.
Med lite tur kan de ändå stanna ute tills det blir dags för flytt till Skåne.
Planen för den stora flytten börjar sakta ta form, alla parametrar är inräknade och nu är det bara den där detaljen med de deltagande djurens samarbete (eller brist därpå) som kan gå fel.
Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget.
Hästarna är jag inte särskilt nervös för, än så länge har de flesta hästar jag haft varit enkla att transportera. Det är de andra djuren som oroar mig mest. Höns hatar att åka någonstans överhuvudtaget. De gillar sin egen pinne och sin egen lilla hönsgård där de vet vad som väntar bakom hörnen. Höns är faktiskt rätt så avancerade små varelser, man har forskat en hel del på deras språk och kommit fram till att de har mängder av olika kackelljud med olika innebörd.
I en studie testade man om de kände igen olika sorters ormar och det visade sig att de hade ett ljud för varje orm, de giftiga flydde de från och de ofarliga attackerade de efter att ha kacklat om det.
Jag upplever att alla mina djur kommunicerar kring det som är viktigt för dem. Grisarna pratar mest om mat, lerbad och kli på magen. De har liksom inte så många naturliga fiender, byggda som små stridsvagnar med en hud segare än en skosula finns det inte många som kan skada dem. Grisarna är riktigt roliga att lyssna på, när de traskar runt och letar mat småpratar de hela tiden med varandra och mig.
När man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.
Mestadels misstänker jag att det handlar om att höra var alla befinner sig, de ser inte jättebra på håll och eftersom de koncentrerar sig på att titta efter mat så är det praktiskt att hela tiden nöffa litegrann för att inte tappa bort varandra. De är trygga små djur helt enkelt.
Hästarna är på sitt sätt mer komplicerade, de har både ett övertydligt språk och ett väldigt lågmält. De där stora gesterna med öronen bakåt eller framåt kan de flesta se men de små fina signalerna kräver en massa träning. Alla små ansiktsuttryck tar år att förstå och ganska så mycket vilja. Vill man göra det enkelt för sig så tittar man på de stora gesterna och nöjer sig med det men när man väl börjat se de andra signalerna blir man fast.
Bara det faktum att de kan använda små muskler för att rycka med huden är ju fascinerande. Vi kan ju rynka pannan (så länge vi låter bli botoxen) men de har ju samma förmåga på andra ställen på kroppen. Om en fluga sätter sig vid manken så rycker de genast med huden med imponerande precision. Lika tydligt som jag ser en medmänniska rynka pannan när hen är bekymrad ser jag mina hästar rynka sina ansikten på olika sätt.
Lydia till exempel är oftast helt slät i en uppspärrad förskräckt min eftersom hon oftast faktiskt går omkring och är lite lätt skärrad över sakernas tillstånd. Att vara Lydia är antagligen litegrann som att ständigt leva i en skräckfilm. Jag tänker att när vi är ute och rider så har hon ständigt temat från filmen ”Hajen” dunkande i hjärnan. Så är det ju i största allmänhet att vara flyktdjur, nerverna ska vara lite på ytan hela tiden om man vill överleva eftersom de där rovdjuren faktiskt gör sitt bästa för att smyga omkring och försöka döda en.
Nelly som är Lydias motsats vad gäller nervstyrka har oftast ett lugnt avslappnat ansikte. Hon har inget hajentema i öronen när man är ute och rider utan snarare faktiskt låten ”Älgarna demonstrerar” fast i egen tappning. Sätter man upp ett hinder framför nosen på henne sätts ”I believe i can fly” genast igång. Faktum är att hon på något sätt genomgår en förvandling från en lite trög, extremt fet liten ponny till en relativt smidig flygande bollformad atlet med lyckligt ansikte vid all sorts hoppning. Nelly har på det viset lärt en hel del barn att hoppa genom åren, eftersom hon är så säker på sig själv har det varit enkelt att säga till barnen att de bara behöver sitta still och hänga med.
Det finns ett uttryck som alla behöver lära sig när det gäller sina hästar och det är det när de uttrycker smärta. Det var inte så länge sedan en forskningsrapport publicerades om detta där man konstaterade att hästar faktiskt har ett lite universellt smärtuttryck och den borde enligt mig vara obligatorisk läsning för alla som vill hålla på med hästar. Här kan du läsa mer om den.
Fördelen med de två äldre ponnyerna är att jag har sett dem i så många år att alla de där små signalerna är som vilket talat språk som helst. Precis lika tydligt som jag ser om en människa skrattar eller rynkar pannan i ilska ser jag direkt om de står och funderar på att fly eller om de är nöjda med tillvaron.
De är som mina alldeles egna personliga små lärare och hur länge jag än studerar dem så blir jag aldrig fullärd. Det är ju det som är hela tjusningen med allt kring hästarna, den där känslan av att man precis börjar förstå som blandas med total förvirring när de då gör tvärtom mot vad man precis trodde.
/Johanna
Följ Ridsport på