Del 1: Katedralen
”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd.”
Jag inleder veckans tudelade blogg med tre meningar ur ett av våra vackraste och mest citerade litterära verk: dikten ”I rörelse” av Karin Boye.
För vad vore målet utan resan, utan den mödosamma vägen dit? All träning, alla förberedelser, allt fixande, knepande och knåpande, all logistik, alla checklistor. Elmia var vårt mål, Elmia blev vårt mål men oj, vad vi fick kämpa under de sista veckorna för att bara ta oss dit.
Till slut, efter dagar av törst och utan mättnad, lyckades vi. Jag ska inte gå in på alltför många detaljer men de sista veckorna kantades av en rad problem och ärligt talat funderade vi vid något tillfälle att kasta in handduken. Tack alla ni kunniga skickliga hästmänniskor som hjälpte oss och såg till att vägen till slut blev mödan värd. Ni vet vilka ni är och tack ska ni ha för all er ovärderliga hjälp.
Elmia i slutet av oktober är inget mässområde. Det är en ridsportens katedral, en av Sveriges vackraste platser, excellent belägen längs Vätterns södra strand. Där, högt uppe på en kulle, granne med HV71:s tempel Husqvarna Garden, tornar den upp sig som ett av våra stoltaste och största byggnadsverk.
Här ska jag hantera det jag vetat om ända sedan Angelo lyckades kvala in till Agria Pony Trophy i september. Hantera en nervositet inför en tävling, så stor att jag framgångsrikt lyckats förtränga den hela vägen fram till dess att jag står öga mot öga med katedralen Elmia. Då saknar jag vapen och skyddmekanismer, då känner jag hur benen blir till spaghetti, hur svärmen av fjärilar flyger runt i magen och att jag bara vill springa iväg från området in i ett mörkt rum och hyperventilera.
Men Angelo ska ju tävla och jag måste vara där för honom. Jag skakar när jag leder Hilda utanför B-hallen medan Angelo går banan med Malin. Det känns som att jag ska in på scen och hålla tal inför tiotusentals personer när jag i själva verket bara ska vara åskådare i en tävling. Så kommer Angelo ut, hoppar upp i sadeln och sedan är det skarpt läge. Jag är inte så feg att jag inte vågar titta, men att titta kan vara ett enda stort lidande. Men så ser jag hur det flyter på, att rytmen finns där, att ekipaget kommer helt rätt in i tävlingen. En nolla senare är semifinalen över och världens bästa åttondeplats är ett faktum.
Redan här är det över. Så fungerar nervositet. På en sekund förvandlas allt kaos till lugn och lättnad. När jag ser hur nöjd och glad Angelo är infinner sig tillfredsställelsen och resten av vår tid i Jönköping blir en ren njutning, visserligen rikligt kryddad med spänning men där nervositeten är nedtonad. Vi njuter av LillyBelle och Tindra som får vara med under lördagskvällens uppvisning, vi lägger oss tidigt och när klockan ringer 05.45 på söndagsmorgonen och jag beger mig mot det mobila stallet för att ge Hilda och Tindra frukost känner jag mig både pigg, spänstig och klarvaken.
Söndagen är finaldag i Agria Pony Trophy och här ser det lika fint ut för Angelo, som genomför en ny felfri runda och går vidare till omhoppning. I omhoppningen går det snabbt, han går in som tvåa och ser länge och väl ut att bli en av fyra pristagare. Till slut missar han fjärdeplatsen med 13 hundradelars marginal men är mycket nöjd med vad han presterat: tre felfria ritter och en snabb och klok omhoppning. Jag är nästan obegripligt stolt över honom och jag kan bara ana vad ett deltagande i denna enorma tävling kan betyda för honom framöver.
Del 2: Storyn som måste berättas
Ibland kan ridsporten, från ingenstans, bjuda på det oväntade. Ibland är det som känns som en dröm eller saga verklighet. Den här episoden, som utspelade sig på lördagen, blev till en krönika i Smålandsposten, eftersom jag kände att det Angelo var med om var för bra för att inte berättas vidare. Framför allt visar episoden ridsporten från sin allra bästa sida och att episoden ens kan inträffa visar återigen hur unik ridsporten är. Istället för att skriva krönikan två gånger har jag fått tillåtelse av Smålandspostens chefredaktör Kristina Bingström att publicera den i denna blogg.
Här hittar ni länken till originalet och här nedan följer merparten av krönikan, som har rubriken ”Min sons story mår dåligt om jag inte berättar den”:
Min son Angelo är elva år gammal. Han har precis fått vara med på sin första tävling på mäktiga Elmia i Jönköping. Jag är som förälder givetvis stolt över hans insats men den tänker jag inte nämna mer än så här.
Det jag tänker berätta om är en speciell situation Angelo hamnade i under Elmiahelgen.
Det är lördag eftermiddag, Angelo strosar omkring på det väldiga området där de tävlande håller till när de inte inte tävlar.
Plötsligt kommer en man i 50-årsåldern fram till Angelo, tillsammans med sin son.
– Tävlar du här i ponnyklassen? undrar mannen.
– Ja, säger Angelo förvånat.
– Vad heter din häst? frågar mannen.
Angelo svarar att hon heter Munsboro Hyland.
– När ska du tävla nästa gång? fortsätter mannen.
Angelo berättar att han ska tävla klockan nio nästa morgon.
– Då får vi komma och titta, säger mannen till sin son, som är några år för ung för att kunna vara med i tävlingarna på Elmia.
Sedan pratar Angelo och mannen om ditt och datt i ett par minuter innan de säger hej då och skiljs åt.
Följande morgon är det tidig revelj för oss. Klockan visar 5.45 när jag stiger upp och ger Hilda, som Angelos ponny kallas, hö och fyller på hennes vattenkärl. Sedan följer intensiva förberedelser under en och en halv timme. Därefter har Angelo och de andra en träningstid i den stora A-hallen, där hans klass ska avgöras. Efter avslutat pass följer ytterligare förberedelser innan nervositeten tilltar och det drar ihop sig på allvar.
Framhoppningen börjar och snart ser vi honom. Mannen som tagit kontakt med Angelo och frågat vem han är, vad hans häst heter och när han tävlar. Även sonen står vid mannens sida. Angelo skiner upp, får ögonkontakt med mig och viskar: ”Titta, han kom!”.
Mannen som tagit kontakt med Angelo, frågat vad hans häst heter och lovat att titta när han tävlar heter Peder Fredricson. Han är världens bäste ryttare och han står mycket riktigt och tittar när Angelo och de andra hoppar fram inför en ponnytävling.
Den här storyn säger mycket om ridsporten.
Det som händer borde egentligen vara en saga. Men det otroliga är inte att det händer utan att det kan hända. Bara inom ridsporten kan världens bäste delta i samma tävling som en liten knatte på ponny.
Ridsporten är också, vågar jag påstå, unik i det avseendet att stjärnorna är som vilka som helst. Ingen pekar och säger ”Kolla, där står Rolf-Göran Bengtsson” eller ”Jag såg precis Malin Baryard!”.
Stjärnorna är överallt på tävlingsområdet, pratar i stort sett med allt och alla och eftersom de så ofta syns på tävlingar, även här i Sverige, blir de inte attackerade av autografjägare vart de än går utan kan slappna av och vara som vem som helst. Därför skulle det inte fungera i fotbollen, ens om vi kunde föreställa oss att det fanns tävlingar där allt från världstoppen till P11 var med. Messi, Ronaldo och Zlatan skulle inte, ens om de ville, kunna vandra runt på tävlingsområdet med sina barn utan att kaos utbröt.
Peder Fredricsons samtal med Angelo sker dessutom bara två timmar före det att Peder ska in och tävla i två klasser i A-hallen, med segercheckar på 20 000 och 60 000 kronor i potten. Han vinner för övrigt båda klasserna och följer slutligen upp med att även vinna söndagens avslutande klass.
Jag har hört om hockeyspelare och fotbollsspelare som inte ens pratar med en människa under matchdag, som vresigt går in i sin bubbla för att laserfokusera på uppgiften och vägrar att låta någon störa deras uppladdning. Ryttare som under ett helt liv levt med press, stress och späckade scheman kan inte tänka så – och då tillhör ändå Peder Fredricson de ryttare i världen som ägnat sig mest åt mental träning under det senaste decenniet. Ändå kan han ett par timmar före start i en femstjärnig 1,50-tävling lugnt och ledigt ta en promenad med sin son och prata med…tja, vem som helst.
Ridsporten fortsätter att fascinera mig.
Angelos oväntade möte med Peder Fredricson förstärker fascinationen.
Tack för att ni tog er tid – mitt Instagramkonto står alltid öppet om ni vill följa mig och det gläder mig att vi blir fler och fler som hänger och umgås i den förträffliga föräldragruppen på Facebook som har namnet Ponnypappor i Sverige (dit kvinnor är precis lika välkomna)!
Följ Ridsport på