Johannas nya hästliv
Blogg
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier
Johannas nya hästliv
19 maj 2020 13:14

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”

Johannas blogg: ”Ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt”
Visst kan jag sakna tävlingslivet, men det är bara en del av hästlivet. Foto: Privat

Jag har ju lite fått i uppgift att tänka och kanske tycka litegrann här i min blogg, men jag tror att det ska vara mest tänka. Jag tycker att det kanske vore roligt för folk om alla fick göra som de ville och åka ut och tävla, men…Jag tänker att det finns en anledning att tänka lite mer.

Vi har en massa rekommendationer att tänka på och då blir det hela lite mer komplicerat. Kan man klara av att bara åka någon timme, att inte behöva använda ridklubbens toalett, att hålla två meters avstånd, att inte åka utanför sitt sjukvårdsområde och att bara åka om man är helt frisk så kan det kanske fungera. Då skulle man följa rekommendationerna.

Problemet med all idrott är att elitvarianten inte kan räknas som samhällsbärande verksamhet och då kan man inte göra undantag. Ryttare lever lika mycket som alla andra företagare i samhället och det blir konsekvenser för alla som driver verksamheter där det krävs resor eller många människor på samma plats. Vi måste helt enkelt inse att ska vi lösa detta så måste vi tänka nytt så som många branscher har fått göra.

Kanske måste vi helt enkelt börja tänka nytt vad gäller utbildningsmål och krav. Att mäta utbildning genom resultat är ju enkelt på ett sätt. Att mäta det i verklig ridbarhet är svårare. När man tittar på en häst så har man ofta ett resultat, säg att den har startat 130 med placering, då vet man egentligen bara att den kan ta sig över den höjden, men inte hur. Det är en försvinnande liten del av alla hästar som säljs som hamnar hos ryttare som inte behöver bekymra sig om just det där med hur.

Det finns då en del hästar som säljs av professionella ryttare och som helst ska gå med vinst för att hjälpa dem med sin satsning på elitnivå. Skälet till att dessa ryttare nu känner att de behöver ta sig ut på banan med sina utbildningshästar är just att marknaden bara bryr sig om just att hästen har resultat snarare än att den är ridbar. Det skulle vara ett mål i sig att få kunderna att börja titta på just hur utbildad hästen är och hur den gör det den gör.

Att betala för ridbarheten istället för rosetterna hästen har.

Johanna_sallberg
Att rida ärevarv efter väl utförd runda är en av alla härliga känslor man kan ha med hästar, men det är bara en väldigt liten del av allt det man gör. Foto: Privat

Det skulle kunna vara lite bra att det blir lite stopp ett tag så att vi kan ta ett omtag. Ett litet steg bakåt kan ibland vara bra om man har fastnat i ett feltänk. Just det där med jakten på rosetter och resultat har eskalerat på ett sätt som är lite knepigt. Om man går in och tittar i TDB så finns det hästar som gjort upp till 80 starter i 120-130 hoppning under ett år, det är inget som gör dem bättre utan mer ett recept på kotledsinflammation.

Det är inte de som jobbar med att utbilda hästar som gör det här utan de hobbyryttare som köpt en häst med lite lagom bra resultat. Om man har en häst till försäljning så är man ju lite försiktig då värdet försvinner om den blir skadad.

Som professionell ryttare så är det också så att man ofta är lite av ett enmansföretag, för att överleva behöver man inte bara ge marknaden de resultat den förväntar sig utan man måste dessutom hålla sig frisk. Ska man leva på att utbilda hästar har man inte råd att få coronaviruset. Har man tur kan man ju få den lätta varianten men om man har otur så blir man sjuk i två månader och det blir oerhört kostsamt.

Alltså borde de som arbetar professionellt inte vara så intresserade av att utsätta sig för samma risker som hobbyryttarna kan. Har man ett jobb där man inte förlorar hela inkomsten om man är sjuk så blir det liksom en annan fråga.

Ingen har ju lust att betala fullt för utbildning hos en sjuk ryttare som måste låta hästskötarna sköta allt.

Faktiskt kan jag tycka att det är lite tokigt att man släpper ut ungdomar på tävling då det är en grupp som kanske är svårare att få att tänka på alla de där rekommendationerna. Lokala tävlingar och pay and jump går ju kanske att hantera men så fort möjligheten att åka över halva landet öppnar sig så finns det absolut några som kommer göra det. Är det en nödvändig resa att åka från Stockholm till till exempel Borås för att tävla med ponny?

Det kommer definitivt några föräldrar tycka eftersom deras barn verkligen vill tävla.

Kanske är jag också lite sur efter all huvudvärk det där viruset gett mig, men jag önskar verkligen att alla kunde sätta upplevelsen med hästarna före prestation och rosetter, det är faktiskt lite tröttsamt att höra alla ponnyföräldrar och hobbyryttare prata om att det är normalt att tävla och därför viktigare än något annat.

Johannasallberg
Den som lider mest av karantänen är Astrid som vid varje givet tillfälle sätter sig i bilen i förhoppning om att få åka iväg och träffa folk. Foto: Johanna Sällberg

Särskilt tröttsamt blir det när man hasar runt med samma hastighet som en åttioåring och inser att någon ridning orkar man inte med bara för att någon tyckte att det var kul att åka på sportlovsresa och sedan nysa på någon som sedan nös på apoteket i Järna. Något vi dock ska akta oss för är att hänga på gnällspikarna i elitfotbollsvärlden som nu påstår att de är de enda som fått yrkesförbud, de där som glömt att i princip halva kultursektorn är belagd med ett äkta yrkesförbud.

Dansbanden får inget betalt för att träna, frilansande skådespelare får inget betalt alls utan scen…

Vi måste alla hjälpa till och tänka ett varv till. Just nu har vi haft tävlingsstopp i två månader, inte direkt en livstid.

/Johanna

Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!


Johannas nya hästliv
9 februari 14:11

”Gäller att vara lösningsorienterad i en rörig värld”

”Gäller att vara lösningsorienterad i en rörig värld”
Cornelia III, också officiellt bosatt (och inrullad) på anläggningen. Foto: Privat

Ok, jag vet att jag förra veckan tyckte vintern var trevlig men nu hände det där som på något sätt händer varje gång man har vinter lite för länge. En semestervecka i snö är väl ok men när konsekvenserna av en ovanlig kyla dyker upp blir man trött. Här har alltså vattnet frusit in till huset och det är ju lagom roligt.

Som tur är så har jag vatten i stallet som jag kan bära in men det är osedvanligt tråkigt att tvätta sig i hink. Det här är nu inte första gången jag står inför detta problem så jag klarar mig rätt så bra ändå. Skillnaden mot förr är att jag nu har en bastu och om man sätter på den och ställer in vattenhinkar där så har man ju faktiskt hyfsat varmt vatten efter ett tag.

Det spelar faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Dessutom kan man ju placera sig själv där en halvtimme och då behöver inte vattnet vara supervarmt. Det finns också en pandemi ute i världen så om man nu inte orkar göra den lite mer avancerade processen med bastu och hink så spelar det faktiskt inte så stor roll att man inte duschar eftersom man ändå ska hålla sig hemma eller på doftsäkert avstånd från alla andra.

Det där med att vara lösningsorienterad är viktigare än någonsin när världen är sådär rörig. Pandemin verkar ju ännu så länge inte avta och det där med att hålla ut avtar därför inte heller. Ibland är det lätt att hamna i ett läge där man mest ser sina egna uppoffringar men om man istället börjar se vad man fått ha kvar så blir livet lite bättre. Jag får fortfarande rida och det är bra. 

Det är många som kämpar på för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras.

Det är många som kämpar på också för att saker vi är vana vid ska kunna genomföras. I min avelsorganisation kämpar vi nu för att kunna genomföra bruksprov för våra hingstar vilket alltid varit en självklar årlig sak. Förra året ställdes allt sådant in då pandemin slog till precis när man skulle genomföra dem, men i år har vi ju klart för oss hur läget kan förändras.

Det är dock en oerhörd skillnad att försöka genomföra något där man ska ta hänsyn till allt det nya och dessutom försöka garantera att man inte blir nerstängd innan man satt igång. Vi har haft pågående diskussioner mellan ponnyföreningarna och dessutom pratat med SWB om hur alla lösningar kan se ut.

Istället för den stora ponnyfest som brukar hållas med fler raser på samma ställe har vi fått separera våra visningar. På sitt sätt tråkigt men en förutsättning för att var och en ska kunna genomföra sina visningar utan att någon annan ställer till det genom att det blir för många personer som ska samlas.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör.

Vanliga tävlingar kräver inte lika många funktionärer som bruksproven gör och varje avelsorganisation behöver ha egna så därför blir det omöjligt att planera tillsammans i år. Vissa kommer därför att köra enligt tidsplan men vi har valt att flytta vår visning, både för de andras skull och vår egen. Det handlar alltså om hänsyn åt alla håll som man annars aldrig behövt ta, dels då om hänsyn till våra samarbetspartners och dels om hänsyn till de hingstägare som vill att visningen går att genomföra utan att ställas in i sista minuten.

Jag förstår att många önskar att tävlingssäsongen ska vara som vanligt men med de restriktioner som finns så är det ett jättearbete för de som ska arrangera att få till allt. Det är liksom inte bara att köra på. Men det finns ju alltid en tid för varje sak och om det är så att utbudet på tävlingar aldrig återkommer till det vi vant oss vid de senaste åren så är det så.

Vi som varit med länge vet att utbudet exploderat i jämförelse med hur det sett ut historiskt, men för de som inte varit med så länge är det naturligtvis mer kännbart med tillbakagången. Så är det dock med allt, vi har vant oss vid ett överflöd i största allmänhet.

Som tur är så handlar det ändå fortfarande om den där lösningsorienteringen och allt hemarbete ger andra möjligheter. Själv har jag fått fart och målat arbetsrummet rosa då jag insett att den vita färgen gör att man ser lite lagom blek och sjuk ut hela tiden när man sitter på zoommöten. Det är bra.

Eftersom jag inte heller är ute och far så har jag också hunnit vara nästan först med att registrera min hästanläggning hos Jordbruksverket. Som vanligt har de lyckats med en halvkrånglig registreringssida men efter några hopp hit och dit så har jag nu kommit så långt att den finns och har några hästar boende. Jag tänkte att det var bäst att göra det så fort som möjligt innan sidan kraschar av alla som nu ska in och registrera sig.

Rosa
Rosa (Release Me), nu officiellt bosatt på anläggning nummer 278207. Foto: Privat

Det ska bli intressant att se hur många som lyckas sno hästar från andra när de där UELN-numren ska knappas in. Jag och en annan testade systemet genom att sno en häst som var inlagd och den flyttade genast utan att den andra informerades. Det finns alltså intressanta buggar i systemet som vi kommer hitta vartefter.

Det enklaste sättet att lägga in UELN-numret på är att leta rätt på hästen i den databas den är registrerad och sedan kopiera in den i Jordbruksverkets databas, då blir det mer sannolikt att man får det hela rätt. Ska man sitta och knappa in det långa numret manuellt så finns det ju en stor risk att man misslyckas.

Jordbruksverket
Det officiella beviset på att mina hästar nu finns i ytterligare en databas. Foto: Privat

Jag misstänker ändå att detta inte kommer vara väl fungerande om två månader då alla Sveriges hästar ska ha en boplats. Tyvärr så är det inte i närheten av alla hästar som har UELN-nummer ens en gång. Databaserna är inte heller helt uppdaterade mot Jordbruksverkets, SWB-hästar födda efter 2019 gick inte in alls av någon anledning. Det mest intressanta är att man alltså för att kunna hålla häst behöver ha en dator då jag inte kan hitta några blanketter för att skicka in individnummer på häst.

För att göra allt lite krångligare så var jag också nu tvungen att registrera mina sex små hönor som jag har för att få ägg till mig själv. Nya reglerna som börjar gälla i april innefattar även dessa små individer så nu har jag en anläggning med nio får, två grisar, sex höns och åtta hästar registrerad hos Jordbruksverket i god tid innan reglerna börjar gälla. Det känns bra.

Grisar
Pelle och Fredde som också bor (och har boat in sig) på anläggningen. Foto: Privat

Johannas nya hästliv
2 februari 12:00

”Belöningen ligger i att man får arbeta med sin passion”

”Belöningen ligger i att man får arbeta med sin passion”
Mitt hus inbäddat i snö, mysigt faktiskt. Foto: Privat

Vintern verkar fortsätta ett tag till här i Höör och faktiskt så är det riktigt trevligt med lite snö. Innan jag flyttade ner till Skåne så var det enbart negativt, men nu har jag ju bara en pytteliten gårdsplan att skotta så plötsligt är det inte särskilt besvärligt.

När man har nästan 30 hästar i stallet och måste ta sig ut och in i snödrivor på morgonen så blir livet rätt så jobbigt. Mest besvär har man ändå med de hästar som inte är ens egna, tar man emot andras hästar så finns det alltid en massa förväntningar på att de ska vara ute exakt ett visst klockslag och att maten alltid serveras exakt så som man kommit överens om oavsett om elen gått och snön ligger i vägen. Nu har jag möjligheten att flexa mycket mer då mina egna hästar inte har några större problem med att vänta en stund på utsläpp medan jag skottar.

Utsikt
Utsikten från min gödselstack, det är lättare att mocka när man får kliva ut i det här lite då och då. Foto: Privat

Jag har alltid haft trevliga inackorderingar men skillnaden på hur man kan sköta ett stall med bara egna hästar är rätt så stor på många sätt. Allt blir enklare när man bara tar hänsyn till sina egna behov. Nu har jag mest behov av att se till att alla mina djur har det så bra som möjligt och det innebär att göra det där lilla extra för dem.

Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.

Det handlar för mig om små saker som att fodra fler gånger så att de inte står med tomma magar eller att hinna borsta ur spånet ur svansen varje morgon innan de går ut, små saker som bara tar några minuter men som känns bra att göra. När man har lite för många hästar i stallet, som man måste för att få ekonomi i det hela, så hinner man helt enkelt inte med småsakerna. På något sätt känns det då ofta som att man ligger precis ett steg efter eller att man precis klarar av att hålla jämna steg med allt som måste göras. Det är på sätt och vis en fantastisk bransch att jobba i men samtidigt slitigt till tusen. Belöningen ligger ju i att man får arbeta med sin passion.

Jag har ändå haft tur, för många jag känner så har passionen tagit slut och när de slutat tävla så har de också slutat rida helt. Att slita från morgon till kväll kan få den effekten att man tappar bort sig. När jag inte kunde tävla längre så hände det lite grann men det går ju att hitta tillbaka till den ursprungliga ridlusten om man bara jobbar sig igenom det hela.

I ett antal år gick jag ju runt och bara slet utan belöning då jag ju inte kunde rida på grund av kroppen. Jag bestämde mig ändå, samtidigt som jag bestämde att jag skulle sälja gården, för att jag skulle göra ett ordentligt försök att ta mig upp på hästryggen igen. Nu över ett år senare är jag glad att jag lite tvingade mig själv där i början för plötsligt finns samma känsla som när jag var barn där igen.

När man är tio år så kan det vara lite magiskt att inse att det går att styra och samarbeta med en annan varelse på det sättet som man gör med hästen. Har man glömt hur det var när man upptäckte det så kan det naturligtvis gå att sluta rida men om man riktigt tar sig tiden att gå tillbaka till den känslan så spelar inte tävlingar eller annat någon roll.

Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen.

Från början handlar ridningen för barn egentligen om utveckling på det personliga planet, att få växa och bli en egen person som styr situationen. Om man själv gjort den resan så vill man ju inget hellre än att barnen ska få möjlighet att göra detsamma. Det svåraste jag har haft att göra har många gånger varit att förklara detta för föräldrar som aldrig ridit själva och som ser det som en sport som alla andra.

De kan tycka om hästar som man tycker om vilket djur som helst men kanske inte förstå varför barnen blir lite maniska vad gäller hästarna. Eller varför ett barn sitter upp gång på gång på den där ponnyn som aldrig gör rätt. Visst kan barnen vilja tävla och älska det samtidigt som de älskar känslan att rida, det ena står inte i motsats till det andra egentligen men kan glömmas bort av ivriga föräldrar som ibland bara förstår tävlingsbiten eftersom nästan all annan barnidrott består av just tävling.

Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla.

Det finns ju väldigt få människor som spelar fotboll utan att vilja göra mål liksom, men det finns faktiskt väldigt många människor som rider utan att tävla. Att förklara detta med avsaknad av prestationstänk är väldigt svårt, speciellt i ett samhälle som har så starka prestationskrav som vi har idag. Det är ofta inte nog att bara ha kravet att få finnas till och vara nöjd utan att ha uppnått något speciellt.

För mig lyckades det ändå att göra transitionen från tävlingsryttare till hobbyryttare tack vare att jag lite tvingade mig själv att sitta upp på den där lite hopplösa ponnyn. På ett och ett halvt år har vi nu utvecklats tillsammans till den där tioåringen som leker runt och är glad bara över att samarbeta med en annan varelse. Barbacka skuttar vi runt i skogen helt utan prestationstänk och det är en befrielse både för mig och den där gula ponnyn.


Johannas nya hästliv
26 januari 14:42

”En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig”

”En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig”
Nelly i väntan på att hjälpa en ny liten ryttare att lära sig konsten att sköta om en ponny. Foto: Privat

Nelly har fått ett nytt jobb. En liten tid framöver ska hon ägna någon dag per vecka åt att lära ett nytt barn att ta hand om och rida på en lagom tjock gammal ponnytant. Hon är faktiskt väldigt bra på just det jobbet och tycker dessutom att det är lite trevligt. Just det här barnet har då ridit ett tag på ridskola men behöver lite träning i det där runt omkring som är svårt att få till på en stor ridskola i stadsnära miljö. Att få ta in ponnyn, göra i ordning den från början, mocka och fixa mat, allt det som ingår varje dag om man sedan får en egen häst.

Jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar.

Jag har ju under många år låtit mina gamla avelsston hjälpa barn och föräldrar med just detta, den där övergången från ridskoleryttare till att bli hästägare. Det är ju lika svårt att lära sig vara ponnyryttarförälder som att lära sig bli ponnyägare så jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar. Det har också inneburit att jag fått erfara att det finns en oerhörd variation i hur ridskolorna i närområdet fungerade och lärde ut saker. 

Den diskussion som nu uppstått angående hästmaterial till ridskolorna och bristen härpå blev därför intressant. Den brist som finns på hästar i rätt prisklass med rätt utbildning bottnar ju i att man inte matchar de båda kraven rätt. Det finns hästar som är rätt prissatta för sin utbildningsnivå att köpa, men inga som är billiga för sin utbildningsnivå eller högt utbildade för sin prisnivå. Så enkelt är det. En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig, det vill säga gå tillräckligt många lektioner för att betala inköpspriset, maten och lön till den personal som ska ta hand om den. Inte heller så svårt.

Mage
I den här magen bakas just nu en ny häst som kanske blir världsmästare i hoppning eller världens bästa ridskolehäst. Det vet ingen ännu. Foto: Privat

Lösningen på bristen på billiga välutbildade hästar kan ju aldrig bli att någon annan ska betala än den som nyttjar hästen. Där faller alltså teorin om att svenska uppfödare skulle kunna tillhandahålla dessa fantastiska välutbildade hästar till ett lågt pris. Däremot så är det ingen dum idé att man skulle kunna samarbeta med svenska uppfödare, det görs redan på vissa ställen. Det blir dock inga billigare hästar genom detta utan mer ett jämnt flöde.

Att öka produktionen av svenskfödda hästar är också en bra idé i sig, men det gäller ju då över hela skalan. Vi har ju varken tillräckligt stor produktion för att lyckas tillhandahålla marknaden med tävlingshästar, hobbyhästar eller ridskolehästar idag. 

Prisnivån kan ju till viss del också avgöras av vilken typ av ridskola man vill driva. Det finns kanske därför en poäng i att specialisera våra ridskolor lite mer. Vår svenska fäbless för likriktning ställer ju till det en del just i detta fall, ridning för alla låter ju fint och visst är det en bra tanke men ridning för alla måste ju inte betyda på samma ställe och på samma häst.

Ullabusar
Ulla som bakar den där nya hästen skulle dock själv nog bli en ganska dålig ridskolehäst… Foto: Privat

De största problemen med att hitta de där perfekta hästarna har man nog ändå på de ridskolorna som behöver en häst som både kan gå med ryttare som har högre krav och små nybörjare. Risken är ju rätt så stor i de fallen att den där mindre rutinerade ryttaren får betala för den mer krävande ryttarens krav.

När jag ser kommentarerna i debatten så slår det mig också att man mer och mer ser sig som kund när man rider på ridskola. Det betyder att man alltså tänker att man ska kräva en viss service. Däri ligger en stor skillnad mot tanken att man utövar en idrott i en ideell verksamhet. Om man tänker att man betalar och då vill man inte rida en häst som inte är rolig så blir det naturligt så att man inte längre hamnar i en kategori som ideell verksamhet klarar att tillfredsställa. Det är inget fel i det men då får man också inse att man kan inte få saker som andra betalar för genom föreningsarbete.

Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka.

Det går alltså inte alls att generalisera och säga att en bra ridskolehäst ser ut si eller så, det beror ju på just den ena eller andra ridskolans verksamhet. En fotboll går ju att standardisera, den ska vara rund, ha en viss storlek och gå att sparka på. Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka. 

I övrigt så växer ju de privata ridalternativen vidare, där man kan specialisera sig och erbjuda allt från uteritt på islandshäst eller turridning på nordsvensk i fjällen till avancerad klassisk dressyr på lusitanos. Dessa ställen kan ju balansera budgeten på ett annat sätt. Skillnaden på att rida på ett sådant ställe är just att man där blir en kund och kan kräva att få det man betalar för. Förväntningen blir också rimligare, köper man en tur på fjället så förväntar man sig inte att hästen samtidigt ska utföra en piaff eller hoppa höga hinder.

Att tänka utanför boxen tror jag mer är lösningen än att köra på i samma gamla fåra. Den klassiska svenska ridskolan håller sakta på att förändras men som vanligt när det gäller ridsporten så har man svårt att släppa traditionen. En del föreningsdrivna ridskolor kommer naturligtvis att överleva men kanske ska man då tänka att de fortfarande ska vara den där platsen där man introduceras i ridsporten och den där platsen där de barn som inte har möjlighet på annat sätt ska få chansen att bli en del av vår fantastiska sport.

Delilah
Delilah provade på livet som ridskolehäst men var ganska dålig på det. Hon hade ändå ett väldigt bra temperament och blev världens bästa på att göra uppvisningar på alla möjliga sätt, här under damsadel i Friends arena. Foto: Privat

De blir då av naturen kanske något begränsade i utbudet av varmblod på 170 cm som är fantastiskt utbildade och roliga att rida för en vuxen då barn generellt är kortväxta och kanske är mer bemedlade av att rida på en häst som de når upp till manken på. Samtidigt så kan de kräva mer av våra kommuner vad gäller stöd till verksamheten då just ungdomsidrott är något som vi alla är med och betalar för genom våra skattsedlar. Vuxna nöjesryttare får därför ursäkta men den kakan är får de helt enkelt vara utan.

Vi svenska uppfödare kommer också fortsätta att producera hästar, några kommer fortsätta samarbeta med ridskolor, men allt detta måste ske till rimliga priser och då inte låga utan rimligt höga.  


Johannas nya hästliv
19 januari 12:16

”Det är enkelt att predika gömd bakom ett tangentbord”

”Det är enkelt att predika gömd bakom ett tangentbord”
Diskussionerna i hästflocken kan se vilda ut men de är oftast överens och tolererar varandras olikheter. Foto: Privat

Jag fick frågan häromdagen vilken ridsportgren jag tyckte var den mest toleranta och inkluderande. Det är ingen lätt fråga skulle jag vilja säga, då alla verkar vara lika övertygade om att just deras gren eller sätt att rida på är det absolut bästa för alla hästar.

Till saken hör ju att om man valt att vara till exempel westernryttare så har man ju inte gjort det trots att man hellre vill hålla på med något annat. Det ligger alltså i sakens natur att man helt enkelt är övertygad om att just det man själv gör är både bra och roligt.

För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

Naturligtvis började jag då fundera på vilken gren som skulle kunna vara den mest intoleranta och kom fram till att det svaret är lika omöjligt att komma fram till. Intoleransen grenar emellan skulle jag vilja påstå ligger mest på individnivå. För en del handlar det om nästan en religiös övertygelse om att man sett ljuset och vet saker som ingen annan förstår.

I dagens samhälle med sociala medier så blir det dessutom enkelt att börja predika gömd bakom ett tangentbord. Utan andra belägg än att man kan vidarebefordra saker som någon skrivit som man tror på, kan man skjuta hej vilt mot bilder och filmer som andra lagt ut. När intoleransen slår till som hårdast så drabbar det dessutom oftast personer som inte ens tänkt lägga ut något särskilt kontroversiellt, en film på en träning kan plötsligt hamna i skottlinjen.

I en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida.

Bekanta till mig har lagt ut filmer på enkla saker som till exempel att de är glada att hästen börjat samla sig i galoppen – och plötsligt dyker det upp kommentarer om allt från att de använder hälarna fel till att hästen absolut nästan är ihjälplågad av den dåliga ridningen. Nu är det ju så att i en perfekt värld skulle vi alla vara superproffs på att rida men eftersom världen nu inte är perfekt så måste vi alla inse att det tar tid att ens bli halvbra på att rida.

När jag ser de där filmerna och läser de från början stolta beskrivningarna av hur hästen och ryttaren lärt sig något nytt så är det just framstegen jag ser. Istället för att gå in och kommentera felen jag ser i ridningen kan jag ju faktiskt välja att säga grattis till att det blivit bättre. Att tro att jag som någon form av hästarnas räddare i nöden måste skrika om djurplågeri varje gång en häst inte går i perfekt balans och harmoni blir bara ett sätt att knäcka andra människor.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället.

Diskussionen kring vad som är rätt eller fel kring hästens form kan man ta i forum där folk går in frivilligt istället. Diskussionen i sig kan ju vara viktig men ska man få folk att lyssna så gäller det ju att ta den på ett sådant sätt att man inte gräver ner sig i skyttegravar. Så fort du försöker vara bättre än andra och skriva dem på näsan kan du ju vara ganska säker på att de kommer att gå i försvar och då uppnår du inte en enda framgång vad gäller det viktiga syftet att få folk att lyssna.

Egentligen är det ju lika känsligt som att gå in och kommentera någons vikt eller utseende, det har historiskt sett knäckt väldigt många människor och på något sätt är vi ju överens om att det inte är okej.

Om man nu känner att hela världen har fel utom en själv så kan det vara dags att tänka ett varv till. Kanhända kan man hitta någon som tycker som man själv gör och då istället för att klaga på alla andra skapa en ny grupp och visa hur det kan bli bättre. Att istället för att agera mot agera för något gör en faktiskt lite lyckligare (och omvärlden gladare).

Vissa av oss är kanske mer säkra i oss själva och klarar av lite mothugg, men det kan man ju inte veta om man väljer att kommentera sådär på ett inlägg. Om man som jag gör nu skriver offentligt så är ilskna kommentarer något man kallt räknar med, speciellt om man till exempel lägger ut en bild på en ohemult fet ponny eller på något annat man vet inte passar alla.

Nelly1
Den ohemult feta gamla ponnyn Nelly som kan låta all kritik kring hennes rondör glida av som vatten från en gås. Foto: Privat

Nelly2

Nelly3

Om ni nu känner att ni är en av de där som måste få framföra en åsikt om dagens dåliga hästhållning så kan ni ju passa på och näthata lite angående den där feta ponnyn, hon är nämligen inte särskilt lättsårad och har kämpat i 25 år med att uppnå den imponerande vikten.

Ni får dock bara näthata om ni sedan lovar att hålla er borta från att skriva negativa kommentarer i en vecka. Jag kan faktiskt säkert hitta något att lägga ut nästa vecka som ni kan få kritisera fritt. Jag kan nämligen förstå att man ibland är frustrerad på det personliga planet och att det då känns bra att få känna sig bättre än andra genom att peka finger.

Det viktiga i det hela är att lära sig att aldrig skriva något till någon som man dels inte kan säga i en församling rakt i ansiktet på en människa och som man dels inte skulle vilja att någon sa till en själv i samma församling.

Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta.

När det gäller hästvärlden så är det ändå så till syvende och sist att vi alla har gemensamt att vi gillar hästar. Hästarna gillar vi många gånger just för att de är de mest toleranta djur man kan hitta. De dömer inte oss på samma sätt som vi dömer varandra vilket är föredömligt enligt mig.


Johannas nya hästliv
12 januari 11:50

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”

”En hästlig rättighet att få rulla sig utan täcke i nysnö”
Lydia utövar sina hästliga rättigheter att gnugga ryggen i nysnö. Foto: Privat

Det finns vissa saker som är väldigt svårt att vara bra på men som egentligen inte kräver att man är särskilt skicklig på någonting speciellt. Att vara glad är en sådan sak. Om man kan bli glad av att göra enkla saker är man bra på det, om man inte hittar enkla saker att bli glad av är man mindre bra på det.

Det har ju snöat här i Höör och under ganska många dagar har det faktiskt legat ett snötäcke över hela gården. Just idag är det bara några små rester kvar efter ett regn men i morgon är ny snö utlovad.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan.

För hästarna är det toppen med lite snö, det är nog nästan en hästlig rättighet att få rulla utan täcke i nysnö om det finns tillgång till sådan. Nelly har ju som vanligt förberett sig för att överleva arktiskt klimat i ett halvår och har därför – förutom att äta upp sig till en orimligt hög vikt under sommaren – satt en päls värdig värsta snöstormarna i mannaminne.

Nelly
Nelly rund och hårig, redo för snöstormar och annat dåligt väder. Foto: Privat

Alla mina connemaror har faktiskt alltid satt väldigt mycket päls, genetiskt sett så ska de ju klara att bo i regnstormar vid irländska kusten så det är helt logiskt att vara lite välisolerad. Förutom att vara lång och tjock så står den där pälsen lite rakt ut och lämnar därför ordentligt med luft under täckhåren som håller huden varm och torr även om ytan är blöt. Naturen är ju alltid sådär fantastiskt finurligt inrättad att djuren ska ha perfekta förutsättningar att klara sig bra.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så.

Mina hästar får gå utan täcken så mycket som möjligt då de faktiskt trivs bäst så. Men, det finns faktiskt också tillfällen när det är bra med täcken. Lydia som rids en del gillar att rulla sig i den värsta leran hon kan hitta och därför har hon täcke när det finns sådan. Det har mest att göra med att eftersom hon har lite lång päls så fastnar leran lite för bra och då blir det nästan omöjligt att få bort den. Det är alltså ett mycket medvetet val, inget som görs av någon slags rutin.

Lydia_rullat
Det syns faktiskt om det var skönt att rulla sig, Lydia är iallafall nöjd. Foto: Privat

Många gånger väljer vi inte ens själv hur vi ska sköta vissa saker längre känns det som. Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker. För att en produkt ska sälja måste det ju finnas ett behov av den och finns inte det så får man se till att skapa ett. I vissa fall är det bra med produktutveckling men när den går till överdrift så tappar vi på något sätt förmågan att göra saker på ett sätt som är det naturliga.

Det finns en stor marknad därute som ständigt produktutvecklar och vill sälja saker.

Om man tar det här med alla produkter som ska få oss till bättre ryttare, det finns allt från så kallade hjälptyglar till diverse prylar som ska hålla vår kropp rak däruppe på hästen. Inget av detta lär oss att läsa av hästen egentligen utan det lär oss bara att fokusera på oss själva. Det är ibland bra att fokusera på sig själv som ryttare men det måste ju ändå vara så att det man ska lära sig är vad hästen trivs med. Det gäller också att få hästen att trivas med det man gör.

Jag har ju haft rätt mycket elever genom åren och det har ofta hänt att föräldrar till de yngre barnen frågat efter hjälp att få hästen att gå i form (de har oftast inte haft en aning om varför utan bara att det ser bra ut om ponnyn har huvudet ner). Ofta har de sagt att den och den använder en sådan där tygel och då blir det ju lättare. Mitt svar brukar bli en fråga ”vill du att barnet ska lära sig rida eller att det ska se snyggt ut?”

Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra.

Saken är den att om jag spänner in ponnyns huvud så kommer den ju inte att slå upp det när barnet drar fel i tyglarna och då har ju inte barnet lärt sig att det är fel. Den gamla devisen att om ryttaren gör rätt kommer hästen göra rätt stämmer faktiskt bra. Det finns ju inga genvägar till att rida väl.

Det finns dock inlärda fel hos många hästar som kanske haft en mindre bra ryttare i många år och det kan då ibland finnas tillfällen då en duktig ryttare kan lösa en del av problemet med hjälp av vissa hjälpmedel. I en optimal värld skulle det aldrig behövas men som det nu är så är produkterna alltså utvecklade för att det från början fanns ett behov. De okunniga människornas behov av att få hästen att gå snyggt är dock skapat av att produkterna finns och det är då de blir farliga.

Samma sak gäller ju med alla konstiga tillskott som kan ges, i vissa fall kan det ha funnits ett underskott av en viss mineral eller vitamin som gjort att det tagits fram substitut. Sedan har marknaden tagit över och börjat förklara att de behövs för att hästen ska kunna fungera optimalt.

Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val.

En sanning har alltså snurrats till på ett sätt som förvirrar oss totalt och gör att vi köper alldeles för mycket saker som inte tillför något egentligen. Hästen blir inte bättre av att den får överskott av en massa spårämnen och ryttaren rider inte ett dugg bättre av det heller. Som vanligt handlar det alltså om att göra väl avvägda val och att faktiskt fundera lite över varför och inte bara hoppa på en massa trender för att grannen gör så eller för att någon känd person står i en reklam och talar för varan.

Det är ändå inte heller något fel i att inte vara superproffs på allt, både hästen och jag kan ju vara glada ändå.

Lydia och jag är nog rätt så bra på det där med att vara glada helt enkelt. En lagom snabb galopp i skogen, lite snörull för Lydia och kanske en liten tur med en pulka ner för backen för mig räcker ganska så långt.


Johannas nya hästliv
5 januari 11:50

”En ändring av lagen kan inte bota människors brist på ödmjukhet”

”En ändring av lagen kan inte bota människors brist på ödmjukhet”
När passagen är trång och ryttaren rädd om stövlarna stannar Nelly snällt och väntar tills fötterna är upplyfta och balansen återfunnen innan hon passerar med sin tjockaste del. Foto: Privat

Här i Höör firade vi avslutningen av 2020 med en lång nyårsritt. Från början var det ju inte meningen att Nelly skulle följa med i flytten till Skåne men med facit på hand var det tur att hon ändå kom med. När man behöver en stabil figur att låna ut till en dressyrryttarvän för att kunna ta den där nyårsturen så är hon ju oslagbar.

Med stor försiktighet bär hon ryttaren ner för hala backar, över knaggliga rötter och genom trånga passager. Trots att hon har den där egensinniga sidan som ibland driver en till vansinne så har hon också en sida där hon är världens snällaste, som väger upp för de där små promenaderna som hon ibland tycker att hon behöver ta.

Som vanligt när man ska ta en liten runda och blir lite entusiastisk mellan samtalen så red vi lite vilse. Teorin om att bara svänga höger fungerar alltså inte heller i Höör och mobilen vill bara leda upp en på närmaste stora väg. Som tur var hittade vi en människa som var på hundpromenad mitt i skogen och som visste åt vilket håll Broslätt låg så det löste sig ändå rätt så bra.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer.

Det är faktiskt hysteriskt roligt att rida vilse när man är två och rider på sådana där fyrhjulsdrivna ponnyer. De tar sig ju över bäckar, ner för backar och under diverse granar utan större problem. Nu är det ju just fyrhjulsdriften och deras starka nerver som orsakar vilseridningen då en mer nervsvag snubblig häst hade vänt redan vid första diket så att man fått rida samma väg hem igen. Det man får uppleva tack vare vilseridningen är dock oslagbart vacker natur, många skratt och en fullständig avkoppling från allt som är jobbigt i världen.

De där långa lugna turerna är ju sällan särskilt skadliga för hästarna, vi strövar ju mest omkring. Trots detta så kommer jag ofta på mig själv med att nervöst börja kolla efter tecken på att Lydia skulle ha fått ont någonstans. Hon har ju ett röntgenfynd som gjordes när hon fick känningar i framkotan när hon var yngre. Hon hade precis börjat träna lite hårdare för att kunna börja gå LA hoppning när vi blev tvungna att kolla upp henne för att hon blev oren och hittade då en skada som hon antagligen ådragit sig när hon var riktigt ung, innan tillväxtzonerna slutit sig.

Lydia_skogen
Lydia och jag någonstans i skogen, kanske på väg åt rätt håll… Foto: Privat

Egentligen så är det mest hoppning av högre hinder som skulle vara ett problem då det blir en extrem belastning av framsidan på kotan i landningarna och det är där skadan sitter. Vanlig ridning ger inte den belastningen men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig, jag vet ju att hon har ett fel.

Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning.

Det som är slående i detta är att eftersom jag fött upp henne själv så innebär den här skadan att det aldrig går att sälja henne. Som lagen nu är så är det ju ett tillverkningsfel och jag blir därför ansvarig vad som än händer efter försäljning. Jag är inte alls ensam om den här problematiken, jag har flera vänner som föder upp hästar och som råkat ut för att man hittat röntgenfynd både före och efter försäljning som gör att man blir ansvarig för en massa möjliga följdskador.

Det största problemet är ändå att i vissa fall så köper man en häst utan att röntga den, sedan rider man den ett tag och konstaterar att den inte var vad man tänkt sig och då röntgar man igenom hela hästen för att hitta en avvikelse. Väldigt många hästar har avvikelser som inte ger problem men veterinärerna kan ju aldrig säga att en avvikelse är normal. Veterinärerna har ju inga magiska glasögon där de kan se att den som köpt hästen verkligen kommer att kunna tävla som den tänkt och att just den hästen aldrig kommer få problem av avvikelsen trots att de flesta inte får problem.

Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen.

Om man tar det här med kissing spines till exempel så finns det en hel del hästar och rids utan problem som har förändringar i ryggen. Det har gjorts studier på kliniskt friska hästar och så många som 26 av 33 undersökta hästar hade förändringar i ryggen. Det finns sedan då hästar som har ont av sina förändringar men de är ju då betydligt färre än de som går med förändringar utan symptom. Som uppfödare eller näringsidkare hamnar du dock i problem om kunden skulle hitta förändringar eftersom veterinären då måste säga att hen inte vet om det kan bli ett fel framöver. Det gjordes en studie om detta och här finns ett sammandrag.

Det som är tråkigast med allt detta är att det nu finns hästar i landet som hamnar i kläm. De kanske skulle kunna ridas och må bra men ett fynd gör att de helt enkelt döms ut lite av säkerhetsskäl. Ryttaren kan ha blivit besviken av andra skäl och skyller allt på att hästen inte håller trots att den kanske skulle kunna fungera bra med andra förutsättningar.

Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Det värsta scenariot är att man säljer en häst med fin kapacitet där ryttaren helt enkelt inte klarar att förvalta hästen som då börjar krångla och där man därför anstränger sig för att hitta fel för att kunna reklamera den. Som ryttare har man då inte förstått något alls och det där med ödmjukhet inför sin egen oförmåga existerar tyvärr väldigt sällan.

Istället för att anstränga sig och sälja hästen till en bättre ryttare väljer man att se till att den får en anmärkning, reklamerar den och sedan står då uppfödaren där med en häst som är osäljbar men kanske helt frisk och med samma fina kapacitet som innan.

Det här sättet att överanalysera röntgenresultat utan kliniska symptom lamslår uppfödarna och veterinärerna. Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant. Ingen människa kan ju egentligen någonsin säga att ett levande djur kommer att vara likadant (eller ännu hellre bli bättre) under hela sitt liv. De är ju trots allt just levande och därmed inte ett dugg statiska.

Uppfödarna kan ju aldrig bevisa att just deras häst är en av de där som aldrig kommer utveckla problem och veterinärerna kan ju inte heller lova något sådant.

Jag ser fram emot att lagen nu snart ska ändras så att reklamationstiden i alla fall kortas och att bevisbördan börjar falla mer på köparen. Tyvärr så kan dock inte en ändring av lagen bota människors brist på ödmjukhet inför sin egna begränsade förmåga och det faktum att hästar lever och ständigt förändras. Det tillståndet finns det bara ett bot för och det är kunskap och det är inte den lättaste medicinen att svälja då det med kunskap följer en bitter insikt om att man faktiskt kanske gjort fel.

Om någon nu är en fena på tyska och undrar hur diskussionen går där, finns den här artikeln att läsa i ämnet.


Johannas nya hästliv
29 december 2020 11:57

”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”

”Lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig”
Två lagom runda damer i sina bästa år som väntar på dagens tur i skogen. Foto: Johanna Sällberg

Det är när det är dags att summera året som det slår mig att jag nog har osedvanligt lätt för att vara nöjd. De flesta vill bara stoppa 2020 i en garderob och slänga bort nyckeln, men jag känner inte så alls. Visst, det är inte bra med pandemin, men om jag gör så att jag säger pandemi, pandemi, pandemi så är jag klar med den.

2020 är året då jag ändrade mitt liv drastiskt, det är året jag vågade flytta över halva landet och börja om. Alla mina djur och jag har hittat en plats på jorden där vi trivs, en lugn liten oas. Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog. Att försvinna ut i skogen är det absolut bästa jag vet, det är där jag är tryggast och lugnast.

Lydia och jag har utvecklat vår relation och efter flytten har hennes vildsvinsskräck mildrats så mycket att hon nu skrittar avspänt utan små sidohopp. Vi letar nu nya vägar tillsammans och hon verkar njuta av de där utflykterna mycket mer än vad hon någonsin gjorde i de sörmländska granskogarna.

Äntligen bor jag i skogen och inte i vilken skog som helst utan en helt magisk bokskog

Nu är hon så avspänd att vi kan ta med hennes storasyster Nelly som handhäst på våra turer. Nelly har ju också fått en liten nytändning av flytten och hon vill verkligen ut och gå lite bara för att se något annat än hagen.

Det gäller ju att ha lite ordning på grejerna när man rider med handhäst, dels ska ju handhästen lyssna och tänka lite framåt och dels ska den man rider gå att styra med enhandsfattning om man skulle behöva styra upp den andra hästen. Nelly är ju en ledartyp så hon vill nästan alltid trava lite före och ibland är det en utmaning när man sitter på en lika pigg och glad Lydia. I det stora hela så tänker vi alla tre framåt där i skogen och det är bra då det blir balans på det viset.

Det där med ridlust är också en intressant sak. Efter att ha haft ridningen som arbete i många år var min nere på nästan noll. Visst kunde jag tycka att det var trevligt att rida när solen sken och hästen var fin, men alla de där andra dagarna kändes det verkligen som ett jobb. Nu däremot skuttar jag ut till stallet och rider ut i det där skånska regnet med samma entusiasm som jag gjorde när jag var barn.

Det spelar ingen roll hur eländigt väder det är eller hur mörk och kort dagen är, jag längtar upp på hästryggen. Egentligen är det ju helt fantastiskt med tanke på att det inte finns någon ridbana och att ridningen vi utför är i princip helt planlös. Kanske är det så att den där disciplinen som krävs när man utbildar andras hästar och ständiga smärtsymptom är en effektiv lustmördare och nu har jag äntligen tagit mig förbi allt det.

Hundar
Två lagom oentusiastiska hundar som inte riktigt förstår charmen i att sitta på en filt i sadelkammaren och titta på matten som putsar ett oändligt antal träns. Foto: Privat

All den där energin verkar smitta av sig på Lydia. Hon är ju till hälften fullblod och det märks när hon börjar få lite bättre kondition. Fullblod har ett speciellt sätt att dansa fram när de är i form. De är ju ofta väldigt mjuka att rida men kan ligga på och vilja iväg. Hon går bara och väntar på att få sträcka ut i galopp, den mest naturliga gångarten av alla för just henne.

Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är

Lydia har den där långa svepande galoppen som är typisk för fullbloden. Det kan kännas som om de inte alls tar i och ändå så går det rejält fort. De glider fram i långa språng nästan helt ansträngningslöst och kattmjukt. Lydias far var ju svensk sprintmästare en gång i tiden och jag hade honom hemma i ganska många år efter hans karriär. Om man red ut med andra hästar så var det alltid så att medan han cantrade lite lugnt så låg de andra i sträckt galopp för att hänga med. Vid några tillfällen så släppte jag lös honom på riktigt och då exploderade det bara och på nolltid hade man tillryggalagt två kilometer. Om man aldrig släppt lös ett riktigt bra fullblod så går det inte riktigt att förstå hur oerhört effektiva de är och hur fort sjuttio kilometer i timmen egentligen är.

Jag är lyckligt lottad på det viset, jag har provat nästan allt inom hästsport. Jag har provat ett av Sveriges snabbaste fullblod, provat högre skolor i dressyr, hoppat riktigt höga hinder, spunnit med en välutbildad westernhäst, töltat på en bra islänning, kört fyrspann, stått på en voltigehäst i galopp, hoppat bana i damsadel, ridit barbacka på Ullevi i full galopp, jag har helt enkelt aldrig sagt nej.

Just på grund av allt det jag fått tillfälle att göra vill jag inte summera livet efter år eller perioder utan mer som en helhet och som sådan har mitt liv varit fantastiskt. Ju äldre man blir desto mer lär man sig att tiden bara fortsätter oavsett om vi bestämt att det finns veckor månader och år. Födslar, död och annat som händer däremellan är då allt en del av det fantastiska, när det inträffar är inte lika viktigt som att det inträffar då det är livshändelser som bygger upp oss.

Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd

Även i en hopplös situation som den förra veckan där vi gjorde allt men inte kunde rädda livet på en fin människa finns det styrka att hämta, man ska bara hitta den. Jag finner den alltid i att jag har fina vänner som tröstar och i att jag kanske ändå kan hjälpa någon genom att berätta om sorg lika mycket som glädje. Pratar vi aldrig om den blir den för svår och tar över och då blir det oändligt svårt att någonsin känna lycka igen.

Boxar
Nyfunnen energi innebär projekt, just nu pågår därför flytt av boxar… Foto: Privat

Just den där längtan upp på hästryggen och den där lusten att prova ännu fler saker är det som gör livet lyckligt för mig. Tappar man bort sig i ett liv där man säger mer nej än ja är det ju stört omöjligt att bli nöjd. Kanske är det därför folk är så missnöjda med 2020, de fokuserar på det vi var tvungna att säga nej till och glömmer att räkna in alla ja som de kunde ha sagt eller sa. Eller så uppskattar vi inte längtan tillräckligt mycket.

En som sa det bra var Karin Boye ” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Jag är fortfarande på väg framåt och har ingen aning om vart vägen bär de närmaste åren.
Viktigast av allt är att jag ångrar ingenting och det gör livet roligare.


Johannas nya hästliv
22 december 2020 15:41

”En hårfin linje mellan ett leende och ett sista andetag”

”En hårfin linje mellan ett leende och ett sista andetag”
Ridsports bloggare Johanna Sällberg skriver ett känslostark inlägg om livet och döden. Foto: iStock

Jag fick idag bevittna ett ögonblick som påminde mig om både det lilla och det stora. Ett ögonblick i en människas liv som skrämmer större delen av mänskligheten mest av allt men som ändå alltid är oundvikligt.

Hur länge vi än lever så kommer vi träffa på det ögonblicket, definitivt vårt eget men kanske också någon annans. Den där sekunden när livet lämnar det vi känner till. Den där sekunden då de som finns i vårt liv blir lämnade kvar med allt vad det innebär av sorg och saknad.

Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

Det är inte alltid vackert, den där kroppen vi bär runt på vill sällan bli lämnad. De vi lämnar vill inte heller bli det och håller emot in i det sista. Vi har ändå inget att säga till om när det verkligen gäller, det sker oavsett kamp och vilja eller inte. Förberedd är man aldrig, inte ens om man vet om att det oundvikliga närmar sig.

När man inte ens anar att det kan hända så går det knappt att ta in. Att linjen är så hårfin mellan ett leende och ett sista andetag.

På ett sätt hade jag kanske önskat att jag aldrig varit där förut, men på samma gång är det kanske meningen att det inte ska vara så. Kanske är varje gång en övning samtidigt som det är en påminnelse om livets förgänglighet. Det skrämmer mig inte lika mycket som det gjorde första gången men att vänja sig känns omöjligt.

Vänjer sig tror jag inte någon gör egentligen, man blir kanske bara lite bättre på att hantera det. Att ta in och känna men på samma gång behålla lugnet tar på krafterna. Som ett själsligt maratonlopp.

Kanhända är det ett oerhört dystert sätt att starta julen på men det är så det blev. Inte vackert, inte fult utan bara som det är, livet, döden och allt däremellan.

Vad som är viktigt är att känna tacksamhet för det jag har och för allt jag får fortsätta drömma om. Att jag inte glömmer hur lycklig jag är för de där stunderna när någon dröm slår in.

Att fortsätta drömma så många drömmar som möjligt så att fler slår in.

Visst är det fint att ha storslagna mål i livet men det är förmågan att ha små mål som man når varje dag som gör en lycklig. Ibland glömmer vi kanske det när vi ser det stora där långt bort, men när man väl når dit så varar ju inte det längre än det lilla.

Jag vet att det kanske låter som en massa klicheer men jag tror att alla behöver se de där sakerna som går bra och som går rätt lite mer just nu. Vi käbblar om små orättvisor och saker vi inte får göra för tillfället istället för att se allt det vi har.

För varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Det är helt ok att ägna sig åt att drömma och längta litegrann, det är även ok att gnälla lite över att det tar längre tid att nå vissa större mål. Det är dock ännu viktigare att kunna skifta blicken till annat ibland. Saker sker hela tiden omkring oss och om vi väljer att se även det som är svårt och obegripligt så kan vi kanske förstå att för varje människa vi ser finns ett öde som kanske liknar vårt eller är helt annorlunda.

Håll i och håll ut får vi höra och det är något vi måste lyssna på i det stora. I det lilla får vi alltså gnälla men sedan sansa oss och komma ihåg att vi inte är mer unika än alla andra unika människor.

Jag kan inatt vila min hjärna och trösta mitt hjärta genom att drömma om det där fölet som föds när ljuset och värmen verkligen är här. Jag kan också vila i vetskapen att imorgon vill mina hästar ha mat och gå ut som varje morgon. Jag kan somna till ljudet av små snarkningar från Curt-Åke som trots allt andas vidare som om inget hänt. I det stora hela är min upplevelse just bara min. I det lilla är den också bara min.

Johannasallberg_cornelia1002
Ett och tvåååå…. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.blogg
Mitt sto Cornelia och hennes föl Quentin när han är alldeles nykläckt och ska ta sig upp. Foto: Johanna Sällberg
Johannasallberg_cornelia.1003
…och tre! Quentin står på benen! Foto: Johanna Sällberg

Jag är lyckligt lottad som får fortsätta att längta och drömma samtidigt som jag får vara lite sorgsen. Men så tänker jag att utan glädje finns ingen sorg och i det finns det kanske en liten tröst.

Kanhända är det inte den gladaste texten att läsa inför jul, men så är livet. Jag hoppas dock att så många som möjligt får en fin jul med glädje och skratt men också frid och lite eftertänksamhet. Jag kommer ta en julritt med Lydia, äta god mat och skåla för året som gått för hur det än är så är det snart ett nytt år på gång.

Mina tankar går till den som kommer att sakna någon i jul.

Mitt tack går till alla fantastiska människor som jobbar inom räddningstjänsten och all ambulanspersonal som gång efter gång orkar möta de där oundvikliga ögonblicken.

/Johanna


Johannas nya hästliv
15 december 2020 12:47

”Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg”

”Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg”
Ibland kan hon se oskyldig ut men i den där ponnyhjärnan pågår det ständigt planering. Foto: Privat

Det finns en känsla som de flesta hästmänniskor absolut inte vill känna och det är den där vanmaktskänslan som bara åsynen av en grå ponnyrumpa som försvinner i mörkret åt fel håll kan framkalla. Nu har kanske inte alla just en grå ponny som gör sådana försvinnanden till en sport, men hos mig är det just en sådan som sätter fart på pulsen. Självklart väljer hon sina stunder på allra bästa sätt för att se till att matte håller sig på tårna framöver. Luciadagen är tydligen ett perfekt sådant tillfälle.

Troligtvis har Nelly planerat den stora flykten ett litet tag för det var med bestämda steg hon travade iväg uppför backen med fyra kompisar i släptåg. Det enda jag såg var en ponnysvans som viftade till och så travade hon iväg. Där stod jag nu med bara en stackars gul ponny kvar som inte hann fly tillsammans med resten av flocken.

Lydia var inte nöjd med detta faktum men förmodligen var det en himla tur att hennes syster så snällt lämnade henne åt sitt öde då hon ju är paniskt rädd för alla vildsvin som bökar runt efter mörkrets inbrott.

Morker2
Lydia spanar efter sina vänner utan framgång. Foto: Privat

Det är faktiskt helt logiskt i Nellys värld att göra ett litet försök att traska hem, att det där hon nu tycker är hem ligger 50 mil bort är ju bara en liten detalj i det stora hela. Nu är det också så att Nelly har en otrolig disciplin på de andra hästarna, de ifrågasätter aldrig hennes beslut och säger hon att det är lämpligt att trava åt ett håll så gör de det.

Nu hade de dock inte travat särskilt länge, på något mystiskt sätt har hon fått hela flocken att smyga genom hela bostadsområdet utan att en endaste kotte sett eller hört dem. De hade nu inte bara smugit utan de hade också gått så ordentligt på rad att det i princip bara fanns ett spår. Inga uppsparkade grästovor eller hål i gräsmattor här inte.

…inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det mest fascinerande av allt är dock att under fem timmars promenad hade de inte bajsat en enda gång. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats få en häst att hålla sig så länge. Det normala för hästar på rymmen är ju att de springer runt lite i förvirring och att de av nervositet både bajsar, frustar och kanske till och med gnäggar, inte att de smyger omkring som värsta kommandosoldaterna och gömmer sig.

Det briljanta i denna plan var ju också att den utfördes i totalt mörker. Den pannlampa som fullständigt tränger genom lite smådimmigt decembermörker är ännu inte uppfunnen och det verkar ha funnits en viss förståelse för detta.

Karta
Den blå linjen visar vägen vi gick hem, antagligen finns det en helt annan linje som hästarna följt när de traskat iväg. Foto: Privat

Vad hon har sagt till dem har jag ingen aning om men prestationen liknar definitivt en militär operation. Vid sextiden flydde de alltså och det tog en hel kader av folk över fem timmar att lokalisera dem. De hade då lyckats traska både genom bostadsområdet och tre varv runt i samma skog som vi var och letade i utan att någon såg eller hörde dem.

Som tur är så fick det hela ändå ett bra slut, det enda Nelly inte hade räknat med var de gamla skånska böndernas förmåga att bygga murar. En av vägarna hon testade slutade nämligen ute på en liten gammal åkerplätt som var väl inringad av en mur och efter att de ätit lite där så hade hon tappat bort ingången.

Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält.

Det som till sist avslöjade dem var att hon där och då bestämde sig för att ta lite fart runt åkern och finns det något man lyssnar efter när man letar så är det just galopperande hovar. Det var med stor lättnad vi hörde det karaktäristiska dundret av fem hästar som galopperade runt ett fält. Som tur är så hade jag ju koll på att de där lilla åkern fanns där eftersom Lydia och jag har ridit förbi den.

Sony Dsc
En bild på en ung och smal Nelly med attityd. Foto: Privat

Det är också tur att mina hästar ändå är rätt så förtjusta i människor så trots den där frihetslängtan som slår till ibland så är det aldrig svårt att fånga dem. På något sätt var det ändå en rätt så nöjd Nelly som knatade i täten hem mot Lilltuna igen. Hon har nu konstaterat att Åkerby låg inte på andra sidan backen, eller på andra sidan bostadsområdet, eller uppe i skogen vid kraftledningen…

Att hon skulle ge upp där tror jag absolut inte, efter att ha sovit upp och ner (hon sover alltid liggandes som en plattfisk och avslutar sovstunden med en rull så att halmen fastnar mellan öronen) så har hon nog funderat igenom saken och planerna för nästa utflykt ligger säkert och kokar i huvudet på henne.

Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt.

Det var vid det här tillfället som all den där utevistelsen och goda flockgemenskapen verkligen lönade sig. Ingen av hästarna hade en enda liten skråma, de har klarat okänd terräng full av stenmurar och diverse staket i kolmörker alldeles utmärkt. De har inte heller blivit så skrämda av alla vilda djur att de sprungit okontrollerat så de var inte svettiga när vi hittade dem. De var dessutom så lugna att promenaden hem var som vilken skrittur som helst.

Jag misstänker också skarpt att Nelly läst den där artikeln i Ridsport angående hur en flock ska fungera med ett ledarsto som alltid går i täten, det skulle i alla fall förklara hennes mycket självklara stil…

Att hästar får människor att umgås är ju nästan alltid positivt. I dessa tråkiga coronatider fick vi nu tillfälle att umgås utomhus i en grupp om åtta personer som dessutom höll ett säkert avstånd i en skallgångskedja med ropavstånd. Jag fick också tillfälle att prata med polisen i Höör som nu alltså vet att om de får ett samtal om att det traskar omkring lösa djur i Broslätt så kan de ringa mig direkt. Nu återstår bara att fila på det där brevet till grannarna med en ursäkt i förhand. Och att bygga mer staket.

Morker
Nelly ger sin namne Cornelia en liten puss när vi väl hittade dem. Foto: Privat

Ett stort tack till Cornelia, Martin, Carna, Moa, Nelly (alltså inte ponnyn), grannen Fredrik som jag inte träffat tidigare, polisen i Höör samt Kalle och Elisabeth som alla letade ponnyer i decembermörkret.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 111 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-