Jag är en nörd.
Faktiskt så är jag riktigt nöjd med detta, det är inget negativt i min värld. Att samla på onödigt vetande är ett intresse som jag fått av min mormor. Det fina med detta är att det vetande som vid tillfället då det ramlade in min hjärna verkade vara onödigt har nästan alltid vid ett senare tillfälle visat sig ändå ha en praktisk funktion.
I vissa fall så bekräftar inhämtande av onödig information sådant som jag redan vet och då blir det lite extra fest på Hjärnkontoret. De små grå gör en liten dans och börjar genast leta efter ny information att arkivera på lämpligt ställe. Vissa saker läser man sig ju till medan andra ramlar in genom praktiska experiment.
Just nu håller vi på och testar hur länge mina små grisar kommer tro att de är hundar. Efter att ha vuxit upp i tron att Curt-Åke är deras far så jobbar vi vidare genom att göra hundgrejer. Kvällspromenad är en sådan sak och de är faktiskt än så länge övertygade om att alla grisar kommer på inkallning och traskar efter matte runt en åker i skymningen.
Ett favoritställe att hämta ny information på är SLU, där dräller det av roliga forskningsrapporter.
Den senaste rapporten jag läst handlar om hästars återhämtning, egentligen inget revolutionerande men den bekräftade det jag redan visste.
Enligt rapporten tar det cirka tre dagar för en häst att återhämta sig efter en ordentlig ansträngning. Det är något som jag redan som barn fick lära mig men på ett mer praktiskt sätt. Innan det ens fanns på kartan att börja tävla så fick jag lära mig att träna och vad hästen skulle kunna för att det ens skulle vara möjligt att starta med den.
I den grundkunskapen ingick ett strikt schema för hur man tänkte kring träningsmängd och hur ofta man kunde starta. En mycket tydlig regel var att om man skulle tävla en lördag så hopptränade man inte på torsdagen, det skulle nämligen innebära att hästen fortfarande kunde vara trött på tävlingen.
Man fokuserar på att ryttaren ska lära sig att rida, inget barn är bra på det från början.
Sunt förnuft gjorde att man redan visste precis det som det nu finns en forskningsrapport om.
Ju bättre fysiskt tränad hästen är desto mer klarar den ju att anstränga sig utan att det blir jobbigt, det är inte konstigare än så. Genom åren har jag ju tillbringat mycket tid bland ponnyer och ungdomar och det har ofta slagit mig att det brister i hur de får lära sig att träna sina ponnyer.
Det handlar ofta om att man fokuserar på att ryttaren ska lära sig att rida, inget barn är bra på det från början. Det ligger i sakens natur att man inte föds med just den kunskapen precis som man inte kan prata innan någon lärt en det.
Så länge man hoppar runt på LD-nivå så går hästen på så liten del av sin kapacitet att den fysiska grundträningen kanske inte spelar så stor roll, men när man sedan börjar krypa uppåt i klasserna så blir det desto jobbigare. Om man då har en dålig vana att träna stenhårt hela veckan innan tävling så är det inte så lätt att förstå det där med att hästen inte är ett redskap som klarar lite vad som helst.
Jag har vid många tillfällen träffat på just det att en ponnyryttare sitter och hoppar en fredagskväll för att slipa formen inför tävlingen dagen efter. Min fråga då är hur det ska få det att gå bättre dagen efter?
Hästen ska ju inte kliva av tävlingsbanan och känna att det var det värsta den gjort i sitt liv.
Det man inte kan när det är en vecka kvar till tävling kommer ju inte att sätta sig den där sista veckan på ett säkert sätt. Att förstå detta är inget som är lätt att lära sig i efterhand, har man vunnit ett gäng rosetter i LD på det sättet så är det inte lätt att tänka om. Vi lär ju inte barn att två plus två är fem de första åren för att sedan ändra på det när de ska börja räkna på högre nivå.
Det är ju det som skiljer ridsporten från så mycket annan sport, en stavhoppare förväntas hoppa sitt högsta hopp någonsin på tävling och ta ut sitt yttersta där och då, en skidåkare ska ramla ihop efter målgång utan att ha ett enda uns av kraft kvar för att känna sig nöjd. Som ryttare behöver du prestera ditt yttersta på träning för att kunna leka runt på tävlingarna sedan, det är du skyldig din häst.
Hästen ska ju inte kliva av tävlingsbanan och känna att det var det värsta den gjort i sitt liv utan den ska lämna banan med spetsade öron, redo för nästa runda. Det är ju att det är så svårt som gör det så roligt.
Att balansera och hålla hästen nöjd samtidigt som man får uppleva tävlingsnerven.
Det som vi måste bli bättre på är just att vara lite nördiga, att lära oss saker om hur hästen fungerar.
Jag saknar tävlingsbiten en hel del, att få träna med ett mål och att få hästen till den där punkten där tävlingarna blev lek. För en nörd som mig så var det alltid ett äventyr, hela sista veckan innan ett meeting var bara förberedelse.
Att ägna fredag kväll åt att tvätta hästen och packa allt viktigt för att sedan gå upp okristligt tidigt för att åka till något så spännande ställe som Vingåker eller Säffle var bättre än vilken jorden rundresa som helst.
Belöningen får aldrig ligga i rosetten eller något annat pris utan det ska ligga i just den andra prestationen, det där kvittot på att jag gjort allt rätt.
I helgen avgjordes ju SM i hoppning och om man tittar på pallen så kan man bara konstatera att där fanns tre ryttare som är experter på att göra allt rätt. Det är ingen slump att deras hästar hoppar fantastiskt även sista dagen på ett långt meeting. De har ju ägnat nästan hela sitt liv åt att hitta rätt sätt att förbereda sig.



Hästarna må vara fantastiska på att hoppa men de har också tränats till perfektion.
Vad ska då våra små ponnyryttare få med sig av detta?
Jo, att för att göra det svåra lätt behövs förståelse för att hästen är just en häst. Den har lika stort behov av individuell träning som ryttaren har och om man börjar använda den som enbart ett redskap för att lära sig själv saker så kommer det att bli svårt att bli en bra ryttare.
Att vara en bra ryttare handlar inte om mängden rosetter utan om hur man fått dem och det viktigaste av allt är att ingen rosett har vunnits på hästens bekostnad.
/Johanna
Följ Ridsport på