Vad gör man när allt s-e-r bra ut men mycket ändå står still? När vi inte längre får leva i den verklighet vi vill, inte får nyttja den nästan gränslösa rörelsefrihet som givits oss till del?
Enkelt. Vi gör som vi alltid gjort. Vi utvecklas genom att utveckla oss själva och vår tankeverksamhet genom att låta vår kreativa hjärnhalva föra befälet över situationen.
Stenyxan, hjulet, ångmaskinen, tryckpressen, datorn och allt annat som tagit oss dit vi är i dag är resultatet av en vilja att förändra världen och förbättra och förenkla verkligheten för människan.
Samma sak sker även nu, i ett individanpassat mikroperspektiv. Människans kreativitet, som de senaste decennierna mest handlat om att lösa lyxproblem, kommer nu åter till användning i ett ädlare syfte: att minska spridningen av ett nytt virus och samtidigt dirigera oss smått chockade människor in i en alternativ verklighet där vi får befinna oss tills det värsta är över.
Vi läser om det varje dag. Påhittiga musiker som ger konserter från innergårdar för att tonerna ska nå upp till publiken på äldreboendenas balkonger. Restauranger som kör ut mat – och till och med vin – till sina gäster. Stora företag som ställer om sin produktion för att tillverka produkter som snabbt kan slussas in i den hårt ansträngda vården.
Inte minst idrottssverige, där allt utom träningar gjort halt, har fått leta nya sätt, både att leva och leva vidare. Vi har den senaste månaden, särskilt inom hockeyn, sett mängder av kreativa satsningar efter att hela det lukrativa slutspelet ställdes in. Först var det soffbiljetter under den korta tid då matcher spelades utan publik: fiktiva biljetter som fansen kunde betala för i sin frånvaro för att dämpa de ekonomiska skadorna hos den arrangerande klubben. Därefter togs nya swishinitiativ för att samla in pengar och stärka likviditeten i de hårt ansträngda föreningarna.
Nu har även ridsporten börjat hitta hit. När jag surfar runt ser jag exempel på inställda tävlingar som vänts till någonting positivt. En tävling som skulle ha hållits nu under påskhelgen har exempelvis gjorts om till en virtuell tävling, där deltagarna anmäler sig genom att swisha en hundring och skriva namn på häst och ryttare. När alla starter inkommit genomförs tävlingen, fast i lotteriform. Startlistor publiceras som vanligt, men där varje startnummer i själva verket är en lott. I skrivande stund ser jag att närmare 170 starter kommer att ”genomföras”, vilket innebär ett rejält plåster på såren för arrangören.
För oss inom ridsporten finns ett tävlingssug som måste dämpas, även där måste vi leta efter de kreativa lösningarna. En lösning som inte ens behöver uppfinnas och som är tillåten stavas som bekant pay and jump. En sådan deltog Angelo och LillyBelle i under föregående helg där de mer oerfarna ponnyerna Erika och TW gjorde överraskande bra ifrån sig.
Men veckans utan tvekan största höjdpunkt inträffade direkt efter en högst oväntad och lika ovälkommen hagelskur. Och här är det Malin som ska kreddas för sin kreativitet, inte jag. Våra barns kärlek till allt vad hästar heter har förvandlat vår gräsmatta till en ganska vedervärdig syn. Med lecablock och pinnar, gula koner och illröda stolpar, stavar, stolar och annan bråte har de byggt upp sin käpphästbana. Flera timmar om dagen ägnar de åt att bygga nya banor och sedan tävla mot varandra. Det har, lindrigt uttryckt, sett förfärligt ut.
Vad gör man då om man heter Malin och har en extremt kreativ hjärnhalva? Jo, man gör någonting åt problemet – och slår dessutom två flugor i en smäll. Först letar man upp landets bästa tillverkare av käpphästhinder (och ”riktiga” hinder). Att han dessutom råkar heta Albin Bolin och har sydsveriges mest välbekanta och engagerade domarröst gör inte saken sämre. Att han dessutom råkar vara tillsammans med ridsportledaren och skickliga konstnären Maria Stigsson gör det hela fulländat.
När en vit skåpbil plötsligt kör in och stannar framför vårt hus undrar först barnen nyfiket vem det är som kommer på besök. När sedan Albin och Maria stormar ut, öppnar bakluckan och plockar ut det ena hindret, vackrare än det andra, vet Angelo och LillyBelle knappt vad de ska ta sig till. De står i stum beundran inför leveransen och känner sina inre glädjemätare gå upp i topp. När hindren sedan står uppställda är det svårt att veta om det pågår en konstutställning eller om det snart ska hoppas käpphäst. Hindren är så enormt välgjorda att vi inte kan slita våra blickar från dem.
Och hur dumma vore vi, i denna tid av tävlingstörst, om vi inte drog nytta av en av våra tillfälliga gäster och lät hans röst påminna oss om tävlingens outsägliga nöje?
Vi är smarta nog att göra det – och med dessa två avslutande filmer vill jag förmedla känslan av att allt är som vanligt, fast på ett annat sätt.
Här kommer Angelo (hög ljudvolym är ett måste):
Sedan kommer LillyBelle, som väljer att höja hindren rejält. Förutom ett tidigt missöde reder hon ut det bra – och även här bör ni lyssna och njuta av kommentatorn.
Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en riktig fin påsk! Följ mig gärna på Instakontot ponnypappandaniel.
Följ Ridsport på