Jag är inte bara hästmänniska, jag är bonde också.
Nu när mycket stänger ner och hjulen börjar rulla långsammare i samhället så kan alla vara lugna, böndernas hjul rullar stadigt på. Vi jobbar ju alltid hemma och i relativ isolering så inget ändras för oss.
Vi fortsätter alltså nu att jobba som vanligt och stannar hemma vare sig vi är förkylda eller friska. Vi brukar nysa oss igenom vårbruket med vanliga förkylningar utan att stanna upp, vi är inte en särskilt gnällig sort på det viset. Däremot så är vi nu tacksamma om ni ickebönder inte smittar oss med corona då vi absolut inte har tid att ligga med lunginflammation då inget väntar på oss.
Det går liksom inte att skjuta upp våren, den kommer när den kommer och då måste vi kunna arbeta sådär som bara bönder kan. I år är det kanske viktigare än någonsin då ingen vet hur importen kommer se ut när den här krisen är över.
Därför säger vi som sjukvården, stanna hemma så att vi kan arbeta för er.
Nu kanske vissa tänker att vi är ju isolerade och säkra tack vare vårt jobb, men vi är som Fantomen, ibland går även vi som vanliga människor till affären för att inhandla mat. Då är vi tacksamma om ni inte har tagit en tur till landet för att slippa vara i stan eftersom vi antagligen möts där i butiken eller så har ni vänligt nog smittat vår lokala kassapersonal som kanske bor tillsammans med en bonde.
Så stanna där ni är, inte bara för vår skull utan för er egen också. Ni vill väl ändå äta lite färskpotatis till midsommar och kanske kunna fortsätta hamstra den där pastan som vi nu ska så basingrediensen till.
Och ja, det är även vi som står för grundingrediensen i toalettpappret.
Bönder är ju redan en utrotningshotad art och är därför kanske lite extra skyddsvärda. De senaste decennierna har vi fört en tynande tillvaro, lite bortglömda av samhället. Mest utrotningshotad är den där sorten som kan nästan allt och som aldrig slutar gå.
Semester, sjukfrånvaro och pensionsålder är begrepp som de inte begriper alls. Semester är den där utflykten förrförra året till hembygdsmuseet i grannbyn, sjuk är man om man är döende och pensionen inträffar när man då bärs ut med fötterna först.
Så är det och så har det alltid varit.
Den moderna människan förstår sig inte alltid riktigt på de där figurerna som muttrande kan traska runt i skogen eller på någon åker för att ibland stanna upp och pilla lite i jorden eller dra lite i en gren.
Att det där och då avgörs stora frågor som hur mycket potatis man kan förvänta sig detta år eller hur årets granskott ser ut är ju inte helt uppenbart för den oinsatta. Problemet är att det finns ingen utbildning i världen som kan ta fram de där figurerna, det är ett arv som sedan måste förstärkas av rätt uppväxtmiljö.
Ett bevarandeprogram vore kanske en idé, fast det kan bli svårt att genomföra då en av de mest framträdande bondeegenskaperna är att envist våga vägra hjälp. Egentligen så har vi nog alla gener som kan utvecklas rätt om vi bara får förutsättningarna, så helt omöjligt är det inte att öka antalet bönder.
Ett problem är dock att för att bli en riktig gammaldags bonde behöver man traska efter en sådan i ungefär trettio år för att riktigt lära sig allt de kan (att det tar så lång tid beror på att kommunikationen går extra långsamt när man muttrar fram informationen och sedan muttrar en lång harang om varför ingen fattar det självklara i det man just sagt).
De flesta ryttare har ju stött på de där smått obegripliga bönderna på något sätt eftersom vi rör oss i samma naturområden.
Själv är jag ju en hybrid mellan muttrande bonde och helt vanlig ryttare och kan alltså i princip hamna i konflikt med mig själv emellanåt. Bonden i mig vill traska runt och muttra och pilla i jorden, ryttaren i mig vill umgås med andra och prata häst helt utan något egentligt mål.
Så här på våren vinner bondesidan ett tag, jag är nu på väg att stänga in mig i traktorn och köra runt på orimliga tider på mina åkrar. Att hålla grannar vakna genom att puttra förbi deras hus vid elvatiden på kvällen är givet.
Jag tänker även ägna lite tid åt att köra orimligt långsamt med bred last på en lagom stor väg så att det bildas en ordentlig kö av stressade stockholmare (detta är extra lätt för mig eftersom jag bor i Stockholms län). Allt detta kan antingen ses som ett straff för att man vill vistas på landet eller som en välsignelse då jag helt enkelt arbetar dygnet runt för att det ska finnas livsnödvändiga produkter att leverera till alla de som inte är självförsörjande.
Nu finns det också en lite modernare variant på bonde som är lite bättre på kommunikation, som kör lite snabbare traktorer och som använder google när det behövs. Dessa är lika viktiga som de muttrande bönderna och dessutom lite mer lättrörliga så även för deras skull är det bra om ni väljer att röra er inom ert närområde.
Det är också viktigt för alla får, höns, kor, grisar och hästar att bönderna hålls friska. De är ännu mer beroende av att deras mat produceras och serveras regelbundet.
Själv har jag hela livet jobbat på att bli den gamla sorten, trettio år ägnade jag åt att traska efter morfar och jag hoppas att tillräckligt mycket fastnade.
Den moderna adaption jag gjort är att jag har lurar med telefon och musik som jag fäller ner. På det viset slipper jag muttra så mycket men blir ändå lagom avskild från omvärlden och kan koncentrera mig på att traska runt och pilla med lagom obegripliga saker.
P.s. Notering från landet: Denna vecka är ölen i min matbutik slut, kanhända är det en reaktion på förra veckans chipskonsumtion? Prioriteringarna är således fortfarande annorlunda i Hölö.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på