Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
5 november 2021 13:38

Katedralen på höjden och en story som måste berättas

Katedralen på höjden och en story som måste berättas
LillyBelle och Tindra under lördagens kvällsshow.

Del 1: Katedralen

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.”

Jag inleder veckans tudelade blogg med tre meningar ur ett av våra vackraste och mest citerade litterära verk: dikten ”I rörelse” av Karin Boye.

För vad vore målet utan resan, utan den mödosamma vägen dit? All träning, alla förberedelser, allt fixande, knepande och knåpande, all logistik, alla checklistor. Elmia var vårt mål, Elmia blev vårt mål men oj, vad vi fick kämpa under de sista veckorna för att bara ta oss dit.

Till slut, efter dagar av törst och utan mättnad, lyckades vi. Jag ska inte gå in på alltför många detaljer men de sista veckorna kantades av en rad problem och ärligt talat funderade vi vid något tillfälle att kasta in handduken. Tack alla ni kunniga skickliga hästmänniskor som hjälpte oss och såg till att vägen till slut blev mödan värd. Ni vet vilka ni är och tack ska ni ha för all er ovärderliga hjälp.

Elmia i slutet av oktober är inget mässområde. Det är en ridsportens katedral, en av Sveriges vackraste platser, excellent belägen längs Vätterns södra strand. Där, högt uppe på en kulle, granne med HV71:s tempel Husqvarna Garden, tornar den upp sig som ett av våra stoltaste och största byggnadsverk.

162 Angelo
Han var nervös men oj, så galant Angelo klarade eldprovet i katedralen i Jönköping.

Här ska jag hantera det jag vetat om ända sedan Angelo lyckades kvala in till Agria Pony Trophy i september. Hantera en nervositet inför en tävling, så stor att jag framgångsrikt lyckats förtränga den hela vägen fram till dess att jag står öga mot öga med katedralen Elmia. Då saknar jag vapen och skyddmekanismer, då känner jag hur benen blir till spaghetti, hur svärmen av fjärilar flyger runt i magen och att jag bara vill springa iväg från området in i ett mörkt rum och hyperventilera.

Men Angelo ska ju tävla och jag måste vara där för honom. Jag skakar när jag leder Hilda utanför B-hallen medan Angelo går banan med Malin. Det känns som att jag ska in på scen och hålla tal inför tiotusentals personer när jag i själva verket bara ska vara åskådare i en tävling. Så kommer Angelo ut, hoppar upp i sadeln och sedan är det skarpt läge. Jag är inte så feg att jag inte vågar titta, men att titta kan vara ett enda stort lidande. Men så ser jag hur det flyter på, att rytmen finns där, att ekipaget kommer helt rätt in i tävlingen. En nolla senare är semifinalen över och världens bästa åttondeplats är ett faktum.

Redan här är det över. Så fungerar nervositet. På en sekund förvandlas allt kaos till lugn och lättnad. När jag ser hur nöjd och glad Angelo är infinner sig tillfredsställelsen och resten av vår tid i Jönköping blir en ren njutning, visserligen rikligt kryddad med spänning men där nervositeten är nedtonad. Vi njuter av LillyBelle och Tindra som får vara med under lördagskvällens uppvisning, vi lägger oss tidigt och när klockan ringer 05.45 på söndagsmorgonen och jag beger mig mot det mobila stallet för att ge Hilda och Tindra frukost känner jag mig både pigg, spänstig och klarvaken.

Söndagen är finaldag i Agria Pony Trophy och här ser det lika fint ut för Angelo, som genomför en ny felfri runda och går vidare till omhoppning. I omhoppningen går det snabbt, han går in som tvåa och ser länge och väl ut att bli en av fyra pristagare. Till slut missar han fjärdeplatsen med 13 hundradelars marginal men är mycket nöjd med vad han presterat: tre felfria ritter och en snabb och klok omhoppning. Jag är nästan obegripligt stolt över honom och jag kan bara ana vad ett deltagande i denna enorma tävling kan betyda för honom framöver.

Del 2: Storyn som måste berättas

Ibland kan ridsporten, från ingenstans, bjuda på det oväntade. Ibland är det som känns som en dröm eller saga verklighet. Den här episoden, som utspelade sig på lördagen, blev till en krönika i Smålandsposten, eftersom jag kände att det Angelo var med om var för bra för att inte berättas vidare. Framför allt visar episoden ridsporten från sin allra bästa sida och att episoden ens kan inträffa visar återigen hur unik ridsporten är. Istället för att skriva krönikan två gånger har jag fått tillåtelse av Smålandspostens chefredaktör Kristina Bingström att publicera den i denna blogg.

Här hittar ni länken till originalet och här nedan följer merparten av krönikan, som har rubriken ”Min sons story mår dåligt om jag inte berättar den”:

Min son Angelo är elva år gammal. Han har precis fått vara med på sin första tävling på mäktiga Elmia i Jönköping. Jag är som förälder givetvis stolt över hans insats men den tänker jag inte nämna mer än så här.

Det jag tänker berätta om är en speciell situation Angelo hamnade i under Elmiahelgen.

Det är lördag eftermiddag, Angelo strosar omkring på det väldiga området där de tävlande håller till när de inte inte tävlar.

Plötsligt kommer en man i 50-årsåldern fram till Angelo, tillsammans med sin son.

– Tävlar du här i ponnyklassen? undrar mannen.

– Ja, säger Angelo förvånat.

– Vad heter din häst? frågar mannen.

Angelo svarar att hon heter Munsboro Hyland.

– När ska du tävla nästa gång? fortsätter mannen.

Angelo berättar att han ska tävla klockan nio nästa morgon.

– Då får vi komma och titta, säger mannen till sin son, som är några år för ung för att kunna vara med i tävlingarna på Elmia.

Sedan pratar Angelo och mannen om ditt och datt i ett par minuter innan de säger hej då och skiljs åt.

Följande morgon är det tidig revelj för oss. Klockan visar 5.45 när jag stiger upp och ger Hilda, som Angelos ponny kallas, hö och fyller på hennes vattenkärl. Sedan följer intensiva förberedelser under en och en halv timme. Därefter har Angelo och de andra en träningstid i den stora A-hallen, där hans klass ska avgöras. Efter avslutat pass följer ytterligare förberedelser innan nervositeten tilltar och det drar ihop sig på allvar.

Framhoppningen börjar och snart ser vi honom. Mannen som tagit kontakt med Angelo och frågat vem han är, vad hans häst heter och när han tävlar. Även sonen står vid mannens sida. Angelo skiner upp, får ögonkontakt med mig och viskar: ”Titta, han kom!”.

Mannen som tagit kontakt med Angelo, frågat vad hans häst heter och lovat att titta när han tävlar heter Peder Fredricson. Han är världens bäste ryttare och han står mycket riktigt och tittar när Angelo och de andra hoppar fram inför en ponnytävling.

Den här storyn säger mycket om ridsporten.

Det som händer borde egentligen vara en saga. Men det otroliga är inte att det händer utan att det kan hända. Bara inom ridsporten kan världens bäste delta i samma tävling som en liten knatte på ponny.

Ridsporten är också, vågar jag påstå, unik i det avseendet att stjärnorna är som vilka som helst. Ingen pekar och säger ”Kolla, där står Rolf-Göran Bengtsson” eller ”Jag såg precis Malin Baryard!”.

Stjärnorna är överallt på tävlingsområdet, pratar i stort sett med allt och alla och eftersom de så ofta syns på tävlingar, även här i Sverige, blir de inte attackerade av autografjägare vart de än går utan kan slappna av och vara som vem som helst. Därför skulle det inte fungera i fotbollen, ens om vi kunde föreställa oss att det fanns tävlingar där allt från världstoppen till P11 var med. Messi, Ronaldo och Zlatan skulle inte, ens om de ville, kunna vandra runt på tävlingsområdet med sina barn utan att kaos utbröt.

Peder Fredricsons samtal med Angelo sker dessutom bara två timmar före det att Peder ska in och tävla i två klasser i A-hallen, med segercheckar på 20 000 och 60 000 kronor i potten. Han vinner för övrigt båda klasserna och följer slutligen upp med att även vinna söndagens avslutande klass.

162 Peder
Världsettan Peder Fredricson tävlar i samma tävling som ponnyridande knattar. Det gör ridsporten unik bland de stora globala idrotterna.

Jag har hört om hockeyspelare och fotbollsspelare som inte ens pratar med en människa under matchdag, som vresigt går in i sin bubbla för att laserfokusera på uppgiften och vägrar att låta någon störa deras uppladdning. Ryttare som under ett helt liv levt med press, stress och späckade scheman kan inte tänka så – och då tillhör ändå Peder Fredricson de ryttare i världen som ägnat sig mest åt mental träning under det senaste decenniet. Ändå kan han ett par timmar före start i en femstjärnig 1,50-tävling lugnt och ledigt ta en promenad med sin son och prata med…tja, vem som helst.

Ridsporten fortsätter att fascinera mig.

Angelos oväntade möte med Peder Fredricson förstärker fascinationen.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto står alltid öppet om ni vill följa mig och det gläder mig att vi blir fler och fler som hänger och umgås i den förträffliga föräldragruppen på Facebook som har namnet Ponnypappor i Sverige (dit kvinnor är precis lika välkomna)!


Ponnypappan
21 januari 14:12

Sektledaren Ankarcrona är helt briljant

Sektledaren Ankarcrona är helt briljant
Skrattfest i Hickstead: Peder Fredricson, Angelie von Essen, Henrik Ankarcrona, Fredrik Jönsson och Rolf-Göran Bengtsson har precis fyllt på lagret med armbandsur. Foto: FEI/Liz Gregg

Sekt är knepigt, både som ord, begrepp och företeelse. Sekt är ett förfärligt ord om man tänker på IS, på tragedin i Guyana 1978 då över 900 människor begick kollektivt självmord eller på den galna japanska sekten som släppte ut saringas i Tokyos tunnelbana på 90-talet.

Sekt är också ett ord som ibland används inom idrotten, ofta nedsättande. När en klubb, en kommitté, styrelse eller en hel sport visar prov på total enighet, enögdhet och beslutsamhet brukar sektkortet snabbt spelas ut – inte sällan av avund. Det kan därför, inbillar jag mig, kännas rätt jobbigt att få ordet sekt stämplat i pannan.

”Hästsekten” blev ett begrepp som fick fäste 2017 när Peder Fredricson till mångas förvåning – utom möjligen betydande delar av ”hästsekten” själv – sensationellt tilldelades Jerringpriset framför ögonen på Henrik Stenson och Sarah Sjöström.

Reaktionerna blev lite som när tjuren Ferdinand vägrar att gå bananas inne i den väldiga arenan i Madrid. Simmarna blev arga. Golfarna blev ännu argare. Men argast av dem alla blev Expressens Anna Friberg, som i en krönika mer eller mindre krävde att Jerringpriset skulle läggas ner och göras om på grund av hästsekten.

Det är klart att hästsekten organiserade omröstningar 2017, men det gör givetvis alla sporter när någonting så prestigefullt som Jerringpriset kan hamna i deras händer. Utöver de neutrala rösterna från folk som röstar på just den prestation de tycker är b-ä-s-t, oavsett sport, är det den organiserade röstningen, sektröstningen, som fäller avgörandet.

Nu är vi där igen, fast ändå inte.

Den här gången tar hopplandslaget fullkomlig storslam: OS-guld, bragdguld, årets lag och, som körsbäret på toppen, även Jerringpriset. De har vunnit rent sportsligt (OS), vunnit inför en kunnig jury (bragdguldet, årets lag) och inför svenska folket, inklusive sin egen sekt (Jerringpriset).

Inte ens Anna Friberg kunde eller vågade invända. Att hon fick sina fiskar varma efter den där krönikan 2017 är förståeligt. Hästsekten är nämligen inte bara störst och bäst organiserad. Den är också den i särklass mest lättkränkta av alla sportsekter. Minsta lilla gliring mot ridsporten bestraffas stenhårt på sociala medier – för att inte tala om när en icke-godkänd skribent vågar sig på att skriva om ridsport (ni minns väl exempelvis Johan Esks text om Jessica Springsteen?).

Den här gången löd Fribergs rubrik därför fullt sanningsenligt: ”Hästfolket är en sekt och starkast av alla”. Det skrev hon efter (och delvis kanske också tack vare) att Henrik Ankarcrona visade prov på en lika enkel som stilbildande konst i att avväpna kritiker.

Här dyker ett hockeyminne upp, från våren 2016. Då ska lilla bonniga Tingsryd möta stora stygga AIK på Hovet i Stockholm i den hockeyallsvenska finalen. Minikommunen mot storstaden. Alla vet vad som ska hända. AIK-klacken står redo att under stora delar av matchen öronbedövande högt skandera ”En jävla massa bönder!” för att sätta Tingsrydsfansen ur spel. Det brukar AIK-fansen göra eftersom det är effektivt. Långväga bortasupportrar brukar nämligen ta åt sig och tystna ganska fort när den hätska hemmaklacken drar igång.

Vad händer då, en kvart före nedsläpp? Jo, då knallar 300-talet tillresta Tingsrydssupportrar in på stora Hovet och vecklar ut en 20 meter lång banderoll med texten ”EN JÄVLA MASSA BÖNDER”. Sedan står de grönvita supportrarna från Småland där och skanderar oupphörligt ”Här är alla bönderna i dag!”.

Hånen från AIK-klacken upphör innan de ens hunnit börja. Plötsligt är det inte roligt längre. Tingsryd har visat att man tar hånen med ro. Har gjort bondegrejen till sin. Då fungerar det inte att håna. Det inser AIK också. AIK vinner sedan matchen på isen men Tingsryd vinner den på läktaren.

Knappt sex år senare och femtiotalet meter från Hovet väljer Henrik Ankarcrona inne i Globens annex sina ord på samma guldvåg som Tingsrydsfansen:
– När vi kom hem från OS i Tokyo uppfattade vi att vi nått utanför vår egen lilla sekt, vår familj, och till alla er vill vi bara säga: välkomna!

Det här är en sympatisk och lätt humoristisk blinkning till sektepitetet och samtidigt en inbjudan till nya nyfikna att känna sig varmt välkomna. Sympati och humor – där har ni de två absolut vassaste vapnen när det kommer till att öka sin popularitet. Ankarcrona tar upp båda och avlossar dem i direktsändning. Och han tar dessutom ordet sekt i sin mun. Briljant.

Svensk ridsport befinner sig i en helt ny roll. Från att tidigare ta sparkat nerifrån och upp, befunnit sig i ständigt underläge och kränkt gått till attack mot diverse väderkvarnar är man den just nu hetaste sporten vi har. Synen på ridsport är annorlunda i dag. Troll och rena idioter kommer alltid att finnas i de sociala mediernas kommentarfält men fler och fler respekterar ridsporten, förstår dess komplexitet och extrema svårighet i utförandet.

Vi är på toppen nu. Behöver inte sparka uppåt utan bara titta neråt. Det är ungefär som i Melodifestivalen; alla tycker inte om vinnarlåten trots att störst procentuell andel av de röstande tyckte att den var bäst. Och faktum är att hela 35 procent svarade ja på Aftonbladets fråga ”Var det rätt att hopplandslaget fick Jerringpriset?”. Mer än var tredje röstade ja, trots att Nils van der Poel, Daniel Ståhl och Armand Duplantis var riktigt tunga utmanare. Det är starka papper.

Och när nu till och med den briljante Henrik Ankarcrona tar ordet sekt i sin mun – då är det väl dags att vi gör ordet till vårt och avväpnar kvarvarande kritiker för gott?

Sommaren 2015 intervjuade jag förresten Frölundas dåvarande, och nuvarande, hockeytränare Roger Rönnberg inför en kommande bok om SHL. När jag frågade vad han och klubben har för mål med sin organisation svarade Rönnberg:
– Vi börjar bli familj men vi vill bli sekt.

Sedan dess har Frölunda vunnit två SM-guld och tagit fyra Europacuptitlar. Oöverträffat, givetvis. Att tillhöra en sekt har sina fördelar.

Tack för att ni tog er tid – här tipsar jag i vanlig ordning om den förträffliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (mammor lika välkomna!) och mitt konto på Instagram där ni gärna får följa mig.

Den här veckan skulle jag också väldigt gärna vilja puffa för en lång intervju med Linda Algotsson, som berättar om OS, flow och hur det är att placeras i frysboxen och känna sig vuxenmobbad. Intervjun hittar ni i det senaste avsnittet av ridsportpodden Fria Tyglar som ni enkelt prenumererar på via Spotify.


Ponnypappan
14 januari 13:04

Ponnypappan om att vara barn genom sina barn

Ponnypappan om att vara barn genom sina barn
Angelo och Hilda hittar rytmen direkt, trots ett långt tävlingsuppehåll.

Att vara förälder är i mångt och mycket att vara barn på nytt. Åtminstone ges vi föräldrar en möjlighet att genom våra barns ögon se en alternativ verklighet och minnas hur det var när vi själva var små. En tid när allt skulle hända, helst under en och samma dag, en tid då en timmes upplevd tid nästan motsvaras av ett dygn i dagens vuxenvärld.

Det är, tycker jag, därför väldigt charmigt att ”ställa sig” bakom sitt barn, leva sig in i situationer och ögonblick barnet upplever och förutse eller gissa sig till vad som ska hända eller hur barnet agerar.

Bland det värsta jag visste som barn var att vänta och där är jag fortfarande. Känslan av att någonting roligt ska hända just i dag och inte nästa vecka eller nästa månad fyller mig alltid med en känsla av lycka från den sekund jag vaknar. Allt känns enklare och varje steg lättare för jag vet att innan det är dags för ett nytt läggdags har någonting roligt hänt.

Jag tänkte på det när vi under helgen som gick äntligen åter gick in i förberedelsens fas och gjorde mentala checklistor inför det som väntade. Jag räknade ut att det passerat mer än 40 dagar sedan vi senast befann oss på en tävlingsplats. 40 dagar. Det måste vara outhärdligt för ett barn och ärligt talar erkänner jag för mig själv att också jag gått och längtat efter nästa tävling. Jag tävlar inte men jag står bakom mina barn, känner deras drömmar och får likt en efterlängtad gåva vara barnsligt förtjust över att se dem kämpa sig över oxrar, räcken och kombinationer. Det är väl någonting som växer fram, antar jag, och jag tror dessutom att den känslan är viktigare att ha om ditt barn rider än om det exempelvis spelar innebandy. Det kan knappast finnas någon sport som kräver ett större föräldraengagemang och knappast någon sport som kräver mer nedlagd föräldratid än ridsporten. Om du då inte omfamnar sporten och går all in på den – då kommer ridsporten att till slut få dig att vilja kräkas.

Därför är jag glad att jag känner som jag gör denna tidiga lördagsmorgon. 40 dagar har gått, Angelo ska tävla igen, tio timmars nedlagd tid väntar mig men ändå känner jag mig nästan löjligt entusiastisk när vi rullar iväg 20 mil söderut.

Trettonspelen i Helsingborg väntar, en ny erfarenhet för oss alla. En erfarenhet som snabbt ska få oss att vilja komma tillbaka. Anläggningen håller toppskick trots att den har 27 år på nacken. Helsingborgs stad visste vad den gjorde när den valde att resa det magnifika ridhuset. Det är som att hela anläggningen pratar med oss och säger ”Välkommen hit, här kommer du att få en trevlig dag!”.

72 Hinder
Någonstans bland alla hinder i bilden har jag gömt en pojke och delar av en ponny. Kan du upptäcka dem?

Angelo är givetvis extremt taggad på att tävla igen, men samtidigt osäker på dagsformen. 40 dagar utan tävling skojar man inte bort i någon idrott och även för hans B-ponny Hilda har det passerat lika många dagar sedan senaste starten.

Hur tänker man då? funderar jag inom mig. Tävlar man sig i form? Går in och rider på säkerhet? Eller bara litar på att allt sitter som det ska? Jag låter frågorna stanna kvar inne i mitt huvud och är nyfiken på hur Angelo ska hantera det långa uppehållet.

”Fokus” säger jag till honom så lugnt jag kan.

Det säger jag inför varje tävling eftersom det är det enda rådet min kunskapsbas kan ge honom och eftersom jag vet att det är ett bra råd. Fokus är alltid ett bra ord.

Så inleds de sista förberedelserna. Jag utför mitt uppdrag att leda runt Hilda i den charmiga lilla rotundan på baksidan av ridhuset medan Malin och Angelo går banan. Jag pratar lite med Hilda med min lugnaste röst. Berömmer. Går runt, runt, runt och runt och fortsätter att berömma ända till jag ser Angelo, som alltid, komma småspringande från bangången. Härifrån kan jag inte tillföra mer än ett sista fokustips och sedan ta mig en våning uppåt och slå mig ner på den inbjudande och generöst tilltagna läktaren i ridhuset.

Så sitter jag äntligen och tittar på sport igen. Inte ens som sportjournalist ser jag speciellt mycket sport nuförtiden. Nästan alla matcher skjuts upp trots att nästan alla covidfall i lagen är asymptomatiska. Att se idrott i januari 2022 är därför en ynnest och ja, det är ren njutning jag känner när de första ekipagen drar igång. Efter att fem ryttare gått i mål kommer Angelo och Hilda in. Angelo ser samlad ut. Bestämd. Fokuserad. Äntligen, tänker jag. Äntligen njuter han av en tävling igen medan jag sitter på läktaren och njuter lika mycket av att titta på.

Det ser både lugnt och samlat ut och speciellt långsamt går det inte heller. Mitt öga är visserligen inte fullt tränat för att bedöma men det fastslår snabbt att det är en fin ritt jag bevittnar.

72 Rosett
Segerrosetten sitter som den ska men bilden ljuger. Angelo är betydligt gladare än var han ser ut att vara just här.
72 Springer Ärevarv
Det blev ett ärevarv utan häst i underbara Helsingborg. Det berodde knappast på covid 19 utan på att Hilda blir övertaggad i den typen av situationer. Då fick ryttaren göra sitt bästa för att höja stämningen istället.

De går i mål som etta på en bra tid och sedan följer tio återstående ekipage innan klassen är slut. Flera av dem är där och nosar men ingen av dem lyckas rida i mål snabbare än Angelo, som vinner klassen. Vilken härlig start på året!

Vi rullar hemåt. Nöjda över prestationen, lyckliga över resultatet men framför allt känner vi glädjen av att allt drar igång igen efter en väntan som känts alltför lång. Vi gör det tillsammans. Barnen står i centrum och vi föräldrar ges privilegiet att titta in i deras liv genom ett magiskt nyckelhål. Det är livskvalitet.

Eller som Khalil Gibran skriver i sin fascinerande och ofta citerade bok Profeten, i kapitlet om barnen:

”En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade: tala till oss om barnen.
Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka ens i era drömmar.

Ni må sträva efter att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att hans pilar ska gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand, ty liksom Han älskar pilen som flyger, älskar han också bågen som är stadig.”

Tack för att ni tog er tid – här tipsar jag i vanlig ordning om den förträffliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (mammor lika välkomna!) och mitt konto på Instagram där ni gärna får följa mig. Den här veckan skulle jag också väldigt gärna vilja puffa för en lång intervju med Linda Algotsson, som berättar om OS, flow och hur det är att placeras i frysboxen och känna sig vuxenmobbad. Intervjun hittar ni i det senaste avsnittet av ridsportpodden Fria Tyglar som ni enkelt prenumererar på via Spotify.


Ponnypappan
7 januari 11:51

Jag har inte rätt gener

Jag har inte rätt gener
Spolarvätska. En räddare i januarinöden. Foto: Ponnypappan Daniel

En gång för rätt många år sedan satt jag i ett väntrum någonstans och bläddrade i en damtidning. Jag minns inte vilken, det kan ha varit Amelia. Mina ögon föll då på en sida där man skämtsamt hade avbildat en manshjärna med allt vad den påstås innehålla. Ni kan ju tänka er; där fanns öl i mängder, tipskuponger, mat, mat och mat, diverse snuskiga tankar och lite annat. Bland alla förutfattade meningar om manssläktet var det en specifik detalj som fångade min uppmärksamhet. Eller detalj och detalj. Ett relativt stort område av en manshjärna påstods bestå av den så kallade backa-med-släp-genen.

Underförstått: alla män är oöverträffat begåvade när det kommer till att backa med släp.

Det är bara en liten detalj jag skulle vilja inflika här: jag är man – och kass på att backa med släp. Jag saknar en backa-med-släp-gen.

Och så en fråga till er: Vem tror ni det är i vår familj som alltid, utan undantag, är den som har ansvaret för hästsläpet?

Rätt gissat.

Det är en uppgift som faller på mig.

I alla år har jag, stum av beundran, sett hur lastbilar backat in på den 100 meter långa grusväg som leder fram till vårt hus. Sedan har föraren lyckats vända på en femöring, undgå staketstolpar och lyktor med ett par millimeter, dumpat lasten och slutligen, med samma millimeterprecision, vänt tillbaka det brummande monstret och rullat vidare mot nästa leverans.

Själv har jag väldiga problem med att ens koppla på en hästtransport. Det sträva underlaget av singel på gården gör vår transport svår att rubba i sidled, vilket innebär att jag måste backa bilen i exakt rätt position för att sedan veva ner kulkopplingen över dragkroken. Bara det kan ta en kvart.

Trots att jag saknar backa-med-släp-genen och djupt avundas alla de många män som utrustats med den har jag ändå klarat mig rätt hyfsat. Ett antal milt rammade väggar och ett otal omkullvälta soptunnor under 13 år härute på gården måste väl ändå vara fullt godkänt för en sån som jag?

Jag har gjort det på ren tjurighet, uppblandat med lika delar lugn och raseri. Visst blir det lite meckigt ibland när jag ska backa tillbaka släpet efter fullföljt uppdrag. Saknar du släpgenen får du göra om ett antal gånger för att göra rätt men till slut, efter fem sex försök, brukar transporten stå där snörrät och fin och redo att kopplas av.

Men nu är det januari och då är det inte att backa med släpet som gör mig nervös. Det är att dra släpet. Förutom när barnen tränar och tävlar använder jag släpet en gång varje vecka för att hämta nytt hö till hästarna. Eftersom vår gård inte är en gård med obegränsat förvaringsutrymme får vi bara plats med en 240-kilos bautabal åt gången. Efter sex eller sju dagar är den i regel förbrukad till sista strået och eftersom jag är släpansvarig är jag även hämtningsansvarig. Bättre tider väntar dock. Ett stort förvaringstält med plats för fem sex balar är faktiskt både beställt, levererat och monterat. Men monteringen lämnade oss kvar med den klassiska nedslående insikten att fem avgörande byggrör saknas och måste beställas på nytt.

Fram till dess är det en därför en bal i taget en gång i veckan som gäller. Och januari är knappast någon bra kompis; en skitmånad med sin mix av plus- och minusgrader och regn, blötsnö och nysnö. När jag kliver ut denna morgon har vi gått från plus två och duggregn till minus åtta och molnfri himmel. Hjulveven är fastfrusen, omöjlig att rubba. Höet slut. Här gäller det att behålla lugnet, låta det regera över raseriet. Metodiskt droppa spolarvätska på veven, första tricket i boken. Vänta några minuter. Testa. Droppa vidare. Testa vidare. Bli arg. Droppa. Testa. Bli arg igen. Rycka hårdare men inte för hårt. Droppa igen. Vänta igen. Och efter en halvtimmes procedur äntligen känna att veven ger med sig, sakta men säkert.

Kulhandsken kopplas på efter att jag, efter en svår manöver, backat bilen i exakt rätt position. Sedan kommer nästa problem: däcken. Hur man än försöker smörja och underhålla finns det få däck som fixar riktigt svåra svenska vinterförhållanden. Då tänker jag inte på väggreppet; däcken är nya och fullproppade med dubbar. Det är temperaturväxlingen som är förödande. Däcken reagerar nämligen på samma sätt som veven. De rör sig inte. Rullar inte. Är fastfrusna.

Men jag måste iväg om inte hästarna ska börja svälta efter lunch, när den sista säcken hö är slut. Måste utföra uppdraget. Här är goda råd dyra och jag gör tvärtemot alla tips jag läst på diverse forum. Nu SKA jag bara iväg och det krävs ett Alexanderhugg för att fixa det. Jag pillar bort de fyra fälgsidorna och plockar fram släggan. Sedan går jag bananas på den fastfrusna däckkvartetten. Bam, bam, bam på utvalda ställen på fälgarna. Startar bilen. Kör några meter. Noterar att tre av hjulen rullar. Går ut ur bilen. Greppar släggan. Några välriktade slag senare på vänster bak och saken är klar. Genom ishalka tar jag mig sedan till min leverantör, balen placeras i transporten och jag vänder hemåt som en hjälte med bytet i säkert förvar. Nästa moment: styrkelyft. Jag kämpar upp balen på högkant, tippar den och upprepar proceduren tre gånger. Sedan står veckans ranson redo att tas i bruk. Jag avslutar med en i det närmaste perfekt backning och kopplar av kulhandsken. Kanske håller jag på att utveckla den där genen ändå?

Tack för att ni tog er tid – som vanligt hörs jag i podden Fria Tyglar, som vanligt uppmanar jag alla ponny- och hästföräldrar att gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige och som vanligt blir jag överlycklig när ni följer mig på Instagram!

171 Slägga
Slägga. Perfekt när nöden kräver. Foto: Ponnypappan Daniel

Ponnypappan
31 december 2021 06:21

Ponnypappan: I år har jag bara en enda önskan

Ponnypappan: I år har jag bara en enda önskan
Det ser ut som att Angelo och LillyBelle brutit sig in i sekretariatet i Olofström och stulit alla rosetter de kommit över. Jag kan här och nu kraftfullt dementera det. Foto: Privat

Så lägligt att den här texten publiceras på självaste nyårsafton. Då kan jag fokusera på saker som inte gör mig arg. Har ännu inte sett paniken inne hos hästarna under de plågsamt långa timmar då skjutgalna nyårsfirare offrar tusentals och åter tusentals kronor på raketer som exploderar, lyser i några sekunder och sedan faller ner som miljöfarligt avfall i naturen. Så bra att jag ännu inte hunnit bli lika arg som jag alltid blir när tolvslaget sker.

Att ha häst, hund eller annat djur som får panik av höga smällar är att bli arg på avfyrade raketer. Har du inte häst rycker du nog på axlarna och tänker att folk får väl göra som de vill. Men du som befinner dig i daglig närkontakt med en häst, uppskattningsvis nära 100 procent av de som läser den här texten, vet vilket helvete en nyårafton ofta är.

Jag ser tillbaka på ett år som jag gick in i med sex önskningar:

1. Släpp paniken, omfamna hoppet.

2. Pandemilagen bör användas med förnuft.

3. Rädda ungdomsidrotten.

4. Konsumera.

5. Minimera mörkret – se ljuset.

6. OS-guld till Peder Fredricson.

Sex punkter. Fem av dem covidrelaterade.

Med undantag för punkt 3, där vi ännu behöver ytterligare tid för att spana in konsekvenser och dra slutsatser, har det mesta faktiskt gått som jag hoppades. Pandemilagen har – jämfört med vad som skett i nästan hela övriga världen, där demokratier förvandlats till coviddiktaturer (Australien, Österrike, USA, Storbritannien, Tyskland med flera) – använts förnuftigt. Jag misstänker dock att det som sker nu, slaktandet av alla former av ungdomscuper och läger under jullovet, kan påverka punkt 3 negativt och jag tycker det är direkt fel att ännu en gång kasta idrotten framför bussen.

170 Angelo Hilda
Tävla med Hilda på Elmia. En once in a lifetime-upplevelse för Angelo. Definitivt årets höjdare 2021 i vår familj.
170 Angelo Tango
Även på Tango har Angelo utvecklats bra som ryttare under året.

Att vi konsumerat som aldrig förr har sannolikt räddat fler branscher än den som finns på våra skidorter och att sexan skulle slå in var egentligen bara en dröm. Men jag fick inte bara se Peder överst på pallen utan även Malin och Henrik.

Det är, trots låga ingångsvärden, ett mycket bra svenskt 2021 jag sitter här och summerar. Även i vårt geografiska mikroperspektiv här i Växjö har 2021 varit enastående. Angelo och LillyBelle är plötsligt inte lika nybörjiga utan har blivit två unga stabila tävlingsryttare med ambitioner.

Angelo har under året med Hilda sakta men säkert fått till en uppåtpekande formkurva med flera Lätt B-segrar och en fullkomligt obeskrivlig Agria Pony Trophy-helg på Elmia, där han var några futtiga hundradelar från att bli placerad. Även på Tango har Angelo utvecklats och även där har det blivit ett flertal segertäcken och ärevarv.

LillyBelle fortsätter att bergfast tro på sin Erika och även där pekar kurvan sakta men säkert i helt rätt riktning. Hon varvar sanndrömmarna på Erika med att utmana B-ponnyer på Peggy och, när tillfälle ges, rida mot A-ponnyer på Tindra, med gott resultat.

Jodå, det går framåt på ett härligt sätt och det märks när man pratar framtid med dem.

– Kvala till SM, svarade Angelo nyss när jag frågade honom om hans främsta mål 2022.

– Nolla i Lätt A med Erika, blev LillyBelles svar på samma fråga.

170 Erika
Erikas första rosett innebar LillyBelles lyckligaste dag. Platsen var Lammhult, det var juli, varmt och skönt.
170 Lillypeggy
LillyBelle och Peggy, ett par som verkligen krigar ute på banan.

Tuffa mål, men jag ser inget fel i att ha det. Tvärtom ligger det någonting i ordspråket ”sikta mot stjärnorna för att nå grantopparna” och även om ingen av dem skulle infria sin målsättning vet jag att de ändå kommer att göra allt i sin makt för att fixa det. Gör du ditt bästa finns det inte mer att begära.

Min önskelista inför 2022 är enkel. Den innehåller inte sex punkter i år utan bara en enda:

• Jag önskar att Omikron blir vår snällaste ovän under vinter och vår.

Alla studier hittills visar att han (Omikron låter som en han, eller hur?) är en mutation som mer liknar en kelig golden retriever än ett dödligt monster. Det ser hittills, peppar, peppar, ut som att han, till skillnad från den betydligt elakare Delta, bara orsakar lättare förkylningssymptom men också blixtsnabbt förser sina värdar med immunitet. I Sydafrika har han redan kommit och gått – utan att orsaka en enda människas död. Omikron är nämligen i sin konstruktion påfallande lik den mutation som var så mild och skonsam att den blev slutet för Spanska sjukan för 100 år sedan. Jag hoppas att han jagar bort Delta, sköljer över oss med stor mildhet, sedan försvinner snabbt och att han är det sista vi känner av det virus vi är så innerligt trötta på. Aldrig tidigare i mitt liv har jag hoppats mer på någonting än på ett milt och skonsamt avslut på en pandemi som under två års tid lamslagit världen.

Tack för att ni tog er tid – och ett underbart gott 2022 önskar jag er alla! Som vanligt hörs jag i podden Fria Tyglar (nytt avsnitt ute nu), som vanligt uppmanar jag alla ponny- och hästföräldrar att gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige och som vanligt blir jag överlycklig när ni följer mig på Instagram.


Ponnypappan
24 december 2021 10:29

Vit vacker jul väntar – och tänk på vad Fylking sa

Vit vacker jul väntar – och tänk på vad Fylking sa
Så här ska det se ut när tomten kommer.

Klockan visar 13.35 den 23 december när jag skriver detta. När jag tittar ut genom fönstret ser jag snö som sakta faller i små vackra flingor. Blickar jag en bit bort ser jag granar, tallar och björkar som är Disneytäckta av ett tunt vitt lager. Meteorologerna är dessutom eniga. Kallare luft är på väg norrifrån och äntligen får även vi här nere i söder för en gångs skull uppleva vad en vit jul innebär. Ett par tre centimeter snö och kall luft. Det räcker så, det skapar en närmast helig atmosfär inför historiens heligaste högtid.

Nu är dessutom allt är inhandlat; klappar såväl som mat, dryck och sötsaker. Ett par småärenden av bagatellformat är allt som återstår innan jag kan gå in i julbubblan och följa barnens årliga jakt på Bingolottomiljonerna framför teven.

Skolans vinterlov skänker också osynliga presenter till en ponnypappa. Bara att ha barnen hemma är outsägligt skönt och att, som i morse, se dem sadla varsin häst och sedan rida ut på en långrunda genom skogen värmer i bröstet. Det måste vara en enorm frihetskänsla att bara rida iväg sådär, tänker jag.

Jag vet inte hur det är hemma hos er men här har mina barn än fäbless för att ge julklappar även till sina djur. LillyBelle berättade att stolt hon slagit in inte mindre än åtta paket till sin kanin Våfflan, vilket fick mig att titta på henne med lätt höjda ögonbryn. Nyss blev jag beordrad att hjälpa henne med ett annat dödsviktigt uppdrag: att ur en trög tub kristyr skriva namn på alla ponnyerna på de runda knäckebrödskivor som ska bli ett givet inslag på de fyrfota stallvännernas eget julbord.

169 Morgontur
Solen har knappt gått upp men redan är det dags för dagens första tur. Älskade jullov.
169 Knäcke
Jag lyckades stava rätt till alla namn med kristyrtuben.

Å ena sidan är schemat inte på min sida under denna klassiska julstöks- och uppesittarkväll men å andra sidan händer det inte speciellt mycket på en lokaltidning dagen före julafton. Det mesta av materialet är förberett och förproducerat. Sidorna är till 80 procent planerade redan vid arbetsdagens början. Den här dagen gäller det, för mig som är i tjänst, framför allt att vara beredd OM det skulle hända något.

Från och med i dag arbetar jag dessutom hemifrån, vilket just i detta nu är en av få positiva saker med de annars käftsmällstunga nya restriktionerna där vaccinpass plötsligt, efter bara tre veckor, förklarats odugligt. Ja, det smärtar mig att det är idrottande barn som åter får ta en hård smäll, genom att länge emotsedda och för arrangörerna intäktsbringande cuper i många sporter nu ställs in för andra året i rad.

Det som däremot känns hoppfullt är alla de studier och rapporter som entydigt visar att omikron inte alls verkar vara det monster media beskrivit mutationen initialt utan snarare en ytterst mild och skonsam variant.

Det blir en vit jul med restriktioner men också en vit jul som ger hopp om bättre tider. Och apropå vit jul vill jag att ni lägger Gert Fylkings gamla citat på minnet. När han för tiotalet år sedan var uppesittarvärd för ett radioprogram sa han: ”Det finns 364 andra dagar du kan supa på om du tvunget måste göra det. Julafton tillhör barnen. Förstör inte deras dag”.

Tack för att ni tog er tid – en underbart fin och vit jul önskar jag er alla! Vill ni lyssna på 2021 års sista poddgnägg i Fria Tyglar gör ni det här. Jag rekommenderar också den härliga och ständigt växande föräldragruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook för er som vill ta del av och kanske också dela era hästliga händelser med andra. Och som vanligt står mitt Instagramkonto öppet!


Ponnypappan
17 december 2021 11:53

Ridsport har blivit hett bland maktens folk

Ridsport har blivit hett bland maktens folk
Ett hopp för ridsporten under sjösättningen av Abena Arena, Växjös nya hästsportcenter. Hoppar gör från vänster Tomas Ekelius (chef för kultur och fritid i Växjö), Anna Tenje (kommunalråd), Tobias Jönberg (ordförande Växjöortens Fältrittklubb) och Fredric Moe (vd för namnsponsorn Abena). Foto: Daniel Enestubbe

Jag börjar med att kasta ut två frågor:

Varför tror ni att elithockeyklubbarna i Sverige omsätter mellan 100 och 200 miljoner kronor vardera årligen?

Varför tror ni att dessa klubbar kan betala ut löner på uppemot 300 000 kronor till de största stjärnspelarna?

Svaren på dessa frågor är flera, men här är de tre viktigaste:

• Hockey är en av våra mest älskade publiksporter, där ett snitt på ungefär 6 000 personer per arena i vår högstaliga SHL en eller två gånger i veckan väljer att betala dyra entrépengar (från 150 och upp till drygt 500 kronor per biljett) och dessutom spendera en hel del pengar på mat, dryck och merchandise.

• TV-avtalet som SHL tecknat med C More för sändningsrättigheterna till ligan är värt över 600 miljoner kronor PER ÅR, vilket ger varje klubb lite drygt 40 miljoner in på kontot.

• Den centrala såväl lokala viljan att sponsra SHL är stor, eftersom exponeringen på plats (höga publiksiffror) och via tv (högt antal tittare) är stor.

Men det finns ett annat skäl till att allt ovanstående är så otroligt lukrativt som det är.

Vad?

Svar: Alla klubbar spelar i stora varma inbjudande arenor som på sina håll mer påminner om en nattklubbsrestauranger än ishallar. Enda undantaget är Oskarshamn, där det dock inom kort väntas kommunala investeringar i 150-miljonersklassen för att öka standarden och göra klubben konkurrenskraftigare.

Det är arenan som gör pengarullningen möjlig. Det är bekvämligheterna som lockar. Det är faciliteterna som gör att folk väljer att köpa biljett istället för att glo på matchen i tv-soffan. Detta gör svensk hockey mer attraktiv och anledningen till att spelarna kan ha så höga löner är att det blir en vinstaffär: ett bra lag driver upp intresset, intresset leder till mer pengar och pengarna som elitlaget drar in finansierar övrig verksamhet som exempelvis dam-, ungdoms- och juniorhockey som är helt beroende av herrlagets intäkter.

Nu byter vi perspektiv. Under ett 2000-tal där kommuner runt om i Sverige välvilligt gått sina hockeyklubbar till mötes och sett till att arenor i 300-miljonersklassen vuxit upp som svampar ur hockeymyllan – vad har då hänt på våra ridklubbar?

Ni vet svaret: knappt någonting. När klubbarna klagat ohållbart högljutt har kommunen skickat ut vaktmästar-Bengt plus två av hans polare som lappat och lagat, tätat och fogat. Ungefär så. Ridsport har inte fått kosta någonting, trots att de flesta anläggningar tycks ha uppförts under någon sorts märklig ridsport-boom under tidigt 70-tal, varav de flesta nu är i skriande behov av antingen rivning eller helrenovering. Ridsporten har varit sporten kommungudarna glömde, sporten som fått frysa, bita ihop, dra på blåstället och köra vidare i samma gamla gistna lokaler som tidigare.

Dsc_6968.jpg
Så här kommer det nya hästsportcentret i Växjö se ut när det är klart. Foto: Daniel Enestubbe

Men någonting har hänt. Jag skulle till och med våga påstå att väldigt mycket hänt bara under de få år jag haft förmånen att med egna ögon zooma in ridsporten och iaktta den dagliga verksamheten i klubbarna. Förändring tar tid, den måste ta tid men denna förändringens tid är här och nu. Plötsligt dyker det upp positiva ridsportnyheter i nyhetsflödet:

• Jönköpings kommun har genom ett färskt majoritetsbeslut i fullmäktige klubbat igenom hela 70 miljoner kronor att dela på för Bankeryds och Vissmålens ridklubbar.

• Uppe i Gällivare pågår ett jättebygge som visserligen överklagats under byggprocessens gång men som redan hunnit igenom en etapp.

• Kalix kommun har avsatt hela 46 miljoner kronor för ett nytt ridhus hos ridklubben i kommunen.

• Nere i Lund planeras för investeringar på 160 miljoner kronor på ridsporten.

• Och så sent som i söndags invigdes ridhuset i Åre, vilket äntligen innebär att de tappra elever som hittills fått rida utomhus året runt nu äntligen får acceptabla förutsättningar att utöva sitt intresse.

Det här är enormt positiva nyheter. Höga belopp. Stora satsningar istället för att skicka ut vaktmästar-Bengt och hans polare en gång till.

Den viktigaste frågan för ridsporten just nu: Är detta en tillfällighet?

Om det är ett önsketänkande eller ej får vi se, men mitt omedelbara svar på frågan är nej. Jag upplever nämligen att det finns en annan syn på ridsport bland maktens män och kvinnor i dag. Ridsport framhålls som en sport där ordning och reda råder, där de vi brukar kallar eldsjälar ofta håller till, en verksamhet där ansvarstagande individer skapas och som därmed gör en enorm samhällsnytta. Lägg till att ridsport också, till skillnad mot nästan alla andra sporter, har en förkrossande majoritet flickor/tjejer/kvinnor i utövarskaran och det går även därigenom att argumentera för att det är ridsportens tur nu. Glöm heller inte bort vilken enorm dörröppnare sportsliga framgångar är. Vilken kommun vill inte satsa på en vinnare, liksom? Och vilket lag var det nu igen som vann lagtävlingen i OS? Vilka var det som fick Bragdguldet? Vilka är det som kommer att tilldelas Jerringpriset så småningom?

Framgång föder framgång. Så enkelt är det.

Även i staden där jag sitter och skriver detta finns det mycket goda nyheter, solklara tecken på att den evighetslånga tiden i väntrummet för ridsporten nu är över. För drygt en vecka sedan kallade Växjö kommun till presskonferens. Där meddelades att det råder goda tider, att kommunen går med ett rejält plus och att hela 25 miljoner kronor av överskottet ska delas ut till olika idrottsföreningar i Växjö kommun.

Av dessa 25 miljoner – kan ni gissa hur mycket som gick till ridsporten?

Svar: 17,5 miljoner. Snacka om tydlig prioritering. Av dessa går nio miljoner till Växjö Ridklubb, där läget varit alarmerande under lång tid men där det nu öppnas helt nya möjligheter. Fem miljoner går till lilla Braås, där det ska byggas ett nytt stall medan övriga tre klubbar också får stora och viktiga tillskott i sina kassor.

I måndags stod jag förresten mitt i snö och kyla på barnens hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb tillsammans med politiker, tjänstemän, klubbledare och medlemmar. Det klassiska första spadtaget hade bytts ut mot ett gemensamt symboliskt hopp som förkunnade att projekt Abena Arena nu är sjösatt. Det betyder att den första etappen av ett bygge med ambitionen att bli en av södra Sveriges bästa anläggningar snart tar sin början.

Det vi ser är resultatet av sex års kämpande av en klubb som aldrig gett sig, som kommit tillbaka med nya förslag efter att kommunen sagt nej, som fått nya bakläxor, inkommit med nya justeringar och till slut – efter ett ändlöst malande i de kommunala kvarnarna – gått därifrån som nöjda vinnare.

Detta i en tid där polletterna äntligen trillat ner i maktens boningar samtidigt som svensk ridsport blivit en internationell stormakt. Ja, jag vill tro att det vi ser just nu bara är början.

Tack för att ni tog er tid – jag hoppas att ni gläds lika mycket som jag över de satsningar som sker på ridsporten just nu. Följ mig gärna vidare på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor lika varmt välkomna)!


Ponnypappan
10 december 2021 19:28

Ponnypappan om raseriet över bragdguldet som försvann

Ponnypappan om raseriet över bragdguldet som försvann
Det guldskimrande laget Henrik von Eckermann, Malin Baryard Johnsson och Peder Fredricson. Foto: FEI/Arnd Bronkhorst

För att pejla opinionsläget bland de suraste och mest smaklösa kritikerna i vårt avlånga land finns en plats som är oöverträffad: Twitter. Vill man höra hur illa det är ställt med Sverige och världen, hur hopplöst läget är, hur fel alla har och hur korkade alla politiker är är det bara att trycka igång den ljusblåa appen med den lilla vita kvittrande fågeln.

Twitter fungerar precis lika bra när det gäller att pejla vart vindarna blåser i sportopinionen och därför har jag alltid gjort det till en kär tradition att direkt efter det att Svenska Dagbladets Anders Lindblad presenterat årets bragdguldvinnare snabbt bege mig in i härdsmältan av kritiker på Twitter för att ta del av sågningarna.

När jag söker på hashtaggen #bragdguldet och ögnar igenom flödet upptäcker jag direkt en del förväntade kommentarer:

Ska köpa en dyr häst så jag med kan få bragdguldet.

Borde inte hästarna få bragdguldet?

Årets skam är att Nils van der Poel inte vann bragdguldet.

Nu är dom igång igen, dom jävla hästhopparna. HUR kan inte van der Poel få bragdguldet?

Om man är missnöjd med var bragdguldet hamnade, kan man överklaga i HOVrätten då?

Som vanligt på Twitter: en smältdegel av rent raseri, lätt upprördhet och lite humor. Min poäng är inte att valet av bragdguldvinnare får kritik. Det får det alltid, utan minsta undantag. Poängen och det anmärkningsvärda detta år är att jag faktiskt får skrolla och kämpa ett bra tag för att hitta tweetsen ovan.

I övrigt ser jag nämligen en strid ström av hyllningar som dominerar kritiska Twitter, vilket förvånar mig stort. Ridsport betraktas generellt med stor skepsis av gemene fritidstyckare i sportsverige och att de hårda orden är så lätträknade 2021 – efter ett fantastiskt svenskt idrottsår där vi hade fyra fem verkligt värdiga kandidater som slogs om bragdguldet – är tydliga tecken som pekar i en och samma otvetydiga riktning: OS-finalen satte djupa avtryck i den svenska folksjälen. Dramaturgin vi fick var så välregisserad att folk först bet på naglarna, sedan gav upp och sedan skrek sig hesa när det hela äntligen var över.

Avsaknaden av utbredd kritik får mig att inse att det inte bara är jag som rankar hopplandslagets bragd som ett av de största tv-ögonblicken vi fått under de senaste decennierna. Jag tror dessutom, precis som jag skrev i den här bloggen direkt efter guldet, att det som gör guldet större än alla andra är det faktum att Peder Fredricson rev sista hindret i grunden. Hade han seglat över hade det varit ett guld bland andra. Att samme Peder sedan hittar ett sätt att tjäna in ett galoppsprång under en infernaliskt snabb och spännande omhoppning gjorde guldet unikt och oöverträffat och inte minst: det gav det svenska tv-tittarfolket det mest spännande de sett sedan Thomas Ravellis straffräddning mot Rumänien i kvartsfinalen i fotbolls-VM 1994.

Utan den oöverträffade finishen är jag rätt säker på att bragdguldet hamnat hos skridskoåkaren Nils van der Poel. Hans prestation är fullkomligt sensationell: kommer från ingenstans, är plötsligt överlägset bäst i världen, vinner fyra VM-guld och sätter nya världsrekord på löpande band. Helt klart kan jag förstå om en och annan är besviken över att Busterstoryn om van der Poel inte belönas. Full förståelse, faktiskt.

Men det finns ett viktigt men som vi ska väga in.

Nämligen det faktum att ett OS är ALLTID större än ett VM och att det aldrig tidigare hänt att ett VM-guld, oavsett sport, trumfat ett OS-guld samma år när det kommer till bragdguldet.

Om Nils van der Poel står överst på prispallen i Beijing om några månader är jag helt övertygad om att han, helt välförtjänt, tilldelas bragdguldet 2022.

För svensk ridsport har 2021 blivit ett enda triumfens år. Vad som än händer framöver kommer vi som älskar ridsport alltid att kunna se tillbaka på det här året, väl medvetna om att vi fått uppleva det första svenska OS-guldet på nästan 100 år och att vi för första gången tilldelades ett bragdguld.

Till sist en personligt reflektion och ett tips till Svenska Ridsportflörbundet.

Just nu representeras Svenska Dagbladets guldjury, den så kallade Bragdnämnden, av representanter för sporterna kanot, fotboll, skidsport, friidrott, orientering, parasport, simhopp, curling, bordtennis, speedway och hockey.

Sverige tillhör i dag stormakterna i ridsport. Vore det inte på tiden att förbundet, på goda grunder, krävde en plats i juryn, vikt åt ridsport?

Tack för att ni tog er tid – sluta aldrig njuta av guld och följ mig gärna på Instagram, gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige även om du är kvinna eller varför inte lyssna på det färska poddavsnittet av Fria Tyglar där vi pratar om bragdguldet, elefanten i ridsportrummet och intervjuar Jens Fredricson!


Ponnypappan
3 december 2021 12:38

Johan Esk har rätt – varför hånas han?

Johan Esk har rätt – varför hånas han?
Supersnabba Jessica Springsteen var så nära en seger i 1,50-hoppningen med Tiger Lily. Foto: Roland Thunholm

Jag får nys om krönikan genom en tweet av min goda vän och journalistkollega Malin Fransson på Dagens Nyheter som, precis som jag, har hockey och ridsport som profilämnen i sitt skrivande. ”Nu är jag partisk eftersom Johan Esk både är min kollega och vän. Men den bredd han har som journalist förtjänar beröm. Ena veckan levererar han ett välskrivet reportage om Erik Granqvist. Nästa vecka en klockren krönika om Jessica Springsteen” skriver Malin i sin tweet.

Jag klickar på den bifogade länken. Läser. Jag gillar Johan Esk. Kan inte säga att jag känner honom, men under mina unga år som journalist var han en av mina största förebilder med sin kunskap, bredd och goda stilistik. Jag har träffat Johan några gånger genom åren och noterat vilken ödmjuk, nästan blyg, person han är. Nästan alltid med ett leende på läpparna. Alltid eftertänksam och noggrann när han sätter sig vid ett tangentbord. Jag har faktiskt aldrig hört ett enda ont ord sägas om honom.

Jag börjar läsa och inser direkt att jag håller med Malin Fransson. Johan Esk gör mig inte besviken den här gången heller. Krönikan ä-r klockren, den sätter fingret på precis det jag en längre tid snuddat vid i mina egna tankar och funderat över att skriva i den här bloggen: Jessica Springsteen kan bli ridsportens första fixstjärna.

Ett par dagar senare har Tidningen Ridsport snappat upp Esks intressanta krönika och återger den i rewritad form på denna sajt. Den läggs även ut på Facebook. Kul, tänker jag när jag ser Facebookinlägget, eftersom fler inom ridsporten förtjänar att ta del av Johans text. Därefter har jag desto svårare att förstå vad som händer. Det är rentav obegripligt.

Johan Esk kallas saker. Beskylls för att vara korkad, inte påläst, skriva som ett barn, ha bott under en sten, ha noll koll, bara gilla fotboll, inte kunna styrka sina åsikter (sic!). Och så vidare. Alltså ren sandlådenivå.

Folk är, till min enorma förvåning, rasande på den klockrena krönikan. Jag börjar ana ett tonläge som jag kommit att ogilla mer och mer under eran där sociala medier regerar:

Bror Duktig-tonen.

”Lille vän, kom inte här och tro att du vet något om det här”-tonen.

Den hånfulla vuxenmobbande tonen som i det här fallet fullkomligt tar heder och ära av Johan Esk.

Stormtrupperna fylkas inför nya angrepp. De talar om hur fel Esk har, trots att han inte h-a-r ett enda fel. Det finns tydligen visst en massa fixstjärnor i ridsporten, påstås det upprört. Malin Baryard Johnsson är en. Jessica Kürten en annan. Till och med Stephanie Holmén nämns som en fixstjärna.

Det spelar ingen roll att inlägget i sig får många tummar upp. Det spelar ingen roll att personer som faktiskt läst och förstått försöker skynda till Esks räddning i kommentarflödet. Försöken är fruktlösa. Drevet v-i-l-l inte förstå, vill inte erkänna att det gått igång på ett enda stort och, som det verkar, medvetet missförstånd. Istället växer kritiken, förgrenar sig. Det sanna påståendet att hästsporten alltid varit dominerad av män sågas, med hänvisning till att fler kvinnor än män u-t-ö-v-a-r ridsport, vilket är som att jämföra äpplen med päron. Jag fortsätter att läsa med tappad haka.

Återigen: Johan Esks krönika handlar om att Jessica Springsteen kan bli hela ridsportens första fixstjärna. Istället för att tänka åtminstone ett halvt varv och begrunda det som skrivs beskylls Johan Esk av kritikerna för att inte ha koll på att det finns fixstjärnor som Malin Baryard Johnsson, Jessica Kürten och Stephanie Holmén.

Ok. Då ställer jag en fråga:

Om någon gick runt på gatorna i…säg Perus huvudstad Lima, visade upp ett foto på Malin Baryard Johnsson för tio slumpvis utvalda peruaner – hur många tror ni skulle känna igen henne?

Mitt tips: noll.

Om vi upprepar samma procedur i…låt säga New Delhi – hur många hade känt igen personen på bilden?

Mitt tips: noll.

Hur många i Peru och Indien hade känt igen Stephanie Holmén, tror ni?

Mitt tips: lika många som känt igen Baryard Johnsson.

Om någon istället gick runt på samma gator, visade upp ett foto av David Beckham eller Tiger Woods – hur många tror ni skulle ha känt igen dem?

Mitt tips: minst fem.

En fixstjärna är nämligen en stjärna som känns igen, inte bara i Sverige, utan i Lima, New Delhi, Rom, Washington, Moskva och Kairo. En fixstjärna är ett globalt fenomen.

En fixstjärna inom idrotten är däremot inte alls detsamma som en förebild, det har Tiger Woods visat upprepade gånger genom sina otrohetsaffärer och drograttfyllor.

En fixstjärna är en stjärna som är större än sin egen sport, lyser medialt starkare än alla andra och därigenom skapar ett enormt intresse långt utanför sporten, vilket leder till att både fixstjärnan och dennes sport ökar lavinartat i intresse.

Det är detta krönikan handlar om, från första till sista tecken: om en ryttare som inte är men som k-a-n och kanske kommer att b-l-i en fixstjärna.

Ryttaren är Jessica Springsteen och blir hon fixstjärna blir hon det så fall tack vare två saker:

1) Att hon blir bäst i världen.

2) Sitt efternamn.

När David Beckham förvandlades från en makalös frisparksskytt i Manchester United till att bli fotbollens fixstjärna berodde det inte på att han tillhörde de bästa spelarna i världen. Det berodde på att han gifte sig med Posh Spice, introducerades i modevärlden och med sin uppenbarelse arrangerade ett slags giftermål mellan idrotten och nöjesindustrin. Om Jessica Springsteen gör en Beckham och blir ridsportens första fixstjärna är det Bruce som är hennes motsvarighet till Posh – megastjärnan som står för den sista knuffen ut på den största av scener.

Det var allt detta Johan Esks krönika handlade om.

Jag är säkert också både korkad och dåligt påläst, har säkert sovit under en sten, har noll koll och skriver som ett barn – men om du läst ända hit har du läst en text om samma ämne som det Johan Esk förmedlade. Den som inte vet skillnaden mellan en förebild och en fixstjärna är varmt välkommen att kasta den första stenen.

Tack för att ni tog er tid – och tänk ett varv till innan ni går bananas på sociala medier, är min största önskan just nu. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i den charmiga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor är jättevälkomna) där vi alltid har en underbar och givande samtalston!


Ponnypappan
26 november 2021 18:21

Var det första och enda gången jag fick se det här?

Var det första och enda gången jag fick se det här?
Så här glad blir en krigarprinsessa när hon vunnit en tävling. Foto: Privat

Det var länge sedan jag skrev något bitskt, negativt och kritiskt här i bloggen. Och alla ni som väntar på en ny sågning eller att jag ska gå bananas på något hett ämne i dessa spalter kommer att bli besvikna.

Jag skriver ju inte om vad som händer i riksdagshuset utan om en livsstil och sport som faktiskt inte omgärdas av speciellt många negativa rubriker just nu, och skulle jag vara den som förstör den goda stämningen?

Nej, absolut inte.

När jag skriver detta fyller min dotter tio år. Bara en sån sak gör att jag inte känner något omedelbart behov av att kanalisera en kritik som inte ens finns. LillyBelle. Tio år. Det kunde ha stannat vid noll. Kunde stannat vid en dag. Minnena av neonatalpersonal med gravallvarliga miner, en blodsockermätare som visar 0,0 och ett virrvarr av slangar i den lilla akut kejsarsnittförlösta kroppen finns kvar som ett ärr i själen än i dag. Men det visade sig bo en riktig krigare i vår lilla prinsessa.

Nu fyller hon tio år och faktiskt rycks jag upp från de jobbiga flashbacksen från 2011 genom att det ringer.

Mobildisplayen talar sitt tydliga språk: LillyBelle.
Som vanligt ödslar hon ingen tid på att säga hej utan går rakt på sak:
– Pappa, kan du skriva ut en bild på Erika?
– Ja, det kan jag.
– En rund.
– Nej, en rund bild kan jag inte skriva ut. Du får klippa ut den sen i så fall.
– Det var det jag menade.
– Bra, skicka bilden på sms till mig så skriv…
– [Klick]

Allt handlar om hästar i hennes liv. Precis allt. Jag märker hur det påverkar även mig, hur jag dras till det som en metallspik som befinner sig allt närmare en magnet. Jag inser förbryllat att alla roliga sägningar, GIF:ar och skämt om hästlivet – I used to have money, now I have horses – och glimt-i-ögat-förkortningar som ”BOB = bära och betala” innehåller betydligt mer än bara korn av sanning.

Ja, det kostar.

Ja, det sliter på kropp och plånbok (LillyBelle fick för övrigt prova ut en ny sadel i födelsedagspresent).

Men om man bara plockar fram specialglasögonen och ser all den avkastning du får tillbaka i form av glädje och inspiration är det ett självklart val att gå all in på hästar. Den inledande skepsisen som följer av att ledas in i en helt ny värld övergår oväntat snabbt i en förälskelse som i sin tur leder till varaktig kärlek genom en ny livsstil: livsstilen hästar.

Den nya livsstilen har gjort att jag, på nolltid under moget vuxen ålder, fått ett helt koppel av nya vänner; både ryttare i olika åldrar men mest föräldrar till ryttare i olika åldrar. Det finns en återkommande kommentar som jag får när jag pratar med föräldrar till barn som är ett antal år äldre än mina egna.

”Njut av ponnytiden. Den är den bästa” säger de.

Det har jag tagit fasta på, ska ni ha klart för er. Jag inser att det är någonting alldeles extra med den här tiden, när barnen ännu är små, när allvaret är stort men inte mördande stort och där varken mank-  eller hinderhöjd skrämmer mig till dödsångest. Istället för ångest är det njutning jag känner och varje tävling jag får vara med om ser jag som en unik möjlighet att se och uppleva någonting helt nytt.

Det fick jag göra under vår lördag i Ljungby. Där hade LillyBelle dressat upp Peggy i tävlingsmundering medan Angelo satt Hilda på en veckas tävlingspaus för att istället tävla på Tangos rygg.

Eftersom Peggy i (nästan) vanlig ordning är det enda anmälda A-ekipaget i Lätt C blir det hon och LillyBelle mot ett gäng B-ponnyer. Men LillyBelle är, som vi noterade redan för tio år sedan, en krigarprinsessa. Hon gillar att tävla och älskar att vinna. Slugt och listigt betraktar hon varje bangång som en daytrader betraktar börskurserna: var finns de största möjligheterna för att göra ett riktigt klipp?

165 Lillyhopp
LillyBelle och Peggy hade en plan. Den fungerade. Foto: Privat

Att som mindre och långsammare ekipage hitta ett sätt att tjäna tid är A-ponnyns chans mot de större och snabbare B-ponnyerna och det sättet hittar LillyBelle. Hon slalomkryssar förbi ett par hinder, tar ett par klassiskt djärva omhoppningssvängar och slår till med en supertid. Planen har fungerat, LillyBelle gör ett klipp och snart står hon med ett blått segertäcke och ler med hela ansiktet. Men inte nog med det. Bredvid henne står även Angelo och Tango. De har gjort en superrunda, slutar trea i tävlingen och tar den sista prisplatsen i klassen.

165 Angelo
Angelo gjorde comeback på Tango och gjorde det väldigt bra. Foto: Privat

Det betyder att LillyBelle och Angelo för första gången får rida ärevarv tillsammans.

Kanske är det också den sista?

Det vet jag ingenting om, men jag tror att kommentaren stämmer: ponnytiden är den bästa. Därför står jag bara och njuter, väl medveten om att den här dagen aldrig kommer åter.

Tack för att ni tog er tid – njut av varje dag i ert hästliv, följ mig gärna på Instagram, gå med i FB-gruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor varmt välkomna!) eller varför inte ta och lyssna på ett nytt avsnitt av ridsportpodden Fria Tyglar, där vi bland annat pratar om att kommunerna äntligen fått tummarna ur och satsar många miljoner på vår älskade sport!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 118 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

79:- i månaden